Ibland är det bara att ösa på – men blir det rätt, kan vara frågan

Alla vet nog hur det är (eller inte?) när man hör något som låter knasigt eller roligt. Det sker ofta i vår pratbemängda värld, men hur många märker det? Mja, det där var en insinuant kommentar, fler än man tror, kanske? Bäst att låta det vara osagt.

Hur som helst hoppade undertecknad till när en reporter benämnde något som luxiöst. Det som sker hos en lyssnare när mediemänniskor och andra med ”inflytande” använder ett felaktigt språk är inte bra. Man blir rådvill och tänker: hm, vad heter det nu igen? Lyxiöst? Nejvisstja, luxuöst! Ju mer av mindre bra språk som når ens öron, desto större osäkerhet.

Man kan väl säga lyxig, då? Möjligen. Konstigt nog verkar engelska ha ”luxurious” för både ”lyxig” och ”luxuös”. Personligen skulle jag välja ”luxuös” för en lyxigare lyx, men om det finns någon mening i det, vete katten. Men det kan vara intressant att betrakta de huvudbetonade suffix som bl a -ös, -uös och -iös är.

Ett par av dem togs nyligen upp i P:s Språket, och minns jag rätt nämndes bl a ”humorös”, ett kul ord som ”inte finns”. Det skulle jag själv lätt kunna använda i mindre nogräknade samman-

hang eftersom det träffar rätt, fel som det är. Vänder jag mig till allvarligare kretsar än bloggläsarna vore det inte ett smart drag, som folk säger.

Även ”mysteriös” nämndes i programmet, men det är bekant och belagt i svenskan (SAOB) sedan ett par hundra år tillbaka. Den här typen av suffix – ändelser, slutstavelser – som inte funkar som självständiga ord, har ändå någon slags betydelse i sig. De innebär ”vara försedd med något, likna något” eller ”något förekommer i hög grad”.

Nu är det synd att låta bli de riktigt knasiga felen: Informanten L, f d lärare, berättade om en elev som beskrivit en person som ”muskelös”. Ord med ändelser (-ös, -uös och -iös), i grunden lånade från fjärran språk (mer fjärran i tid, än geografi!), måste man lära sig vart och ett.

Eleven ville uppenbarligen beskriva en vältränad person men fick det att låta som en utan muskler p g a förväxlingen med avledningen -lös (betydligt vanligare: sömnlös, sömlös, med-

vetslös och ett otal glosor med -lös). Om det nu egentligen var en klen rackare som skulle beskrivas, hade ”muskellös” varit korrekt, om än ovanligt.

Blandkompott av språk, moral, berömmelse, skvaller och dumhet

Formuleringen ”det ryser i” någon, är kanske inte vanlig, men inte heller helfel. Jag reagerade (se gårdagens inlägg) som de många miljoner som vet att det DE kan, har lärt sig, är övertygade om o s v – är hela den sanna världsbilden. Exempel finns hos kreti, pleti, presidenter och även dem med ännu högre IQ än så!

Rätt ska vara rätt och den skribent jag syftade på igår, som ”det ryste i” av kungens rakvatten, hade inte själv formulerat sig exakt så i krönikan, snarare låg en rubriksättare bakom det. Vilket lät ovant i mina öron, men ju mer jag skriver om frasen, desto mer bekant verkar den. Och det i sig är väl exempel på ens – antingen – glömska, eller osäkerhet av ett osäkert språk.

Men om krönikans skribent, en beundrad och omhuldad författare, har jag några mer ”fastlåsta” invändningar. Dessa gäller inte enbart just den personen utan alla författare (film-

makare, m fl) som tjänar multum, i både pengar och berömmelse, på att sälja ut familjemed-

lemmars privatliv. Och inte bara föräldragenerationens, nej, här förekommer även "gedigen” insikt i mor- och farföräldrars tankar, liv och leverne.

Att fabulera kring döda människor skulle inte kännas bra. Naturligtvis har var och en av oss egna minnen och tolkningar, det må så vara, men med tanke på den mänskliga hyenemen-

taliteten ”vinner” de skildringar som har stora mått av skandaler och sensationer i sig.

Det går kanske t om att sätta om än inte datum, så decennium på när känslan (som delas av några, men långt från alla) uppstod. Det var nog redan i slutet av 80-talet. Någon påstod (i ett sammanhang, vilket det nu var) att ”så här skulle Tage Danielsson (1928–1985) ha sagt”.

Många tror sig få/ha tydliga bilder av författares, konstnärers, politikers med fleras tankar och åsikter. Folk lägger saker i munnen på beundrade (eller avskydda) personer, åratal efter deras död! Att göra sig till talesman för döda borde man vara försiktig med.

Kungens rakvatten ställde till det, dock utan egen förskyllan, s a s

Foto Shinji, Wikipedia

Det var inte många timmar sen jag felaktigt skrev att bloggen inte skulle innehålla något mer om AI. Faktum är att det är svårt att låta bli. I en av våra stora blaskor löd en krönikerubrik: ”Doften av kungens rakvatten fick det att rysa i mig”. Vad? ”Fick det att rysa i mig”? Jag skulle ha skrivit ”fick mig att rysa”, men det mesta man säger och skriver går ju bra, enligt såväl språkproffs som AI. Den senare svarar som vanligt först, när man undrar över konstruk-

tionen och skriver in ”får det att rysa i mig” i Googles sökruta:        

Menade du: ”får det att frysa i mig”
AI-översikt
Uttrycket "får det att rysa i mig" är ett vanligt svenskt idiom som betyder att någonting framkallar en stark fysisk eller känslomässig reaktion – oftast en rysning längs ryggraden.

Först frågar alltså AI om jag menade ”får det att frysa i mig” och genast därpå beskrivs ”får det att rysa i mig” som ”ett vanligt svenskt idiom”. Språkarkeologen i en gräver vidare. Det finns fler träffar än AI, men många är de inte, konstruktionen ”får/fick det

att rysa i mig/henne/dem” etc, är inte ymnigt förekommande.

Vad säger den historiska ordboken SAOB? Det finns ett belägg för ”det ryser i mig” – från slutet av 1700-talet. Om frasen ”det ryser i” överhuvud taget, skriver SAOB: ”opersonligt, i uttrycket det ryser i (eller inom) ngn eller i hela kroppen på ngn o. dyl. förr även det ryser hos eller på ngn, ngn ryser, känner rysningar.”

I Svenskt språkbruk – ordbok över konstruktioner och fraser, är det inget snack: där tas ”det ryser i någon” upp, ett uttryck som alltså låter lite främmande för mig. Ändå gav kungens rakvatten som påverkade krönikeförfattaren, några insikter och tankar. De är naturligtvis ofantligt intressanta och utgör därmed dagens klipphängare!

Att bottna i språket – en expedition ner mot det stora djupet

Gnatiga språkpetimätrar som en annan måste skifta perspektiv någon gång ibland, ställa in öron (och ögon) på andra frekvenser än de inkörda (kanske ingen hört talas om inkörda frekvenser, men det bjuder vi på, som populasen säger).

Till saken. Som bekant kommer mycket flygande ur radion och får en att hoppa till, vanligen så ofta att man sitter där som en guttaperkaboll. Och se, där angavs tonen för dagens glädjehopp, de sällan förekommande. Guttaperkaboll är inget man säger ofta. Men vad vet jag, "det är inte upp till mig att bedöma", som en politiker svarade flera gånger på en reporters frågor.

Upp till mig eller ej, dessa ord sa nån i radion: Först ”expedition”, som i ”skolans expedition”. Ursprungliga (möjligen) innebörden, anges av Wikipedia vara: ”Expedition (från latinska expedi'tio, 'verkställande', 'lösgörande') är ett kontor, där saker och ting expedieras”.

En högst vetenskaplig expedition, en utflykt till Kungliga bibliotekets dagstidningsdatabas ger vid handen att de flesta ”expeditioner” i slutet av 1800-talet, gällde tidningsexpeditioner (uppgifter om öppettider, prenumerationer, lösnummerpris etc). Några handlade om Andrées ballongexpedition och liknande äventyr.

Av skolexpeditioner o dyl, nämns få i modern tid i tidningsarkivet, vanligare är underhållnings-

expeditioner: Robinson, Vildmark. Konstigt hur ord hoppar ur radiolan och sänder en tillbaka till flydda dar. Detsamma gäller ett verb som inte är så vanligt i dag.

Förmodligen hör det till dem som undfått överförd innebörd i våra dar: "bottna". Samman-

hanget noterade jag inte: det var väl nåt som bottnade i nåt. I mitt minne finns riktiga ”bottna”. När vi badade i barndomen kollade vi vattendjupet med varann: "Öööh! Bottnar du därute?"

Kanske inte konstigt att man inte hört "bottna” på länge, det var ett tag sen man befann sig i vilda vatten. Förresten: bottna och bottna! Ibland stod man i blålera och då var bottna inget bra verb. Det var mer likt ett gungfly, som dagens språk ungefär (hm, krystad slutkläm…).

Oss fäsörer emellan: mina och en annan intelligens förehavanden

När ska det gå in i min skalle: Det finns ingen som helst anledning att skriva något alls om den obligatoriska AI-n. Gårdagens citat som inte lät klokt, där AI blandade ihop Finords-Akademin med Försvarshögskolan, finns inte längre kvar. Att jag citerade rätt skulle inte gå att bevisa. Vilket gör att det blir man själv som låter kokobello.

Har tänkt försöka nonchalera den flytande intelligensen, eftersom man som levande människa behöver en viss stadga och fasthet. Inte önskar man heller vara någon som deltar i dess utveck-

ling och därmed människosläktets avveckling. Hur detta låter skiter jag i. Högaktningsfullt, som man la till förr, innan allt flöt. Och isarna smälte.

Men är man en fäsör så är man. Någon skojpropp i min barndom använde det ”vackra” ordet – det lät ju rätt fint. Om det var en moster, farbror eller bekant till familjen: ja, där sviker minnet. Vederbörande sa: Du är allt en riktig fäsör! Nu, som gammal, kan man ana franskan bakom ordet – jag sa ju att det lätt flott! SAOB tar en dock ur villfarelsen, och det med ett riktigt tjusigt språk – hundraårig svenska – som förklarar innebörden:

(i vissa kretsar) konstnär eller vanligen (dramatisk) författare hos vilken rutin och teknisk skicklighet få ersätta bristen på egna idéer eller högre konstnärlig strävan; stundom: versmakare

Men franska var det mycket riktigt och etymologin ser ut så här: ”av franska faiseur, tillvärkare, yrkesman, av faire, av latinska facere, göra”. Här lägger SAOB också till: "se FACIT". Som alltså i sin tur också kommer från latinska facere, och ordet "facits" betydelse beskrivs som ”göra, giva till resultat”.

Från den artificiella smartskallen kommer ibland hjälp, ibland stjälp

AI lägger sig nästan alltid i. Sbråks blogganteckningar har varit fulla med citat och jag har inte alltid skrivit ner ursprungsställena. Förr gjorde det inget, återgav man ett exakt citat i sökrutan blev första Googleträffen den sida man hämtat det från: Wikipedia eller andra sajter.

Nu ”svarar” AI först och blandar sig i diskussionen! Lyckligtvis återfann jag några rader från Wikipedia (betalar f ö varje månad till W som ännu har högre ”sanningshalt” än AI-babblet), det gällde ett svar på frågan om foge-s:

Foge-s eller binde-s är de s som utgör interfix, det vill säga läggs in i fogarna mellan sammansatta ord i svenskan. Till exempel dagskassa är ett ord med foge-s. Det finns några grammatiska regler, men det finns också gott om undantag.

Vid försöket att sammanfatta alla citat jag samlat på mig blev det rörigt. Vill gärna anklaga AI för det, som i och för sig inte är här och kan försvara sig (vad lever vi i för värld som kan få en att hitta på såna skämt?). Eftersom jag tjatade på i sökandet, svarade AI vid ett tillfälle med följande hjälpsamma rader:

Diskussionen du söker ägde rum i Facebookgruppen Finords-Akademin. Där lyfte en medlem irritationen över att många reportrar och nyhetsuppläsare säger "krigsföring" i stället för det korrekta "krigföring".

Dessutom citerar AI (och lär sig förhoppningsvis något själv därvid) ett kommentarsfält till inlägget ”Många reportrar och nyhetsuppläsare säger ’krigsföring’ och skriver att till det ”påpekade medlemmarna" följande:

Det språkliga felet: Det heter enbart krigföring och krigförande. Ordet ska inte ha något binde-s (likt ord som krigsskepp).
Språkhistorisk beläggning: En medlem som kikat i en gammal upplaga av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) från 1923 konstaterade att alla avledningar av ordet "krig" där konsekvent börjar med "krigs-",  förutom just krigföring.

Sen gör AI en summering som är lika bra som den låter larvig: Reaktioner: Flera i gruppen delade uppfattningen att det är störande när professionella journalister och nyhetsankare använder det felaktiga uttrycket i sina sändningar. 

Ledsen över längden på detta inlägg en så vacker och varm pingstafton, men det är svårt att inte drabbas av hänryckning när man som avslutning söker information om ”Finordskademin” och får detta svar av samma intelligens som nyss citerat akademin i fråga:

"Finordsakademin" avser sannolikt Försvarshögskolan (FHS), som är Sveriges främsta akademi och lärosäte för studier inom krig och krigföring. De bedriver forskning och utbildar officerare samt civila i ämnen som sträcker sig från traditionell militär taktik till modern hybridkrigföring.

Det finns anledning att se upp med AI som har olika svar på samma fråga varje gång. Ibland för att AI-n lärt sig något, ibland för att den snackar skit.

Går allt söderut, västerut eller går det åt fanders och helsefyr?

Ack, dessa äldre som håller på och fjantar sig med petitesser (ironi igen, det är bäst att vara tydlig)! Informanten M började åter morra ur soffan när en reporter för åttisjunde gången (inte samma reporter, här avses skrået) sa krigsföring. Detta foge-s som inte ska vara där kommer framtiden att skita i: mitt stavningsprogram i Word – ganska så noga annars – tycker också att det är en baggis.

I det dagligdagsa (jamen så kan man väl inte böja ordet!!!) googlandet skrev jag i sökrutan – visserligen med en dåligt, nästan felaktigt formulerad fråga – bara så här: ”varför foge-s i krigshets men ej annars”. Men som hela jordens menighet antagligen erfarit, viftar AI med handen först – som de där duktigaste skolkamraterna man ogillade. Inte nog med det, AI näpste mig med sin maskinmässiga kunskap och sa:

Söderut? Bild Mariah Hewines, Unsplash

Det verkar finnas ett litet missförstånd i din fråga gällande det grammatiska ordet "foge-s" (som egentligen stavas fogas, vilket betyder att något läggs till eller sammanfogas). Om din fråga syftar på varför ord och begrepp ofta fogas till när det råder krigshets, handlar det om psykologi och retorik snarare än grammatik.

Även om man måste förstå den artificiella intelligensen – en korrekt, men kanske lite ledande fråga hade lytt ”Varför heter det krigshets men inte krigsföring?" – så svarade ändå AI god dag yxskaft. Foge-s ("grammatiskt ord?") är bland oss homo sapiens synonymt med binde-s och stavas ”egentligen” inte fogas.

Från den konversationen gick allt söderut, som amerikanerna säger, medan britterna går västerut. Som svensk säger man åt pipan, skogen, helsefyr med flera uttryck. Vi håller på att lära av varann, AI-n och jag, men åtminstone en av oss blev uttröttad samt vimmelkantig.

Vad säger det lånade uttrycket ”must-haves” om friheten att välja?

Ett s k detaljhandelsföretag lockade med erbjudanden i ett mejl, i ämnesraden stod ”Upptäck sommarens must-haves!” En översättning av begreppet är ”sådant man måste ha eller skaffa”. Mejlets måste-ha-grejer var grillar och tillbehör, ryggsäckar, badleksaker, solstolar, med mera.

Får väl avslöja att ett importerat uttryck som ”must-have” retar gallfeber på mig. Det har funnits länge i likande tappning och man har kunnat höra vuxna kvinnor – när något förtjusande plagg eller andra ting presenterats – med barnslig stämma utropa: ”Vill ha!”

Språk är inte bara språk: ord, meningar. Engelska, i just detta fall, bär med sig livsstilar man kan ha åsikter om. Vilket sker nu. Förvånansvärt många anpassar sig och använder villigt vilka larviga uttryck som helst. För att inte tala om andra trender, t ex nämnda must-haves. Bloggen övergår i detta nu till modeblogg. En vanlig tv-tittare häpnar över programledares och liknande gruppers likriktning. Efter kantigt assymmetriska klippningar har de sen en tid (gäller mest kvinnor) längre hår och samma slags ”långa lockar”. Hårfärgen byts allt oftare.

De sitter inte stilla och läser nyheter utan paraderar som på en catwalk i allt flådigare kreationer. Stilettklackar hör till dessa promenader, eller de påbjudna höga stolarna att sitta uppspetad på, särskilt i diskussionsprogram. Nu har har skorna börjat bli s k sling-backs, otroligt långa och spetsiga med en – så ser det ut – felställd klack med placering mer åt mitten av foten. Lite 1700-tal, eller vad händer? Undan går det, har inte på långeliga tider sett så många sling-backs i kanotstorlek.

Försvinner gör långa, fluffiga halsdukar till förmån för nya detaljen miniscarves, knutna i strypstil. De ser ut ungefär lika käcka ut som mäns variant på slips: flugor. Mig får de att minnas barndomens blåvingedräkt (50–60-talen). Knytningen var extremt viktig, de två ändarna skulle peka rakt åt höger resp vänster. Var det inte då man började tänka att man skulle göra som man ville när man blev vuxen?

Allt detta kom farande vid åsynen av begreppet ”must-haves”.

Och här är mer från skrivpulpeten

Överraskningarna är många i språkförändringsbranschen. Man lägger märke till ett och annat då och då, men kan kanske inte genast skriva ner exemplet i fråga. Därefter glömmer man det.  I dag var det tvärtom: jag satt redan vid skrivpulpeten och kunde snabbt knappa in det!  

Pulpet, Hallwylska museet

Bekant för äldre är att det ”att” som försvunnit ibland dyker upp på ställen där man själv aldrig använt det. Nästan alla har vant sig vid ”han kommer landa klockan åtta”, utom några som för sig själva kvider ett tyst ”kommer ATT landa” .

I dag sa en ung journalist: ”De önskade att använda sig av mer hållbara produkter”. Där är vi också några som korrigerar inombords till ”de ville använda sig av…” Här har vi antagligen att göra med den kända hyperkorrektion som Wikipedia säger ofta har ”en sociolingvistisk dimension då det många gånger handlar om språkbrukare som formulerar sig i kanaler eller kontexter där de känner sig osäkra”.

Häromdagen hörde jag en radioprofil få till en liknande klassiker genom att använda gammal verbplural för ett entalssubjekt: ”Näringslivet kräva dessa förmågor”. Bekant i genren blev Ikeas julreklam för ett antal år sen: ”Tomten äro smålänning”. 

Kuriosa: Jag ville kolla vad SAOL säger om adverbet ”rentav”: skrivas ihop eller isär? SAOL skriver exakt så här: ”ibl. två ord till och med”. Det lät riktigt skämtsamt för att vara en ordbok, men SO klargjorde saken: ”(äv. två ord) faktiskt (till och med)”. Så här alltså: det kan skrivas ihop eller isär och betyder ”faktiskt” eller ”till och med”.

Ännu roligare är den artificiella intelligensen som svarar på frågan om hur ihop och isär skrivs: Frasen "i sär" ska skrivas isär. Det skrivs alltså som två separata ord. Men AI är ödmjuk och har ett tillägg: AI kan göra misstag, så dubbelkolla svaren.

Spinoff med högt och lågt, chans och risk samt oönskade vinster

Ett av de uttryck som var med och banade vägen för förtjusningen i att använda engelska i stället för svenska är ”spinoff”. Jag minns det väl eftersom jag då inte börjat bli på min vakt: invasionen av lånord var i sin linda. Wikipedia säger så här om ordet:

Spinoff (engelska: spin-off), även spin-off eller spin off, är en form av avknoppning av något kulturellt fenomen med utgång från det ursprungliga.

”Avknoppning” är kanske förhållandevis nytt även som svenskt ord, möjligen konstruerades det som översättning till ”spinoff”, vilket i så fall inte var någon dum idé, avknoppning går lätt att förstå för en svensk. Ändå satte sig ”spinoff” i min vokabulär, förmodligen p g a att det (utanför företagsbranschen) användes i den våldsamt ökande underhållningsindustrin. Ordet blev välkänt genom mängden ”avknoppningar” som skedde från populära tv-serier och filmer.

Varför dyker denna diskussion upp nu, kan man undra. Jo, egentligen bara för att inläggen i Sbråk alltid genererar (alstrar, frambringar, skapar åstadkommer) nya idéer från dag till dag: spinoffs! Odds gällde det igår. Och det vore enklare att tala om ”hög eller låg chans att förlora”. Men stopp och belägg, ett tag!

”Chansen att förlora”: med en sån fras borde en stor stoppskylt följa. ”Chans” är förenat med en positiv känsla och därför hoppar många med äldre svenska ”i botten” högt om de läser/hör: ”chansen att få cancer är…”. I de tre stora svenska ordböckerna förklaras ordet ”chans” som ”möjlighet till lyckat resultat t.ex. framgång, önskvärd utveckling eller dylikt” (med lite olika formuleringar). Är sannolikheten för att drabbas av sjukdom hög, talar man om ”risken”.

Nu en gammal och sann historia: Jag har aldrig gillat tävlingar med djur, trav, t ex. Men föll till föga när informanten A skulle till en travbana och sa: ”Äsch, sätt en femma på XX” (hästens namn). A återkom med tjugo kronor (det var länge sen, som sagt). Eftertankens kranka blekhet drabbade mig och jag ville inte ha pengarna. Då sa A: ”Den som spelar riskerar att vinna”.

Det finns problem med höga och låga odds liksom högt och lågt IQ

Gäller det viktiga nyheter är vadslagningen där: Felicia klättrar i oddsen – ”en magisk leverans”. Så löd en rubrik ur pressen, här en annan: ”Hon har dessutom klättrat några pinnhål på oddslistorna och tippas nu kunna ta en niondeplats”. Men det finns andra angelägna frågor i denna tid då många stora skeenden (ja, det var ironiskt menat) beskrivs i oddstermer. Ett politiskt exempel är ”Kungen av norr” pekas ut – oddsen rusar.

Det handlar om, enligt en tidning, hur ”brittiska medier spekulerar om flera möjliga utmanare till landets krisande premiärminister. En av dem har rusat i oddsen de senaste dagarna”. Den som kallas ”Kungen av norr” är Andy Burnham, borgmästare i Manchester.

Medier ska akta sig för att använda ordet ”odds”. Det gäller, dock och exempelvis, inte journa-

lister som rapporterar om trav, de känner till oddsens hårda verklighet. Höga odds i spel och dobbel betyder att någon/något har mycket låg sannolikhet att vinna.

Tar vi den omvälvande händelsen Melodifestivalen så klättrade alltså Felicia nedåt. Hennes chanser såg m a o större ut ett tag. På oddslistorna. Likaså har Manchesters borgmästare rusat nedåt i oddsen. Men står det  ”rusar i oddsen”, tänker sig de flesta att det rusas uppåt.

På samma sätt luras vi av uttryck som ”låga” respektive ”höga” odds, eftersom de två adjektiven felaktigt omvandlas till ”dåligt” och ”bra” i våra hjärnor. Fråga gärna undertecknad. Oddsen är något man måste lära sig när man har "låg IQ", som Trump säger om folk han ogillar.

Hans egna ”kognitiva” test finns f ö beskrivna här och där och det går säkert att hitta hur man själv ligger till i dem. Presidenten använder slangordet ”ace”, och har enligt utsago ”aced” tre såna test. Betydelsen lär vara att man endast har A, stora A, som resultat. Nu hamnade Sbråk-

bloggen lite vid sidan av det huvudsakliga ämnet: oddsen för detta är oerhört låga.

Är det hans egen hund eller hans egna hund? Proffset svarar

Vad gäller det insmygande engelska språket är det ingen baggis som sker. Folk blir inte jättebra på engelska för att de, som undertecknad, stoppar in idiomatiska uttryck och tillfälliga slang-

diton lite hipp som happ. Svenskan (bl a) blir lidande: många vittnar om problem och suckar: ”vad säger man nu igen på svenska?”

En kompis (i ”ord- och språkbranschen”) sa häromsistens att han inte längre klarar av vanliga svenska prepositioner. Osäkerheten växer m a o. Dessutom la han till något mycket bekant: det är svårt att finna stöd hos språkvetare. Och visst, man måste vara en sten om man inte fattar problemet: vad ska de säga? Vi lever i en centrifug och språk är bara ett av alla mänskliga (och omänskliga) företeelser som byter färg, innehåll och utseende stup i kvarten. 

Bild Mariana Brás, Unsplash

Det jag skulle önska av dem jag kallar språkproffs är i alla fall – svårt som det är – en blick framåt. Hur ska vi egentligen förhålla oss när något som är bland det viktigaste vi har, glider oss ur händerna? Lyssnade på senaste avsnittet av P1:s Språket: ”Språket vi stör oss på i medierna”. (Parentetiskt vill jag tillägga att jag aldrig stör mig på något, däremot störs jag av mycket).

En man som ringde programmet ansåg det vara fel att säga ”min egna bil” (när man har lärt sig att det heter ”min egen bil”).

Experten svarade att ”den här varianten med min egna säng … håller på att vinna lite mark på bekostnad av den andra”. Sen kom en ganska lång grammatisk förklaring till varför (eventuellt) ”varianten” uppkommit: ”egna” ska inte passa in i vanliga svenska mönstret för adjektivböjning och därför anpassas ”varianten” efter detta.

Proffset kallar det som sker en ”normkonflikt” – folk har ju i långa tider lärt sig att ”min egen hund” är rätt och ”min egna hund” fel (Words stavnings-

program håller med). Som journalist, t ex, bör man ”försöka följa språkvårdens rekommen-

dationer”, säger experten, men avslutar med att ”det här ju inte så allvarligt”. Åter igen, språ-

kets flaxande liv är ett jättedilemma, men man kan ändå önska mindre tugg om ingenting.

En förklaring till att många har svårt med det "politiskt korrekta"

Sbråkbloggen rör sig emellanåt i detaljer: inget är för litet eller för stort när det gäller kommu-

nikation. Men det har blivit svårt att navigera tankemässigt i dessa dagar. För den som vuxit upp i ett annat Sverige är det svårt att hänga med. Ska citera mig själv, vilket egentligen är en dödssynd, men avsikten är inte att visa på något klyftigt. Tvärtom.

Jag skrev nyligen att man också förr i världen (för egen del 50-, 60- och 70-talen) råkade ut för det som i dag heter ”kränkningar, förnedringar, mobbning” m m som får folk att polisanmäla till höger och vänster”. Uttrycker man sig så kan det låta som vad tvivelaktigt (läs våldsamt) folk kan häva ur sig: ”Vi fick stryk i barndomen, men for inte illa: det blev ju folk av oss ändå!”

Man ska givetvis inte förnedra, kränka, mobba, hota, hata, förtala etc, etc andra människor. Det är bara det att såväl språkliga gränser som handlingar – och hur saker uppfattas – flyttats om rejält. Då händer det att äldre människor reagerar: företeelser som nästan rubriceras som brott i dag, ansågs inte lika allvarliga förr. Men att ge ord för detta är en grannlaga syssla, särskilt som man inte förespråkar våld mellan människor.

Redan språkets förvandling visar på något konstigt. Innan den moderna tidens inträde (kanske 80-tal?) yttrades sällan ord som ”hat, förnedring, kränkning, hån”. De fanns, förstås, men som jag minns det var de vikta för riktigt vidriga handlingar. Själv använde jag dem aldrig som barn eller ung, vilket inte precis innebar att jag precis vistades i någon rosafärgad idyll.

Det är mig alltför bekant att yngre tycker att man är förfärlig som inte anser vanligt skoltjafs vara förnedringar och kränkningar. Skillnaden kan ligga i att allt blivit värre: vi kunde ju inte jävlas oavbrutet med hjälp av människofientliga s k sociala medier. En del av förklaringen ligger i en avhumaniserande teknik. Men kanske måste man tåla lite tuffa tag – jag sa inte pennalism! – om man ska bli en skapligt stadig människa.

Som en väldigt spinkig och halvtöntig glasögonorm i barn- och ungdomen vet jag detta.

Sitter Marian Radetzki i en annan dimension och ler förnöjt?

Det händer att man måste tänka på Marian Radetzski, svensk (polskfödd) nationalekonom (1936–2022). Han var en kontroversiell person, kan man läsa sig till. För egen del hoppade jag högt av hans förslag att byta svenska språket mot engelska. I en debattartikel i DN, 28 juni, 2007, skriver han om fördelarna med ett sådant språkbyte:

Mina personliga och professionella erfarenheter leder mig tillbaka till den kontroversiella frågan: Hur stort är egentligen det svenska språkets egenvärde? Behövs svenskan över huvud taget? Skulle inte fördelarna överväga massivt om engelskan gjordes till Sveriges huvudspråk i alla väsentliga sammanhang, medan fortsatt odling av det svenska språket överläts åt grupper med särskilt historiskt eller kulturellt intresse för dess bevarande?

Han medgav i artikeln att ett byte av språk skulle ta tid, men: ”I en ekonoms ögon framstår en tänkt övergång till engelska som huvudspråk i Sverige som ett gigantiskt investeringsprojekt.” Naturligtvis fick han mothugg. Och jag tyckte att det lät befängt på ett sätt som ord inte kan beskriva. Men enbart ett par decennier senare tycks hans förslag på väg att besannas.

Det händer att jag själv på ett hjärntvättat vis använder ord, uttryck eller hela meningar på engelska. Ännu fler hörs från dem som inte är lika förbannade på faktum och därmed mindre observanta. Härförleden skrev DN om kungens födelsedag. Ingressen löd:

”80 år and counting”, deklarerade överhovpredikant Johan Dalman då födelsedagsfirandet av kung Carl XVI Gustaf inleddes i Slottskyrkan.

Bekant med uttrycket måste man ändå slå upp det eftersom det inte har en självklar, direkt, översättning. AI, som konsulterat Camebridge Dictionary, svarar på ens fråga:

"And counting" betyder på svenska "och det ökar/stiger fortfarande", "och räkningen fortsätter" eller "och fler därtill". Uttrycket används för att visa att en siffra, tid eller antal som precis nämnts redan är högt, men att det fortfarande ökar.

Ja, vad skulle överhovpredikanten säga? ”80 år och fler lär det bli”? Nej, det anses väl låta löjligt, så man väljer ett engelskt idiomatiskt uttryck. Som inte är det enda i dagens svenska när man betraktar och lyssnar till modersmålet. Och fler lär det bli.

Nu har visst den gamla tanten drabbats av raptus och utbrott igen

Visst, ja, hade ju i gårdagens inlägg tänkt exemplifiera, visa hur okänsliga medier kan framstå i en tanklös värld. Att få en känsla för och av detta är nog bara möjligt för rejält åldriga personer: de flesta av halvgammal och yngre årsmodell skulle kanske ha svårt att förstå ”problemet”. Vilket inte är deras fel, bombarderade som de är av skit och pannkaka på en och samma gång. (Det vackra uttrycket kommer från en mycket gammal, och sen länge död kollega).

Den här gången var det inte ens en tidning av papper som hyste ”krocken”, utan en rikstidnings s k flöde. Där går inte att handskas med finlir som bekant. En artikelrubrik löd: ”Fem punkter om skjutningen”. En tyvärr vanlig berättelse om vår tids gissel: snabb, ond, bråd död för unga människor. Strax därunder stod rubriken ”Fem myter som kan få dig att köpa en för stor bil”.

Man anses vara en supertönt för att man reagerar på såna cyniska kollisioner. Även denna förändrade syn  kan göra en rasande: folk har under lång tid berövats sin känsla för feeling (låter som ett skämtsamt uttryck, men allvaret där bakom är desto större).

Men människorna förr var inte direkt ena hypersensibla blomster. Vi råkade ut för det som i dag kallas ”kränkningar, förnedringar, mobbning” m m som får folk att polisanmäla till höger och vänster. Det kan vara bra att påminna yngre om att vi ändå och dessutom, fick en skaplig allmänmoral av tidsandan, den man – i övlig ordning – flinar åt i dag.

Och hahaha, de ”fula kläder” vi hade på oss var en västanfläkt i fulhet om man jämför med dagens ”coola, balla” och ”häftiga” persedlar som i enorma mängder hör till de konsumtions-

artiklar som håller världen igång. Dessa klädtrasor är också en piss i Mississippi vad gäller vår konsumtion av allt. ALLT. Men det finns inget val. Tillväxten, ni vet.

När barnböcker rensas i, vad borde då ske med "Mellofesten"?

Intressant, är det mildaste man kan säga om dubbelheten i vår egen samtid: Å ena sidan en pågående familjefest kallad ”Mello” med betoning på kvinnolår och pornografiska koreografier (samt lite ”musik” och ljusfenomen som tillbehör). Med nyhetsvärde större än krigens. 

Och å andra sidan en ängslig hållning i det mesta så ingen ska förnedras eller kränkas.

Nu åter till gårdagens inlägg om en text skriven av Anna-Lena Laurén som läst våldsamma Bröderna Grimm-sagor och jämför dem med hur svenska barnböcker hanteras på senare tid. Hon är inte så lite förvånad över det som skrivs om ur äldre tiders litteratur i genren, allt för att passa vår känsliga tid:

Kontrasten till den svenska synen på barnlitteratur, där det är möjligt att kannibalisera på stora författare som Tove Jansson och ge ut tillrättalagda och slätstrukna nyversioner av deras verk, är skärande.

Man har i färskt minne ”korrigeringar” som Astrid Lindgrens och andra författares böcker råkat ut för. Hur vore det att berätta och beskriva för barn (och gärna alla andra) att människor i andra tider tänkt, trott och tyckt på andra sätt än våra dagars? Det kunde få bli utflykter i historia och samhällskunskap m fl ämnen.

Från tiden som korrekturläsare på en lokaltidning minns jag ett annat slags ”renhållnings-

arbete”. Det gällde inte bara språket, vi skulle även se till att ”olämpliga krockar” vad gällde texters innehåll undveks. Korrekturläsare, journalister och grafiker larmade när en text om något glatt och tjosan höll på att hamna bredvid allvarliga nyheter om olyckor, brott, krig. Det var då. Man gavs en känsla för nivåer i mänsklig verksamhet samt dito liv och lidande. Nu gjuts all sådan verksamhet i ett stycke, framtvingat av mediers snabbhet.

Britterna företog en rensning (2023) i Roald Dahls barnböcker för att inte förstöra de små oskyldiga barnen. Bort togs stötande ord som ”tjock, svart, fet, hagga, galen” och ”ful”. De ändrades till mindre störande som säkert går att googla fram för den intresserade.

Inte utan att man önskar en liknande upprensning i Mello-träsket. Eller är det vi ser nu ett bejakande av kvinnokroppen (och ett fåtal mäns), en frigörelse från patriarkaliska bojor? Det vore konstigt annars, så full som världen är av även munviga feministiska artister som gärna ålar runt i nästan inga kläder alls. Och utför rörelser som förr i världen gav helt andra vibbar. Leve den nya friska frigjordheten och de fina förebilderna för barnen!

Bröderna Grimms sagor är ännu inte anpassade till nutidens moral

Betraktar man språkets innehåll (här tar vi stora grepp 😊) i stället för (som vanligt) dess form och utseende, visar sig även stora skillnader i hur människan hanterar sitt främsta kommunikationsmedel nu jämfört med förr. Om detta skriver DN-journalisten Anna-Lena Laurén i artikeln ”Språket i Bröderna Grimms sagor skulle få svenska språkvetare att svimma” (18 mars, i år).

Nu är det osäkert om huruvida språkvetare svimmar av något överhuvudtaget, men resone-anget är kul och insiktsfullt. Många äldre har säkert läst åtminstone någon saga av Bröderna Grimm som, enligt  Laurén, är:

Bröderna Grimm, målning 1855. Wikipedia

kända för till exempel Törnrosa, Rödluvan och Snövit. Men det är bara en bråkdel av alla tyska folksagor som de samlade in och gav ut 1812.

Enligt henne tar dessa sagor ofta barocka vänd-

ningar: hon nämner t ex en kung som ”gifter bort sina tre döttrar i tur och ordning till en björn, en örn och en valfisk. De får även barn”. Det brutala våldet

i berättelserna går inte heller av för hackor.

Det faktum att Bröderna Grimm fortfarande ges ut i sin gamla språkdräkt skulle få ”progressiva svenska språkvetare att svimma”, anser A-L L, som i ett "projekt" med tonårsdottern nu läser sagorna i det "nya landet" Tyskland. Hennes modersmål är fin-

landssvenska, antagligen den ännu levande bättre varianten av svenska: följaktligen har hon fått pris för såväl journalistik som stilistik. Om sagoläsningen noterar hon:

Ålderdomlig tyska är lättare att förstå ju bättre svenska man kan, eftersom tyskan har påverkat svenskan så starkt.

Så HAR det varit (här kan ”har” betonas, se gårdagens litania), men den tyska påverkan liksom det fornnordiska i svenskans botten, är som bekant på väg ut. I vanlig ordning kommer avsnitt två av denna betraktelse i morgon. Då ska det bl a handla om hur andra barnböcker (än dessa hemska tyska sagor) utsatts för klåfingrig välvillighet i takt med tidens tankar.

En sak är säker: artificiella intelligensen och jag betonar ord olika

Hahaha. Varför bekymra sig för eftergivna språkproffs? Det finns ett ännu större proffs i branschen, en ännu större språkovårdare: den artificiella intelligensen. Om folk ställer frågor till den borde de tänka: ”Den här skulle jag vara försiktig med!”

Men det är lätt att misstänka att alldeles för många tar den breda väg som till helvetet bär (Matteus 7:13, fast lite flådigare uttryckt just där). Den breda vägen är AI. Området det gäller i detta inlägg är det lilla ”hur ska man egentligen tala/skriva på svenska”. Andra ämnen och AI:s svar på frågor kring dem varken kan eller törs man tänka på.

I hopp om att finna röster kring en ny underlig vana hos talade medier formulerade jag en fråga på Google. Det gäller betonandet av vanliga verb, och det på ett sätt som låter konstigt: ”Han HAR inte varit här tidigare, De ÄR på genomresa, Hon KAN inte finna sig tillrätta”. Skumt som tusan. Frågan är varför den nya vanan börjat sätta sig. Hos nyhetsuppläsare, t ex. Och varifrån den kommer.

Utan att man vänder sig speciellt till AI blir det första träffen för den som googlar. Hör på detta klyftiga orakel:

Verb som har och är (hjälpverb) betonas ofta för att framhäva innebörden i en mening, särskilt för att bekräfta, kontrastera eller förtydliga att något faktiskt äger rum.

En av dessa anledningar, "Kontrast och korrigering", beskrivs så här: "För att visa motsatsen till ett tidigare påstående eller en tveksamhet.” Och så ges exemplet: ”Jag var inte där, men hon var det." Vad i helsefyr? Min egen betoning skulle vara: "JAG var inte där, men HON var det." Som svensk skulle jag även säga "...men det var HON".

I ett annat svar på en liknande, något omformulerad, fråga, säger AI:

Ja, enkla hjälpverb och vanliga verb som har, är och kan kan absolut betonas i svenskan, särskilt i modern talspråksnära svenska för att skapa kontrast eller tydlighet. Här är hur och när de betonas: Kontrastiv betoning (Jämförelse): När man vill ställa två saker mot varandra. Exempel: "Jag är inte arg, jag är bara trött."

Min egen enkla intelligens skulle säga "Jag är inte ARG, jag är bara TRÖTT."

Ett sista exempel lyder: ”Emfatisk betoning (Förstärkning): När man vill understryka en sanning eller motbevisa något. Exempel: "Det har jag visst sagt!"

Här skulle man väl betona ”visst”? Och säga: "Det har jag VISST sagt!" Men man kanske varit felunderrättad i hela livet och HAR missuppfattat modersmålet.

Vem ska oroa sig för svenskans framtid om inte språkvetarna?

Vad är ens största bekymmer när man sitter och ser/hör sitt modersmål vittra sönder? Det låter säkert överdrivet mänskovänligt, men det är inte i första hand egna problem man råkar ut för i hög ålder: funderingarna rör de unga och ännu inte födda. Hur i helskotta ska de förstå varann?

Varenda dag förekommer exempel på det rörliga gungfly språket förvandlas till. Inför andra låter man förstås som en släkting till dagens knaskonspiratoriska knäppgökar vars ”profetior” genomsyrar människornas sociala medier. Men nu skiter jag i det en stund och tar ett färskt exempel. Överjordiskt förändringsvänliga språkvetare brukar berätta om allt nytt i språkväg – sånt som ingen kan göra något åt: det väller och rusar fram av egen kraft på den branta halk-

bana som nätet erbjuder. (Ack, om det funnes ett uppfångningsnät!)

Senast skrev chefredaktören för Språktidningen (i DN) om att verbet ”driva” i betydelsen ”driva, skämta, retas med någon” har tappat objektet för sitt drivande. ”Du driver”, säger framför allt yngre och menar att man skämtar med dem. Som vanligt obekymrad fortsatte chefredaktören lättad att ”när driva väl befriats från objektsbördan underlättas klivet över till det nybildade substantivet driv, skämt”.

Men här gäller det verbet. I DN stod rubriken: Audis vd: Europa bommar megatren-

derna – ”USA och Kina driver” Och jodå, ”ingen fara”, som folk säger i dag vid minsta grej, det tog inte lång tid att förstå vad som stod där. Men för en kort sekund (möjligen åderförkalk-

ningsrelaterad) sa hjärnan: ”Va, driver USA och Kina med oss?”

Tro nu inte för åttifjärde gången att jag är galen, det har i alla tider funnits massor av ord man förstår av sammanhanget, ord som kan ha vitt skilda betydelser. Men sen några decennier ökar de kraftigt i antal. Därtill kommer en jättemängd engelska glosor/uttryck och konkurrerar om en svensks förståelse.

Frågan kvarstår: hur rättar lärare det svenska språk som elever skriver och talar i dag? Eller finns inte behovet att korrigera kvar när allt okejas av språkproffs, mediefolk och folket självt?

Tänka sig: gulsparven kan räkna till 7, svartvit flugsnappare till 21

Den tillfälliga utflykten i fåglarnas värld berodde på en nylig bekantskap med en svartvit flugsnappare som högt uppe i ett träd sjöng sin sång, om och om igen. Eftersom den enda "överföring" till människospråk jag hört talas om är en fågels ”klävitt, klävitt”, kändes det aktuellt att ta reda på vad flugsnapparen sa, ”ljudöversatt” till svenska.

Sökningen ledde till P1:s Naturmorgon (kanonbra program i klassisk stil – och med hängivna reportrar, för övrigt). Ett avsnitt från 2017, betitlat Fågelsång nr 8, har följande text under en vacker bild på en svartvit flugsnappare: ”Tänk tjugo-tjugo-tjuett-tjuett-tjugo-tjuett, så har du den svartvita flugsnapparens sång som i en liten ask”.

Ja, den hamnade inte i min ask, uppenbarligen. Ett öra otränat för fågelsång kräver nog en hel del övning. Kanske vore klävittaren enklare? Nätet gav dock inte många ”klävitt”-ljud, som ofta sägs vara kattugglans signatur, men däremot en del andra sorgsna tutanden/hoanden som fick en av Naturmorgons reportrar (2022) att tycka att ”kattugglan låter som en gummianka”.

Kring ”klävitt-et” finns många berättelser från gamla tider. Det har ansetts förebåda olika sorgliga händelser, bl a skulle kattugglan ropa ”klävitt” inför ett dödsfall. Fageln.se berättar att ugglor alltid ”ansetts vara dystra och olycksaliga fåglar som bådar olycka och död. Hennes gälla klävitt översattes direkt till kläd vitt, d v s ta fram svepning för en död".

Tillbaka till gårdagens gulsparv, den som också sägs räkna, även om den bara kommer till sju: "En-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuuu". Nu inträffade något märkligt. En av de första träffarna ledde till TV4:s Nyhetsmorgon (2017) där en ung man, kallad Andris Fågelviskaren, härmade fågelläten (han kunde 120).

Det kanske var så att det krävdes en tolk! När Andris härmade en gulsparv gick det mycket lättare att identifiera "en-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuuu". Det var nog så att fågelimitatören talade mer rent än de andra gulsparvarna ute i naturen, de talade säkert dialekt. Men hans skicklighet kan inte betvivlas. Tydligen härmar han även andra djur. Det är hur som helst en lisa att lyssna till andra varelsers ljud som omväxling.

Via fajn och pitcha till kvittra, via människors språk till fåglarnas

Inte känner jag mig fajn med ordet pitch/a. Inte heller känner jag mig bekväm med bekväm och väljer därför det inte mycket bättre fajn. De föregående meningarna hade man inte kunnat skriva i en uppsats under sens barn- och ungdomstid. Vad sa vi då i stället (en undring som återkommer)? Kanske det våldsamt svåra och uppstyltade (ironi!) ”det känns inte bra att använda det här ordet”. Å andra sidan så ”kände” vi inte så förbannat mycket heller, okänsliga som vi var. Tänk om vi sa ”jag tycker inte om pitcha” eller ”pitcha är väl inget bra ord?"

Det började med att nån pitchade nåt i radion för femtielfte gången och dess innebörd glider undan hela tiden. Detta pitchande visar sig kunna ha en massa betydelser på såväl engelska som svenska. Det är säkrast att ta den innebörd som presenteras av ett riskkapitalbolag, Almi. Ett sådant är nog bäst på att ge den förklaring som är mest i svang: 

Att pitcha betyder att på ett övertygande och kortfattat sätt presentera sin affärsidé för potentiella investerare med målet att få finansiering. Men vad är en pitch? Det är enkelt uttryckt din möjlighet att på några minuter visa varför just din idé är värd att satsa på

Lär räkna till sju. Bild Andreas Trepte, Wikipedia

Men det är väl inte värt att göra sig lustig när man själv säger fajn och använder diffusa ord som ”grej, pryl, mojäng, pinal, grunka” m fl. Vänder nu på en femöring (en stor en, det myntet försvann 1985) och försöker, trött på människor språk, få kläm på såna som piper och har sig när de meddelar sig: fåglarna.

Inte för att man är någon fågelmänniska, men efter att ha lyssnat på dem mer än vanligt, dök frågan upp: Hur tillförlitliga är de översatta – transkriberade – ljud som folk hittar på för fåglars läten: ”Klävitt, klävitt, "en-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuu?" Spännande fortsättning...

Är seniora experter skickliga, gamla eller ålderdomsforskare?

Povel Ramels låt om att ”det är dom små, små detaljerna som gör’et”, slår en stundligen och dagligen. Ta ett litet mellanrum, t ex, ett mellanrum mellan två ord, något från tiden när sär- eller hopskrivning ännu spelade roll.

De gamla, i förstone roliga, exemplen med den ”bruna håriga sjuka sköterskan”, är nu uttjatade, men kolla fler ”roliga särskrivningar” (under just den rubriken) på ”Huvudsidan.se”. Hur komiska de än blir hjälper det föga mot en numera avdöd känsla för när ord ska skrivas ihop eller ej. Det går inte att förklara för barn och unga, eller vuxna, att man kan avgöra saken beroende på hur ordet uttalas (gäller förstås främst dem med svenska som modersmål).

Läste nyligen en för mig ny variant: någon kallades ”seniorforskare” utan att vara en person som forskar om/på seniorer! När de första bilderna dök upp på folk med ”seniora” yrkestitlar, och man såg att de kunde vara i 20-30-årsåldern, satt man där som ett frågetecken.

Det visade sig att engelska ordet ”senior” kan betyda ”erfaren, kompetent” eller vad vet jag. Då gick det att acceptera titlarna, om än motvilligt. Men så kommer då ”seniorforskare” och sabbar den gamla (seniora?) sär- och hopskrivningsidén. AI, som inte talar med enbart kluven tunga, utan många fler, skriver:

En seniorforskare är en disputerad forskare med omfattande erfarenhet (ofta minst 5 år efter doktorsexamen) som uppnått hög vetenskaplig skicklighet och ofta agerar forskningsledare.

På annat ställe särskriver samma intelligens titeln, ”senior forskare”, och jämställer de båda vad gäller stavning: den erfarne med den som forskar på äldre! Desto roligare då att finna en hel räcka inlägg från folk med icke-articifiell intelligens och som skriver i avdelningen Språknör-

darnas Högkvarter på Facebook. Som senior vill man, från botten av ens hjärta*, tacka alla dessa ännu levande människor.


*Oj, nu skämtade jag visst igen, ”from the bottom of my heart” heter ”från/ur djupet av mitt hjärta”. AI anser att det heter ”från botten av mitt hjärta”. Låter inte så bra på svenska. I ens barn- och ungdom sa folk att något var ”botten” när det var dåligt.

Det vore en allmän välgärning att inte forcera språkförändringar

En av dem som brukar citeras i denna blogg är Anders Svensson, chefredaktör för Språktid-

ningen. Han skriver även krönikor i DN: de är någon gång intressanta, men ofta störande 

p g a den våldsamt liberala språkhållningen. Undertecknad fortsätter på den motsträvigare vägen: ändras gör språket, men det är inte nödvändigt att gå bakom och skjuta på ”nyheterna” så att de rör sig fortare. Men det gör ju även Svenska Akademien, och det är sedan länge tydligt att man har de tyngsta "experterna” emot sig. I sin senaste DN-krönika hade A S (eller om det var en redigerare) skojat till ingressen, som löd:

När verbet ”att driva” blir substantivet ”driv” är det lätt att uppfatta svenska språket som på drift. Men det finns ingen orsak till drev, menar Språktidningens Anders Svensson.

En yngre släkting kommenterade något jag sa på följande vis: ”Nej, nu driver du!” Det lät jättekonstigt, men på stubben kan man räkna ut att det ingår i nya trenden ”skippa objekt efter verb som haft såna”. A S, frejdig tillskyndare av nymodigheter, skriver i krönikan:

På senare år har bruket av driva förändrats. Där äldre tenderar att använda verbet med objekt – som i ”Driver du med mig?” – slopar många yngre objektet för att uttrycka samma sak: ”Driver du?”

Som om det inte vore nog, puttrar han vidare med: ”När driva väl befriats från objektsbördan underlättas klivet över till det nybildade substantivet driv (skämt)”. Han påminner även om det numera etablerade ”lämnar” som uppträder utan något objekt som förklarar vad som lämnas. Det antas vara underförstått. Till de nya objektlösa verben hör även ”avlossar”, berättar han, i hockeysammanhang betyder det ”avlossar ett skott”.

Ett långsammare förhållningssätt till de här förändringarna är något att stilla bedja om. Den som specialintresserar sig för saken (jag, i detta fall) har inga svårigheter att uppfatta de nya ”trenderna”. Och det är kanske löjligt att värna om andra när det gäller de här snabba vänd-

ningarna, men krönikans sista ord klingar såväl kluvna som aningens von oben:

För den som däremot inte har koll på sammanhanget och det underförstådda objektet kan det bli svårbegripligt. Men det är också typiskt i ett läge när betydelserna och språkbruket är på driven.

Skillnad på skämtsamma kommentarer och flinande översitteri

Dags att riva av plåstret, tänkte jag, men inom en tusendels sekund kom undringen: Vad är det för uttryck? Nu går sånt här aldrig att kolla riktigt, men man kan nog sätta ett par spänn på att det är ett i grunden engelskt uttryck. AI säger visserligen: ”Ja, riva av plåstret är ett etablerat svenskt idiomatiskt uttryck". Det tror jag vad jag vill på. För AI lägger till det något skumma: ”Även om det är vanligt på svenska, är det en metafor som även existerar på engelska." Ja, tänka sig så mycket som existerar på engelska.

Men nu struntar vi i det och går till avrivningen av plåstret. Med det avses mitt fortsättande av ”korrekturläsningen” jag utförde på ett enda avsnitt av P1:s Spanarna. ”Cliffhanger” (jag använder det själv på skoj, eller ”klipphängare”) tycks vara så vanligt att det blivit svenska. Jäpp, så är det. Ordet togs in i SAOL och SO i år. En jädrans tur att ordböcker ligger på nätet eftersom svenska och engelska nu samsas i det som kallas ”svenska ordböcker”.

Detsamma gäller fler uttryck som spanarna använde: ”cred/kred” och ”creddig/kreddig”, t ex, där SAOL har samtliga, SO några varianter. De ballaste spanarna sa också saker som ”fet cred” och ”pusha en låt”. Detta verb, ”pusha”, finns i båda de moderna ordböckerna, men verkar inte betyda ”knuffa” – eller ”tryck”, som det står på engelska dörrar – utan ”driva på” samt ”stödja och uppmuntra” eller ”skapa intresse och göra reklam för något”.

Mig retade mycket mer än ovanstående, men det beror väl på egen känslighet. Vid sidan av kommentarer om ”häftiga” innelåtar med videor och kända upphovsmän skrattade man åt titeln på en skådespelares bok, ”Och vinden viskade mig så förtroligt”. Margit M levde 1902–1996, och hennes biografi utkom 1987. Det innebär alltså att hon skrev boken och läste in den själv vid 85 års ålder.

”Kulturprofilen”, en av spanarna, sa att titeln möjligen var ”en red flag” som ”kan antyda dålig prosa”. På nåt sätt är det översittaraktigt att flina åt tidigare generationers ansträngningar och språkbruk. Vi står alla inför såna bedömningar en vacker dag och bör lära oss veta hut. Red flag finns i alla fall inte i svenska ordböcker än. Vid sökning på uttrycket ställer SO en kul motfråga: "Inga träffar på red flag. Menade du nödflagg?” Ja, det tror jag faktiskt att jag menade.

På Star Wars-dagen härmar man essen och firar även stjärnorna

Dart Vader och några Stormtroopers. Bild Lilia Carlugher, Unsplash

  
”Forsätter i morrn”, skrev jag igår, men så blir det inte. Tidsplaner och dito löften är påverkade av den allmänna slappheten. T o m presidenter för stora och fria länder brukar förutskicka tids-

scheman som lovar att något ska ske inom 24 timmar, men det utlovade händer inte och åren går, ett par dar kan bli till ett par månader, och så vidare.

Och sbråkbloggaren följer i de stora stjärnornas spår. Apropå andra stjärnor än de rent politiska är det faktiskt Star Wars-dagen i dag. Bara det. Återkommer med vredgade exempel hämtade ur mediemänniskornas fatabur.

När gen X pratar lika häftigt som gen Z blir det svårt för boomers

Inga brasklappar, skrev jag i går. Mja. Har man åsikter om andras språkbruk är det trots allt en del brasklappande man får ägna sig åt. Det kan annars framstå som övermaga och förmätet att liksom lite vänligt berätta om vad andra förstår och inte. Sånt är både omöjligt och dumt.

MEN. Och det är ett stort men: I min omgivning finns rätt många personer ur den s k boomers-generationen som är vänner, bekanta, släktingar. Bloggens informanter ofta. Dessutom går det att få viss hjälp av informant-representanter från generationerna X (nämnd i går), Y (födda 1981–96) och (födda 1997–2010).

Den ”kulturprofil” som omtalades i förra inlägget hör till generation X och talar gärna som en gen Z-person. Med tanke på hjälpen av ovanstående informanter samt det faktum att viss tid varje dag går åt att rota i/notera samtidens språk i medierna, vill jag blygsamt påstå att jag fått viss kläm på vad folk i allmänhet, särskilt de ungefärligen jämnåriga, anser vara svårt att förstå.

Nu några fraser och ord som två av ”spanarna” bidrog med. En kommentar från ”kultur-

profilen" löd: ”backdoor bragging kallar vi det där”. Frasen betyder ungefär ”förklätt skryt”. Intressant nog sa samma person senare det ordagranna ”det som är botten i dig, o s v”. Som

är en rad ur en Gunnar Ekelöf-dikt, och utan någon förklaring, låter lite frontdoor bragging...

Detta enligt mig som just berättade att även jag kände till den, men är högfärdig nog att inte tro att den hör till vanlig allmänbildning. De två balla spanarna talade om ”gen-Z-hand-screamen” (man för upp händerna framför munnen och det lär betyda att man ” skriker tyst”), "jazz-hands" (en likande rörelse) och så var något cringe: ”jag blir lite cringe”. Men det blir inte jag (cringe=pinsam) utan mer förbenad och fortsätter i morrn. "Gen Z" uttalades f ö på engelska, det låter [djenn-dsii], ganska svårtolkbart.

Generationen efter ens egna ”boomers”, gen X, stör mer än gen Z!

Brasklappar är ofta fega om än välmenta, men just i dag påbörjas, utan lappar, en korrektur-

läsning av P1.s Spanarna, i min egenskap av en som tillhör ”boomer-generationen”. Allt detta låter lite töntigt, men hur ska man hantera en töntig värld?

Alltnog, generationerna har namn och återfinns på Wikipedia samt hos oraklet AI. Min egen, ”baby boomers” (födda 1946–64), förkortas ”boomers”, och används vid sidan av de tidigare ”köttberget” och ”jätteproppen Orvar”. Man ska inte klaga, före oss fanns förlorade, krigs- och tysta generationerna. ”Köttberg” beskriver egentligen vår grupps välmående ganska bra.

Sen kom, enligt den som hittade på saken, generationerna X-, Y-, YZ och Z (som mer får boomern att tänka på bilars gamla länsbokstäver). Generation X (1965–80) har kallats ”ironiska”, vilket är konstigt för samma boomer: det var ungefär med den som ironin dog. Det framgick av ”humorprogram” som skapades av gen X. För att förbereda läsaren anammar jag engelska sättet (finns det andra?) att skriva och kallar dem födda 1997–2012, gen Z.

Det blir som vanligt, bloggens inledning tar så stor del av utrymmet (´hos en anständigt lång text) att själva handlingen skjuts upp till morgondagen. Så mycket kan dock sägas att den som får flest fiskar varma är en person ur den s k ironiska generationen. Det är nog inte hennes ”fel” att hon är svår att förstå (fan, en brasklapp, och jag måste än en gång påminna om hennes braiga intervjuer med författare), men i ett program som Spanarna kanske lite hänsyn bör tas till dem som inte lever större delen av sina liv i serier ”man bara måste se”, bland rappare, i filmhistorien eller Youtubes virala värld.

Det händer att man blir sugen på något jättegott, men ”craving”?

Craving 1) Bild Jonas Kakaroto, Unsplash

Craving 2) Bild Tetian Bykovets, Unsplash

Man är förstås inte språkarg oavbrutet, och en del felsägningar – som vi uppenbarligen alla åstadkommer ibland – är riktigt roliga.

En person (intervjuad i radio) sa att han på besök hos någon hade med begärliga saker, vilka det nu var, och dessa ”gick åt som stryk”.

Det krävdes inte mycket för att förstå hur misstaget gick till, i hans hjärna kolliderade helt enkelt två uttryck: ”gå åt som smör i solsken” och ”ha en strykande åtgång”. 

Resultatet hamnade i kategorin ”lyckade och/eller skojiga språkfel”, med andra ord. Vårt dagliga talspråk – för att nu inte nämna reklamens ordval – är det ofta värre med. 

Dagens svenska är bemängd med engelska som släpps ner godtyckligt (random!) i språket: En hamburgerkedja inleder sin lilla reklamfilm med meningen ”när du får craving”. Det betyder ”när du blir jättesugen på något (gott)”. Möjligen retar denna slappa språkanvändning under-

tecknad mer än mycket i genren.

En annan (nu välkänd, tyvärr) styggelse är den en kritiker yttrade om nyutkommen musik: ”albumet växer på en”. Det gör det förstås inte. Uttrycket är engelska, ”it grows on you”, och inte så hemskt som det låter, utan betyder att man gradvis börjar gilla nåt (man kanske inte tyckte om i förstone). Förmodligen är de flesta glada om inget alls växer på dem.