Svensk adjektivböjning är ännu inte solklar för AI-hjälpredan

Nu rör sig bloggen – med luftig lätthet – från den avklädda modevärlden, till den ofta lika dåligt klädda språkvärlden. Dagens område är vädret, de två första exemplen kommer från väderleksrapporter. I den första sa en tv-meteorolog att något ”indikerade på” vad-det-nu-var. Med fermitet vill man påstå att det antingen heter ”indikerar”, utan preposition, eller ”tyder på”, som är en typisk idiomatisk fras, like it or not, som svensken säger!

Det andra exemplet kommer från väderleksrapporten i P1, där meteorologen sa att, vid någon tidpunkt, ”solen kan visar sig”. Så lätt hänt att råka säga fel, säger någon. Javisst, säger även jag, men detta fel är inte lätt hänt, fast numera ofta gjort. Informanten AC påpekade just det här för länge sen: ”varför använder så många presensform för verb efter hjälpverb? När det ska vara infinitiv”? En ganska anonym sajt skriver så här om saken:

Efter hjälpverbet så står alltid det "vanliga" verbet i naken form. Det saknar ändelse. Man kallar denna form infinitiv. Infinitiv står också tillsammans med ordet att. Man säger att ordet "att" är ett infinitivmärke.

Just i dag struntar vi i infinitivmärket att, det gör redan så många utbildade och bildade, vilket innebär att denna brist inte längre är möjlig att åtgärda. Som en liten AI-knorr (det kommer att finnas många framåt…) kan nämnas att den artificiella intelligensen kanske hittar samma Googleträffar som Sbråkmakaren. I frågan om verbform efter hjälpverb ger AI-översikten följande beskrivning:

Efter hjälpverb i svenskan står alltid huvudverbet i infinitiv (grundform), inte presens. Hjälpverbet böjs i tid (t.ex. presens: kan, ska, vill, måste eller preteritum: kunde, skulle, ville, måste), medan huvudverbet behåller sin "naken" grundform utan ändelser, ibland med "att" som infinitivmärke

Här finner vi två skojigheter: 1) AI måste lära sig kongruens, det heter ”sin nakna grundform”. 2) ”Naken form" är ett begrepp man sällan ser i grammatiska texter, men här var den. I två! Lustigt nog anknyter detta bakåt, till gårdagens inlägg om ”casual nakenhet”. Fast ändå inte. Men casual kan det kallas.

Gåta: Dagens feminister klär sig ofta som gårdagens sexobjekt

Så här kan det också bli: i går handlade rubriken om det som är på väg att bli dagens text. Allt började med att en skådespelare häromdagen påstod sig vara ”ganska casual kring nakenhet”, varvid jag lite skämtsamt skrev ner ordet casualkausualitet. Men så roligt är det inte, för jag vet knappt vad jag menar. 

Hon t h är klädd för kalas. Bild Lena Fedorov, Unsplash 

Det har dock med orsak och verkan att göra: ”Om kausalitet råder mellan två fenomen, kallas det ena orsak och det andra verkan” (upplyser Wikipedia). Utan att dra in Aristoteles och Kant ska några iakttagelser presenteras. Så länge man kan minnas verkar filmer, bilder, konserter m m sälja bättre om det finns mer eller mindre nakna brudar med.

Det är en gammal iakttagelse. För länge sedan, i ens ungdom, sas det att kvinnor utgjorde  sexobjekt i alla möjliga sammanhang. Nu styr flickor och kvinnor ut sig så att de ser ut som ännu tydligare sexobjekt, men de hävdar med kraftfull stämma att så inte är fallet. De bestämmer själva, säger de. Och tillägger ofta att de är feminister.

Man kan väl få bli förvånad? Som Sbråkläsare vet har ibland inläggen kommenterat popartister som uppträder i trosor och dansar runt i pornografiska koreografier. Det måste alla ha sett, eller har jag hittat på det? En koll på senare tids modevärld visar att trosklädseln även hör till det chica och fashionabla.

De här tankarna kom till av ordet ”flasha”,

som bl a betyder ”blotta sig”. Och så av skådespelaren med en casual nakenhet. Mig

är bekant att även männen är på god väg in i sexojektsvärlden. Men för alla kön verkar casual nakenhet bara finnas hos dem som

inte är särskilt gamla samt har vissa utseenden,

både vad gäller plyte och kropp.

Många unga flickor plågas av "förebilderna", och det talas om det hela tiden. Inget kommer att ändras, för människans hjärna är så "casual" att det stänker om det. Läs: Pengar styr.

I slutet av dagen vinner kausal nakenhet i mode och annorstädes

En gammal klagande mänska kan ibland (sällan) bli väldigt upplyft av klartänkt ungdom.

Efter att för femtionde gången ha irriterats av uttrycket ”i slutet av dan” (yttrat av något slags influerare), googlade jag frasen och fick, tack och lov, upp en text i Ergo. Det är en tidning som enligt uppgift bevakar Uppsalastudenternas intressen. Artikeln var inte purfärsk, den skrevs 2020, och inledningen lyder:

Utveckling av språket i all ära, men ibland går det lite väl fort. Det är en sak att slänga in lite etablerade anglicismer här och där eller riktiga engelska ord och fraser (ibland saknas ju faktiskt en bra svensk motsvarighet), men ofta blir det bara fult eller rakt av fel. Vi har listat några halvdana översättningar och felanvändningar av engelska uttryck som vi stör oss på.

Nummer ett på den listan är alltså just det där med ”i slutet av dagen”. Här överlåts åter åt de Uppsalastudenter som imponerade med Ergos text:

En kvantitativ språkanalys av årets Paradise hotel har visat att “i slutet av dagen” är ett av de mest förekommande uttrycken. Det låter som den svenska klarspråksversionen av boken “The remains of the day”, men är i själva verket bara en usel tolkning av “at the end of the day” som engelskspråkiga använder sig av som avrundning inför en sensmoral eller slutsats. Det finns utmärkta uttryck med samma innebörd på svenska – “när allt kommer omkring” eller varför inte det beprövade “till syvende och sist”?

Egentligen skulle dagens Sbråkepistel ha haft ett vrålfeministiskt anslag, men det får vänta tills det går att formulera sig utan att ilska spränger sönder en. Det gäller förrgårstextens ”casual nakenhet” som frambringade en och annan tanke hos en som varit med länge.


PS Förbryllens ej av rubriken, förklaring kommer, vid någon dags slut

Svenska ordbrukare borde förkasta "spela ner" och "dubbla ner"

Att använda eller översätta engelska partikelverb är inget lyckat tilltag. Detta slags fraser är oftast starkt idiomatiska och låter fel på andra språk. Prepositioner och adverb, småord kallade ibland, kan ge märkliga intryck, liksom för all del även knasiga direktöversättningar av verben.

En mycket använd variant nu för tiden är att man ”spelar ner” betydelser, uttalanden, händelser etc. Engelskan har förstås ”play down”, men vår bästa motsvarighet är ”tona ner”. Man kan säkert även säga ”dämpa” eller andra begrepp/fraser som innebär att något mildras.

Av alla ordchocker man drabbas av dagligen hörde ”triple down” till de grövre. En infödd svensk använde just de orden och det ledde till ett väldigt letande. På Reddit fanns en som haft problem med vad hans kompis sagt: ”dubbla ner” något. Originalet var förstås ”double down”. En användare svarade: "Dubbla ner är en fras som kommer från spel. Det hänvisar till att ha ett befintligt spel och sedan öka beloppet på det spelet”. 

Ytterligare en sa: ”Och som en metafor, när människor fortsätter ett visst argument eller en viss handling istället för att backa eller ändra kurs, kallas det för doubling down". Av ”triple down” hittar man vid en hastig titt enbart ett svar i det som kallas AI-översikt:

Triple down (trippelned) betyder att stärka sitt engagemang eller satsning ännu mer på något, ofta efter att ha varit osäker eller fått motstånd, likt hur man dubblar sin insats i kortspel och nu tripplar den – det finns ingen exakt svensk översättning, men uttryck som "ta ännu starkare ställning" eller "satsa ännu hårdare" fångar innebörden, enligt Språktidningen.

AI-översiktens försök till svensk översättning, ”trippelned” är inget man vill ska accepteras av svenska ordbrukare. De andra förslagen låter mycket bättre. Och så kan man påminna om att tredubbla, fyrdubbla, femdubbla o s v bör heta trefaldiga, fyrfaldiga, femfaldiga. Om nu rätt får vara rätt.

Batch, flash, casual: själv framlever man sina dagar i en pilsnerfilm

Gårdagens glosa var ”batch”, och här kommer (som vanligt) mer om det ord som är på väg in i svenska ordböcker. Att det står på en varas etikett är inget vi direkt behöver bry oss om, utom när en producent kan behöva veta ett ”batch”-nummer p g a ett salmonellautbrott. Eller nåt.

Det exempel som användes igår, det jag hörde nån matlagare säga till en annan var: ”Fick du då slänga hela batchen”? Där skulle inte vanliga dödliga säga ”parti”, eftersom det säkert gällde en deg eller maträtt som gått åt skogen. Vi har alla varit med om att tvingas slänga hela batchen, men vi har utbrustit något annat (än så länge..).

Personligen kanske jag säger (ilsket): ”Så jag fick slänga hela skiten!” Berättar jag det för någon som inte är familjemedlem eller kompis skulle meningen låta: ”Jag var tvungen att slänga hela degen”, eller: ”Jag fick slänga ALLT”. Vägra säga ”batch”, det är mitt råd inför julen när många batchar kan pajas. Pajen, t ex (nej, ska sluta med pilsnerfilmshumorn…)

Ett likalydande ord fick den journalist till som sa: ”Kommunistpartiet flashar korten”. Det där flasha (skulle på svenska skrivas med sch) tycks användbart om allt man visar/visar upp. Det kan tydligen gälla kortspel men även – om man spelar klädpoker – att man flashar delar av sin kropp: ett populärt nutida beteende. Eller, ett annat populärt beteende, ”visar upp” sina nya skor, sin nya LV-väska etc.

Apropå ”flashar” berättade en skådespelare häromdan om en pjäs hon var med i: ”Vi är ganska casual kring nakenheten”. Många svenska ord skulle passa, bland dem: ”obekymrad, obesvärad, ledig, avslappnad”. Personligen är jag inte lika ”casual” när det gäller underhållningsindustrins nakenhet. Har man varit med ett tag ser det snarare kausualt (förlåt, nu pilsnerskojas igen) ut. Mer om casualkausaliteten längre fram.

Här är en inplanerad mänsklig bearbetning utan digital interaktion

Fick du då slänga hela batchen? undrade en matlagare nånstans i ett gammelmedium. Vi har sett ordet på varor under rätt många års tid, men på etiketter står det så mycket att man varken kan eller vill läsa. Men tjoff, bara, nu hör ”batchen” till det svenska språket. SO tog in ordet 2021 och har två betydelser för det:

1) på för­hand in­planerad (i all­mänhet resurs­krävande eller ofta åter­kommande) data­bearbetning som ut­förs av dator utan mänsklig inter­aktion. 
2) parti av lika­dana enheter som ofta förses med speciell märkning för ökad spårbarhet.

Den ”batch” jag talar om är nummer 2, ett parti av något: snus, mjölk, korv, barnmat. Ofta dras ett parti tillbaka om man funnit fel i det, glasbitar i en syltburk, maskar i mjölken (hittade bara på det för att roa mig). Är egentligen inte ”parti” en väldigt bra beteckning på ett parti?

Det är förstås larvigt av mig att för nittifjärde gången undra över hur en svensk ordbok snart kommer att se ut. Rimligen måste den kallas ”Svensk Och Engelsk Ordbok” (SOEO), eller hur? Men titta på ”batch” nr 1 i SO! Är inte den en bra summering av vår nuvarande tillvaro: på för­hand in­planerad (i all­mänhet resurs­krävande eller ofta åter­kommande) data­bearbetning som ut­förs av dator utan mänsklig inter­aktion.

Om man inte var livrädd skulle man kunna skratta sig till döds hela tiden. Ta t ex explosionen av julfilmer. JULFILMER! Hur är det möjligt? En text från TT, vilket innebär att den når många tidningar, har rubriken ”Frossa i julfilmer”. Det måste vara något fel på en när man känner kräkningar av tre enkla ord!? Varför inte även kränkningar?

Nu har dagens Sbråkinlägg tydligen formats till allmän vilken-skitvärld-text, så det är bara att köra på. Följande har stått i en blaska (flera, säkert) nyligen: "Ska man uppmuntra eller avråda barn från att räkna på fingrarna? En ny studie kan ge svar".

Utan många tankar eller studier alls kommer på stört en kommentar från Sbråk: Ta och gissa mitt svar på frågan. Använd gärna fingrarna om det behövs. Och avråd er själva från att ge råd.

Nyheter om och från skolan är alltid upplysande och intressanta

Koncentrerad skolklass i 1920-talets Finland. Bild: Wikipedia

  
En av miljoner jobbiga grejer för äldre (mig) är att det blivit svårt att veta om huruvida folk skämtar eller ej när de säger något roligt. Sånt som de kanske möjligen inte själva avser vara kul. Häromsistens diskuterades en app som skolan använder för kommunikation, information etc. Programledaren (radio, vad annars?) sa vid ett tillfälle: ”Nu är inte just den här appen här och kan försvara sig”.

Skriver man ner det låter det självklart, givetvis skämtade journalisten! Problemet är att det inte fanns något alls som tydde på det. Vi har ju alla hört till leda att ”den och den, det och det, inte är här och kan försvara sig”.

En favorit i ämnet är (omnämnd i Sbråk förr…) när Försvarsmakten kritiserats för skjutningar över Vättern, och en radiomänniska sa ”nu är ju inte försvaret här och kan försvara sig”. Osis. Men ursäkta en fråga: varför fick folk aldrig försvara sig förr? Man undrar.

Håller med den expert (på nåt, och inte var det språk) som sa: ”Jag blir lite weary”. Ja, vem blir inte trött? Men för all del, det är fult att häckla andra när man själv faller i samma grop om och om igen: Vi är många i övrigt medvetna medborgare som rätt vad det är kastar ur oss engelska glosor. Just like that. Bloggen ska ses som en allmän uppsträckning. Och hör sen.

Men visst fan blir man weary. I dag berättades på nyheterna om en undersökning som visat att när barn lägger mycket tid på sociala medier får de svårt att koncentrera sig i skolan. Jag vill inte skriva ut VA? trettiosju gånger, men sanna mina ord: denna tid är omöjlig att ta på allvar.

Ett vanligt mångordigt pladder som skulle tjäna på effektivisering

Man hoppas ibland att något överraskande i språk- och talväg ska hända. Men mycket av kommunikationen mellan människor tycks så utstakad och fastlagd, för att inte säga fastnaglad, att minsta avvikelse tycks omöjlig.

Dagens exempel handlar om människor som bjudits in till pratshower i radio/tv eller intervjuer i samma medier (eller andra, poddar, t ex). Den genomtrevliga värden säger avslutningsvis: ”Tack för att du kom!” I vad som numera är 100 procent av fallen säger den inbjudne: ”Tack för att jag fick komma” (På engelska lyder frasen ”thanks for having me”).

Detta är ett besynnerligt beteende. Om man tänker sig en inbjudan hos kamrater som, när man går hem, säger: ”Tack för att du kom”, skulle man bli jätteförvånad. För att inte tala om vad man skulle tänka om någon går hem från ens eget partaj och säger ”tack för att jag fick komma”. Man hade ju bjudit in personen förisjuttons järnvägar.

Vad hände med alla andra alternativ: ”Kul att du kunde komma, roligt att ha dig här, skoj att träffas/att det passade” Här finns en mängd individuella sätt att tacka och bocka med. Herregud. För att inte tala om radiomänniskan som gjort en grej (felgrammatiskt putslustig) av att säga ”Tack som kom”. Herregud, en gång till.

Nu ska här inte lämnas bloggens vanliga mission, åtagande, menar jag, så här kommer ett par vanliga reta-sig-på-uttryck. Man kan väl få vara lite statisk även här? Såg just en ny variant på objektsförlust, en sån som i ”chefen har lämnat”. (Jobbet? Huset? Festen? Frun?) Den nya löd: ”Israel har jämnat byar”.

Det är en enkel match att säkra ursprunget, man googlar bara ”Israel levelled”. Träffarna på engelska kan bl a vara ”levelled Gaza/whole neighbourhoods/a Gaza district”. På engelska jämnar man alltså inget med marken, man bara jämnar. Och snart kommer det att låta likadant i Sverige: ”Grävskoporna jämnade”. Det går säkert att förstå av sammanhanget (kontexten) vad som jämnas, så det är väl bara att glädjas åt ett effektivare språk. Tack för att du läste. Ha en bra dag. Och en fortsatt fin kväll.

Varför duger inte den beprövade omeletten längre, kan man undra

Ja, sannerligen är man sent ute! När en programledare i radio kallade något ”ostigt” var det inte första gången det hamnat i mitt syn- och hörfält. Dock hade jag ännu inte specialstuderat det, eftersom ordet  ”cheesy” finns på engelska och beskriver något obehagligt eller äckligt.

Men det visade sig ha existerat länge i vårt språkområde. Förstås. På en blogg med namnet ”Say Cheese” skrev ”Anna” i fem års tid om enbart ost: riktiga ostar, uttryck med ost i och allt hon kunde finna i ämnet. År 2014, för mer än ett decennium sen, skrev hon att "engelska ordet:

'cheesy' låter som något nice, men betyder typ 'sliskig/banal/uppenbart överdriven/

klichéartad'. Taskigt tycker jag. Vad har osten gjort för ont? Som de flesta amerikanska slangord har det inte bara slagit rot här i Sverige utan även fått den direkta översättningen 'ostigt' och används om något som är…ja, cheesy. Men var kommer uttrycket ifrån?

Den som vill veta kan leta upp bloggen. Till mitt eget ordförråd har inte "ostigt" nått. Engelska ”cheesy”, däremot, har man hört fladdra runt i ungdomsspråk (sånt som f ö snabbt tas över av urballa äldre…) tillsammans med ”creepy, cringe” och man vet inte allt. De två senare har inte fått någon direktöversättning, såvitt jag hört. Och det är klart, vilken person med självaktning vill säga så löjliga saker som ”kusligt” och ”pinsamt”? Det kan ju bara de göra på det språk som kallar det creepy och cringe.

Förhoppningsvis lyser ens återhållna vrede ändå starkt ur dessa rader. Det gäller dem av oss som håller med kristdemokraten (gårdagens inlägg) som vill ”ta vara på de goda ting som funnits i Sverige och försöka embrejsa dem framåt…” Trots en ofta använd blandning av högstämd ton och blajblaj från folk i hennes läger ska hon ha krädd (!) för något hon sa, nämligen ”ta vara på”. Det är ett fåtal svenskar, oavsett ålder, som inte trycker ihop ”ta tillvara” och ”ta vara på” till ”ta tillvara på”. Så: äras den som äras bör.

Men vänta, ett ilskeutbrott till! Sen länge har vi tydligen snott vad engelsktalande använder för att få folk att ”le” inför kameran: ”Cheeeeese”, säger de. Vad i helskotta var det för fel på vårt gamla ”omelett”?

Ska samtiden smekas medhårs eller mothårs eller embrejsas?

Språkkaosets grund är ett virrvarr av finlir (här skriver en ekvilibrist, som märks. Med betoning på brist, höhö). Det är inte enbart engelska inflytandet som ställer till det, förmodligen får man även skylla på globalistiskan. Hur eller hur, som smålänningen säger: det finns gott om liknande feluppfattningar som gårdagens ”oaser av tid”.

Informanten M fann en annan variant i en DN-krönika: ”/…/ högerns mediesatsningar verkar mest handla om att smeka sig själva, näringslivslobbyister och välfärdskapitalister medhårs.”

”Smeka sig medhårs”? Äldre, eventuellt några yngre, läsare åkallas härmed: Heter det verkligen ”smeka medhårs”? Då bör det rimligen också heta ”smeka mothårs”, vilket känns som en dubbelbottnad verksamhet. Får man vara bombsäker med två pappersordböcker som vittnen? Det heter stryka medhårs. Punkt.

Men hör här, hur det också kan gå! I morse intervjuades en ung kristdemokrat med anledning av ungdomars fäbless för konservatism. Vid deltagande i ett möte lovade kristdemokraten sin ”internationella sekreterare som råddar i det här” att klä sig lite proprare än vanligt.

Hon (KD-aren var en ung kvinna), fick då ”deala” till sig ”sneakers”. Som svar på frågan om vad hon menar med att se sig som konservativ, svarade hon att det är ”ett pragmatiskt sätt att se på verkligheten, att ta vara på de goda ting som funnits i Sverige och försöka embrejsa dem framåt…” Jag (Sbråkbloggaren, alltså) vet en del sätt att embrejsa goda ting framåt. Ett är att ta vara på det språk som funnits i landet och gärna embrejsa framåt.

För engelska verbet ”embrace” finns följande översättningar hos bab.la: ”ta vara på, omfatta, anta, anamma, hylla, innefatta, begagna sig av, ” med flera. Det går även att ersätta ”framåt med ”i framtiden” och få meningar som ”försöka omfatta/ ta vara på/begagna sig av dem i framtiden”. Med flera. Man vill inte vara övertydlig, men nog skulle de exemplen passa ett språk för dem som säger sig ha konservativa värderingar.

Embrace betyder även ”omfamna” som är ett översättningslån jag som språkpurist ännu är kallsinnig inför. Ifall man nu inte talar om det ”riktiga” omfamna. Sånt som Östermalmstanter gör och samtidigt säger: ”söta du”! (Ursäkta, det är en barndomsiakttagelse som blivit kvar.)

Det har nog inte varit så gott om grodor (språkditon) som numera

Tidigare (just i dag avses tjugo–fyrtio år sen) skrattade människan åt grodor. Inte de riktiga, utan språkgrodorna. Om dem skriver Wikipedia: 

Bild Jack Hamilton, Unsplash

En groda är ett dumt, plumpt, grovt felaktigt eller platt yttrande eller påstående, som beror på okunnighet eller bristande eftertanke. Det kan även vara en utsaga som på grund av felaktig grammatik eller olämpligt ordval betyder (eller kan tolkas som) något annat än det som egentligen avses. Ordet "groda" i denna bemärkelse är belagt i svenska språket sedan 1844, efter en folksaga om en elak dotter som det hoppade grodor ur munnen på när hon skrattade.

Språkgrodor befinner sig, liksom de verkliga, på listor över utdöende arter. Färre och färre har möjlighet att lägga märke till dem – den slutsatsen går att dra om man ser till det allmänna språkbruket och dito kunskaperna.

Ur radion hoppade följande groda nyligen: ”Det finns oaser av tid”.

Även man själv hoppar till: heter det inte ”oceaner av tid”? I konstruktionsordboken Svenskt språkbruk finns uttrycket med, boken håller med: det är oceaner av tid man kan ha. Slår man på ”oas” kommer exemplet att något kan vara ”en oas för själen”.

Wikipedia, ännu en gång, skriver att den konkreta oasen ” är ett grönskande och bördigt område i en öken, vilket uppstår tack vare lokalt god tillgång till sötvatten. En oas uppkommer kring en vattenkälla, där grundvatten når markytan”.

Grodor gillar säkert lite sand ibland, men föredrar nog vatten. Och i det bildliga uttrycket vinner, än så länge, oceanerna av tid före oaserna av tid. Men många väljer tidsoaser, även om detta som språklig bild är både oemotståndligt och diametralt till sin karaktär.

Att ”underhållas” i vår tid är ungefär som att vistas i en skräckfilm!

Här tittas som bekant bakåt – till i förrgår, t ex. Då skrev bloggen ordet ”good enough-förklaring”. Hälften engelska, hälften svenska. En kompis kallade mig häromdagen ”ett rättshaveristiskt fall”, med tanke på den frenesi som driver denna blogg. Försvar: Tänker man på ord som ”good enough-förklaring”  uppfylls man av en helig vrede. "En tillräckligt bra förklaring” – låter det fel i ett land med svenska som modersmål? Va? Va? Va?

Bäst att lugna ner sig med en portion allmänkverulans, inför sånt som går vid sidan av de riktigt allvarliga samtidshoten. Dem får man lämna till experterna och glädjas åt att det än så länge finns åtminstone några seriösa, bildade och utbildade sådana.

Värre är det med den ”underhållning” de flesta medier utsätter* oss för. Och vi ska inte tala om dem som kallas "nya makthavarna": influerare av slag som är bäst att likaså glömma – de får läggas ihop med de stora och allvarliga hoten. I dag är tyngdpunkten tidsfördriv.

Egentligen är det ett av språkets fulaste ord: vem fanken vill fördriva tiden? Utom de som har en riktig anledning, som väntar på medicinska provsvar för egen eller anhörigas del. Det kan finnas anledningar till att vilja sakta ner tiden för somliga, det är förståeligt.

Många gillar sport i alla former, och det får/kan man inte säga något om. Men om man nu inte hör till dem som ivrigt glor på andra som åker skidor och skjuter, nästan samtidigt, är det svårt att föreställa sig underhållningsvärdet. Och ta fotboll och ishockey: när säsongen slutat så börjar den strax om igen. Det är så vi upplever det, vi som saknar läggning för sport.

Detsamma gäller vad som numera alltid går under namnet Mello. Knappt har man andats ut för att eländet slutat så börjar det om igen. Som representant för den tid som på allvar (i stort sett…) frambringade en låt som ”Doin' the omoralisk schlagerfestival”, blir det en pågående skräckfilm att se denna s k sång- och musiktävling varje år snabbt dö för att strax och hux-flux återuppstå som en annan fågel Fenix: en monstruös skräcködla, närmare bestämt.

*Vi utsätts inte. "Ge folk vad folk vill ha", lyder en cynisk mediefloskel. Jo, vi får det vi vill ha!

AI ”skriver” pinsamt utförligt och skrämmer dem som tänker framåt

I går återgavs en sångtitel, ”Kaffe och bullar gör mig glad”, och i försöken att ta reda på när den skrevs och i vilket sammanhang, kom som första träff en AI-text om låten. Den texten kan säkert skrämma ihjäl fler än mig. Nu är man inte den vassaste analytikern i analytikerlådan, men AI-snacket pekar fram emot något förfärligt som ska beskrivas en annan dag. Det händer så mycket nu som en vanlig dödlig saknar ord för. Återkommer i ämnet.

Först ska texten från den konstgjorda intelligensen återges. Och nog för att det innehållet kan kallas konstgjort. Här är det i sin helhet:

"Kaffe och bullar" är en känd text från en revysång av Hasse och Tage, som handlar om hur man kan hitta små glädjeämnen i tillvaron trots världens elände. Låten kontrasterar negativa händelser med en upplyftande känsla som "kaffe och bullar gör mig glad". Texten handlar om:

Kontraster: Låten ställer upp negativa händelser som krig, våldtäkt och pest mot små, positiva saker som att ta en fika eller äta en bulle.

Glädjeämnen: Refrängen "Men kaffe och bullar gör mig glad!" är en viktig del som visar hur man kan hitta ljuspunkter i en annars dyster verklighet.

Reaktioner: Sången beskriver olika reaktioner på världens elände, som att man blir ledsen, förfärad eller arg, men att en fika kan ändra humöret.

Exempel: Sången nämner specifika exempel som "mazarin" eller "en påse gott" som en kompensation för negativa nyheter.

De här AI-förklaringarna av världen kommer snart att göra slut på det mänskliga tänkandet. Ironi och satir kan vi glömma, alla slags nyanser och individuella skillnader likaså. En märklig sak, förresten: det var omöjligt att åter hitta samma text som den ovan, vilken kopierades på vanligt vis. När jag sökte efter den på samma sätt, lika vanligt: kopierade stycken med citattecken runt, fanns den inte. Det världsvida nätet har aldrig varit ens bästa kamrat, men att använda det är mycket svårare nu än för något halvår sen. Trots AI:s överdrivna hjälpservice!

Visst ja, tillbaka till ursprungsfrågan: vilket år är kaffe- och bullelåten från? Titeln lyder egentligen "Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar", och den uppfördes först i revyn Lådan, 1966.

När man ännu inte förstått hur mycket lökhackare det gick att bli

Eftersom jag alltid via texterna i bloggen hamnar på nya ord-banor så tar inläggen ofta i varann. Skriver gör jag för att inte bli galen. Eller så blir jag galen av att skriva. Alla nya ”hacks” går en på nerverna. Först var det datahackare som ägnade sig åt hacks och man vande sig vid den saken utan att fatta nåt. En vanlig erfarenhet i dessa dagar.

Ska skalas och hackas. Mockup Graphics, Unsplash

När hackarna hackat klart (det har de inte, det var bara kul att skriva) dyker det upp nya hacks. Det betyder egentligen ”tips” eller ”knep” och kan utföras överallt: när man lagar mat, bakar, sysslar med trädgård, gymmar, pysslar, skriver – allt som, (jag sa det nyss, va?) heter tips eller knep. Ta det här med när man ska skala en motvillig lök. Eller hur man hackar den bäst: det blir lökhacks.

Det finns hacks för oss alla och alltid: lifehacks och biohacks – de omfattar allt en människa gör. Och jag är som vanligt sent ute. Redan 2018 hade veckotidningen Allas (av alla) 59 lifehacks som ”kan förändra ditt liv”. Lovade tidningen. Till dessa lifehacks hör:

18. Hejdå våta fläckar på rumpan

Ha alltid en disktrasa fastsatt på cykelns paket­hållare för att kunna torka av sadel och styrets handtag med när det regnat.

27. Sloknar dina rosor?
Gör en ny snittyta och låt dem sen ligga i kallt vatten över natten. Nästa dag är de fina igen!

Mina rosar sloknar aldrig, de slokar. Ett av mina lifehacks var att lära mig uppskatta modersmålet lika mycket som rosorna vid vägen och törnet ibland dem. Ja, det hörs väl att hela ens hjärna är sönderhackad. Man tappar det, helt enkelt. Om någon undrar VAD jag tappat så förtäljer det icke historien. Med tanke på vårt nuvarande språks tillstånd måste det var en good-enough-beskrivning (hörde liknande sammansättning nyss).

För att nu inte tappa det helt: bäst att ta till ett av sina bästa lifehacks (lärt av Tage D, möjligen även Hasse A…): Kaffe och bullar. I den mån läsaren inte känner till detta lifehack följer en fortsättning i morgon. Återkom då, missa det inte!

En ovanligt uppskattande inledning i en i övrigt uppgiven bloggtext

Äras den som äras bör! I denna blogg uttrycks ofta tvivel gällande krönikor som Språktidningens chefredaktör Anders Svensson skriver i DN. Inte för att han är ensam om sin lite väl medhårsstrykande attityd gentemot vissa språkförändringar, de flesta inom professionen ägnar sig åt samma sak. Sbråk, talesperson för högljutt klagande språkpoliser, kan kverulera och morra ohämmat som de utan ansvar plägar göra.

Men: kors i taket! I sin senaste krönika beskriver AS det faktum att Sveriges Radio ofta lämnar sina åhörare i sticket när engelska inslag inte översätts, SR tycks utgå ”från att publiken är tvåspråkig”. Kan inte påminna mig att AS tidigare tagit mediepublikens parti med sån fermitet.

Nu gällde det uppenbart långa avsnitt på engelska, men i bloggen fortsätter det fleråriga, rudimentära och banala gnällandet på enstaka ord som beter sig lika invasivt som diverse växter, krabbor och mördarsniglar. I går citerades en rubrik med verbet ”sprinkla” i. Det är något intressant över detta ord: ”sprinkler” är de flesta bekanta med, och det markeras inte heller av stavningsprogrammet, vilket däremot ”sprinkla” gör.

Kollar med de tre stora ordböckerna. Varken SAOL eller SO har med ”sprinkla”, men det har SAOB. Här ligger den egentligen äldsta ordboken först med ett verb som ännu inte hunnit in i de ”nyare”. ”Sprinkler” som tekniskt fenomen, vattenspridaren, togs in redan i slutet av 1800-talet! Eftersom de senare delarna av SAOB färdigställts i modern tid har de alltså hunnit före SAOL och SO. Sprinkla som verb har kanske fått ett uppsving kring allt man ”toppar” mat med numera: i dagstidningsdatabasen hos KB hittar man mängder av sprinklad sås etc. Men även nötter, bär och annat fast material sprinklas trots att strössla redan finns. Och sprinkling kräver väl något flytande?

"Strössla", med sitt tyska ursprung, kommer att försvinna, och ord som föredras framöver är de med engelskt ursprung (längre tillbaka latin, för all del). Så är det bara, kan man konstatera uppgivet. Men det känns ändå lite larvigt att folk säger och skriver ”hacks” i stället för ”tips”. Såvitt man begriper kommer de från samma språk och betecknar samma sak.

Det kan börja med korv och via revylåtar hamna i en sprinkler

Även när det gäller egna modersmålet kan folk få för sig felaktigheter vad gäller innebörd och uttal. I min familj fanns en person som vägrade säga kaviar, och envisades med sitt ”kavier”. Hur mycket omgivningen än försökte korrigera gick det inte, kaviern satt fast.

Själv trodde jag in i vuxen ålder att det hette ”urskuldra sig”: ett intressant slags fel där hjärnan slagit in på räls efter ordet ”skuldra”. Liknande uttalsfel av typen folketymologi fanns hos en komiker/manusförfattare som i ett radioprogram häromdagen sa ”tjäna storkorvan”.

Korv låter ju som ett ord, och är det också! Och vad ska man begripa av ”storkova”? För äldre är ”kova” ett begrepp, särskilt storkovan, förstås. Känd är även låten ”Kovan kommer, kovan går (lycklig den som kovan får). Revyvisan från år 1900 åker möjligen en lite hädisk snålskjuts på Gud som haver barnen kärs ”lyckan kommer, lyckan går…” Men det är inte till att ge sig sjutton på, hur språket användes för 125 år sen finns inte många vittnen till längre.

F ö ska man vara uppmärksam vid googlandet av urgamla saker, skriver man ”kovan kommer, kovan går” får man bl a upplysningen att det är en ”låt av Tomas Blank”, född 1956. Upphovsman är egentligen Emil Norlander (född 1865), journalist och författare till revyer/

revykupletter. Han skrev visan om kovan till Stockholmsrevyn Den förgyllda lergöken, 1900.

Men vad är då en kova? SAOB säger att ordet möjligen kommer av finska kova, hård, klingande, användt i den på finska avfattade valörangivelse (t. ex. Kolme Kowaa Riikin Daleria, tre riksdaler specie) som jämte den svenska valöruppgiften förekom på vissa av svenska riksbankens transportsedlar från 1777 till ett stycke in på 1800-talet.

Historien försvinner i en rasande takt, kvar med oss finns bara nuet, och knappt det, allt ska ”ligga i framkant” sen ett par decennier tillbaka. Vill avsluta med en frejdig rubrik från DN. Inte för att den passar in med full logik på dagens epistel, men nog låter den användbar ändå: ”Det blir pannkaka om du börjar sprinkla AI på allting”.

Föregripande och profylaktiskt om sånt som är rätt upp i plytet

Om ”säga saker till folks ansikten” låter knäppt, är inte den kortare frasen ”in your face” mycket bättre. Egentligen borde inte framtiden föregripas in absurdum, det är ännu svårt att finna några exempel på svenska, men de ligger säkert i stöpsleven. Båda ”ansikts-uttrycken” är säkerligen användbara på engelska, men se dem som bra prov på att idiomatiska uttryck i ett språk inte bör översättas till ett annat.

Det här inlägget är alltså profylaktiskt. Protestera om någon plötsligt säger ”i ditt ansikte”! Cambridge Dictionary kallar “in your face” ett idiom som betyder “chockerande och irriterande på sätt som är svårt att ignorera”! Som exempel anges en beskrivning av en särskild dansmusik ”that is aggressive, sexy, and in your face”. Konstigt, men ändå.

Lexikonet ger även en variant som uppträder som adjektiv, då skriven med bindestreck: ”in-your-face”. Bland många exempel som ges finns ”He had an in-your-face hockey style”. Det här är ett sätt att uttrycka sig på som vi inte har, i alla fall är det obekant för mig. Det skulle kunna beskrivas som ”påträngande, besvärande, aggressivt, övertydligt”, men snart kommer svenskar att säga, alternativt få höra, att saker är ”i-ditt-ansikte”.

Nyss sa en av spanarna i radioprogrammet med samma namn följande: ”så långt så gott”. Sannerligen intressant. Folk säger ibland ”men so far so good”, som om det vore svenska. Jag hör till dem och blir sur på mig själv när det händer. Översatt låter det minst lika främmande. Men uppenbarligen finns ett behov av att uttrycka saken på det viset: sånt kan man grubbla ihjäl sig av. Vi MÅSTE rimligen ha kunnat trycka dit en liten fras med samma innehåll även förr. Kanske något i stil med ”men hittills är det lugnt" eller "så här långt har det funkat”. Medge att det är intressant! Men det finns många som tycker att ens tankar låter lite over the top. Överdrivna, m a o.

Idiomatiska uttryck som låter idiotiska när de direktöversätts

Intressant vore att höra något om vad språkvetare anser om det snabba vittrandet av svenskan. Det räcker inte att säga sitt eviga ”språk förändras” när detta sker med en takt som modersmålstalare inte längre kan förväntas hänga med i. För att inte tala om dem från andra länder som vill/bör lära sig svenska. Vilken grammatik ska de få förmedlad, vilket ordförråd?

Bloggens exempel ur verkligheten är inte bara enstaka nedslag av en rubbad språkpolis, de är ett faktum. Eller så är denna polis sjuk i huvet, som ungdomen säger. I dag tas fraser med ett enda huvudord upp. Det har som ofta att göra med idiomatiska uttryck som inte går att ordagrant byta ut mellan språk. Huvudordet är ”ansikte”.

I en intervju talade en regissör om villkor för teatern, om olika sätt att gestalta klassiska pjäser, ”i en tid som är så upp i ansiktet på en”. Några engelska uttryck med ordet ansikte, ”face” i, låter märkliga när de översätts direkt. Att de ändå används i hög grad beror givetvis på att vi hör så mycket engelska, och konsumerar, som det heter, så mycket underhållning på det språket, att det inte är främmande att nu se och höra de slags direktöversättningar vi förr skrattade åt.

Då gick ofta den sortens skämt åt andra hållet, innan svenskar blivit lika ”tvåspråkiga” (läs: halvspråkiga) som nu. Ett exempel var ”she sat at the window and looked at the stars” som blev “hon satt i fönstret och lockade på stararna”. Trädgårdsmästare blev ”treegardenmaster”. Så skämtades då. När det nu låter lika konstigt, fast i motsatt riktning, reagerar inte folk, inte de yngre, i alla fall. Vilket i sin tur beror på att de inte lärt sig svenska, hur infödda de än är.

Regissörens utsaga om en tid som är så upp i ansiktet på en, är tydligt stulet, rakt av, som man säger idag, Och ”rakt” är ett av svaren på vad man i stället kan säga som svensk: ”en tid som kastas rakt i ansiktet på en, som man får slängd i ansiktet”. Regissören menar förstås att vi utsätts för kaskader av information och intryck. Många kanske inte skulle använda ”kastas i ansiktet”, utan andra, men mer svenska, uttryckssätt.

Det finns redan (och kommer att komma fler) liknande horrörer som ”han sa det till mitt ansikte”. Vääääldigt märkligt sagt av en svensk till en svensk (till en svensks ansikte, hehe). Engelska frasen lyder: “say something to someone’s face”. Lexikonet Merriam-Webster har med exemplet: ”If you have something to say about me, say it to my face”. En svensk med självaktning borde uttrycka det så här: ”Om du har nåt att säga om mig, säg det då direkt till mig”. Det finns fler ansiktsfraser, men de får räcka så länge.

Kvinnliga artister: från revybalett till ensamt* ålande i för lite kläder

 Från de tidiga förebilderna inom underklädesuppträdanden, affisch från 1890 av Toulouse-Lautrec. Wikipedia 

  
Får man saker på hjärnan stannar de – det är väl f ö vad ”få på hjärnan” betyder? Gårdagens ”kvart över elva, halv tolv” häftade fast sig. Ytterligare fenomen från förr dyker upp, gammal reklam, tex. En halstablett trallades fram med samma trudelutt, antagligen var det 50-tal och några år framåt. ”Hälsan för halsen – Bronzol” såldes med ”kvart över elva, halv tolv”-melodin och sitter ännu som berget i äldres minne. Tillsammans med andra reklamsloganer.

Bronzol-låten sjöngs av Owe Thörnqvist. Förutom detta såldes den även på vanligt sätt med hjälp av kvinnokött. Ett par våpiga flickor i baddräkt dansade runt OT och fyllde i sången med späda röster (reklamen finns på Youtube). Musiker och sångaren själv har, också på vanligt sätt, kläder från topp till tå.

När man ser det här nu kan man lägga märke till en intressant sak (som inte har med språk eller melodier att göra). På den tiden hörde de ”lättklädda” flickorna vanligen till baletter, medan artisterna själva var mer påklädda. De manliga hade ju heltäckande klädsel, förstås.

I vår tid uppträder även enskilda sångare/artister av kvinnligt kön i så lite kläder som möjligt. Det är väl som optimisterna menar ett tydligt fall framåt, för alla kan ju "klä sig som de vill" och de här artisterna har trosor eller baddräkt (body, heter det nog) som arbetskläder. Kvinnorna fortsätter i EXAKT samma tradition som alltid, t o m mer avklädda än förr.

”Du vill säkert att även män sjunger och agerar utan kläder”, säger de trögtänkta belackarna. Men hör då på en otidsenlig synpunkt: att artister har kläder på sig känns respektfullt inför publiken. Man kan också anta att de som tycker om att gå på konserter gillar att lyssna på sången och musiken utan inslag av pornografiska koreografier.


*”Ensamt ålande” är inte alltid förhanden, en hel skock lika oklädda kvinnor som artisten brukar också ingå i samma koreografi som nämndes i inlägget. 

Ett frisörbesök kan vara vad världens kortaste melodi handlar om

Det är ingen idé att få dåndimpen av ungdomar (eller andra, för den delen) som på världens alla sociala medier gör en stor sak av att säga "6 7" och vifta med händerna: ibland måste man vänja sig. Snart är det som bekant någon annan skojighet utan grund, orsak eller mening som ljuder ur det stora rör vi kommunicerar genom runt jorden.

Men det fick mig att tänka på sånt folk sagt i alla tider (i alla fall de man själv minns…) och som inte heller har någon koppling till just något – ungefär som med gårdagsinläggets ”6 7”. Det uttryck som hoppade upp ur årtiondena (århundradena?) var alltså ”kvart över elva, halv tolv!”

På nätet finns försök att förklara frasen: den verkar ha startat med en amerikansk låt, At a Darktown Cakewalk (1899), med den snärtiga ”melodin” inledningsvis. Den kan (globalt?) funka som  dörrknackningssignal, vi är många som knackat eller på annat sätt använt den.

Intressant nog finns ett ”samtal” i den: ”halv tolv” är på något sätt ett ”svar” till ”kvart över elva”. Musikerskojproppar har avslutat melodier efter de första fem ”stavelserna” och utelämnat de ”svarande” två sista: en rolig effekt, förstås.

Den vanligaste amerikanska motsvarigheten (originalet, kanske) går så här: "Shave and a haircut, two bits". En youtubare kallade den ”kortaste låten i världen”. Den amerikanska texten handlar om frisörer, barberare. ”Rakning och hårklippning”, lyder första delen, ”two bits” lär innebära ”två 25-centare”. Det har säkert lika mycket att göra med melodisnutten som våra klockslag, d v s ingenting alls.

Frågan i dag är om det poänglösa ”6 7” kommer att leva lika länge som ”vårt” säkert lika meningslösa ”kvart över elva, halv tolv”. Förmodligen inte, den här sortens nonsens (som folk dock gillar) måste nog utsättas för äldre tiders muntliga tradering, vilken försvunnit all världens väg ihop med den konstgjorda intelligens som ofta känns mindre "smart" än vår naturliga dum- eller medelmåttighet.

Andra roliga (?) grejer från den globala multihumorismens bas

Intigheten har fått många synonymer. Den senaste jag hört är följande mem: ”6 7”. Om det nu ens kvalar in som mem – stort har det i alla fall blivit. Wikipedias definition av mem lyder (skrev det visst för några veckor sen):

Internetfenomen, i vardagligt tal mem (utt: meːm) eller meme (engelskt utt: [mi:m]), är ett kulturellt uttryck som sprids via internet, framför allt genom sociala medier. Internetmemer kan anta många olika former såsom bilder, videor, GIF:ar och annat viralt innehåll.

Återigen är det P1:s Spanarna som sätter en på spåret, programmet lever oftast upp till förväntningarna. Det senaste stora memet är, berättade en spanare, 6 7. De övriga deltagarna satt mållösa, jag kollade nätet. Engelska Wikipedia (texten finns ännu inte på svenska, tyvärr) beskriver fenomenet:

6-7 (pronounced "six seven"; also written as 67, 6 7, and 6, 7) is an Internet meme and slang term that emerged in 2025 on TikTok and Instagram Reels. It has no fixed meaning 

En av bloggens informanter, P, blir lite nervös när ord, fraser eller ett par siffror som nätet är fullt av, inte har någon särskild betydelse. Undrande kan som Wikipedia föreslår googla 67, 6 7, eller 6, 7 och se jätteintresset för det som ev kan kommer ur en låt, men ändå inget betyder.

 
Generationskamrater fnyser och säger att de inte bryr sig alls. Själv är jag faktiskt intresserad av hur långt folk går, och når, utanför det som varit kända mänskliga sfärer. Nu bidrar jag förstås till Det Intigas spridning. Å andra sidan, kan det slå en: vad betyder egentligen ”kvart över elva, halv tolv”?

Ytterligare en sak: AI-översikten som man vanligen bör undvika, är nästan gullig i sitt samlade kunnande kring vad ordet "mem" betyder:

"Mem" kan syfta på en internetkulturfenomen (internetmeme), den trettonde bokstaven i det hebreiska alfabetet, en ort och ett slott i Östergötland, eller en konstnärs signatur.

Man minns kuliga grejer från andra tidsrymder än våra blasé diton

För vart och ett av livets paradigmskiften finns en första oskuldsfull tid (lite larvigt uttryckt, men äh). Man kan t ex drömma sig bort till den historiska epok när internetet bara börjat småplåga oss med underhållning, men vi ännu inte kunde föreställa oss hur långt det skulle gå.

Bild: Sarah from Brizzzzzle, Wikipedia

För egen del var informanten K först av alla med att skicka mig en skojighet som många skrattade jättemycket åt. Då. Nu ligger ribban högre, eller, med hänsyn tagen till människans avveckling, lägre.

Det K skickade var Alien Song från 1999. Den är t o m copyrightad (skriver inte som jag lär) och bakom denna lysande och tragiska historia låg animatören Victor Navone.

Vid den tiden började det skvätta roligheter över oss – arbetsgivare hade nog ingen aning om hur mycket i den här genren som tog upp arbetstid. En lite mindre kul, men jovars, var Ansiktsburk. I den skämtavdelningen låg låtar

som sjöngs på främmande språk och rolighetsministrar ”översatte” med ”svensk” text till.

En av de bättre är ”Ryska nationalsången på svenska” av ”laddemannen". Den ”svenska” texten kan göra en och annan upprörd, men den är genialisk. Inte kunde man då, jag sa det nyss, ana vilka stigar som skulle trampas upp på nätet, vilka absurda krafter som, på något sätt, började försvåra för kommande människor att glädjas åt finstämdheter som det franska Patafysiska Kollegiet och dess motsvarigheter i andra länder. Bara som ett exempel.

Det finns många namn på de nya intigheterna, 6 7, är ett av dem. Mer ickematerial i morgon.

Med AI:s hjälp går vi rejält till botten med allt som börjar på go-to

Alla go-to-grejerna från i går – man undrar över den snabba och stora spridning uttrycket har. Nej, det kanske man inte gör, förresten, så går det till överlag för det svenska språket (och antagligen många fler).Och verbet ”go” trycks in i alla sammanhang, har tidigare skrivit om ”vi går för seger”. Vad är det för larv? Engelskan använder ”go” i helt andra sammanhang än vi. Man kan få höra svensktalande med engelska som modersmål, säga att de ska ”gå till Spanien”. Och det ska det vanligen inte, om de inte är ute på en sjuhelsikes pilgrimsvandring. ”Go to Spain”, säger de själva, vi säger "åka".

Go-to-lekar! Vår mångkunnige nye kamrat AI kan nog svara på frågan trodde jag, och ställde den så här: ”Hur bör man översätta detta halvt engelska uttryck till svenska: go-to-lekar?” Först fick jag ett litet beröm, ChatGPT formulerade det så här: ”Bra fråga – det där är ett intressant språkfall!” Och fortsatte:

Uttrycket “go-to” i engelskan betyder ungefär pålitlig, favorit, standard, det man alltid tar till först. Så go-to games betyder typ de lekar man alltid tar till, favoritlekar, standardlekar eller säkra kort bland lekar.

Sen fortsätter AI, som påminner om de riktiga nördar man känner, de som inte lämnar en i tvivel utan ställer upp spalter och tabeller som förklarar samma sak flera gånger. AI: ”Så beroende på ton och sammanhang kan ’go-to-lekar’ översättas på flera sätt”. Därefter följer i tre spalter: Engelsk betydelse, Möjlig svensk översättning samt Kommentar.

Sen blir det babbelibabbel och exempelmeningar som är så övertydliga att det stänker om det. Ändå tycks AI ha gått i gammaldags svensk skola och gör en sammanfattning, en resumé, efter inledning och huvudtexten:

Så, att direkt säga go-to-lekar på svenska känns lite anglicistiskt och ovant. Det naturligaste beror lite på stilnivå och målgrupp, men “säkra kort bland lekar” eller “standardlekar” fungerar bäst i de flesta fall. Vill du att jag föreslår det mest idiomatiska alternativet för en viss text eller rubrik du har i åtanke?

Nej, jag hade varken text eller rubrik i åtanke, men vill berätta att i min skola hade vi fått en rödmarkering för anglicistisk. De ordböcker man brukar vända sig till som svensk, SAOL, SO och SAOB, har ännu inte hört talas om adjektivet anglicistisk. Alla kan dock anglicism (typiskt engelskt ut­tryck som före­kommer i ett annat språk).

Men sepåfan, AI, den lille beskäftige rackarn, är ensam om att kunna berätta vad anglicistisk är och citeras här ordagrant:

"Anglicistisk" är en böjning av "anglicism", vilket betyder en engelsk influerad term, fras eller ord som lånats in i ett annat språk, till exempel svenskan.

Detta är bara början! På helvetiska mängder av go-to-tankar

Har du några go-to-lekar? Frågan ställdes i ett program, för och om barn, antagligen. Det går inte att vara säker längre. Eftersom vuxna börjat leka med barngrejer i samma utsträckning som barn ägnar sig åt vuxengrejer, har ens världsbild åter ruckats.

Jaha, vad grundar man då såna här suckar på? Jo, sånt som medier berättat om på senare tid, och ju mer man hör, desto mer förvånad blir man av egentligen all slags information. Som den om att årets julklapp är vuxenleksaker.

Dessa prylar är sånt som målarböcker och byggsatser. Märkligt nog utses ingen ”barnens julklapp” för året. Med tanke på att julen kallas barnens högtid är det anmärkningsvärt. Men så här verkar det vara: de vill ha teknikprylar och makeupsaker. Barn i 7-8-årsåldern är hänförda – inte som förr enbart av roligt nagellack – utan även ”hudvårdsprodukter”, har man förstått.

Go-to-lekar, var det. Nej, förresten, vi tar det från början (eller vad man ska kalla det). Det här med go-to-nånting är inte helt nytt. Mängder av go-to-sker går att hitta på nätet: go-to-rutiner, go-to-rätter, go-to-ställen, go-to-produkter. Det tycks som om go to funkar med alla substantiv. Bindestreck är där ibland, ibland inte.

Anmärkningsvärt nog kommer de flesta träffarna från Svenska Celiakiförbundet. Via förbundet och sociala medier(så förstår man det, även om man själv inte har facebook, instagram el dyl) ger medlemmar tips på glutenfria produkter av alla slag efter att frågan ställts: ”Har du några go-to-produkter som är enkla att hitta i de flesta affärer, hemmagjorda alternativ eller…/”

För samtliga dessa uttryck – go-to-något – verkar en enkel översättning till svenska vara ”favoritprodukter, favoriträtter, favoritställen” etc. Det här sätter fart på en språkspårare: Dags att fråga AI. I morgon.

Kentaurer, killar, harlekiner och kex – livet bjuder på underligheter!

Vilka sekunder tycker man att något språkligt (d v s mänskligt) är kul? Jo, det finns gånger när något litet lösgör sig – flyger upp – ur den vanliga babbelsörjan med dess många färdiga byggstenar till fraser som gör språket hos människorna så förutsägbart att stor leda plågar en.

Det behövs inte mycket för att bli glad. En röst ur etern sa något som skulle markera ”och plötsligt hände detta” eller ”se på fanken”. Kanske fanns även ett stråk av ”abrakadabra”. Så här utropade människan i exemplet: ”OCH, TJIPPTJILLEVIPPEN!”

Ännu levande personer kan känna igen ”tjille” (eller ”kille” med tje-uttal) som namnet på ett gammalt kortspel. Enligt SAOB går tjille och kille, båda med samma uttal, möjligen tillbaka på en kortvariant av ordet ”harlekin”.

Av det stora nätet får man många förslag på "tjillevippen/killevippen" och de flesta anser sig ha rätt. Någon anger Astrid Lindgren som källan: I sagan om Nils Karlsson Pyssling, är denne en minikompis (stor som en tumme) till Bertil, en normalstor pojke. Om Bertil rör vid en spik och säger ”killevippen!” krymper han till kompisens storlek och de kan leka.

Det finns även en ”killevippen” (”tjillevippen/chillevippen”) som betecknar en skånsk bakelse av det ursöta slaget. Hur som helst kan inte en vanlig människa leta efter alltför mycket om ordet, det finns för många vittnen och sagespersoner med olika åsikter!

För en del är det också ett hälsningsord och betyder ”hejsan”, för andra är det ett ”hejdå” och slang för avlida. Då är det säkert släkt med ”kola vippen”. Man anar långa anor bakåt och lämnar ordet åt sitt öde. Uttalsmässigt är det intressant eftersom ”kille” (grabb) uttalas med k-ljud, ”tjille-” antyder uttalet i stavningen. Annars uttalas k och g som tj respektive j före mjuka vokaler (e, i, y, ä, ö). 

Beträffande ”kille, kissa, kentaur” m fl uttalas de med k-ljud. Kentauren ledde f ö till en artikel i Tidningen Syre med rubriken ”Alkemistens kex och andra lånord” av Malin Bergendahl. Säg den som aldrig bråkat med sin omgivning om huruvida det heter [kex] eller [tjex].

Står man nu språkligt inför ”the final curtain”, den slutliga ridån?

För en sekund sen stängde jag av radion. En intervju med nån musikbranschkille fördes på ett språk som i grunden var svenska, men de engelska inskotten haglade tätt, kan man säga. Det går förstås att strunta i om man inte är intresserad av ämnet, och inte heller är den inslaget vänder sig till, men ändå, kan man tycka.

Det får bli lite skåpmat av slag som ligger vid sidan av Det Svenska Popundrets trakter och framgångar som tydligen inte är möjliga att berätta om på modersmålet. Låt oss övergå till det som kallas undertexter, den svenska texten till filmer, tv-program och dito serier.

Här handlade det om en person som var ledsen för att en familjemedlem inte bevistade ett framträdande (teater, sång eller nåt) och därvid utbrast: ”Hon kom inte på mitt uppträde”. Oj, så fel, tänkte den åldring man är, det där var ett misstag. Men tänk om betydelsen är ändrad och har glidit i väg som så mycket annat?

Plats för uppträden eller uppträdanden?   Bild Claudio Poggio, Unsplash

”Uppträde” har brukat innebära ett slags bråk, ofta inför omkringstående. Det visar sig att man högg i sten, ytterst överraskande för en själv, det måste sägas med kraftig stämma. SAOL gav visserligen som enda synonymer ”träta, bråk”, medan SO och – förvånande! – SAOL ansåg att ordet kan betyda även ”uppträdande/framträdande”.

För att understryka den oerhörda känslan av HJÄLP VAD ÄR DETTA? används nu ett citat av vad en annan radiosnubbe sa om ett ord (vilket det var framgår ej av mina anteckningar): ”Det har fått plats i det svenska vokabuläret”. Det är bara att gilla läget, som folk säger när de inte alls gillar läget: antingen är det en hel massa man fått om bakfoten, eller så har många innebörder man aldrig känt till numera fått plats i det svenska vokabuläret.

Naturligtvis säger jag ”vokabulären” i bestämd form, men det kan väl också ha ändrat sig. Det är vanligen svårt för oss talföra att hålla tyst, men kanske når man snart fram till Wittgensteins oerhört flitigt citerade ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen” (Det man inte kan tala om – ja, om det får man hålla käften: en något oortodox tolkning). Ridå.

PS Det var Frank Sinatra som sjöng om att konfronteras med "the final curtain" i "My Way"

Fler exempel på att it-världen förvandlas och blir en icke-värld

Hädanefter ska inte bloggens alla citat ha hänvisningar som ”sa nån i radion” alternativt ”tv” eller ”stod i en blaska”. Det spelar ingen roll, för här väller det in jox att ha åsikter om stup i kvarten. Ibland har brukarna (medborgare som använder svenska språket) frångått gamla språkregler sedan länge.

Häromdagen visade sig att en av de saker folk säger, men är fel, enligt oss som tillhör kriarättarfolket, har hetat så i flera decennier. Händelsen var en tragisk bussolycka och några medier meddelade att ”bussen rammade in i en busskur”. På nätet ligger sen åratal sådant som ”rammat in i” saker och ting. Vi lärde oss ”rammade” utan ett ”in”. Det var på den tid när stolpar rammades, likasom murar, båtar och allt som går att ramma.

”Skit samma”, säger väldigt många. För varje enskild detalj går det förstås att hävda att det mesta man säger är ”skit samma”. Tack och lov för den som har en annan uppfattning och som ser till helheten (ni vet: hela bilden, the big picture, liksom). En man som husorganet kallar it-nestor, Yann LeCun, säger:

Den artificiella intelligens som Chat GPT bygger på är dummare än en vanlig huskatt.

Det är elakt mot katten att jämföra den med Chat GPT (och visst var det lockande att skriva Katt GPT, för den som äger en folklig buskishumor). Men det är verkligen kul att det börjar röra på sig i AI-kyrkan.

Inte nog med detta, i ett mycket intressant radioprogram om Wikipedia, talade en inhemsk expert om någon ”som har en vänstervinkling – en bias”. Nehej, se där, man (jag) måste tydligen åtminstone hänvisa på något sätt till det man hört och sett. Strunta alltså i detta inläggs inledning.

Det var i alla fall återigen ett av tusentals exempel på svenskar som säger det de vill säga på sitt modersmål men plötsligt lägger till ett engelskt begrepp inom ämnet, en term som då ramlar in lite godtyckligt. Random, s a s .

Snubbens kvinnliga motsvarighet är inte snubba som man kan tro!

Var människor bättre språksanningsvittnen förr? Med förr menas ofta i denna blogg tiden för 20–40 år sen, ty sån är världen vorden. (Hade velat skriva ”sån är jorden vorden” för rimmets skull, men kan ”värld” och ”jord” användas synonymt här? Näe, va?)

Tanken dök upp när en informant, P (i 40-årsåldern), kallade något ”slabbigt”. I just det sammanhanget skulle jag ha sagt ”slarvigt” eller, eventuellt, ”slafsigt”. En annan informant, M (i 75-årsåldern), ansåg att ”slabbigt” är detsamma som ”snubbigt” (och hänförde ordet till sin barndoms dagar i huvudstadsregionen).

Där började en högintressant diskussion om ”slabbigt” och ”snubbigt”, som inte säger undertecknad någonting (möjligen som substantiv, ”snubba”). De tre stora svenska ordböckerna är rätt så ense om ”slabbig” som de ger synonymerna ”blöt, smutsig, slafsig”. Det ”snubbiga” fick inget gehör utom i den stora SAOB, som ansåg det innebära ”kort, tvär, avklippt” och liknande.

Alla tre hade dock med ”snubba”. Dels som substantiv, ”tillsägelse, tillrättavisning”, och verb med den följdriktiga innebörden ”tillrättavisa”. Det var akademin, det. Märkligt kanske att SAOB är den enda som tagit med adjektivet ”snubbig” och att SAOL samt SO avstått. Liksom för all del Wordprogrammet som stryker under det med rött.

Kollar man vad ”språkbrukarna” gör kan man hamna hos Slangopedia där ordet ”snubbe” (kille) uppenbarligen varit utgångspunkt. Där beskrivs ”snubbig” på följande sätt: "När en person gör något som är typiskt manligt, ofta med betoning på negativa aspekter av könsnormativa manliga och maskulina beteenden". Och så ges exempel: Ville du inte gå på en dejt till med honom? Nej, han hade ett väldigt snubbigt sätt att prata.

Så ser det ut, det som proffsen omtalar som ”språk förändras med tiden”. Man frestas lägga till att språkförändringar numera sker otroligt mycket snabbare än förr. Det sker med hjälp av den digitala världens förvridning av det som kallats språk.

Inte för att man hört D Trump använda smeknamn på sina fiender

Får man tag i såna ord som det från igår, blottna, är det svårt att inte leta efter fler som känner till dem, särskilt som vår ”äldsta” ordboks (SAOB) belägg ligger långt tillbaka i tiden. Å andra sidan visar det sig att ordet ”blötna” har liknande innebörder. Och det är inte svårt att föreställa sig betydelser som ”mjukna efter att ha lagts i blöt” då ordstammen är nåt med ”blöt”. En inten-

sivare googling ger mycket riktigt många exempel från äldre tid och/eller dialektal användning.

Det går inte en dag utan att man påminns om att ens eget språk kommer ur historiens gångna och glömda skrymslen. Nu måste åter en reporter citeras. Det beror inte på illvilja gentemot själva personerna, men det är just den yrkesgruppen som påminner en om att det egna språket försvinner med en hastighet snabbare än pi gånger kvadraten på hypotenusan (nä, det är inget roligt, jag vet det).

Den unge utrikeskorrespondenten berättade om Trumps senaste (sen dess är det nog fler) utbrott kring en tidigare lojal kamrat: han kallade henne förrädare och gnällig. Presidenten använde som vanligt, enligt reportern, ”hårda ord och smeknamn”.

Men, säger den som talar en uråldrig svenska, inte är det smeknamn Trump gjort sig känd för att använda på dem han ogillar. Förmodligen skiljer ca tre miljoner svenskar på smeknamn och öknamn. Om denna skillnad ser likadan ut historiskt sett vete sjutton, men på engelska är nickname = öknamn. I alla fall i en ca halvsekelgammal engelsk-svensk ordbok som förr hörde till studielitteratur för engelskstuderande i Sverige. I den kallas smeknamn ”pet name”.

Antagligen har en sådan bok ingen bäring (populärt ord!) längre.

Man är nog inte från i går, och kanske inte heller från i förrgår

Jovars, här kan man sitta i lönn och vara en fri fantasi-galning. Än har inte den närmsta omgivningen sytt in en i någon låst inrättning, så det är bara att fortsätta! Ibland, oftast vid omläsning av gårdagsinlägg, tänker jag: ”Det där skulle jag inte förstå om jag var någon annan!”

Men, och det har sagts förr, se bara undertecknad som en språkdesperado. Och eftersom mycket annat tar samma väg – miljön, penningpolitiken, krigspolitiken och, tja, politiken – så är det väl inte konstigt att några av oss blir lite mentala. Det sista ordet användes som ett slags lån från engelskans ”mental” som, förutom den innebörd svenskan också har, används oftare (på engelska) i betydelsen ”knäpp i kolan”.

Generationskamrat. Wikipedia

Den amerikanska ordboken Merriam-Webster är noga med att beskriva ett sådant användande som ”kränkande, förolämpande, förargelseväckande”. Det är väldigt bra att såna skillnader upprätthålls. Nu gällde förolämpningen mig själv av mig själv: det borde väl inte vara så farligt? Men, som sagt, det är glädjande när människor uppfattar och upprätthåller ords kraft och valörer.
              

Man måste ha förståelse för sig, även om man använder fel ord. (Andra dömer man som bekant hårdare.) Häromdagen yttrade jag något som fick en kompis att skratta (lite hånfullt, tror jag). Vi talade om ett recept där kex först skulle blötläggas i vad-det-nu-var. ”De ska ligga där och blottna”, sa jag.

Hånskrattet ledde mig i riktning mot SAOB, där följande stod som exempelmening: ”Brödet är blotnat vti en krydde Soppa”. Se där, ett blottnat bröd, 1664! Av övriga exempel kom några ur litteratur från min födelsestad, och samtliga belägg var från år som låg mellan 1578 och 1798.

Man borde inte vara så snabb, utan vänta ut renhållningsarbetarna

Bara för att världens hastighet ökat behöver inte ens egen hjärna hänga med. Det är inte jordens färd och snurr jag talar om, sådana slags uppgifter är nämnda hjärna inte kapabel att förstå. Här handlar det bara (mja) om den uppdrivna hastigheten på ALLT i en nu levande människas liv. Och den människan lever nog f a i Västerlandets rika hemisfär.

På något hemskt vis har mycket förlorat såväl relevans som värde. Denna rubrik stod i en blaska nyligen: ”Volvo Cars vill inte säga nickelns ursprung”. Om det är skolans stränga svensklärares ande som svävar runt i den för tredje gången nämnda hjärna, vete attan. Men nog för att det åker fram en rödpenna över ”säga” och skriver ”uppge”.

Herregud, man vet ju inte var ens kunskaper, okunskaper och nycker kommer ifrån! Dock, ger man sig till tåls och väntar några dar, så har någon med samme svensklärare ändrat det man läst först, och i stället står där ”vill inte berätta”. Det funkar ju lika bra som ”vill inte uppge”, liksom även ”vill inte avslöja”.

Om man, m a o, inte hade så bråttom och genast skrev ner språkliga konstigheter i sitt anteckningsblock, så skulle stora delar av denna blogg inte behöva skrivas. Det sitter alltså människor eller dataprogram som i efterhand korrigerar allt som blivit lite skrutt på vägen när de snabba reportrarna/nyhetsrobotorna kastar ur sig material som ännu inte bearbetats.

Det här känns lika lättande som upptäckten (genom en dokumentär) av det arbete dyngbaggen utför. Den lever, berättar Wikipedia, vanligen i växtätande djurs bajshögar och

har stor betydelse för nedbrytningen av organiska ämnen, främst djurspillningar, i naturen. Ett par forskare bevakade en elefantspillning på 1½ kg på den afrikanska savannen och kunde se att 16 000 dyngbaggsindivider efter två timmar på olika sätt hade avlägsnat hela högen genom att äta, rulla iväg eller gräva ner delar av den.

Kanske vore det en idé att inte själv vara så snabb och observera språkliga lämningar innan de rullats iväg eller grävts ner. Man får coola ner sig, chilla och softa lite oftare.

Slappt, sa översättaren om den slentrianöversatta engelskan

Samme kulturjournalist har i SVT två dagar i rad använt ett engelskt uttryck – och översatt ogenerat direkt – och v a o (vän av ordning) irriteras. Första dagen sa journalisten att en filmare ”gått science fiction”. Andra dagen gällde det också ett par regissörer som arbetat till-

sammans men som nu ”gått solo”.

Talade med översättaren och informanten P om saken och undrade om det var ett vanligt uttryck på engelska: ”he has gone sciene fiction” och ”they have gone solo”. Jodå, P sa att det är vanligt och betyder att utövarna ”ändrat inriktning, specialiserat sig på, gått över till” eller varför inte (i fall 2) det mycket enkla ”numera börjat jobba ensamma”?

P ansåg att det är slappt att uttrycka sig så på svenska, och det är sannerligen min egen uppfattning, trots att en del frivilliga eller ofrivilliga bad i underhållningsindustrin västerifrån får mig att skapligt hänga med i denna urkonstiga vokabulär. Men nog vore det finfint om gammelmedierna fortsatte ha kvar de språkregler som omhuldades förr. Då ingick inte det som förvandlats till ett nytt rotvälskebabbel.

Som bekant finns det hur mycket som helst av varan. Så här uttryckte sig en intervjuad angående nåt jag glömt: ”Det här kickar in i människan…” I ögonblicket personen sa så, kunde en med hyfsad tolkningstalang misstänka att det betydde att något ”går upp för människan”. När frasen ”kicka in” började användas för nåt decennium sen handlade det vanligen om medicin som ”började verka”.

Inte bara människan drabbas utan även vargar. I en radiodiskussion om det som kallas vargpopulationen, sa en specialist: ”Vi har ingen connectivitet med andra länder”. Engelska ”connectivity” betyder bl a ”sammanlänkning, anslutning, koppling”. Eller avsågs "samarbete"?

Vi lever i den hjälpsammaste av tider, är det otacksamt att klaga?

Visst, det är bara ord, och man måste inte avsky dem. Ändå känns det obehagligt att höra uttryck som ”han lever sin dröm”. Eller, förresten, säger en slags intuition, det är nog vanligen en ”hon” som ”lever sin dröm”. Mitt eget motstånd mot det som en del tycker är vackra formuleringar, beror på att jag misstänker dem (formuleringarna) för att ha en annan språklig hemvist. Det ligger FÖRSTÅS ingen främlingsfientlighet gentemot andra språk bakom, det handlar om något som inte går att klä i ord.

Men det är lätt att få till motståndshandlingar genom att istället säga att man ”drömmer sitt liv”. Det är nämligen vad en människa måste göra i dag för att inte förtvivla och inte enbart bestå av cyniska atomer. Ja, så var det slut på bloggens poetiska utbrott. Över till verkligheten.

Hittills har Sbråk vanligen bekämpat engelsk påverkan på svenskan, men nu har detta utvecklats till ett anfallskrig och en specialoperation riktad mot AI. Kunde Don Quijote slåss mot väderkvarnar är väl ett AI-krig en baggis?

Idén kom när nån reporter frågade någon (vetefan vem): ”Vad kom ut av mötet?” Ens gamla mitten-av-1900-tals-radar skriker: det där är inte svenska, det kommer från ”what came out of the meeting”! Vi hade väl sagt ”vad blev resultatet av mötet” eller ”vad sas på mötet” på vårt gammeldagsa fjantvis.

Skriver man in den engelska frasen på nätet ges som första träff numera ett AI-svar som berättar vad den knepiga meningen månne kan betyda. Ställer man frågan på svenska finns även ett svar på ens hemlands vilda tungomål. AI förklarar att frasen ”Vad kom ut av mötet:

kan användas för att fråga om resultatet eller besluten från ett möte, som till exempel om det fattades några beslut, vilka punkter som diskuterades, eller vad nästa steg är. Frasen är ett vanligt sätt att sammanfatta och följa upp vad som har hänt under ett möte.

Hädanefter kan inget bli fel. Oj, måste tända lampan. Trycker på en knapp på väggen och det blir då ljust i rummet. Äter en apelsin efter att ha skalat den. Sätter mig åter på stolen genom att liksom sänka ner kroppen och vika benen med hjälp av knäna.

Som sbråkbloggare får man inte ta i så att man spräcker livstycket!

Gammalt barnlivstycke, Sörmlands museum

Tidigare – då vi hade ett solidare gemensamt språk – kunde de flesta bara genom att vistas i det (språket, alltså) få en känsla för vad som går att säga och inte. Ett par gånger nyligen har jag såväl läst som hört ”oundvikbar”. Förstå detta rätt: det är givetvis att ta i (så man spräcker livstycket) att påstå att INGEN I HELA LANDET åstadkom språkfel förr.

Hur man hanterar sitt språk har att göra med en massa saker – förutom den verbala förmultning som modern tid är orsaken till. Utbildning är en sådan ”sak”, och den har som bekant blivit lite tjohejsan, individuella problem som dyslexi är en annan.

Men att inte känna till ”oundviklig” och i stället ”hitta på” ett ord som ”oundvikbar” är konstigt, särskilt när svenska är ens modersmål. Det är en annan femma då dagens tolkningsföreträdare får till formuleringar som förhoppningsvis ingen försöker härma. Här en halv mening av alla de nya fackspråk som kommer till oss från medier: ”miljöintegritet och additionalitet i de här möjligheterna att investera i att minska utsläppen utomlands…”

”Jag är betänklig”, ligger liksom ”oundvikbar” också och skvalpar i blogganteckningarna. Grammatiskt heter det säkert något, detta att en person inte kan vara "betänklig" utan "betänksam". Den som tänker äsch om det hela kan för en gångs skull kolla vad AI säger, även om man måste vara lite betänksam inför den ”hjälpen”. AI:

"Betänksam" betyder att vara försiktig och tveksam, medan "betänklig" betyder att något är svårt eller farligt och bör granskas noggrant.

Hela AI-svaret om skillnaden mellan de båda orden är, såvitt jag kan förstå denna gång, mer hjälpsamt än hjälpligt.

Narcissus skulle ha trillat i spat direkt om han sett in i framtiden

Först måste det bli lite mer bildsnack: ibland kommer vissa impulser som på ett pärlhalsband. Förutom AI-bilderna (som väl är att se som en barnsjukdom, förhoppningsvis) kan man slås av de komiska (och mindre komiska) företeelser som uppträtt i den nya bildbesatta tillvaron.

Selfierna är mycket mer – eller mindre – än självporträtt, de uppvisar släktskap med grekiska mytologins olycklige Narcissus. Han blev så förälskad i sin egen spegelbild att han glömde allt annat och tynade bort där han satt och glodde på sig själv vid en damm.

Det dubbelt konstiga med vår tids självspeglingar är att när unga damer (främst, men det finns fler kategorier) tar en selfie, använder de dessutom en spegel och skickar därefter ut en bild i världen där de ofta döljer ansiktet med själva selfieapparaten, mobilen. I vilket fall som helst hålls telefonen ("kameran") så att de kan se hur de tar sig ut, samtidigt som de fotar.

Denna nåd var inte mänskligheten förunnad tidigare: att kunna ordna pose och anletsdrag vid själva fotoögonblicket. Men så finns det desto roligare bilder från förr i världen, d v s för sådär tjugo år sen. Vad man ironiskt nog inte får längre är ”den stora bilden”. Men uttrycket i sig används bildligt (!) och avser vad som nog för två decennier sen kallades att ”se helheten”. På engelska heter det ”the big picture” förstås.

Slutligen den mening som petades in i gårdagens inlägg: ”Man kan bara göra det så många gånger innan man tröttnar på sig själv”. Det är en av de otaliga direktöversättningar av engelska uttryck som övergripande kvaddar den stora bilden (”helheten”, som sagt) av språket i Sverige. Böcker som skrevs före millennieskiftet blir snart svåra att förstå för infödda svenskar. För att inte tala om utlandsfödda. Den litterära delen av kulturkanonen kan vi glömma.

Man kan komma på sig med att längta efter Vincent van Gogh

Det är säkert roligt att skapa AI-bilder, men alltför många i medierna kan bli tröttsamt.           Logan Voss, Unsplash 

 

Ibland skriver bloggen om bilder. Det här är en sådan gång. Precis som pratspråket är även bilder ett språk, särskilt när de förekommer i medier. Och på samma sätt som orden och meningarna naggas mer och mer i kanterna sker detsamma när AI-genererade bilder dyker upp en masse. Naturligtvis, eller åtminstone antagligen, är det kul att sitta med digitala verktyg och skapa. Allt som legat lite vid sidan om vanligt målande och tecknande har lockat människan sen barnsben – såväl varje individs som mänsklighetens barnsben, tycks det.

Det var himla kul, kan man dra sig till minnes, att lägga ett mynt (helst stora femöringar) under ett papper och med hjälp av en blyertspennas ändkant, den trubbiga, gnugga av blyerts över myntet och skapa en mer lik bild av detsamma än man själv skulle kunna ha åstadkommit.

Förhoppningen nu är att de AI-bild-genererande människorna tröttnar, som man själv gjorde på sin konst. Modernitetsfolket skulle i vanlig ordning kalla en konservativ och tråkig som inte omfamnar (ganska nytt översättningslån, tror jag, från "embrace") de nya snygga bilderna.

Nu är detta förstås färgat av nyss nämnda konservatism och dysterhet, men kan man se något själlösare än de riktigt jäkla stela bilder som gör anspråk på att fånga något verkligt? Börjar det inte räcka snart, det här med att till varje pris avbilda verkligheten, men s a s glömma bort dess egen natur och utseende? Det pågår en fernissaverksamhet: folk stajlar sig sönder och samman, detsamma sker med ting, djur och trädgårdar, resor (skulle kunna räkna upp mer…)

Det kommer säkert att framledes bli en del ryande i bloggen – även om bildkommunicerandet! Men man kan bara göra det så många gånger innan man tröttnar på sig själv. OBS! Den förra meningen var en av bloggens otaliga klipphängare som antyder att en förklaring, troligast en grymtande sådan, kommer i nästa inlägg.

Vad kan man göra med modern träning OCH pizzor? Jo, slice’a!

Mikroträning är bra, man kan slicea den i bitar. Meningen är inget citat, exakt hur det stod skrev jag aldrig ner. Men det handlade om kortkorta träningspass som man skulle ”slicea” i bitar. De flesta lär ha kommit i kontakt med ordet ”slice”, om inte annat så i kombinationen "pizza-slice", som varken är roligare eller tråkigare än vårt ”pizzabit”.

Det engelska ordet ”slice” heter likadant både som verb och substantiv. Den närmast liggande översättningen till svenska blir för verbet ”dela”, för substantivet ”del”. Talar man med yngre inhemska människor kan man höra dem [slajsa] upp en kaka, för att sen ta en [slajs] eller två.

I motionstexten skrevs det brutala ”slicea”. För det första är det väl konstigare än konstigt att inte säga ”dela”, för det andra ställer den engelska stavningen och därmed uttalet till problem. För sju år sen skrev en språkmedveten person på webbsajten Reddit: ”Menar du att man bara slice'ar pizzan om man delar den med någon?”

Man kan tänka två saker. Det var sju år sen, det ”stulna” ordet kanske inte ännu hade "satt sig". Personen skrev även, precis som många skulle ha gjort förr i världen, först originalformen, sen apostrof och därefter svensk verbändelse. Andra personer i samma ”tråd” skrev ”slicar” vilket nog inte bör användas, då ”slice’ar” gör tydligt hur ordet uttalas på ursprungsspråket. Om man nu prompt ska välja ett engelskt ord för det vardagligtvanliga ”dela”.

Vill åter påminna om varför det känns meningsfullt att plita ner dessa iakttagelser, om och om igen: det finns människor, främst äldre, som numera inte helt förstår vad som sägs i radio och tv. Denna språkklyfta är antagligen ny, den har uppkommit av världens nya snabbhet inom de flesta områden. Det spelar ingen roll att ens belackare talar till en som om man vore mindre vetande och berättar att det alltid varit så här: att de yngre talat ett annat språk än de äldre inom ett land. Det har ALDRIG varit så här förr.

Ur Sanningens trut: ett meddelande i versaler som trumpetats ut!

Kör i vind! Så löd gårdagens behandlade idiomatiska uttryck. För vissa åldrar, ska tilläggas: det är nog inte vad dagens unga utropar. Med den erfarenhet av engelska man har, främst genom underhållningsindustrins försorg, kan man ha fått en känsla för några av det språkets likartade idiom. Eller inte, ibland har man bara fel. 

Del av bild på Wikipedia

Efter valet av ny borgmästare i New York, meddelade Trump på sitt sanningsmedium: ”…AND SO IT BEGINS”. Med gängse versaler. Just i detta fall bestod texten endast av en kort suck, eller vad man ska kalla det. Förmodligen skulle en svensk motsvarighet vara det halvt uppgivna ”nu börjar det”, alternativt ”nu börjas det”.

För en tid sen skrev samme president i sin kanal: “What’s with Russia violating Poland’s airspace with drones? Here we go!” En stor svensk morgontidning översatte det till: ”Vad är grejen med att Ryssland kränker Polens luftrum med drönare? Här åker vi!” Antagligen låg en icke mänsklig översättare bakom: svenskar som lärt sig en smula engelska reagerar nog på sista frasen.

Lite senare ändrade tidningen till det något bättre, men ännu kryptiska ”Vad är grejen med att Ryssland kränker Polens luftrum med drönare? Nu kör vi! var Donald Trumps

omedelbara reaktion”. Sökte efter kommentarer om det här och hittade en i Dagens industri: ”Trump publicerade sin kommentar i ett inlägg på Truth Social och avslutade med en svårtydd formulering: Here we go”.

Så kul att någon reagerade! Det går sällan att förstå vad Trump menar, men lika gärna som "nu kör vi"  skulle det kunna vara något i stil med ”so it begins” – alltså vårt ”jaha, nu börjas det /igen/!” Inte insatt i den här politikens problematik, är det förstås svårt att veta om det fanns fog för en sån kommentar. I vilket fall som helst måste man hela tiden betänka att översättningar sällan är att lita på. Särskilt inte när AI sköter dem.

Kör i vind, sa Kalle Blomster. Vem han var tvistar ingen längre om

Skriver man en litet stycke varje dag blir man medveten om egna tillkortakommanden. Det gäller t ex ens ordförråd: inte är så stort som man önskar. Rimligen borde det öka, men känslan är den motsatta, att det krymper. Men nu skiter vi i det.

I alla fall återkommer ett uttryck i bloggen: ”kör i vind”. Ibland kan det i stället bli OK, uttalat okej, någon enstaka gång ålrajt, som inte finns i stavningsprogrammet, men funnits så länge att de flesta svenskar känner till det. Även om de skulle stava det ”all right”.

För en tid sen sa en programledare i det ögonblick en syssla, ett arbetsmoment eller vad det var, skulle påbörjas: ”Kör i vind!” Där skulle jag själv aldrig använt ”kör i vind” utan ”sätt i gång!” Typiska och intressanta funderingar som dyker upp, eller hur? Men nejdå, det är ingen fara, jag har en meningsfull tid utanför bloggen också!

Som bekant: den som söker han finner, eller den som googlar hon hittar. Lika bekant är Sbråks litanior om och kring svenska ”språkvetare”. Citattecknen antyder inte direkt förtjusning, och tongångarna är ofta njugga och spydiga. Desto större glädje när man ramlar på de större elefanterna, d v s dem man känner respekt för.

En språkkrönika om ”kör i vind” av Siv Strömquist (SvD 2011) är en träff på uttrycket. Hon kallar det ”en aning generationsbundet”. Nu, ytterligare femton år därefter, låter man väl som de numera lika okända pilsnerfilmerna. För länge sen sa man ”kör i vind, sa Kalle Blomster”, men tiden har uppenbarligen ätit upp själva ursprunget, som dock förmodligen har att göra med ”vind i seglen”. SS skriver att det inte spelar någon

roll vad talesättet anspelar på. Det är den underliggande betydelsen som är viktig för en fungerande kommunikation. Och att den är ungefärligen ’en bekräftelse på att man går med på något’, är vi väl alla överens om. För den som tycker att uttrycket är otidsenligt går det alltså bra att ersätta det med ett okej.

Fajn.

Kan inte hindra folk att stup i kvarten säga/skriva ”stoppa från”!

I går upprepades ett personligt avståndstagande gällande en kombination av verbet ”förbjuda” och prepositionen ”från”. Inte heller blir jag sams med ”stoppa från”, men i det fallet får man fikon av SAOB. Som bekant blandar svensken engelska och svenska prepositioner hej vilt nu och gamla regler kan man fetglömma, som svensken däremot inte har något emot att säga.

Ibland har man själv fel och det visar sig att både det ena och det andra "tillåtits". SAOB har med ”stoppa från” i en artikel som skrevs om verbet 1971. Det var två år efter att undertecknad gått ut gymnasiet. Användandet av ”stoppa från” kallas ”vardagligt” i nämnda ordbok.

Alltså var det i svang redan på 70-talet: varifrån kommer då de starka motimpulserna i ens inre? Särskilt som vardagligt språk aldrig varit något besvärande. Kan det vara så att vi blev duktigt drillade i olika stilnivåer? Det låter lite imposant, men om man tänker på hur hårt (med ilsken rödpenna) våra uppsatser bedömdes, vete sjutton.

Häromdagen skrev jag ner en mening som störde mig (inte som jag störde mig på, som det väl heter i modernt språk sen trettio år tillbaka…), kanske var den även rubrik: ”Domare stoppar Trump från att sparka federala anställda”. Finns det ingen mer i hela världen som känner att ”stoppa från” är fel? Har jag en stilmedvetenhet som ingen annan har? Eller är det en sjukdom? Det känns som om det enda raka vore ”hindrar”. Utan preposition! ”Domare hindrar Trump att sparka federala anställda”.

Apropå stilmedvetenhet. I morse talade en journalist (gällde det förestående klimatmötet) om ”de storutsläppande stormakterna”. Möjligen skulle estet-stilister tycka att det låter åbäkigt och tungfotat i en seriös text, men plötsligt tycker jag, gnällspiken, att det är suveränt formulerat. Smaksak, m a o.


PS Uppenbarligen (har googlat) är ”hindra någon från något” lika vanligt som ”stoppa någon från något”. Glöm hela inlägget…

Oppositioner mot prepositioner (typiskt tvångsmässig Sbråkpoesi!)

Inte blir ens klagomål angående prepositionsbruket färre, precis. Och gudarna ska veta att det inte är enkelt, men det är ingen överdrift, å andra sidan, att se den engelska påverkan stöka till detta bruk ännu mer! Först en gammal (men ständigt aktuell) protest mot användningen av nyss använda (ursvenska) mot som i hög grad kommit att ersätta för. Hur faen då, kan en enkel själ undra, dikotomin (snobbsnackar bara…) för – /e/mot är ett vanligt motsatspar (som dikotomi betyder). Exempel dyker upp varje dag. Senast hamnade i mitt öra/öga en mening om ”Läsfrämjande satsning riktad mot barn och unga”.

Att rikta saker mot folk är ännu inte etablerat i ens hjärna, som hellre vill att välvilliga, läsfrämjande satsningar riktas till barn och unga. Men man är väl för känslig. Dessutom, vilket inte hör hit, tror en gammal cyniker inte på något ord med efterleden -främjande. Att få de unga man vill få att läsa böcker att läsa böcker är oftast mer en önskan än främjan.

Det senaste ordet heter tydligen och egentligen ”ett främjande” som substantiv, men rimmar då inte på önskan. I bloggen tas konstnärliga friheter utan ände. Verkliga och utan konstnärliga ansatser är däremot citaten ”/…/ arbetar mot fordonsstölderna” samt ”arbetar mot problematiken” (där ”problematiken” är ”fordonsstölderna”). Där funkar mot-et som ett mot och allt känns rätt. Å andra sidan hörs det på betoningar vilket mot det handlar om, så man har väl bara delvis rätt som vanligt.

Nästa exempel är av den allvarligare sorten: främst innehållsligt, historien talar för sig själv. Rubrik till denna vidrighet i en av de stora drakarna: ”Vill förbjuda Shein över sexdockor”. Men ändå kan man undra över ”över”. Förbjuda någon över något låter inte klokt. Ofta används även förbjuda någon/något ”från” något vilket inte heller låter bra. Vad tusan säger man? Visst kommer väl en att-fras efter förbjuda? Och man måste formulera om sig: ”Vill förbjuda Shein att sälja sexdockor” Inte heller bör det väl heta ”förbjuda Shein från…” ?

Men språkanmärkningar skiter omvärlden i. Och papper- samt webbtidningar måste skapa rubriker som håller måttet. Då avses enbart konkreta mått.

Tidens nya utmaningar: Hur planera för sin digitala hädanfärd?

”Kom ihåg ordet planlöst” till idag, löd en bön i gårdagens inlägg. Men det räcker med ”plan”, ty en mening med ordet i, en rubrik, jävlas med mig. Egentligen sker detta var dag numera: rubriker i tidningar blir alltmer kryptiska. Man måste egentligen ha en liten handbok som förklarar vad rubriken försöker rubricera. Verkar inte det fel?

 

Bild Ryunosuke Kikuno, Unsplash

Så här stod det: Många svenskar saknar plan på nätet efter döden

Nej, förresten, ska genast ta tillbaka, såklart man förstår! Det betyder att man inte har planerat för hur man ska ta bort – i den mån man kan – sina digitala spår. Innan man går hädan. Men ändå, är det inte nåt märkligt med ”saknar plan på nätet efter döden”? Ett varv till: ”plan på nätet”?

Det här händer oss lite till mans, i och för sig: man sitter och stirrar på ett eller flera ord och tycker plötsligt att det ser främmande eller jättekonstigt ut. Man blir mentalbanal, eller banalmental. Fast det går

inte att backa, den där rubriken låter som vore den skriven av en marsian.

Till nästa språkgåta! Som bekant verkar det konstigt när en ordmänniska (i detta fall en författare och journalist, samt inte helt ung) säger märkliga grejer.

I en radiokrönika yttrade personen: ”icke desto trots har vi givit namn till…” Där sitter en lyssnare och gapar. Inte skriker, utan gapar av förvåning, tappar hakan. Skulle uttrycket ”icke desto trots” existera utan att man hört det?

Bland drivor av okända ord brukar man ändå inte ha missat vanliga svenska uttryck. Men det finns faktiskt ganska så många Googleträffar där folk skrivit (eller sagt) ”icke desto trots”. Lusläser SAOB:s texter om ”desto” och ”trots”. Den här märkliga ordkombinationen går inte att finna, men icke desto mindre känner man sig märkligt osäker.

 

Är man en seriös människa? Mjae, allvarlig, kanske. Äh, seriöst?

Socialstyrelsen har en definition för ”brukare”, ett ord som folk vanligen inte gillar, nämligen: ”person som får, eller som är föremål för en utredning om att få, individuellt behovsprövade insatser från socialtjänsten”. Men det finns många slags brukare. Språkprofessionen i Sverige brukar (!) kalla dem som använder svenska språket för ”språkbrukare”. Man säger vanligen att brukarna bestämmer.

De finns rimligen i alla länder: tyska, japanska och zambiska brukare, vad vet man? Är man nu en sådan och därmed, på gott och ont, kommer att påverka modersmålet, ja, då ska jag be att få beskriva en knepig sak. Eller vadå, är jag inte klok? Exemplet visar säkert bara på en egen missuppfattning ELLER ett utstuderat finlir som inte går att intressera en endaste själ för! 

Följande är en ingress i en tidningsartikel om hudvård, ett av samtidens favoritämnen:

Laserbehandlingen är omtyckt, beprövad och beskrivs av vissa läkare som ”metoden som fungerar” för en slätare hy. Men alternativen är många och kan innebära seriösa risker.

”Seriösa risker” – varför känns det fel att säga så? Kollar man i lexikon ges framför allt ”allvarlig” som synonym, och något i bakhuvudet, eller i alla fall NÅGONSTANS, säger att risker inte främst är seriösa, utan allvarliga.

Kan det vara så att det vanligen är människor som är seriösa, även om det finns för många oseriösa? En köpare kan kallas seriös, liksom en säljare. Man kan hitta seriösa affärsmän, konstnärer och skådespelare. Det betyder väl inte att de måste vara allvarliga? Det finns ju faktiskt seriösa humorister. Men de seriösa sjukdomarna är snarare ”allvarliga”.

Ja, det här är sånt som kan slå en mitt i en mindre seriös helg som i och för sig skojar med allvarliga ting. Och är seriöst kommersiell? Slutsatsen av alla planlösa* tankar hit och dit är den vanliga: Är vi månne påverkade av engelska serious och förlorar den egna distinktionen seriös/allvarlig?


*Kom ihåg ordet planlöst till i morgon!