Sidor

fredag 9 maj 2025

Skriver jordens folk ”fram” eller "bak" sina berättelser? Man undrar

Det blir svårt att läsa vilket håll folk än skriver åt. Bild: Några av världens skriftsystem, Wikipedia
   
Petiga språktyper vet inte alltid (fast det tror de) hur det förhåller sig med saker och ting. Ibland dyker något ovant och/eller ovanligt upp och de tänker: ”Det där har jag aldrig hört eller sett förr”. Det visar sig efterhand att de trots allt inte har kläm på hela det samlade språket (politiken, sporten, kulturen eller vad det kan handla om för besserwissrarna).

I vilket fall som helst tyckte jag att det med ens blev besvärande många romangestalter eller dito miljöer som plötsligt började ”skrivas fram”. Författare skriver fram det ena och det andra och det känns inte bekant. Skriva är väl skriva? Och då skriver man framåt och inte bakåt.

Men det är nog inkrökt att tro att de språk man känner till skrivs åt rätt håll allesammans? Som man kan råka kalla framåt om man inte tänker efter. Det finns många språk som skrivs från höger till vänster, men författare även på de språken ”skriver fram” sina handlingar och sitt persongalleri, inte "bak".

Oavsett de lite barnsliga funderingarna är det ändå nåt med den svenska kulturvärldens ”skriva fram”, det äger en air, en fläkt från den esoteriska och upphöjda världen. Själv kommer jag inte att skriva fram ett endaste dugg. Inte ens den vrede som ibland ångar ur denna blogg ska "skrivas fram". Men inte nog med det, folk "väver fram" saker också: händelser, t ex, ibland väver de fram historien (historiska förlopp) på bonader och gobelänger.

En nätkoll om vävare upplyste om att där var det inget nytt! Under många decennier har de ”vävt fram” historia, så det var bara att åter dra sig bakåt, bugande ursäkta sig. ”Berätta fram” låter lika manierat och behagsjukt som ”skriva fram”, men det är bäst att sluta här: vad tycker andra om ens eget språkbruk? Det slipper jag i bloggen som är en envägskommunikation.

Vad man KAN fundera över är om ”fram-et” spelar samma roll som ”upp-et”, att det kanske tyder på ett behov hos dagens svenskar att klämma till med nån partikel (som prepositioner och adverb) efter diverse verb för att öka densiteten, substansen, tätheten (apropå chosigt och affekterat språk) hos det sagda eller skrivna?