I min barndom sa tanterna fru Larsson och fru Lundström när de talade till och om varandra. Står mig minnet bi sa de inte herr Larsson och herr Lundström, utan använde enbart efternamnet: ”Vill Larsson också ha en kopp kaffe?” Här måste tilläggas att dessa människor befann sig långt från stadens grädda.
De som hörde till den titulerades direktörn, tandläkarn, kamrern, doktorn och allt vad det var – om man inte var nära bekant med dem. När du-reformen fick fäste på 1960-talet började folk ”lägga bort titlarna” med varann. Förslaget kom vanligen från den med ”högst” rang (behöver det nämnas att de flesta av dem var män?) och löd: "Vi kanske skulle börja säga du till varann”.
Är det konstigt att någon som var barn på den tiden har svårt att fatta varför positionering och statushets ännu frodas? Kanske t o m värre, fast det måste yttras och synas på andra sätt, bl a genom det yttre med flådiga kläder och dito stil som ”framhäver” en. Och så finns den status som överförs via språket. Även om den sägs ”höra till" vår tid är den minst lika löjlig. Här kommer en hopknytning av den berömda säcken, där andra ”titlar” (gårdagens) ligger och skramlar. De härrör ofta från medier (tidningar, radio- och tv-program) och utgörs troligen av alla möjliga övriga fackspråk. I takt med det digitala nedfallet tvingas vanliga dödliga handskas med specialisternas interna terminologier.
Förutom medietermer gäller det begrepp från medicin, ekonomi, politik – ja, från alla håll i någon slags ny byråkratiseringssträvan som pågår inom massor av yrken. Ofta bakas facksnack ihop med nysvenskans mest använda floskler av dötrist snitt: ”säkerställa, de facto, lägga (upp) på bordet, bygga kultur, leverera värde, tänka utanför boxen”. En del av dessa är gamla, några yngre. De kommer och går och det är svårt att inte drabbas av tanken att de inte är där för att bygga broar utan stänga dem. Men coolugna (kul felsägning) människor imponeras inte av bjäfs och dekorationer. High five! (Nej, det hör inte heller till min vokabulär…)
