En mjukare variant av en nostalgisk ton – hur fint kan det fina bli?

Gårdagens bild skulle förklaras i dag, stod det visst i samma gårdags blogginlägg. En barre löver å löver! Översättning: man bara lovar och lovar. Mer översättning ska det bli. Bilden togs från en prima gratistjänst (för bilder), Unsplash. Som förklaring fanns en mening: ”The glorious misfits. Unwanted inflatable animal toys saved from landfill”. 

Djur på mur, gårdagsinläggets illustration

Fotot är rätt kul och sägs ha tagits på en återvinningscentral. En massa ord angavs som nyckelord, eller nåt, till bilden. Här är en del av dem, oöversatta dock: Diversity, autism, different, pet, inclusion, variety, ethnicity, odd one out, asylum seekers, med flera.

Däremot fuskade jag ihop en översättning av meningen i första stycket ovan. Google Translate gav: ”De fantastiska missanpassningarna. Oönskade uppblåsbara djurleksaker räddade från soptippen.” Fantastiska missanpassningar? Ett infall riktade uppmärksamheten mot ChatGPT, vars översättning löd: "De härliga udda figurerna. Oönskade uppblåsbara djurleksaker räddade från soptippen."

AI-n är ju en generös natur och undrade om jag kanske ville ha en mer poetisk formulering, svårt att tacka nej till! Den lät: "De strålande särlingarna – uppblåsbara djur, en gång ratade, nu räddade från glömskans avgrund." Förslagen började dugga tätt, hur vore det med en mer formell variant av meningen?

Visst, här är den: "De ärofulla avvikarna – uppblåsbara djurleksaker som annars skulle ha kasserats, nu bevarade från deponi." En mer nostalgisk ton, erbjöd intelligensen, och man fortsätter att svara jakande, överväldigad av alla möjligheter (pass på, min privatpersonliga ironi är påkopplad nu). ChatGPT berättar att ”här kommer en nostalgisk version med tonvikt på barndomsminnen och en varm, lätt vemodig känsla: De älskade udda figurerna – uppblåsbara djurleksaker från en svunnen tid, en gång bortglömda, nu räddade från glömska och soptippens tystnad."

Intelligensen hade blivit riktigt varm i kläderna och föreslog nu ”en något mjukare variant: De charmiga barndomsfigurerna – uppblåsbara djur som länge legat undangömda, men nu får glänsa igen, räddade från att försvinna för gott."

Den egna hjärnan började becka igen (finns med i SAOB…) och erhöll nu en uppmaning (nästan) som påminde om en dödsstöt: ”Vill du använda detta i ett specifikt projekt, t.ex. ett konstverk, en utställning eller ett varumärke? Då kan vi finslipa det ännu mer.”

Efter en sån session är man färdigslipad. Det här AI-joxet känner de flesta till, men om någon mot förmodan inte är beredd på vad som börjat titta fram bakom knuten: se det då som en upplysning. Det mänskliga språket kommer att få draghjälp, sanna dessa ord. Mycken text (och annat), litteratur kanske till och med, kommer att glittra, flamma och blomma mer än den blommigaste av Skåneförfattare kan uppbåda.

Godhetsorden som för tankar till en annan ojämlik värld. Konstigt...

Valet av bild kommer att få sin förklaring i morgon. Foto: Ben Wicks, Unsplash

 
Informanten I sa häromdagen till sin äkta hälft: ”Kan vi inte låta bli att nämna Trump under en endaste dag?” Det är lättare sagt än gjort. Och många har sagt sig strunta i kanonlistan, jag själv, bl a. Och ändå babblar folk (liksom man själv) som attan om den. Här kommer genast en egen kommentar om den kulturkanon jag i förra inlägget påstod inte fanns mycket att säga om. I sanningens namn handlar det inte om kanonen i sig, utan vissa ord av typen politruksnack som känns störande för en gamling.

Mängder av politiker (och andra i upphöjda positioner) börjar för många meningar med ”givet”. Med liknande frenesi talades på kanondagen om ”inkludera/exkludera” (verb) och ”inkludering/exkludering” (substantiv). Avsikten är nog god, ändå kryper de in under skinnet som kletiga välgörenhetsord. Äldre kan minnas barndomens berättelser om välklädda och välbeställda damer som gick runt med fyllda matkorgar till Di Fattige. På julafton.

De moderna godhetsglosorna framkallar samma känsla av obehag. "Inkludera" betyder (SAOL) ”in­beräkna, in­begripa, räkna med”. Den snabbare SO ger exempel av den nygoda sorten: ”hon inkluderar honom i sin vän­krets”, men även det ekonomiska språk där de två orden ofta varit centrala: ”priset inkluderar rum och frukost”. SAOB ger innebörd liknande SAOL:s, ”innefatta; inbegripa; medräkna”. Artikeln om ”inkludera” publiceras 1933, exempelmeningarna är påfallande få och har inte börjat omfatta (inkludera?) den mänskliga välviljan ännu.

”Exkludera”, med samma latinska ursprung som motsatsordet ”inkludera”, får i SAOL och SAOB betydelsen ”utesluta” (SAOB ger även ”utestänga”). Ett annat svenskt ord är ”utelämna”. SO:s exempel på innebörd lyser av den politiska nutiden: ”(formellt) tvångs­mässigt av­lägsna viss grupp”. Vi har massor av gamla synonymer som kan användas för att variera sitt språk. ”Utesluta” och ”utestänga” säger väl precis vad det är fråga om? För ”inkludera” funkar ”räkna med/in” och varför inte begrepp som ”ta med” och ”inbegripa”?

Kulturministern begagnade sig av ett eget ord under kanonpressträffen: i stället för substantivet ”inkludering” använde hon ”inklusion”. Detta är i sig inte inkluderat (förlåt…) i någon av de tre stora ordböckerna, men Wikipedia förklarar ordet så här: ”Inklusion är inom matematiken relationen ⊆ på mängden av delmängder till en given mängd”.

Med rötter i inte ett annat land men en annan tid, tycks det allt svårare att ha invändningar mot språkbruket utan att stoppas in i ett felaktigt fack. Det är som Orwells böcker fast med en ytterligare vridning.

Ibland är företeelser för konstiga för att kunna fångas i en rubrik

Listan över bloggämnen är lång nu, men så är det också dagen efter en uppmärksammad lista, den dag då kulturkanonen small. Och man själv small av, kan tilläggas. Projektet är något av det underligaste som skett inom den s k kultursfären på år och dar, det sticker verkligen ut! De sista orden där var, förstår en van läsare, ironi. ”Sticka ut” är en av tusentals styggelser som tagits upp på denna plats tidigare. Och snart dras upp igen ur det språklödder till utarmat modersmål vi får hålla till godo med.

Mitt i detta en kanon! Det ska icke bli långpratat om denna anomali, som många ger blanka fanken i, särskilt en rad s k kulturmänniskor – givetvis. De är kanske de första att förstå det meningslösa med så stort rabalder och mycket väsen för ingenting. Trots det satt undertecknad klistrad vid pressträffen och skälen var inte helt renhjärtade. Inte heller är känslan av vrede/

avsky mot kanonprojektet så himla jättestor heller, så egentligen finns inte mycket att säga. Jo, en sak: Nån av de klyftiga som tillfrågades sa att han kände sig nöjd med de hundra förslagen på listan och att han antagligen skulle ha varit nöjd med hundra helt andra också!

Ytterligare en klok person (som f ö undervisar på lärarhögskolan) sa att skolan är viktigare än det mesta på listan. Och i skolan svenskämnet särskilt. Det hon då förmodligen menar är att svenska språket är grunden för alla andra skolämnen samt grunden till den tanke-, yrkes- och individvärld var och en bygger åt sig. Skolan är viktigast av allt samt att barn inte ska hindras av låga betyg vid låg ålder utan ha fler chanser. Jo, en sak till. Under direktsändningen rullade en textremsa där det stod:

Den ständige sekreteraren Mats Malm deklarerade tidigt att Svenska akademien inte ville inte vara delaktiga i projektet

Min invärtes, och ännu delvis fungerande, korrekturläsare sa att Akademien skrivs med stort A, och att man glömt korrigera ”inte ville inte vara”. Dessutom är nämnda akademi ett entalsord (som innefattar ett flertal personer) och därför heter det ”S A ville inte vara delaktig…”. Det brukar folk i allmänhet strunta i numera, men på självaste kulturkanondagen kunde väl språket ha putsats på, när det ändå ska vara så flådigt. I vilket fall som helst var SAOB, bra verktyg för alla, ett av förslagen på kulturkanonlistan.

Frukten av ens möda: Bananer och jordgubbar fortsätter bråka

Ställer man frågor på nätet ramlar man givetvis över allehanda bi- och restprodukter. Senast gäller det bloggens efterforskningar angående vad som räknas som frukt respektive bär. På webbplatsen/diskussionsforumet Reddit (med säte i Kalifornien) visade sig en annan mänsklig varelse ha ställt frågan ”Hur kan en banan vara ett bär men inte en jordgubbe?” Forumet är översatt från engelska och originalet löd: ”How is a banana a berry and a strawberry not?”

Frågan låg under en särskild rubrik: ”Förklara som om jag vore fem” (original: ”Explain like I am five”). Det är en bussig rubrik som man skulle ha nytta av många gånger om dan. Och den blev genast aktuell för undertecknad som inte på egen hand kan räkna ut vad det är för fel på den svenska meningen ”Hur kan en banan vara ett bär men inte en jordgubbe?”

Vad är den grammatiska förklaringen till vad som är knas med den? Man har lärt sig begrepp utantill såsom (exempelvis) ”satsförkortning”, men är detta en sådan? Visst förstår de flesta svensktalande innebörden i meningen (även jag…), men vad gör den konstig? Man måste gå till botten med saken.

Frågade en representant för den mer språkkunniga omgivningen, informanten A, som genast ropade till: ”Satsförkortning, nejnej, det är bara en klantigt formulerad mening!” Och fortsatte: ”Det är ju enkelt, flytta bara på inte: Hur kan en banan vara ett bär, men en jordgubbe inte?” Nu låter den inte så vidare värst ändå, men betonar man inte är saken är biff.

Anledningen till språkdebaclet kan vara intressant: Förmodligen är denna amerikanska webbplats översatt av ett AI-program som ”vet” att formuleringen ”how is a banana etc…” inte kan översättas med ”hur är en banan o s v...” utan måste skrivas som ”hur kan en banan vara…”. Jahapp, sen går det ändå fel. Om valet av ”men” istället för ”och” har med det hela att göra vet jag inte. Däremot står klart att om denna AI i just detta fall ägnat sig åt vad som vanligen går fel, nämligen direktöversättning, så hade meningen, just i detta fall,  blivit rätt”.

Det här väcker tankar som knappt går att tänka färdigt kring. Liksom.

Är man på ett bra ställe eller mår man finfint i största allmänhet?

Det finns ännu översättare som klarar av en bra svenska, en sån som det blir intressant att se hur AI ska få till inom den närmsta tiden. I och för sig kommer språket att ständigt knådas om, och framtidens människor tala på ett sätt som inte går att föreställa sig i dag.

Bloggen har tagit upp de löjliga direktöversättningarna av ”I’m in a good place now” och ”I know where you’re coming from”. Dessa har då låtit: ”Jag är på en bra plats nu” samt ”Jag vet varifrån du kommer”. Naturligtvis kan de också vara relevanta: i första exemplet kanske någon är på en bra/trevlig plats. Vi kan gissa på en äng i Alperna, en liten by i Anderna, under en palm i Långtbortistan.

I de flesta fall bör den första meningen översättas med ”Jag mår bra nu” eller ”Jag har det toppen nu”. Eller liknande. I det andra fallet ”jag vet varifrån du kommer”, och med sammanhanget tydligt i en film eller vad det nu var, hade en översättare valt det påfallande enkla och korrekta: ”Jag vet hur det är”.

Tro på mej (jag är tjej*) – det kommer att vara MYCKET svårt att förstå vad som meddelas en framöver, från såväl medier som resten av mänskligheten, även den svenska delen. En tröst är att alla kommer att få det lika svårt. De flesta språk (i alla fall många) påverkas på liknande sätt av engelska, mest den amerikanska varianten.

I min dunkla kammare funderar jag ibland på alla möjliga språkkollisioner. Om låt oss säga tyskan drabbas på liknande vis, kommer ”I know where you’re coming from” att heta ”Ich weiss wo du herkommst”, vilket betyder ”jag vet varifrån du kommer”. Vid tillfälle ska jag försöka hitta nån modern tysk och fråga den om det förutom att man säger sig veta varifrån nån kommer också kan betyda ”Jag vet hur det är” alt ”jag vet hur du har det”.


*Ur en låt som sjöngs av den kvittrande Gunwer Bergqvist (född 1932) i en Knäppupprevy (1960–61) och börjar med ett spralligt utrop: ”Livet är stenkul, tro på mej jag är tjej”. Frasen sitter i ens i huvud, vare sig man vill eller ej. Tro på mej, jag är tjej.

Är diverse frukter och bär verkligen vad man tror att de är?

En frukt och tre slags bär i ens fruktskål. På bilden syns även några blommor som är blommor. 

   

För den som vanligen inte ägnar mycket tid åt sociala medier, är det i alla fall ett äventyr att följa banantråden (se senaste inläggen). En bit in i den skriver en person: "Go ape är visserligen kortare än Go bananas, men tycker inte ni andra också att Go bananas liksom ligger bättre på tungan? Go ape har ju ett obekvämt vokalmöte".

Efter denna intressanta och rätt avancerade kommentar – ”vokalmöte” är ett ord man hör/läser rätt sällan, beskriver någon i nästa inlägg bananen som en ”udda frukt”. På det kommer ett lakoniskt svar: ”Banan är ett bär”. Snart dyker nästa kännare upp och säger ”Ett bär är en typ av frukt, så bananen är fortfarande en frukt”. Den korthuggne får åter svar från ”kännaren”, som nu citerar Wikipedia: "Bär är i botanisk mening mångfröiga äkta frukter inom undergruppen saftiga frukter." Svaret på det blir ”Ofan, där ser man. Ok, då hade jag fel”.

Därefter sker ett skutt som är svårt för en ovan Flashback-läsare att förstå. Det tycks som om en annan konversation kommer in från sidan och fogas till banan-diton, för nu skriver någon ett inlägg som börjar: ”Ett apelsin är nog väldigt ovanligt idag". I slutet tillägger skribenten att ett dylikt apelsingenus finns i låten Anna, du kan väl stanna. Samt tillägger: för rimmets skull.

Detta är gefundenes fressen för en sbråkbloggare som slår upp den gamla klämmiga låten där en rad lyder: ”Vinet och apelsinet det har jag köpt åt dej”. Nu har jag själv gått bananas p g a sökandet efter vem  som skrev sången. Den tillskrivs minst fem låtmakare, men det är säkrast att stanna (!) vid Wikipedias förslag: Jules Sylvain, som egentligen hette Axel Stig Hansson. Och året var 1927, enligt W. 

Samtalet på Flashback går vidare med dialektala skillnader i en eller ett apelsin, paraply, magnecyl, potatis, för att sen via dialektala skillnader hamna i långa diskussioner om språkhistoriska fenomen. Och så där håller det på och håller på i en nästan ändlös tråd.

Lätt att halka in på det nätforum vars rykte inledningsvis var dåligt

Det fuskigaste man kan göra som skribent är att sno andra texter och ”citera”. Men det är lockande av flera skäl: man hittar rader, korta, långa eller många, som är roliga eller intressanta. Eller så har man ont om tid och kokar soppa på en spik, eller hur det ska uttryckas. Här kommer ett mellanting, för när jag skrivit ”go bananas” ett par gånger samt googlat det många flera, hamnade jag på forumet Flashback, om vilket Wikipedia skriver:

Flashback Forum är ett svenskt internetforum, och en av Sveriges mest besökta webbplatser (publicerat 2017). Flashbacks webbplats lanserades 1995, forumet grundades 1996 men fick sin prägel år 2000.[5] Det inrymmer ett brett ämnesområde från aktuella kriminalfall, politik, privatekonomi, bilar och sport till droganvändning, prostitution och psykisk ohälsa.

Efter att inledningsvis ha förknippats med allehanda kriminella verksamheter samt människans mörkaste skrymslen har forumet tagit klivet in i folkhemsvärmen. Någorlunda, åtminstone. I alla fall var Flashback ett av de ställen som hade diskussioner om ”go bananas”.

En Flashback-medlem ställde frågan: ”Vem har myntat uttrycket ’go bananas’ och var har det kommit ifrån?” En annan svarade: ”Vem som myntade det eller exakt var det kommer ifrån tror jag inte du kommer att få reda på, men de flesta google-träffar på go bananas slang verkar antyda att det anspelar på apors reaktion där de serveras bananer och jämför även med uttrycket Go ape. En tredje medlem sa: ”Apor gillar väl nötter också, så man skulle ju kunna tro att ’go nuts’ har samma etymologi, men så tycks inte vara fallet”.

Den här konversationen är från 2009, men 2020 tas en likande upp när ytterligare någon undrar över uttrycket. En person svarar: ”Inte en minsta aning. Men att halka på ett bananskal är måhända ett sätt att tappa kontrollen”.

Tappa kontrollen är inte precis vad som sker senare i denna samtalstråd, som mer och mer börjar likna ens egna samtal med kompisar. Man börjar tala om de höga matpriserna och ohyra på krukväxterna. Diskussionen går vidare och slutar med apokalyps och existentiell smärta. Osäkert vart Flashback tar vägen i banantråden, kanske följer bloggen den en bit till.

Var man går i skogar, berg och dalar, följer ord från annat språk

Har man levt länge med svenska som modersmål är det väl inte så konstigt att man reagerar när språket går bananas? Det började ske ganska tidigt för min del, och berodde på en omvärldsförvandling som hetat duga. Sporten la sig i början av 2000-talet till med ett engelskt uttryck som nu tycks införlivat i svenskan: När sportare vill vinna säger de sig "gå för guld”.

Frasen kändes lite larvig, inte minst för att det gick att räkna ut med öronen varifrån den kom. Kollar man runt visar det sig att många liknande, rätt intetsägande, fraser också lånats in, särskilt i sportvärlden. Man hittar exempelvis uttrycket ”gå för det!” Och bleknar. Engelskans ”go for it” är en kraftfull uppmaning, och våra enkla utrop ”kämpa!” eller ”kör hårt!” måste rimligen vara bättre. Uttrycket ”låt gå för det” är en annan femma, med annan betoning.

Vad gäller det guld idrottare ”går för” finns det säkerligen lämpliga termer som inte är stulna från andra språk. Det verkar som om det mycket basala engelska verbet ”go” bidrar till stora förändringar i svenskan. Förutom ”gå för guld” har vi även ”gå off-grid” (off-grid avhandlades för några dar sen i bloggen), "gå viral, gå bananas" och säkert en massa andra ”gå+något”.

Ibland används även ”köra” för något som uttrycks med ”go” på engelska: ”I’ll go for cappuccino” blir svenska ”jag kör på c”, när man beställer i ett kafé. Följande historia förekommer nån annanstans i bloggen, men här går vi igen ("here we go again"). För flera decennier sen, vid en glasskiosk, stod jag och en kompis förstummade när kunden före oss beställde och sa: ”Jag kör på vanilj och jordgubb”. 

Beträffande nyss nämnda ”gå bananas” kan en svensk med fördel säga ”bli galen/knäpp/tokig/

vansinnig”. O s v. ”Gå off-grid” kan uttryckas som ”bli självförsörjande”. Man kan även lägga till ”beträffande el, vatten”. Ett annat intressant fall är ”gå viral” som lämpligen bör heta ”bli viral”. Angående ”go bananas” hittade jag ett brittiskt webblexikon, Collins, som ger tolv synonymer. Bland dessa finns ”go crazy/ nuts/bonkers/mental”. Alla med "go" framför sig, ty så lyder den idiomatiska konstruktionen på engelska. Svenskar har som sagt sagt ”bli”.

Poesi, gott folk, blir en tuff match för den konstgjorda intelligensen!

Översättare och tolkar står först på en lista över yrkesgrupper som antas bli arbetslösa på grund av den artificiella intelligensen. Fan tro’t! Förutom att klaga ihärdigt och bittert på språkets nedgång och fall, lägger jag även märke till när och hur vissa medvetna människor arbetar i motsatt riktning, vanligen i tysthet, nästan helt omärkligt.

I en brittisk serie om en psykopat som inte är den han utger sig för (underhållningsgenren tycks poppis i psykopaternas tidevarv…) berättar denne om sin lantliga stuga: den ligger ”lite avsides”. På originalspråk sa han att den låg ”off-grid”, som ju var Sbråks gårdagsämne.

Här har en översättare, en s k undertextare, valt en kanonbra lösning. Det finns ingen vits med att i en sån här serie beskriva ”off-grid” med ”att vara utan el, kanske vatten, ha dålig mobiltäckning” etc. ”Avsides” ger tittaren en tillräcklig bild av vad galningen tänker dra in kvinnan i för belägenhet.

Det vore intressant att se hur en framtida AI ska dribbla med det obestämda antalet möjligheter som en svenskspråkig (i vårt fall) hängiven översättare behärskar. Eller tolk, förstås, båda dessa sysslor kräver språkkunskaper och -känsla utöver det vanliga, som det brukar heta.

I ett inslag i P1:s Kulturnytt (mars 2023) intervjuas forskaren Juanita Olivera, som disputerat på en avhandling om översättning av poesi. Intresset väcktes efter att hon läst Tranströmers dikter översatta till hennes modersmål spanska. I det här radioinslaget nämns den norska termen ”gjendiktning” (felskriven på SR:s hemsida). Det handlar förstås om att tolka originalpoesi och översätta den på ett sätt som nog inte är något för AI eller andra som inte äger mänsklig elasticitet i hjärnan. Norska Wikipedia förklarar begreppet så här:

Gjendiktning er en form for oversettele der en forsøker å overføre noe annet og mer av innholdet i et litterært arbeide enn det som kommer fram ved en vanlig ordrett oversettelse.

Man kan hitta svenska försök att översätta termen, bl a ”återdiktning, version”. I Sydsvenska Dagbladet skriver Per Bergström (oktober 2010):

Det norska ordet för att översätta ­poesi är ”gjendiktning”, ett ord som kanske bättre kan beskriva en möjlighet att föra över poesi till en annan språkdräkt, att bygga upp dikten igen, förverkliga den och livgöra den på ett nytt språk.

AI-översättningar? ”Schår amår!” Som en kompis brukade utbrista när hon betvivlade något.

En enkel brygga i idyllisk natur eller ett tiny house och off-grid?

Bra plats för brygga eller minihus

En tanke – nej, önskan – som följt mig under ett antal decennier är den om en brygga. Bara en enkel brygga. Hus, sommarställen och trädgårdar är stora åtaganden, men en brygga, det vore nåt. Flytbar i nån mening, men helst även flyttbar. Där faller idén, även om man kan tänka sig en större luftmadrass att lägga ut på passande ställen. Men numera är frågan om bryggans stabilitet större än för 30–40 år sen.

Den som önskar sig en brygga, kan också falla i trans av begreppet ”compact living”, som svensken säger, även om det går lika lätt att förstå ”kompakt boende”. Trots fascination blir det omöjligt att förverkliga för oss med ”hoarder-läggning”, som f ö kan kallas samlar-läggning.

En riksblaska hade ett reportage om en ung familj som bor i ett hus på 22 kvm. Kanske sitter det kvar ett dockskåpsbarn i en, som tycker att det låter tusen gånger charmigare än det vore att verkligen utsättas för den charmen. Tidningen skriver (i sin första version av artikeln) att paret ”bor helt off-grid i ett tiny house som de byggt själva”. Begreppen ”tiny house” och ”off-grid”, citeras inte ens, begreppen behandlas som svenska.

En solpanelsfirma förklarar: ”Att leva ’off grid’ betyder kort och gott att leva utanför elnätet”. Paret i tidningen har även utedass samt tar vatten ur en brunn. ”Tiny house” betyder ”mycket litet hus”. Det går nog att tänka sig svenska för detta. Om ”pyttehus” låter för larvigt i folks öron, kan väl ”minihus” fungera? I en annons för små hus står: ”Tiny house begreppet kommer från USA…” Från ett engelsktalande land, det går att räkna ut, ett som inte ofta har bindestreck.

Men på P4 Sörmlands hemsida ligger inslaget ”Emmas lilla dröm: Bygga och bo i ett pyttehus”. Det ligger även en hel del texter och inslag om ”minihus” på nätet. En bön till bloggens läsare: kalla ”off-grid” nåt i stil med ”leva utan(för) elnätet” och ”tiny house” för ”minihus”. Men den som alltid kallar sin cykel ”bike”, sin bil ”car”, sin hund ”dog” och så vidare, kan lugnt säga ”off-grid” och ”tiny house”.

När Kämbridsch inkluderar ord kan det synas i "nyordslistan"

Efter gårdagens ansats kommer en litania. Den som inte gillar klagosånger bör sluta läsa och göra nåt annat, det finns mycket underhållning i tv nu för tiden. Här ska det handla om radio.

Ett kort inlägg i P1:s Kulturnytt satte fart på ens blodomlopp. Det handlade om arbetet med den s k nyordslistan, Språkrådets variant av Mello. Listan har inte riktigt den betydelse som allmogen tycks tro, den är ”inte en förteckning över nya godkända ord i svenskan, eller en komplett förteckning över alla nybildade ord, utan är exempel på aktuella nybildningar i språket”. (Wikipedia)

I radioprogrammets resumé står följande: ”Efter att flera omdiskuterade nyord har inkluderats i Cambridge lexikon ökar chansen att ord som ’skibidi’ och ’tradwife’ blir mer långlivade”. Kulturjournalisten använder ”inkludera” ett antal gånger, tidigare användes ”tas upp, tas in, tas med” när det gällt listor överhuvudtaget.

”Inkludera” är ett förhållandevis nytt och svulstigt (tycker jag) ord i svenskan. Det kastas för ofta in i för många sammanhang där andra synonymer bättre beskriver diverse ”inkluderingar”. Om ”skibidi” finns inget att säga, det är ett typiskt slangord som folk säkert faller för och tycker låter ballt samt därför använder.

”Tradwife”, översättningsförklarar journalisten som ”traditionell fru”. Man inser att det är första gången man hör det uttrycket. Ligger inte begreppet ”hemmafru” närmare till hands, undrar en svensk. Och bedrar sig. För en (nordamerikansk?) sida, Parents, förklarar skillnaden:

Till skillnad från hemmafruar, som kan välja att stanna hemma av praktiska skäl, som barnomsorg eller helt enkelt av njutning av hushållsskötsel, håller sig traditionella kvinnor strikt till traditionella könsroller, drivna av en tydlig tro på deras nödvändighet och dygd

Man vill sno en typisk fras från hur överraskade ungdomar lät för så där 25 år sen: ”Å ja ba: Ööhh?” Dessutom uttalade journalisten Cambridges första del som [käm] och inte det vedertagna [keim] samt berättade att språkrådets representant tror att årets nyordslista kommer att inkludera skibidi och tradwife och att de orden då bli några slags idéhistoriska artefakt*. Kulturnytt, jag sa det, va?


*Artefakt är inte ett kollektivt substantiv

Innevarande dags ämne kommer först i morgon, typiskt Sbråk!

Faktum är att jag diskuterar och debatterar en hel del med mig själv. I morse, t ex, la jag märke till hur jag satt och stirrade ut genom fönstret på ett blått hörn av himlen, medan arton tankar trängdes kring något uttryck jag just hört eller läst. Beteendet kan handla om en arbetsskada, ett vanligt sätt att vara, banal adhd.

Diskuterar man sånt med människorna kallar de en nörd, upptagen med sig själv (trots att det gäller ord och språkligheter av alla slag) och/eller ber en koppla av. Men det kan vara bra att veta hur alla (antagligen) har sina tankar gående åt olika håll här i världen.

I första stycket förekom nyss en massa ”jag” – inte direkt i enlighet med bloggens statuter – och det ska genast åtgärdas! Ja, alltså, några måste få vara kvar, förstås! Men det var som vanligt en lång inledning till dagens ämne som ungefär var tänkt att vara: Är det fult att agera kriarättare om man råkar kunna något?  Eller reagera när man känner att ett nytt "språk" lägger sig över det gamla som fungerat länge och ännu funkar?

Men vem fan kan var säker på något alls i dag? Egna inlärda kunskaper? Språket får ständigt nya innebörder – de förändras inte på ett stabilt sätt, utan ändras om och om igen. För några decennier sen existerade ämnet ”språkhistoria”: det var när sätt att tala, skriva, uttrycka sig inte flaxade i väg på en kafferast – de stannade kvar så länge att åtminstone några generationer hade ett nästan gemensamt språk inom sin grupp – geografiska områden vanligen.

För bloggen har det gått i dag som många andra dagar: det blev bara ett avstamp och en ansats. Morgondagens inlägg kommer att innehålla själva dagens ämne. Men undertecknad (haha, "mig") gör det inte mycket. Det blir till att sitta och stirra ut genom fönstret igen. Det finns många blåa (hjälp, ska man välja blåa eller blå?) hörn i himlen. Svag vind, kastanjerna gungar lite lätt bara, de som inte fallit av alltså.

På Fred Flintas tid anade man inte vad ens merch skulle bli värt!

Det ligger kvar ett klagande och skvalpar sen pratprogrammet ”Talkshow i P1”, där ordet ”fatig” (se gårdagens blogginlägg) användes som om det funnes i svenskens ordförråd. Ytterligare ett irriterande begrepp nämndes: ”merch”. En av programledarna frågade kollegan om huruvida denne ”köper mycket merch”.

Bloggen skrev senast om den saken 5 juli i år. Och säkert nån gång tidigare, så själv har jag lärt mig innebörden av ordet från den konsumistiska världens gigantiska penningsfär. Wikipedia förklarar det med ett längre ord som ligger bakom det mer slängiga ”merch” som radiofolket ogenerat använder:

Merchandise, kringprodukter, är engelska och betyder handelsvaror och är ett begrepp som betecknar produkter eller tjänster som nyttjar säregna drag från ett varumärke eller en fiktiv person i kommersiellt syfte.
   

Plötsligt slår det mig att jag köpt merch långt innan (för sådär 65 år sen) begreppet sett dagens ljus i Sverige: små plastmodeller som föreställde Fred Flinta och hustrun Wilma m fl. Dem skulle man ha haft kvar i originalkartong och tjänat pengar på i dag. 

Men det tog ett tag innan vi kom in i det tänkandet, och därför hann avyttra allt värdefullt merch man kan ha ägt i sina dagar.

Det mest glädjande i denna historia var att programmet i fråga fick samtal och mejl från lyssnare som undrade vad i hela friden (eller vad-i-helvete) det konstiga ordet betydde. 

Man kan faktiskt känna av en smula hopp när nu folket trängs in i ett mer och mer språkfördärvat hörn och kräver att få förklarat av mediernas journalister vad i hela friden (eller vad-i-helvete) de säger egentligen.

Drycken vin kan vara fatig, men vad betyder ordet utöver det?

En av programledarna i en P1-talkshow som går på dagtid (och antagligen har mest äldre lyssnare) frågade sin bisittare om den kände ”nyhetsfatig”. Sbråkbloggen som sysslar med undersökande verksamhet gick igång på femton cylindrar och började söka efter ”fatig” (jag hade en misstanke, ska tilläggas). 

I många fall fatigt

Uttalet är samma som – nu avses endast betoning och accent – kalas, perfekt, schablon. OK? Säg nu ”fatig” högt med samma slags betoning. Det blir inte detsamma som ”fattig”, nä. Då kollar vi svenska.tre – ordböckerna av rang. Jo, se, i SAOL finns ordet! Men, ack o ve, det används om ”ett fatigt vin”. I SO finns inte ens det fatiga vinet. Dock i SAOB, där jägarns!

Men där blir det mycket. Artikeln om ordet skrevs i Svenska Akademiens Ordbok år 1924, med tillägget ”numera knappast brukligt”. Synonymer nämndes: ”ansträngning, trötthet, vedermöda”. Första belägget var från 1735, sista 1891, och med övergripande noteringen ”vanligen skrivet på franskt sätt”. Det sättet hade då varit ”fatigué", med ett uttal som på svenska skulle låta [fatigé].

Ordet kommer från latinska ”fatigare”. På engelska skrivs det ”fatigue”, uttalas som talshowtalaren sa, och betyder ”trötthet” samt är vanligt och samtida. På svenska betyder "nyhetsfatig" nyhetströtthet (substantiv). Adjektivet heter ”nyhetstrött”.

Jag blir så j-a för-d. Förlåt, då. Googlar ordet ”fatig”, som inte (ännu) används på ovanstående sätt, men visar sig figurera i medicinska texter, där det betyder ”trötthet” (tänk!). Det verkar mer accepterat i Norge, så det sitter väl några gamlingar där också och är irritert og sint på anglifieringa/angliseringa (ber alla norrmän om ursäkt för norskan).

Vem är så rädd att missa upplevelser att den inte förmår säga det!

Innästlad i egna tankar måste man ibland förtydliga sig. Här ett försök apropå gårdagens sista stycke: På engelska är bästa motsvarigheten till ”gå över ån efter vatten” uppenbarligen ”att frakta kol till Newcastle”, världens största kolexporthamn. Svenska talesättet om att inte bjuda bagarens barn på bullar/bröd (lite olika uttryckt) har, som man förstår, liknande innebörd. Såna här talesätt är så vanliga över hela världen att jag inte orkar fortsätta tänka på saken.

Förkortningen FOMO förklarades inte alls i går. Även den är uppenbarligen så vanlig att den betraktas som ett svenskt ord, vilket som helst, och skrivs med små bokstäver: fomo. Det står för engelska ”fear of missing out” och beskriver m a o (svenska ord, m a o) rädsla att missa saker (fester, evenemang, det fina vädret – vad vet man om vad andra fruktar att gå miste om?)

Det tog bara till innevarande dags förmiddag innan ytterligare ett av dessa kända idio/ma/tiska utrop på engelska, ropades ut av en irriterad människa i Ring P1. Folkhälsomyndigheten var ett av dagens ämnen, och en man som avgått därifrån med buller och bång. Den mycket engagerade person som ringt till programmet skrek: ”De måste forska, for crying out loud!”.

Slår man FCOL berättar Wikipedia att det betyder just det. Tror jag under Sbråk-åren gett förslag på svenska saker att säga för denna inte särskilt uppseendeväckande eller svåra mening: ”För i h-e/helsicke/sjutton/f-n/attan”, eller mer personligt färgade: ”för faderuttan/faderullan.

Dystopisk tanke: Om inte jättelång tid kommer bilder (emojier) att visa vad vi vill säga varandra, tillsammans med förkortningar av schabloniserade utrop på engelska. WTF?

OMG, det känns som ROTFL, även om det är CCTN eller FOMO!

Söte Jesus! som tanterna utbrast förr när de blev förvånade och förskräckta, den tilltagande språkskiten är sannerligen en källa att ösa ur. I begynnelsen var LOL, d v s det var första gången jag la märke till de nya förkortningar ungdomarna strödde runt sig och som man inte förstod. Ickeförståelsen var ömsesidig, för de kunde inte m fl, osv, f ö, m a o.

Dessa festliga (obs ironi) förkortningar kom från engelskan, via det genomamerikanska inflytandet på vad som nu kallas kultur, d v s underhållningsindustrin. I stället för att le eller skratta skrev och sa (!) man LOL, som betyder ”(jag) skrattar högt” – originalet var ”laughing out loud”. Det utökades med LMAO ("laughing my ass off") och ROFL, eller, ROTFL ("rolling on the floor laughing") samt fler i samma stil.

Ungdomens förkortningar är inget att häkta upp sig på, men märkligt nog sprids varianter på ett invasivt sätt, även i nyhetsmedier. Sålunda satt man själv med perplex uppsyn häromdagen när nimby-effekten diskuterades. Turligt nog talar Wikipedia modernska och upplyser om att

NIMBY eller Nimby är en akronym för frasen not in my backyard (inte på min bakgård). Termen används pejorativt för att beskriva boendes opposition mot ett planerat byggnadsprojekt i deras närhet

Begreppet var mig bekant, men när förkortningen, använd med ordet effekt, lät som svenska, tvingades jag för femtitusende gången att slå upp uttryck använt av en journalist. Minns inte presentationen ordagrant, men kan lätt föreställa mig hur den lät. T ex med hjälp från många andra exempel, bland dem svenska Yles nyhetsavdelning Åboland. En artikel (från 2015!) visar det man redan insett: uttrycket är långt ifrån nytt, det är snart helt etablerat:

NIMBY - det vill säga Not In My Back Yard (Inte på min bakgård) är ett fenomen som uppstod på 1980-talet. I dag är det en vedertagen term som används titt som tätt. Fenomenet uppstod i städer där invånare motsatte sig institutioner eller byggnader som skulle uppföras i grannskapet. På senare tid har det spritt sig till landsbygden och börjat omfatta också service, miljötjänster och naturskydd som planeras till en viss ort eller ett visst område.

Texten handlar egentligen om en konflikt i åländska skärgården: osämja kring vindkraft. Språkligt intressant, och deprimerande, är hur engelska akronymer förökar sig. Hör även på det här: Vanligen förklaras de också, som i ovanstående rader. Vad är vitsen, en stillsam fråga, med att dra in andra språks förkortningar och sedan ge dem en lång förklaring på det egna språket?

Är inte detta att gå över ån efter vatten? Eller som motsvarande brittiska idiom lyder: ”carry coals to Newcastle,” eller som det kanske snart sägs: CCTN. Problemet med en sådan akronym är att den säkert blir något annat i andra områden där engelska är majoritetsspråk. Förresten har jag glömt FOMO.

Ytterligare lite mer snack om ”mot-et, för-et, med-et” och ”till-et”

I går talades om det svenska mot-et* som kommit att ersättas med ”för”. Hörde eller läste om ”en misstro till systemet”. När man kastar sig över SAOB finns där en överraskande upplysning. Själv skulle jag utan prut säga ”en misstro mot systemet”, men den stora och för vissa uppslagsbokstäver gamla ordboken, skriver att uttrycket heter ”hysa misstro/misstankar mot något”.

Artikeln om misstro skrivs 1944, men där tilläggs att för ”hysa misstankar mot” användes ”stundom på (förr äv. till) ngn”. Med andra ord: 1944 kunde man hysa misstankar på någon och ännu tidigare (vad det nu blev när det kallades ”förr” i mitten av 1940-talet) kunde man hysa misstankar till någon.

En ovetenskaplig Googlekoll visar att de flesta använder ”mot”, som man själv, och då snurrar världen fortfarande åt rätt håll. Men inte många prepositioner beter sig, som sagt, som förr: låt oss i alla fall säga från 1944 och fram till våra dagar. Nästan. Nu sa en tjomme: ”Man blir mer associerad till det militära försvaret”. Associerad till? Skulle själv välj ”associera med”, men det är väl bara att ta det som ser snyggast ut. Eller faller en in i stunden.

Vad sägs om den här då? Journalist frågar någon ”vägansvarig” om en vägskada: ”Hur gör ni för att förhindra att det här inte händer igen?” Här blir det åter räfst och rättarting med negationerna som så ofta. ”Inte” ska väl bort, eller hur? ”Hur gör ni för att förhindra att det här händer igen?” Bör det väl vara? Det är kanske så att förhindra är ett svårt ord, det har ingen omedelbar släktskap med engelska, utan snarare gammal nordiska och tyska.


*Mot-et kan vara ett sätt att skapa bestämd form av en preposition, något som kanske inte är görbart. Men det finns ett mot som betyder ”plats för på- och av­fart till motor­väg, trafik­plats” (SAOL) och det heter på riktigt motet i bestämd form!

Arbetar språkfascisten MOT korrekt använda prepositioner?

Återkommande käpphästar (galopp, galopp) är en massa uttryck från den verkliga, fasta, världen, som gjorts till bildliga. De omhuldas av managementkonsulter, företagstomtar och dem som tycker om att tala som de nyss nämnda: ”vi ska sätta oss ner och titta på problemet, lägga upp det på bordet”(utan att det finns vare sig saker eller verkliga bord) med flera. Läs om floskelexperten Fredrik Kullberg i artiklar på nätet (eller hans bok, ”Svensk floskelordbok: Managementjargong, politiska plattityder, värdegrundsbabbel”).

Roligast är när folk snor själva idén för de här flosklerna fast omskapar dem efter eget huvud. Hörde en som sa: ”Vi ska sitta och se på det här”. Innehållet är förstås det detsamma, ”vi ska snacka om saken men kommer nog inte fram till nåt”. Medge att det ändå låter mer laidback, som svensken säger, när hen menar ”tillbakalutat, avslappnat”. Det används redan av en själv, även om man inte säger ut det i luften, t ex när man överväger ett krafttag med städning av hemmet: ”Jag ska sitta och se på det här”.

Allvarligare är, enligt min lilla uppenbart löjliga mening, det ”mot” som kommit att betyda ”för” i många sammanhang. Följande stod i den ena morgonriksblaskan: ”Vladimir Putin höll i sin tur med Trump om att Ukrainas ’säkerhet måste garanteras’ och att Ryssland är redo att arbeta mot det”. Även om Ryssland aktivt arbetar mot Ukraina, motarbetar Ukraina, så är det antagligen ändå inte vad som menas. Som gammal språkfascist anser man att ”för” ska användas i det hycklande uttalandet. Eller "arbeta i den riktningen".

Men prepositioner dansar hambo (eller snoa) i svenska språket. Vad finns mer i bloggens prepositionsförråd? Jo, att man numera hör om folk som "ljuger till andra", eller "berättar till dem". Men det förstås, det heter på engelska ”lie to” och ”tell to”, så vem är en annan att snacka skit? Vi tar engelskans prepositioner, det blir fint.

Om "det ligger i korten=i tangentens riktning" vill man gömma sig

En finansminister sa att något ”ligger i korten”. Men hallå där, ”ligger i korten”? Undrar en som, visserligen bekant med begreppen siare och andra andligt begåvade som läser i korten, tarotkort främst, men själv är en verkligt dålig kortspelare. Det får kompenseras av förmågan att googla ”ligger i korten”.

Ligger det nåt i dem? Nikhil, Unsplash

Hittar en grej på ”Typ, kanske”, fast frågan är hur mycket man ska tro på en sån sajt som efter logon ”Typ, kanske” även tillfogat ”- språk är gott”? Hur som helst står följande: ”Ligger i korten betyder i tangentens riktning”.

Det finns många fler Googleträffar, förstås, bl a från ens egen bank: ”Fortsatt kronförstärkning ligger i korten”. I SAOB finns endast uttrycket ”lagt kort ligger”. Men i Svenskt språkbruk (2003) är man mer anpassad och har med ”ligger i korten”, med betydelsen ”man anar att något ska inträffa”. 

Ja, jisses, vill man tillägga.

Hos engelska ordböcker betyder ”in the cards” sådant som ”oundvikligt”. Jag skulle själv vilja mildra finansministerns uttalande till ”högst troligt”, men korten borde varje svensk låta de engelskspråkiga ha i fred!

Ändå kanske de mindre petiga (samt yngre) läsarna (det finns inga) inser vad som händer när en massa nya människor får veta att ”i tangentens riktning” är en synonym till ”ligger i korten”. Att säga något så dumt som ”högst troligt, kommer säkert/antagligen att ske/inträffa” gör man nog inte längre år 2037 när det är maskiner som talar i stället för oss.

Fräsa åt folk på gatan, prata av sig med kompisar, ringa Ring P1?

De stora krigen vill man inte förstå. Mindre skärmytslingar, som de egoistiska tilltagen, visar även de på ett hårdare klimat i (ännu) fredliga länders tillvaro. Sen får de här döva och blinda människorna (menar förstås inte dem med riktiga hörsel- och synproblem) hojta om käääärlek och vifta med lysande mobiltelefoner på vilka evenemang som helst.

Alla gamla (säg äldre eller nåt annat så ingen blir sårad, för tusan) måste ibland ösa ur sig frustrationer, låt det bara ske! På denna plats. Allt tilldrog sig inom loppet av en halvtimme. En ung kille cyklade framför mig på, främst, en gågata, men hänsynsfulla cyklister tillåts åka där.

Grabben cyklade långsamt och verkade därför synnerligen uppmärksam. Men han passade inte på att lirka sig igenom grupperna av gående, som man brukar göra: här gick det i snigelcykelfart (cykelsnigelfart, då). Men nej, det var inte av hänsyn till andra, han fäpplade med sin mobil. Och hindrade även bakomvarande cyklister från att ta sig fram lite smidigt.

Nästa var en tjej (dock inte purung, det bör tilläggas) som gick på trottoaren med ögonen i mobilen. Hon gick fort och hade en riktning som dock inte var rak utan lite hit och dit (nej, hon var inte berusad). Därmed gjorde hon att ett antal fotgängare fick parera hennes märkliga gång.

Och slutligen en man (varken ung eller gammal) som tvärstannade en halvmeter efter att han betalat och lämnat en butikskassa. Han stoppade alltså upp dem som skulle gå ut ur samma kassa. Något i mobiltelefonen tilldrog sig hans uppmärksamhet.

Det här är inte bra. Skulle man fräsa till varje gång sånt här hände vore det ett j-a fräsande.

I städer, särskilt. Ska de av oss som inte har starka polistakter i oss behöva stå ut med egoisternas framfart? Det som egentligen framgår är att världen blivit en plats där inga människor är bussiga mot varann längre. Ens i länder som ännu inte upplevt riktiga krig.

Mer tid ägnas åt att slita ens hår i vanmakt än att slå sig för bröstet

Traditionellt klagande utlovades i går. Här kommer det. Flertalet irritationer hördes, inte oväntat, i radion. Osäker på yrkesgrupp hos första sagespersonen som kan ha varit nån av alla intervjuade experter. Det sagda löd: ”Jag pratar med dem som sliter sig i håret av problemen”.

Många hör inte problemet, men det gör sbråkbloggens vd. Klagomålet faller under rubriken ”man sliter sitt hår när gamla fina idiomatiska uttryck slits sönder”.  Citatets ”sliter sig i håret” är en mer konkret och halvt våldsam bild. Det vanligare uttrycket är ”sliter sitt hår” och förklaras bl a på Synonymer.se. Men rätt ska vara rätt. Letar man i SAOB på ”sliter sig i håret”, finns den varianten upptagen, dock utan exempel. Den modernare Svenskt språkbruk (2003) ger enbart ”sliter sitt hår”.

Ett liknande uttryck, ”slå sig för bröstet”, formuleras ofta på ett sätt som gör att det betyder något annat. Enligt mig, är bäst att tillägga. ”Slå sig för bröstet” betyder (Synonymer.se igen): ”göra sig märkvärdig/bred, skrävla” och annat som har med självförhävelse att göra. ”Slå sig PÅ bröstet” är en konkret handling: man klipper till sig själv. Men en googling visar texter om att även apor slår sig FÖR bröstet. I människotolkning kan man nog säga så, men är det några som slår sig PÅ bröstet så är det aporna. Fast det är klart, har de exakt samma medvetande som sin släkting Människan så kanske det är FÖR bröstet de slår sig. De jäkla skrytisarna.

Nu till anglicismerna. En intervjuad polis sa: ”Jag vet var Björn och dom kommer från”, men menade sig nog inte veta var den f d rikspolischefen var född och uppvuxen, utan att det är begripligt varför "Björn och dom” tycker som de gör i en viss fråga. The Cambridge Dictionary skriver att ”know/see where someone is coming from” är ett idiom som betyder att man förstår varför en person har en speciell åsikt, trots att man kanske inte har den själv. Sen betyder givetvis ”she comes from” även det enklare ”hon kommer från Svängsta”. Det finns fler platser att komma från f ö.

Så journalisten som sa: ”här, var jag står (ser branden ut så här…)”. Det är snott av engelska ”here, where I am standing”, där svenskan har ”här, där jag står”. Slutligen, den halvgamle bekanting som svarade på något jag hoppades/önskade skulle infalla i en besvärlig situation för samme bekanting: ”Hoppas så”, stod det i svars-sms-et, där det borde stått ”Hoppas det”. 

I såna lägen säger jag inget. Skulle antagligen inte själv vilja bli rättad. Men att notera saken kan ingen hindra en från. Och samme ingen läser inte bloggen, så…

En del undrar nog över bajas, för en svensk låter det inte så bra

Ett ord som ofta förekommer i nutiden är ”bias”. Det kan översättas med ”partiskhet, fördom, vinkling”. I SAOL finns det upptaget sen 2015, med engelskt uttal [baj’as], men svensk böjning: bestämd form biasen, plural biaser, och förklaringen ”felaktighet vid bedömning, i vetenskap-

liga resultat eller dylikt”.

Ett radioprogram handlade om vacciner och mångas skepsis inför dem. En forskare berättade: ”Det finns en psykologisk tendens som heter ”omission bias”, på svenska ”förbiseendebajas”. en och annan kan ha tänkt: ”Svenska?” Nätet erbjuder fler liknande, klumpiga översättningar, när begreppet borde förklaras med några ord i stället, men så ser inte världen ut i dag. Engelskan slängs in lite random.

För den som läser texter med en gammal korrekturläsares ögon är följande intressant: det finns i dagarna rubriker av typen ”hunger dödar flest barn”. Häromdagen stod en liknande rubrik i en riksblaska och ryggmärgsreflexen säger en att det inte är ”hunger” som dödar, utan ”svält”.

Ett par minuter senare hade samma tidning ändrat ”hunger” till ”svält”. Om någon anser det vara fult att diskutera nöd med språkliga förtecken, är det förståeligt. Men! Intressant och uppenbart är att många webbtidningar gör så här, ändrar efter en stund. De ber också sedan många år läsarna att hjälpa till med korrigering av texter.

Man är väl korkad, förstås, men det går inte att låta bli att tänka på allt som först ”publiceras” och sedan ändras. Medveten om att det här diskuterats förr säger jag ändå följande: det blir svårt att tro på det man läser – felvalda ord är en sak, men hur vet man vad graden av utbytta glosor och meningar innebär?

Tyvärr kan man härleda beteendet till "fejk njos", även om det inte går till på det vis som en amerikansk, demokratiskt vald, president, hävdar. Hjälp oss återigen, alla milda herrar och damer! Tradklag i morgon och det ordet är bildat som tradjazz. Det är bäst att förklara i en värld där alla individer använder sin egen rotvälska. Slå förresten upp adjektivet ”rotvälsk” i SAOB och se ordboken återge en äldre tids fördomar mot folks hårfärg…

Vem fan äger vad? Vem äger vem? Frågorna yr i sommarhettan*

Ett par herrelösa herrar på stranden? Bild: Vidar Nordli-Mathisen, Unsplash                 

 

Det var det här med att skämta om och med språket. Särskilt som man har åsikter om hur andra talar och skriver. Men ändå. I rätt sällskap går det bra. Och eventuella bloggläsare utgör (rätt eller fel) ett sådant. Däremot kan det förstås vara tröttsamt för ens omgivning när man ofta säger ”braig”. Eller ”gamlare”. Skulle man själv tro att andra som uttryckte sig så sa fel? Detta är inget de lärde tvista om, men man brukar känna när det finns en känsla för feeling.

Nu är det en av sommarens varmare dagar och hjärnverksamheten är sisådär: då griper man till det som ligger och skramlar i fataburen (som också kan skrivas, och uttalas, fatburen). Det brukar handla om gamla rester och en av dessa är ett irriterande pronomenbruk.

En inte purung person sa följande i riksbladet: ”Hanteringen av våra äldre är helt vansinnig”. Nu skriver jag ned den fråga som automatiskt dyker upp i huvudet: ”Vems äldre var det, sa du?” Med många års språkgafflande i ryggsäcken är det mig bekant att åtskilliga medborgare tycker att det är en petig anmärkning.

Men håll med om att den uttrycker något som inte känns bra? På djupet. Detsamma gäller förstås verbaliteter kring andra, lika ägda: ”Hur tar vi hand om våra barn?” Här ropar den inre petimätern att possessivpronomenet ska bort. Det bör heta ”hanteringen av äldre” och ”hur tar vi hand om barnen”. Annars måste vi rimligen även tala om ”våra vuxna/medelålders”. Ju!

* Är lite tveksam till det nutida och flerfaldiga tipsandet. Men ändå: Lyssna på en av våra (?) stora artister, Povel Ramel, och låten "Vem fan äger vad?" Lite annat ämne, men än sen?

Går det att både skratta sig lycklig och att skratta åt förgängelsen?

Ska inte kliva vidare i AI-träsket från i går. Det blir nog svårt för den intelligensen att sammanställa en hel världs pladder till något användbart. Om inte pladdrarna själva hjälper till och går AI-n till mötes, förstås, vilket i många fall tycks vara på gång! Nog om detta för tillfället, över till den påtagbara världen, den som går att ta på.

En av alla livsomvälvande artiklar från sensommarens tidningar handlade om en läkare som berättar hur man kan leva längre. Ni kommer inte att tro det: Man ska träna, se till att sova, äta bra grejer, minska sin s k skärmtid och vara social. Om det senare står att läsa: ”Personer som ofta äter middagar med andra skattar sig i regel lyckligare jämfört med de som inte gör det”.

Se där dyker en av alla roliga språksaker upp: den om personer som ”skattar sig lyckligare”. Varför är det då så kul, enligt undertecknad? Jo, texten handlar delvis om hur människor svarar på enkäter, de brukar väl utgöras av såna där vad-anser-du-om-det-och-det-på-en-skala-mellan-ett-och-tio-frågor. Men det finns även ett gammal idiomatiskt uttryck, ”skatta sig lycklig” som såg dagens ljus långt före dagens skalor. SAOB skriver att ”skatta eller prisa sig lycklig (att få göra ngt eller dylikt)", innebär att ”vara glad (och tacksam) att…”, och anger första belägget till 1645.

Vet inte om läsaren förstår vad jag menar, men det gör jag. Skam till sägandes brukar det vara frestande att skämta med det gamla uttrycket – på ett sätt som en allvarligt sinnad sbråkbloggare borde giva faen i. Alltså rådbråkas ”skatta” av mig med två lite olika fraser i botten: dels i ”skratta sig lycklig” samt ”skratta åt förgängelsen”. Men så farligt är det inte, vad man gör sig skyldig till är ett medvetet folketymologiskt bildande av ord. Om detta skriver Språkbruk (hos finska språkvården): ”En folketymologi är en språklig omvandling av ett ord så att det liknar ett ord i det egna språket med liknande betydelse”.

Och sen kommer de rader som ger en ”språkbrukare” frikort:

Vissa folketymologier är humoristiska och inte sällan en medveten lek med språket, t ex undervisitet (universitet), komframåsäj (konferencier), jämmeriad (jeremiad), ryggmatism (reumatism), munstasch (mustasch), ansjofisk (ansjovis), svamp­injon (champinjon) och skärkötteri (charkuteri).

Började som vanligt men föll i den lika vanliga ChatGPT-fällan!

Mycket i denna blogg brukar vara allvarligt, oroande och upprörande. Men säg den strid som varar: plötsligt råkar man på en skojpropp som förmår lattja med språket – så pass att man 

t o m skrattar. Den utomordentligt braiga skribenten Richard Swartz skrev i DN (6 augusti) om den nya pandemin: turismen.

Till skillnad från exempelvis coronaviruset har den plågan en baksida (framsida?) som gör att länder och städer står ut, den inbringar stora pengar. Det kan handla om Öland, Barcelona eller Kroatien – det senare R S:s tema. Nu till det roliga. I krönikan skriver han att det ser mörkt ut runt om Kroatien, och nämner bl a "ett diktatoriskt Serbien" och "ett dysfunktionellt" Bosnien samt – ”ett orbániserat Ungern”.

Det är på fler sätt jättekul, och säkert något han kommit på själv, ordekvilibrist som han är. Dock finns det använt tidigare, och det på en plats man (jag) inte genast förknippar med roligheter, nämligen riksdagen (och en utrikespolitisk debatt). Men där gällde det ett annat geografiskt område och blev inte lika omedelbart-fyndigt: ”Vi vill ju inte se ett orbániserat EU…" Upphovsperson var Kerstin Lundgren (C).

Att vara elegant rolig eller skoja med språk så det blir lyckat är inte allom givet. Förmodligen blev man förstörd av sin far som berättade pappa-skämt, som den relativt nya genren kallas. Nej, genren är inte ny, utan själva benämningen som verkar vara cirka tio år gammal.

Förutom sökta och lite krusidulliga historier sa min far sånt jag tror skulle visa på skicklighet med lite svårare ord. Betänk att detta hände för mer än ett halvsekel sen, mänskligheten hade ju inte kommit så långt som nu (den som inte hör ironin här får äta en bakelse eller ta en bers). Så här kunde det låta: ”Det är inte jag korpulent att bedöma”.

Bara för att roa mig bad jag ChatGPT översätta ”det är inte jag korpulent att bedöma” till engelska. Här är svaret från den konstgjorda intelligensen:

Uttrycket "det är inte jag korpulent att bedöma" låter som en felsägning eller felaktig översättning från början – det är inte idiomatiskt svenska. Det verkar som att du försöker säga något i stil med: "Det är inte upp till mig att bedöma" eller "Det är inte min plats att döma". Ordet "korpulent" betyder "överviktig" eller "välväxt", så det hör inte hemma i det här sammanhanget om du inte medvetet gör en skämtsam eller ironisk vits.

Tillbakablickar på fornstora dar, d v s när man var medelålders, ca

Som sagt, 1997, detta sedan länge (?) flydda år, gick att läsa om skillnaden mellan husera och hysa i Reuters Ruta (Institutet för de inhemska språken). Mikael R:s texter från den tiden ”kan vara föråldrade”, stod det också. Språk förändras, som bekant.

En modernare text om verben finns även hos svenska Språkrådets Frågelådan. Det här har jag väl skrivit om förr, men, som en närstående sa just i dag: ”repetition är kunskapens moder” (Repetitio est mater studiorum, för den som vill). Så här blev svaret till frågeställaren som undrade om huruvida man kan använda vilket som helst av de två:

Enligt ordböckerna betyder husera att 'härja, vistas, hålla till' samt att 'ut­öva (störande) verksamhet utan hän­syn till om­givningen'. Det förekommer att husera konstrueras med objekt och fungerar som synonym till hysa: "Tunisien, som dittills huserat Abu Abbas terrorgrupp, agerade hårt och kastade ut honom." Vissa läsare kan reagera på att husera används så, men belägg på den användningen finns sedan länge i olika typer av texter, som bloggar och tidningar.

Fan ta bloggar och tidningar och hela internetet, för den delen. Men i Mikaels ruta från 1997 löd budskapet:

Det verkar alltså som om husera allt mer skulle börja användas i den neutrala betydelsen ’hålla till, vistas, vara inrymd i’. Men den gamla betydelsen av ’härja, rumstera, fara vilt fram’ är fortfarande så starkt knuten till ordet att det kan vara skäl att vara försiktig. Gränsen är definitivt överskriden om man skriver att påven huserar i Eira.

Den som intresserar sig för hur vilt Johannes Paulus II (född Karol Józef Wojtyła) huserade i Finland kan söka med orden Mikaels ruta samt husera och hysa, så kommer sanningen fram. Johannes Paulus II var för övrigt den första icke-italienske påven sedan Adrianus V på 1500-talet, säger Wikipedia.

Ackackack, det är svårt att hysa hopp om vårt modersmåls beständighet och stamina. Eller huserar man hoppet? Kanske huserar hoppet – och det är väl bra?

Monty Python kan via en fot leda människan ut i konstens värld

Gårdagens fot måste förklaras. Den var bara där som illustration, utan ett ord. Var kom den ifrån? Jo, den blev exempel på den serendipitet Sbråk talat om tidigare: ”en oavsiktlig upptäckt, en positiv överraskning vid sökandet efter eller utförandet av något annat” (Wikipedia).

Nätsökningar funkar som gamla uppslagsböcker gjorde förr: man letar efter något och snubblar över andra saker på vägen. Ibland måste man t o m slita sig loss. Ändå är det roligare att det händer när man söker själv, än att få trettitusen ”klipp” skickade på sociala medier.
   

Denna gång googlade jag Monty Python. På W:s sida om gruppen fanns även bild på den välbekanta fot som beskrivs så här i en bildtext: ”Den fot som förekom i den animerade vinjetten till Monty Pythons flygande cirkus hämtades från en målning av renässanskonstnären Agnolo Bronzino”.

Konstnärens namn är blått, vilket betyder att man kan trycka på det och få en liten lektion i konsthistoria. A B föddes 1503 i Florens, och dog i samma stad, 1572, vid nästan exakt 69 års ålder. Det får nog anses vara gammalt på den tiden. Slår man upp andra konstnärer på måfå verkar just målare bli ovanligt gamla: Picasso, Matisse, Michelangelo, Mondrian, Munch. Många börjar också på M…

Som den uppmärksamme läsaren noterar hyser bloggen i dag inga språkliga vredesutbrott. Tja, det skulle i så fall vara att folk (bland dem journalister!) blandar verben ”husera” och ”hysa” hej vilt. Sånt tycker många är skit samma, men en gång för länge sen (1997*), skrev Mikael Reuter om dem båda i sin Reuters Ruta hos Institutet för de inhemska språken – en språkvårdande myndighet i Finland som tar sina språk på allvar. I morgon mer om h-verben.

*Jag skämtar, förstås, 1997 var nyligen. Men numera står under rutan om husera och hysa en varning: ”Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade”. 1997, hm, hm

Den riktigt roliga och roande humorn – har den numer fått foten?

Det måste nog bli lite mera tankar kring gårdagens tema om de lättstyrda människorna. Bara de konsumerar utav helskotta så är allt bra. Jag säger bara TILLVÄXT. Om hjulen stannar stannar världen. Eller hur? Nu är det ju fart på både den och hjulen i alla fall. Nå. Ytterligare ett kul svar på en fråga om huruvida man kan dricka rött vin till fisk (ni vet ju hur det vatt förr!) kommer från en vinsajt:

Många tror att endast vitt vin ska serveras till fiskrätter, och traditionellt sätt så är det så man har gjort. Men, rött vin till fisk kan gå minst lika bra, om inte ännu bättre.

Ingenting är längre som förut, väck är alla gamla sanningar. Borta är också en stor del av humorn – hur är sånt möjligt? Nu avses här inte den typ av skojigheter som att ”roasta”, ett s k roligt inslag som funnits i många år redan. Först i USA – vår förebild – där företeelsen startade redan på 1920-talet. Om det här berättar Wikipedia, som även förklarar ordet:

En roast (efter engelskans ord för rostning eller grillning) är en sammankomst där man häcklar en inbjuden hedersgäst för att roa en bredare publik.
     

Förutom den ovanliga och märkliga humor som bjuds medborgarna i tv, t ex, måste även den dötråkiga reklamen nämnas. Den utgår i och för sig från det som nyss rostades i denna blogg, konsumismen, men åtminstone var den lite underhållande till för något tiotal år sen.

De bästa exemplen som visat nedåtgående humorkurva är Telia och ICA. Båda hade lite längre historier till reklamsnuttar, historier som kom ur hjärnor helt olika dagens. Man vill inte tro det, men det som nu märks av är antagligen vad som kallas utveckling och framåtskridande.

Berättar man om såna slags tankar som i denna text för någon under 50-55 går det att inse läget. Det är inte bara åt en själv dessa nutidsmänniskor ler medlidsamt, det gör de även åt Hasseåtage, Monty Python och Povel Ramel, m fl. Humorn är en fördetting som fått foten.

Ät, drick och lev rätt – som alla andra. Prata som dem också!

Den enligt mångas åsikt matematiska termen ”addera” togs upp i går, den har krupit in i språket som en annan plattmask. Recept är fulla av ”addera socker/grönsaker/äppelmos” – är ni med? Inte längre ”tillsätt” eller ”servera med” – för guds skull! Nu kommer här ett icke-språkligt utbrott (äsch, det kommer att vara språk, men handla om innehåll, ej form) om människornas alltför entusiastiska anpassningsförmåga.

Visst är det också en mänsklig (naturlig) talang att anpassa sig efter tillvaron, omgivningen, men det kan väl vara måtta på anpassligheten? Det sista ordet innehåller ofta en viss ironisk kritik, ville man uttrycka saken neutralt vore ”anpassandet” lämpligare. Den uppmärksamme förstår att snart blir det civilisationskritik! 

Kräftor kräva vissa pajer...
Bild Jj Saezdeo, Wikipedia

Tillbaka till receptvärlden. Just i dag stod i bladet (säkert i rikets samtliga blad) om något att servera ("addera", kanske) till kräftorna. Gissa vad! Sen evigheter tillbaka föreslås västerbottenspaj med kantareller. Minns en

polsk ingift kamrat som skrek när hen bjudits till ett svenskt sommarparty: ”Får vi den där j-a laxen och rabarberpajen igen åker jag hem!”

Minns mig själv och en annan kompis när vi åt julbord med, som det heter, genomgående rödvin. Även till sillen. Andra ojade sig. Genomgående dryck brukar f ö vara champagne. Såna måltider har vi inte haft många.

I bladen så här års finns också artiklar om hur man ska klara tillvaron ekonomiskt efter semestern. Liknande ämnen kommer efter jul. Efter sommaren brukar det även handla om skilsmässor. Och i går läste jag att 60-plussare mår bättre om de motionerar, äter bra kost och håller hjärnan igång. Går det att vara annat än tacksam över medier och annat folk som förklarar saker om och ger tips för goda livsval?

Var det färdigsnackat förra gången så adderas det mera i dag!

Ja, förra inlägget blev inte bara kort utan kryptiskt, jag hann aldrig jämföra frånvaron av ”att” med den märkliga och samtidiga tendensen (som AP påpekade för några år sen, se förra inlägget) att verbformen infinitiv – där att -et ännu är på plats, alltså – långsamt håller på att förändras. Exempelmeningen från samma inlägg ”…men att identifierar sig som…” kommer antagligen från den nyss timade Prideveckan, men sammanhanget är inte det viktiga här, utan ”att identifierar”, med verbet i presens.

Om sånt säger folk: ”äsch, det är bara en felskrivning”. Det kan naturligtvis hända, men både AP och undertecknad har sett/hört att+presens ovanligt ofta: ”kul att ser dig igen, du får praktiskt pröva på att pratar med, kyrkan fylls av alla som längtar efter att sjunger”.

För nästa språkgrej blir det till att söka i Sbråks fatabur, datorhaverier gör att man spårar ut, höll jag så när på att skriva, eftersom man hör det stup i kvarten. Själv säger jag av födsel och ohejdad vana alltid ”spåra ur”. Det låter mer korrekt, förmodligen för att enbart den frasen serverades i det allra tidigaste barn- och ungdomsspråket.

Eftersom ”spåra ut” skorrar i öronen har jag givetvis slagit upp det ett antal gånger, med samma resultat varje gång: man kan välja ”ur” eller ”ut”. Även om tonfallet i bloggen inte alltid är av den ödmjuka sorten måste detta sägas: Det är smärtsamt att inte alltid ha rätt. Det enda som går att använda detta faktum till är att man avstår från att begå stora strider kamp med andra som ännu mer bestämt anser sig vara rättesnöret.

Det innebär dock inte att det går att svälja en mening som (det gällde en fråga jag ställt till någon myndighet eller liknande) löd: ”Svara på detta mail om du önskar addera information till ditt ärende”. Ett mindre problem utgörs av ”mail”, fast jag väljer ”mejl”. Betydligt värre är det med ”addera”. Även om det blir längre skulle jag ha skrivit ”…om du vill lägga till något till ditt ärende”. För visst är det på tok för mycket ”addera” i det svenska språket?

Nu är det färdigsnackat på bloggen för några dagar framåt!

Att infinitivmärket att är på väg försvinna, har väl många lagt märke till. Häromsistens såg (eller hörde) jag någon använda följande: ”…men att identifierar sig som…” Informanten AP började tala om saken för några år sen – längre kommer jag inte efter denna fantastiska början.

Varken jag eller arbetsredskapet, en laptop, är på hemmaplan, och datoreländet dör var femte minut. Det blir inte möjligt att strö ut alla hyperintressanta åsikter nu på ett par dagar. Digitalhaverier som ju är så kul att tampas med, utmaningar, liksom. 😡😈😱💀

En uppgörelse med gamla hjärnspöken och ingrodda fördomar

Håhåhjaja, här sitter man och korrekturläser om inte hela världen så hela Sverige. Nu är det andra gången på kort tid som bloggen Sbråk blir en av träffarna vid en googling. Denna gång gällde det ett uttryck (i förrförra inlägget) yttrat av en akademiker: ”vilt skilda uppfattningar”. Den personen var inte ensam om saken: det dräller av samma vilt skilda uppfattningar på nätet, de är skrivna av kreti och pleti.

Bild: Unsplash

Det finns anledning att skärskåda egna uppfattningar, för att inte säga fördomar. Så svårt det är att komma förbi allt som satt sig i skallen tidigt i barndomen eller så! Det hela är löjligt, men även sånt måste betraktas med allvar. Jag verkar innerst inne tro att folk som är professorer inte kan  åstadkomma några språkfel eller liknande missuppfattningar.

Personen med ”vilt skilda uppfattningar” bär professors namn. Ensam om att ha missuppfattat uttrycket är hen som sagt inte. Sbråk dök upp bland träffarna (bloggen skrev om den idiomatiska frasen 12 januari 2018), de andra var journalister, akademiska avhandlingar och vanligt folks bloggar.

Nu hamnar en till professor under stup- och stavningsstocken! Och vad sa då den? Jo, ”allorstädes”. Det vet tydligen även Words stavningsprogram är fel. I alla fall: Låter det här njuggt gentemot professorerna och alla andra med skaplig utbildning och bildning? Mja. Här undantas dyslektiker, icke-svenskfödda, de alltför unga och folk som inte ägnat sig åt studier.

Ändå är det lätt att inse att man själv med sitt proletära ursprung fallit offer för en satans massa villfarelser. Som t ex att akademiker ska kunna stava och skriva, de har ju lagt allt krut på de ämnen de ägnat åratal åt. Men ändå hoppar en liten djävulv (uppfann arten just ju) mellan hjärnans balk och bark och skriker ALLESTÄDES! Samt: DU TÄNKER PÅ ANNORSTÄDES!

Vad jobbar en chefs polisinspektör med? Och vad är det för chef?

Mycket ska man höra innan örona trillar av! I dagens nyhetsrapportering nämndes en chefspolisinspektör. Nu kan man inte kalla sig bekant med den sortens titlar, men nog för att den låter konstigare än konstig. En närstående som brukar vara mig behjälplig med digitala trollkonster har avlägsnat (hur det nu gått till) det AI-svar man normalt får upp bland de första träffarna när man googlar något. För att slå upp chefspolisinspektören hade jag bara mobilen till hands, och i den kom den rackarns AI-besserwissern först och berättade följande:

En ”chefs polisinspektör” verkar inte vara en formell titel inom Polismyndigheten, men det kan hänvisa till en chef inom polisen som har en högre befattning, liknande den för en polisinspektör i andra länders polisorganisationer eller en motsvarande ledarskapsroll inom den svenska polisen.

Må alla gudar i världen bevara oss för detta hjälpmedel. När jag i sökrutan frågade efter en chefspolisinspektör – som sas så av nyhetsuppläsaren, i ett ord – använder AI särskrivning av typen brun hårig sjuk sköterska: chefs polisinspektör, vilket blir roligt för en del av oss. Resten av snömoset är också skrattretande.

Men nu skulle ju ”rötmånaden ” tas upp. Söker man efter den på nätet kan man som första träff få en nyhet från SVT för i dag på dagen exakt ett år sen: Här slår Livsmedelsverket hål på rötmånaden: ”En myt”. Se där, den nådde inte undertecknad förrän nu. Man ska vara försiktig med mathantering under hela sommaren, anser Livsmedelsverket helt kallt.

Sen var det en sak till från igår. Något bekant vilade över "flippandet" och se: ett inlägg i bloggen den 30 oktober förra året handlade om ytterligare ett "flippa". Men det orkar jag inte ta om, den riktigt intresserade (skrev jag skämtsamt) kan slå upp det.

Ytterligare en typisk utflippad (?) historia, nu ur myten rötmånad*

Ibland blir man överraskad – som när man ser en översättare kämpa osynligt. Eller kanske inte kämpar, utan gör vad vederbörande anser vara korrekt. I en brittisk serie sa en rollfigur att någon ”flippade”. SAOL berättar att det betyder ”förlora kontrollen över sig själv”. Det instämmer jag i, trots att ”flippa” är relativt nytt i mitt eget ordförråd.

Mycket riktigt, det visar sig att ”flippa” med ovanstående betydelse kom in i SAOL först 2006. Vad hade nu översättaren med detta att göra? Jo, det var så hen (har jag bara nyligen börjat använda) bestämde var den mest relevanta översättningen av originalets ”he lost it”. Som varje uppmärksam svensk ser har börjat äta sig in i modersmålet med det fåniga ”han tappade det”.

Många av ossv(undertecknad inräknad) sitter kvar i förra omgångens engelsklån, de som var nya för 20-25 år sen. Nu måste tydligen ”flippa” bytas mot ”tappa det” – till nästa gång engelskan hittat på nåt annat. Heder åt översättaren i alla fall. Möjligen förstår fler svenskar ”flippa” än ”tappa det”, men säker kan ingen vara.

I senaste SAOL står visserligen att ”flippa” används med ”ur” eller ”ut”. Men i senaste SO, den mer snabbfotade ordboken, ligger inte den innebörden överst, utan hänvisas till allra sist i spalten. De två ”främsta” betydelserna är dock ”ha framgång” och ”lägga ut­om räck­håll för mål­vakt eller dylikt”.

Om man tänker sig studenter som ägnar sig åt s k högre studier och utbildar sig till läkare, lärare, forskare, ingenjörer, bibliotekarier m fl, och ställer frågan: Hur ser undervisningslitteraturen ut? När de tentar eller skriver uppsats: Vilka ordböcker har de? Kan de välja ordförklaringar ur lexikon från 1998? Eller 2006? 2021? Vad blir svaren på dessa frågor?

Som bekant växer osäkerheten kring fler ord och begrepp än ”flippa” (läs gärna bloggen Sbråk). Kommer utbildningen av framtida samhällsbyggare att innehålla gemensamma antaganden och kunskaper om världen? Eller blir allt lite som det faller sig? Medveten om att mina farhågor inte delas av så många, får avslutningen bli en mening jag hörde i dag, den yttrades av en, som det heter, högre akademiker: ”Det kan finnas vilt skilda uppfattningar om grundorsakerna i en konflikt”.


*rötmånaden får ligga och mögla till sig till i morgon. Så även en kommentar kring sista meningen i dagens drapa

Bör inte läsas av dem som är överkänsliga mot det överkänsliga

Plötsligt kommer de över en: tankarna på förändring respektive anpassning. Vi har fått skäppan full av massans anpassning inför förändringar som inte precis verkar för det mänskliga. Men som bekant handskas den här bloggen väldigt lite med de stora frågorna. Här filas enbart på språkliga misshagligheter – någon gång deras motsatser – och det är ju petitesser!? Men tänk om man inte tycker det då?

Och åter skriver upp några av de fenomen som är svårast att acceptera som ”normala” språkförändringar? Då blir det så här: I ett radioprogram om ekonomiska bedrägerier togs det faktum upp att det inte enbart är äldre som råkar illa ut. Bedragarna letar efter män i medelåldern som har byggt upp ett skapligt kapital under livets gång och ”vänder sig mot dem”, som experten sa. T ex används då ett finansmarknadsspråk för att framstå som vederhäftig.

På min kammare sitter jag och tänker ”vända sig mot någon”. Det jäkla ”mot” har två helt motsatta innebörder i sig. Att ”vända sig mot någon/något” KAN betyda ”protestera, invända” och fler synonymer. Men det kan även vara neutralt eller positivt, som exemplet i klippan ”Svenskt språkbruk”: ”De vände sig mot solen och njöt”. En infödd svensk uttalar de två innebörderna på olika sätt, pröva själv. Däremot har ”vända sig till” vanligen ”positiva” bibetydelser, som i ”eleverna kunde vända sig till kuratorn om de behövde hjälp”.

Annars är mitt favoritknas att någon ”jobbar mot barn och ungdom” vilket låter elakt. Det är nog egentligen bäst att använda det långa ”med inriktning mot”, vilket tar bort det ovänliga. Och beträffande de medelålders männen med pengar vore bättre att ha med ”riktnings-ordet” och säga att ”man riktar sig mot” de männen. Egentligen är verben problemet: ”att vända” eller ”rikta sig mot/till”.

Många anser nog sånt här vara hyperkänsligt, men samma USCH reser sig i ens inre när mediepersoner avslutar inslag med ”för nu”. Omedveten om den jordbävning han skapade i de överkänsligas sinnen sa en radioman att det var "slut på rapporteringen från jordbävningen för nu”. Men ”Slut/hej för nu” kan lätt formuleras som förr: ”för i dag/ tillfället/ i kväll”. Som språkaktivist sväljer jag inte ”för nu”. Inte minst eftersom det är slösnott från ”for now”.

Dumma vädervarningar må vara, men inte falska rop på varg

Regniga dagar i sikte! Bloggen lyder förslag på hur man inleder en text – vilken som helst. Läste om någon citerades, och denne i sin tur citerade ett tips som sägs komma från Hemingway:

Börja alltid med vädret. Detta kan man stryka senare, men det sätter stämningen. Samt: första meningen måste alltid vara sann. Inte nödvändigtvis bokstavligen, men för den berättelse man vill skriva.

Men frågan är hur sanna dagens meningar är. Just i dag kommer detta inläggs första ord från en rad om vädret som lägger sig som en liten etikett på datorskärmen när man loggar in. Var sånt kommer ifrån övergår ens förstånd: man måste vara insatt i Det Digitala när annonser och diverse tips samt informationer man inte bett om (som man minns) hoppar upp i ens ansikte.

Å andra sidan: vad är ”regniga dagar i sikte” för språk? Just de orden skriker inte det uppenbara ”översättning”. Eller så är både svenska och engelska i den här frasen så kompatibla som de ofta OCKSÅ är. Men visst låter det en smula poetisk? 

Milo Winter (1888-1956) illustrerade Aisopos fabler

Svårare var det med en annan mening från samma ”väderupplysare”, nämligen det svårtolkade ”varning för måttligt regn”. Det här måste tyda på en stor nackdel med det ständiga informationsflödet: varningarna är många, och av synnerligen skiftande karaktär. Det är väl ändå att missbruka ordet ”varning” när det används om något ”måttligt”.

Svårt att inte tänka på fabeln om pojken och vargen, som tillskrivs den grekiske, mångsidige Aisopos (620–560 f Kr). Pojken, en fåraherde, ropar upprepade gånger på hjälp, bara för att retas, men den gång vargen verkligen kommer lyssnar ingen längre. Hur historien slutar går att räkna ut.

Det är bara vid verkliga faror man ska ropa på hjälp. I bästa fall kommer då människor och bistår en. Men en sådan tid tycks vara förbi.

Shit också! Bloggen halkar in på den allmänna världssmärtan

För att undgå förtvivlan kan man föreställa sig att sätten för människor att kommunicera bara förändras. De kommer nog att bestå mer av bilder: tänker man på hur emojierna hyllas är misstanken svår att släppa. Nu har de roliga små figurerna (rösten dryper av ironi här) fått så starkt fäste att de inte är nåt att snacka om längre.

Men sån är undertecknad, sen på bollen, och när alla gett upp är det dags att gå på den igen (och för all del även avsky dylika sporttermer). På en av de första träffar man styrs till när man googlar ”fördelar med emojier”, beskriver följande smartskalletext den första av fem fördelar:

Tids-effektivt. Att skicka en👍går snabbare än att skriva ”det låter bra” och med ett ❤️ kan du skicka kärlek utan att behöva lägga en massa tid på den perfekta formuleringen. Det är både praktiskt och effektivt.

För tummen upp är det inte svårt att finna ORD: ”prima, OK, finfint, kanon, as-/skit-/vrålbra, toppen”. Dem kan man även välja efter mottagare. Några skriver man inte ”skitbra” till. På så vis är det möjligt att variera språkdräkten för ens personliga meddelanden.

”Skicka kärlek” är en alltför luddig formulering för att ens kunna diskuteras. Likafullt vräks "kärlek" över oss, t ex när någon rapporterar från ett event, som det heter: en konsert, en gala, en sorgehögtid och säger: ”Det är så mycket kääärlek här”. Kommer en sådan smäktande formulering över ens läppar är det dags att lägga in sig på en trevlig inrättning.

Den här sortens kommunikation mellan människor börjar dominera. Samtidigt som det varje dag kommer nyheter om hur ”dåligt folk mår”, man menar psykiskt. Vanligt är att ”många unga tjejer mår dåligt”. Det är inte svårt att räkna ut varför och antagligen kommer inga gulliga figurer i världen att avhjälpa den saken.

Fan, nu glömdes dagens vanliga språkgnäll bort. Men bloggens klagosånger gäller inte enbart svenska språket: var det inte så att globalitetssträvandena skulle minska missförstånd? Och öka människors förståelse för varann, oavsett språk? Det ser just nu inget vidare ut, med eller utan gulliga krumelurer.

Sbråk förföljer frenetiskt tidens tecken men längtar inte efter fler

Varifrån kommer utropet ”jag ääälskar böcker”, som man hör ibland? Det finns väl en massa böcker man inte älskar? Det är lika dumt som när folk säger ”jag älskar kvinnor/män/barn”. Det är lättare att ”älska blåbär”, de är sig vanligen tämligen lika, allihopa. En del av oss älskar inte blåbär, vi gillar dem.

Vad gäller bokälskandet har jag på nära håll personer som blivit lysande stilister efter att mest ha läst Kalle Anka i barndomen, en ännu underskattad källa till att lära sig god språkbehandling och få en hel del allmänbildning på köpet.

Medveten om att många av oss som vuxit upp i en annan era har svårt för dagens, tänkte jag återge (elakt?) språkbruket ur podden (se gårdagens Sbråk) som ansåg sig tipsa om en ”skrytig bokhög på Instagram”. Mannen, vars stil var att underskatta sig själv, berättade om att han bara orkade ett fåtal sidor i en bok: ”sen tar mitt attention span slut”. Det betyder att ”koncentrationsförmågan” tryter.

Ett utrop inför något var ”fair enough” och en text beskrevs ha en ”koksad stämning”. Det tvingades jag googla och fann att ”koksa” betyder ”snorta kokain”. En ytterligare beskrivning var ”amerikanska suburbsen”, som betyder ”amerikanska förstäder” men som fick en svensk pluraländelse på det engelska ordet!

Den mer ”intellektuella” av de två, kvinnan, berättade lite kokett: ”jag har med en barnbok på min fina lista”. Hoppsan, då! Eller vad man ska tycka. Dessutom, men det gällde nog en annan bok, sa hon: ”Jag brinner för att fler människor måste läsa den här boken.”

Det är enligt mitt förmenande en konstig sak: brinna för att någon måste göra något. Kanske var det samma bok som hon hoppades snart skulle få uppföljare och sa: ”jag längtar”. Det är intressant det där med att längta utan något objekt, s a s.

Språkligt påminner det om det förhållandevis nya ”lämnar”, som i ”hög politiker lämnar”. I det fallet förstår man att det som lämnas är posten som politiker. Men ibland kan det stå (eller sägas) att någon ”lämnar”. Punkt. Man vet inte om det är jobbet som lämnas. Eller Avesta, där personen bor. Själv anser jag det vara bra att få veta vad som lämnas.

Beträffande ”jag längtar” är det i alla fall tacknämligt att slippa ”jag kan inte vänta” (från ”I can’t wait”) vilket betyder ungefär samma sak: ”jag kan inte bärga mig/ge mig till tåls”. Nu är det slut för dagen med den medeltidssvenska som bor i detta arma sinne.

Vem har en, fniss, fniss, skrytig bokhög att lägga ut på Instagram?

Om dagens syn på läsning finns ett och annat att säga. Under senaste åren har rubriker i medierna meddelat att ungefär var fjärde elev i grundskolan inte är läskunnig. Kanske inte heller skrivkunnig. Det är givetvis inget fel på barnen, men deras omvärld är inget att hurra för. Inte ens i den förhållandevis lugna västvärlden.

I ett sånt här läge blir det ett väldigt tjatande på barnen: de erbjuds piskor och/eller morötter BARA DE LÄSER! Varje barn, oavsett ålder, som varit utsatt för vuxenvärldens våldsamma välvilja (kanske inte gäller alla barn, men många) vet att det ofta resulterar i att man strävar i en annan riktning.

En av bloggens informanter, A, med matematik som arbete, har skytt de senaste decenniernas hurtfriska rop MATTE ÄR ROLIGT! Det är det visserligen, anser A, men man ska inte lura barnen med färgglada geometriska figurer och andra skojigheter: får barn en rättvis och gedigen matematikundervisning kommer fler att förstå ämnet. Och kanske t o m tycka om det. 

Ur kompisens bokhylla: ingen skrythög, precis

Ingen la sig i mina tidiga läsvanor, vilket gav en sund inställning till det numera religiöst färgade ”LÄSANDET”. Samma hurtbulleri (som för matematiken) kring barn och böcker finns numera även för vuxna. Såg en podd med rubriken ”Här är fem böcker du kan skryta med på instagram”. På ett annat ställe annonserad som ”En skrytig bokhög på Instagram.”

Ett nojsande par talade om skrytlitteraturen i fråga: kvinnan hade den lite intellektuella framtoningen och mannen den lite motsträviga samt kallade sig själv banal. Detta slags radarpar har blivit populärt sen en längre tid: en kunnig och en lite småslafsig: så att ALLA tittare och lyssnare kan känna igen sig och inte skrämmas bort. Herregud om nån "inte gillar böcker”!

Tänker återge något av det här ”folkbildande” parets sätt att tala i morgon. Innan dess vill jag påstå att om människor tas på allvar och inte fjantas med så är det en fördel för hela samhället. Femton utropstecken!

En stad med namn efter bro som liknar en bro, men inte ÄR det!

I gårdagens inlägg klagades lite halvdolt på verbet ”duckar” som under en längre tid även fått en bildlig innebörd. Det är en rätt vanlig väg för många begrepp, men en outslitlig fråga är ändå VARFÖR? Varför, när det i allmänhet finns massor av varianter att uttrycka saken på? Som för ”duckar” i detta fall.

SAOL beskriver det enbart som ”hastigt böja sig undan”. SO (2021), har med följande notering: ”ibland äv. bildligt” och förklarar det med synonymen ”undvika”, ett ord de flesta borde känna till. ”Hålla sig borta/avstå från, sky”, är andra möjligheter. SAOB har enbart med det konkreta ”ducka”, som i SAOL:

Men här duckas inte för löften som givits: i går utlovades hur vissa norrländska städer kan/bör uttalas. I sökandet hittade jag på Reddit (amerikansk webbplats) en kul tråd som börjar med frågan ”Hur uttalar man städerna Umeå, Luleå, Piteå, Skellefteå?” En kommentar som ligger bland bland de översta är kort och koncis: ”Om du är från Umeå så säger du Ume. Om du är från södra Sverige säger du Umeå”.

Sen vidtar en lång diskussion som ofta är rätt underhållande. En person verkar ha tröttnat på allt hit-och-ditande och föreslår: ”Etablera dominans och uttala alla orter med ett Ä i slutet”. En skojare till kommenterar lite chikanerande: ”För mig så är det mycket mer ä än e, och tycker det låter så när jag har hört inaveln i norr uttalat det också. Så Umä, Lulä, Pitä, Skälläftä”.

En jämtlänning säger som de nordligare människorna Ume, Lule Pite, Skellefte, men kommer på ett eget uttalsklagomål: ”Kan även lära er söder ut att man säger ÖsterSCHHHund, inte ÖsterSSund”. Ännu en jämte är uttalsplågad: ”Min sambo som är från Sundsvall säger Östesund, skippar alltså R-et och säger med S-ljud. Dör lite inombords varje gång”.

Slutligen en helt annan variant: ”Om man ska vara riktigt gammaldags (typ Burträskmål) så är Skellefte Schellet, Det medeltida namnet har överlevt i de mer konservativa bya-målen”. Roligast av allt, för oss som gillar roliga grejer, är en text av Ulf Lundström (på Skellefteå museums hemsida):

Namnet Skellefteå som äldst skrivs Skeldept år 1327 har en spännande historia. Ännu idag lever namnets dialektala form Skället som påminner mycket om den äldsta skrivformen. Längre fram i tiden har namnets skriftliga form utvecklats till Skellefte och ännu senare till Skellefteå. Namnet anses vara bildat omkring åren 1000–1100 och har troligen bildats av människor som talade umesamiska. Första delen av ordet är ett finskt lånord i samiskan, ett silta som betyder ’bro’. Den senare delen är en ändelse som ger namnet en betydelse ’något som liknar en bro, men som inte är en bro’.

Namn på orter borde få bestämmas av de ”brukare” som bor där

Nu blir det uttalsproblematik. Och i den korta förstameningen gjordes två avsteg från undertecknads gamla principer. Dels skulle bloggen inte handla om den slags språkfolkloristik som snart följer (uttalsjoxet). Dels skulle ordet ”problematik” inte användas, ej heller ”problemkomplex”. De senare två känns överflödiga, något som de svenska stora ordböckerna inte håller med om.

Språkfolkloristiken sköts finfint av program som P1:s Språket. Det duckar gärna frågor som t ex nyss använda ”duckar”. Samt tusentals ord och uttryck vars existens förklaras/försvaras av att ”brukarna använder dem” (kan kallas ”modern språkvård”). Attityden vore bra om det gällde sånt som kämpat under långeliga tider för att etablera sig: nu går det undan värre.

Här är ändå lite skojiga grejer om uttal (se en människa nötas ner, hjärnan tvättas blank 😱). 

I gårdagens kuriosa om ortnamn figurerade Lidköping och Linköping och i texten (från 2014) som då citerades togs ett uttalsproblem för just de två upp:

Nyligen har återigen aktualiserats Lidköpings kommuns önskemål om att få ändra ortnamnet Lidköping till Lidköping Vänern eller Lidköping vid Vänern. Kommunens motivering till det önskade namnbytet är att Lidköping ofta blandas ihop med Linköping i grannlandskapet Östergötland.

Regionalt kallas Lidköping för [lischöping], vilket kanske vore lättare att få till än att dra in Vänern i det hela. Övriga Sverige säger Lidköping med ett distinkt, betonat, i-ljud, medan i-et i Linköping uttalas som i ”lingon”, eller i [lischöping]. Men i nyheter och tåg får man höra ett överdrivet Liiiiinköping och ett dumt nog lika överdrivet Liiiidköping som redan i sig har ett något längre i-ljud hos den hyfsat normalbildade delen av befolkningen.

Det här gäller många andra regionala uttal från andra landsdelar, t ex när folk ordagrant läser ”väst-götar” och ”öst-götar”. Dessa säger själva väschöttar och öschöttar. Sen har vi hela problemkomplexet (höhö) norrländska städer. Så roligt att det får vänta till morgondagen!