De första riktigt tjatiga varianterna i kulturvärlden var de ständiga beskrivningarna i recensioner. De är så vanliga nu att många inte längre reagerar, det är mig bekant. Men detta blogginlägg handlar om en egenupplevd leda.
Såååå mycket var det som plötsligt grep tag och berörde. Det fanns fler av de där innerliga tilltalsvariantera, men åldern skänker människan glömska: den blir ibland irriterande, ibland lindrande. Nu är det svårt av via KB hitta tidpunkten för när ”beröra” flyttade från den konkreta världen (”det här regnområdet berör främst nedre Norrland”) till den abstrakta (”hans senaste låt berööör”).
Problemet med datering beror på nån slags digitaliseringshistoria hos Kungliga Biblioteket. Den har lett till material från många fler svenska tidningar (om man nu söker i avdelningen ”Dagstidningar”). Men det går ändå att se hur ”kulturberörandet” ökar mot slutet av 1900-talet. Den som har ögon och öron lägger också märke till detta nya känslospråk.
Jo, ”bränner till” är en ytterligare floskel som används när något ”griper tag och berör”. P1:s kulturavdelning sände häromdagen ett program betitlat: ”Litteraturåret 2025: här är böckerna som brände till”. Ett annat program beskrev en biografi, om vilken en kulturjournalist sa att den ”gestaltar en verklig person som jag drömmer fram medan jag läser”.
Hm. ”drömmer fram” – vad konstigt, det händer även mig, fast jag brukar bara se bilder framför mig (ironi). Man är en enkel sate. Som även skrev fram ”skriva fram” i bloggen 15 december. Nej, nu ska här tänkas fram lite juljox, kanske ska även något bakas fram. Och lagas fram samt läggas in fram. Sill, kanske.
