Vi hade inte störtfloder av budskap, information, tv- och dataspel, serier att sträcktitta på samt annan underhållning som nu tar upp större delen av människors lediga tid. Jag vet yngre som beklagar oss: ”Vad tråkigt ni måste ha haft”. Det är lika svårt att formulera ett bra svar som det är att få dessa sönderunderhållna att lyssna till det svaret.
Anno dazumal, som man kan minnas det, hade folk fullt upp med att leva sina liv. De hade likheter med människors liv i dag, men också väldiga olikheter. Det fanns så mycket man ännu inte kunde tänka sig, önska sig, längta efter – man visste inte hur mycket som fattades en. (Det senaste läses ironiskt.) Detsamma sa ens föräldrar som kom från ett längre-bakåt-anno-dazumal och förfärades över allt vi bortskämda ungar ville ha: en docka, ett elektriskt tåg, en fotboll, en Fem-bok eller den spännande "Ett elddop på Singleton".
Och så där höll det väl på bakåt, till tidernas begynnelse. Inte så många nu levande har lekt bondgård med djur av kottar och pinnar (men jag känner några som gjort det), inte heller hade de dockor som var vedträn och några omlindade trasor till kläder.
Få se, hur började detta inlägg? Jo, med att allt fler yngre glömmer fortare än förr. Har man carte blanche i form av hög ålder, känns glömskan inte riktigt lika illa, men lika fan är den påträngande, och allt oftare är man osäker på vad exempelvis denna blogg innehållit. Denna gång gäller det en artikel i tidningen Vi lärare. Den måste rimligen ha tagits upp, den är närmare fyra år gammal, och jag borde ha stött på den tidigare i samband med ett fenomen som jag anser vara nytt. Men där fick man fikon. Vi får ta det i morgon.
*Ja, man tar sig friheter!
