På något hemskt vis har mycket förlorat såväl relevans som värde. Denna rubrik stod i en blaska nyligen: ”Volvo Cars vill inte säga nickelns ursprung”. Om det är skolans stränga svensklärares ande som svävar runt i den för tredje gången nämnda hjärna, vete attan. Men nog för att det åker fram en rödpenna över ”säga” och skriver ”uppge”.
Herregud, man vet ju inte var ens kunskaper, okunskaper och nycker kommer ifrån! Dock, ger man sig till tåls och väntar några dar, så har någon med samme svensklärare ändrat det man läst först, och i stället står där ”vill inte berätta”. Det funkar ju lika bra som ”vill inte uppge”, liksom även ”vill inte avslöja”.
Om man, m a o, inte hade så bråttom och genast skrev ner språkliga konstigheter i sitt anteckningsblock, så skulle stora delar av denna blogg inte behöva skrivas. Det sitter alltså människor eller dataprogram som i efterhand korrigerar allt som blivit lite skrutt på vägen när de snabba reportrarna/nyhetsrobotorna kastar ur sig material som ännu inte bearbetats.
Det här känns lika lättande som upptäckten (genom en dokumentär) av det arbete dyngbaggen utför. Den lever, berättar Wikipedia, vanligen i växtätande djurs bajshögar och
har stor betydelse för nedbrytningen av organiska ämnen, främst djurspillningar, i naturen. Ett par forskare bevakade en elefantspillning på 1½ kg på den afrikanska savannen och kunde se att 16 000 dyngbaggsindivider efter två timmar på olika sätt hade avlägsnat hela högen genom att äta, rulla iväg eller gräva ner delar av den.
Kanske vore det en idé att inte själv vara så snabb och observera språkliga lämningar innan de rullats iväg eller grävts ner. Man får coola ner sig, chilla och softa lite oftare.
