Det engelska ordet ”slice” heter likadant både som verb och substantiv. Den närmast liggande översättningen till svenska blir för verbet ”dela”, för substantivet ”del”. Talar man med yngre inhemska människor kan man höra dem [slajsa] upp en kaka, för att sen ta en [slajs] eller två.
I motionstexten skrevs det brutala ”slicea”. För det första är det väl konstigare än konstigt att inte säga ”dela”, för det andra ställer den engelska stavningen och därmed uttalet till problem. För sju år sen skrev en språkmedveten person på webbsajten Reddit: ”Menar du att man bara slice'ar pizzan om man delar den med någon?”
Man kan tänka två saker. Det var sju år sen, det ”stulna” ordet kanske inte ännu hade "satt sig". Personen skrev även, precis som många skulle ha gjort förr i världen, först originalformen, sen apostrof och därefter svensk verbändelse. Andra personer i samma ”tråd” skrev ”slicar” vilket nog inte bör användas, då ”slice’ar” gör tydligt hur ordet uttalas på ursprungsspråket. Om man nu prompt ska välja ett engelskt ord för det vardagligtvanliga ”dela”.
Vill åter påminna om varför det känns meningsfullt att plita ner dessa iakttagelser, om och om igen: det finns människor, främst äldre, som numera inte helt förstår vad som sägs i radio och tv. Denna språkklyfta är antagligen ny, den har uppkommit av världens nya snabbhet inom de flesta områden. Det spelar ingen roll att ens belackare talar till en som om man vore mindre vetande och berättar att det alltid varit så här: att de yngre talat ett annat språk än de äldre inom ett land. Det har ALDRIG varit så här förr.