 |
| Det är säkert roligt att skapa AI-bilder, men alltför många i medierna kan bli tröttsamt. Logan Voss, Unsplash |
Ibland skriver bloggen om bilder. Det här är en sådan gång. Precis som pratspråket är även bilder ett språk, särskilt när de förekommer i medier. Och på samma sätt som orden och meningarna naggas mer och mer i kanterna sker detsamma när AI-genererade bilder dyker upp en masse. Naturligtvis, eller åtminstone antagligen, är det kul att sitta med digitala verktyg och skapa. Allt som legat lite vid sidan om vanligt målande och tecknande har lockat människan sen barnsben – såväl varje individs som mänsklighetens barnsben, tycks det.
Det var himla kul, kan man dra sig till minnes, att lägga ett mynt (helst stora femöringar) under ett papper och med hjälp av en blyertspennas ändkant, den trubbiga, gnugga av blyerts över myntet och skapa en mer lik bild av detsamma än man själv skulle kunna ha åstadkommit.
Förhoppningen nu är att de AI-bild-genererande människorna tröttnar, som man själv gjorde på sin konst. Modernitetsfolket skulle i vanlig ordning kalla en konservativ och tråkig som inte omfamnar (ganska nytt översättningslån, tror jag, från "embrace") de nya snygga bilderna.
Nu är detta förstås färgat av nyss nämnda konservatism och dysterhet, men kan man se något själlösare än de riktigt jäkla stela bilder som gör anspråk på att fånga något verkligt? Börjar det inte räcka snart, det här med att till varje pris avbilda verkligheten, men s a s glömma bort dess egen natur och utseende? Det pågår en fernissaverksamhet: folk stajlar sig sönder och samman, detsamma sker med ting, djur och trädgårdar, resor (skulle kunna räkna upp mer…)
Det kommer säkert att framledes bli en del ryande i bloggen – även om bildkommunicerandet! Men man kan bara göra det så många gånger innan man tröttnar på sig själv. OBS! Den förra meningen var en av bloggens otaliga klipphängare som antyder att en förklaring, troligast en grymtande sådan, kommer i nästa inlägg.
