Det handlar inte längre om enstaka grammatiska eller lexikala (”ordmässig”) delar av språket. Kommer man från en annan (förgången) tid, känns många budskap, t o m vanliga konversationer och samtal, som plakattexter/programmatiska dito eller reklam- och arbetsjargong. Språket låter mycket, men är blodfattigt. Kan en sån som jag tycka, som även gått runt och trott att tidningar hetat DN, SvD och Expressen. S k veckotidningar och tidskrifter har haft namn som Året runt eller Forskning och framsteg.
Men nu! I ett fackorgan för journalister (!) står rubriken: ”OK Förlaget lägger ned titlar – sju tjänster försvinner”. Från branschen har det nya ”titlar” istället för orden ”tidningar, tidskrifter, publikationer”, smugit sig in och liksom upp i språket. Det verkar mer vara facksnack, en yrkesmässig jargong.
Den som googlar finner och blir förtvivlad. Redan 2011 hade Sv D Näringsliv, uppgiften om att det inte är ”oväntat att titlar läggs ned just inom segmentet livsstil/kvinna”. Jag är chockad (men inte i chock). Dock, som hörande till segmentet kvinna, den envisa falangen, ställer jag (fortfarande på Google) frågan ”vilka titlar blir kvar?”
Då hamnar man på en sida där Hans Högman skriver om ”olika slags” (mina citattecken) historia, bl a ett avsnitt betitlat ”Titlar och titulerande i Sverige förr”:
Titel är ett ord som indikerar en persons yrke, sociala position och status. Titlar handlade förr mycket om positionering och det var viktigt hur man titulerade varandra. Titlarna påminde ständigt om vem som hade makt, status och rätt att bestämma och vem som inte hade det.
Den gamla benämningen och användningen titlar är mig mer bekant och har även den ibland gjort mig rasande. Den nya, där publikationer kallas titlar, gör mig utan omsvep lika rasande. Mer morrande i morgon. Veritabel vrede, inflammerad ilska samt urbota ursinne utlovas.
