Bäst att lugna ner sig med en portion allmänkverulans, inför sånt som går vid sidan av de riktigt allvarliga samtidshoten. Dem får man lämna till experterna och glädjas åt att det än så länge finns åtminstone några seriösa, bildade och utbildade sådana.
Värre är det med den ”underhållning” de flesta medier utsätter* oss för. Och vi ska inte tala om dem som kallas "nya makthavarna": influerare av slag som är bäst att likaså glömma – de får läggas ihop med de stora och allvarliga hoten. I dag är tyngdpunkten tidsfördriv.
Egentligen är det ett av språkets fulaste ord: vem fanken vill fördriva tiden? Utom de som har en riktig anledning, som väntar på medicinska provsvar för egen eller anhörigas del. Det kan finnas anledningar till att vilja sakta ner tiden för somliga, det är förståeligt.
Många gillar sport i alla former, och det får/kan man inte säga något om. Men om man nu inte hör till dem som ivrigt glor på andra som åker skidor och skjuter, nästan samtidigt, är det svårt att föreställa sig underhållningsvärdet. Och ta fotboll och ishockey: när säsongen slutat så börjar den strax om igen. Det är så vi upplever det, vi som saknar läggning för sport.
Detsamma gäller vad som numera alltid går under namnet Mello. Knappt har man andats ut för att eländet slutat så börjar det om igen. Som representant för den tid som på allvar (i stort sett…) frambringade en låt som ”Doin' the omoralisk schlagerfestival”, blir det en pågående skräckfilm att se denna s k sång- och musiktävling varje år snabbt dö för att strax och hux-flux återuppstå som en annan fågel Fenix: en monstruös skräcködla, närmare bestämt.
*Vi utsätts inte. "Ge folk vad folk vill ha", lyder en cynisk mediefloskel. Jo, vi får det vi vill ha!
