Det vimlar av avbräck. Om än inte av ekonomiska slag så mentala

Ju mer utplattat och torftigt språket blir desto mer komiska låter samtidens många misstag. Vilket inte är meningen och egentligen inget att småflina åt. Det är närmast tragiskt att det sker så ofta. En platta (man säger nog album i dag) recenserades i ett av P1;s kulturprogram. Recensenten hade en del invändningar mot låtarna, men någon föll honom på läppen, för han sa om en av dem att den var ”ett skönt ljust avbräck mitt i ett annars mörkt album”.

Det är inte konstigt att folk gör det här felet, men det är alltför vanligt. ”Avbräck” låter lockande nära ”avbrott”, men särskilt ”ljust” är det sällan eftersom det betyder ”förlust”, eller ”ekonomisk skada”. Så har innebörden varit sen SAOB skrev om ordet 1898 och fram till och med våra dagars SAOL och SO.

För några veckor sen antecknade jag ett par några meningar för att kunna läsa om då och då och undra över vad fasiken som menas. De ligger helt utanför de vanliga klagomålen, men språkknepigheter kan se ut hur som helst. Det här meddelandet (eller vad man nu ska kalla det) står i min mobil ibland: ”Du använde din telefon 12 h 53 m mindre än du inte använde den en vanlig dag då du var vaken”. Bara tidsmåttet ändras, men gäller alltid något som är kortare eller längre än jag inte använde den en vanlig dag då jag var vaken. Att inte begripa är inget nytt, min hjärna har en stängd dörr som andra människor inte har några problem att öppna.

Det gör ju inget, det handlar inte om något livsviktigt. Men så här låter en av vår tids högintressanta nyheter från kändisvärlden: ”Den amerikanska popsångerskan Chappell Roan ber om ursäkt efter att fotbollsspelaren Jorginho anklagat hennes säkerhetsvakt för aggressivt beteende mot Jude Laws barn”. Det går att bena ut budskapet – eller vad man ska kalla det – men det är en så konstig sak att publicera i en svensk dagstidning att man får dåndimpen.

Åsikten om sommartider: ”nej, nej”! Och lite om andra slags regler

Apropå slå i klockor (se slutet på gårdagens text) kan ibland klockorna själva slå (väggklockor), men vi människor har inte "slagit i" dem. En del personer har förbannat dem en smula alldeles nyligen. Inte klockorna i sig precis, utan ”dom som har hand om’et”. Och dessa bestämde att Sverige skulle införa sommartid 1980.

Det är 56 år sen, men ännu berättar tidningar (och andra medier) minnesregler om trädgårdsmöbler som ska ställas fram och illustrerar med bilder så vi ser vilka möbler det gäller. Själv skulle jag säga ”ställa ut” dem, men då blir problemet hur man ställer ut klockan.

Frågan i sig är knappast hjärteslitande. Ej heller hjärtslitande, och i skrivande stund ser jag att Words stavningsprogram ”godkänner” båda. Som vilken modern ordbok eller språkvetare som helst: det är ”bruket” som bestämmer”. Och folk säger väl vad de vill? De tre stora ordböckerna svarar om första ordet: ”Inga träffar på hjärteslitande. Menade du hjärtslitande?”

Ja, tänk för att jag gjorde det. Det finns fler "i häradet": hjärtekrossande. Här meddelar ordböckerna ”Inga träffar på hjärtekrossande. Menade du hjärtekrossare?”. Nej, för tänk att jag inte gjorde det. Men folk säger ofta att något är ”hjärtekrossande”, vanligen med ett e som bindevokal. Vad de gör, de med slitna och krossade hjärtan, är ändå att använda en bindevokal som är korrekt (eller var, är bäst att tillägga).

Problemet är att själva ordet inte finns, varken hjärtekrossande eller hjärtkrossande. Här man har översatt ”heartbreaking” – det finns mycket av varan på engelska – med ”hjärtekrossande”. Många svenska ord som slutar på -a får -e som bindevokal, alltså när de binds ihop med ett annat ord: Flicka - flickebarn, historia-historielektion. Det gäller inte samtliga ord på -a, men, återigen: de som talar översatt engelska har i alla fall lytt en gammal svensk skrivregel.

När ord och uttryck har passerat sina så kallade bäst-före-datum

Många talesätt och uttryck blir kvar i språket även när de sen länge tappat relevans. Att något sker eller dyker upp ”som ett brev på posten”, säger inte många längre. Åtminstone inte om de tänker på innehållet. Däremot finns det de som passar många på att skämta med dessa uttryck genom att på lämpliga vis omforma dem.

Det kan också gälla att något ”går som tåget”. I båda fallen kan man lägga till ett par ord: ”som ett brev på posten förr”, eller att något ”går som tåget brukade förr i världen”. Det här är språkliga tilltag som borde uppmuntras, de visar att människor tänker på vad de säger.

Längre bakåt i tiden hamnar den fras som brukar vara svar på ett knepigt spörsmål: ”Ja, det är ju 10 000-kronorsfrågan”. Man hör det sägas av personer som föddes många år efter det att tv-programmet med samma namn (Tiotusenkronorsfrågan) slutade sändas. Den behöver folk förstås inte känna till, möjligen undrar de vad det är för skruttigt pris i en tävling.

Å andra sidan har en modern frågesport dragit ner på sitt pris för det som kallas ”sekundstriden”. Det gäller underhållningsprogrammet Muren i tv4, där deltagare de första åren kunde vinna 25 000 kronor, något som nu förvandlats till 20 000 i besparingstider.

Inslaget Panelen, i senaste Godmorgon världen (P1), handlade också om ekonomiska frågor, av det tyngre slaget. En av deltagarna sa: ”Vi borde använda den här krisen för att verkligen slå i alla larmklockor”. Man kan inte begära korrekt språk när folk pratar utan manus, men frågan är i alla fall vad utsagan har för bakgrund, d v s hur den kom till. Kul låter den hur som helst: KLING-KLONG.

Knut stod vid en knut och knöt en knut – ett verb-komihåg från förr

Det var inte länge sen bloggen skrev om nån som ”löste ut” konflikter. D v s ”löste konflikter” som vi enkla själar säger. Häromdan sa en partiledare: ”Vi löser ut våra frågor”. Såna här bagateller (kan man kalla dem om man är sån) löser ut en viss vrede hos undertecknad.

Frågan är också huruvida man löser (eller löser ut) frågor, det är väl problem man löser? Synonymer. se, vanligen mycket användbar sajt, skriver att ”lösa ut” betyder ”friköpa/lösköpa”, och ger exempel som ”de får lösa ut oss” och ”mottagaren får en förfrågan om att lösa ut breven”. Svåra grejer, det där.

Om vi nu tar och går till vad som ibland är motsatsen, ”knyta, knyta ihop”, blir det också lite ryckigt. Speciellt när det gäller tempus. Här visar sig AI, det lilla framtidshoppet, ha samma föreställningar om verbet som man själv. 

Knutit en knyt. L Chouette, Unsplash

Knyta (och smyga, tryta, ryka m fl) är starka verb, och byter vokal när man böjer dem efter tidsform. Här blir det dock rena vilda västern. ”Knutit” blir ofta knytit, man hör rykit och nysit och så vidare.

AI föreslår gamla verbformerna, men vi kommer nog snart att få höra starka verb förvandlas till svaga – enligt de nyss nämnda exemplen. Men den Annorlunda Intelligensen gör halt vid ”byta” och säger att det ”i modern standardsvenska” böjs svagt: byter – bytte – bytt.

I dialekter eller hos många medborgare i allmänhet är preteritumformen ännu ”böt”. Bruket jazzar även hos lyste ("lös") och fler jag inte kommer på. Från en av nutidens stajlister, de som ”piffar upp” folk till oigenkännlighet, kom följande förklaring till ett plagg, den återigen populära knytblusen: ”Och den här har jag knutit till en knyt”.

Hur man än beter sig här i världen är det lätt att trampa i klaveret

Gårdagens återställare är ett exempel på när ett inhemskt ord får en annan innebörd. Den kan ha funnits för hundratals år sedan, för att sen glida undan – och plötsligt hoppa fram igen. Med de ”falska vänner” som också talades om i går menas yttre likheter mellan ord i olika språk, men som har vitt skilda betydelser.

Sen finns de riktigt pinsamma varianterna. De kanske har något gemensamt i grunden, men tiden, poli-iken, geografin eller andra förändringar, gör dem olämpliga utan att man i förstone fattar varför. Så är fallet när man som svensk talar om polacker på tyska.

Svenska informanter som är bevandrade i tyska har gett ett par exempel. Låt oss säga att en svensk berättar om någon hen känner, en man från Polen. Svensken kallar honom ”polack”, vilket polacken själv inte skulle ha invändningar emot i Sverige.

Om denne svensk lärt sig en aning tyska, kan den lätt få för sig att det bara är att översätta på enklaste vis, och säger ”der Polack” (eller ”der Polacke”). Men i Tyskland heter den polske mannen ”der Pole” och den polska kvinnan ”die Polin”. Nu finns visserligen ”Polack/Polacke” på tyska, men ordet ses som mycket nedsättande. Orsaken till det vet bara en historiekunnig sociolog eller sociologikunnig historiker. 

Detsamma gäller ludret, höll jag på att skriva, men här har det omvända skett, det svenska ordet anses tydligt ”fult”, men inte det tyska. SAOL och SO är överens, SO är mest utförlig och kallar det ”starkt vardagligt/starkt nedsättande” om ”prostituerad kvinna”. Google Translate ger visserligen ”slampa” för tyska "Luder", men enligt de tyskkunniga informanterna är innebörden betydligt mer neutral.

Samma intryck får man av Norstedts tysk-svenska ordbok (1994). Tyska ”armes Luder” betyder ”stackare” och ”freches Luder” översätts med fräck/oförskämd kvinna”. Meningen ”sie ist ein kleines Luder” blir på svenska ”hon är en förslagen liten dam”. En viss skillnad m a o. Och dessutom kan både män och kvinnor kallas ”Luder”. Så skedde även i Sverige förr i världen och det kunde också gälla hästar, berättar SAOB.

Återställare och falska vänner – inget vidare roligt innehåll i Sbråk!

Den är ingen idé att fråga hur många ord det finns i svenskan (eller något annat språk heller för den delen), men det är ett par stycken. Så man får inte bli förvånad när man stöter på en bekant glosa med en annan, plötslig, betydelse. Någon politisk analytiker talade om ”återställare”, men det verkade malplacerat, och stämde inte med den enda innebörd man själv känner till.

Här är något nytt, anar ens inre språkspanare, tills googlandet berättar den bistra sanningen: Ordet har använts länge – kanske längre än du kan ana – med en annan betydelse än den tvivelaktiga variant du kände till! På nätet låg bland många andra återställare en krönika i Arbetet, skriven av Mats Pejer, 24 maj 2007 (nästan två decennier sen m a o), med rubriken ”Alliansens återställare: Klassamhället återinförs”:

 
 

Återställare i forna dagar

Återställare! Du har säkert redan noterat att ordet ”återställare” under senare tid varit ett av de mest vanligt förekommande uttrycken i den politiska rapporteringen. Det är ingen tillfällighet. Ordet ”återställare” har nämligen blivit den retoriska figur som borgerligheten använder för att ta makten över problemformuleringen. 

Vidare ges ordet ”återställare” också en negativ klang. Måhända finns det här kopplingar till ordets historia. I folkligt språkbruk är en ”återställare” något alkoholrelaterat som inmundigas dagen efter en utsvävande kväll.

Det här kan få en, i alla fall mig, att tänka på fenomenet ”falska vänner”, vanligt problem mellan diverse språk. Flest exempel finns förstås i språk som är nära släkt, alla känner till att ”rolig” på svenska är nåt annat på norska och danska. ”Befare” på norska betyder ”trafikera”. Så kan man hålla på: det är roligt (!) att läsa de långa listorna med falska vänner på Wikipedia.

Mellan tyska och svenska finns likaså drösvis: ”planieren” betyder ”plana ut mark” och inte ”planera”. De flesta som försökt tala tyska, oavsett grundnivå, har nog sagt märkliga

saker för en tysk åhörare. Informanten P H, boende i Tyskland,

berättade om polackfadäsen en svensk kan göra, den får bli dagens cliffhanger!

Det går att förbättra (maximera) så mycket. Ibland med fryst gurka

Med tanke på den hastighet med vilken stilar, trender och fäblesser sveper över jorden, får vi se hur långvarig den pågående ”Chinamaxxingen” blir. Fast hellre den än varianten ”looks-

maxxing” som pågått några år. Slår man upp det ordet får man lära sig om f a mäns ansträngningar att ”förbättra” sina utseenden. Det är på tiden (ironi…) med tanke på alla kvinnor som slitit och kastat ut pengar på att ”förbättra” sina utseenden.

Ordet ”maxxing” sägs komma från Generation Z (födda mellan 1995 och 2012). Det är inget särskilt med det utom att det ser kul ut med två x bredvid varann. En svensk kan säga ”maximering”, eller ”förbättring” bakom ”utseende” (looks).

Kommen ur generationen Baby Boomers kan man anse att det där med förbättring är sisådär. De utseendeförbättrade kvinnorna i offentligheten, ingen nämnd och ingen glömd, kan ju skrämma slag på en med sina skråpuksansikten och övriga tillbehör (eller brist på).

Och många män visar nu också upp en ”förbättring” som vittnar om en ny estetisk hållning (blä). Rekommenderar ingen att googla på något kön vad gäller utseendemaximering. Lite roligt dock med en text från BBC om en ung man som i sin ”hudvårdsrutin” gnuggar fryst gurka över ansiktet. Han säger att förfarandet minskar plufsighet, finnar och gör hans hud klarare.

Vi hade kunnat språka med varann, han och den tonåring jag var på 60-talet. Gurka på ögonlocken hade också vi medvetna flickor som plågades svårt av svullna ögonlock. Samt satt med armbågarna i citronhalvor för att göra dem (armbågarna) mjukare och vackrare. Allt detta ledde till stor framgång.

Vad gäller kläder ropade en klädesannons nyligen ut det märkliga ”Jacka upp!” Också en maximering, men hur? För över ett decennium skrev Språktidningen om ”jacka upp” och ”jacka ner”. Det handlade mest om priser som gick upp eller ner eller ficks att gå upp eller ner. ”Lönsamhetsexperten” Karin Klerfelt anser sig vara först med frasen ”jacka upp”, skriver hon på sin blogg. Annonsen med ”Jacka upp!” visar en kvinna i en jacka. Jättekul, tycker säkert en hel hoper människor, i alla fall ekonomer. Va? tänker kanske lika många andra. Eller fler.

Mikro resp maxi i kubik! Vanligt folk kan längta efter ljummet lagom

Duanju, mikrodramer från Kina (se gårdagens inlägg) är inget man ramlat över ännu, och antagligen inte heller gör i framtiden. Ett svenskt produktionsbolag, The Line, ligger i start-

groparna beträffande mikrodramer så de är snart över oss. Så här säger bolaget, bl a:

Vi tror att framtidens fiktion är snabb, tillgänglig och direkt. Microdrama är en global rörelse — från Asien till USA — där berättelser anpassas till hur människor konsumerar innehåll i dag: på mobilen, i farten, med kort uppmärksamhet. Nu tar vi det till Norden med svenskt och nordiskt innehåll.

För oss som inte ”konsumerar innehåll” låter det här ändå inte som de tidigare vanliga framtidsorden ”spetskompetens” och ”framkant”. Man blir inte heller imponerad av ”modellens” beskrivning. ”Vår modell” skriver bolaget och listar:

Vertikalt format — skapat för mobilen
Avsnitt på 60 sek — 3 min
Snabb dramaturgi, starka känslor, maximalt tempo — cliffhanger i varje episod
Produktion byggd för att vara flexibel, effektiv och skalenlig — utan att tumma på kvalitet

OK, utan att tumma på kvalitet, hm. I ett Facebook-inlägg från svenska Yle beskrivs mikro-

drame-ambitionerna. En journalist säger generellt om filmer: ”roligt att de växer åt andra hållet också”. Han menar att det är intressant hur den här miniminitrenden går att ställa mot många av dagens långfilmer som på senare tid varit verkligt långa, tre timmar och längre ändå.

Komiskt också att den nya ”jag-vill-vara-kines-trenden” kallas Chinamaxxing (med generation Z:s slang, skriver någon upplyst). Det ska (förutom de korta dramerna) gå ut på att vilja "bada" i kinesisk kultur. Ironiskt att denna trend är särskilt stor i det land som i övrigt satsar på att bli störst och bäst! Det lär vara främst unga amerikaner som vill ”vara kineser” och ta till sig kul-

turen: mat, drycker (te!) och kläder (tofflor!). Sbråks cliffhanger: mer maxat innehåll i morgon!

Vertikalt, snabbt mikrodrama med maxeffekt, gissa regissören!

Häromdagen, 20 mars, använde jag en mycket gammal kommentar från min far (död sen mer än tre decennier). Den var ibland riktad till min mor, ibland till mig (i tonåren): ”Du sitter ju i telefon hela dagarna”. Föga anade han HUR mycket folk skulle komma att ”sitta i telefon”.

I 20-marsinlägget beskrevs hur uppmärksamheten flyttats från de stora skärmarna till de pyttesmå. Inte mig emot, vid första konfrontationen med nåns jätte-tv fick jag en chock. Minnet av den tennismatch som stod och gick i detta monster kommer aldrig att ge vika, närbilden av spelarnas svett och pormaskar. Nu slipper man det.

Å andra sidan är besattheten kring det ”vertikala" pytteformatet lika konstigt. Vad hände med lagom? Nej, det är förstås för att man genom telefonen har allt på fickan. Allt. Nyheten om mikrodramer har smugit sig på, och nu var det dags att spörja Google, och där Wikipedia:

Mikrodrama är en form av dramaserie som kännetecknas av mycket korta avsnitt på endast några få minuters speltid. De produceras i stående format för att konsumeras på en smartmobil. En mikrodramaserie kan innehålla uppemot 100 avsnitt. Formatet har sitt ursprung i Kina, där det kallas duanju, kort drama. Genren slog igenom brett i Kina under 2020 och har därefter fått viss internationell spridning, inledningsvis i USA.

Intressant med den inledande spridningen i USA. Man kan ju göra en snabbanalys här och jämföra de korta samt många delarna i dramerna med den nuvarande presidentens taktik. Där går det undan. Men samtidigt med de mååånga avsnitten har hans drag visat sig få maxeffekt, en intressant dikotomi.

Krav på svalor: inte uppträda ensamma, samt ska äta på rätt höjd

Här flyger en ensam svala utan att göra nån sommar. Bild Frank Ooasterbaan, Unsplash

    

Blir man uppmärksam på något ser man naturligtvis också mer av detta något. Eller hör. En välkänd radioröst yttrade det vanliga talesättet ”en olycka kommer sällan ensam”, men la lite för starkt tryck på ordet ”olycka”. Det blir knas, för det är ”en” som ska betonas mer.

Detsamma gäller det likartade ”en svala gör ingen sommar”. Där menas också verkligen ”en” och då betonar man det (och hör sen). Det är idén: en enstaka svala betyder inget, är de flera kan man dra slutsatsen om sommaren. Huruvida det där med vädret – beroende på hur högt eller lågt de flyger – stämmer, känns lite osäkert, enligt min mening. Högt = fint väder, lågt = regn, allt beroende på hur svalornas mat, insekterna, flyger, ska vara själva tecknet i skyn!

Bara att konstatera: svenskar har inte bara dålig kläm på ordval och stavning, uttalet är också rätt svajigt. Anledningen är svår att förstå, och särskilt – som vanligt – när det gäller journalisters. Redan 2010 skrev signaturen Alf G till programmet Språket:

Fundering mitt i snöskottningen: Det förekommer en åkomma hos tv-folk, främst väder-

rapportörer och sportpresentatörer (men det tycks sprida sig till andra grupper), att vara så upptagna av sin text, att de glömmer vilka ord som egentligen är bärande och viktiga. I en väderleksrapport kan det låta: Det HAR kommit in ett lågtryck från Baltikum som DRAR sig långsamt upp över landet och det GER nog en decimer snö. Detta verbala verbbetonande blir tröttsamt och låter rätt så löjligt i längden. Det som borde betonas i satsen är förstås LÅGTRYCK, LÅNGSAMT och SNÖ, eftersom det är där den viktiga informationen finns.

Det hade varit kul att höra Språket svara – 2010 var inte det mesta OK bara för att ”brukarna” (modersmålstalande svenskar) säger så. Alfs fråga ska ha varit med 17 februari 2010, men där låg inget program. Och det från 16 februari handlade om annat. Man KAN bli besviken.

Följande inlägg är en lång essä om det lilla men viktiga ordet ”en”

Vad gäller språkdetaljer kan man (= jag) gå hur djupt som helst. Och säger som radions P1 Morgon, som presenterar ”de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där: Vi tar nyheterna djupare”. Bland det fler svenskar borde gå på djupet med är den obestämda artikeln en (ett).

I en bildtext stod att ”Ann Heberlein är en författare och teologie doktor i etik”. Man håller med, hon är inte två författare, eller tre osv. I svenskan heter det att någon ”är författare”. Nu hör man tyvärr ofta att barn vill bli en läkare eller en lokförare. Lika skojigt det, alltså inte fem lokförare. I vårt uttryck används inte en framför yrken, titlar och vad det kan vara. Man ska akta sig för AI-översikten som säger:

"Han är en lärare" är en svensk mening som betyder "He is a teacher". Den används för att beskriva en mans yrke och innebär att han undervisar, handleder eller delar med sig av kunskap

Samma översikt fortsätter: ”På svenska säger man "en lärare" (med artikel) när man beskriver yrket efter "är", till skillnad från engelskan som ibland kan ha en annan struktur.” Vete faderuttan vad AI menar, vi tycks ha gått i olika skolor. Man säger ”he is a teacher” på engelska, hos oss ”han är lärare”. Men följer  ett ”som”, blir det ”han är en lärare som engagerar", t ex.

Det här kan Google Translate. Skriver man in ”hon är politiker” översätter GT till ”she is a politician”. Engelskan har som sagt artikel framför yrken o dyl, inte vi. Det här är idiomatiska uttryck. Man ska ge fan i att översätta ord för ord, då blir det inte bra. Som hos  AI. Och när vi felaktigt säger ”hon är en astronaut” låter ”en” som sin andra funktion: räkneord. Det är därför det låter roligt (för många) att någon bara är en astronaut och inte fler. Men bloggen tar det lilla ordet en ännu djupare! I morgon om hur även uttalet kan sabba förståelsen.

”Du sitter ju i telefon hela dagarna”, suckade ens far på 60-talet

Tidigare fanns uttrycket ”hänga med i vad som händer”. I dag kan ingen ”hänga med” längre, ingen människa i alla fall. Även AI hugger i sten ibland. Som i ett tv-program där det berättades att ramadan snart skulle vara slut. Det markeras av högtidsdagen Eid al-Fitr, och programledarens sa: ”Då ska det festas ordentligt. Det är ju Eid al-Fitr som knackar på dörren de här festdagarna som det faktiskt handlar om”. AI-n som skötte textningen i programmet skrev att det var ”Adolf Hitler som knackar på dörren”.

Men nu gäller det mitt eget ”hänga med” som inte är så alert. Några yngre informanter i omgivningen uppdaterar en emellanåt, även om företeelserna det gäller redan funnits i många år. Jag är upprörd av den senaste ”nyheten”, så här kommer den senfärdigas berättelse med klagande stämma.

Youtube lanserade för ett par år sen ett nytt format (herregud vad många format som trätt in på världsscenen, f ö) som kallas shorts (”kortisar” ungefär). Dessa små filmsnuttar ska (enligt en av informanterna) konkurrera med plattformen TikTok, kort och snabb som attan. Facebook och Instagram har tydligen också såna där små vertikala snuttar, de heter ”reels”.

Informanten P säger de här minigrejerna införts för att lättare kunna ses i telefonen: ”de fyller en vertikalt hållen telefon”. Det är väl bara några gamlingar som sitter med datorer som har sladdar i väggen. Samt STORA skärmar. Det vertikala föredras, enligt P, trots att man KAN få en större bildyta om man vänder telefonen till horisontellt läge.

Men, ser ni, då blir det jobbigt att skrolla i sidled (varför fattar inte jag, men jag hör inte till de fattande). Alla filmsnuttar, korta som långa, får alltså detta format för att det människorna nu vill är att ha allt sitt jox i telefonen. Helst ska det gå undan och vara snabbskrollat också. Suckarna, stönandet och klagandet härifrån får anstå några timmar.

Språket i våra samtida medier kräver mycket av en vanlig svensk

Det är bara att acceptera att man måste slå upp VÄLDIGT mycket av det som berättas i vanliga medier. Nu var det nån som sa sig vara inne i en bra streak, eller kanske var det ett bra streak. Uttalet kunde i alla fall få en att förstå att det inte handlade om en bra strejk.

Det visade sig drälla av folk på nätet som är inne i en bra, eller dålig, streak. Det säger förstås nåt om ens ålder när den enda företeelse man känner till, och som stavas likadant, är streaking. Den som Wikipedia beskriver så här:

Streaking, även kallat nakenchock eller nakenprotest, innebär att man utan förvarning klär av sig kläderna och springer naken rakt in på allmänna evenemang, till exempel sportevene-

mang, bröllop eller begravningsgudstjänst. Att utföra streaking kallas att streaka och den som gör det är en streakare.

Den här nya och kanske mer påklädda varianten måste man förstå som ”ett bra flyt” – det uttrycket är också rätt nytt, men duger väl inte längre. Det finns annat för den som är språkligt påhittig: ”det mesta går mig i händerna nu, jag är inne i en bra period med träningen” (eller vad det nu gäller) eller det simpla ”mycket går bra nu”.

Nej, istället beskriver folk sin vardag så att man får sitta här och gissa eller slå upp vad de säger. Det är så att man blir tacksam för vanliga felsägningar som är lätta att tolka. ”Morgonen började grya”, sa en svensk journalist i radion, och det var både enkelt och rätt kul.

Så har vi sportjournalisten (men såna är ju i och för sig kända för sitt lattjolajban-språk) som sa: ”Det är mycket som hänger på spel”. Det gör inget att man inte är sportintresserad, man vet att grabben ville säga att det är ”mycket som står på spel”. Hänger är vad dagens människor gör när de umgås med varann.

Med troll är det som med människor, en del är snälla, andra inte

Trollmor vill gifta bort någon av de tre vackra sönerna till prinsessan. Hela bilden under "Troll", Wikipedia

Häromsistens skrev bloggen om det förhållandevis nya verbet ”jinxa” och gjorde nån utläggning kring saken. Här kommer mer. Coachen för fotbollslaget Bodö/Glimt, som gjorde tillfällig succé (men det kommer nog mer framöver), sa att han ville trotsa ”trolltankarna” inför Champions League-matchen häromdan.

Kanske finns det redan de som hittat eller hakat på den översättningen av ”jinxa”, den låter mycket bra. Problemet är att det finns olika slags troll och deras respektive beteenden att hålla reda på. De nämnda trolltankarna har inget alls att göra med de fabriker där troll jobbar. Om trollfabrikerna skriver Wikipedia:

En trollfabrik är en organisering av nättroll och bloggare som har till uppgift att sprida propaganda eller medvetet vilseledande påståenden på Internet

Visserligen försöker Sbråk att sprida propaganda som gäller det nya fulspråket, men attackerna är förhållandevis små och inte lika aggressiva som andra står för. Dessutom är det ingen som bryr sig om språktroll.

Lite åt det vänligare hållet var väl också avsikten hos den milde (skojar) journalisten Robert Aschberg i tv-programmet Trolljägarna. Det handlade om folk som var ena gemena typer, de mobbade och förföljde andra, men ändå. Den här gladlynt revanschistiska ”vi-ska-sätta-dit-dom-jävlarna-mentaliteten” känns sisådär för en mespotta, d v s undertecknad.

Men Glimts trolltankar är ett finfint ord för jinxa. Ibland används ”trolla” med en mer neutral betydelse (och så har det varit länge): vad sägs om att ”trolla fram en middag med få ingredienser”? Kanske faller detta trollande även in under ”tricksande, fixande, mekande, joxande, donande”. Och med troll är det som med oss andra, det finns alla varianter.

En akademi för trafikskolan och en annan akademi för förskolan

En av bloggens informanter, M, undrade ”vad i h-e?” när hen lyssnade på ett radioprogram om körskolor. I Sverige. Sen hördes den lite längre frågan ur djupet av M:s fåtölj: ”Vad i h-e är tutorials?” Informanten i fråga är en av de – hur många? – svenskar som inte känner sig väl behandlade av gammelmedierna ens.

Om programmet nu handlade om körskolor skulle handledare/handledning vara ett mer självklart ordval. Det här fick mig att tänka på ett ställe jag sett som uppenbarligen är en körskola, men heter ”My Driving Academy”.

Ja, herregud, det finns något som heter ”Academica Förskolor”, och sen länge även skolor som heter AcadeMedia, med ett namn som är hopslaget av ”academy” och ”media”. Vad säger Wikipedia om det "gamla" ordet akademi? Jo:

Akademi (grekiska: Ἀκαδημία, akademeia; latin: academia) är ett samfund för befrämjande av vetenskap och konst. Begreppet kan syfta på en (högre) undervisningsinstitution och kan antingen vara beteckningen på ett universitet eller en specialiserad högskola eller endast vara en del av den.

Förmodligen väcker ordet intresse hos många, särskilt den ”uppåtsträvande” medelklassen med mer medel än för några decennier sen. Och ett mer komplexfyllt förhållande till akademier.

De flesta (jag skrev inte ”alla”!) som arbetar inom universitetsvärlden med undervisning och forskning, faller nog inte lika lätt för ordet i fråga. Men mycket har ändrats på kort tid: ”lär dig skriva akademiskt”, finns det kurser som heter, såväl innan- som utanför universiteten. Misstänker att detta ”akademiska skrivande” för inte länge sen ingick ”automatiskt” när man studerade på universitet.

De språkliga ansträngningarna att förnäma till sig liknar alla andra varianter av utanverk som samtidens folk ägnar sig åt. Hälsar en från ajabaja-akademin.

Innan man hinner säga orden cybernetik och cyborg så är de borta

Informanten M gick in i en herraffär och frågade om de hade svångremmar. Expediten, högst 25 år, såg frågande ut. ”Skärp”, förstod hon dock, och det visade sig finnas några. ”Svångrem”, antagligen ett ord som snart är borta, finns ännu i alla tre stora ordböckerna, liksom några intressanta detaljer kring dem.

I SAOL beskrivs ”svångrem” med en synonym, ”livrem”. I SO är synonymen ”läderrem”. Samt bälte och skärp. SAOB beskriver ”livrem” som en ”rem eller bälte att fästa om livet”. Tydlig förklaring. I den här ordboken, som även kallas ”den historiska”, får man även veta att förleden ”svång-” är ett gammalt ord för (bl a) ”veka livet”. Både skärpet och bältet har ”ovisst ursprung”. Veka livet betecknar i sin tur ett ”mer eller mindre mjukt kroppsparti, särskilt om parti dels mellan bröstkorgens nedre kant och höftbenet”.

Nog om bälten, skärp och kanske utrotningshotade svångremmar, och över till inte lika gamla, men likväl bleknande ord. ”Cyberrymd”, använder jag tanklöst glatt med den fåkunniges svaga aning om vad ordet betyder egentligen. Det ska ha myntats 1982 av den amerikanske science-fiction-författaren William Gibson och det har kommit att likställas med internet.

Tankarna kring cyberorden började med att en äldre person (i Ring P1) talade om cybernetik och det slog mig att man inte längre hör dem: för några decennier sen spelade varelsen ”cyborg” många roller i den s k underhållningskulturen. I form av Terminator, bl a. Min ytterst skarp-

sinniga iakttagelse gäller det faktum att ord som kommer och går nu för tiden har betydligt kortare livslängd – än, t ex, ”svångrem”.

Första gången det märktes (för mitt vidkommande) var när ordet snuttifiering plötsligt blev något folk reagerade inför. Den moderna människan började få väldigt bråttom och därmed uppstod tydligen behovet att komprimera sina upplevelser. Och när denna snuttifiering s a s vann terräng, minskade användningen av ordet.

Det är intressant som tusan: Något som nästan känns skrämmande och hotande får ett stort genomslag, börjar existera ”på riktigt”, som politikerna säger, några år senare upphör såväl hotet som termen. Bloggen får ibland spanarkaraktär, och inte mig emot. Det blir nog mer snabba blickar in i spåkulan.

När en av svenska språkets ordstöttor får en att flina lite i mjugg

Om dagen i övrigt krävt mycket arbete är det lockande att ta den enkla vägen och citera långa stycken i dagens blogginlägg. Men först en redogörelse för hur en gammal språknörd kan fungera. Säg t ex att en sådan går runt i en trädgård och stöttar upp diverse buskar som fick sig en rejäl smäll av snön runt nyår.

Grupper av enar ser ut som om snömannen trampat ner dem, uppifrån ser de väl ut som grågröna stjärnor mot en gräsmatta i den skitiga färg man får om man blandar alla vatten-

färgerna samtidigt. Nu ser det i och för sig rätt kul ut med diverse borstar, krattor och andra redskap som står lutade mot buskar och små träd.

Man kan börja tänka på ”stötta”, som kan vara såväl verb som substantiv. Ordet kommer från fornsvenska ”stytta”. Tänker man vidare på ”stätta”, med samma lydelse i fornsvenskan, stätta, så har det en annan innebörd. Som om detta inte vore nog kan tankarna gå vidare till en vanlig spark, ”sparkstötting” också kallad i ens barndom, men som säkert inte många barn i södra Sverige sett annat än på bild. Förresten läser de inte såna böcker längre där sparkstöttingar är avbildade. Men det är här citatet kommer in, SAOB:s gedigna beskrivning av åkdonet:

om ett för snö l. is avsett fortskaffningsmedel som betår av två långa, smala medar (numera vanl. av stål) med två upprättstående, tvärslåförsedda ståndare vilka via trälämmar uppbärande ett säte förbinds med medarnas uppböjda framändar o. som framdrivs gm att den åkande skjuter ifrån med en fot medan han står på en av de bakre medändarna med den andra foten o. håller sig fast i ståndarnas tvärslå; äv. om (i sht förr använt) dylikt redskap 

(i en ä., jämförelsevis kälklik variant med trämedar) nyttjat för hästanspänning; förr äv.: sparkstöttingsåkning (ss. sport), sparkstöttingssport

Ordboken är lika förtjust som jag i parenteser. Men i första raden är det inte jag som missat i stavningen, SAOB saknar ett s i ordet består! Varför känner man sig upplyft av något sådant?

Om inte världen trasades sönder skulle man skratta åt ”retoriken”

För mycket och för litet skymmer allt. Lagom är bäst. Egentligen är de båda föregående meningarna inget kul, de andas en präktighet som vi slashasar inte kan identifiera oss med, som det heter. Likafullt är de sanna. Detta kan slå en vareviga dag när man läser vad Den Störste Av Alla har yttrat. På sitt modersmål sa han nyligen: “The Military consequences to

Iran will be at a level never seen before”.

Inte för att det stämmer in exakt på just dessa skeenden, men tankarna leds till fabeln Pojken och vargen. De flesta känner till den, så jag ska inte dra den. Likheten mellan vad Trump säger och fabeln är att ingen längre tror ett skvatt på vad som sägs eftersom meddelandet upprepats alltför många gånger.

Sättet att tala finns hos de flesta krigsherrar: fienden ska få uppleva ”en aldrig tidigare skådad attack”. Ordvalet är i stort sett samma och i verkligheten sker flera gånger dagligen såna ”dödliga attacker som världen inte tidigare skådat”. Vore det inte en världskatastrof som utspelar sig inför ens ögon, skulle man kunna skratta sig fördärvad åt det barnsliga språket.

Informanten A P påminde om namnet på en ”militär operation”, Epic Fury. Man kommer från en annan tid, värld, tillvaro och vet inte vart man ska vända sig med allt som kallas episkt, ikoniskt, historiskt och magiskt. Moa Berglöf, ledarskribent i Sydsvenskan, skrev 6 mars en text med rubriken ”Epic fury! I Pete Hegseths värld är kriget bara coolt”.

Det här nya pojkrumsspråket är kanske till för att ”facilitera möjligheter”. Skjut inte på pianisten, d v s mig, det citatet är ett av miljarder som fyller medierymden. Facilitera borde innebära t ex ”förenkla”, enligt ens enkla mening, om det är svenska man vill tala. Men sepåfan, SAOL hänger med i det nya snacket och säger i sin senaste upplaga (i år) att det betyder ”underlätta el. möjliggöra process, grupputveckling m.m.” Det fanns alltså redan ett par svenska varianter för verbet i fråga!

I SO finns det inte med, men SAOB skrev i sin artikel om facilitera år 1919, att det betyder ”göra lätt(are); lätta, underlätta, befordra, befrämja”. Men en notering, märkt med ett kors, säger: "föråldrad betydelse eller användning”. Visst är det besynnerligt: ”Facilitera” beteck-

nades som föråldrat 1919, drygt hundra år senare hoppar det tillbaka! P g a engelskan.

Det kan vara stor skillnad på att lösa, lösa ut och lösa upp grejer

Bild Mario Majer, Unsplah

Bland alla småord, prepositioner och adverb, som befinner sig i fritt fall, finns kombinationen ”lojal till”. Det är ett av oräkneliga exempel på hur engelskan påverkar språket i stort och smått. De tre svenska ”stora” ordböckerna anser att det heter lojal mot någon, men lojal kan även, beroende på innebörd, användas självständigt: ”vara lojal i affärer” eller ”vara lojal i grunden”, t ex.

Engelska ”loyal” används på samma sätt, ”he is a loyal husband”. Skillnaden är att ”lojal mot” på engelska heter ”loyal to”, alltså ”he is loyal to his wife”. Om det här bidrar till vad man måste misstänka – att engelskpåverkan får folk att använda ”till” – känner färre svenskar till att ”mot” är det korrekta. Sånt kunde folk i gemen förr, och ordböckerna vittnar ännu om den saken.

En liknande historia var – och här kommer ett citat – ”Lösa ut en konflikt”. Så uttryckte sig en journalist som brukar analysera läget i världen och Sverige, vilken krigshärd det nu var där en konflikt skulle kunna ”lösas ut”. Här finns varken ut eller upp, man bara löser den (lättare sagt än gjort, förresten). Däremot löser man ut en fallskärm. Och man löser upp en knut.

Egentligen är det fantastiskt hur mycket folk kan av sitt modersmål utan att behöva tänka efter. Men det här kunnandet vacklar rejält när man blandar in andra språk i det som varit en överenskommelse hos ett lands ”språkbrukare”!

Det är knappast en mood enhancher. Så sa en gubbe, vem han nu var, lite lättsamt: ”det här är ingen mood enhancher”. Såvitt man kan begripa menade han ”humörhöjare”. Som kanske redan är ett översättningslån, det går inte att spåra allt.

Dagens ämne: Biffen och Bananen i ett språkligt sammanhang

Efter filosofiska utsvävningar vänder sig bloggen åter mot små felaktigheter (medveten om att det är hemskt att använda ett sånt ord i vår tid!) i språket. Få människor bryr sig om dem: huvudsaken är att man förstår, säger de. Det kan inte hjälpas, jag är desperat och i häpnad. Ja, här ska ”i häpnad” skärskådas, förstås.
   
Med tanke på att AI ibland går bananas vill man se hur riktiga människor fixar biffen. Kul, förresten, uttrycket ”fixa biffen”, har gått en omvänd väg. Från att slangmässigt betyda ”klara problemet”, används det ofta konkret som rubrik i den milt sagt matfixerade tillvaron!
        

”I häpnad”, var det. I en DN-notis häromdan stod: Irans ledare är ”desperata och i häpnad”, uppger Pete Hegseth. Ibland kollar jag nån dag senare om såna knasig-

heter rättas till i efterhand. Just i denna text hade i alla fall ett felaktigt ”sätt” ändrats till ett för meningen korrekt ”sett”. 

”I häpnad” stor kvar. Nu hör jag till dem som även reagerar för ”vara i chock”, men detta engelska idiom har fastnat i svenskan. Vi hade förr ”han chockades/blev chockad”. F ö fanns även ”chockerad” som var något liknande men hade annan valör. Man kunde bli chockerad av någons uppträdande, kläder eller dylikt.

Men jag går till botten, i den mån det finns någon botten som inte är botten (ordet betyder även ”något dåligt”). I engelskspråkiga blad stod att de iranska ledarna var ”desperate and scrambling”. Förutom en (möjligen AI) som skrev/läste att de var ”desperate and crumbling” (”söndersmulade”). Kollade såväl Merriam-Webster som ChatGPT.

M-W gav ”to move with urgency or panic”, och det är svårt att hitta något annat än ”flög upp” (exemplet i ordboken lyder: ”he scrambled to his feet”.) ChatGPT föreslog “desperat och i full panik” eller “desperat och famlande”. Själv är jag varken i chock eller häpnad, det här språket är numera vårt.

PS Rubriken är långsökt så det räcker och blir över. Biffen och Bananen var en tecknad serie (1936-1978) av Rit-Ola, signatur för Jan-Erik Garland

Vad har Zeke Varg, kung Midas och Disney gemensamt? Jo, guld!

Ju mer man håller på med såna här dagliga mer eller mindre intressanta språkiakttagelser, desto mer medveten blir man om hur omöjligt ett gemensamt modersmål är. Var det bättre förr? Det skedde inga stora förändringar i språket under ens barndom – sett i efterhand var det mesta skapligt beständigt i folks vardag.

Sen dess har det gått undan. Det verkar som om människor i ”sina” språkområden får svårare att förstå varann. Det inte går att ”backa bandet”, som det hetat sen bandspelarens dagar. Det uttrycket bör väl snart ändras när bandspelarna försvunnit? Säga att tekniska/digitala ”fram-

steg” är språkförbistringens förklaring är nog att slå in öppna dörrar.

Jag är väl inte dum i huvet heller (jo, på vissa områden) utan förstår att det inte går att som äldre människa sitta och bestämt veta hur svenskan låter i dag. På samma sätt som man själv har svårt att hänga med i mängderna av nya, ofta tillfälliga, glosor, fraser och meningar, förstår inte alltid yngre vad man själv säger.

Referensramarna, mina damer och herrar, eller för all del hela världsbilden, rör på sig fortare än fattbart. Jag menar, här får man googla sig fram till vad en kulturprofil menar när hon säger ”ni hade mig vid hallå” (bloggen 25, 27 feb). Men en tanke kom smygande efter att Fantomen och Zeke Varg nämndes i en rubrik (här, i bloggen).

”Fantomen” är, om än inte arketyp, så ändå en ”levande legend”, tänkte jag först skriva och sen lägga till ”legend, äsch”. Men AI har samma formulering, ”en levande legend”, ska man bli rädd eller glad? Artificiella smartskallen skriver:

Fantomen, även känd som "Den vandrande vålnaden", är en levande legend inom serievärlden som firar stora framgångar även i modern tid.

Min inte alltför artificiella tanke drog vidare: Zeke Varg då, kan man bli förstådd av stora grupper om man hänvisar till honom? Fantomen och Zeke är ungefär lika gamla, uppemot 80 år, men Fantomen tycks vara ett större ”kulturfenomen”. Tidningen Kalle Anka /med Zeke V) har nästan försvunnit till förmån för andra Disneyprodukter som passar en senkapitalistisk tid.

Betraktar man penningens avancemang till gudom passar egentligen Zeke bra in i vår tid. Jag hade glömt att hans mellannamn är Midas, Zeke M Varg. Midas, förresten, vore inte den pajsarn given i en ny Disneyfilm? En modern, alltså. Surprise, som svensken säger, jag hittar en kortfilm om guldkungen från 1935. Av Disney.

Man ska inte vara bakåtsträvande och nobba fantastiska nyord!

Nyss satte jag på radion och hamnade i ett inslag där en välkänd programledarröst sa: ”Jag vågar stå upp för mig själv”. Då stängde jag av (det är förresten en riktig radioapparat). Många människor ogillar managementkonsultparadigmspråket (hittade på namnet i ögonblicket), men även folk i gemen, de gemena rackarna, pratar nån slags folklig floskelsvenska (de står upp sig, är vem (d v s den) de är och all möjlig slags upprepad nonsens).

Vänder mig från radion till tv-n, d v s de nedkrafsade anteckningar som ligger framför den. Tja, man är inte glasklar själv, ibland är det lika svårt att tyda sin egen skrift som att förstå vad eterns journalister och programledare säger. T ex var det en som sa att något var ”helt delulu”.

Trög som man är har det enda delulu som nått en på senare tid varit en av Melodifestivalens kvalitetslåtar. Jag hittade texten som även den är en upplevelse. Mer tänkvärd än Diggi-loo diggi-ley. Men betyder delulu något? Jo, hos EF, ett utbytesprogram som står för Education First (!), skriver Sonja om ”10 engelska slangord som du behöver känna till 2024” (sent ute är man, som sagt). Där finns ordet som, enligt Sonja

har sitt ursprung i K-pop och är en förkortning för ordet "delusional". Det finns många användningsområden för detta ord - det kan användas i alla situationer där du känner att någon är helt orealistisk.

Kan man lägga någon mer kunskap till denna dag, något mer man ”behöver känna till”, även om det hunnit bli 2026? De här glosorna faller som ett ständigt regn över oss alla, och en av mina yngre informanter, P, nämnde att en person hen träffat var npc. Eller NPC, kanske.

Brydd av världens ökande mängd initialförkortningar undrar man förstås. Computer Sweden förklarar: ”agerande figur som inte styrs av en mänsklig spelare, utan av ett dator­program som ingår i spelets programkod”. En icke-spelbar ”karaktär” (som man säger i dag), med andra ord. En vanlig gammal människa kan säga ”tråkig” eller ”trist” person.

För den som undrar över annat: en initialförkortning är precis vad den heter, akronym är en förkortning som kan uttalas som ett ord: Saab, ufo, Ikea.

När postilskan slår en darrar Fantomen och ryter Zeke Varg

Att drabbas av en postilska är intressant, men först ska det påhittade ordet förklaras. Det gäller alltså inte den ilska som är orsakad av dålig postgång – en känd vrede annars bland överåriga. Nej, det finns en ilska som blommar ut flera år senare än den hade bort, allt beroende på ens egen senfärdighet.

En eller ett par gånger om dan kommer ett ord eller begrepp gående, uttryck man tidigare inte hört. I samband med att svenskar skulle flygas hem från krigsdrabbade länder, berättade nån (som hade hand om’et) på nyheterna att arbetet var ”minutoperativt”.

I den stund ordet ”minutoperativt” skrivs fram (nu) på dataskärmen fylls jag av en helig vrede och inser att vissa fånighetsglosor är arton gånger värre än att nån drar in horder av mer eller mindre översatta engelska ord i sin svenska. Det kräver att man hittar på nåt annat: tar ett bad, drar nåt gammalt över sig, dricker två flaskor vin – nåt som tar en bort från det minutoperativa.

Men vad gör man? Jo, tränger vidare in i frågan, som ledd av en masochistisk inre general. Skriver ordet i Google och som vanligt svarar AI först:

Minutoperativ innebär arbete med extremt högt tempo och tajt tidsplanering, ofta där varje minut eller korta tidsintervaller räknas.

Och pang! Där kom nästa vredesvåg. Man hör ju för tusan på det ord som skapats av en illvilligt påhittig dåre vad som menas. När AI tar sig ton med sin mest pseudovetande lena röst måste en normal människa bli vansinnig. Det här AI-pladdret är bara början (ja, eller så är vi redan vid mitten) av avvecklingen av den tänkande människan.

En annan träff är mer än tio år gammal. Under lång tid har jag levt ovetande om det minutoperativa, men förstod (💪) genast betydelsen: ”intensivt arbete”. Vreden man hamnar i är sekundoperativ! Den som har invändningar ska bara veta att detta "är en stor del av vem jag är”, som nån sa, lätt översatt. En svensk (jag) säger: ”Det är en stor del av den jag är”. Eller det enkla: Äh, sån är jag”. Zeke Vargs vässar sitt kraftuttryck och ryter: ”Flerfaldigt BAH!”

Vesslor och kompissvikare som kan användas för ens egna syften

Två stjärnor, asterisker, skulle förklaras i dag, stod det i gårdagens blogg. De var inget mindre än vad som brukar kallas kulturella referenser, men hör egentligen inte till något bildningsarv utan är sånt som glider in i mångas språkförråd utan att bakgrunden alltid blir bekant.

Nåväl, den första, i rubriken, ”även du min tidning”, är en parafras på vad kejsaren Julius Caesar (C blev sedermera ordet för kejsare) sa när han blev sviken (och mördad) av sin bäste vän, Marcus Brutus. Drabbad av insikten utbrast han: ”Även du, min Brutus”. Men säg den som får tro på vad den hör. Enligt en artikel hos förlaget Historiska Media ska Caesar ha sagt ”även du mitt barn”, när han såg Brutus bland mördarna:

Men inte heller uppgiften om att Caesar ska ha ropat ”även du mitt barn” på grekiska kan tas för riktig. Däremot kan den indirekt ligga till grund för det – sannolikt – falska citatet ”et tu, Brute”. Dessa bevingade ord myntades dock inte under antiken utan kommer från William Shakespeares drama Julius Caesar, som skrevs omkring 1599.

Det påminner om ett annat felcitat, ”play it again, Sam”, som är tillrättalagt på drösvis av sidor på nätet. Min favorit Faktoider finns bland dem som skriver det korrekta ur Casablanca: Play it, Sam. Play 'As Time Goes By'. Man får instämma i såväl Hoola Bandoolas som Di Levas undringar om vem man kan lita och tro på. 

Bild: Keven Law, Wikipedia

Den andra asterisken lägger tillvaron mer till rätta. Den hade Ture Sventons återkommande kommentar till grund: ”Ständigt denna vessla”. Detektiven Ture Sventon var huvudperson i Åke Holmbergs böcker som utkom mellan 1948 och 1973. 

Vesslan är skurken Ville Vessla som ”temmelfantasten” Ture Sventon ständigt jagar. I böckerna står det svart på vitt: ”Ständigt denna vessla”. Som man likt Brutus-citatet också kan roa sig med att parafrasera.

Även du, min rikstidning, liksom du, ärade Svenska Akademien!*

Ständigt denne L-G Andersson*. Det går inte många veckor (ibland bara ett par dar) innan man återkommer till honom. Tryck på adressen nedan och finn högintressant läsning som räcker ett bra tag. Det tycks som om GP håller hans språkspalt öppen, gående och levande, tack för det: https://www.gp.se/om/sprakspalten

Förutom att ofta hamna i den spalten, brukar jag vid mina sökningar landa i "Reuters ruta" hos Institutet för de inhemska språken, som ”verkar för att finska och svenska ska vara livskraftiga och samhällsbärande språk i Finland”. Rutan publicerades även i Hufvudstadsbladet och var livaktig mellan 1986 och 2013. L-G A medverkade i P1-programmet Språket fram till 2014. En pessimist kan se dessa bådas ”upphöranden” som slutpunkten för bra språkvård och dito upplysning. De flesta av efterföljarna har inte riktigt samma kläm på svenskan.

Den som hyser de eviga språkfrågorna, de som ständigt dyker upp, trots att man tjugo gånger sökt dem men inte minns svaren, hamnar hos Mikael Reuter eller L-G A. Det gäller företrädes-

vis de äldre s k språkbrukarna (undertecknad är bland dem).

Efter att i förrgår ha tröskat igenom ”större än du/dig-eländet”, hörde lustigt nog ett av riks-

bladen av sig och ville skänka en extratjänst till prenumerationen, att dela den med andra.

I mejlets ämnesrad stod: ”Din vän får tillgång till samma innehåll som dig”. Inne i själva erbjudandet stod däremot: ”Den du delar med får ett eget konto och tillgång till samma innehåll som du”. Det blir lite som med än: ska man ha subjekts- eller objektsform efter detta "som"? Som i sin tur och ihop med "än, kallas jämförelsekonjunktioner i det här läget.   

Det är m a o inte en och samma person som skrivit ämnesraden resp texten i mejlet. Tidningar förr hade  oftare medarbetare med ett språk som var gemensamt och hårddrillat. Lite komiskt var det också att läsa ett meddelande från Svenska Akademien, hör här:

Jag ville slå upp något i en äldre SAOL, men sidan/adressen dit stämde inte längre, ett meddelande sa ”SAOLHist är nedstängd på grund av säkerhetsskäl”. Nu kastades jag åter tillbaka till det gamla korrekturet. Gud nåde den som lät kombinationen ”på grund av xx skäl” passera. På gamla hederliga Wikipedia står under rubriken Kontamination:

På grund av hälsoskäl" ("På grund av hälsan" sammanblandat med "av hälsoskäl"). Detta är även ett exempel på en tautologi.

PS De två stjärnorna ** förklaras i morgon, spännande utav attan, inte sant?

Numera är det många fler som tvingas bära hundörat, lita på det!

Det är så sant som det är sagt (i går, på denna plats) att en vanlig svensk (eller spanjor, eller japan, etc) följer en massa språkregler varje dag utan att tänka på det. Men det blir allt fler regler vi glömmer när omvärlden stuvar om våra inhemska idiom. För en f d korrekturläsare finns en hel massa språkliga no-go-zoner (larvar mig, förstås) kvar.

Vi blev inte ihjälslagna om vi missade grejer, men om vi t ex inte sett att det i en text som skulle publiceras stod att en publik ”består till 98 procent av kvinnor mellan 50 till 70 år /…/, ja, då kunde en chef sätta upp exemplet på en anslagstavla, felet understruket med illrött.

Meningen som just användes kommer från en av rikstidningarna och är något ingen bryr sig ett dugg om numera. Desto mer glädjande att Words stavningsprogram stryker under ”mellan 50 till 70” och prompt föreslår ”mellan 50 och 70". Hurra! Som vi korrigerade detta under den tid korrekturavdelningar fanns! Vi ändrade och ändrade (t o m i annonser). T ex kunde affärer ”själva” skrivit att de skulle vara öppna ”mellan 9 till 18”.

Det var både andra bullar (de var f ö mindre än i dag) och andra tider (som inte är möjliga att beskriva för vår verklighets folk). Men förfäras ej, du lilla folkhop, det är klart att mycket ändras. Även om det är dumt att kalla avveckling utveckling. Men det är inte lätt för någon av oss, dränkta som vi är i ord, babbel, reklam och krigshets. När vi skriver och talar måste det nog bli en hel del felaktigheter. (Det var en brasklapp, om nån missade den detaljen.)

Så blev det olyckligtvis för en ledarskribent (på en lokal tidning) som skrev bl a följande om det senaste ramaskriet angående skolelevers dåliga svenska: ”Vanligtvis är det lärarna i de tidiga årskurserna som får bära hundörat”. Informanten K som skickade mig texten påpekade en annan konstig grej i den, kanske inte helfel, men hur ska man tänka? Där stod att i elevers texter ”stora och små bokstäver blandas systematiskt”. 

Är verkligen systematisk vad man kallar en sån blandning”? I vilket fall som helst: hundörat är det fler som bär, visar en googling, bl a akademiker, så ledarskribenten är i gott sällskap.

Varför säger ingen "han är (längre, dummare klyftigare) än jag är"?

I dag ska Sbråk handla om det tjatigt trista ”större än jag/mig”. Jag hör till dem som säger fel, enligt dem som korrigerar mig. Vad anser då de stora proffselefanterna? Just de brukar höra till vad som bloggen lite vårdslöst kan kalla ”språkfolket”. Den nonchalansen kommer sig av att jag, i och för sig mindre vetande, inte håller med elefanterna. Kanske är det ett barnsligt presidentbeteende (en särskild president avses): ”de som inte är med mig är mot mig”.

Dagens stora elefant är språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson. I en GP-krönika (september 2025) inleder han med en av de eviga och stora stötestenarna: före/innan. Men just i dag var frågan en annan. Minns jag rätt har han skrivit tidigare om den, kanske flera gånger. Nu är rätt tillfälle att åter hänvisa till honom: krönikan fortsätter med större-än-problematiken.

Han skriver att många förr ”fick lära sig att det heter 'längre än jag' eftersom det är en förkortning av 'längre än jag är'. Så sa fröken; ingen av oss frågade varför”. Utan att falla offer för självbeundran (mja, kanske lite) måste jag inflika att jag alltid undrat vem som NÅNSIN har sagt ut det som anses vara det korrekta, hela ”han är större än jag är”. Professorn förklarar att 

Robert och Harold
 Wadlow, Wikipedia

”än” kan vara såväl konjunktion som preposition. Och hör på det här: I en del fall föredrar vi (alla?) att använda än som preposition, till exempel i meningen ”Olle är längre än sin bror”. Detta är knappast en förkortning av ”än sin bror är”. Alternativet ”än hans bror (är)” leder tankarna till någon annans bror.

Somliga väljer det ena, andra det andra! L-G A: ”Det klokaste är att låta kartan (grammatiken) spegla verkligheten (språkbruket) och säga att än kan vara både preposition och konjunktion”. Han kallar det ”missriktat pedagogiskt nit att påstå att än jag är det enda grammatiskt korrekta alternativet”. Och tillägger att det inte är konstigt ”att två alternativ båda är korrekta”. Krönikan utmynnar i:

det finns tusentals regler i språket som vi följer varje dag utan att fundera på saken. Vi behöver inte hitta på nya. Det riskerar bara att öka den språkliga osäkerheten.

Det är här man vill lägga in ett litet veto som gäller de ”tusentals regler” en modersmålstalande svensk följer. Det som i dag i lika

hög grad ökar den språkliga osäkerheten är de tusentals regler vi INTE följer.

En halo kommer sällan ensam, det är en slutsats man kan dra

Det finns ungefär lika många åsikter som individer. Följaktligen visar det sig ständigt – på alla nivåer – att konsensus, jämkning och kompromisser inte kan hjälpa mänskligheten längre. Även om man själv drar fram gamla beprövade språkliga käpphästar, kan man finna det märkligt att så få (särskilt i den äldre delen av befolkningen) kommer förbi ”problemen” med före-innan, uttrycket öppna upp och större än han/honom. För att inte tala om den stora roll som ges ”sms-svenskans” påverkan.

Dessa enskildheter är ett intet i jämförelse, språkfarorna är så stora att de nog inte kan beskrivas. Men vi har alla våra egna krig, och själv kan man knappast sätta en gloria på skallen. Förresten kom jag genast på något med ”gloria”. En bekant berättade om sin vattengympa-

ledare som visade en rörelse och sa att deltagarna skulle forma en ”halo” (uttalas hejlo, för 

det är engelska) med armarna.

”Eller en gloria”, översatte ledaren, som kanske kom på att hejlon inte var allom bekant. Man skulle även kunna kalla rörelsen ”cirkel”: Armarna lyfts till (nästan) axelhöjd, framför kroppen klappar man händerna. Samma sak bakom ryggen (lättare sagt än gjort).

Nu visar sig faktiskt ”halon” ha funnits i tidigare utgåvor av såväl SAOL som SO. Ordet ska uttalas som det låter på svenska. Det är i sig bra, men nog hör man oftare hejlo än halo?

Som vanligt blev det just nu en utvikning i inlägget, orsakad av alla de tankar som flyger kors och tvärs i ens inte så välordnade hjärnkontor. Eller se sidospåret gärna som en "en lika vemodig som suggestiv sorgesång över alltings lagbundna vittrande." Jadå, citatet är stulet, från en annan blogg, som också snott det. 

Det vackra originalet är litteraturkritikern, m m, Martin Lagerholms, och det kommer från en SvD-recension (2007) av en bok skriven av den tyske författaren W G Sebald (1944–2001). Titeln är ”Saturnus ringar”. Apropå ”halo”, m a o, är det inte konstigt? Det råkade bara bli så, egentligen skulle Sbråk i dag handla om det urtråkiga ”större än”. Såna här sammanträffanden kallade C G Jung, den schweiziske psykologen, synkroniciteter. De är underhållande.

Vilsen sitter man och vill, men kan inte, tala tillbaka till världen

När stora, otäcka saker händer, då går det undan i mediebranschen, då översätts texter direkt från engelska. Antagligen är det AI som jobbar, människor är för långsamma och dyra. Men så blir det inget vidare heller.

Amerikanske presidenten sa efter attacken mot Iran till det iranska folket, enligt ett av våra riksblad: ”När vi är klara: Ta över er regering. Den är er att ta”. D v s ”it is yours to take”. Knappast svensk meningsbyggnad. Dock ändrades den senare på dagen av någon på redaktionen som behärskar modersmålet. Det är glädjande.

Andra tidningar och nyhetsförmedlingar hade kvar det underliga ”Den är er att ta”. Förvånande och glädjande har ändå inlägg på Facebook och poddar, bloggar vloggar – jag vet inte ens vilka de är och vad de heter – formulerat om uttalandet till det elegantare (d v s riktigare): ”ta över er regering när vi är klara, den är er”. Innehållet är svårt att kommentera, annat än att det uppenbarligen är en vänlig, vacker (beautiful) och fredsälskande makt som ligger bakom.

En av nämnde presidents tillbedjare citerades i ett annat riksblad, eller om det var samma, det finns ingen skillnad längre: ”När jag ser och följer den här historiska operationen är jag i beundran över president Trumps beslutsamhet /…/” Prepositioner, ordval och meningsbyggnad – hjälp! Det verkar inte ens finnas engelska under detta yttrande där en person säger sig vara ”i beundran över” presidenten.

Vi flyttar oss till ett lägre plan, min hemtrakts dito. Två tonåringar satt och gnabbades i min närhet. Den ene sa irriterat: ”Du ska alltid prata tillbaka till mig!” Den andra sa, lika irriterat: ”Det är ju du som alltid pratar tillbaka till mig”. Och jag satt där som ett vilset fån och pratade inte tillbaka till nån av dem.

Vis av gigantisk erfarenhet vet jag att det inte går att säga emot längre. Och säga att det heter ”säga emot”. Som lök på laxen funkade ett inlägg på webbplatsen Reddit. Det skrevs för tre år sen av en lärare till en ”jobbig” elev (av en lärare, var det): ”Han lyssnar inte eller respekterar mig och pratar ständigt tillbaka”.



PS ”Talk back (to)” betyder ”säga/käfta emot”

Det är viktigt att påminna sig om att världens företag har sin stund

Inte bara en, utan kanske två av bloggens fem läsare, tyckte eventuellt att texten i gårdagens drapa var att ta i, att den handlade om petitesser. Då är det bäst att påminna om att det mesta i Sbråk handlar om ”småsaker”. Men, som bekant, blir många bäckar små till slut en stor å. Här skriver jag för att svenska språket forsar i väg till oigenkännlighet.

Varken institutioner, inte ens de som har hand om språket, medier eller myndigheter är på långa vägar lika noga och nitiska som förr – det bidrar till språkförbistring. Skolan kan inte, bekant för de flesta, hantera samtidens barns läs-, skriv- och förståelsefärdigheter: nu är rubrikerna om saken många igen. I min generation, ja, t o m den något yngre, borde rätt många märka att det nutida ytterst individuella språket gjort att stora delar av vad som sägs och skrivs inte uppfattas av dem som lyssnar eller läser.

Sysslan med bloggen, och för all del visst umgänge med unga människor, gör att jag emellanåt får agera tolk åt jämnåriga pangschisar. Och även åt unga som inte förstår gammalmodiga (vanliga) svenska ord. Det inte fett fräsigt att ungdoms- och jargongspråk används i offentliga sammanhang. Det sker ibland i denna slutna blogg och avsikten är då att vara ironisk-rolig, vad än läsarna av den tycker*. Ibland är syftet ett högre – fula språkexempel tas upp, androm till varnagel. Hoppsan, nu blev det en programförklaring igen!

Men man får behärska sig, som det antyds i Predikaren: ”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen”. Det där var ur nya bibelöversättningen. Märkligt nog låter 1917 års översättning mer anpassad till en tid när ekonomistiska religioner tagit över: ”Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.

*Tänkte att jag skulle stå upp för vem jag är och inte ta nån skit, tro på mig själv och inte vara rädd för att vara annorlunda utan sticka ut och visa min inre styrka. (Har snott lite bara ur dagens artisters förklaringar när de berättar vad deras låter handlar om. Själv skulle jag inte kunna säga "stå upp för vem jag är". Bland annat...)

Det låter väl petigt, men lotsas och låtsas är långt från samma sak

Såja, då satt man där igen med ett radiominne från häromdagen, som inte skrevs ner och som är omöjligt att hitta igen. Men man måste lita på att man hörde rätt om något så märkligt upprepades ett par gånger att man var nära att trilla ur sängen.

Det gällde ett inslag i P1Morgon och allt som blev kvar i skallen, är att den som talade var professor i barn-nånting (det finns väldigt många specialiteter och akademiska discipliner numera). Och det är så här bloggen (d v s jag) jobbar: här koms inte ihåg hur folk i allmänhet, vem som helst, en vanlig människa utan väldigt många års utbildning, väljer sina ord. Ej heller den som inte har svenska som modersmål, då kan det lätt bli fel.

Men är folk professorer måste man kunna räkna med att de har en god språkbehandling. De har studerat i en massa år, uttryckt sig både i tal och skrift för att erhålla, som det heter, högre befattningar. Den här professorn hade svenska som modersmål, ändå uttalade hen ”lotsa” fel.

Lotsas båtar av denna eller låtsas de bara? Foto Tord Strømdal, Wikipedia

Som sagt var det inte en enda felsägning, ett par gånger sa hen ”låtsa” – det gällde barn som skulle lotsas rätt. Uttal av ord som stavas med o resp å är ena riktiga luringar. Man hör liknande fall då och då. Några är riktigt knepiga, exempelvis ”kora”, som i ”kora en vinnare”. Där använder folk omväxlande o- och å-ljud i uttalet. Ofta ger sakkunskapen (språkfolk) båda uttalen grönt ljus.

Vissa ord uttalas olika när de har olika betydelser: där blir det inte precis enkelt! Ta hov som i kungliga hovet och hov som i hästhov. Det finns mängder av o- och å-grejs, även när orden uttalas med kort ljud, men den här gången var det så att jag häpnade: ”att barnen skulle låtsas” lät onekligen konstigt.

I ärlighetens namn måste sägas att det inte uttalades som det gängse ”låssas” – som också skulle sammanfalla med verbet ”lossa” – utan exakt som det skrivs. Men så intrikat är språket att det kan få folk att ramla ur sängen när det avviker från vanligt uttal.

Jag har ingen redan vid ”hallå”, åtminstone sker det högst sällan

Som så ofta sitter jag tankemässigt fast i något från senaste inlägget och denna gång var det programledarens mening ”ni hade mig redan vid hallå”. Den riktades till den s k författar-

panelen i SVT2:s kulturprogram Babel. Vad gäller språkpåverkan är den typen av jargong extra knepig, kan man tycka.

Babels Jessika Gedin är mycket kunnig, bland annat brukar hennes författarintervjuer vara lysande. Men i själva programmet kan man som representant för Föreningen Ordentligt Språk I Medierna önska att hon inte föll i farstun för mode- och kolla-vad-jag-hänger-med-språk. Så kan man möjligen tala med ungdomar eller en trängre krets.

Utan att ha på fötter eller underskatta publiken, är det ändå lätt att misstänka att den där frasen med hallå är något som en stor del inte förstår. Att hitta något skrivet om saken är däremot lätt, t o m Wikipedia har en kort förklaring av meningen, som är en trettio är gammal filmreplik. ”You had me att hello” yttrades första gången i en film, Jerry Maguire (1996). 

Bakgrunden var att en man ville försonas med hustrun efter att de varit åtskilda en tid. Pratigt och känslosamt förklarar han henne sin kärlek, men hon avbryter (med tårfyllda ögon) och säger ”you had me at hello”. Åskådaren ska förmodligen tolka det som att hon var ”övertalad” redan när han rusade in och ropade ”hello”.

AI skriver: ”Citatet blev ikoniskt och anses vara ett av filmhistoriens mest minnesvärda citat”. En normalbegåvad som ser filmen kan säkert räkna ut innebörden, även utan att ha stora engelska kunskaper. Svårare är det säkert för många att begripa vad programledaren menar när hon till författarpanelen säger det översatta: ”ni hade mig redan vid hallå”.

Givetvis ska inte hon få bära hundhuvudet för detta slags populäruttryck, men det är ett typiskt språk för närmast sörjande, som man sa förr när man menade en liten grupp av inblandade.

I detta fall ska det nog tolkas som att J G tycker så mycket om panelens sätt att resonera att hon är fast i den förtjusningen redan från början. Tror jag, men vet, vet man inte.

En närlyssning av det kulturella Sverige får en att ropa hallå!

Som halvt intresserad av mycket kan man bli samtidigt galen och hänförd. Det är viktigt att försvara ”kulturellt intresserade” människor, särskilt de seriösa. Men hos vissa kan en pretentiös hållning lysa igenom, en som får en att vilja smäda och häda.

Det kan vara den nerv som får många att försvara andra (som de normalt inte har höga tankar om) med alltför många fiender mot sig. I dag gäller det termer som får en (mig) att vilja osäkra pickadollen. Dit hör begreppet ”närläsning”, som kommit i min väg några gånger under livets gång. Finns det närläsning måste det även finnas närlyssning. Den som googlar ordet ser att det existerat länge – trodde jag var först! Tänkte nämligen göra en närlyssning av Babel, kultur-

programmet som ofta erbjuder den dubbla hållning detta inläggs första stycke beskriver.

Att programmet skapat en "läsutmaning" ska inte beskrivas vidare här, det skulle att låta snyggt. Ambitionen denna gång går ut på att kolla den egna (min egen, alltså) åsikt om det språk som används i ett kulturprogram – med den stenhårda sbråkidentiteten som fond!

Att någon sa ”loop” och ”vibbar” störde inte alls utan vittnar om det vanliga: vissa ord smyger in i språket och neutraliseras så småningom. Aningens värre var det med ”sampla lite”, som en av deltagarna sa. Ordet finns med i nya SAOL, och betyder 1) göra stickprovsundersökning samt 2) digitalisera analogt ljud. Som man ser det användas måste det tolkas som att sätta samman ”element” från olika ställen (själv har jag mest hört det om musik) till en ny enhet, kanske gäller det även texter. Och annat.

”Pitcha” är inget man törs använda än, men programledaren i Babel sa: ”Om man nu skulle vilja rekommendera, pitcha, de här böckerna till /…/” Sajten synonymer.se ”översätter” ordet med ”sälja in en idé”. Själv kommer jag inte att pitcha något alls i, som det heter numera, närtid. Programledarens ”ni hade mig redan vid hallå” var vad närlyssnaren mest studsade till av. Läsaren av Sbråk har mig just nu vid adjö: hallået kommer att kräva visst googlingsjobb.

Fågelmat som kommer med snöre, folk som kommer med vrede

Hemgjord "talgkorv" gjuten i ölburk
Bild: John Leffmann, Wikipedia

Plågoris i repris: den tvångsmässiga ”kommer med/i”. Den frasen är så kopierad från engelska att det sjunger om det: ”It comes with a price”. Det brukade på svenska heta t ex: ”har ett pris, har sitt pris, kostar en hel del” .

Sammanhangen där jag först la märke till saken var i försäljning av diverse varor: brödrostar, långbyxor, burkar – ja, all världens ting. Det hette inte längre ”finns i blått” eller ”levereras i en fin presentask”. Nej, grejerna ”kommer i blått, rosa, rött, presentask”.

Det engelska uttrycket gick som vanligt över till de bildliga beskrivningarna: ”det kommer med ett högt pris”. I de fallen betyder det ”innebär”, men det "vanliga" verbet kommer kommer med (ironi, för guds skull!) i sin vanliga innebörd vanligen. Som i: ”kommer med våren, tiden, åldern, båten, posten”.

Däremot kan följande mening ge en spader och sammanbrott: ”Kommer färdig med ett praktiskt snöre”. Det gör inte jag, men jag kommer med en stor vrede. Det gällde fågelmat, talg i ”korvform”, som kan hängas upp i det snöre varan levereras med. Varför inte det enkla ”har ett snöre och

är lätt att hänga upp”. Eller vad tusan som helst som inte heter ”kommer med ett snöre”.

Väl inne på repris av plågoris är det lika bra att ta med ens egen sorg över förlusten av prepo-

sitionen/adverbet ”inför”. Det har nästan försvunnit till förmån för ”framför” som enbart är preposition. I ett program om skolan fick föräldrar rådet: ”bedöm inte skolan framför era barn”.

De borde m a o inte prata illa om skolan så deras barn hör, men framför, vid sidan eller bakom barnen är lika illa. Säger man ”inför” barnen är betydelsen ”större”. Den kan nog förklaras som ”låta bli att göra så när barnen är i närheten”. Att använda ”framför” som är en tydlig läges-

beskrivning låter skrattretande, men så är det bara de som kommer med vrede som tänker.

"Mossa, mossa på er alla människobarn!", som Nicke Lilltroll sa

”Sömnens dedikerade rum” från inlägget i förrgår var inte färdiggenomtröskat. Tror ordet avser avsedd (!) plats/tid för något, eller kanske ”ämnat för” som om man beskrev ett sovrum som "ett rum ämnat för sömn". Rätt fjantigt uttryck, men enligt undertecknad bättre än ”dedikerat”.

Kollar man med amerikanska Merriam-Webster säger den ordboken om adjektivet ”dedicated” att det 1) betyder ”hängiven”. Nja, så står det förstås inte, utan ”devoted to”. En andra betydelse är ”avsedd för, ägnad åt” (eller kanske annat på svenska), som i ”pengar avsedda för semester-

resor”. En vanlig människa skulle kunna säga ”vi satte undan pengar till…”

Nu hoppas här raskt från språkets form till dess innehåll. Det är egentligen inget man kan ägna sig åt så länge världens härskare uttalar sig som hej kom och hjälp! Men nån enstaka gång är det intressant att dyka ner i samtidens tankegods.

I dag skriver en av Sveriges stora tidningar om en psykolog som tipsar om sysslor att hålla på med när man känner sig ”lite låg, dagen efter att mästerskapet är slut? ” Ja, som tur är drabbas inte alla i landet av just den lågheten, men det kan vara bra att påminna sig ”om att livet består av mer än OS”. Det kommer fler uppmuntrande ord och tips från psykologen:

Pusta ut! Kom ihåg att det du känner känner du för att du haft roligt./…/ Hör av dig till den där kompisen som kanske inte är så sportintresserad. Ta hand om dig, ät något mer än hamburgare. Gå och lägg dig i tid istället för att titta på alla ishockeymatcher.

Avslutningsvis ges rådet att ”ta tillbaka livet”. Nan blir djupt sorgsen för egen och tidigare generationers del! Aldrig var det nån som berättade att man skulle höra av sig till en kompis och äta annat än hamburgare när man kände stor tomhet efter någon begivenhet.

Det finns ett annat bra tips som en reporter på en annan stor tidning skrev om apropå hur vi fastnat i annat,  nämligen algoritmerna. Rådet var att bete sig riktigt subversivt, inte skriva några likes utan bara vara tråkig, allt för att reta algoritmerna. Slutklämmen är suverän: ”Gå offline och läs en bok om mossa”.

PS Rubriken är långsökt och sökt: Nicke Lilltroll var huvudperson i ett barnprogram från slutet av 1950-och några år in på 1960-talet. Minnet av trollets hälsningsfras, som löd som rubriken, kom logiskt nog farande när jag skrev slutordet "mossa"

Den enda tröst som finns att få kommer från det artificiella hållet

Ooooo, så många hang-ups (käpphästar) man kan ha! Under en några timmar lång bilfärd tvangs passageraren lyssna på OS-radio, det fanns inget att välja på om man ville åka med. Som ofrivillig åhörare fanns inget annat att göra än att notera hur illa det är på prepositionsfronten.

Dra mig baklänges på en liten kärra! är allt man kan säga om/på/till/över/mot saken. Den senaste och oroande nyheten om skolbarn (och andra) som varken kan skriva, läsa eller lyssna, är snart glömd. Det är svårt att räkna ut hur man ska kunna backa bandet, som man sa när det kom bandad musik och filmer.

Nu finns ju inga band kvar, så det är bra med det/ bra på det/ om det/ i det – välj och vraka i prepositionernas multiglada skara! Sittande i en bil var det inte lätt att skriva ner exempel (för den som inte antecknar i sin telefon) och det hade inget tjänat till.

Lyssnar man lite längre än tio minuter på radio, tv, sin omgivning eller var som helst kan man få höra alla möjliga varianter. Det finns besviken, ledsen, glad på/om/över/för/i med flera. En eller ett par av de här prepositionerna var rätt efter respektive adjektiv till för kort tid sen, nu är det shit the same. "Kan ingen prepositioner längre?" ropade jag lite felaktigt formulerat ut i rymden och sepåfan, först att svara var AI! Som visade sig vara en vänligt förlåtande själ:

Det är väldigt vanligt att prepositioner känns svåra, eftersom de sällan följer logiska regler utan snarare handlar om "språkkänsla" och fasta uttryck. /…/ Här är en snabbguide och tips för att återta kontrollen över de vanligaste prepositionerna.

Sen följde en lång lista att plugga in för den som inte kan placera rätt preposition på rätt ställe. Inte nog med den artificiella intelligensens hjälpsamhet, den uppmuntrar en som avslutning: ”Det är inget ovanligt att glömma bort dem, men med lite träning på de vanligaste uttrycken kommer de snabbt tillbaka!”

Ska skicka massor av tummen-upp- och hjärt-emojier till AI, med denna gullig- och omtänksamhet bör nog såväl små som stora snart lära sig det språk som är modersmålet.

Sbråk-problem: Dagens text lirar inte precis med det dedikerade

Apropå gårdagens ”ditcha” handlade bloggen 26 december 2025 om det aningens likalydande verbet ”lira”. Ska därför inte göra en större affär av det just nu, men den lilla affär man ändå kan göra är lägga märke till att det förekommer oftare och oftare i folkets språkbruk. Dags för att stoppa in det i svenska ordböcker, m a o, även om jag inte tycker att den vrålsnabba acceptansen för nya ord lirar med det som borde vara Akademiens ambitioner.

Men ”lira” (med något) är inte engelska märkligt nog, utan ett svenskt gammalt slangord för spela (boll, musik). På Slangopedia har Jan-E, 10 augusti 2011, lämnat en annan betydelse hos lira: ”Något som fungerar väl” och dessutom gett exemplet ”Det här samarbetet lirar klockrent”.

Just den innebörden tycks stämma för den ökande, ganska nya, användningen av lira. Ett exempel från SvD (2022): ”Men det lirar inte med den ryska så kallade fake news-lagen, som kan innebära upp till 15 års fängelse för spridning av information om kriget”. I konkurrenten DN skrev en krönikör 2023: ”Men så länge de fungerar ska solglasögon vara stora, jag inbillar mig att det lirar med min stora käft.

Ja, suck, tråkiga ord dräller det av. Som i den här meningen ur en TT-text: ”I och med folkhemmet blev det också vanligare att sömnen fick ett dedikerat rum”. Hm. Knappt har man vant sig vid att dedikerad betyder ”hängiven, mycket intresserad” (exempel: ”han var en dedikerad entreprenör”) så läser man om dedikerade rum!

SAOL och SO ger följande förklaring för dedikera: ”avsätta (tid, t ex)” och ”tillägna någon något”. Den senare betydelsen är rätt gammal: Hon dedicerade boken till sin mor. Tidigare stavades det med c, medan en ”dedikation” skrevs med k. Det nya populära adjektivet, som det om sömnens dedikerade rum stavas numera med k. För "dedicera" ger SAOL och SO både c och k som stavningsalternativ. Och har lite mer utarbetad innebörd, förutom "hängiven" även "avsedd för en speciell användning".

Själv är jag förvirrad. Men som bekant även en dedikerad språkbråkare, så ordet är inte helt färdigbehandlat än. Men nog kan man bli trött på eländet ibland och vill uppsöka sömnens dedikerade rum.

Än slinker orden hit, än slinker de dit och ibland rätt ner i diket

I ett nyligt radioprogram om klimateländet användes tre olika ord om det som snart (eller redan har) passerats: ”tippningsgränsen, tippunkten, the tipping point”. En vid-sidan-om-iakttagelse är att om svenskan mister väldigt många ord p g a engelska "lånord", ökar i gengäld mängden av likartade begrepp som de tre nämnda i förra meningen. Frågar man sakkunskapen verkar Språkrådet föredra ”tippningspunkt”, men skriver också så här:

I sammanhang där man med det engelska tipping point avser ett mer generellt tillstånd, som på grund av en förändring övergår till ett annat tillstånd, används ibland den svenska motsvarigheten kritisk brytpunkt. Ett annat svenskt ord som ibland används för begreppet i denna termpost är tröskelpunkt.

En annan ”expert”, WWF, förklarar saken på följande vis:

Tipping points, som även kallas tröskelvärden eller brytpunkter, är kritiska trösklar i ett system, där en liten förändring kan orsaka stora och ofta oåterkalleliga konsekvenser.

  

Bild GerardM, Wikipedia

Och nu sker en oortodox och ofrivilligt skämtsam s k övergång, d v s växling till ett annat ämne, som har mer eller mindre släktskap med natur- och klimatfenomen/problem: diken. Anledning till detta är ett ord som letat sig in i svenskan: att någon är ”ditchad”.

Slangopedias första belägg kommer från 2008, och 2012 skriver en användare: ”Ditcha kan till exempel vara att lämna ett ställe eller en person/personer. Man kan också ditcha sin flickvän/pojkvän”. Andra sajter ger ”överge, lämna, kasta bort” eller ”tränga sig före i kön”. Det senare återges på Reddit av en inflyttad amerikan: ”Han ditch:ade en grupp människor i kön för att komma närmare fram”.

 
Engelska ”ditch” kan vara både substantiv och verb. På svenska betyder det "dike", och med ändrad slutvokal bildas ett verb, exempelvis använd i sammansättningar som ”dika ut marker”. Amerikanska Merriam-Webster visar fler innebörder för verbet ”ditch, där ingår (förstås) den som nu används när svenskan ”lånar” ordet: ”lämna, skippa”. Egentligen borde en svensk kanske säga ”dika” istället för ”ditcha”. I den mån vi behöver ytterligare ett ord för "lämna, överge" och ett antal andra synonymer.

Egen åsikt, AI:s märkliga bidrag och SAOB:s gamla text om fåter

Ordet ”fåter” har tidigare varit med i bloggen, som dock inte skyr upprepningar. Det är den f ö inte ensam om. Bortsett från det: man glömmer ibland (kanske mer som äldre…) sånt man lärt sig och får då vara med om överraskningar om och om igen.

”Fåter” ingår i mitt aktiva ordförråd, men verkar inte vara allmänt bekant. Det kan vara svårt att spåra den sortens ord (dialektala, skitgamla?) som kan ha kommit in i hjärnan av en endaste familjemedlem, kompis, geografisk plats. I alla fall är inte fåterna lättfunna på nätet. AI, som inte är någon att hålla i när åskan går, är ute och cyklar i sitt svar:

Ordet "fåter" verkar vara en felstavning. Baserat på din sökning är det mest troliga att du avsåg fötter (plural av fot), eller eventuellt uttrycket "får fötter".

Bloggen ”Petra – i ord och bild” har nog mer rätt, om det nu går att ha rättare än rätt. Hon berättar om att hon följt med sin ”älskling” till hans föräldrar på östgötska landsbygden och de använder roliga och speciella ord:

Fåter [få:ter] (t ex; ”(Vad är det för) fåter han/hon har för sig?” = ”Vad är det för olat, konstig grej, han/hon gör?”, t ex något slags underligt ljud eller annat konstigt man säger/gör.

Dialektal förankring förekommer i några träffar på nätet, och några ordböcker visar det man redan vet: man talar till viss del en sekelgammal svenska! Svensk etymologisk ordbok från 1922 har med ordet! ”Fåt” får där innebörden ”fel”, med franska ”faute” som ursprung.

I min användning vore betydelsen ”fel” lite för stark, mer passande är ”knasigt beteende, olater”. Och glädjande nog finns det även i SAOB, som skriver så här:

fel, felsteg; förr äv.: förseelse, brott, ävensom felaktighet (i räkenskap, avskrift o. d.); numera blott om relativt oskyldig handling som snarast förråder dålig uppfattning eller bristande omdöme o. dyl. eller. bristande takt (uppfostran); missgrepp; misstag.

Första belägget är från 1556 och det sista från 1905. Detta i den SAOB-artikel som skrevs om ordet år 1926. Gammalt språk, var det.

Ambitiöst försök att lära svenskar engelska lyckades inget vidare

En av de nutida fåterna*: att samtidigt som man säger ett ord på engelska också översätta det till svenska (eller tvärtom), är i tilltagande hos mediefolk, även vanligt dito. Ett minne ur den personliga kökkenmöddingen dök upp igår när inlägget bl a handlade om den saken.

I min barndom var det vanligt att mindre bemedlade föräldrar gick på dörrknackande försäljares svada om vikten av att barnen skulle lära sig engelska. Vår familj var en av de många som inte hade råd med språkresor. Försäljarna erbjöd i stället ett band (minns inte hur många böcker som ingick) som hette Naturmetoden.

Denna metod var lite tvivelaktig och gick ut på att ett engelskt ord stoppades in här och där i en text på svenska. Texterna var i sig inte de sämsta. Bröderna Grimms sagor ingick, minns jag.

Efterhand ökades de engelska ordens antal och i sista bandet skrevs hela boken på det främmande språket (tyska fanns också). Hur uttal och grammatik hanterades minns jag inte.

Ej heller hur effekten, d v s resultatet, blev för nyttjarna. Men tänk så roligt det kan vara med modern teknik! På nätet hittar man Gunnar Bernstrups blogg där han skriver om ”en serie böcker” som köptes till hans äldre bror för att denne skulle lära sig engelska:

Klassiska berättelser som Robinson Crusoe, Robin Hood och Ivanhoe ingick säkert. Engelska ord var insprängda i texten lite här och var. I första boken bara enstaka gånger per mening. Efter hand allt oftare och i den sista boken (serien innehöll 20–25 böcker, skulle jag tro) helt och hållet. Då förmodades man kunna läsa fluently. Fungerade det? Tveksamt. Ingen succé i vår familj i alla fall.

Och här kommer genast ett tillrättaläggande: Naturmetoden, trodde jag serien hette, men det tycks vara fel. De ”rätta” böckerna ligger på en auktionssida och de beskrivs så här:

Under 1950-talet gav bokförlaget Niloé ut så kallade NU-böcker. Böckerna var strängt taget språkkurser som såldes av dörrförsäljare på avbetalning och bestod av 50 volymer där delar av texten var på engelska i en serie och tyska i en annan. Kursbrev medföljde. Inslaget av det främmande språket växte efter hand från några ord per sida i volym 1 till att de två sista kapitlen i volym 50 var helt på engelska eller tyska.


*Mer om fåter i morgon

För allt i världen: undvik direkta översättningar från engelskan!

Avstamp tas i dag i ett, som det heter, brett upplagt program/podd i P1. ”Klimatkrisfrågan” uppges vara världens längsta radioenkät. För den intresserade är det förstås ett angeläget och gediget projekt. Men Sbråkbloggen går ofta även vid sidan av ämnen och kollar i detta fall inte enbart klimat- utan även språkpåverkan.

Hur ska en godtyckligt insatt lyssnare (eller läsare) tackla den nya tvåspråkigheten? Det undrar jag. För nån vecka sen gavs i ett program inom ramen för "Klimatkrisfrågan" en variant jag inte hört förr. Det vanliga under intervjuer som förs på engelska är att reportern, med längre eller kortare mellanrum, översätter det viktigaste av vad som sägs. 

Bild: NASA/Apollo 17

Här var det annat och man frågar sig vad det innebär för förståelsen. Ska inte återge mer av projektet här, det är, som sagt, jättestort och lovvärt. Just nu gick det till stor del ut på att be artister och ”kändisar” formulera en personlig fråga som rör klimatförändringarna. 

Patti Smith sa: ”How much are you willing to sacrifice for the greater good?” Reportern översatte hennes fråga med följande ord: ”Hur mycket är du villig att offra för det större bästa, för ett högre syfte?”

Det här är ett mönster. Ofta görs en direktöversättning, i det här fallet ”the greater good” blir ”det större bästa”, därefter kommer den svenska varianten: ”för ett högre syfte”. Som även kan vara ”för ett högre mål, för det allmännas bästa, för allas bästa”, och andra svensksvenska förslag. Men ”det större bästa”, det mest osvenska, nämns i alla fall, och på det här viset normaliseras direkta översättningar.

Detsamma skedde med en annan musikers fråga som översattes innan hans egen röst yttrat den: ”Men oljeproducenterna fortplantar sig väl också? Vad tänker de ska hända deras egen avkomma, deras offspring!” Blir detta en hjälp? Det som pågår i stort nu är att både glosor och längre fraser utsägs samtidigt. För en sådan metod finns gamla belägg. Läs den spännande fortsättningen om dessa i morgon!