Nu kan ju kreti och pleti, rappare, bönder, lärare och fastighetsmäklare, köpa en Lamborghini, klä sig i Rolex och dyra guldkedjor. (Nej, inte alla, men en stor del av dem brukar VILJA). Och går det inte att förgylla hela sin inredning – som en president i det stora landet i väster – så får man ta till annat och fäppla med språket.
Fast det senare gäller inte den president som nyss nämndes, hans språk är inte till så stor prydnad, vare sig till form eller innehåll. Hoppar över den pågående grabbfajten i ett av världens rikaste länder. Förutom yttre insignier hör språket till dekorationsbestyret för många. Tyvärr blir det opersonligt, utan färg och must, med den nya, ofta importerade, byråkratiskan.
De tror, anar man, att det låter insatt, häftigt, ungdomligt. Sättet att tala gör i själva verket att individer inte märks och ”sticker ut”, språket gör dem mer mainstream än vad ordet betydde innan innebörden blivit så införlivad hos Folket att glosan försvann ur modern vokabulär.
Nu får det vara slut på dysterkvistande, här är två historier ur livet. Kanske inte de som vill sticka ut skrattar åt dem, men det gör jag. 1) Hörde talas om en hankatt som heter Siv. Den icke-svensktalande hussen kommer från Bulgarien, och i hans region är Siv ett mansnamn.
Nummer 2) har rötter i samma enkla humor. Jag bevittnade på promenaden en äldre, stadig person, som masade sig framåt tillsammans med sina två mopsar. En av hundarna drog åt fel håll, och matten sa irriterat och släpigt: "Näääeee, Sune, vi ska ju åt andra hållet".
Vad är egentligen så roligt? Är det möjligen Siv och Sune? Mer om egennamn kommer.
