 |
| Koncentrerad skolklass i 1920-talets Finland. Bild: Wikipedia |
En av miljoner jobbiga grejer för äldre (mig) är att det blivit svårt att veta om huruvida folk skämtar eller ej när de säger något roligt. Sånt som de kanske möjligen inte själva avser vara kul. Häromsistens diskuterades en app som skolan använder för kommunikation, information etc. Programledaren (radio, vad annars?) sa vid ett tillfälle: ”Nu är inte just den här appen här och kan försvara sig”.
Skriver man ner det låter det självklart, givetvis skämtade journalisten! Problemet är att det inte fanns något alls som tydde på det. Vi har ju alla hört till leda att ”den och den, det och det, inte är här och kan försvara sig”.
En favorit i ämnet är (omnämnd i Sbråk förr…) när Försvarsmakten kritiserats för skjutningar över Vättern, och en radiomänniska sa ”nu är ju inte försvaret här och kan försvara sig”. Osis. Men ursäkta en fråga: varför fick folk aldrig försvara sig förr? Man undrar.
Håller med den expert (på nåt, och inte var det språk) som sa: ”Jag blir lite weary”. Ja, vem blir inte trött? Men för all del, det är fult att häckla andra när man själv faller i samma grop om och om igen: Vi är många i övrigt medvetna medborgare som rätt vad det är kastar ur oss engelska glosor. Just like that. Bloggen ska ses som en allmän uppsträckning. Och hör sen.
Men visst fan blir man weary. I dag berättades på nyheterna om en undersökning som visat att när barn lägger mycket tid på sociala medier får de svårt att koncentrera sig i skolan. Jag vill inte skriva ut VA? trettiosju gånger, men sanna mina ord: denna tid är omöjlig att ta på allvar.