Hur hitta hem om man knappt har en smula kvar av modersmålet?

Ja, jisses, en bare löver å löver: lovar runt och håller tunt. Likt en samtida amerikansk president som gör ett antal utfästelser per dag och sen glömmer dem. Och på denna plats i förrgår, stod det om en fortsättning som skulle ha publicerats i går. Vad ska bloggens fem läsare tycka?

Nå, tråden från senaste inlägget tas upp. Min egen ariadnetråd, alltså, inte de nya trådar som numera skapas i olika forum (som vi kallade fora förr). Läs förresten på Wikipedia om grekiska mytologins Ariadne och hennes knep för att få Theseus att hitta ur en grotta dit han skickats på ett uppdrag. Begreppet Ariadnetråd är, skriver W, ”synonymt med ledtråd, ett hjälpmedel för att komma ur svårigheter som man invecklats i”. (Lite som Hans och Greta fast de hade otur med sina knep*)

Jo: det fenomen jag anser vara ganska nytt är att barn och ungdomar talar engelska med varann. På bussar, gator och torg ropar de sina OH MAJ GADD! och sen förklaringar (också på engelska) till vad det är de fått dåndimpen av. Det här gäller såvitt jag begriper (tjuvlyssnar och tjuvstuderar ju som bekant) såväl svensksvenska ungdomar som unga från andra länder med modersmål som varken är svenska eller engelska.

Facktidskriften Vi lärare tog upp ämnet i januari 2022 med artikeln ”Barn talar engelska hellre än svenska”. Där beskriver lärare denna intressanta/hemska företeelse att unga ofta samtalar med varann på ett andra, eller tredje, språk, och ofta från förskoleålder. Det är nästan omöjligt att ha åsikter om saken, och föräldrar är ofta imponerade över barnens färdigheter i engelska eftersom de själva inte är så bra på språket i fråga). Den här vågen av ett språkbyte på väg går inte att hejda, modersmålet mister sin mentala klangbotten.

Och jag inser, tro inget annat, hur larvigt det är att sitta här och värna om ett språk som snart är gånget åt fanders. Men man kan, med samma intensitet som de barn och ungdomar som väljer ett annat språk för sina kommunikationer, fortsätta på sin egen väg. Envetet. VSB.



* Hans och Greta föstes iväg från hemmet, men hade råkat höra föräldrarnas hemska planer och smart nog samlat vita stenar. Dem kastade de efter sig när de tvingades ut i skogen och kunde med stenarnas hjälp hitta tillbaka. Barnen slängdes ut på nytt utan chans att få tag i fler stenar. I stället kastade de brödsmulor efter sig, men dem åt fåglar upp. Hans och Greta gick vilse igen och hamnade hos en häxa, som tänkte äta upp dem. Sen gick det ändå bra på nåt vis, vad man minns.

Försvar, förklar* och ursäkt för det skruttiga gerontologiska minnet

Visserligen upprepar sig även unga nu för tiden. Trettiofem- och femtioåringar berättar samma saker om igen och här sitter en som känner sig störtsäker på att det inte hände en själv vid så pass låga åldrar. Men det finns med all säkerhet förklaringar som digitalisering och internet.

Vi hade inte störtfloder av budskap, information, tv- och dataspel, serier att sträcktitta på samt annan underhållning som nu tar upp större delen av människors lediga tid. Jag vet yngre som beklagar oss: ”Vad tråkigt ni måste ha haft”. Det är lika svårt att formulera ett bra svar som det är att få dessa sönderunderhållna att lyssna till det svaret.

Anno dazumal, som man kan minnas det, hade folk fullt upp med att leva sina liv. De hade likheter med människors liv i dag, men också väldiga olikheter. Det fanns så mycket man ännu inte kunde tänka sig, önska sig, längta efter – man visste inte hur mycket som fattades en. (Det senaste läses ironiskt.) Detsamma sa ens föräldrar som kom från ett längre-bakåt-anno-dazumal och förfärades över allt vi bortskämda ungar ville ha: en docka, ett elektriskt tåg, en fotboll, en Fem-bok eller den spännande "Ett elddop på Singleton".

Och så där höll det väl på bakåt, till tidernas begynnelse. Inte så många nu levande har lekt bondgård med djur av kottar och pinnar (men jag känner några som gjort det), inte heller hade de dockor som var vedträn och några omlindade trasor till kläder.

Få se, hur började detta inlägg? Jo, med att allt fler yngre glömmer fortare än förr. Har man carte blanche i form av hög ålder, känns glömskan inte riktigt lika illa, men lika fan är den påträngande, och allt oftare är man osäker på vad exempelvis denna blogg innehållit. Denna gång gäller det en artikel i tidningen Vi lärare. Den måste rimligen ha tagits upp, den är närmare fyra år gammal, och jag borde ha stött på den tidigare i samband med ett fenomen som jag anser vara nytt. Men där fick man fikon. Vi får ta det i morgon.


*Ja, man tar sig friheter!

Framtidens frågetecken: dör språken ut med varje ny generation?

Det är inte dumt att läsa eller lyssna/se på saker man inte riktigt begriper. Tänker förstås inte på tilltagande krigsgalenskap utan sådant som, exempelvis, Vetenskapens värld i SVT eller Filosofiska rummet i P1. Det senaste (eller så var det en av de repriser som blivit legio) var just P1-programmet och denna gång hade lyssnarna ställt frågor, där en löd:

Är det omoraliskt att vi låter de döda bestämma över de levande? Varför måste vi till exempel följa Alfred Nobels testamente över hundra år efter hans död? Vanliga arv brukar övergå till nu levande som sedan får bestämma över egendomen.

Mellan ”filosoferna” utbröt förstås en diskussion om hur mycket man förväntas låta de döda bestämma. Det är verkligen en grannlaga uppgift att handskas med arv, får eller bör man ändra i stiftelsers stadgar eller testamenten? Några av oss som levt rätt länge vet hur det kan gå med de dödas intentioner: si och så.

En av de medverkande sa nåt självklart (dock för färre och färre, beroende på att vår värld blir mer och mer historielös) om att de döda bestämmer i en kulturskapande mening: mängde av människor som levt tidigare har bland annat skapat det språk vi använder. På många sätt har alltså de döda format våra liv: ”vi glömmer hur aktivt Det Döda är!” sa en i programmet.

Att vara människa i dag är att sitta mitt emellan historiens gigantiska byggstenar OCH de framtida byggblock som tillfälligt huggs ut. Det vore nog en fördel att försöka hålla fast i en del av historiens vingslag (se där ett riktigt dåligt bildligt uttryck!), men dessa fläktar förgäves (ett lika kasst…) för det Moderna Folket.

Varje gång jag sätter på min dator kommer vädermeddelanden gällande dagen. Man kan nog se dem som budskap – kommande från de ännu inte levande,  dem vars språk kommer att låta ungefär på liknande sätt:

Temperaturer att sjunka nästa måndag
Hög pollen imorgon
Diskret luftkvalitet

Låga temps som kommer att släppa nästa onsdag 

Det stod ”nästa måndag” med två dagar kvar till det vi skulle kalla ”nu på måndag”. Detsamma gällde ”nästa onsdag”, med tre dagar kvar. Svårt att avgöra om det är engelsk påverkan eller outvecklad AI-skit, men förmodligen kommer sådan kommunikation att bli vanligare.

Komprimera och förklara händelser i rubriker är en svår syssla

Den som skriver en sådan rubrik som till gårdagens inlägg ska kanske inte diskutera rubriksättning, men bloggen är laglöst land. Rubriker i tidningar och andra medier har blivit ett sorgebarn numera, men är det nån som bryr sig? Kanske jag ändå, lite grann. Kanske även andra som på något sätt haft att göra med tidningar och/eller redigering i andra sammanhang. En gång till: rubrikerna i den här bloggen är lite hejsansvejsan (liksom en del annat som skrivs härstädes), men den ligger utanför gängse kutym och regler.

Men jag har ändrat rubriklängden under åren. Lustigt nog kändes det om än inte nödvändigt så kul att utnyttja hela raden. Nog om det. Ibland försöker jag vara lite skämtsam, men putslustigheten faller lätt på hälleberget: man kan inte räkna med att andra har lika rörigt funtade hjärnor som man själv!

Vara rolig i rubriker sågs nästan som en styggelse förr – om det inte gällde en text på ”lätta sidan”, den som hade olika namn i olika blaskor. Häromdan fanns dock en svåravgörbar (hm, ingen markering från stavningskollen) rubrik i DN: ”Nattligt utegångsförbud kan pågå i dagar”. Det handlade om kaoset i Los Angeles och den aningens ofrivilligt (?) komiska kombinationen av ord skulle ha undvikits förr i världen.

En annan, mer stilmässig historia var rubriken ”Skattesänkningar tar ner regeringens betyg”. Vaddå ”tar ner”, tänker man först, men det vore inte snyggt att skriva ”Skattesänkningar sänker regeringens betyg”. Men, se! Tryckte man  på rubriken i webbtidningen ändrades den till en annan, när man väl var ”inne” i artikeln: ”Skattesänkningar och utsläpp ger regeringen lågt betyg”. Enkel och elegant lösning.

Ett sista exempel som man kan studsa till lite av om man är lagd åt sådant finlir: ”Bil har kört ner i vattnet i Norge – allvarligt”. Så där blir det ofta av den nya vrålsnabba rapportering som inte känner till vidden av olyckan genast. Ändå är det något som verkar fel: har en bil kört ner i vattnet så är det nästan alltid allvarligt. Om inte nån knuffat ner en tom bil (i Norge), vilket kanske inte skulle vara en nyhet i en rikstidning i Sverige.

Det börjar halvspännande och slutar med många busshållsplatser

I går utlovades en spännande fortsättning och det var möjligen överord, men äsch, döm själva. Det gäller i alla fall tendensen hos alla (de flesta, då) svenskar (tyvärr även den som skriver detta) att plötsligt – out of the blue, liksom – trycka ur sig ett engelskt ord eller dito fras. Vi har ett språk, man måste påminna sig detta. Nu skulle förstås ”plötsligt” vara det som låge närmare till hands i förra meningen och det är knappast helballt.

Begreppet som citerades igår kom från ett radioprogram om psalmer och den nya psalmbok som ska ”provsjungas” och som man får ha synpunkter på fram till slutet av 2026. I samtal med två sakkunniga talade en av dem om (minns som vanligt inte sammanhanget, men det kan den klurige tänka ut) om psalmer som en ”top-down-rörelse”. De uppifrån-neråt-rörelser jag känner till är golf och vinprovning, bl a, som överklassen blev snuvad på när sysselsättningarna togs över av kreti och pleti.

Ja, herregud. Och tillbaka till experterna i radion. Den andre av dem berättade hur folk förr ”kunde psalmen by heart”. I min tidiga barndom lärde jag mig det svenska ordet för "by heart". Det var ”utantill”.

Nu kommer annat ur exempelrullorna. Någon (politiker, tror jag) sa att ett beslut ”godtogs i konsensus”. Synonymer.se ger många varianter på konsensus, bl a: enighet, samförstånd, samstämmighet, samsyn, samtycke, harmoni, enhällighet.   

Spolar bort s-et? Bild Frankie Fouganthin (Wikipedia)

Tråkigt nog hörde jag någon i dag säga "busshållsplats". Trist nog googlade jag dessutom denna felstavning och fann en mängd. Den fanns i tidningar, kartor, Sveriges radio, museer. Konstigt. Man håller med den person som beskrev felsägningen så här på forumet Allt för föräldrar: ”Varför säger så många nuförtiden busshållsplats ist f busshållplats, som ju är mycket lättare att

säga (och korrekt)?"

PS Mer om felaktigt foge-s kan sökas i bloggen, 23 oktober och 16 november 2024

Hur kul är det att tvingas sitta på lektionen i fucking värdegrund?

Ofta är det kul att tjuvlyssna på folk. Eller så är det sorgligt av många anledningar. Egentligen är tjuvlyssna inte rätt ord, det låter ju elakt nyfiket eller liknande. Nu är inte heller det engelska rakt-av-snodda ”överhöra” något jag vill använda, men kan erkänna att ordet täcker fenomenet bättre: man bara råkar höra ett samtal mellan några personer som står/sitter i ens närhet.

”Du kom inte på fucking värdegrunden! Det var aaaastråkigt, jag sov i två timmar”. En flicka i 15–16-årsåldern riktade sig i anklagande ton till kompisen som tydligen bestämt sig för att skippa lektionen ”värdegrund”.

Ordet har varit i omlopp i flera år nu, och jag är inte helt säker på att jag själv i den åldern inte sett till att ”fucking” missa ”värdegrunden”. Men det går inte att jämföra. Vi hade den mer omkring oss, utan att den hade ett namn och behövde vara ett skolämne. ALLT var inte bättre förr, men tittar man i den berömda backspegeln samt försöker dagtinga med sitt minne, fanns enkelt uttryckt en fostran, som till stor del sköttes av folket självt.

Inte för att det vore nån vidare upplevelse att behöva diskutera den här saken ihop med andra människor i olika åldrar, men man får ta och lita på sin egen känsla av hur det var och hur det blitt! Mång fnyser åt ordet ”värdegrund”, och så långt vore dumt att gå, men det är väldigt svårt att tvinga på folk beteenden man själv tycker är självklart vackra och fina. Såna bör nog gå andra hållet: inifrån/nerifrån och upp. Vilket leder till ett annat fucking begrepp som jag överhörde från radion: ”top-downrörelse”. Läs den spännande fortsättningen i morgon!

Hör på det här, då! En annars vilt klagande brister ut i lovord!

En blogg som den här riskerar att låta gnällig och klagande. Det är inte konstigt med tanke på att det är språkets (av mig upplevda, då, för guds skull) fall som avhandlas. En blogg med ett enda ämne som dessutom är på fallrepet – kan det bli annat än höga klagovisor?

Men se det så här: om två gamla bekantingar möts på gatan och den ene frågar den andre hur denne mår, kan svaret bli: ”Jorå, fina fisken, huvet upp och fötterna ner”. Sen dör ofta samtalet. Eller så frågar den andre den förste samma sak och svaret blir ett annat: en hel del bekymmer. Med barnen, jobbet, hälsan och så vidare.

Då kan ett intressant samtal utspinna sig – under förutsättning av att man inte ogillar varann från början, förstås. Det negativa kan alltid, om det inte är alltför tragiskt, vara rätt så positivt. Det klagas alldeles för mycket på de klagande, det är vad denna dags epistel går ut på.

Å andra sidan är man inte den som inte kan vända på en femöring. Därför beskriver jag nu en annan sida av just mig. Men det ska inte bli någon vana. Alltnog, det gäller de positiva (glad musik spelas här) åtaganden jag tar på mig, helt frivilligt.

Om jag hör (ser) någon tala på ett ovanligt bra sätt mejlar eller sms-ar jag den personen och säger det. Senast i den raden är Julia Ravanis, doktor i teknikhistoria. Sbråkbloggen brukar ligga lågt med läs- och lyssnartips, övriga världen ger tillräckligt av sådana, så: ett undantag. 

Lyssna på henne i senaste God morgon världen i P1. Avsnittet rubriceras ”Bakom algoritmerna gömmer sig hårt, praktiskt arbete” och handlar om en del av digitaliseringens historia, den på 1960-talet. Ämnet är intressant i sig, men Julia R har också den inte helt vanliga talangen att hon berättar så att man verkligen vill lyssna. Dels till själva historien, men inte minst för att hon talar sällsynt väl.

Hur står det till med Sbråkbloggen? Jo, skapligt, tackar som frågar

En av alla miljoner frågor man kan drabbas av dök upp i samband med en översättning av texten i en brittisk serie. En ung kille levde ett utsatt liv med egen psykisk otillräcklighet och en sjuk mor att vårda. Socialarbetaren på besök frågade hur det var med honom och den unge mannen, kanske 19-20 år, sa: ”Thank you for asking”. Det översattes med ”tackar som frågar”.

Då åkte ens inre uråldriga radarapparat upp, den som är utgången. Eller vad vet man? Hur som helst gav en liten efterforskning mig rätt i känslan – det är så en äldre svensktalande har det i dag, det är känsla för nästan hela slanten. En bra sida jag hamnar på ibland är ”Svenska med Kalle, en blogg för dig som lär dig svenska” Kalle säger så här om ”tackar som frågar”:

Vi använder det så här:

– Hej, är allt bra?

– Det är finfint, tackar som frågar.

Det betyder alltså ”tack för att du frågar hur jag mår” men är egentligen bara en artighetsfras. Det låter lite gammaldags, men min kollega sade så idag.

På en ”språktråd” i ett nätforum sa någon bestämt ifrån att det inte används längre, men var vanligt i genren pilsnerfilmer från 1930-talet. Ja, det blir mer och mer uppenbart att det är i en sådan man bor. Killen i serien som sa ” ”Thank you for asking”, menade nog precis det, alltså: ”Tack för att du frågar om hur jag har det”.

Även sajten HiNative, där hela världens modersmålstalare svarar dem som undrar över andra språks ord och uttryckssätt, hade med en person (japan!) som frågade vad svenskar säger för ”Thank you for asking me”. Där svarade en svensk (yngre än undertecknad, förstås) ”tack för frågan” eller ”tack för att du frågade”.

Tänker man på hur man själv använder ”tackar som frågar” är det som Kalle säger, gammal-

dags, eller som diskussionstråden föreslår: ur en pilsnerfilm. Tyvärr har Kalle flyttat sin blogg till en annan onlineplattform, Substack. Den har man hört om ett tag utan att försöka ta reda på vad det är. Svaret fanns hos bl a modetidningen Elle, en lektyr som sällan finns i mitt hem. 

Tidningens skribent Louise Berglund gav ett svar som var lätt att förstå: ”Tänk dig att gamla blogg.se, Pinterest och Twitter fick ett barn – det är Substack”. Sbråkbloggen får inga barn p g a hög ålder, men om Kalle ”finns" på Substack så kan man ju ändå leta efter honom!

Vad betyder ett namn? Det vi kallar ros skulle dofta lika gott om…*

I går nämndes katten Siv och mopsen Sune. Att husdjur numera har namn som skulle fått tidigare generationer att lyfta sig ur graven och irra runt som zombier, det är ett som är säkert. En släktings katt hette ”Ekdahl”, och så där håller det på i den tid man måste ta till mer och mer ”unika” namn, titlar och fans moster vet vad.

Nu är varken Siv eller Sune särskilt snygga, liksom mitt eget tilltalsnamn, ska fort som attan tilläggas (adderas, för den som talar på det sättet). Smak ska inte diskuteras, har det alltid hetat, men det är inte förbjudet att säga vad man själv tycker. Även om man låter bli att berätta för den man anser ha ett roligt namn. 

"Hagasessorna" 1945, Lennart Nilsson (Wikipedia)

Min mors kamrater (när jag var barn) hette ofattbart komiska saker: Alma, Ester, Ebba, Arvid, Torvald. Man fick hålla sig för skratt. Ens egna kompisar och skolkamrater hade jobbiga dubbelnamn, eller så hette de som kungens systrar: Margareta, Birgitta, Kristina. Franska Désirée var nog lite svårsmält för svenska folket dåförtiden. Inte heller fick så många pojkar heta Carl Gustaf. Hur som helst har de blivit vanliga vart och ett för sig, Carl, och Gustav, även om de (säger ens fördomar) främst finns hos övre medel- och överklassen. 

Annars verkar föräldrar numera brinna för namnen som mammas kompisar hade. Namnprofilera sina barn är en iver som verkar öka. Och så slutar det ändå med att just de namnen ligger högst på populärlistorna några år senare.

En som drog till med något rejält ovanligt, även för Amerikat antagligen, är en känd miljardär som bor där. Han gav sin son namnet X Æ A-12, men gossen kallas bara X, sägs det. Miljardären ska ha tagit mycket illa upp (även om nätets ”information” ska läsas försiktigt) när en av hans söner blev transkvinna.

M (står för miljardären…) borde kanske inte ha döpt 4-åringen till X, som ju är namnet på den honliga könskromosomen. Men det vore inte heller så trevligt att heta Y. Den engelska vokalen ensam uttalas ju på samma sätt som ”why”. Tänk själv om ens mor ropade in en för att äta, och hon skrikit ”Varför, varför!”

*Ur Shakespeares Romeo och Julia (2:2)

Är Siv och Sune något att skratta åt? Sticker de inte ut tillräckligt?

Det är synd om människorna. Citatet tillskrivs Strindberg, men förmodligen har många sagt detsamma före honom. Och hör på fanken, det sägs (skrivs, då, alla petimätrar!) just nu i denna blogg. Det kommer att fortsätta sägas även framåt i tiden. Till dagens ämne: Folk har nog alltid känt behov av att ”sticka ut” och märkas, men i en vrålkapitalistisk värld är det ingen lätt sak.

Nu kan ju kreti och pleti, rappare, bönder, lärare och fastighetsmäklare, köpa en Lamborghini, klä sig i Rolex och dyra guldkedjor. (Nej, inte alla, men en stor del av dem brukar VILJA). Och går det inte att förgylla hela sin inredning – som en president i det stora landet i väster – så får man ta till annat och fäppla med språket.

Fast det senare gäller inte den president som nyss nämndes, hans språk är inte till så stor prydnad, vare sig till form eller innehåll. Hoppar över den pågående grabbfajten i ett av världens rikaste länder. Förutom yttre insignier hör språket till dekorationsbestyret för många. Tyvärr blir det opersonligt, utan färg och must, med den nya, ofta importerade, byråkratiskan.

De tror, anar man, att det låter insatt, häftigt, ungdomligt. Sättet att tala gör i själva verket att individer inte märks och ”sticker ut”, språket gör dem mer mainstream än vad ordet betydde innan innebörden blivit så införlivad hos Folket att glosan försvann ur modern vokabulär.

Nu får det vara slut på dysterkvistande, här är två historier ur livet. Kanske inte de som vill sticka ut skrattar åt dem, men det gör jag. 1) Hörde talas om en hankatt som heter Siv. Den icke-svensktalande hussen kommer från Bulgarien, och i hans region är Siv ett mansnamn.

Nummer 2) har rötter i samma enkla humor. Jag bevittnade på promenaden en äldre, stadig person, som masade sig framåt tillsammans med sina två mopsar. En av hundarna drog åt fel håll, och matten sa irriterat och släpigt: "Näääeee, Sune, vi ska ju åt andra hållet".

Vad är egentligen så roligt? Är det möjligen Siv och Sune? Mer om egennamn kommer.

När den gamla titelsjukan försvann kom nya statusmarkeringar

Tillbaka till gårdagens raseri över titlar. Det blev en tudelad ”spaning”: titlar i den äldre betydelsen beskrevs i ett citat, och handlade om folks yrken, sociala position och status. Fram till för ca ett halvsekel sen titulerade många varann och vissa mådde illa av den rangordning som följde i spåren.

I min barndom sa tanterna fru Larsson och fru Lundström när de talade till och om varandra. Står mig minnet bi sa de inte herr Larsson och herr Lundström, utan använde enbart efternamnet: ”Vill Larsson också ha en kopp kaffe?” Här måste tilläggas att dessa människor befann sig långt från stadens grädda.

De som hörde till den titulerades direktörn, tandläkarn, kamrern, doktorn och allt vad det var – om man inte var nära bekant med dem. När du-reformen fick fäste på 1960-talet började folk ”lägga bort titlarna” med varann. Förslaget kom vanligen från den med ”högst” rang (behöver det nämnas att de flesta av dem var män?) och löd: "Vi kanske skulle börja säga du till varann”.

Är det konstigt att någon som var barn på den tiden har svårt att fatta varför positionering och statushets ännu frodas? Kanske t o m värre, fast det måste yttras och synas på andra sätt, bl a genom det yttre med flådiga kläder och dito stil som ”framhäver” en. Och så finns den status som överförs via språket. Även om den sägs ”höra till" vår tid är den minst lika löjlig. Här kommer en hopknytning av den berömda säcken, där andra ”titlar” (gårdagens) ligger och skramlar. De härrör ofta från medier (tidningar, radio- och tv-program) och utgörs troligen av alla möjliga övriga fackspråk. I takt med det digitala nedfallet tvingas vanliga dödliga handskas med specialisternas interna terminologier.

Förutom medietermer gäller det begrepp från medicin, ekonomi, politik – ja, från alla håll i någon slags ny byråkratiseringssträvan som pågår inom massor av yrken. Ofta bakas facksnack ihop med nysvenskans mest använda floskler av dötrist snitt: ”säkerställa, de facto, lägga (upp) på bordet, bygga kultur, leverera värde, tänka utanför boxen”. En del av dessa är gamla, några yngre. De kommer och går och det är svårt att inte drabbas av tanken att de inte är där för att bygga broar utan stänga dem. Men coolugna (kul felsägning) människor imponeras inte av bjäfs och dekorationer. High five! (Nej, det hör inte heller till min vokabulär…)

Den nya titelsjukan: förr la man bort titlar, nu lägger man ned dem

Givetvis är jag medveten om att inte alla känner sig främmande i det språk vi fått på senare decennier. Många, de flesta av naturliga skäl bra mycket yngre än man själv, har vuxit upp med och i den svenska som används nu. Det höjs ett och annat ögonbryn på unga, men även äldre, när man som mistlur markerar det egna främlingskapet.

Det handlar inte längre om enstaka grammatiska eller lexikala (”ordmässig”) delar av språket. Kommer man från en annan (förgången) tid, känns många budskap, t o m vanliga konversationer och samtal, som plakattexter/programmatiska dito eller reklam- och arbetsjargong. Språket låter mycket, men är blodfattigt. Kan en sån som jag tycka, som även gått runt och trott att tidningar hetat DN, SvD och Expressen. S k veckotidningar och tidskrifter har haft namn som Året runt eller Forskning och framsteg.

Men nu! I ett fackorgan för journalister (!) står rubriken: ”OK Förlaget lägger ned titlar – sju tjänster försvinner”. Från branschen har det nya ”titlar” istället för orden ”tidningar, tidskrifter, publikationer”, smugit sig in och liksom upp i språket. Det verkar mer vara facksnack, en yrkesmässig jargong.

Den som googlar finner och blir förtvivlad. Redan 2011 hade Sv D Näringsliv, uppgiften om att det inte är ”oväntat att titlar läggs ned just inom segmentet livsstil/kvinna”. Jag är chockad (men inte i chock). Dock, som hörande till segmentet kvinna, den envisa falangen, ställer jag (fortfarande på Google) frågan ”vilka titlar blir kvar?”

Då hamnar man på en sida där Hans Högman skriver om ”olika slags” (mina citattecken) historia, bl a ett avsnitt betitlat ”Titlar och titulerande i Sverige förr”:

Titel är ett ord som indikerar en persons yrke, sociala position och status. Titlar handlade förr mycket om positionering och det var viktigt hur man titulerade varandra. Titlarna påminde ständigt om vem som hade makt, status och rätt att bestämma och vem som inte hade det.

Den gamla benämningen och användningen titlar är mig mer bekant och har även den ibland gjort mig rasande. Den nya, där publikationer kallas titlar, gör mig utan omsvep lika rasande. Mer morrande i morgon. Veritabel vrede, inflammerad ilska samt urbota ursinne utlovas.

Romarna hade lite i skallen och dessutom kunde de bygga broar

Inget mänskligt är mig främmande, heter det. Men nog för att man önskar att lite mänskligt vore en främmande. Ta t ex en dag då man läser tv-tablån. Bara detta är främmande för många av nutidens människor: ”Varför tittar du inte play i stället?” På den frågan finns många svar, men dem hoppar vi över i dag.

Ett program från Vetenskapens värld hade rubriken ”Därför kollapsar broar”. Kanske kunde vara intressant. Samma tid, i grannkanalen, sänds ”Fråga Lund”, där vetenskapsmänniskor och forskare svarar på frågor. En rubrik för det programmet lyder: ”Läkare fjuttar eld på en brakfis”. Tänker man på människans mentala "utveckling" kan man föreslå samma titel som i Vetenskapens värld till ett filosofiskt program: ”Därför kollapsar broar”.  

Bilden, från 900-talet,  sägs föreställa T. Wikipedia

Några som kunde bygga grejer var romarna. Många av deras broar och akvedukter står fortfarande kvar efter ett par tusen år. Det gäller även deras "sägningar", som man i dag kallar talesätt, ordspråk och citat.

För varifrån kommer det där med intet mänskligt som är en främmande, igen? Jo, från den romerske författaren Terentius (Publius Terentius Afer, ca 195–159 f Kr).

Åtminstone tillskriver man honom det nyss nämnda citatet, som i sin helhet och original lyder ”Homo sum: humani nihil a me alienum puto”. Alltså: ”Jag är människa: inget mänskligt är mig främmande”.

På Wikipedia står ett ytterligare citat av T: ”Veritas odium paret”. Det betyder "Sanning skapar hat". Det kan man nog vrida och vända på. Med tanke på allt hat som sägs flöda i vår tid, vid sidan om hot, förnedring och förödmjukelse, måste man ställa sig tveksam till just den terentiuska tesen: då måste det vara väldigt mycket "sanning" i omlopp. 

Den som gräver en grop åt andra halkar lätt själv nerför backen

”Vi vill spegla honom som den han är”. Stod det på en av mina upprörda exempel-papperslappar. Sammanhanget har jag glömt, men det spelar ingen roll: vad sjutton då ”spegla honom som den han är”? Tyvärr är ett sånt språkbruk vanligare än ovanligt och det känns obehagligt. Vad sägs om ”vi vill visa honom som han är”? Eller blir det fel, kanske? Läser man inte för ofta rader som ”jag står för den jag är”, eller värre: ”jag står för vem jag är”.

Ens inre grammatik illvrålar och står även den för vad den är. Även om man inte är kapabel att grammatiskt beskriva eländet. Och apropå speglandet fanns i mina gömmor denna, ett psykologsvar nånstans ifrån: ”Genom härskartekniker gör hon dig beroende av henne. Ett fult spel. Jag tycker du ska säga ifrån och spegla upp vad hon gör. Det betyder att du säger hur du har uppfattat det”.

Låter som ett bra råd, även om spegla-upp-et känns sisådär, för att uttrycka mig precist. Det är precis vad som görs i denna blogg: här speglas än det ena, än det andra upp när jag vill beskriva nysvenskan. Från de immigare miljöerna med speglar och vem man är när man är den man är, kommer ett handfast exempel som speglar upp (förlåt, det är så kul) vem jag själv är.

Ett tv-program jag visserligen sällan ser, men som inte irriterar, är det hederliga Jeopardy. Frågesport, helt enkelt, utan bjäfs. Här frågades efter en svamp som hade ”en slipprig hatt”. Nån hade översatt och programledaren reagerade inte. Men det gjorde jag och tänkte att här var folk ute och cyklade: svampars hattar är väl slemmiga?

En ganska så rejäl sökning visade att det var jag som cyklade. Sedan länge är svenska ”slipprig” synonym med ”hal”. Och ”slippery” är engelska, som i ”slippery slope”. Vem halkade nerför backen, m a o? Samma halkare har alltid förknippat "slipprig" med ”oanständig, snuskig”. Vad har man befunnit sig i för kretsar?