Ens inre grammatik illvrålar och står även den för vad den är. Även om man inte är kapabel att grammatiskt beskriva eländet. Och apropå speglandet fanns i mina gömmor denna, ett psykologsvar nånstans ifrån: ”Genom härskartekniker gör hon dig beroende av henne. Ett fult spel. Jag tycker du ska säga ifrån och spegla upp vad hon gör. Det betyder att du säger hur du har uppfattat det”.
Låter som ett bra råd, även om spegla-upp-et känns sisådär, för att uttrycka mig precist. Det är precis vad som görs i denna blogg: här speglas än det ena, än det andra upp när jag vill beskriva nysvenskan. Från de immigare miljöerna med speglar och vem man är när man är den man är, kommer ett handfast exempel som speglar upp (förlåt, det är så kul) vem jag själv är.
Ett tv-program jag visserligen sällan ser, men som inte irriterar, är det hederliga Jeopardy. Frågesport, helt enkelt, utan bjäfs. Här frågades efter en svamp som hade ”en slipprig hatt”. Nån hade översatt och programledaren reagerade inte. Men det gjorde jag och tänkte att här var folk ute och cyklade: svampars hattar är väl slemmiga?
En ganska så rejäl sökning visade att det var jag som cyklade. Sedan länge är svenska ”slipprig” synonym med ”hal”. Och ”slippery” är engelska, som i ”slippery slope”. Vem halkade nerför backen, m a o? Samma halkare har alltid förknippat "slipprig" med ”oanständig, snuskig”. Vad har man befunnit sig i för kretsar?