Vad betyder ett namn? Det vi kallar ros skulle dofta lika gott om…*

I går nämndes katten Siv och mopsen Sune. Att husdjur numera har namn som skulle fått tidigare generationer att lyfta sig ur graven och irra runt som zombier, det är ett som är säkert. En släktings katt hette ”Ekdahl”, och så där håller det på i den tid man måste ta till mer och mer ”unika” namn, titlar och fans moster vet vad.

Nu är varken Siv eller Sune särskilt snygga, liksom mitt eget tilltalsnamn, ska fort som attan tilläggas (adderas, för den som talar på det sättet). Smak ska inte diskuteras, har det alltid hetat, men det är inte förbjudet att säga vad man själv tycker. Även om man låter bli att berätta för den man anser ha ett roligt namn. 

"Hagasessorna" 1945, Lennart Nilsson (Wikipedia)

Min mors kamrater (när jag var barn) hette ofattbart komiska saker: Alma, Ester, Ebba, Arvid, Torvald. Man fick hålla sig för skratt. Ens egna kompisar och skolkamrater hade jobbiga dubbelnamn, eller så hette de som kungens systrar: Margareta, Birgitta, Kristina. Franska Désirée var nog lite svårsmält för svenska folket dåförtiden. Inte heller fick så många pojkar heta Carl Gustaf. Hur som helst har de blivit vanliga vart och ett för sig, Carl, och Gustav, även om de (säger ens fördomar) främst finns hos övre medel- och överklassen. 

Annars verkar föräldrar numera brinna för namnen som mammas kompisar hade. Namnprofilera sina barn är en iver som verkar öka. Och så slutar det ändå med att just de namnen ligger högst på populärlistorna några år senare.

En som drog till med något rejält ovanligt, även för Amerikat antagligen, är en känd miljardär som bor där. Han gav sin son namnet X Æ A-12, men gossen kallas bara X, sägs det. Miljardären ska ha tagit mycket illa upp (även om nätets ”information” ska läsas försiktigt) när en av hans söner blev transkvinna.

M (står för miljardären…) borde kanske inte ha döpt 4-åringen till X, som ju är namnet på den honliga könskromosomen. Men det vore inte heller så trevligt att heta Y. Den engelska vokalen ensam uttalas ju på samma sätt som ”why”. Tänk själv om ens mor ropade in en för att äta, och hon skrikit ”Varför, varför!”

*Ur Shakespeares Romeo och Julia (2:2)