Man förstår en pyttedel av tanken: verbet ”hata” är inte trevligt, hatar man någon är det värre än bara ”tyckera illa om”. Men ”hata på” skulle alltså innebära ”klaga på” eller ”ogilla, bråka med”, och då vete fanken om på-et efter hata bidrar med någon nyansrikedom. Det finns ju redan synonyma varianter.
Till denna öka-på-med-fler-ord-önskan hör givetvis alla upp och fram och ut och resten av världens prepositioner m m som ska skapa denna rikedom. Jag har sett ”arrangera upp, distribuera ut” (och fler som jag glömt). Där är verben sig själva nog, för tusan! Om man arrangerar innebär det just det, det går inte att fäppla till nåt bättre med ett ”upp”. Distribuera betyder bl a ”dela ut”, så ”distribuera ut” betyder alltså ”dela ut ut”.
Att inte från barnsben och skola, medier, myndigheter ha fått lära sig innebörden i ord skapar detta hallabalaj: när dessutom undervisare på alla nivåer samt språkvetare talar om nyansrikedom i sammanhanget borde de inse ATT MAN I STÄLLET FÖRLORAR DEN !
Vi återgår till ”skriva fram” som ofta är samma tårta på tårta: vad är skillnaden mellan ”skriva en berättelse” och ”skriva fram en berättelse”, t ex? Om vi däremot kastar ett öga på ett av sportens vanligaste verb, ”spela”, så har ”spela fram” en betydelse, där finns en uppenbar rörelse och riktning. Fattar även jag som skriver fram en blogg och dessutom är sportokunnig utöver det vanliga.
Detta nya krya har jag också skrivit om, vissa säger/skriver ”krya dig”, en del endast ”krya”. Kanske med utropstecken, men vad vet man. Innebörderna i vårt språks alla ord och uttryck behöver K-märkas. Och krya på sig.