Schabloner och klyschor är förfärliga, men i en tid som vår kan de halka ur en själv. Ibland känns det som om man MÅSTE yttra dem för att inte verka avig. Men eftersom jag jobbat i kiosk och affär sitter en rätt så normal och neutral trevlighet i ryggmärgen. Kommer man in i en affär hälsar man, i mataffärer säger man ”hej” till den som sitter i kassan.
Den säger oftast ”hej” också. Sen kan det förekomma annat småprat samt glosorna ”varsågod” och ”tack”. Om läget i affären är lugnt säger man kanske ”hej då” när man går. Personen i kassan gör vanligen detsamma. Det där har funkat i hela livet, såvitt man kan minnas. Om man som nu ska börja önska saker hit och dit känns det inte lika normalt. Inte ens artigt, eftersom det är polityr. Önskandet kan man väl spara till släkt och vänner?
Inte helt ny i floskelvärlden, men minst lika irriterande, är det som utspelar sig när en person är gäst hos en tv- eller radiointervjuare. Hur tusan kan det komma sig att inte en enda varelse avviker i det avslutande meningarna? Intervjuaren säger: ”Tack, NN, för att du kom!” NN, uppfostrad och hjärntvättad ut i fingerspetsarna, svarar sitt: ”Tack för att jag fick komma”.
Det kan väl hända att man är ”sjuk i huvet” som en del beskrivit en under årens lopp, men det vore jättekul om någon enda – en enda – uttryckte sig liiite annorlunda. Vad som helst! Det måste inte vara svårt eller fyndigt, bara något eget! Vore det frivolt om en intervjuad svarade ”det här var ju jättekul!” Alternativt ”svårt”. Det finns fler exempel, men ”tack för att jag fick komma fram” är upptaget.