Ibland har man själv fel och det visar sig att både det ena och det andra "tillåtits". SAOB har med ”stoppa från” i en artikel som skrevs om verbet 1971. Det var två år efter att undertecknad gått ut gymnasiet. Användandet av ”stoppa från” kallas ”vardagligt” i nämnda ordbok.
Alltså var det i svang redan på 70-talet: varifrån kommer då de starka motimpulserna i ens inre? Särskilt som vardagligt språk aldrig varit något besvärande. Kan det vara så att vi blev duktigt drillade i olika stilnivåer? Det låter lite imposant, men om man tänker på hur hårt (med ilsken rödpenna) våra uppsatser bedömdes, vete sjutton.
Häromdagen skrev jag ner en mening som störde mig (inte som jag störde mig på, som det väl heter i modernt språk sen trettio år tillbaka…), kanske var den även rubrik: ”Domare stoppar Trump från att sparka federala anställda”. Finns det ingen mer i hela världen som känner att ”stoppa från” är fel? Har jag en stilmedvetenhet som ingen annan har? Eller är det en sjukdom? Det känns som om det enda raka vore ”hindrar”. Utan preposition! ”Domare hindrar Trump att sparka federala anställda”.
Apropå stilmedvetenhet. I morse talade en journalist (gällde det förestående klimatmötet) om ”de storutsläppande stormakterna”. Möjligen skulle estet-stilister tycka att det låter åbäkigt och tungfotat i en seriös text, men plötsligt tycker jag, gnällspiken, att det är suveränt formulerat. Smaksak, m a o.
PS Uppenbarligen (har googlat) är ”hindra någon från något” lika vanligt som ”stoppa någon från något”. Glöm hela inlägget…