Är det omoraliskt att vi låter de döda bestämma över de levande? Varför måste vi till exempel följa Alfred Nobels testamente över hundra år efter hans död? Vanliga arv brukar övergå till nu levande som sedan får bestämma över egendomen.
Mellan ”filosoferna” utbröt förstås en diskussion om hur mycket man förväntas låta de döda bestämma. Det är verkligen en grannlaga uppgift att handskas med arv, får eller bör man ändra i stiftelsers stadgar eller testamenten? Några av oss som levt rätt länge vet hur det kan gå med de dödas intentioner: si och så.
En av de medverkande sa nåt självklart (dock för färre och färre, beroende på att vår värld blir mer och mer historielös) om att de döda bestämmer i en kulturskapande mening: mängde av människor som levt tidigare har bland annat skapat det språk vi använder. På många sätt har alltså de döda format våra liv: ”vi glömmer hur aktivt Det Döda är!” sa en i programmet.
Att vara människa i dag är att sitta mitt emellan historiens gigantiska byggstenar OCH de framtida byggblock som tillfälligt huggs ut. Det vore nog en fördel att försöka hålla fast i en del av historiens vingslag (se där ett riktigt dåligt bildligt uttryck!), men dessa fläktar förgäves (ett lika kasst…) för det Moderna Folket.
Varje gång jag sätter på min dator kommer vädermeddelanden gällande dagen. Man kan nog se dem som budskap – kommande från de ännu inte levande, dem vars språk kommer att låta ungefär på liknande sätt:
Temperaturer att sjunka nästa måndag
Hög pollen imorgon
Diskret luftkvalitet
Låga temps som kommer att släppa nästa onsdag
Det stod ”nästa måndag” med två dagar kvar till det vi skulle kalla ”nu på måndag”. Detsamma gällde ”nästa onsdag”, med tre dagar kvar. Svårt att avgöra om det är engelsk påverkan eller outvecklad AI-skit, men förmodligen kommer sådan kommunikation att bli vanligare.