Ibland känner man sig ensam i sin irritation: Hallå, är det nån där?

Att vara artig, vänlig och trevlig är en sak. Att upprepa översatta, nordamerikanska fraser är en annan. För flera år sen kunde man inte föreställa sig att ”ha en trevlig dag” skulle yngla av sig. Avkommorna (åkommorna) heter bl a ”ha en fortsatt trevlig dag/kväll/helg”. De som, liksom man själv, kände att det kliade i själen började säga ”ha ett fortsatt trevligt liv”. Men det uppfattades spydigt, arrogant och otrevligt.

Schabloner och klyschor är förfärliga, men i en tid som vår kan de halka ur en själv. Ibland känns det som om man MÅSTE yttra dem för att inte verka avig. Men eftersom jag jobbat i kiosk och affär sitter en rätt så normal och neutral trevlighet i ryggmärgen. Kommer man in i en affär hälsar man, i mataffärer säger man ”hej” till den som sitter i kassan.

Den säger oftast ”hej” också. Sen kan det förekomma annat småprat samt glosorna ”varsågod” och ”tack”. Om läget i affären är lugnt säger man kanske ”hej då” när man går. Personen i kassan gör vanligen detsamma. Det där har funkat i hela livet, såvitt man kan minnas. Om man som nu ska börja önska saker hit och dit känns det inte lika normalt. Inte ens artigt, eftersom det är polityr. Önskandet kan man väl spara till släkt och vänner?

Inte helt ny i floskelvärlden, men minst lika irriterande, är det som utspelar sig när en person är gäst hos en tv- eller radiointervjuare. Hur tusan kan det komma sig att inte en enda varelse avviker i det avslutande meningarna? Intervjuaren säger: ”Tack, NN, för att du kom!” NN, uppfostrad och hjärntvättad ut i fingerspetsarna, svarar sitt: ”Tack för att jag fick komma”.

Det kan väl hända att man är ”sjuk i huvet” som en del beskrivit en under årens lopp, men det vore jättekul om någon enda – en enda – uttryckte sig liiite annorlunda. Vad som helst! Det måste inte vara svårt eller fyndigt, bara något eget! Vore det frivolt om en intervjuad svarade ”det här var ju jättekul!” Alternativt ”svårt”. Det finns fler exempel, men ”tack för att jag fick komma fram” är upptaget.

En mjukare variant av en nostalgisk ton – hur fint kan det fina bli?

Gårdagens bild skulle förklaras i dag, stod det visst i samma gårdags blogginlägg. En barre löver å löver! Översättning: man bara lovar och lovar. Mer översättning ska det bli. Bilden togs från en prima gratistjänst (för bilder), Unsplash. Som förklaring fanns en mening: ”The glorious misfits. Unwanted inflatable animal toys saved from landfill”. 

Djur på mur, gårdagsinläggets illustration

Fotot är rätt kul och sägs ha tagits på en återvinningscentral. En massa ord angavs som nyckelord, eller nåt, till bilden. Här är en del av dem, oöversatta dock: Diversity, autism, different, pet, inclusion, variety, ethnicity, odd one out, asylum seekers, med flera.

Däremot fuskade jag ihop en översättning av meningen i första stycket ovan. Google Translate gav: ”De fantastiska missanpassningarna. Oönskade uppblåsbara djurleksaker räddade från soptippen.” Fantastiska missanpassningar? Ett infall riktade uppmärksamheten mot ChatGPT, vars översättning löd: "De härliga udda figurerna. Oönskade uppblåsbara djurleksaker räddade från soptippen."

AI-n är ju en generös natur och undrade om jag kanske ville ha en mer poetisk formulering, svårt att tacka nej till! Den lät: "De strålande särlingarna – uppblåsbara djur, en gång ratade, nu räddade från glömskans avgrund." Förslagen började dugga tätt, hur vore det med en mer formell variant av meningen?

Visst, här är den: "De ärofulla avvikarna – uppblåsbara djurleksaker som annars skulle ha kasserats, nu bevarade från deponi." En mer nostalgisk ton, erbjöd intelligensen, och man fortsätter att svara jakande, överväldigad av alla möjligheter (pass på, min privatpersonliga ironi är påkopplad nu). ChatGPT berättar att ”här kommer en nostalgisk version med tonvikt på barndomsminnen och en varm, lätt vemodig känsla: De älskade udda figurerna – uppblåsbara djurleksaker från en svunnen tid, en gång bortglömda, nu räddade från glömska och soptippens tystnad."

Intelligensen hade blivit riktigt varm i kläderna och föreslog nu ”en något mjukare variant: De charmiga barndomsfigurerna – uppblåsbara djur som länge legat undangömda, men nu får glänsa igen, räddade från att försvinna för gott."

Den egna hjärnan började becka igen (finns med i SAOB…) och erhöll nu en uppmaning (nästan) som påminde om en dödsstöt: ”Vill du använda detta i ett specifikt projekt, t.ex. ett konstverk, en utställning eller ett varumärke? Då kan vi finslipa det ännu mer.”

Efter en sån session är man färdigslipad. Det här AI-joxet känner de flesta till, men om någon mot förmodan inte är beredd på vad som börjat titta fram bakom knuten: se det då som en upplysning. Det mänskliga språket kommer att få draghjälp, sanna dessa ord. Mycken text (och annat), litteratur kanske till och med, kommer att glittra, flamma och blomma mer än den blommigaste av Skåneförfattare kan uppbåda.

Godhetsorden som för tankar till en annan ojämlik värld. Konstigt...

Valet av bild kommer att få sin förklaring i morgon. Foto: Ben Wicks, Unsplash

 
Informanten I sa häromdagen till sin äkta hälft: ”Kan vi inte låta bli att nämna Trump under en endaste dag?” Det är lättare sagt än gjort. Och många har sagt sig strunta i kanonlistan, jag själv, bl a. Och ändå babblar folk (liksom man själv) som attan om den. Här kommer genast en egen kommentar om den kulturkanon jag i förra inlägget påstod inte fanns mycket att säga om. I sanningens namn handlar det inte om kanonen i sig, utan vissa ord av typen politruksnack som känns störande för en gamling.

Mängder av politiker (och andra i upphöjda positioner) börjar för många meningar med ”givet”. Med liknande frenesi talades på kanondagen om ”inkludera/exkludera” (verb) och ”inkludering/exkludering” (substantiv). Avsikten är nog god, ändå kryper de in under skinnet som kletiga välgörenhetsord. Äldre kan minnas barndomens berättelser om välklädda och välbeställda damer som gick runt med fyllda matkorgar till Di Fattige. På julafton.

De moderna godhetsglosorna framkallar samma känsla av obehag. "Inkludera" betyder (SAOL) ”in­beräkna, in­begripa, räkna med”. Den snabbare SO ger exempel av den nygoda sorten: ”hon inkluderar honom i sin vän­krets”, men även det ekonomiska språk där de två orden ofta varit centrala: ”priset inkluderar rum och frukost”. SAOB ger innebörd liknande SAOL:s, ”innefatta; inbegripa; medräkna”. Artikeln om ”inkludera” publiceras 1933, exempelmeningarna är påfallande få och har inte börjat omfatta (inkludera?) den mänskliga välviljan ännu.

”Exkludera”, med samma latinska ursprung som motsatsordet ”inkludera”, får i SAOL och SAOB betydelsen ”utesluta” (SAOB ger även ”utestänga”). Ett annat svenskt ord är ”utelämna”. SO:s exempel på innebörd lyser av den politiska nutiden: ”(formellt) tvångs­mässigt av­lägsna viss grupp”. Vi har massor av gamla synonymer som kan användas för att variera sitt språk. ”Utesluta” och ”utestänga” säger väl precis vad det är fråga om? För ”inkludera” funkar ”räkna med/in” och varför inte begrepp som ”ta med” och ”inbegripa”?

Kulturministern begagnade sig av ett eget ord under kanonpressträffen: i stället för substantivet ”inkludering” använde hon ”inklusion”. Detta är i sig inte inkluderat (förlåt…) i någon av de tre stora ordböckerna, men Wikipedia förklarar ordet så här: ”Inklusion är inom matematiken relationen ⊆ på mängden av delmängder till en given mängd”.

Med rötter i inte ett annat land men en annan tid, tycks det allt svårare att ha invändningar mot språkbruket utan att stoppas in i ett felaktigt fack. Det är som Orwells böcker fast med en ytterligare vridning.

Ibland är företeelser för konstiga för att kunna fångas i en rubrik

Listan över bloggämnen är lång nu, men så är det också dagen efter en uppmärksammad lista, den dag då kulturkanonen small. Och man själv small av, kan tilläggas. Projektet är något av det underligaste som skett inom den s k kultursfären på år och dar, det sticker verkligen ut! De sista orden där var, förstår en van läsare, ironi. ”Sticka ut” är en av tusentals styggelser som tagits upp på denna plats tidigare. Och snart dras upp igen ur det språklödder till utarmat modersmål vi får hålla till godo med.

Mitt i detta en kanon! Det ska icke bli långpratat om denna anomali, som många ger blanka fanken i, särskilt en rad s k kulturmänniskor – givetvis. De är kanske de första att förstå det meningslösa med så stort rabalder och mycket väsen för ingenting. Trots det satt undertecknad klistrad vid pressträffen och skälen var inte helt renhjärtade. Inte heller är känslan av vrede/

avsky mot kanonprojektet så himla jättestor heller, så egentligen finns inte mycket att säga. Jo, en sak: Nån av de klyftiga som tillfrågades sa att han kände sig nöjd med de hundra förslagen på listan och att han antagligen skulle ha varit nöjd med hundra helt andra också!

Ytterligare en klok person (som f ö undervisar på lärarhögskolan) sa att skolan är viktigare än det mesta på listan. Och i skolan svenskämnet särskilt. Det hon då förmodligen menar är att svenska språket är grunden för alla andra skolämnen samt grunden till den tanke-, yrkes- och individvärld var och en bygger åt sig. Skolan är viktigast av allt samt att barn inte ska hindras av låga betyg vid låg ålder utan ha fler chanser. Jo, en sak till. Under direktsändningen rullade en textremsa där det stod:

Den ständige sekreteraren Mats Malm deklarerade tidigt att Svenska akademien inte ville inte vara delaktiga i projektet

Min invärtes, och ännu delvis fungerande, korrekturläsare sa att Akademien skrivs med stort A, och att man glömt korrigera ”inte ville inte vara”. Dessutom är nämnda akademi ett entalsord (som innefattar ett flertal personer) och därför heter det ”S A ville inte vara delaktig…”. Det brukar folk i allmänhet strunta i numera, men på självaste kulturkanondagen kunde väl språket ha putsats på, när det ändå ska vara så flådigt. I vilket fall som helst var SAOB, bra verktyg för alla, ett av förslagen på kulturkanonlistan.

Frukten av ens möda: Bananer och jordgubbar fortsätter bråka

Ställer man frågor på nätet ramlar man givetvis över allehanda bi- och restprodukter. Senast gäller det bloggens efterforskningar angående vad som räknas som frukt respektive bär. På webbplatsen/diskussionsforumet Reddit (med säte i Kalifornien) visade sig en annan mänsklig varelse ha ställt frågan ”Hur kan en banan vara ett bär men inte en jordgubbe?” Forumet är översatt från engelska och originalet löd: ”How is a banana a berry and a strawberry not?”

Frågan låg under en särskild rubrik: ”Förklara som om jag vore fem” (original: ”Explain like I am five”). Det är en bussig rubrik som man skulle ha nytta av många gånger om dan. Och den blev genast aktuell för undertecknad som inte på egen hand kan räkna ut vad det är för fel på den svenska meningen ”Hur kan en banan vara ett bär men inte en jordgubbe?”

Vad är den grammatiska förklaringen till vad som är knas med den? Man har lärt sig begrepp utantill såsom (exempelvis) ”satsförkortning”, men är detta en sådan? Visst förstår de flesta svensktalande innebörden i meningen (även jag…), men vad gör den konstig? Man måste gå till botten med saken.

Frågade en representant för den mer språkkunniga omgivningen, informanten A, som genast ropade till: ”Satsförkortning, nejnej, det är bara en klantigt formulerad mening!” Och fortsatte: ”Det är ju enkelt, flytta bara på inte: Hur kan en banan vara ett bär, men en jordgubbe inte?” Nu låter den inte så vidare värst ändå, men betonar man inte är saken är biff.

Anledningen till språkdebaclet kan vara intressant: Förmodligen är denna amerikanska webbplats översatt av ett AI-program som ”vet” att formuleringen ”how is a banana etc…” inte kan översättas med ”hur är en banan o s v...” utan måste skrivas som ”hur kan en banan vara…”. Jahapp, sen går det ändå fel. Om valet av ”men” istället för ”och” har med det hela att göra vet jag inte. Däremot står klart att om denna AI i just detta fall ägnat sig åt vad som vanligen går fel, nämligen direktöversättning, så hade meningen, just i detta fall,  blivit rätt”.

Det här väcker tankar som knappt går att tänka färdigt kring. Liksom.

Är man på ett bra ställe eller mår man finfint i största allmänhet?

Det finns ännu översättare som klarar av en bra svenska, en sån som det blir intressant att se hur AI ska få till inom den närmsta tiden. I och för sig kommer språket att ständigt knådas om, och framtidens människor tala på ett sätt som inte går att föreställa sig i dag.

Bloggen har tagit upp de löjliga direktöversättningarna av ”I’m in a good place now” och ”I know where you’re coming from”. Dessa har då låtit: ”Jag är på en bra plats nu” samt ”Jag vet varifrån du kommer”. Naturligtvis kan de också vara relevanta: i första exemplet kanske någon är på en bra/trevlig plats. Vi kan gissa på en äng i Alperna, en liten by i Anderna, under en palm i Långtbortistan.

I de flesta fall bör den första meningen översättas med ”Jag mår bra nu” eller ”Jag har det toppen nu”. Eller liknande. I det andra fallet ”jag vet varifrån du kommer”, och med sammanhanget tydligt i en film eller vad det nu var, hade en översättare valt det påfallande enkla och korrekta: ”Jag vet hur det är”.

Tro på mej (jag är tjej*) – det kommer att vara MYCKET svårt att förstå vad som meddelas en framöver, från såväl medier som resten av mänskligheten, även den svenska delen. En tröst är att alla kommer att få det lika svårt. De flesta språk (i alla fall många) påverkas på liknande sätt av engelska, mest den amerikanska varianten.

I min dunkla kammare funderar jag ibland på alla möjliga språkkollisioner. Om låt oss säga tyskan drabbas på liknande vis, kommer ”I know where you’re coming from” att heta ”Ich weiss wo du herkommst”, vilket betyder ”jag vet varifrån du kommer”. Vid tillfälle ska jag försöka hitta nån modern tysk och fråga den om det förutom att man säger sig veta varifrån nån kommer också kan betyda ”Jag vet hur det är” alt ”jag vet hur du har det”.


*Ur en låt som sjöngs av den kvittrande Gunwer Bergqvist (född 1932) i en Knäppupprevy (1960–61) och börjar med ett spralligt utrop: ”Livet är stenkul, tro på mej jag är tjej”. Frasen sitter i ens i huvud, vare sig man vill eller ej. Tro på mej, jag är tjej.