Som sbråkbloggare får man inte ta i så att man spräcker livstycket!

Gammalt barnlivstycke, Sörmlands museum

Tidigare – då vi hade ett solidare gemensamt språk – kunde de flesta bara genom att vistas i det (språket, alltså) få en känsla för vad som går att säga och inte. Ett par gånger nyligen har jag såväl läst som hört ”oundvikbar”. Förstå detta rätt: det är givetvis att ta i (så man spräcker livstycket) att påstå att INGEN I HELA LANDET åstadkom språkfel förr.

Hur man hanterar sitt språk har att göra med en massa saker – förutom den verbala förmultning som modern tid är orsaken till. Utbildning är en sådan ”sak”, och den har som bekant blivit lite tjohejsan, individuella problem som dyslexi är en annan.

Men att inte känna till ”oundviklig” och i stället ”hitta på” ett ord som ”oundvikbar” är konstigt, särskilt när svenska är ens modersmål. Det är en annan femma då dagens tolkningsföreträdare får till formuleringar som förhoppningsvis ingen försöker härma. Här en halv mening av alla de nya fackspråk som kommer till oss från medier: ”miljöintegritet och additionalitet i de här möjligheterna att investera i att minska utsläppen utomlands…”

”Jag är betänklig”, ligger liksom ”oundvikbar” också och skvalpar i blogganteckningarna. Grammatiskt heter det säkert något, detta att en person inte kan vara "betänklig" utan "betänksam". Den som tänker äsch om det hela kan för en gångs skull kolla vad AI säger, även om man måste vara lite betänksam inför den ”hjälpen”. AI:

"Betänksam" betyder att vara försiktig och tveksam, medan "betänklig" betyder att något är svårt eller farligt och bör granskas noggrant.

Hela AI-svaret om skillnaden mellan de båda orden är, såvitt jag kan förstå denna gång, mer hjälpsamt än hjälpligt.