Hur hitta hem om man knappt har en smula kvar av modersmålet?

Ja, jisses, en bare löver å löver: lovar runt och håller tunt. Likt en samtida amerikansk president som gör ett antal utfästelser per dag och sen glömmer dem. Och på denna plats i förrgår, stod det om en fortsättning som skulle ha publicerats i går. Vad ska bloggens fem läsare tycka?

Nå, tråden från senaste inlägget tas upp. Min egen ariadnetråd, alltså, inte de nya trådar som numera skapas i olika forum (som vi kallade fora förr). Läs förresten på Wikipedia om grekiska mytologins Ariadne och hennes knep för att få Theseus att hitta ur en grotta dit han skickats på ett uppdrag. Begreppet Ariadnetråd är, skriver W, ”synonymt med ledtråd, ett hjälpmedel för att komma ur svårigheter som man invecklats i”. (Lite som Hans och Greta fast de hade otur med sina knep*)

Jo: det fenomen jag anser vara ganska nytt är att barn och ungdomar talar engelska med varann. På bussar, gator och torg ropar de sina OH MAJ GADD! och sen förklaringar (också på engelska) till vad det är de fått dåndimpen av. Det här gäller såvitt jag begriper (tjuvlyssnar och tjuvstuderar ju som bekant) såväl svensksvenska ungdomar som unga från andra länder med modersmål som varken är svenska eller engelska.

Facktidskriften Vi lärare tog upp ämnet i januari 2022 med artikeln ”Barn talar engelska hellre än svenska”. Där beskriver lärare denna intressanta/hemska företeelse att unga ofta samtalar med varann på ett andra, eller tredje, språk, och ofta från förskoleålder. Det är nästan omöjligt att ha åsikter om saken, och föräldrar är ofta imponerade över barnens färdigheter i engelska eftersom de själva inte är så bra på språket i fråga). Den här vågen av ett språkbyte på väg går inte att hejda, modersmålet mister sin mentala klangbotten.

Och jag inser, tro inget annat, hur larvigt det är att sitta här och värna om ett språk som snart är gånget åt fanders. Men man kan, med samma intensitet som de barn och ungdomar som väljer ett annat språk för sina kommunikationer, fortsätta på sin egen väg. Envetet. VSB.



* Hans och Greta föstes iväg från hemmet, men hade råkat höra föräldrarnas hemska planer och smart nog samlat vita stenar. Dem kastade de efter sig när de tvingades ut i skogen och kunde med stenarnas hjälp hitta tillbaka. Barnen slängdes ut på nytt utan chans att få tag i fler stenar. I stället kastade de brödsmulor efter sig, men dem åt fåglar upp. Hans och Greta gick vilse igen och hamnade hos en häxa, som tänkte äta upp dem. Sen gick det ändå bra på nåt vis, vad man minns.

Försvar, förklar* och ursäkt för det skruttiga gerontologiska minnet

Visserligen upprepar sig även unga nu för tiden. Trettiofem- och femtioåringar berättar samma saker om igen och här sitter en som känner sig störtsäker på att det inte hände en själv vid så pass låga åldrar. Men det finns med all säkerhet förklaringar som digitalisering och internet.

Vi hade inte störtfloder av budskap, information, tv- och dataspel, serier att sträcktitta på samt annan underhållning som nu tar upp större delen av människors lediga tid. Jag vet yngre som beklagar oss: ”Vad tråkigt ni måste ha haft”. Det är lika svårt att formulera ett bra svar som det är att få dessa sönderunderhållna att lyssna till det svaret.

Anno dazumal, som man kan minnas det, hade folk fullt upp med att leva sina liv. De hade likheter med människors liv i dag, men också väldiga olikheter. Det fanns så mycket man ännu inte kunde tänka sig, önska sig, längta efter – man visste inte hur mycket som fattades en. (Det senaste läses ironiskt.) Detsamma sa ens föräldrar som kom från ett längre-bakåt-anno-dazumal och förfärades över allt vi bortskämda ungar ville ha: en docka, ett elektriskt tåg, en fotboll, en Fem-bok eller den spännande "Ett elddop på Singleton".

Och så där höll det väl på bakåt, till tidernas begynnelse. Inte så många nu levande har lekt bondgård med djur av kottar och pinnar (men jag känner några som gjort det), inte heller hade de dockor som var vedträn och några omlindade trasor till kläder.

Få se, hur började detta inlägg? Jo, med att allt fler yngre glömmer fortare än förr. Har man carte blanche i form av hög ålder, känns glömskan inte riktigt lika illa, men lika fan är den påträngande, och allt oftare är man osäker på vad exempelvis denna blogg innehållit. Denna gång gäller det en artikel i tidningen Vi lärare. Den måste rimligen ha tagits upp, den är närmare fyra år gammal, och jag borde ha stött på den tidigare i samband med ett fenomen som jag anser vara nytt. Men där fick man fikon. Vi får ta det i morgon.


*Ja, man tar sig friheter!

Framtidens frågetecken: dör språken ut med varje ny generation?

Det är inte dumt att läsa eller lyssna/se på saker man inte riktigt begriper. Tänker förstås inte på tilltagande krigsgalenskap utan sådant som, exempelvis, Vetenskapens värld i SVT eller Filosofiska rummet i P1. Det senaste (eller så var det en av de repriser som blivit legio) var just P1-programmet och denna gång hade lyssnarna ställt frågor, där en löd:

Är det omoraliskt att vi låter de döda bestämma över de levande? Varför måste vi till exempel följa Alfred Nobels testamente över hundra år efter hans död? Vanliga arv brukar övergå till nu levande som sedan får bestämma över egendomen.

Mellan ”filosoferna” utbröt förstås en diskussion om hur mycket man förväntas låta de döda bestämma. Det är verkligen en grannlaga uppgift att handskas med arv, får eller bör man ändra i stiftelsers stadgar eller testamenten? Några av oss som levt rätt länge vet hur det kan gå med de dödas intentioner: si och så.

En av de medverkande sa nåt självklart (dock för färre och färre, beroende på att vår värld blir mer och mer historielös) om att de döda bestämmer i en kulturskapande mening: mängde av människor som levt tidigare har bland annat skapat det språk vi använder. På många sätt har alltså de döda format våra liv: ”vi glömmer hur aktivt Det Döda är!” sa en i programmet.

Att vara människa i dag är att sitta mitt emellan historiens gigantiska byggstenar OCH de framtida byggblock som tillfälligt huggs ut. Det vore nog en fördel att försöka hålla fast i en del av historiens vingslag (se där ett riktigt dåligt bildligt uttryck!), men dessa fläktar förgäves (ett lika kasst…) för det Moderna Folket.

Varje gång jag sätter på min dator kommer vädermeddelanden gällande dagen. Man kan nog se dem som budskap – kommande från de ännu inte levande,  dem vars språk kommer att låta ungefär på liknande sätt:

Temperaturer att sjunka nästa måndag
Hög pollen imorgon
Diskret luftkvalitet

Låga temps som kommer att släppa nästa onsdag 

Det stod ”nästa måndag” med två dagar kvar till det vi skulle kalla ”nu på måndag”. Detsamma gällde ”nästa onsdag”, med tre dagar kvar. Svårt att avgöra om det är engelsk påverkan eller outvecklad AI-skit, men förmodligen kommer sådan kommunikation att bli vanligare.

Komprimera och förklara händelser i rubriker är en svår syssla

Den som skriver en sådan rubrik som till gårdagens inlägg ska kanske inte diskutera rubriksättning, men bloggen är laglöst land. Rubriker i tidningar och andra medier har blivit ett sorgebarn numera, men är det nån som bryr sig? Kanske jag ändå, lite grann. Kanske även andra som på något sätt haft att göra med tidningar och/eller redigering i andra sammanhang. En gång till: rubrikerna i den här bloggen är lite hejsansvejsan (liksom en del annat som skrivs härstädes), men den ligger utanför gängse kutym och regler.

Men jag har ändrat rubriklängden under åren. Lustigt nog kändes det om än inte nödvändigt så kul att utnyttja hela raden. Nog om det. Ibland försöker jag vara lite skämtsam, men putslustigheten faller lätt på hälleberget: man kan inte räkna med att andra har lika rörigt funtade hjärnor som man själv!

Vara rolig i rubriker sågs nästan som en styggelse förr – om det inte gällde en text på ”lätta sidan”, den som hade olika namn i olika blaskor. Häromdan fanns dock en svåravgörbar (hm, ingen markering från stavningskollen) rubrik i DN: ”Nattligt utegångsförbud kan pågå i dagar”. Det handlade om kaoset i Los Angeles och den aningens ofrivilligt (?) komiska kombinationen av ord skulle ha undvikits förr i världen.

En annan, mer stilmässig historia var rubriken ”Skattesänkningar tar ner regeringens betyg”. Vaddå ”tar ner”, tänker man först, men det vore inte snyggt att skriva ”Skattesänkningar sänker regeringens betyg”. Men, se! Tryckte man  på rubriken i webbtidningen ändrades den till en annan, när man väl var ”inne” i artikeln: ”Skattesänkningar och utsläpp ger regeringen lågt betyg”. Enkel och elegant lösning.

Ett sista exempel som man kan studsa till lite av om man är lagd åt sådant finlir: ”Bil har kört ner i vattnet i Norge – allvarligt”. Så där blir det ofta av den nya vrålsnabba rapportering som inte känner till vidden av olyckan genast. Ändå är det något som verkar fel: har en bil kört ner i vattnet så är det nästan alltid allvarligt. Om inte nån knuffat ner en tom bil (i Norge), vilket kanske inte skulle vara en nyhet i en rikstidning i Sverige.

Det börjar halvspännande och slutar med många busshållsplatser

I går utlovades en spännande fortsättning och det var möjligen överord, men äsch, döm själva. Det gäller i alla fall tendensen hos alla (de flesta, då) svenskar (tyvärr även den som skriver detta) att plötsligt – out of the blue, liksom – trycka ur sig ett engelskt ord eller dito fras. Vi har ett språk, man måste påminna sig detta. Nu skulle förstås ”plötsligt” vara det som låge närmare till hands i förra meningen och det är knappast helballt.

Begreppet som citerades igår kom från ett radioprogram om psalmer och den nya psalmbok som ska ”provsjungas” och som man får ha synpunkter på fram till slutet av 2026. I samtal med två sakkunniga talade en av dem om (minns som vanligt inte sammanhanget, men det kan den klurige tänka ut) om psalmer som en ”top-down-rörelse”. De uppifrån-neråt-rörelser jag känner till är golf och vinprovning, bl a, som överklassen blev snuvad på när sysselsättningarna togs över av kreti och pleti.

Ja, herregud. Och tillbaka till experterna i radion. Den andre av dem berättade hur folk förr ”kunde psalmen by heart”. I min tidiga barndom lärde jag mig det svenska ordet för "by heart". Det var ”utantill”.

Nu kommer annat ur exempelrullorna. Någon (politiker, tror jag) sa att ett beslut ”godtogs i konsensus”. Synonymer.se ger många varianter på konsensus, bl a: enighet, samförstånd, samstämmighet, samsyn, samtycke, harmoni, enhällighet.   

Spolar bort s-et? Bild Frankie Fouganthin (Wikipedia)

Tråkigt nog hörde jag någon i dag säga "busshållsplats". Trist nog googlade jag dessutom denna felstavning och fann en mängd. Den fanns i tidningar, kartor, Sveriges radio, museer. Konstigt. Man håller med den person som beskrev felsägningen så här på forumet Allt för föräldrar: ”Varför säger så många nuförtiden busshållsplats ist f busshållplats, som ju är mycket lättare att

säga (och korrekt)?"

PS Mer om felaktigt foge-s kan sökas i bloggen, 23 oktober och 16 november 2024

Hur kul är det att tvingas sitta på lektionen i fucking värdegrund?

Ofta är det kul att tjuvlyssna på folk. Eller så är det sorgligt av många anledningar. Egentligen är tjuvlyssna inte rätt ord, det låter ju elakt nyfiket eller liknande. Nu är inte heller det engelska rakt-av-snodda ”överhöra” något jag vill använda, men kan erkänna att ordet täcker fenomenet bättre: man bara råkar höra ett samtal mellan några personer som står/sitter i ens närhet.

”Du kom inte på fucking värdegrunden! Det var aaaastråkigt, jag sov i två timmar”. En flicka i 15–16-årsåldern riktade sig i anklagande ton till kompisen som tydligen bestämt sig för att skippa lektionen ”värdegrund”.

Ordet har varit i omlopp i flera år nu, och jag är inte helt säker på att jag själv i den åldern inte sett till att ”fucking” missa ”värdegrunden”. Men det går inte att jämföra. Vi hade den mer omkring oss, utan att den hade ett namn och behövde vara ett skolämne. ALLT var inte bättre förr, men tittar man i den berömda backspegeln samt försöker dagtinga med sitt minne, fanns enkelt uttryckt en fostran, som till stor del sköttes av folket självt.

Inte för att det vore nån vidare upplevelse att behöva diskutera den här saken ihop med andra människor i olika åldrar, men man får ta och lita på sin egen känsla av hur det var och hur det blitt! Mång fnyser åt ordet ”värdegrund”, och så långt vore dumt att gå, men det är väldigt svårt att tvinga på folk beteenden man själv tycker är självklart vackra och fina. Såna bör nog gå andra hållet: inifrån/nerifrån och upp. Vilket leder till ett annat fucking begrepp som jag överhörde från radion: ”top-downrörelse”. Läs den spännande fortsättningen i morgon!

Hör på det här, då! En annars vilt klagande brister ut i lovord!

En blogg som den här riskerar att låta gnällig och klagande. Det är inte konstigt med tanke på att det är språkets (av mig upplevda, då, för guds skull) fall som avhandlas. En blogg med ett enda ämne som dessutom är på fallrepet – kan det bli annat än höga klagovisor?

Men se det så här: om två gamla bekantingar möts på gatan och den ene frågar den andre hur denne mår, kan svaret bli: ”Jorå, fina fisken, huvet upp och fötterna ner”. Sen dör ofta samtalet. Eller så frågar den andre den förste samma sak och svaret blir ett annat: en hel del bekymmer. Med barnen, jobbet, hälsan och så vidare.

Då kan ett intressant samtal utspinna sig – under förutsättning av att man inte ogillar varann från början, förstås. Det negativa kan alltid, om det inte är alltför tragiskt, vara rätt så positivt. Det klagas alldeles för mycket på de klagande, det är vad denna dags epistel går ut på.

Å andra sidan är man inte den som inte kan vända på en femöring. Därför beskriver jag nu en annan sida av just mig. Men det ska inte bli någon vana. Alltnog, det gäller de positiva (glad musik spelas här) åtaganden jag tar på mig, helt frivilligt.

Om jag hör (ser) någon tala på ett ovanligt bra sätt mejlar eller sms-ar jag den personen och säger det. Senast i den raden är Julia Ravanis, doktor i teknikhistoria. Sbråkbloggen brukar ligga lågt med läs- och lyssnartips, övriga världen ger tillräckligt av sådana, så: ett undantag. 

Lyssna på henne i senaste God morgon världen i P1. Avsnittet rubriceras ”Bakom algoritmerna gömmer sig hårt, praktiskt arbete” och handlar om en del av digitaliseringens historia, den på 1960-talet. Ämnet är intressant i sig, men Julia R har också den inte helt vanliga talangen att hon berättar så att man verkligen vill lyssna. Dels till själva historien, men inte minst för att hon talar sällsynt väl.

Hur står det till med Sbråkbloggen? Jo, skapligt, tackar som frågar

En av alla miljoner frågor man kan drabbas av dök upp i samband med en översättning av texten i en brittisk serie. En ung kille levde ett utsatt liv med egen psykisk otillräcklighet och en sjuk mor att vårda. Socialarbetaren på besök frågade hur det var med honom och den unge mannen, kanske 19-20 år, sa: ”Thank you for asking”. Det översattes med ”tackar som frågar”.

Då åkte ens inre uråldriga radarapparat upp, den som är utgången. Eller vad vet man? Hur som helst gav en liten efterforskning mig rätt i känslan – det är så en äldre svensktalande har det i dag, det är känsla för nästan hela slanten. En bra sida jag hamnar på ibland är ”Svenska med Kalle, en blogg för dig som lär dig svenska” Kalle säger så här om ”tackar som frågar”:

Vi använder det så här:

– Hej, är allt bra?

– Det är finfint, tackar som frågar.

Det betyder alltså ”tack för att du frågar hur jag mår” men är egentligen bara en artighetsfras. Det låter lite gammaldags, men min kollega sade så idag.

På en ”språktråd” i ett nätforum sa någon bestämt ifrån att det inte används längre, men var vanligt i genren pilsnerfilmer från 1930-talet. Ja, det blir mer och mer uppenbart att det är i en sådan man bor. Killen i serien som sa ” ”Thank you for asking”, menade nog precis det, alltså: ”Tack för att du frågar om hur jag har det”.

Även sajten HiNative, där hela världens modersmålstalare svarar dem som undrar över andra språks ord och uttryckssätt, hade med en person (japan!) som frågade vad svenskar säger för ”Thank you for asking me”. Där svarade en svensk (yngre än undertecknad, förstås) ”tack för frågan” eller ”tack för att du frågade”.

Tänker man på hur man själv använder ”tackar som frågar” är det som Kalle säger, gammal-

dags, eller som diskussionstråden föreslår: ur en pilsnerfilm. Tyvärr har Kalle flyttat sin blogg till en annan onlineplattform, Substack. Den har man hört om ett tag utan att försöka ta reda på vad det är. Svaret fanns hos bl a modetidningen Elle, en lektyr som sällan finns i mitt hem. 

Tidningens skribent Louise Berglund gav ett svar som var lätt att förstå: ”Tänk dig att gamla blogg.se, Pinterest och Twitter fick ett barn – det är Substack”. Sbråkbloggen får inga barn p g a hög ålder, men om Kalle ”finns" på Substack så kan man ju ändå leta efter honom!

Vad betyder ett namn? Det vi kallar ros skulle dofta lika gott om…*

I går nämndes katten Siv och mopsen Sune. Att husdjur numera har namn som skulle fått tidigare generationer att lyfta sig ur graven och irra runt som zombier, det är ett som är säkert. En släktings katt hette ”Ekdahl”, och så där håller det på i den tid man måste ta till mer och mer ”unika” namn, titlar och fans moster vet vad.

Nu är varken Siv eller Sune särskilt snygga, liksom mitt eget tilltalsnamn, ska fort som attan tilläggas (adderas, för den som talar på det sättet). Smak ska inte diskuteras, har det alltid hetat, men det är inte förbjudet att säga vad man själv tycker. Även om man låter bli att berätta för den man anser ha ett roligt namn. 

"Hagasessorna" 1945, Lennart Nilsson (Wikipedia)

Min mors kamrater (när jag var barn) hette ofattbart komiska saker: Alma, Ester, Ebba, Arvid, Torvald. Man fick hålla sig för skratt. Ens egna kompisar och skolkamrater hade jobbiga dubbelnamn, eller så hette de som kungens systrar: Margareta, Birgitta, Kristina. Franska Désirée var nog lite svårsmält för svenska folket dåförtiden. Inte heller fick så många pojkar heta Carl Gustaf. Hur som helst har de blivit vanliga vart och ett för sig, Carl, och Gustav, även om de (säger ens fördomar) främst finns hos övre medel- och överklassen. 

Annars verkar föräldrar numera brinna för namnen som mammas kompisar hade. Namnprofilera sina barn är en iver som verkar öka. Och så slutar det ändå med att just de namnen ligger högst på populärlistorna några år senare.

En som drog till med något rejält ovanligt, även för Amerikat antagligen, är en känd miljardär som bor där. Han gav sin son namnet X Æ A-12, men gossen kallas bara X, sägs det. Miljardären ska ha tagit mycket illa upp (även om nätets ”information” ska läsas försiktigt) när en av hans söner blev transkvinna.

M (står för miljardären…) borde kanske inte ha döpt 4-åringen till X, som ju är namnet på den honliga könskromosomen. Men det vore inte heller så trevligt att heta Y. Den engelska vokalen ensam uttalas ju på samma sätt som ”why”. Tänk själv om ens mor ropade in en för att äta, och hon skrikit ”Varför, varför!”

*Ur Shakespeares Romeo och Julia (2:2)

Är Siv och Sune något att skratta åt? Sticker de inte ut tillräckligt?

Det är synd om människorna. Citatet tillskrivs Strindberg, men förmodligen har många sagt detsamma före honom. Och hör på fanken, det sägs (skrivs, då, alla petimätrar!) just nu i denna blogg. Det kommer att fortsätta sägas även framåt i tiden. Till dagens ämne: Folk har nog alltid känt behov av att ”sticka ut” och märkas, men i en vrålkapitalistisk värld är det ingen lätt sak.

Nu kan ju kreti och pleti, rappare, bönder, lärare och fastighetsmäklare, köpa en Lamborghini, klä sig i Rolex och dyra guldkedjor. (Nej, inte alla, men en stor del av dem brukar VILJA). Och går det inte att förgylla hela sin inredning – som en president i det stora landet i väster – så får man ta till annat och fäppla med språket.

Fast det senare gäller inte den president som nyss nämndes, hans språk är inte till så stor prydnad, vare sig till form eller innehåll. Hoppar över den pågående grabbfajten i ett av världens rikaste länder. Förutom yttre insignier hör språket till dekorationsbestyret för många. Tyvärr blir det opersonligt, utan färg och must, med den nya, ofta importerade, byråkratiskan.

De tror, anar man, att det låter insatt, häftigt, ungdomligt. Sättet att tala gör i själva verket att individer inte märks och ”sticker ut”, språket gör dem mer mainstream än vad ordet betydde innan innebörden blivit så införlivad hos Folket att glosan försvann ur modern vokabulär.

Nu får det vara slut på dysterkvistande, här är två historier ur livet. Kanske inte de som vill sticka ut skrattar åt dem, men det gör jag. 1) Hörde talas om en hankatt som heter Siv. Den icke-svensktalande hussen kommer från Bulgarien, och i hans region är Siv ett mansnamn.

Nummer 2) har rötter i samma enkla humor. Jag bevittnade på promenaden en äldre, stadig person, som masade sig framåt tillsammans med sina två mopsar. En av hundarna drog åt fel håll, och matten sa irriterat och släpigt: "Näääeee, Sune, vi ska ju åt andra hållet".

Vad är egentligen så roligt? Är det möjligen Siv och Sune? Mer om egennamn kommer.

När den gamla titelsjukan försvann kom nya statusmarkeringar

Tillbaka till gårdagens raseri över titlar. Det blev en tudelad ”spaning”: titlar i den äldre betydelsen beskrevs i ett citat, och handlade om folks yrken, sociala position och status. Fram till för ca ett halvsekel sen titulerade många varann och vissa mådde illa av den rangordning som följde i spåren.

I min barndom sa tanterna fru Larsson och fru Lundström när de talade till och om varandra. Står mig minnet bi sa de inte herr Larsson och herr Lundström, utan använde enbart efternamnet: ”Vill Larsson också ha en kopp kaffe?” Här måste tilläggas att dessa människor befann sig långt från stadens grädda.

De som hörde till den titulerades direktörn, tandläkarn, kamrern, doktorn och allt vad det var – om man inte var nära bekant med dem. När du-reformen fick fäste på 1960-talet började folk ”lägga bort titlarna” med varann. Förslaget kom vanligen från den med ”högst” rang (behöver det nämnas att de flesta av dem var män?) och löd: "Vi kanske skulle börja säga du till varann”.

Är det konstigt att någon som var barn på den tiden har svårt att fatta varför positionering och statushets ännu frodas? Kanske t o m värre, fast det måste yttras och synas på andra sätt, bl a genom det yttre med flådiga kläder och dito stil som ”framhäver” en. Och så finns den status som överförs via språket. Även om den sägs ”höra till" vår tid är den minst lika löjlig. Här kommer en hopknytning av den berömda säcken, där andra ”titlar” (gårdagens) ligger och skramlar. De härrör ofta från medier (tidningar, radio- och tv-program) och utgörs troligen av alla möjliga övriga fackspråk. I takt med det digitala nedfallet tvingas vanliga dödliga handskas med specialisternas interna terminologier.

Förutom medietermer gäller det begrepp från medicin, ekonomi, politik – ja, från alla håll i någon slags ny byråkratiseringssträvan som pågår inom massor av yrken. Ofta bakas facksnack ihop med nysvenskans mest använda floskler av dötrist snitt: ”säkerställa, de facto, lägga (upp) på bordet, bygga kultur, leverera värde, tänka utanför boxen”. En del av dessa är gamla, några yngre. De kommer och går och det är svårt att inte drabbas av tanken att de inte är där för att bygga broar utan stänga dem. Men coolugna (kul felsägning) människor imponeras inte av bjäfs och dekorationer. High five! (Nej, det hör inte heller till min vokabulär…)

Den nya titelsjukan: förr la man bort titlar, nu lägger man ned dem

Givetvis är jag medveten om att inte alla känner sig främmande i det språk vi fått på senare decennier. Många, de flesta av naturliga skäl bra mycket yngre än man själv, har vuxit upp med och i den svenska som används nu. Det höjs ett och annat ögonbryn på unga, men även äldre, när man som mistlur markerar det egna främlingskapet.

Det handlar inte längre om enstaka grammatiska eller lexikala (”ordmässig”) delar av språket. Kommer man från en annan (förgången) tid, känns många budskap, t o m vanliga konversationer och samtal, som plakattexter/programmatiska dito eller reklam- och arbetsjargong. Språket låter mycket, men är blodfattigt. Kan en sån som jag tycka, som även gått runt och trott att tidningar hetat DN, SvD och Expressen. S k veckotidningar och tidskrifter har haft namn som Året runt eller Forskning och framsteg.

Men nu! I ett fackorgan för journalister (!) står rubriken: ”OK Förlaget lägger ned titlar – sju tjänster försvinner”. Från branschen har det nya ”titlar” istället för orden ”tidningar, tidskrifter, publikationer”, smugit sig in och liksom upp i språket. Det verkar mer vara facksnack, en yrkesmässig jargong.

Den som googlar finner och blir förtvivlad. Redan 2011 hade Sv D Näringsliv, uppgiften om att det inte är ”oväntat att titlar läggs ned just inom segmentet livsstil/kvinna”. Jag är chockad (men inte i chock). Dock, som hörande till segmentet kvinna, den envisa falangen, ställer jag (fortfarande på Google) frågan ”vilka titlar blir kvar?”

Då hamnar man på en sida där Hans Högman skriver om ”olika slags” (mina citattecken) historia, bl a ett avsnitt betitlat ”Titlar och titulerande i Sverige förr”:

Titel är ett ord som indikerar en persons yrke, sociala position och status. Titlar handlade förr mycket om positionering och det var viktigt hur man titulerade varandra. Titlarna påminde ständigt om vem som hade makt, status och rätt att bestämma och vem som inte hade det.

Den gamla benämningen och användningen titlar är mig mer bekant och har även den ibland gjort mig rasande. Den nya, där publikationer kallas titlar, gör mig utan omsvep lika rasande. Mer morrande i morgon. Veritabel vrede, inflammerad ilska samt urbota ursinne utlovas.

Romarna hade lite i skallen och dessutom kunde de bygga broar

Inget mänskligt är mig främmande, heter det. Men nog för att man önskar att lite mänskligt vore en främmande. Ta t ex en dag då man läser tv-tablån. Bara detta är främmande för många av nutidens människor: ”Varför tittar du inte play i stället?” På den frågan finns många svar, men dem hoppar vi över i dag.

Ett program från Vetenskapens värld hade rubriken ”Därför kollapsar broar”. Kanske kunde vara intressant. Samma tid, i grannkanalen, sänds ”Fråga Lund”, där vetenskapsmänniskor och forskare svarar på frågor. En rubrik för det programmet lyder: ”Läkare fjuttar eld på en brakfis”. Tänker man på människans mentala "utveckling" kan man föreslå samma titel som i Vetenskapens värld till ett filosofiskt program: ”Därför kollapsar broar”.  

Bilden, från 900-talet,  sägs föreställa T. Wikipedia

Några som kunde bygga grejer var romarna. Många av deras broar och akvedukter står fortfarande kvar efter ett par tusen år. Det gäller även deras "sägningar", som man i dag kallar talesätt, ordspråk och citat.

För varifrån kommer det där med intet mänskligt som är en främmande, igen? Jo, från den romerske författaren Terentius (Publius Terentius Afer, ca 195–159 f Kr).

Åtminstone tillskriver man honom det nyss nämnda citatet, som i sin helhet och original lyder ”Homo sum: humani nihil a me alienum puto”. Alltså: ”Jag är människa: inget mänskligt är mig främmande”.

På Wikipedia står ett ytterligare citat av T: ”Veritas odium paret”. Det betyder "Sanning skapar hat". Det kan man nog vrida och vända på. Med tanke på allt hat som sägs flöda i vår tid, vid sidan om hot, förnedring och förödmjukelse, måste man ställa sig tveksam till just den terentiuska tesen: då måste det vara väldigt mycket "sanning" i omlopp. 

Den som gräver en grop åt andra halkar lätt själv nerför backen

”Vi vill spegla honom som den han är”. Stod det på en av mina upprörda exempel-papperslappar. Sammanhanget har jag glömt, men det spelar ingen roll: vad sjutton då ”spegla honom som den han är”? Tyvärr är ett sånt språkbruk vanligare än ovanligt och det känns obehagligt. Vad sägs om ”vi vill visa honom som han är”? Eller blir det fel, kanske? Läser man inte för ofta rader som ”jag står för den jag är”, eller värre: ”jag står för vem jag är”.

Ens inre grammatik illvrålar och står även den för vad den är. Även om man inte är kapabel att grammatiskt beskriva eländet. Och apropå speglandet fanns i mina gömmor denna, ett psykologsvar nånstans ifrån: ”Genom härskartekniker gör hon dig beroende av henne. Ett fult spel. Jag tycker du ska säga ifrån och spegla upp vad hon gör. Det betyder att du säger hur du har uppfattat det”.

Låter som ett bra råd, även om spegla-upp-et känns sisådär, för att uttrycka mig precist. Det är precis vad som görs i denna blogg: här speglas än det ena, än det andra upp när jag vill beskriva nysvenskan. Från de immigare miljöerna med speglar och vem man är när man är den man är, kommer ett handfast exempel som speglar upp (förlåt, det är så kul) vem jag själv är.

Ett tv-program jag visserligen sällan ser, men som inte irriterar, är det hederliga Jeopardy. Frågesport, helt enkelt, utan bjäfs. Här frågades efter en svamp som hade ”en slipprig hatt”. Nån hade översatt och programledaren reagerade inte. Men det gjorde jag och tänkte att här var folk ute och cyklade: svampars hattar är väl slemmiga?

En ganska så rejäl sökning visade att det var jag som cyklade. Sedan länge är svenska ”slipprig” synonym med ”hal”. Och ”slippery” är engelska, som i ”slippery slope”. Vem halkade nerför backen, m a o? Samma halkare har alltid förknippat "slipprig" med ”oanständig, snuskig”. Vad har man befunnit sig i för kretsar?

Ingen grundar längre med groggen som i ”Livet är en fest” (1974)

I en talk show, som det heter på svenska, talades om att vara "grundad". Frågorna som flög runt var ”Känner du dig grundad? eller ”Är du grundad?” Det går att begripa i nån mening, en grund är en grund är en botten eller mark och står man stadigt på den är man antagligen grundad, tror lyssnaren.

Ovant och nytt var att det användes om människor. Så det var bara att börja leta. Av de tre stora ordböckerna förklarade två ordet med sådant som ”befogad” eller ”som kan motiveras med goda skäl”. SAOB har så mycket grundat att en normal människa inte orkar plöja igenom allt. Men vid ett skummande av sidan tycktes inte där heller någon människa vara grundad.

”Jordad”, tänker man kanske först, men då dyker en besvärande begravningstanke upp och det verkade inte stämma. Svaret fanns däremot i den stora amerikanska ordbok (Merriam-Webster) som löser många problem en svensktalande har. Där beskrivs ”grounded” så här: ”mentalt och känslomässigt stabil, beundransvärt förnuftig, realistisk och opretentiös”. Ja, se på attan, där har vi nog pudelns kärna.

De grundade-träffar man får på svenska (Google) har mest med halvandlighet och yoga att göra. På sajten Yoga med Emma finns ett svar på frågan ”vad betyder det att vara grundad?”:

Ett sätt att beskriva det är att känslan av att vara grundad är att vara i kontakt med kroppen och nuet. Att ha förmågan att uppleva ett inre lugn även när det händer mycket runt omkring för att vi är närvarande i kroppen och med andetaget.

Annars finner man flest träffar om det konkreta ”grundad” som finns i SAOL och SO. Bland mängden av eteriskt-esoteriska sidor finns ”Bli grundad i Sälen”. Där har en tacksam person recenserat deltagandet i verksamheten: hon blev ”varm ända in i själen”. Min inre, grundade, PR-copywriter har ett lämpligare förslag till sidans namn: "Grundad i Sälen och varm i själen”.

Inga stormar än, hoppet är vår vän, och vi dess löften tro, tralala

Det verkar väl för utomstående överspänt att undra över de småsaker bloggen ofta tar upp, men är de småsaker? Jag svarar själv: Jo, det kunde man kalla dem så länge vi inte stod under de medieduschar den digitala världen skruvat på. Att enskilda förr använde språket felaktigt, oavsett orsaker, var inget stort problem. Mer än möjligen för dem själva om de behövde behärska tal- och skrivkonsten bra i sin yrkesutövning. Nu tränger ett helt annat språk in i våra öron/ögon. Det är extra viktigt att de som oftast talar till oss: medier, makthavare av alla slag, använder ett verktyg som är så gemensamt som möjligt för så många som möjligt.

Beträffande min plötsliga (se gårdagens sista, varnande, mening) prepositionella osäkerhet som löd: går det att säga ”fästa sig för något” vände jag mig utan något som helst förtroende till ChatGPT. Där kom felaktigheter angående frasen forsande i ett långt och konstigt svar.

Gav mig inte utan frågade varför ”AI-översikt” numera läggs överst i träfflistor, och det med sina ofta knasiga svar, vilket sällan är fallet hos Wikipedia. Roboten svarade: "Tanken är att AI-översikten ska ge bättre resultat på komplexa frågeställningar, där man i dag kanske måste dela upp dem i flera olika sökningar". Av rädsla att roboten tar över den Wikipedia som hanteras av människor, ställde jag även frågan: ”Kommer chatrobotarna att tvinga bort W?” Svaret blev:

Wikipedia är en gemenskap av frivilliga som tillsammans arbetar för att skapa och bevara fri kunskap. Genom att bidra med egna redigeringar, rapportera felaktigheter eller stödja initiativ som "Wikiproject AI Cleanup" kan vi alla hjälpa till att säkerställa att Wikipedia förblir en pålitlig och högkvalitativ källa för information. Så ja, Wikipedia är inte bara kvar – det utvecklas aktivt för att möta framtidens utmaningar och fortsätta vara en ovärderlig resurs för oss alla.

Blablabla, byråkratpratarrobot! "Wikiproject AI Cleanup" kommer antagligen att låta engagerade Wikipediaarbetare städa upp i diverse AI-projektet – kanske för att feja bort sig själva, ett av vår tids framgångskoncept. I Biblioteksbladet (för två år sen), löd ingressen till en artikel skriven av Johan Jönsson, administratör på svenskspråkiga Wikipedia, så här:

AI-verktyg som ChatGPT är beroende av Wikipedia – men de kan samtidigt göra att både pengar och de viktiga redigerande volontärerna försvinner. "Skulle AI-verktygen ofrivilligt strypa syretillförseln till Wikipedia kan det vara som att slänga gift i den brunn där man hämtar sitt vatten”

Svårighet att förstå modersmålet, är det inget att fästa sig vid?

En god idé är nog att spara alla gamla böcker man har, ifall AI skulle glufsa i sig ens modersmål. Här kommer snart ett erkännande, det är bara att säga som dagens ungdom: ”Jag står för vem jag är”. Och jag är en som är rädd. Det börjar ju bli svårt att förstå vad svenskfödda svenskar säger. Det gäller främst mediemänniskorna som ofta talar ett obekant lingo (har jag sagt det förr?). I en, som det brukar heta, ”i övrigt utmärkt” podd, den som handlar om USA, sa en journalist så här (om kriget i Ukraina): ”Trump har försökt fästa det här kriget på Biden”. 

Fästes på jackor 1985

Fästa? På någon? Ett krig? (Skulle förstå ”fästa en majblomma på kavajslaget”.) Har jag missat denna betydelse av ett ganska enkelt verb? I hela mitt liv? Är det dialekt? Eller är det i vanlig ordning taget från engelskan? Men vilket skulle då det ursprungliga ordet vara?
     

Sökte länge på ”nail something on someone”, men icket. Hittade andra varianter, bl a en utan preposition: ”to nail someone”. Det är vad polisen ofta gör: ”sätter fast nån”. Men det passar ju inte. Menade journalisten ”försökt skylla på B, ge B ansvaret”? Hur som helst, letandet fortsatte och jag sökte

även svenska uttrycket ”fästa på”, precis som i ursprungsmeningen.

Då dök småordsrikedomen upp, den som ligger som en sky runt de flesta verb: fästa på, utanpå, inuti, vid, kring, runt – m fl. Tankarna drog iväg till uttrycket ”fästa sig vid”, hjärncellerna släppte sina fästen och undrade om man även kan säga ”fästa sig för”. Googlade. Då kom den hjälpsamma ”AI-översikt” och svarade på om huruvida ”fästa sig för” finns, vilket dock inte handordboken Svensk Språkbruk anser. Här följer en uppmaning till dem som bryr sig om språkgrejs: Gör samma sökning och läs noga AI-översiktens svar. Bli eventuellt skrajsen.

Hur många självklarheter orkar en vanlig, skapligt frisk människa?

Många blir argare för varje år som går. En del blir mildare, det är så sant. Nå. De argare är den grupp man själv hamnade i. Och för det finns såväl försvar som förklar (skämtar lite, det rimmar ju så fint). En gedigen grund för ilska är upprepningarnas helvete. Yngre känner sig kanske inte lika anfrätta: de har inte hört och sett samma saker om och om igen. Somt tål förstås att upprepas, men den här texten handlar inte om det.

Denna enormt skarpsinniga filosofiska utläggning gäller sånt som varit självklarheter sen hedenhös, det får ofta stora rubriker i dagens tidningar m fl medier. Häromdagen ropade riksblaskan ut: ”Expert: Klyftor leder till splittring”. Den ilska man en sån rubrik frambringar kan inte beskrivas i ord.

Tänka sig att klyftor leder till splittring (sardoniskt tonfall)! Det är väl bara att kolla en apelsin som man delar i klyftor: splittrad. Klyftor leder sällan till enhet och enhetlighet. Förmodligen känner många till detta faktum, ett fåtal kanske behöver bibringas den visdomen.

Ilska kan ligga och pyra länge: man känner när den får luft under vingarna. Som nyligen av en lång artikel som vräkte ur sig följande rubrik: ”Professorns tre steg till en friskare framtid”. Här återges i korthet dessa steg, med citat ur resumén som är där för dem som inte fattar:

1) Besluta. Bestäm vilka val du vill göra i vardagen, som att vara mer fysiskt aktiv, äta bättre, dricka mindre eller undvika negativ stress.

2) Planera. Ha en realistisk och genomförbar plan för hur vanorna ska sätta sig. Identifiera situationer som kan bli svåra.

3) Informera. Tala om för familj, vänner eller kollegor vilka vanor du vill skaffa dig.

I artikeln finns mer kött på benen för vart och ett av dessa tre ”steg”. Själv har jag en fråga som ligger kvar och skvalpar: Vem i helsicke orkar med såna här texter? Efter fyrtiosjutusen likadana? Jo, två personer, kanske. En som tänker på saken för första gången, eller en som bott ensam i en hydda utanför övrig ”civilisation” under mycket lång tid.

Utrotningshotet: snart finns bara blejmgejm och närbesläktat kvar

Det är inte mycket som går framåt i världen (vad man nu menar med framåt) såsom den framstått på senare år. Vår del av världen, är bäst att tillägga. Krig och död, större hungersnöd än på länge, en hel massa galna och farliga ledare. Uppenbarligen lider de av svåra diagnoser: megalomani, narcissism, hybris, grandiositet, storhetsvansinne. Sjukdomarna har många namn och går i varandra. Någon bot verkar inte finnas.

Bland det som ökar (exempelvis rikedom hos dem som har miljarder gånger mer än de behöver), är antalet idiotknasiga ord, fraser och begrepp. En vanlig människa behöver inte många minuters lyssnande till eller tittande på vanliga medier innan nya (för en själv!) formuleringar dyker upp och stör den information som lär vara så viktig i det här landet.

Ett begrepp jag hört ett par gånger och då tänkt vaffanken om, är "blamegame". Klatschigt med rimmet förstås, om man ser språk som en reklambransch. Nu särskrivs ordet (som det verkar) på engelska, men för en svensk känns det som hopskrivet (vädjar här till dem som förstår). Blamegame, med eller utan mellanslag, ger av Google Translate det klyftiga ”skylla spel”.

Förmodligen gör man även klokt i att undvika träffar under det som kallas AI-översikt, men söker man på traditionella översättningssajter ser man ännu mänskliga ansträngningar. 

På Linguee går att hitta konstruktioner som undviker direktplankning av ordet. De är anpassade efter varje texts sammanhang: skylla på varandra, spel med utpekande klander, spekulativt skyllande, beskyllningar. Där finns en myriad av översättares tankar, vedermödor och försök att skriva på svenska. Dagen är nära när det slutar ske.

Hushållsnamnet Kalle A ska inte skyllas för fåniga översättningslån

Det går givetvis inte att hålla sig a jour (gammalt svenskt (😉) ord för ”uppdaterad”) med det språk som används nu. Kanske har det aldrig gått, men man märkte inte av det när talat och skrivet språk inte stod som spön i backen. Enda chansen nu, om det ens går, är att hålla sig undan allt i medieväg och bara läsa/lyssna på gammalt, beprövat och begagnat språk.

Det blir lite svårt, man kan ibland vilja höra på radio, se något på tv – åtminstone något program där inte kändisar springer runt och skriker (s k underhållningsprogram). Men, som sagt, undan kommer man inte. Vad som händer redan av en minimal dos är att man får tusentals individers speciella och egna språkbruk dragandes genom öron och ögon – hur kan man förvänta sig att ”hänga med”, om så bara i ordförrådet?    

Bild: Jack King, Carl Barks. Wikipedia

Får nog kalla mig en smula chockad: Jag hörde ett ord (ursprungligen engelskt, givetvis) som lät så tokigt att det inte gick att förstå hur en endaste människa skulle få för sig att översättnings(s)kapa det: hushållsnamn! Och detta Kalle Anka-ord* visar sig ha använts i ca femton år. Jag slår i Merriam-Webster.

"Household name" betecknar ”a person or thing whose name is very well-known”. Översättningssajten Bab-la föreslår: "allmänt/ bekant namn, på allas läppar" eller "kändisnamn". Sen (eller främst, kanske) finns varianterna "välkänt/känt namn" och för produkter ”känt märke, varumärke”. De borde väl räcka?

Vem i helskotta har kommit på att översätta "household name" till "hushållsnamn"? Leder det inte tanken fel, leder det någonstans ens? Eller är man som vanligt ute och cyklar?

*Kalle Anka, tidningen, har länge hört till de bättre texterna för barn att tillägna sig ett bra språk. Dessutom brukar översättarna lattja ihop skojord med nära anknytning till de ”riktiga”. Välkända (hushållsnamn?) är läskeblask, Långtbortistan och Costa Va De Ville (turistort).

Tjoff! Metamorfos för svenskt ord som inte använts på evigheter

Efter de senaste dagarnas kulturmoraliska utfall är det åter dags för innötning av kända käpphästar: ovanliga uttryck eller såna som varit obekanta eller inte funnits, men som folket gjort till sina. Som följd av normal språkförändring, skulle de flesta språkvetare säga. Här följer en sådan slags "utveckling":

”Svensk underrättelsetjänst såg inte kriget komma” – ja, den typen av meningar ser man sannerligen komma numera, i parti och minut, dessutom. Denna översatta fras började användas för ett par decennier sen och är nu på var mans, och även kvinnas, läppar. Tyvärr. Den hade prima svenska motsvarigheter i ”vara beredd/förberedd på” och även ”förutse”.

En till repetitionsirritation är vad en gubbe sa i radio häromdan (vem han nu var): ”Terrorhot är en svår materia”. Man fååår inte tänka: ”Hallå, där gubbtjyv, vet du inte vad materia är?” Det vore inte snällt och så har man väl inte rätt heller, för vid sidan av en gängse (ursäkta den språknationalistiska hållningen) svenska ligger ju engelskan och flyter som en flod. Inte lika trög som i början, nu går det undan.

Wikipedia säger att ”materia (av latinets materia, ämne, material) är de fysiska beståndsdelar som universum är uppbyggt av. Den traditionella definitionen av materia är att det är allt som har både massa och volym". Wiktionary ger samma förklaring. 

Av de tre stora ordböckerna skriver SAOL att ordet betyder ”ämne, innehåll”. SO ger ”stoff”. Ingen nämner den överförda betydelse vi fått via engelska ”matter” som, förutom ”våra” fysiska beståndsdelar av universum, sedan länge även betyder ”sak, angelägenhet, fråga”, bl a.

SAOB :s artikel om ordet materia ger en hel massa betydelser, men den som nu i vår tid börjat användas i svenska (”ämne, sak, angelägenhet”) beskrivs så här i artikeln från 1943): ”numera blott någon gång i ålderdomligt språk”. Beläggen för denna ålderdomliga användning sträcker sig mellan ca 1520- och 1920-tal. Tjoff! På 2000-talet genomgår denna ordet materia en metamorfos får då samma innebörd som det engelska. Normal språkförändring?

Finkulturens utveckling från fin till vanlig fast bättre än så ändå

Tänker fortfarande på ”dansprofilen” (förrförra inlägget) som talade om ”snobberiet i kulturvärlden”. Det är ett himla tjat om finkultur och kulturelit och kulturvärlden. Men man måste se saker från minst två sidor i det här j-a landet och frågan bör ställas: Håller ”dansprofilen” och jag ändå på med likartad pajkastning mot varann?

Utan att vara särskilt finkulturell (på det sätt man kan TRO att ”dansprofilen” menar) har jag samma behov att försvara ”kultursnobbarna”: alla är inte så snobbiga om man skrapar lite på deras yta. Om funderingarna kring akademiledamoten Horace Engdahl redan varit med i denna blogg minns jag inte, men upprepar dem gärna i så fall.

I ett tidigare liv hade jag en smula med ”kultursnobberi” att göra (på jobbet). Inom ett sånt gebit träffar man också dem ”dansprofilen” osäkrar sin pickadoll inför (ett liknande citat från Hermann Göring lär vara osant, läs i sajten Faktoider). Här följer en personlig resumé av svenska folkets ”kulturresa”, med hjälp av Horace E:

En stor grupp i den stora allmänheten såg honom först som en pretentiös typ (ihop med andra akademiledamöter). Sen spelade han dragspel i ett kvällsprogram i tv och blev populär, så till den grad att han snart omnämndes med enbart förnamn. Därefter skedde krisen i Svenska Akademien och så var han paria igen.

Den bjäbbiga s k AI-översikten lägger sig före Wikipedia när man googlar något numera, och den skriver följande om HE: ”Han har dock inte någon koppling till dragspel, utan är mest fokuserad på litteratur och kultur”. AI-undervisaren vi snart slukas av låter som om den har en typisk svensk folksjäl inskriven i sig. Vadå ingen koppling? Karln spelar ju dragspel!

Vi tycker att vissa ”kulturella” är alldeles för ”finkulturella”. Om vi dock av någon anledning råkar tala med eller lära känna dem, ligger vi snart vid deras fötter på ett obehagligt devot sätt. För egen del misstänker jag att ”kulturnivåförändringen” började när vinprovning, golfspel och vanlig ”snobbkultur” inom konst, musik, litteratur, började "sjunka ner" till medelklassen.

Dömer ingen, jag bara säger…som antagligen snotts från I just say… Jodå, AI-vännen skriver: "Jag bara säger eller Jag säger bara. Det är en ganska vanlig engelsk fras som betyder Jag säger bara eller Jag säger bara. Det används för att introducera en kommentar, ett konstaterande eller en reflektion”.

Jo, det står dubbelt hos AI-n. Jag bara säger, eller så säger jag bara.

"Du som har så mycket åsikter: Vad DUGER åt dig egentligen?"

Det finns en hel del knäppa ”gängse åsikter” som blivit alltmer ”gängse” med åren. Avviker ens ståndpunkter från dessa blir man nertagen på jorden. Exempel: Det är omöjligt att förakta deltagarna i Let’s Dance, särskilt som man inte känner dem, men det är antagligen att vara kultursnobb (se gårdagens inlägg) om man anser programmet vara kasst ur många synvinklar.

Mediemedarbetare ägnar sig åt en (påtvingad?) balanseringskonst som känns larvig: ”Nu finns det ju andra bilmärken förutom Volvo”. Minsta kommentar om vad någon sagt följs av ett ajabaja om att den ”inte är här och kan försvara sig”. Gode gud. I ett Ring P1 häromdagen skedde en liknande sak.

En man tyckte att det var för mycket sexskämt i alltför många humorprogram. Dålig stil, ansåg han, och personligen har jag exakt samma åsikt – underbälteshumorn är större än nånsin. Programledaren såg sig tvungen att dels berätta att folk tycker olika (man tackar för upplysningen), dels gå i svaromål eftersom mannen ansåg denna sexhumor vara av ”dålig kvalitet”. Journalisten ställde motfrågor som löd ungefär : Jaha, och vad är BRA kvalitet, då? Vad FÅR man säga i humorprogram?

Så låter sämsta formen av samtal. Som lyssnare undrar man varför Ring P1 uppmanar människor att ringa in om sina åsikter i olika frågor. Att prata om saken, att diskutera, är inte samma som att bli emot-bjäbbad: ”Jaha, och hur tycker DU att det ska vara då?”

Som utpräglad kultursnobb är jag ännu inte klar med det här korståget och tänker med glädje skriva ännu ett stycke om saken. Alla tycker ju olika, vet ni. Det finns olika åsikter, bilmärken, kepsar och chokladbitar. Japp, så är det.

Vad är det egentligen som alla "kultursnobbar" kommunicerar ut?

”Vi har inte kommunicerat ut det här än”. Ja, liknande meningar hör och ser man medierna återge. Politiker och annat viktigt folk kommunicerar nämligen ut saker stup i ett. Det är en ful och tråkig formulering, men man kan också fundera på vad folk anser att andra kommunicerar ut till dem. Jag ska strax förklara.

En känd svensk ”dansprofil”, som det brukar heta när ”profiler” inte namnges, talade nyligen om ekonomiska svårigheter för den s k pardansen och dansbandstillställningar. Regeringen vill nu sänka momsen på danstillställningar, efter en motion som beskrev orättvisa villkor:

När dansband spelar upp till dans på folkparker och dansbanor är momssatsen 25 procent. När andra orkestrar uppträder inför publik räknas det som en konsert och beskattas med kulturmomsen på 6 procent.

Att nu sänka momsen ”är historiskt”, säger ”dansprofilen” och säger sig vilja "få bort det här snobberiet som finns i kulturvärlden. Om man inte går på operan eller teatern så anses det inte vara finkultur. Vi är fler som dansar pardans än sitter i de få operor och teatrar vi har i dag”.

Orättvist ska det inte vara. Men kommentarer som riktas mot den obestämda ”kulturvärlden” och dess ”snobberi” sitter som berget. I decennier har det nog klankats mer på denna "värld” än vad som skett i motsatt riktning. Man hör ofta folk (av alla slag) säga ”sån där skit” om företeelser de inte gillar. Att andra gillar det man själv tycker är skrutt är inte hela världen. De flesta av oss har släkt, vänner och bekanta som håller på med sysslor som ens egen håg inte står till, men betyder inte att man hellre går på Operan. Eller dansbandskvällar, beroende på vilken ”kultur” man tillhör.

Teater och opera finns inte bland mina favoritsysselsättningar, men det gör exempelvis inte heller danstävlingar där kvinnor är utstyrda (i den mån de har kläder på sig) på sätt som får en att längta ut till djuren i naturen. Där går hanarna och åmar sig i brokiga dräkter, fäller ut fjädrar, blåser upp sig och har sig, medan honorna är klädda i praktiskt grått och brunt.

Tävlingsdansen bland människor ser lite väl ekivok ut för min smak. Utövarna kan gärna kalla den finkultur, vilket dock inte är vad som kommuniceras ut enligt min åsikt.

Mer kulturpladder i morgon.

Ett gediget folkspråk har tappat förankring och funkar inget vidare

Som det implementeras i dessa dagar – så det står härliga till! Många mänskliga verksamheter har inte ändrats så hemskt mycket, det mesta har vi gjort förr, fast med andra ord. Bad några jämnåriga att översätta ”implementera” till den svenska som talades för några decennier sen. De föreslog "genomföra" eller "tillämpa".

I SAOL ges synonymerna ”förverkliga, genomföra” samt en annan innebörd, en dataterm som i sin tur är enda förklaring som SO har med: ”göra (program­system) körbart på data­maskin”. Min programmeringskunskap är obefintlig och ”implementera” låter likt en hantering inom området ”skydda saker mot väta”. Eller kremeringsbranschen (för oss som tänker lite längre).

I SAOB hade man vid tiden för bokstaven I (1933) inte kommit fram till förverkliganden och genomföranden. KB:s dagstidningsregister, däremot, serverar tusentals implementeringar och i mitten av 1980-talet verkar de flesta handla om dataprogrammering. Från 2013 implementeras det hej vilt: på de flesta områden och av kreti och pleti.

     

En hoppfull person säger sig vilja   ”implementera en evidensbaserad praktik i förskolan”. Det är inte meningen att vara oförskämd, men visst betyder det att man ”vill genomföra sånt man sen länge vet funkar”? Ytterligare någon ”måste implementera de här stegen”, vilka de nu är, och en tredje ser vitsen med att ”implementera lättare chassin.”

Den mest intressanta träffen bör citeras, den lyder: LITAR ALPRIS PÅ NÅN SOM ANVÄNPER ORPET ”IMPLEMENTERA”. SÅNA LJUSER ALLTIP. Återigen, raljerar man som undertecknad låter det arrogant. Vill nog inte gå så långt som att alla användare av ordet implementera LJUSER, men visst är vi långt från de flydda dagar då det ansågs viktigt med ett mindre byråkratiskt språk?

Vem vinner på att använda ”implementera” om den förlorar SAOL:s förslag ”genomföra, förverkliga”? Liksom – förutom dessa två – alla de som  synonymer. se föreslår för diverse situationer: ”införa, realisera, utföra, tillämpa, uppfylla, fullgöra, sätta i verket, träda i kraft", de flesta med innebörden "gå från ord till handling”. Och så ”göra (dataprogram) körbara”?

Språket är vårt viktigaste kommunikationsmedel (hört det förr?), men dess chassi är så lätt att det är genomimplementerat till ett intet. Och karossen nästan borta också. (OK, OK, långsökt inlägg, men det var bara ord för uppgivenhet och bedrövelse).

Så olika vi mänskor äro, det en skrattar åt roar icke den andre!

Språkliga misstag kan också vara roliga. I vissa sammanhang är min humor ganska enkel. Den kan vara ett sätt att fly från det mer schablonliknande språk som används nu för tiden. Lyssna en stund på politiker och lägg märke till att mycket är floskler, det vill jag vara tydlig med (där var en). Ord som tull, tullavgifter, tullplaner har av kända skäl blivit vanligt förekommande, överhuvudtaget allt möjligt på tull-. Det var därför glädjande att se en rubrik som handlade om ”Amsterdams tulpaner”. Men det var bara hög ålder och dålig syn som orsakade felläsningen, artikeln handlade om ”Amazons tullplaner”!

Raskt över till andra människors skojiga meningar och uttryck. En meteorolog stod för denna variant: ”Under söndagen börjar varmluften som hägrat ute på Atlanten leta sig in över landet”. Om inte en varmluft som hägrat och nu börjar leta sig in över landet är ren poesi (eller nåt), så vet jag inte vad.

Ett radioprogram med en historiegubbe som talade gav likaså en skojig touch* och avledande manöver åt de dagliga bistra nyheterna från våra medier. Han talade om ett historiskt skeende som upprepat sig, men ansåg att man kanske ändå inte kunde lägga ”kalkylpapper över detta”. Förmodligen är kalkerpappret numera ute ur bilden som språklig bild av något som kopieras.

Samme man talade också om ”kaninerna på Navarone”. Naturligtvis en vanlig felsägning, men inte mindre kul för det! Fler roligheter ur djurvärlden stod en sportreporter för. Men i sportreportrars surrande bon av lattjolajbanspråk kan man bara vistas tillfälligt, de är kända för makalösa formuleringar som aldrig tar slut. Den här gången var det en match där de ilskna ”motståndarna gav sig på bollen som argstungna bin”.

Man ligger i lä med tulpanerna från Amsterdam. Avslutningen blir en formulering ur det mer samtidsanpassade språket. Här gällde det den nytillträdde påven och i ett radioprogram ställde reportern frågan om ”hur han landade påvejobbet”. Skojigt för en själv, många skulle inte dra på smilbandet åt det sättet att tala.



*franskt uttal (u-et låter som ett mellanting av svenska, korta, o och u). Ordet kom in i vårt språk under sent 1700-tal, säger SAOB. Här i betydelsen ”anstrykning”

Alla dessa frågor! Ibland vill man ha ett snabbt svar – bara så!

Försöker man minnas hur ens modersmål lät förr, jämfört med nu, händer det att man tar fel. Lika ofta har man nog rätt, men eftersom vi alla nöts ner av tidens tand (och dess språk), är det omöjligt att komma ihåg hur man själv har talat.

Det är bara att gå på känn. Och bli osäker på småsmå formuleringar i talspråket. En av dessa är ”bara så”, som man ofta hör. En mening kan låta: ”Jag hade en himla huvudvärk, men – bara så! – gick den över!” eller ”han ville få tag i katten, men – bara så! – var den borta”.

Om man kunde sätta en peng på det man har en känsla av, skulle jag sätta denna peng på att frasen bara så har slunkit in i svenskan via ”just like that”. För att belägga misstankarna har jag frågat några andra åldringar. De håller med: just så sa man icke, utan ”helt plötsligt”. Något längre tillbaka sa menigheten ”med ens”, vilket man nog inte kan kräva i dag.

Den här iakttagelsen är en av många där man frestas att tänka på professor Josephson som bara för ett decennium skrev att engelsk påverkan på svenskan inte gick på djupet utan var ”skum på ytan”. Jojo, det är inte skum längre, ej heller som vita gäss på stormigt hav – djupet är snart som Marianergravens.

En massa småord har tagits över från engelska och förvirrar åtminstone mig. En rubrik löd ”Mexiko stämmer Google över golfen”. Andra exempel jag sparat är av karaktären ”välja/ föredra/prioritera över”, som i: ”de prioriterar honom över andra spelare”. Wiktionary har för ”över” även rubriken ”konjunktion” med synonymen ”i stället för” och ger exempelmeningen ”Jag väljer henne över honom”.

Kanhända engelskan spökar för mig, men det ekar ”over” av alla dessa ”över”. Vad säger man? Jag föredrar Sachertårta över Budapeststubbe? Eller framför? I stället för?

Slängas under bussen är inget, under en Juggernaut vore värre

Nu måste bloggen röra sig långt igen, inte bara i tid utan även rum! Det gäller gårdagens Dschoggernaut, som äntligen gick att hitta på nätet, fast klädd i annan stavning: Juggernaut. Om den fanns så mycket att läsa att man ångrar sökandet. Det hela började i en annan världsdel för så länge sen att uppgifterna och infallsvinklarna är invecklade och många. 

  

Tempelvagn. I engelsk läsebok 1851

Om jag nu fattat rätt är ursprunget en hinduisk gudom, kallad "universums härskare", med namnet Jagannātha på indo-ariska språket Odia (stavning ଜଗନ୍ନାଥ för den intresserade). Som på engelska blev Juggernaut, och som en svensk skribent på 1800-talet kallade Dschoggernaut.

Gudomens avbild var ett stort åbäke som fraktades på en s k tempelvagn och sen – nu fabulerar jag fritt – smälte de båda ihop. (Kolla gärna själv Juggernaut på Wikipedia…) Det gigantiska åkdonet väckte fantasin även i vår del av världen och Juggernauten flyttade efterhand in i underhållningsindustrin och blev till film, seriefigur och videospel. I alla dessa framställs J som en oformlig, monstruös best.

Engelska ordet används även för en äldre slags jättestor, tung, lastbil och i överförd bemärkelse betyder det (enligt Wikipedia) ”en gigantisk obeveklig kraft/ rörelse/ föremål som krossar allt som finns i dess väg”. En intressant upplysning i Wikipedia är att mycket fromma forntida pilgrimer i extas slängde sig under tempelvagnar

med gudomens figur på. Kanske för att uppgå i den eviga atman (slå själv, jag orkar inte mer).

Dagens importerade ”slänga någon under bussen” kan slänga sig i väggen: kastas under en Juggernaut vore en mer talande bild av den som offras.

Det börjar med 1800-talslitteratur och slutar med s k dicpics ...

Bloggen rör sig som bekant gärna bakåt ett eller ett par hundra år. I förrgår citerades Werner Söderhjelm (1859–1931), professor i romansk filologi vid Helsingfors universitet. Citatet löd: ”Signade natt, då man får glömma, att man är bland dem, vilka utarbetade skola stupa i gruset under kulturens Dschoggernautsvagn”, och stod i en minnesteckning över Oscar Levertin (1862–1906). Denne i sin tur var författare, kulturhistoriker m m.

Citatet kändes som något att relatera till (nysvenska!) för min egen strävan (blygsamt!): utarbetad stupar man under språkkulturens Dschoggernautsvagn. Tyvärr var det omöjligt att googla fram denna forntidsstridsvagn eller vad det kan vara frågan om. Men det där med ”Dschoggernaut” lät som en bra beskrivning av hur en ensam språkrevoltör kan uppfatta sig: överkörd och söndermanglad (självömkan!).

Nu fortsätter här det vardagliga värvet. Man hör (och ser) mängder av nyhetsutsändningar jämfört med förr (med ”förr” menas i denna blogg vanligen 20–50 år, om det inte specificeras noggrannare), det måste sägas. Och inte kan man kräva av politiker, eller andra viktiga människor, att de aldrig ska snava på orden och säga fel. Vi andra utsätts sällan. Själv får jag bara veta av enstaka informanter (de som orkar läsa) när något är fel eller klantigt skrivet!

Det är värre att vara statsminister. Han sa häromdagen att en person, utnämnd till ett viktigt jobb, ”undanlåtit” att berätta om en lite väl intim bild som skickats i en kontaktsajt. På något enstaka ställe slapp ordet igenom, men de flesta nyhetsredaktioner korrigerade statsministern. Några valde ”undanhålla”. Andra däremot ”underlåta”, vilket antagligen var vad Ulf K tänkte, och snavade, på.

Det här ska inte ses som dömande, utan som ett exempel på hur många liknande synonymer de flesta ord har. Apropå döma, det är trots allt lite svårt att hålla sig helt neutral till företeelsen att skicka bilder på ens könsorgan. På nätet! Inte för att man behöver slå ihjäl dem som gör så, men nog kan man bli överraskad av att tilltaget avfärdas med ”det är väl ändå 2025”!

Bara att konstatera: man är en tillknäppt, pryd och ängsligt moralisk typ som inte tycker att folk ska skicka runt bilder på sina (eller andras) könsorgan. En Dschoggernaut är ett intet mot denna tids vapenslag.


PS Dschoggernauten är framluskad, kommer i morgon

Är engelsk påverkan på svenskan ”skum på ytan”? Det vete tusan

Kalla mig långsint, för all del, här ska talas om nåt jag hakade upp mig på för drygt elva år sen. Då skrev en professor i nordiska språk i SvD – det gällde engelsk påverkan på svenskan – att ”grammatiken påverkas föga /…/. Och vi tänker svenskspråkigt. Engelskan i svenskan är skum på ytan”. Vet inte vad han tänker i dag, den snabba språkförändringen kunde i och för sig ingen vara beredd på. Eller som det heter på nysvenska (d v s engelsk översättning): ”Den såg vi inte komma”! I den nämnda artikeln skrev språkprofessorn även: ”vart hundrade ord i en svensk dagstidning är ett engelskt lånord, men engelskan påverkar språket på just ordnivån”.

Hela denna sbråkblogg är proppfull av exempel på sådant som ligger en bra bit utanför ”ordnivån”. Men även för den som lyssnar och läser noga kan det vara svårt att lägga märke till all påverkan på varendaste ”nivå” i språket. Kanske är inte mina kunskaper tillräckliga, det är möjligt att ramla ner i vissa fallgropar, men nog är misstanken stark att stora delar av dagens svenska är mycket påverkad.

En mening som ”hon var den första kvinnan att vinna priset”, t ex, låter inte svensk i grunden. Förmodligen lyder engelska motsvarigheten ”She was the first woman to win the prize”. Om den "inhemska" varianten finns en del att säga när den omvandlas till den svenska många vuxit upp med. Det borde heta ”hon var första kvinnan som…”. Det är lurigt med bestämd form av ”kvinna” och det vacklande bruket av demonstrativa pronomen. Ska man välja ”första kvinna/n/” eller ”den första kvinna/n/”? Regionalt språkbruk kan bestämma vad folk föredrar. Men att-et ställer till det: ”den första kvinna/n/ att vinna…”. Båda fallen borde ha ett ”som” plus att "vinna" skulle stå i förfluten tid: ”/den/ första kvinna/n/ som vann/vunnit…”.

Det är inte slut än. I Sverige har vi brukat ”få/erhålla/ta emot" priser. Svenskar har "vunnit" tävlingar och landskamper, men ingen "vinner" Nobelpriset (utom på andra språk). Det ”erhålls, tilldelas” eller så får någon ”ta emot” det. Låter det alltför högtidligt? Men använd då det anspråkslösa ”få”: "Selma Lagerlöf var första kvinnan som fick Nobelpriset".

Skum på ytan, det är frågan. Eller så är jag ute och cyklar. Men hoppsan, glömde gårdagens utlovade förklaring av slutcitatet, det var värre än väntat.

Signad är den dag då inga rubriker störa ens finstämda hjärna

Rubrik ur DN igen. Som inte ska känna sig särskilt utpekad, exemplen i bloggen skulle kunna komma från vilket jäkla medium som helst i den tid vi kallar vår. Så här stod det: 

Han tog pocketboken över Atlanten och signade Ulf Lundells ”Jack”

Man går till källorna (mja, Google) och skriver ”signa böcker”. Den s k sökjätten ställer sin ständiga fråga om vad man egentligen är ute efter: ”Menade du signera böcker?” Nej, det menade jag inte, även om rubriken för ett par sekunder fick mig att tro att förläggaren det handlar om åkte över Atlanten för att signera boken Jack. Det hade varit mycket konstigt.

 

Signar böcker. Wikipedia

Synonymer.se ger för ”signa” orden ”helga, inviga, välsigna”. Nätet består en med en mängd andra ”signa”, en är ”signa ner”, möjligen en variant av "segna ner" vilket sker en själv nästan dagligen. Vidare: ”signa upp”, som betyder ”anmäla intresse, skriva upp sig på/för" något. Wikipedia har det religiösa: ”I kyrkligt latin även specifikt i betydelsen göra korstecken, inviga, välsigna." Av W får man även alternativet ”välsigna” samt, "vardagligt", kallar W det, också ”signera”.

Själv hade jag kunnat säga ”o, signade dag”, om nåt bett mig bilda en mening med ordet ifråga, lite ålderdomligt dock, Kanske tänkte jag på psalm 502, ”Den signade dag”. Men man är inte ensam om förvirringen. En person på Facebook skriver en bön om hjälp från FB-folket: ”Skulle behöva ett annat uttryck än sajna, som i sajna upp för nyhetsbrev". Fortsättningen lyder: ”Eller är sajna okej?” Sen följer en kanske något förvånad upplysning från skribenten: ”sajna finns alltså i SAOL".

Vi jobbar inte bara med två språk, engelska och svenska, samtidigt. Ett tredje utgörs av osäkerheten angående engelskans skriftbild kontra uttalet. En del skriver signa och andra sajna. Vi som kommer från den signade tid som försvunnit klarar inte den här polyglotta situationen.


PS ”Signade natt, då man får glömma, att man är bland dem, vilka utarbetade skola stupa i gruset under kulturens stora Dschoggernautsvagn”. (Antydan till förklaring i morgon.)

Att uttala Schweiz efter svensk norm, är det nåt att bagatellisera?

I dag fortsätter dramat kring uttal av utländska namn på länder, städer, etc. Nej, förresten, anekdot först: I samtal med en gotlänning nämnde jag platsen Roma som jag uttalade på det sätt man lärt sig av ”koma, monokroma, Oklahoma”. ”Råma”, gör kor, sa gotlänningen och korrigerade mig: ”Rouma”.

Det var förstås inte helt allvarligt: från andra delar av landet vet inte alla att det bor väschöttar(västgötar) resp öschöttar (östgötar) i Västergötland och Östergötland. Det går inte att begära av sörlänningar att de ska kalla städer i Norrland ”Ume, Pite” och ”Lule”. Men det är enklast att följa sitt modersmåls riksspråkregler för uttal av utländska platser.

Vi säger inte [Landen] utan London, inte Deutschland utan Tyskland. Inte heller kallar vi Schweiz ”die Schweiz" [di schvaits], som schweizare kan säga om sitt hemland. Med bestämd artikel! Däremot har vi en svensk uttalsvariant för just det landet, nämligen vad personen som ringt Ring P1 (se gårdagens inlägg) ville tala om.

I det samtalet visade programledaren prov på (sin vanliga) höga-hästar-attityd och sa bl a ”Jamen vi säger ju inte [pari] som fransmännen gör för Paris”. Nä, just det, vi säger [schveits] men inte [sveitsch]. Som om det inte var nog undrade programledaren om inte feluttalet snarare ”är lite gulligt”. Den som ringde sa även att det är oförskämt att inte bemöda sig om att uttala alla namn rätt, inte minst gäller det personnamn.

Från min tid på en lokaltidning var det absolut viktigast att tidningen stavade personnamn på det sätt människor själva skrev dem. Korrekturläsare fick snällt acceptera att någon kallade sig Helené. En gammal kompis som var lärare tog en elev med just det namnet på allvar och uttalade det med betoning på slut-e-et. Flickan protesterade och sa att hon hette Helen (med betoning och tydligt e-ljud på andra e-et). Läraren berättade vad accenten gjorde till uttalet och fick förmodligen en amenherregud-blick. En sån som P1-gubben säkert också hade.

Men nog hade vi en del problem med Anderzhon, Chenneth och Annétthe.

Mycket snack utan att egentligen komma fram till dagens ämne

I den del av tillvaron som inte består av tekniska ”framsteg”, AI och aktieutdelningar, nämligen naturen, förekommer påverkan och utrotningar som ofta har med de förstnämnda framstegen att göra. Utrotade och hotade är även världens språk. För svenskans del är det lätt att få spader av hur den moderna världen tuggar sönder ord och meningar. Likt PFAS tar de sen fäste i våra hjärnor och sinnen.

(Det var väl en inledning, va?). De senaste inläggen har bl a handlat om hur prepositioner (många s k småord, bör tilläggas) kastas upp som konfetti och landar med andra utseenden än de haft. Själv tror jag på långsamhet när det gäller språkets utveckling. Så klaaaaart att det sker förändringar när tiden går och samhället omvandlas, men ett så pass viktigt kommunikations-

medel får inte ändras hit och dit och stup i kvarten.

Men med såna här diskussioner är man ute i ogjort väder, det är tydligt. Just i dag får sabbandet av såväl små som stora ord vila en stund, det springer inte bort. I stället ska det klagas på en Ring P1-programledare som gillar att prata mer själv än överlåta snacket på dem som ringer. Och som dessutom ständigt påpekar att ”vi ska diskutera och debattera”. Vi.

När programmet startade minns jag det mer som att de "inringande" fick ta upp något ämne och tala mer fritt. Åtminstone blev de inte tillplattade och dribblade med. I dag tyckte en kvinna att det var dåligt av folk – främst dem som jobbar inom medier – att inte kunna uttala Schweiz. Det är även min åsikt. Man hör hur ljuden i landets namn vanligen ”vänds på” . I stället för att säga [schveits] säger de [sveitsch]. För dem som inte är hemma på främmande språk gäller inte några regler. Men det gör det för mediefolks uttal.

Kvinnan som ringde Ring P1 tyckte att det var skrutt att inte kunna säga namnet på det land där årets (otäckt upphaussade) melodifestival hålls. Om det här finns mer att berätta, bara bloggskribenten kunde låta bli sina ohyggligt långa inledningar till allt! Den riktiga frågan får alltså anstå till morgondagen. Tjingeling!

Dagens predikotext behandlar ämnena "dö, somna" och "gråta"

Speakerröst i trailer inför en tv-dokumentär: ”Jag väcktes halv sju på morgonen av flyglarm, men trodde det var övning, och somnade in igen”. Här finns exempel på ett riktigt finlir som visar på den nyansrikedom de senaste inläggen tjatat om. Frågar man äldre människor säger de flesta att ”somna in” är liktydigt med ”dö”. Det är en av många förskönande omskrivningar, eufemismer, som folk använder när de vill slippa säga brutala sanningar.

”Gå bort” är som bekant en annan, ”falla ifrån, gå hädan, få hembud” samt ytterligare en från förr: ”gå till de sälla jaktmarkerna”. De moderna varianterna är inte lika poetiska: ”Kola av/

vippen, lämna in, kila vidare, trilla av pinn, ta ner skylten”.

Alltnog. Ofta hörs yngre använda ”somna in” när de menar det banalare ”somna”. Där är den eviga prepositionslustan igen, man kan inte låta bli att trycka dit en verbpartikel, fast somna inte kan bli mer än somna. Jo, halvsova kan man, men säger inte ”jag halvsomnade”. Vis av alla amen-herregud-blickar unga ger en när man berättar att ”somna in” betyder "dö", är jag tyst. Trailertexten hade kunnat lyda enbart ”somnade igen” eller det lika korrekta: ”somnade om”.

Ja, här sitter man med sina nyanser och kan inte annat. Än att bli häcklad och bespottad (lugn, dessa inlägg måste läsas som kommande ur ett hörn av ett temperament). I samband med påveutnämningen hade DN en bild av en rörd nunna. Bildtexten löd ”en nunna torkar ögonen”.

Tur för nunnan på Petersplatsen att hon (förmodligen) inte kan svenska, en äldre svenska, där nyanserna står som spön i backen. I svenska språket torkar man inte ögonen om inte någon sprutat vatten på en eller dylikt. Hon torkade helt enkelt tårarna. Det är det många som gör i dagens värld, ibland är det tårar av sorg, ibland glädje.

Bort med tassarna! K-märk innebörden i svenska ord och uttryck

Om svensktalande gärna vill bygga på fler ord för vissa uttryck och fraser, så är det tvärtom gällande andra, där det förkortas så det står härliga till! Gårdagens exempel ”skriva, berätta, väva” ihop med ”fram”, påminner om språkvetaren Anders Svenssons DN-krönika nyligen, där han skrev att formuleringen ”hata på” bidrar till nyansrikedom i språket.

Man förstår en pyttedel av tanken: verbet ”hata” är inte trevligt, hatar man någon är det värre än bara ”tyckera illa om”. Men ”hata på” skulle alltså innebära ”klaga på” eller ”ogilla, bråka med”, och då vete fanken om på-et efter hata bidrar med någon nyansrikedom. Det finns ju redan synonyma varianter.

Till denna öka-på-med-fler-ord-önskan hör givetvis alla upp och fram och ut och resten av världens prepositioner m m som ska skapa denna rikedom. Jag har sett ”arrangera upp, distribuera ut” (och fler som jag glömt). Där är verben sig själva nog, för tusan! Om man arrangerar innebär det just det, det går inte att fäppla till nåt bättre med ett ”upp”. Distribuera betyder bl a ”dela ut”, så ”distribuera ut” betyder alltså ”dela ut ut”.

Att inte från barnsben och skola, medier, myndigheter ha fått lära sig innebörden i ord skapar detta hallabalaj: när dessutom undervisare på alla nivåer samt språkvetare talar om nyansrikedom i sammanhanget borde de inse ATT MAN I STÄLLET FÖRLORAR DEN !

Vi återgår till ”skriva fram” som ofta är samma tårta på tårta: vad är skillnaden mellan ”skriva en berättelse” och ”skriva fram en berättelse”, t ex? Om vi däremot kastar ett öga på ett av sportens vanligaste verb, ”spela”, så har ”spela fram” en betydelse, där finns en uppenbar rörelse och riktning. Fattar även jag som skriver fram en blogg och dessutom är sportokunnig utöver det vanliga.
             

Varför denna ilska med Trump-versaler och utropstecken? Jo, i ett mejl nyligen skrev en person (en i och för sig vänlig önskan, men...) ”krya dig” (anledning: influensa). 

Detta nya krya har jag också skrivit om, vissa säger/skriver ”krya dig”, en del endast ”krya”. Kanske med utropstecken, men vad vet man. Innebörderna i vårt språks alla ord och uttryck behöver K-märkas. Och krya på sig.

Skriver jordens folk ”fram” eller "bak" sina berättelser? Man undrar

Det blir svårt att läsa vilket håll folk än skriver åt. Bild: Några av världens skriftsystem, Wikipedia

   
Petiga språktyper vet inte alltid (fast det tror de) hur det förhåller sig med saker och ting. Ibland dyker något ovant och/eller ovanligt upp och de tänker: ”Det där har jag aldrig hört eller sett förr”. Det visar sig efterhand att de trots allt inte har kläm på hela det samlade språket (politiken, sporten, kulturen eller vad det kan handla om för besserwissrarna).

I vilket fall som helst tyckte jag att det med ens blev besvärande många romangestalter eller dito miljöer som plötsligt började ”skrivas fram”. Författare skriver fram det ena och det andra och det känns inte bekant. Skriva är väl skriva? Och då skriver man framåt och inte bakåt.

Men det är nog inkrökt att tro att de språk man känner till skrivs åt rätt håll allesammans? Som man kan råka kalla framåt om man inte tänker efter. Det finns många språk som skrivs från höger till vänster, men författare även på de språken ”skriver fram” sina handlingar och sitt persongalleri, inte "bak".

Oavsett de lite barnsliga funderingarna är det ändå nåt med den svenska kulturvärldens ”skriva fram”, det äger en air, en fläkt från den esoteriska och upphöjda världen. Själv kommer jag inte att skriva fram ett endaste dugg. Inte ens den vrede som ibland ångar ur denna blogg ska "skrivas fram". Men inte nog med det, folk "väver fram" saker också: händelser, t ex, ibland väver de fram historien (historiska förlopp) på bonader och gobelänger.

En nätkoll om vävare upplyste om att där var det inget nytt! Under många decennier har de ”vävt fram” historia, så det var bara att åter dra sig bakåt, bugande ursäkta sig. ”Berätta fram” låter lika manierat och behagsjukt som ”skriva fram”, men det är bäst att sluta här: vad tycker andra om ens eget språkbruk? Det slipper jag i bloggen som är en envägskommunikation.

Vad man KAN fundera över är om ”fram-et” spelar samma roll som ”upp-et”, att det kanske tyder på ett behov hos dagens svenskar att klämma till med nån partikel (som prepositioner och adverb) efter diverse verb för att öka densiteten, substansen, tätheten (apropå chosigt och affekterat språk) hos det sagda eller skrivna?

"Ett tänk" finns redan i folkdjupet, "ett säg" är på väg. Stålsätt sig!

Antagligen har ”säget” figurerat i bloggen tidigare, en liten fläkt ur minnet påstår det. Och det är en besynnerlig historia som är svår (för mig) att få grepp om. En radioreporter bidrog häromdagen med en inspelning från en intervjuad människa (nånstans) som företrädde en grupp eller organisation. Reportern inledde med: ”Vi har ett litet säg från en av dem”.

Vilsenheten gör en vansinnig: ”ett säg!” Man letar. Finns någon förklaring på svenska, eller på engelska – kan ”a say” ligga bakom? Som förkortning av ”a saying”? Som i sin tur betyder ”talesätt” och kanske t o m ”ordspråk”, som också kan heta ”proverb” på engelska. Tror jag.

Undsättning kommer från ”Synonymer.se”, ett ganska så pålitligt ställe. Om ”ett säg” skriver sajten: ”(slang; ett säg)” och ger synonymerna ”uttryck, fras, formulering” samt tillägger: ”(journalistjargong): uttalande, citat”. Det har nog Synonymer. se rätt i, på nätet hittar man flera säg, bl a i ett tidningscitat från en Northvolt-höjdare (om något i den långa processen): ”Det är ingen ursäkt. Det är i så fall bara ett säg som rättfärdigar statistik”.

Mönstret är detsamma som hos andra giljotinerade ord man (jag) inte gillar: ”ett tänk”, finns bland dem. Så länge jag hjälpligt styr över mitt eget språk kommer aldrig ”tänket” in i den privata ordlistan. Men! Några gamla kompisar emellan talar vi lite sådär tjoflöjt. T ex använder vi verbet ”prella” när vi bestämmer något preliminärt. ”Vi prellar onsdag kl 15 på vanliga plejset”, säger vi. Engelska uttryck har vi med en masse (som i sig är franska), t ex skapelser som ”shit pommes frites” (mer franska där, f ö).

Men detta val drabbar inte utomstående. Så där kan man ju inte hålla på och tala bland folk. Det är just det som borde sysselsätta fler människors ”tänk”: att vi anstränger oss för att bevara vårt modersmål så att det blir så gemensamt för så många som möjligt, unga som gamla.

Men det är väl nåt man kan se sig i månen efter. Tecken i skyn antyder att snart kommer vi, var och en, tala ett helt individuellt språk och får chansa på att omgivningen fattar vad vi säger.

I morgon blir det fler konstiga uttryck och andra små säg yttrade av det gåtfulla folket.

En matbil är något annat än en matvagn, men inte direkt en lastbil

Ingen matvagn, men väl en matbil. Bild: Xavi Cabrera, Unsplash

Under en massa år har vi åtnjutit alternativt lidit av ett gigantiskt inflytande från ett stort land i väster. Det har påverkat oss på ett sätt som inte går att mäta (för hur skulle det gå till?). Inflytandet har gällt större delen av mänskligt liv: konsumtion av i stort sett allt, musik, s k underhållning och livsstil samt språk.

Landet är ett av världens rikaste, men har en president med stora brister i språk och uppfostran. Språk såtillvida att hans meddelanden via den egna sociala-media-plattformen ser rudimentära ut, såväl till innehåll som utseende (de massa versalerna och utropstecknen). Vad gäller dåligt uppförande är listan lång, men nämnas kan det fula tilltaget att använda löjeväckande öknamn om dem han inte gillar.

Tragiskt, m a o, att detta är det språk som satt djupa spår i svenskan. Ekonomiska krafter har sedan länge sett till att vi översvämmas av ord, uttryck och begrepp från landet i fråga. Något som dyker upp ofta är ”food truck”. Ja, det är inte direkt en korvkiosk. Men eftersom många svenskar lärt sig att ”truck” betyder ”lastbil” (på engelska ”lorry”) så undrar man förstås vad en svensk borde kalla food trucken.

”Matvagn”, tänkte jag först, men insåg snart att en matvagn är något som rullas runt på skolor och diverse institutioner. ”Matbil”, heter det, en enkel, finfin översättning som få svenskar vill använda! Wikipedia ger ofta upplysande förklaringar, bl a denna:

En matvagn är en vagn som används för att transportera mat. Vissa av dem dras av människor eller djur, andra av ett annat fordon. De skiljer sig från matbilar genom att de inte tar sig framåt av egen kraft.

Rör inte de riktigt ”starka” verben, förstör inte nyansrikedomen!

Det vore elakt att hata på Språktidningens chefredaktör för att han skriver underligheter i DN. Men irriterad kan man kanske få bli? För ett par dar sen la han ut texten kring hur ”på” i uttrycket ”hata på”, fyller en funktion. De är många, språkmänniskorna i medelåldern, som tävlar om att skyffla in så många anglicismer och ungdomsuttryck som möjligt i svenskan.

Är ens eget motsträviga sätta-klackarna-i-backen-beteende ett tecken på ålderdom, så är de halvgamlas ett tecken på önskan att hänga med och hänga på och hänga med ungdomen. Ungdomen själv genomskådar även de halvgamla, så det är kört och kokt och stekt från början.

Orkar inte börja pladdra om partikelverb kontra fasta konstruktioner med betonade verb plus (vanligen) preposition. Skillnaden är t ex ”läsa om” boken (läsa den en gång till) och ”läsa om” boken (läsa om den i tidningen). Infödda svenskar eller de med jättebra språköra klarar de här varianterna som annars är mycket svåra att lära sig.

Men vaffanken ”hata på”? Bara för att unga börjat använda uttrycket på mer eller mindre sociala medier? AS ger exempel som ”Sluta hata på HV71-spelarna.” Sen kommer den vanliga harangen om att uttrycket redan funnits i si och så många år och – nu citeras AS själv:

Det är förstås fritt fram att ogilla nyheter i språket. Men personligen ser jag inte poängen med att hata på något som bidrar till att ge svenskan fler nyanser.

I svenskan finns ”skälla på/ gräla på/racka ner på” och med säkerhet fler. I hastigheten kan jag tänka mig ”gnälla på” och ”klanka (ner) på” samt, värre, t o m ”spy på”. Utan ”på” finns ”kritisera, banna, klandra, klanka” och en hel hop. Om det är nyanser man vill ha.

Men var snäll och peta inte på ”hata”, ett oerhört starkt verb i sig och som borde förbehållas de riktigt allvarliga sammanhangen. Det om något bidrar till nyanser, om än inte de vackra. Ord som sällan användes förr var, förutom ”hata", även förnedra, hota, förödmjuka”. Nu viner de i luften hela tiden, något som mer tyder på vår tid som en delvis mer förråad, delvis överkänslig värld, än att "man teg om allt förr", som det brukar heta. 

Dixi.

Minnet säger att ingen alls (i tv-rutan) sköts på nära håll före 1995

”De här protectar mot UV”, sa den unga flickan på bussen och visade sina protectande solglasögon för kompisarna. Många har förstås ett stort ordförråd av såväl svenskt som engelskt märke (och ännu fler språk), problemet nu är att glosor och begrepp blandas hej vilt.

”Han skjuts på nära avstånd” (citat från radio eller tv), den meningen kan man också ägna några minuter av sitt liv åt att fundera över. Man och man, förresten, det är jag som gör så. En del av min omgivning säger (på sin bästa svengelska*) om detta engagemang att de ”inte har sin tid för sånt”. Men nu var det ”nära avstånd”, och det lät konstigt. Det alldeles för jobbigt att söka efter förklaringen till varför ”nära håll” låter bättre. Det som låter bättre för en låter sämre för någon annan och frågan om vad som låter bäst kanske inte alls förstås av en tredje.

En sån som skriver dessa rader fortsätter ändå att undra och försöka minnas. Då kan det slå en att man hört folk i engelskspråkiga filmer skjutas ”at close range”. Det är lätt att pinpointa (äh, jag bara pratar som tjejen i första meningen) NÄR man började uppfatta att de som hade otur stup i kvarten sköts ”på nära håll” – som textremsorna kallade det på svenska.

Då ödet ville att jag inte såg nånting (nästan) på tv mellan 1975 och 1995, är det lätt att räkna ut varför de här tankarna dykt upp. Det gick nämligen att med två tv-fria decennier bakom sig, inse att det därefter blivit mer av allt i rutan (fler tv-kanaler och filmer av "modernare" snitt) och, inte minst, att det blivit råare. Den som i lägre tonåren inte fick se serier som Perry Mason och Helgonet ("otäcka", sa föräldrarna), utan skickades i säng, stod inte rustad för allt det våld som dämts upp och efter 1995 vräktes över ens milda och troskyldiga gestalt.

Det är så pass, när minnet rannsakas, att jag inte ens kommer ihåg att någon alls sköts på nära håll (d v s ”close range”) före 1995. Allt det här är förstås snicksnack, men åtminstone har översättningen ”på nära håll”, satt sig längre in i hjärnan, än ”på nära avstånd”. Och det går att fortsätta undra över varför.

*Före engelska inflytandevräkandet sa man nog bara det enkla: "Jag har inte tid med sånt"

Bugande sig, gående bakåt, påbörjar man sin canossavandring

Finns det NÅGOT i språkväg som den petiga bloggaren inte reagerar inför? Nä. Halvgaggig tänker man vid skrivandet av det här inlägget, att det överdrivna användandet av verbet ”plocka” bör diskuteras. Så man tittar lite bakåt i bloggen och hittar femtiotusen exempel. Det vore hemskt att ta upp det en gång till, men som den besatta galning man är, går det inte att låta bli. Gå nu tillbaka i föregående mening och se hur där står ”förfärligt att ta upp”. Vore man en modernspråkstalare hade det kunnat formuleras ”plocka upp det en gång till”.

En av bloggens avsikter är att hjärntvätta, eller åtminstone tvätta så pass att läsaren inte kan göra annat än reagera ute i tillvaron. Bevittna alltså hur nu verbet körs en gång till i hjärntvättprogrammet! Så här kan det gå till: När man just beställt en toaborste online för att sen hämta den på shoppingrundan, kommer strax ett sms med beskedet ”Färdigplockat”. Personalen har alltså plockat färdigt ens toaborste så att man kan hämta den. Behändigt.

Det är säkert bara gamla stofiler som tycker att ”Färdigplockat” låter kul i sammanhanget. Men det går på ett ut, dagens humor och komiker förstår man inte själv, så det bildas kanske bara en gudomlig balans. Ska nu för sista gången (på några veckor) skriva att det gamla ”ta” funkar bra i stället för ”plocka”: ta fram, ta upp, ta ut, ta in ta hit och dit. Med flera. Affären kan skriva ”Färdigt/Klart att hämta”. Och sluta plocka toalettborstar.

Men aldrig får man vara riktigt glad. I bakåttittandet bland bloggens inlägg fanns ett antal liknelser som kläddes i nästan exakt likadana ord. Bilden som använts irriterande ofta handlar om att man är blind för en företeelse, men hittar en massa exempel på den när man väl börjar koncentrera sig. I såna sammanhang väljer jag tydligen alltid att likna det vid vad som (oftast) händer när man plockar trattkantareller.

Nu är jag så trött på den ”bilden” att det bara är en canossavandring och tusen ”mea culpa” som återstår. Men gjort är gjort om än i gyllne dosor.

Är ”prick på” verkligen på pricken? Det är tiotusenkronorsfrågan

Häromdagen hördes en radioreporter säga om något som passade, matchade eller stämde bra (vete 17 vad): ”Det här var ju prick på”. Och en annan får språkhicka – om nu situationen var rätt uppfattad. För vad som förmodligen avsågs var svenska uttrycket ”på pricken”. Det var en mycket chockerande och intressant iakttagelse!

Engelska ”spot on” kan översättas med ”exakt, perfekt, på pricken”. Det är m a o en besynnerlig abrovink att vända på orden i frasen och skapa den för en svensk (t ex mig) konstiga formuleringen ”det här är prick på”. Ordet ”spot” betyder ”fläck” och en hel massa andra grejer, ”prick”, finns bland dem. Kanske är ”dot” vanligare för ”prick”, men ändå! ”On the spot”, däremot, kan betyda ”genast, på direkten/momangen/stubben”. Bäst att sluta, det här drar i väg till månen annars. I vilket fall som helst skulle inte jag kunna säga att något ”är prick på”.    

Förste vinnare (1957): Ulf "Hajen" Hannerz, då 14 år 

Nu något helt annorlunda. Påfallande ofta hör man folk använda uttrycket ”Jaa du, det här är tiotusenkronorsfrågan!” Givetvis är det något man hasplar ur sig utan att tänka. Man tänker f ö sällan på varför man säger som man gör. Men i det här fallet händer det att man undrar hur mycket 10 000 kronor 1957 (året för det första frågeprogrammet) vore i dag. Svaret är ca 165 000.

Trots det kan man inte ändra det idiomatiska uttrycket och påstå att något vore hundrasextiofemtusenkronorsfrågan. Säkert kommer uttryckssättet att leva länge än, men kanske slutligen förvandlas till en språklig antikvitet i framtida bibliotkeksavdelningar som då kommer att inrymmas i de AI-modeller humanoider begagnar sig av.

PS Tiotusenkronorsfrågan kallades på sin tid även Kvitt eller dubbelt