Selfierna är mycket mer – eller mindre – än självporträtt, de uppvisar släktskap med grekiska mytologins olycklige Narcissus. Han blev så förälskad i sin egen spegelbild att han glömde allt annat och tynade bort där han satt och glodde på sig själv vid en damm.
Det dubbelt konstiga med vår tids självspeglingar är att när unga damer (främst, men det finns fler kategorier) tar en selfie, använder de dessutom en spegel och skickar därefter ut en bild i världen där de ofta döljer ansiktet med själva selfieapparaten, mobilen. I vilket fall som helst hålls telefonen ("kameran") så att de kan se hur de tar sig ut, samtidigt som de fotar.
Denna nåd var inte mänskligheten förunnad tidigare: att kunna ordna pose och anletsdrag vid själva fotoögonblicket. Men så finns det desto roligare bilder från förr i världen, d v s för sådär tjugo år sen. Vad man ironiskt nog inte får längre är ”den stora bilden”. Men uttrycket i sig används bildligt (!) och avser vad som nog för två decennier sen kallades att ”se helheten”. På engelska heter det ”the big picture” förstås.
Slutligen den mening som petades in i gårdagens inlägg: ”Man kan bara göra det så många gånger innan man tröttnar på sig själv”. Det är en av de otaliga direktöversättningar av engelska uttryck som övergripande kvaddar den stora bilden (”helheten”, som sagt) av språket i Sverige. Böcker som skrevs före millennieskiftet blir snart svåra att förstå för infödda svenskar. För att inte tala om utlandsfödda. Den litterära delen av kulturkanonen kan vi glömma.
