Äldre ord flyger som maskrosbollar, men sen upphör liknelserna

Man ska inte göra sig rolig över utbildningsministrars ord. De talar ju givetvis ett språk som inte fanns medan man själv var lite mer alert i hjärnan. Det lät jättekul när Johan P sa ”vi ska titta på associationsform” (blogginlägg 26 dennes). Inte för att det hjälper mig särskilt långt, men förklaringen kan vara att ministern talar ny engelsksvenska och jag gammal tysksvenska.

Synonymer.se ger ”sammanslutning, förening, sällskap, förbund, union” för ”association”. De fyra första härstammar från fornnordiska och dito tyska, ”union” kommer via latin och engelska och ”association" via franska och engelska från latin. (Ursäkta, de som är mycket kunniga i språkhistoria! Det nyss sagda kan behöva rannsakas, noga granskas.) 

Ur Nordens flora 1917-1926

Utvecklingen är besynnerlig: ord med fornnordisk, tysk och fransk grund kommer tyvärr att flykta som maskrosbollar i vinden. Dock kommer de inte att slå sig ner och skapa mängder av nya "individer". Gräsmatte-ägare skulle å andra sidan glädjas om deras gröna plättar höll sig fria från ”dandelions”, som de heter lite snyggare på engelska (franska dent de lion). Vad föredrar man: rosor med maskar i, eller lejontand?

Åter till "associationsformen”. Sidan ”Lawline” förklarar:

En association är en sammanslutning som har medlemmar eller delägare. Associationsformer är de olika sätt man kan skapa en sådan sammanslutning på och de olika associationsformerna fungerar olika väl beroende på vad man vill använda dem för. Några av de vanligaste associationsformerna är aktiebolag, handelsbolag, kommanditbolag och ekonomiska föreningar. Om man ska bilda en association är det viktigt att man har koll på vilken associationsform man vill använda, eftersom de har olika regler om vad som är tillåtet och vem som ansvarar.

Lawline skriver i en presentation av sig själva att de ”är sveriges mest besökta juristbyrå online”. Är det felsökeri att anse att en juristbyrå bör stava Sverige med stort S? Fråga inte mig, den egna osäkerheten ökar för var dag.

Hur man än håller på och lyfter och tittar händer det inte så mycket

Ska vi för en gångs skull utveckla det uuuurtjatiga begrepp som handlar om optimisten kontra pessimisten som betraktar en glas (med, ja, vadå? Antagligen vin eller nåt åt hållet) som halvfullt eller halvtomt när mängden är just hälften. Den jämförelse som snart ska göras är inte särskilt bra. Men i alla fall är den ett alternativ, något annat.

”Här finns ju ingen svamp”, ropar pessimisten i skogen. Om denne bara ansträngde sig en smula och ”ställde in ögonen” på rätt våglängd så skulle den snart se en trattkantarell. De växer inte på ALLA Sveriges marker, det är sant, men där de bör finnas brukar de också till slut anmäla sin närvaro. Och sen är de jättemånga. (Jaja, långsökt, jag sa ju det!)

Om man däremot hör politiker eller andra av typen ”de som har hand om’et” börjar tala, säger de ”titta på” lika många gånger som svamparna vid en god skörd äro. Bara nyligen beskrev bloggen fenomenet ”vi ska titta på det här”. Den meningen måste vara den vanligaste som uttalas i våra medier. Medge att det låter slött. De flesta kan titta på vad sjutton som helst utan att något direkt händer.

Man skulle vilja konsulta (alltså: jobba som konsult) dessa människor och be dem söka i sina inre (borde heta ”inren” i plural, men gör det ej) efter alternativ. ”Betrakta” eller ”betrakta noga/närmare” är antagligen lika slött, men åtminstone en variant. ”Ta upp frågan/problemet” är också ett till intet förpliktigande alternativ, liksom ”ta upp saken”.

Men, kan det slå en, ”titta på” är kanske redan ett försök att slippa det lika urtråkiga ”lyfta det här”. Ibland lyfter man även upp saker på bordet. Det är inget lätt jobb att lyfta och titta, många av oss hamnar i den oförmögenhetsgeggan dagligen, men visst vore det roligt med fler ord och fraser för skiten?

Man kan endast vara subjekt, och kvinna kanske endast objekt?

En känd ekonomiprofessor använder tydligen pronomenet ”en” istället för opersonliga ”man”. Under 70-talets feministvåg var vi en skara tjejer som diskuterade detta ”man”, men det behövdes bara att nån språkmänniska förklarade att det inte var en man som vanliga män. Snarare var det samma ”man” som engelskan har och som betyder ”människa”. Nu säger urgammal tradition och religion att Adam var den första människan. historien om att kvinnan modellerades runt ett revben, som Adam fick offra för att han ville ha en tjej, är svår att välta.

Å andra sidan har en del kvinnor opererat bort revbenen, det kanske är ett sätt att betala tillbaka. Men de skapar inga getingmidjor för männens skull, brukar de säga, de vill bli snygga för sig själva. Tillbaka till ”man” som opersonligt pronomen. Det känns, så här på ålderns höst, lättare att acceptera (än att operera bort skelettdelar).
  

Å andra sidan ytterligare en gång: Det intressanta mitt uppe i detta resonemang är att läsa den stränga meningen i ens gamla grammatikbok, Svensk språklära (1967). Den lyder: ”Man kan endast vara subjekt”. (Jo, vi har förstått det i många sammanhang…). Vidare förklarar boken användningen av (det nyligt, av mig, nedskrivna) ”ens” samt ”en” (som subjektsform).

I det senare fallet hade ekonomiprofessorn och fler rättänkande inte fått ”rätt” på 60-talet. Även om användandet då avfärdades som icke-vårdat språk förekom ”en” ofta i dialekter, ”en bör inte va subjekt”. På senare tid har dock dialekter, brytningar och accenter fått ett stort uppsving i vissa kretsar. Själv vacklar jag då och då mellan ens och sin/sitt/sina, men kommer inte på nåt vackelfall just nu. Förr hade språkproffsen tagit en i örat stup i kvarten, nu är det inte så noga, vi vet ju vad vi menar. Och vad andra menar.

Folk växer egna talangpooler och tar ofta fel på enkla pronomina

När bloggen startade på våren 2017 var det redan illa ställt med det svenska språket, men att det inte skulle ta längre tid att nå det pågående raset var svårt att tro. Nu hörs det bland unga, gamla, mer eller mindre s k bildade: det har i högre grad blivit ett blandspråk som talas.

Hastigheten, ja. Allt annat går ju också med en jädrans fart, såväl det man kallar framsteg som bakåtbackande. Bland allvarliga språkfenomen finns ordet en popnörd (inte purung) använde om en sångerska på besök i Sverige. Det gällde hennes utveckling som var påtaglig och ”…ömsom välter hon Globen med allt det som hon har växt fram.”

På en svensk businesssajt (”Bygg molnkompetens för framtiden”) kan man hitta det här ”Du kan inte anställa dig ur bristen på molnkompetens. Den bästa vägen framåt är att företagen växer sina egna talangpooler”. Nu kan man i och för sig inte slå sig i backen på att dessa slags texter inte är översatta, och att grundordet (”växa”) var ”grow”, vilket funkar på engelska.

”I grow my own plants” måste på svenska heta ”jag odlar egna plantor” (alternativt ”drar upp” och kanske någon annan synonym).

Det är inte första gången jag hör någon använda detta underliga ordval och det är verkligen JÄTTEKONSTIGT (har börjat använda allt fler versaler i bästa Trumpstil…) En lika konstig och felaktig användning av det reflexiva pronomenet ”sig” stod en kulturprofil för i P1:s Spanarna. Det handlade om "trenden" att ge ens vänner s k actiondockor som liknar vännerna själva.

Det kom ut så här ur den bildade personens mun ”Jag vet inte om ni vill ha actiondockor av sig själva”. Den ständiga brasklappen hoppar upp nu och påminner om alla felaktigheter man själv yttrar/skriver. Men, säger jag bara, säkert som amen i kyrkan: det går nästan att sätta alla pengar som finns på att man själv inte skulle kunna få till den formuleringen. Som blir vanligare och vanligare, se upp och opp.

Hur gick det för barnen på Tillbergs* målning: blev de lönsamma?

Man hör barn tala som byråkrater, senast hördes ett av dem säga: ”Jag vill vara tydlig med det här!” Det är inte deras fel, de har lärt sig att språket låter så. När utbildningsministern intervjuades i radio, det gällde den akademiska friheten (apropå Trumps försök att styra universiteten, bl a), yttrade han följande meningar och fraser:

Här jobbas inför den stundande fria akademien. Andy Eick, Wikipedia

För att säkra upp att forskare /…/ måste vi göra mer i Sverige för att säkra att det fortsätter att vara på det sättet.

Det som vi lyfte fram var på individnivå

Vi har aviserat/…/ att vi ska titta på associationsform, de ska kunna få en annan form för sin verksamhet.

I dag påverkas hela sektorn av olika former av byråkratiska grepp – det håller vi på och tittar på.

Över huvud taget var det väldigt mycket ”man ska titta på”, en lyssnare med egna erfarenheter som människa vet att det sällan räcker att ”titta på" saker. Mer JP:

Man ska brett titta på det här
Det finns nåt att titta på här

Förutom "breda tittar" var det en hel del ”lyfta fram”, liksom ”på individnivå”, en ofta använd fras. Det kan naturligtvis vara mitt eget fel, vajsing på koncentrationsförmågan eller så, men ett språk som är bemängt av slapphet och floskler blir svårt att bortse från. Hur det egentligen står till med den akademiska friheten i Sverige, var svårt att vaska fram.

I min skalle ligger ett drygt femtio år gammalt minne av hur häpna vi blev när universiteten alltmer började ”jobba ihop” med företag av olika slag, Saab, bland dessa. Nu har jag inte mycket på fötter, men vi uppfattade det som politisk styrning när kapitalet gifte sig med de ”fria” universiteten. Kanske hade ”samarbetet” startat tidigare. Några av oss ansåg det fult. Men, vet ni, det var ju 70-talet när det mesta var fult och tråkigt. Till skillnad från den friare värld vi nu fått, med så mycket fint och kul.

* En känd bild av Peter Tillberg är målningen från 1972, "Blir du lönsam, lille vän?" Bilden ovan är dock tagen i ett klassrum 1965. 

Man BER böner på svenska, det är ett idiomatiskt uttryckssätt

I dag begravs påven. Men här ska det, ensidigt som vanligt, handla om vad som sägs om bl a honom. Eller snarare: HUR det sägs. En tv-journalist som tidigare rapporterade om dödsfallet uttryckte sig så här: ”Kardinalerna säger en bön över påve Franciscus där i kistan".

Själv säger jag bara att på svenska heter det ”ber för” i just den meningen. Engelska ”say a prayer” betyder helt enkelt ”be” och i vårt land ber man böner. Kanske kan man även använda andra verb, som ”uttalar”, men om det är jag osäker. Hur som helst: varifrån reportern fick "en ”bön över påven, vet man inte. Men det har säkert med den nuförtiden vanliga prepositionsosäkerheten att göra.

När vi (jag) redan är i gång med att recensera och klaga på mediefolk, så tar jag ur det nyliga förrådet även fram vad en nyhetsuppläsare (i tv) sa i ett annat ämne: ”Och en populär utmaning just nu, en challenge, om man säger så…” Illavarslande. Ofta hörs människor i allmänhet använda ett svenskt ord för att sedan översätta det till engelska, så som skedde här.

Lika vanliga är exempel som ”det här är WEIRD, alltså konstigt”. Det är inte precis så att man känner sig kompetent att förstå vad som ska hända i det långa loppet av det här språkbeteendet, men förmodligen är ett språkbyte på väg. Och vad som kommer att ske under denna färd vetetusan. 

För att rentvå mig från misstanke om hur obefläckad den egna glorian är, måste tilläggas att den här underliga pandemin skördar offer överallt. För egen del har jag motvilligt adopterat ”random” som egentligen går att uttrycka finfint på svenska, om än med fler ord: ”En kvinna – vilken som helst – stod vid busshållplatsen”. Det blir effektivare, kortare, med ”en random kvinna”, förvisso. Men priset kommer att bli högt, högre än på kaffe.

Ett varningens och sanningens ord till alla upp- och nerskalare

Det blir vanlig språkskit i dag. Den som läser bloggen varje dag (skämt, förstås) vet att en hel del gnäll dras om och om igen. Men det gör ju ”ha en bra dag” också. Liksom ”Med vänliga hälsningar” i mejl. Det är väl mycket att begära, men själv minns jag en tid när hälsningsfraser var personliga. Det behöver inte vara något storartat, det vore bara bra att slippa det stora paketet färdiga fraser som tynger nutidsindividen, som ju samtidigt ser sig himla unik!

Vad blir det då för omtugg i dag, undrar någon spänt. Jo, hör och förtvivla! Nu verkar uttrycket "jag/han/du (m fl) har tappat det” ha slagit sig ner i svenskan. Varje gång det sägs (inte enbart av unga) är det så att man själv tappar det. Förståndet, alltså. Det är svårt att googleledes hitta svenska innebörder, fast en äldre människas har många: ”Bli galen/tokig/knäpp/vansinning, tappa förståndet/besinningen, få spader/spatt/nippran/tuppjuck”.

Det senaste ingår inte i mitt ordförråd, de andra har jag använt. Ofta, eftersom det är så mycket att bli prillig av. Bland dessa nämnda synonyma uttryck finns dessutom varianter som ”passar alla”. Allvarligare stilnivåer kan t ex kräva ”tappa besinningen/förståndet”. Risken finns att en stor del av befolkningen ännu undrar VAD man tappat när man tappat DET.

Ett annat uttryck, minst lika fjantigt, är ”spela ner”, när det handlar om ex-vis ”tona ner, minska, dämpa” eller andra varianter som kan väljas så att folk inte låter som maskin-

översättare eller humanoider. Var uppmärksam på verb som följs av ”upp” eller ”ner”. I de flesta fall har svenskan ett enda ord som ”täcker” (”täcker upp” är nåt annat!) vad man vill säga. Det senast knasiga jag hörde i den vägen var uttrycket ”skala ner priserna”, alltså engelska ”scale down” . Gissa vad det betyder? Jo, ”reducera storlek eller kostnad”, berättar en sida som förklarar engelska idiom (”reduce size or cost”). 

Hör här igen: Oj, vad svårt det är med ”skala ner”! Det betyder ”minska” storleken på något, eller ”sänka priser”. Och här fortsätter det komplicerade: ”skala upp" (”scale up”) betyder ”öka” alternativt ”höja”. Men låt inte bloggen störa, skala upp dumheten och skala ner det egna vettet!

Samtidens enorma hastighet kan döda – betänk detta faktum!

En norsk rikstidning råkade i hastigheten dödförklara drottning Sonja. Liknande misstag har hänt förr och kommer att ske igen. Kanske mer nu när nyhetshändelser måste publiceras nästan innan de verkligen sker. Nu beror detta visserligen på alla vrålsnabba medier, men ibland kan man få känslan att det är ett mänskligt drag att vilja snabba på skeenden, någon gång så till den grad att man häpnar.

En gammal släkting som gärna bjöd familjen på middag och kalas, hade alltid väldigt bråttom: maten fram, maten bort, duka av, in i diskmaskinen. Eftersom detta var någon som gick att tala till utan omsvep, sa jag en vacker dag: "Erkänn: Så fort vi kommit innanför dörren önskar du redan att vi hade åkt hem igen!” Det var inte så mycket otrevlighet bakom faktum, förmodligen känner några ålderdomar igen sig.

Nej, det står inte fel, en ungdom talade nyligen om "ålderdomar" och menade ”äldre, gamla, åldringar”. I sanningens namn en ganska kul felsägning, och lite listig, med tanke på att det heter ungdom/ungdomar. Tillbaka dock till det norska hovet, bloggen rör sig som bekant mellan slott och koja. Ursäkten från tidningen löd i svensk översättning:

Det här är ett mycket olyckligt misstag, och vi beklagar verkligen händelsen. Vi har bett om ursäkt direkt till hovet, och vi ber om ursäkt till våra tittare, säger nyhetsredaktören.

Personligen tänker jag inte falla för det där nya ”be om ursäkt till”. Som vanligt är jag obekant med de bakomvarande abrovinkerna när de formuleras grammatiskt. För sitt eget språkbruk: ”vi ber hovet om ursäkt” liksom ”vi ber våra tittare/läsare om ursäkt”, tänker man kanske först ”kasus, jaja!” Det heter ju be ”honom, henne, dig” etc om ursäkt. Alltså dativ.

Men hallå (som inte många säger längre): ”be om ursäkt till henne, dem o s v är ju också dativ! Formuleringen med ”till” (kolla själv! Den blir allt vanligare!) har antagligen samtidsengelska rötter, men konstigt är det. Svenskan befinner sig i fritt fall, men det gör förmodligen alla andra språk också samt resten av tillvaron. Vill jag säga till er.

Det dräller av mischmasch som också vanligen missmatchar

Då och då säger eller skriver man ett ord som inte hör till ens mest aktiva ordförråd. Nyligen hade jag anledning att använda ”mischmasch”. SAOB skrev om det 1944 och gav förklaringen: 

oredig blandning av disparata ting eller ämnen o. dyl; blandning vari beståndsdelarna icke passa till varandra eller bilda ett harmoniskt helt; förr ofta om medicin eller födoämnen o. dyl; numera företrädesvis bildligt.

Jo, såna beskrivningar av ord växer inte på träd längre. Dessutom berättar ordboken att det kommer från frisiskans ”miskmask”, släkt med tyska ”mischen” som betyder ”blanda”. Den ofta jättebra sajten synonymer.se ger bl a ”hopkok, sammelsurium, virrvarr, blandad kompott”.

Häromdagen talade någon om ”mismatch”, och då blev det till att tänka igen! Google Translate gav för engelska (som det givetvis är) ”mismatch” det långa, men kanske korrekta (???), ”oöverensstämmelse”. Ingen av ”våra tre stora” ordböcker har med ordet, men de två nyaste, SAOL och SO, undrar om man menar ”mischmasch”. Ja, det gör man väl på sätt och vis.
     

Matchande par - och landskap! Ethan Robertson, Unsplash

Dock: i den moderna världens seriösa och angelägna tv-program, betyder det vanligen att två ihoptotade kärlekssökande människor inte passade för varann. Tänka sig, när så mycket stämde! Samma intressen och livsstil. Tänka sig, igen!

Vi har ju under årens lopp lärt oss det likaledes engelska ”matcha” – särskilt i andra allvarliga sammanhang: ”matchar kjolen med tröjan? Matchar skorna den övriga outfiten?” (Orkar inte ta med outfit (klädsel) i dag…) Matcha från engelska ”match” betyder ”passa (tillsammans)” och ”stämma överens med”.

I koppleriprogrammens ”mismatcher” borde de egentligen stavas ”missmatcher” på svenska: de ”missar” (”träffar inte, bommar”) ju varann, liksom. Vårt ”missa” går språkhistoriskt långt bakåt med fler kvarlevande germanska släktingar. Men, som sagt, inte fanken ska det stavas med ett s på svenska. Enligt gamla uttalsregler borde man då säga långt i: ”miiismatch”. Fast sånt kan man fatforget (nu skojade jag åt andra hållet, testa det på nån engelskspråkig).

Vem vill låta intränglingar förstöra den finansiella stabiliteten?

Äntligen något annat: det blir duvspråk, höll jag sånär på att skriva. Men den halvdementa hjärnan gick vilse och tänkte på burspråk. Ändå var det inte helt korkat, även om det nu ska handla om fria (förhållandevis) fåglar. Sbråk ägnar sig sällan åt privatpersonligt vardagliga funderingar (eller?), men ett undantag måste göras för duvorna.

Samma morgon som påven dog (det ska bli mer andligt längre ner i texten) satt en duva och hoade på balkongen. Den hade funnit en trevlig skräphylla, men flög när jag kom ut och störde. Strax därpå gjorde den ett ytterligare besök och försök med hyllan. Jag kände mig stalkad, som det heter på nysvenska.

Vid tredje besöket var de plötsligt två, och man började ana ugglor i mossen (låter f ö inte duvor som ugglor?). De har inte återkommit efter att skräphyllan gjordes ännu skräpigare samt olämplig som bostad åt de tu (jag skriver inte turturduvor, då blir det för mycket).

Kollade vad mänskligheten säger på det världsvida nätet om duvbon som byggs nästan inne i ens hem, och fann en sida (indisk, tror jag) som mest handlade om numerologi. Men där fanns även råd av andra slag (duvslag – kan ingen stoppa mig?), hör bara:

Om duvor väljer att häcka på din balkong eller terrass, tror man att de ger otur och potentiella utmaningar. Det rekommenderas att försiktigt ta bort boet för att förhindra negativ inverkan på din familjs framsteg och finansiella stabilitet.

PS Sidan måste rimligen vara översatt och man kan inte klaga stort på språket. Ovanligt!

Ett stycke samtidsidyll som innefattar såväl fiskmåsar som trutar

Till och med envetna typer som en annan kan överfallas av leda inför det tvångsmässiga att här i bloggen skriva ner exempel på primitivt utformade rubriker i tidningar. Som denna: ”Är musik om att vara snäll och glad bättre än Yasin?” I artikeln beskrivs det intressanta (mja) faktumet på ett vettigt sätt, men rubriken är formulerad med vår tids vansinnigt och naivt förenklade språk. Förr (ca två decennier sen, ”förr” är inte lika långt bort som det var förr) var rubriksättning en mycket svår konst som folk på redaktioner utbildades i ständigt.

Men ursäkta föralldel att en elitist sitter och kräver ett ordentligt språk för det som meddelas oss genom medier. Kanske vore bättre att löpa förenklingslinan ut och enbart använda emojier och bilder som kan ersätta de lite mer komplicerade bokstäverna, deras formationer och – ska vi inte tala om! – hur man kombinerar ord för att bilda meningar. Med innebörd. Mening.

Det fattar ju en idiot att, i den värld vi nu fått med svinpälsar och diktatoriskt hjärnmässiga kretiner lurandes bakom varje krök, allt med språk är skit samma. Folk i alla länder (främst de som kallas ”rika” och ”utvecklade”) går med på vad som helst. Att så många med skaplig tankeverksamhet frivilligt sänker sin hjärnkapacitet till IQ fiskmås – det är icke-fattbart. Undantas måste fattiga, krigsdrabbade och de förtryckta som has ihjäl om de hyser andra åsikter än styrande dårar. 

Mycket i det här inlägget är säkert fördomsfullt skrivet, t ex bör man inte chikanera fiskmåsar, de sköter sitt jobb som de ska. Jag använde bara det allmänna och för fiskmåsar kränkande uttrycket med IQ i. På tal om det: Den hjärna som ligger bakom den här förvirrat ilskna bloggen är skraj inför den s k utveckling som nu pågår. På alla fronter. Och den rädslan är svår att formulera i både bild och ord. Det kan möjligen även vidlåda medie- och politikerspråk-

användarna: rädsla kanske inte bara urholkar själen, utan även truten.

En färgglad och hektisk vecka, men knappast ”stilla” och andlig

Tiden är ur led, påskäggen från rymden

Det händer ännu att folk talar om ”stilla veckan”. Jovars, dra mig baklänges på en liten kärra. Namnet kom av en (för lååång tid sen) anbefallen dämpad tillvaro när Jesu död och lidande på korset högtidlighölls. I år är infaller denna vecka nu, 13–20 april. Förnamnet ”stilla” är om inte skämtsamt, så mycket ironiskt i vår tid.

Medierna varnar för oreda i all slags trafik, man själv och många andra står mitt i köttbullssmet, gravlaxsås och påskägg, i butikerna är det lika stressigt som under jul och midsommar. Men å andra sidan finns inget kvar av de gamla kristna förtecknen kring någon helg alls. Sedan bra länge heter guden Mammon.

På tal om heter kan man förstås undra över varför långfredag har så olika namn här och där. Man får bra svar

i Expressen som skriver (2008): ”Fredagen före påsk, den dag då Jesus korsfästes, kallas på engelska Good Friday, medan den i Skandinavien har namnet långfredag”. Sen följer en intervju med docent Mats Mobärg vid engelska institutionen vid Göteborgs universitet:

– Båda namnen kan i förstone verka besynnerliga. Då verkar tyskans ”Karfreitag” naturligare. Det går tillbaka på ett ålderdomligt tyskt ord, ”kara”, som betyder ”sorg”, ”sorgfredag” alltså. Ordet ”långfredag” tar fasta på Jesu långa lidande, då han pinades till döds, men förknippades redan på 1700-talet också med de särskilt långa gudstjänster som hölls den dagen.

– Engelskans ”Good Friday” finns belagt redan på 1200-talet. Här har adjektivet ”good” inte bara betydelsen ”bra”, det vill säga ”tilltalande”, utan används i kristet religiösa sammanhang ofta med betydelsen ”rättrådig”, ”from”, ”helig”. Bibeln kallas till exempel ofta för ”the good book” på engelska, vilket inte betyder att den är ”bra”, som en roman, utan att den är den ”sanna”, den ”heliga” boken.

Äldre kvinnor med jordnötsallergi kommer att ligga risigt till i USA

Bläckfiskar, bryozoer, maneter och andra med tentakler har det inte lätt, de känner säkert också av för mycket av skiten omkring sig. Precis som undertecknad och alla andra med konstiga personligheter, diagnoser eller vad man törs kalla tillstånden. Om det går som i Nordamerika kan det snart bli farligt att sitta här och skojskriva.

Men jag vet ju själv hur det påverkar en när folk säger underliga grejer: tänk om den ilskne morotsmannen känner likadant när någon säger eller skriver stötande ord som ”jämlikhet, förespråkare, historisk”. Fast i och för sig gäller det användandet i ”officiella myndighetsdokument”, stod att läsa nånstans. Om ordförbjudartrenden kommer hit drabbas nog inte Sbråk p g a sin obetydlighet i det stora hela.

För egen del tål jag en massa förargelseväckande ord från den amerikanska listan: ”äldre, kvinna*, jordnötsallergi, definition, samhälle, vaccin, föroreningar”. Det kan t o m hända att en del av dem använts i bloggen: här är oräddhet ett signum!

Däremot ställer det till problem när man passerar radion i samma ögonblick som en gubbe säger: ”Jag är trygg i att jag vet att…” Och därefter sa han vad det var han var trygg i att han visste. Något senare sa en annan röst i samma radio: ”Det handlar om så många parametrar som ska slå rätt.”

Intressant nog ekar morfars (död 1967!) ord i öronen: ”Dä ä på världens siste ti” (översättning: ”det är på världens sista tid”) Mer än ett halvsekel därefter undrar Karl Georgs barnbarn över hur ini helskotta mycket mer på världens siste ti det kan bli.

Man får travestera rösten ur radion och tänka på att även om man inte är trygg i dag så tycker man sig veta en del som man tycker. Och det som är lätt att tycka, eller snarare undra över, är varför man är så pass ensam om att höra och se all gallimatias. Kanske skulle bryozoerna förstå.

*Om "kvinna" inte ska användas, hur blir det då med ordet "man"?

Kronan går starkt. Liksom även influensan. Inte längre man själv

Vi med intresse för nymodigheter i språket har lika mycket underhållning som serie-bingearna. De som deltar i språkförändringsarbetet vet att bingea (från engelska ”binge”, inte svenska ”binge”) är ett vanligt ord som betyder ”sträcktitta”. Det förklarades redan för tio år sen på följande vis av P4 Jönköping:

Många väljer att bingea (uttalas "bin-tj") serier - alltså att streama sig igenom en hel serie non-stop under till exempel en helg. Det är ju ett ord som kommit i takt med att beteendet förändrats i hur vi konsumerar tv-serier. Bingea kommer från engelskans ord för häva och ölhävning.

Tänk på det, ni läsare, vid sträcktittande på alla fantaaaaastiska serier som upptar en allt större tid för Nutidsmänniskan, ta hellre än bärs. Men bingea inte där heller, kom ihåg att för mycket och för litet skämmer allt (säger här en lagom och modest person).

Allt man plötsligt lägger märke till visar sig ofta ha funnits en längre tid, men en vacker dag börjar man fundera. ”Kronan går starkt”, är en formulering som väckte tankar. Små detaljer kan hos en känslig själ med ens börja klinga, tuta och bröla. Den känsliga själen tänker för nietusende gången: ”Men, va, va, va?” Är det glömskan? Hette det inte ”kronan ÄR stark?” Det börjar bli svårt att minnas.

I Expressen stod häromdagen det jublande ”Den svenska kronan går urstarkt”. Vad får det en att grubbla över när nåt sägs "GÅ urstarkt"? Jo, det egna halvstapplande rörelsemönstret. Inte så att man måste gå urstarkt, men lite mer fermitet i gången vore önskvärt, när nu de studsande stegen stumnat. Vårens långa influensa gör inte saken bättre, många av oss vet att den går minst lika starkt som kronan.

Hänvisning till engelska tusenfotingar på film har svårt att nå fram

Bloggen har ofta logiska brister. Det är inte bra. Vid bakåttittar på inlägg går det inte ens att följa de egna tankarna. Men nu struntar vi i det och ser framtiden an. Det är inte längre inne med logik, sanning, lögn: allt blandas. T ex visar politiken att det snabba, ogrundade och icke övertänkta vinner. Så det är väl bara att köra på.

Det går m a o inte att vara så besk och ilsken som utlovades igår. Gårdagens irritation kom av DN:s rubrik ”Är svenska litteraturkritiker en inavlad human centipede?” Halva meningen, ”är svenska litteraturkritiker”, gick bra, sen gick jag bet. ”Inavlad human centipede”, få se nu…

Så är det för läsare, lyssnare och tittare idag: man måste slå i böcker och på nätet. Förr hyste jag en elitistisk hållning när det klagades på svåra ord i texter. Jag föreslog ”slå upp dem”, men folk ville ha dem förklarade. De kunde gälla ord och begrepp som ”fåfäng, det går på ett ut, forcera” och annat som finns på högskoleprovet numera. För egen del fick jag problem med den humana centipeden. ”Inavlad” är bekant.  

En scolopendra fotad av Eric Guinther, Wikipedia

Efterforskning gav vid handen att ”centipede” är engelska (sedan länge) för ”tusenfoting” (även om ”centi” betyder ”hundra”). Av någon anledning fanns djuret inte i mitt ordförråd. ”Human” lät förstås kul för den som inte gillar tusenfotingar och gråsuggor utan tycker att de ser äckliga ut. Men de kan ju vara snälla för det.

Forskningen ledde vidare. Det var inte ”human” som avsågs i den betydelse en äldre svensk tänker sig, utan det mer konkreta ”mänsklig”, allt för att passa i den (uppenbart) spydiga rubriken. Det hänvisades (refererades) tydligen till en skräckfilm av det mer smakfulla (den som inte är lättäcklad kan googla) slaget, ”The Human Centipede, från 2009.

Men om ens egen person var överårig redan då, blir det svårt att fatta. Å andra sidan, tänkte jag ödmjukt, skriver man själv om företeelser som Snoddas och andra relikter, så det blir inte heller lätt för dagens mediefolk med tolkningsföreträde. Men de ”underhållningsdetaljer” som refereras till i dagens nyheter och Dagens Nyheter har nog snart inte mer än en fem-tio år på nacken. Det som numera kallas publiken får det inte lätt.

Alla gamla sanningar är slut och det gäller föredömena likaså

Språktidningens chefredaktör skriver ibland krönikor i DN. Här är ett stycke ur hans senaste: ”Efter felaktiga särskrivningar och förväxling av de och dem tycks språkbruket i Love is blind Sverige nu utgöra det idiotsäkraste symtomet på svenskans nära förestående undergång.”

Därefter ondgör han sig över två skrivande kolleger som klagat på språket i det program som undertecknad inte studerat, men som upptagit en stor del av såväl mediers som vanligt folks intresse under de senaste månaderna.

Redaktören har inte ord nog för hur löjligt det är att kommentera det språk som används i dag: ”Att klaga på yngres språkbruk har trots allt varit en nationalsport i århundraden. Och trots att varje generation varit övertygad om att förflackningen nu nått fram till ruinens brant har alla dessa utskällda generationer sjukt nog vuxit ut till att bli språkliga föredömen”.

Denna inställning från diverse "språkproffs” är MER vanlig och tradig än det klagande vi äldre (känner även unga med samma behov) håller oss med. Vad redaktören förbiser är att språket går åt helvete i ALLA åldersgrupper. Det finns inte en susning att några kommer att växa ”ut till att bli språkliga föredömen”. Det finns ingen återväxt. I själva verket är det fett sjukt (hör: jag lattjar som redaktören med det nya lingot, hippt, va?) att så få av dem som jobbar med språk varken hör eller ser vartåt det barkar: alla blir anfrätta i vår mediemiljö!

Det är inte längre fråga om ”före/innan”, ej heller ens ”de/dem” eller ”starta upp”: hela förb-e världen håller på att tappa sina språk. Man kan i och för sig säga att det då kvittar, varför ska man bry sig? Som inpiskad sbråkbloggare inser jag givetvis att det på denna plats emellanåt silas mygg. Däremot sväljs inte kameler. Hur kan utbildade (?) språkarbetare inte märka att hela hållningen gentemot språket är åt skogen? Främst gäller det medierna som visar ointresse för att göra sig förstådda inför stora delar av befolkningen. Det som brukar kallas en demokratisk fråga, ni vet.

Jag är halvbildad, det har sagts förr. Som sådan begriper jag i alla fall några grejer. DN är mitt husorgan (det finns andra att välja på, men språkhanteringen är kass överallt) och ger många tips varje dag på vad som kan tas upp i bloggen. En rubrik häromdagen: ”Är svenska litteraturkritiker en inavlad human centipede?” Stanna intonade (”stay tuned”) för morgondagens inlägg, minst lika beskt och ilsket!

Lördagslamentation med ett för bloggen mycket välkänt innehåll

Informanten M hör till dem som likt sbråkmakaren drabbas av svår raptus varje dag. Nu senast var det ett par som bestämt sig för att ”leva off-grid” (rubrik i DN). M sa: ”Det är svårt för mig att läsa en dagstidning eller höra på radio (och tv) utan att någon översätter åt mig”.

Visst, det gäller äldre människor som inte har den braiga smaken att hänga med i alla nya ord och uttryck, men det går ju att se det från ett annat håll. Har det inte under lång tid varit väldiga diskussioner om inkludering? Det betyder att alla ska innefattas i gemenskapen. Det är kanske mycket att begära ett språk som användes för tio år-tjugo år sen sen? Nu måste man slingra sig fram som en orm och ständigt anpassa sig till den lika föränderliga omgivningen.

Det förekommer säkert tusentals språkförändringar per år, eller fler. En talk show i radio, emellanåt intressant, men mest vimsig och använder sånt språk informanten M och undertecknad har svårt för, pratade i ett avsnitt om huruvida man känner sig ”grundad”.

Det var då en j-a användning, tyckte jag på mitt finstämda vis. Eftersom det handlade om sånt som har med mind-mapping-världen och pratarnas inre ”resor” att göra, förstod man så småningom att ”grundad” just i det samtalet betydde nåt i stil med ”fast förankrad i sig själv” (mja, det låter också metafysiskt). Förmodligen menade de att man känner sig trygg och lugn och lite nöjd med sig.

Som tonåringar under en sedan länge förgången era hände det att vi ”grundade” med lite mat eller kanske ett glas eller två av något innan vi gick ut på nöjeslokaler. Det var ett annat grunda det. Kanske förstod inte de som var gamlingar på den tiden heller. Fast det tror jag att de gjorde. Nu är tiden så modern att den bara är modern i högst några månader och människor kan inte längre tala med varann mellan generationer. Inkludering, jo, pyttsan.

Uppspelt är inget man blir av det som nu utspelar sig inför* oss

Nu var det länge sen bloggen skrev om företeelsen ”upp-ande” (vet inte om termen är accepterad av större grupper, det kan vara påhittad av mig), den som börjande i och med ”starta upp” och ”öppna upp” för flera decennier sen. Sen dess har en hel ”upp-sjö” vällt in och det senaste (som jag hört, är bäst att tillägga) är ”krydda upp”. Det ni, matlagare, man krydda inte bara maten, den kryddas upp. Det smakare bättre så, får man anta.

Sen hade vi ministern som pratade om ”det som spelat upp sig nu de senaste veckorna” (Trump, givetvis). Jag antar att ordet som ska användas är ”utspela sig”, men vad vet en annan (ja, kanske mer än jag/mig). Senaste tiden har såväl ”spelat ut sig” som ”upp sig” förekommit.

En populär psykolog som ofta förekommer i medierna yttrade en sak som slängt ut andra svenska idiomliknande uttryck: ”Man måste hitta områden där man kan skina”. Det är väl ”shine” som ligger och lyser där bakom? Kristallen den fina sjungs skina (som solen), men folk har väl brukat glänsa? I alla fall sken aldrig människor förr, men ”skina” var väl inget de kunde komma på att göra under den outvecklade tid man tillbragte sin barndom.

Dagens sista gnäll är kanske inte uttalat av en medievan person, men likväl någon som sysslar med militärgrejer såsom vapen. Han berättade om ett ”vapen med bra räckviddhet”. Någon form av teori har väl ändå vapenkunniga? Och ”räckvidd” borde väl vara ett centralt ord hos den yrkesgruppen. Men åter, här sitter ett hopplöst bittert, förbisprunget fall och skriver!


* Tänker slåss för "inför", som har en mer storartad innebörd än prepositionen "framför". Känner inte den svenska mänskligheten skillnaden längre?

Nu är det snart påsk: här blir äggstra bra nyheter om bl a ost!

Det är de många återkommande, exakt likadana, fraserna som får en att antingen illvråla eller dö av leda. Bakom ligger givetvis det faktum att man hör alldeles för många röster babbla och, känns det otäckt nog, rikta sig till en. Förmodligen har medieöversvämningen medverkat till att förvandla folks hjärnor (i alla fall min) till schweizerostar med mer luft i än ost.                                       

God, trots allt. Bild Dieter Seeger, Wikipedia

Människor verkar tröttna på andra saker än språket och när de gör det säger de vanligen: ”jag har inte min tid för det här”. Hörde även meningen ”Vi är arga över att vi måste slösa vår tid”. Men här blir det ändå intressant, mer ost än hål, om man så vill.

Engelskspråkiga använder betydligt fler possessiva  pronomina och säger sålunda: ”I hurt my leg” eller ”she put her hand on his shoulder”. I och med senaste halvseklets engelsklavin säger svenskar ”jag skadade mitt ben” i stället för det tidigare, som hade bestämd form på det man fick ont i: ”jag skadade benet”.

Beträffande kvinnan som ”la sin hand på hans axel” så sa man vanligen ”hon la handen på hans axel”. Vi var så smarta förr att vi förstod vems hand det gällde. Fast numera kan man höra ”hon la hennes hand på hans axel” och då börjar det bli relationsproblem om inte annat.

Det är den sortens upprepning av översatt engelska som stör ett fåtal personer. De som anammar skiten gör en god tjänst åt såväl Google Translate som AI. Slutprodukten, som det heter, blir varken det ena eller det andra språket, utan ett mischmasch.

Låt oss efter ostliknelsen även ta en säsongsmatbit ytterligare: vi är ju i tidszonen för smör, ost, sill – och ägg. Efter att ha fått mejl och sett annonser från olika matvarubutiker undrar man hur det är möjligt att det ännu finns de som framhärdar med äggstrapriser och äggstaerbjudanden. Är det bara jag som har en alltför känslig uttråkningsnerv?

Sbråkbloggens desperata bevekelsegrunder harvas i än en gång

Det är lätt att föreställa sig hur läsare som hittar till denna blogg tycker att det är ett satans tjat om bagateller. Läs den inte då, det kommer inte att bli annat än ett satans tjat om bagateller. Hela tiden undrar jag varför jag skriver det här. Olika förklaringar kan dyka upp, man är ju så flaxig i sitt tänkande.

Anledningen har ibland fått namnet ”vittnesmål”: att det handlar om en önskan att vara ett vittne som berättar hur språket till helt nyligen lät och såg ut, i alla fall i ens egen föreställningsvärld som halvbildad 75-åring. Ibland har detta vittnesmål kallats ”arkeologiska studier av språket”. Man får ju faktiskt tamejfan gräva i sitt minne efter det som varit ens modersmål. Visst kan det finnas åldersglömska inblandad, men enligt omgivningen – om den inte barmhärtighetsljuger – så är man ännu inte totalt tappad bakom en folkvagn.

Nu ska grunden till detta frenetiska skrivande specificeras ytterligare en smula: om det är så att allt som slängs ut på nätet ligger där i evigheters evighet, amen, så är detta ett försök att skriva in sig i just den evigheten. Eftersom bloggen är anonym existerar inget stort egenintresse. Framtiden kommer inte att veta vem som ligger bakom. Förhoppningen är att någon någon gång, om det så bara är en humanoid, ska kunna dra liiiite nytta av Sbråk.

Nu till senaste språkskiten. En van radioreporter sa om person: ”Han varnar honom för att vara försiktig”. Med kännedom om att vi alla kan säga fel, kan man väl ändå få tycka att journalister inte bör missta sig så ofta om nu sker. Här upphävs ju själva uppmaningen: varna någon för att vara försiktig, låter väl knappast troligt, uppmana någon att vara försiktig, måste användas.

Att samma reporter även sa ”i avsaknad på” är väl sånt man får svälja numera, liksom att en kollega dessförinnan berättade om någon som ”såg upp mot” en person som förebild. Det har hetat ”i avsaknad av” och "se upp till” den man beundrar. Anser läsaren av dessa rader att det här är petitesser så hoppa icke in på denna blogg nån mer gång. För fasiken.

Kärleken må vara blind, men det kan man inte kalla undertextarna!

Undertextare – yrkesgruppen nämndes häromdagen i bloggen. På Wiktionary förklaras jobbet lite halvlattjo så här: ”person som till yrket översätter och textar film och teve”. Man har sedan länge (fast ändå inom skapligt modern tid) kunnat räkna ut med öronen att det varit en styvmoderligt behandlad yrkesgrupp. Som så ofta när det gäller något ointressant som språk.

Under årens lopp har också kommit till ens kännedom att särskilt denna grupp haft mycket låga löner. Ofta har människor med dålig språklig erfarenhet använts för såna jobb – ett vanligt sätt att gå till väga i ett hyperkapitalistiskt samhälle. Men försöker man (nätvägen) förstå dagens situation tycks det i alla fall som om lönen numera blivit någorlunda anständig.

För ett par veckor sedan talades om en av alla undertextare, Marie Roos. Hon fick mycket uppmärksamhet på grund av sin tacknämligt goda (enligt undertecknad) inställning till språkets betydelse för människan. På SVT Nyheter (28 och 31 mars) publicerades texter om hennes och andra undertextares uppfattningar. Googla bara ”svt” och ”undertextare” för att läsa om dessa, ja, man måste kalla dem hjältar! De jobbar i det fördolda med så viktiga saker att det är få förunnat att begripa vidden av deras betydelse! (Här skriver dock en…)

Marie Roos har även med framgång ”översatt” svenska till svenska i kvalitetsserier (ja, ironi) som Love is blind. Det är sällan någon idé att ta till överord och att försöka predika Sanningen för sina medmänniskor, men jag ber alla som eventuellt läser dessa bloggrader att intressera sig för just de här undertextarna och försöka förstå vilket sisyfosarbete de utför!

Shoppa dealsen och vaska såväl kaffet som champagnen, vetja!

”Shoppa dealsen innan alla andra!” Det här med att använda ”före” och ”innan” på sätt som förr ansågs korrekt har som mycket annat fått skatta åt förgängelsen. Meningen som citerades inledningsvis kom förstås från en butik och såna brukar inte bry sig om språkriktigheter. Men det finns de som framhärdar – heder åt dem, men snart måste även de skratta åt förgängelsen (har personligen använt det skämtet lite för ofta, men det blir mer och mer adekvat). Sajten Språkkonsulterna återger en rolig iakttagelse:

En del vankelmodiga språkbrukare väljer ibland både hängslen och livrem och istället för att välja använder de båda orden: Jag tar alltid en kopp kaffe före innan jag sätter igång med dagens brevskörd. Det är rätt fiffigt och på sitt sätt korrekt om man separerar satserna med kommatecken.

Skitroligt. Och apropå kaffe. I dag har DN följande rubrik: ”Så många koppar kaffe vaskar restauranger – varje år”. Frågade några jämnåriga människor om de förstod vad det betydde. Det gjorde de inte. Det enda de kom på beträffande ”vaska” var innebörden ”tvätta”, ja, förutom att ”vaska guld”, då. Att restauranger tvättar, d v s diskar, sina kaffekoppar låter normalt, tyckte de. Verbet i fråga är givetvis släkt med engelska ”wash” och tyska ”waschen”, och är antagligen äldre än gatan. Men de lärde, bland dem Wikipedia, skriver:

Vaskning är ett påstått beteende att beställa en flaska champagne på krogen, och hälla ut den i vasken, istället för att dricka den. Vaskning har antagligen uppkommit som "en reaktion på att champagnesprutande blivit förbjudet på många krogar" och det går till så att vaskaren beställer två flaskor champagne och ber bartendern hälla ut den ena i vasken.

”Påstått beteende”, skriver W, men med tanke på allt man får höra om den här inpiskade undergångsvärlden, tror man på sån skit. Det ska också noteras angående tidningsartikeln att

– högst förmodligen – en redigerare ligger bakom ordet ”vaska”, i både rubrik och ingress.

I artikeln använder skribenten tre andra synonymer: ”kasta, slänga, hälla ut”. Det vill säga de ord som fler av oss känner till. Medierna behöver stramare medarbetare.

Bloggen blir bara bistrare och bistrare, fördragsamheten bleknar

Nej, nu struntar jag i om bloggen citerar ”vanligt folk” vid sidan om dem man förväntar sig ett mer städat språkbruk av. Här får ju alla vara anonyma utom en del utvalda politiker, skribenter och andra "kommunikatörer". Tyvärr accelererar språkraset ihop med mycket annat, stort som smått. Man känner nästan av en ond makt – men det är väl som vanligt Människan bakom allt? Med lite mer religiös fostran i bakgrunden skulle man kunna frukta att satan är lös.

Tack och lov tycks allt fler språkarbetare, bland dem s k undertextare, på senare tid ha larmat om situationen med större allvar än förr. Mer om dem en annan dag, men vi delar antagligen uppgivenheten, främst inför engelskan som ramlar in helt okontrollerat.

En ”vanlig” kvinna, kanske i 40-årsåldern, sa: ”Jag lägger inte den extra efforten” vilken effort det nu handlade om. Vad man säga? ”Ansträngning” är förstås ett längre, ord, men ”möda” är kort. Tyvärr är det nog inte längden på orden som avgör: påfallande många svenskar pratar ett halvt språk, inget snack om saken.

Tidningarna bryr sig inte om saken. Sedan länge. Det tar tid för dem (och andra medier) att göra svenska av det som ofta är gallimatias. Och tid är pengar, ifall nån undrar. I en rikstidning återgav journalisten ett citat:

– Du vill inte vara hunden som skäller för alla andra, för du är den som kommer bli skjuten, säger en vd för ett amerikanskt bolag till tidningen.

I en annan artikel skriver samma skribent: ”Donald Trumps rådgivare Elon Musk säger att han i slutet av dagen vill se ett frihandelsavtal mellan Nordamerika och Europa”. I rättvisans namn: skribenten har ett utländskklingande för- och efternamn och kan ha ”närmre” till engelskan. Men bör kanske inte skriva för svenska tidningar, då? Å andra sidan hittar man vid en allmänkoll en hel massa ”i slutet av dagen” här och där. Bakom ligger ”at the end of the day”, som betyder ”när allt kommer omkring, till syvende och sist”, och antagligen även de enkla ”hur som helst, i alla fall”.

I ett boulevardblad (kvällstidning) stod rubriken: ”Linnéa tog ut sina fillers efter fyra år: De migrerade”. Migrera vete faderuttan om man vill, men emigrera, kanske? Frågan är om det finns nåt hörn av världen kvar där en människa kan eller vill vistas? Åka med Musk till Mars låter inte som en option. Om nu nån ser vad jag menar.

Här skriver en dinosaurie/boomer på sitt redan fossiliserade språk

Del av bild under uppslagsordet "fossil" (Wikipedia), upplagd av Adgberg

Det händer att ungdomar stoppar in en i ett fack som har namn från ett annat språk: ”typiskt för er boomers”. Det där ”boomers” är så löjligt att man saknar ord. Nästan. Här kommer några i alla fall: varför tillgripa ett engelskt begrepp för folk som hör till efterkrigsgenerationen (läste att den är född mellan ungefär 1945 och 1965)?

Vad som menas är ”äldre, gamla” och kanske ”åldringar”, som nog också kan heta ”äldreäldre”. Det där sista är ett roligt påhitt. Antagligen hör man själv ännu till de ”yngreäldre”. Generellt är folk känsliga vad gäller ålder. Själv kallar jag mig omväxlande ”gammal kärring” eller ”gammal tant” beroende på vem som lyssnar.

Då händer det att människor studsar till och säger: ”Du ska inte dissa dig själv”. Det är konstigt. Eller reagerar de på ”kärring” och ”tant”? Nej, man kan misstänka att det är ”gammal” som låter fult. Man påminns om det där försöket att kalla gamla för ”årsrika”. Vem blir lurad av det, kan man undra. Det blir bara som med andra genanta sanningar: ”vi hittar på ett annat ord så låter fenomenet inte så illa som vi tycker att det egentligen är!” Lycka till med de försöken! Nej, såna tankar måste nog opereras bort, var de nu sitter: i lill-, stor- eller reptilhjärnan.

Man kan som omväxling kalla sig själv dinosaurie eller fossil. De förra dog ut för 65 miljoner år sen, de senare, cyanobakterier från arkeiska stenar i västra Australien, är 3,5 miljarder år gamla. Med tanke på deras ålder känns det märkligt att ens eget modersmål hinner bli ett fossil inom ens egen livstid, även om man är en boomer.

Det är i de utsprickande trädlövens tid. Eller lövträdens, kanske?

Trädlöv. Trädblad. Ska man tro ens stavningskontroll, vilket i och för sig är lite osäkert, så finns inte ”trädlöv”, men ”trädblad”. Ibland skälver jorden utan att amerikanska presidenter skakar på den. Ett svenskt barn som deltog i en utflykt/undervisningssituation där barnen skulle lära sig om växter i naturen, sa: ”vi skulle identifiera trädlöv”. (Radioprogram, förstås, därifrån kommer mycket till Sbråks samling.)

Nu är det här inte ett fall där man tar fram sin strängaste tantröst. I bloggen målsöks (va? Krigsterminologi!) endast proffsskribenter/-talare med långa utbildningar. Föreställer man sig i alla fall med tanke på vilka yrkeskategorier det brukar gälla. Med barn och vanligt folk bråkas här icke (normalt). Nej, vad som nu uppenbarade sig var min egen perplexitet inför det skedda. Och hör nu här:

”Trädlöv” finns inte i någon av de svenska tre stora ordböckerna. Ej heller ”trädblad”. Samma gäller "perplexitet". Jo, förresten, det sista ordet finns belagt (i SAOB) på några ställen mellan (ungefär) åren 1600 och 1800. Ibland överraskar en språket rejält, det må man säga.

Kanske har ingen känt behov av att utpeka ”trädlöv” – när det talats om löven på träden. Eller bladen. En ytlig kontroll av saken visar att bladen och löven kan användas synonymt. Fast vid närmare eftertanke går det inte att säga boklöv och mena bladen i en bok. Å andra sidan kan såväl boklöv som bokblad vara bladen, löven, på en bok, trädet, alltså  Det är tur att folk inte läser så mycket: problemet kommer inte att behöva uppstå.

Vad gäller ”perplexitet”, som inte heller finns, så har engelskan dock substantivet ”perplexity”, det man kan känna inför allt möjligt. Detta är första gången jag kan använda språkvetarnas vanliga, glädjefyllda, knep, när ett ord beter sig så här. Tänk er att jag är ett språkproffs och mitt riktiga jag klagar inför detta proffs: ”Perplexitet” finns väl för attan inte på svenska?” Då svarar det språkfolk jag tillfälligt föreställer: Joho, det gör det visst, SAOB har med belägg!”

Hör ”slagning” till det svenska ordförrådet? Och vad betyder det?

Det är väl klart om korvspad att man fattar att det inte går att sitta och skriva i sin blogg att ord man hör och läser står i någon ordbok. Det där ordbokeriet är något som måste fasas ut. Vad folk säger och hur de pratar är väl upp till dem själva? (Den nu anade en ironi anade rätt.)

Man kan väl ändå få tycka att det är sorgligt att se ens modersmål sjunka? Egentligen går det bra att jämföra med bilden av Östersjön. Fram till för ett drygt halvsekel sen var det ett innanhav med vackert vatten och siktdjup som gjorde att man kunde kika ner på abborrarna genom bryggspringor (och lära sig att det inte var så smart att kasta ner metreven mellan dessa springor. Det hände att en abborre var för stor för att dra upp.)

En rikstidnings rubrik lyder: ”Polisens slagningar stoppas akut – kan bryta mot lagen”. Naturligtvis är ens eget problem det faktum att man levt för länge i en analog värld. Men ändå. Vet läsekretsen (mediekonsumenterna) vad ”slagning” innebär? Det som ligger närmast just det här ordets innebörd lyder (SAOL): ”upp­slagning i bok”.

I tidningsartikeln står vidare ”Orsaken är att Polismyndigheten har upptäckt att de slagningar som myndighetens egen säkerhetsavdelning gör för att kontrollera personalen, kan bryta mot lagen”. Det handlar alltså om att man ”slår” i olika register för att kolla Polisens egen personal.

En kör av röster kanske ropar: ”det är klart att man förstår vad slagning är!” Mja, jag är inte så säker på att många svenskar begriper sättet de talas till av medier. Å andra sidan hörs inga stora protester, så de gör väl det då.

Tänkte utföra något halvt oetiskt nu och använda ett citat från Carl-Oskar Bohlin, ministern för civilt försvar, på ett otillbörligt sätt. Han talade om något helt annat, men formuleringen passar som hand i handske för undertecknads skräck inför modersmålets framtid: ”Har man inte tagit det här ansvaret över tid är det hög tid att göra det nu”.

”Över tid” kan i det här fallet  läsas som det vanligare, svenska, "tidigare".

Saliga äro de saktmodiga ty de skola besitta jorden. Stensäkert!

Sbråk är inte förutsägbar (även om vissa belackare anser den ensidig), så i dag ges den en religiös tejk (av ”take”, engelska för åsikt, synvinkel, "variant"). Tar höjd för det, helt enkelt! Haha, förresten, man kommer inte långt utan att håna modernt språkbruk. ”Ta höjd för”, förklarar Wiktionary så här: ”förbereda sig så att man har handlingsutrymme; ta i med råge eller marginal för att säkrare nå målet”.

Intressant. Förr behövde vi tydligen aldrig ta höjd för nåt alls. Uttryckssättet är en ny invasiv art. Men viktig, vad det verkar, det tas höjd både här och där nuförtiden. Men apropå det låtom oss återgå till den andra höjden, inte den ekonomiska utan den himmelska – även om det inte går att särskilja ekonomi från religion som det blitt i världen, ja, jösses.

Jag börjar om. Religiöst spår, var det. En kollega som växte upp i frikyrklig miljö berättade hur barnen i hennes söndagsskola sjöng en psalm som gick ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt”. Vi var bara i 25-årsåldern när vi talade om saken, men skapligt cyniska redan, och småskrattade åt det barnsligt formulerade och, tyckte vi väl, skenheliga tilltalet. Men låt fan bli gammal så vet var och en hur det går: hen blir religiös!

 

Saktmodig väntan

Låt oss analysera det vi flinade åt: ”Gör det lilla du kan”. Ja, det är som ett andra namn på bloggen Sbråk. Det är ungefär vad jag kan, och jag gör det. Skulle man betrakta det ur en ekonomisk synvinkel är det löjligt: inga pengar, inget anseende.

Personligen tycker jag det är kul när människor säger om vad-det-nu-kan-vara: ”Jag har inte min tid till sånt här”! Jag brukar tänka då: ”Och vad har du din tid till, då?” Nä, gladast blir man av fågelnördar, frimärksnördar och andra med samma efternamn. Pratar man med dem inser att de verkligen har "sin" tid till motorcyklar, öletiketter, schack, porslinsdjur, med mera.

Det är jobbigt att vara samlare (hoarder) men man måste även embrejsa (embrace i betydelsen inbegripa) dem. Inte bara gör de det lilla de kan, ofta sker det även villigt och glatt.

Ordsallad? Jo: svammel, struntprat, nonsens gallimatias, goja, bl a

Och i dag ska här rassla, gnissla och kvidas av ovilja och ilska! Dock ska det inte likna någon ordsallad om någon tror det, utan enbart organiserat och välordnat tänkande. "Ordsalladen" är etablerad bland skribenter och talande journalister m fl. Upprepar: ordsallad, var det. Skriv ordet i Google och beundra den styrning (algoritmer) som ännu föser oss i rätt riktning!

T ex en träff hos Wikipedia med rubriken ”Desorganiserat tal”. När sån styrning sker hamnar man i trans av lycka och sänder tacksägelser åt det håll som fört en dit. Mitt i en förklaring av det desorganiserade talet ligger underrubriken ”Ordsallad” med en beskrivning: ”tal som är obegripligt, därför att, även om orden i sig är riktiga, så ger sättet de sätts ihop osammanhängande rappakalja”.

Den amerikanska ordboken Merriam-Webster skriver att ”word salad” betyder ”unintelligible, extremely disorganized speech or writing” plus lite mer i samma riktning. Dessutom noteras det första belägget i Nordamerika: 1904. Lite äldre än vår ”ordsallad” m a o.

Nästa: ”Polisen pratade ner honom”. Ja, i just det här fallet betydde det tydligen inte att polisen talade till personen (som var påverkad) på ett nedlåtande sätt utan på ett lugnande dito. Engelska ”talk down” har svenska motsvarigheter som ”överlägsen, förminskande, ringaktande” – och många, många fler. Men i detta fall förväntades man tolka "pratade ner" som ”lugnande”. 

En tv-journalist talade om det "höga numret" avlidna vid en katastrof. Skriver man ”antal” på Google Translate får man ”number”. Vi använder också ord som ”dödssiffra/or”, och på likande sätt som ”antal” översätts det ofta till engelska ”number” eller ”toll”. 

"Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Sbråkmakaren!” (äh, det är bara ett avlednings- och dämpningsförsök genom att sno evigare rader än Sbråks: denna gång från illiaden) Och när denna ilske-eld ännu brinner – varför inte bifoga ett citat från senaste tidens politikhändelser: ”Att vara statsråd kommer med ett väldigt högt pris”.

Man kan väl få bli lite småförbannad när man under lång tid inte hört nåt komma med ett pris, inga smycken komma i presentkartonger och inga jackor komma i rött, blått och gredelin? Det är hemsk att nästan ha glömt vad svenskar sa innan vi utan prut började tala direktöversatt engelska: it comes with a price, it comes in a box and it comes in blue and green. Sjung om vreden, en gång till!