Ett användbart språk är såväl need to have som nice to have

Barn måste läsa. Så lyder ett vanligt stridsrop. Frågan är om det är sant. Vad de däremot måste – nej, det är omgivningen som måste– är att ha ett vackert och funktionellt språk omkring sig. Hur mycket som än talas om språkets roll för barn, vuxna och, inte minst, dem med ett annat modersmål i botten, så gäller det oftast mer ytputsande än något som går på djupet. Om nu många tycker att det ”bra” språket är viktigt bör lika många föregå med gott exempel.

Det ständiga inflödet av modeuttryck, engelska – mer eller mindre förvrängd – samt det som nämndes i går, ”företagsflosker”, skulle kunna dämpas av dem med utbildning, kunskap och andra möjligheter: då vore mycket vunnet.

Tyvärr hör jag det motsatta: äldre använder med förtjusning allt nytt, förmodligen mest för att visa sig ”hänga med”. De som säger att ”språk förändras alltid, förstår du”, måste väl för tusiken inse att det aldrig gått så fort och varit så förödande som nu.

Har sagt det förr, jämför gärna med klimatförändringar och deras konsekvenser. Så här sa en intervjuad politiker: ”Det finns saker inom sjukvården som inte är need to have utan nice to have, saker man är med på utan att de basala funktionerna ruckas”.

Betrakta språket i meningen och för all del även innebörden.

Det är inte lyckat att översätta andra språks bildliga uttryck hej vilt

Nu är det förstås omöjligt för en vanlig människa att specialstudera Oxfords ordböcker, men gårdagens Googleträff (på sajten Oxford Languages) för ”between jobs” satte myror i skallen. Den lilla ruta som nämndes i går, den som gav betydelsen ”arbetslös” på svenska, hade också – för tyska – översättningen ”zwischen Arbeitsplätzen”.

Googlar man just det, dyker i de flesta fall meningar med en rent konkret innebörd upp, alltså såna i stil med ”skiljeväggar mellan arbetsplatser och mellan arbetsplatser och kunder”. I det fallet gällde det kontor och affärsverksamheter. Letar man tyska för ”between jobs” i Google Translate blir resultatet detsamma, det likaså konkreta "zwischen Arbeitsplätzen. Vad vill jag säga med detta? Jo, att det är OERHÖRT svårt att rycka ut idiomatiska uttryck ur ett språk och sedan transplantera dem i ett annat.

Förmodligen kommer merparten av de nya klichéerna till på det här sättet. De är inarbetade i ursprungsspråket och låter inte konstiga DÄR, givetvis. Antagligen kommer larviga uttryck som ”vi måste sätta oss ner och titta på det här” från engelskans (amerikanskans) Corporate Bullshit, företagsfloskler.

Vad skulle en svensk, som inte varit påverkad av CB, säga? ”Vi måste studera/granska det här noga” eller ”Det här måste vi gå igenom [ordentligt]”. Eller, som förr var fallet, hitta en uppsjö av andra sätt att uttrycka saken på, med begrepp och fraser som inte importerats och sabbar svenskans mångfald. Hur var det med mångfald, ville man ha det eller ej?

Naturligtvis blir det jättekul med översättningar som "Now the boiled pork is fried" för "nu är det kokta fläsket stekt", men en engelsk motsvarighet lyder "one's goose is cooked". Den stekta gåsen vinner antagligen i framtiden: det blir till att byta ut ordspråk och talesätt. 

Tankar om förskönande omskrivningar medan kaffet kallnar

Det är så sant som Predikaren (bibeln, 1917 års upplaga) säger i kap 1:18: ”Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.” Ja, sbråkmakaren förökar dagligen sin plåga genom sökande på det eländiga världsvida nätet.
    

Nu satt jag vid ett stilla söndagskaffe och funderade på varför människor allt oftare säger att någon, eller de själva, är ”mellan jobb”. Kanske är det så här: De ska sluta sitt gamla arbete och nu har de en period när de väntar på att nästa jobb de fått ska börja.

Men i min reptilhjärna (eller whatever, som svensken säger) existerar inte frasen ”mellan jobb”. Det blir till att googla. Eftersom man (utan att behöva ha ett uns av Predikarens vishet ens) misstänker att engelska ligger och gasar i bakgrunden, googlar man ”between jobs”. Då dyker det upp en sida med namnet Oxford languages.

Där står angående frasen: ”a euphemistic way of referring to a person being temporarily unemployed”. Ålrajt, en förskönande omskrivning för att folk för tillfället inte har något jobb. Det skumma är att Oxford languages även har en liten ruta där man kan välja vad ”between jobs” heter på andra språk. På svenska står det brutala ”arbetslös”.

Det passar naturligtvis bra i en tid som ersätter ordet ”tjock” i barnböcker med ”enorm” och ”ful” med ”otäck”. Även ordsammanställningen ”små män” är kontroversiell och ersätts av ”små människor”. Det finns som vanligt mer att säga om detta, men det blir i morgon. Kaffet kallnar.

Man anade det: iInfluerarnas makt kommer från ett astralt fluidum

Nå, man får ha sin egen intresseklubb (se gårdagsinläggets sista mening). Med tanke på senare decenniers språkbeteenden vänder jag mig inte längre till superproffsen på området utan bestämmer själv. Det hänvisas ju ständigt till ”brukarna”, så varför inte, här är en!

Jag säger och skriver ”influerare” om en modern syssla, ofta av dubiöst slag. De flesta medier använder ”influencer”. Den snabbfotade, relativt nya, Svensk Ordbok har ”mitt” alternativ först, men dessutom ”influencer”, som i den formen kanske skänker mer glans åt fenomenet.

SO ger exemplet ”före­taget har ut­arbetat nya rikt­linjer kring marknads­föring via influerare” medan mitt stavningsprogram i Word stryker under ordet med rött. Nåväl, som brukare bestämmer jag, influerare får det bli. Egentligen skulle jag föredra ”påverkare”, eftersom det beskriver ”jobbet” tydligare. Men det låter väl för brutalt för den vår gullighetsfluffiga samtid?

Tog verbet influera (påverka) som utgångspunkt och grävde djupare, nämligen i Svensk handordbok, vars första upplaga (av Lars Levander och Elias Wessén) kom 1932 och nu ersatts av Svenskt språkbruk (ja, brukare, var det). I Våra ords upplaga 1988 står om influera: ”inverka på, ha inflytande på /…/ av latinska influere, flyta in, tränga in.” Ordet användes ursprungligen, skriver boken, ”om det astrala fluidum, som från himlakropparna tänktes flyta ned och påverka världens gång och människornas liv /…/”

Joråvars, inte är influencern långt från den ursprungliga betydelsen.

Egentligen borde nog intresseklubben bry sig mer om tiden

”Ta din tid”, sa expediten när kunden velade vid disken efter att ha utsatts för ett val. I samma sekund växte nåt slags tentakler ut i min hjärna: ”Ta din tid”, hm. Vågar nästan sätta tresiffriga belopp på att expediter (och andra) för inte länge sen i jämförbart läge sa ”ingen brådska”. Ännu längre tillbaka, kanske i en flådigare butik, sa expediten ”åh, föralldel, ta god tid på er”.

En person i min närhet var på en undersökning och berättade att ”läkaren tog sin tid”. Andra gången man hör sånt här vet ens tentakler vad klockan är slagen, vilket f ö är ett svenskt talesätt för ”då anar man vad som ska hända härnäst”. I det här fallet är det som händer att det engelska uttrycket ”take your time” kommer att tvinga bort inhemska fraser.

På svenska har man brukat säga att läkaren ”tog god tid på sig”, vilket vanligen betyder att man uppskattar faktum. Patienten kan även säga att läkaren ”tog tid på sig”. Där hör man på betoningen om patienten tycker att detta var bra eller dåligt.

Det här vårdbesöket kan även beskrivas på det jag själv var med om häromdagen när läkaren fick något mer angeläget att göra och väntetiden blev en bra bit över en timme: ”Det där vårdcentralsbesöket tog sin tid”.

Nu hade jag ingen större brådska, så jag tog inte tid på exakt hur länge jag fick vänta. Så här mycket finlir finns inom ett enda språks varianter av likartade uttryck med olika betydelser. Att då dessutom kasta in översatta begrepp från engelska berikar inte svenskan, det utarmar den.

Och intresseklubben antecknar, jag vet.

Franska grå grisar säger inte "nio nio" fast de borde kunna

Guuuuuuud, så trött man blir av fulspråk. Ja, ibland även finspråk. Redan som rätt ung kunde jag bli så irriterad av innehållet i vad som strömmade ur (exempelvis) radion att jag satte på nyheter på andra språk. Det var trevligt med en mänsklig stämma och talade den finska eller serbokroatiska slapp jag fatta vad den sa.

Påmindes om detta idag via en gris (kanske vildsvin eller en oxe?) som dök upp på trottoaren framför mig. Av ”gris” drog associationen i väg till franska språket, inget man pladdrar loss på, precis. Själv förfogar jag över ett pyttelitet förråd av franska ord.

”Gris” är ett franskt ord. På svenska betyder det ”grå”. Och visst var denna gris grå. Tänker man på franska grisar så säger de (påstår en på nätet som verkar veta) ”onk onk”. Det är möjligt, många engelsktalande grisar säger ”oink oink”

Det vore förstås kuligast om de franska svinen sa ”nöff nöff” eftersom räkneordet ”nio” på franska stavas ”neuf” men uttalas som vårt ”nöff”. Men då skulle de undra varför de svenska sa ”nio nio”.

Man önskar verkligen att folk ska släppas ut ur sina stuprör

Ödet förde mig till en sammankomst med en massa äldre journalister. Det är inte utan att det känns bra med en homogen grupp som delar ens synpunkter på språket i medierna: Vad i h-e är det som hänt? Ty så löd mötets mening.

Och här följer lite ur de samlingar jag utan svårighet skriver ihop och som fylls på varje dag. Det första exemplet är svårt att bedöma. Kommer det från engelska? Nja, jag vet inte hur jag ska leta. Antagligen är det en sån där modern pladderssvenska där någon skojpropp tyckt sig finna ett bra bildspråk:

Spottar ut instängda? Etan J Tal, Wikipedia

”[inom barn- och ungdomspsykiatrin] jobbar man så här, i stället för att var och en ska vara i sina stuprör”. Sa ett regionråd. Det finns fler likadana träffar på Google, men ingen i min skalle. Visst är det lätt att förstå innebörden, men har man inte använt annat än stuprör som bild för ensamarbete?

Så ett par rubriker: ”Välte Koons-skulptur av misstag – krossades.” Visst var skulpturen dyr, men att döda den klumpige känns lite väl hårt. Det var alltså skulpturen som krossades och det var även en rubrikmakare utan tankeverksamhet.

Detsamma gäller den som hittade på rubriken ”Skrattande lätt – i 40 minuter”. Som läsare får man ett tufft jobb, men efter att ha konsulterat en mer sportintresserad kamrat klarnade det: Det som avsågs var ”skrattretande”. Tyvärr blir även den typen av misstag skrattretande, men även rätt så tröttande.

Dagens fråga: Vad höll politiker för slags tal innan de höll linjetal?

Undringen infann sig just i dag, för då höll Putin ett ”linjetal”. Men det har varit många under åren – från alla möjliga länder – som hållit linjetal. Det låter egentligen inte konstigt: man håller ett tal där man berättar om vilken linje, vilka mål eller liknande man har för framtiden. Det är mest politiker som håller linjetal, förstås.

Men som man (jag) nu är funtad går man till botten med linjetalen och finner att de dök upp i SAOL:s upplaga 2006. Ja, och då inställer sig frågan: vad för slags tal höll politiker före 2006? Kollar även vad SAOB säger om saken. Där blir det spännande!

Artikeln om ordet ”linje” med diverse sammansättningar skrevs 1940 och i den ges för ”linjetal” förklaringen ”geometrisk progression” med hänvisning till Swedenborg (1718). Jaja, bästa läsare, var inte rädd, jag vet att vi talar om olika slags tal.

Men det finns också en jädrans massa linjer i språket. Man måste vara både blind och döv för att ha missat alla röda linjer som i likhet med linjetalet håller hus inom politikens väggar. Det handlar alltså inte om de röda linjerna i Stockholms tunnelbana eller båttrafiken i Östergötlands skärgård.

Och så har vi strecken! ”Vi drar ett streck där”, säger talande mediefolk och menar att ”vi får ta och sluta nu”. Ja, existerar uttrycken är det väl bäst att anamma dem, som så många så beredvilligt gör: Jag m a o drar ett streck här, bland linjer och andra geometriska progressioner.

Många ord är inte missanvända, de är rättare sagt fel använda

Så här enkelt är det att missta sig när man vill göra rätt: En person klagade i en tidnings insändarspalt på att det ofta förekom förväxlingar mellan ”utelämnad” och ”utlämnad” (en väldig skillnad!) i bladet i fråga. Insändarskribenten skrev att de två orden ”missanvänds”. Ordet ”missanvända” existerar dock inte i någon svensk ordbok. Men i engelska dito finns ”misuse”. Engelskan ligger s a s under ytan och arbetar oavbrutet så här. Någon enstaka grej i den vägen är förstås inte hela världen. Men ”enstaka” är inte längre rätt ord för det som sker.

En del exempel är riktigt tydliga – som det jag hörde av en ball popsnubbe i ett radioprogram: ”Man behöver bara swosha upp det på grammen”. En programledare med känsla för sina lyssnare översatte det med ”lägga upp på instagram”. Tråkigt för dem som lärt sig förkorta det sociala nätverket till "insta".

Mindre tydliga är exempel som ”att välja något/någon över något/någon annan”. Det kommer från ett likadant uttryck på engelska, fast med over där svenska har haft framför i den frasen: ”jag föredrar lax framför sill”.

Ett ord man ofta hör i dag är ”ostoppbar” – åter ett som i likhet med många andra inlånade, översatta, glosor inte finns i svenska ordböcker. Ännu. Det är ”unstoppable” som åsyftas. Det funkar i och för sig bra med svenskans sätt att konstruera ord, men eftersom det här gäller oerhört många ord/uttryck känns det lite sisådär.

I går hörde jag ytterligare ett adopterat uttryck: ”Är pandemin som vi känt den över nu?” Just den här konstruktionen har varit svår att kolla, men frågar jag min inre gamla korrekturläsare känner HON inte igen ”som vi känt [något]”. Här har en engelsk fras för tusende gången kopierats ”rakt in” i svenskan: ”Life/the world/ humanity/time (etcetcetc) as we know it”. 

Det finns anledning att misstänka att svenskan som vi känt den har lämnat.

Åter dags för en högstämd programförklaring om språkeländet!

Det var länge sen en programförklaring (även om vartenda inlägg är det) framfördes, så här kommer en. Mitt ”intresse” för språkförstörelse började när jag under en period av arbetslivet jobbade som korrekturläsare. Den arbetsuppgiften togs bort för många år sen och stor tilltro sattes till dataprogram. Det har gått skitbra som de flesta kan konstatera.

Nå. När jag började skriva bloggen Sbråk (2017) var det fortfarande många som ryckte på ögonbrynen (läs de två tidigare inläggen och se hur jag skämtar med eländet). Jag ”överdrev”, var en ”språkpolis”, förstod inte att ”språk förändras” över tid. Det senare är en ordagrann översättning från engelska. På svenska har man sagt med tiden.

När det här lite omärkliga övertagandet av engelskan började växa förnekade många språkproffs faktum. De var övertygade om att svenskan inte skulle påverkas ”på djupet”. Själv tycker jag att denna påverkan nu går mycket djupt och märks i såväl form- som satslära (grammatik). Felanvändning av ord och idiomatiska vändningar är mycket vanligt. Inte ens en vaksam (jag) kommer undan det här som äter sig in.

Men för guds skull: det är klart att språk förändras med tiden! Det är dock inte bra att det går så här fort och utan eftertanke. Texter som bara är några decennier gamla blir svårlästa – för att inte tala om ännu äldre – och tillsammans utgör detta  en del i den historielöshet som är ett kännetecken för vår tid (och inte bara i Sverige).

Tona in på bloggen i morgon för mer (”tune in” heter på svenska ”ställa in” eller ”ta in”, eller ”lyssna/titta/kolla på” programmet/kanalen imorgon).

Jung eller new-age-världen verkar ha ögonen på mig, vad vill de?

Personligen är jag lika svag för synkroniciteter som en reporter kände stor skam inför en medicin hon/han skulle hämta ut på ett apotek. Medicinen spelar ingen fortsatt roll i detta som enbart ska handla om synkroniciteterna.

Wikipedia förklarar dem så här: ”begrepp som står för ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband. Ordet är besläktat med synkronisering, men med i princip motsatt betydelse eftersom synkronisering är en (av människan) organiserad samordning i tid – exempelvis att en buss avgår fem minuter efter att tåget har anlänt”.

När man är med om märkliga sammanträffanden utbrister de flesta: ”Så konstigt, jag som just tänkt på XX, mött XX, eller liknande”. Eller så säger man "När man talar om trollen står de i farstun", ett uttryck som Wikipedia också tar upp i stycket om synkronicitet. Begreppet i sig lär ha lanserats av psykologen Jung för ca hundra år sedan och används (Wikipedia igen) särskilt av new age-världen. Man är i gott sällskap, m a o!

 

Det rycker sällan i ögonfransar.  Del av bild: Alexander Grey, Unsplash

Ovannämnda reporter berättade (nyss i radion) hur hon gav akt på apoteksbiträdets reaktion inför medicinen för den ”skamliga” åkomman: ”Rycker det inte lite i en ögonfrans?”

Det gjorde det inte, men det ryckte lite i hela mig. Här skrev jag igår om en journalist som sagt att det ryckte i någons ögonbryn och i dag tycker sig en ur samma skrå ana att det rycker i en annan människas ögonfrans. Inget av dem brukar rycka och de senare är ofta proteser, dessutom.

Hur att förhålla sig? Skylla på Jung, new age eller folk som säger underliga saker?

Kanske bagatellartat, men inte många kan rycka på ögonbrynen

Ett par gånger har bloggen rasat över adjektiv med en i grunden tung innebörd, d v s en som går utöver det vanliga. Dessa är bl a episk, magisk, ikonisk. Nu beskriver dessa dagligdags poplåtar och influerares förtjusning över hemgjorda cup cakes (muffins med glasyr).

Till min stora glädje finns det fler med samma avoghet inför den moderna överanvändningen. En journalist på SvD, Lotta Lundberg, skrev så här i en krönika:

Magiskt säger mig absolut ingenting. Det brukade betyda att en trollkarl skruvade världen i ett sken som tog andan ur publiken Hittade kaniner i en hatt. I dag är vartenda glas rosévin magiskt. Tillika fötter i solnedgång. Ordet magisk har förlorat hela sin magi.

Det känns väldigt bra att åtminstone någon mer reagerar. Åt mig rycker många på axlarna. Och då menar jag axlarna. I radio häromdagen beskrevs någon företeelse av en annan journalist så här: ”Synen är så vanlig att många inte rycker på ögonbrynen”.

Man hamnar i filosofiska djupdykningar. ”Att rycka på ögonbrynen” låter som en svår konst eller ett sjukdomstillstånd. Att ”rycka ögonbryn” skulle man till nöds förstå, även om min mor sa ”plocka ögonbrynen”. Det är i och för sig vanligt, om det nu är vad många gör för att sedan måla dit svarta, jättetjocka streck som skapar brutala utseenden.

Kollar min handordbok från 2003 som bekräftar mitt ålderdomliga och konstiga (ironi) språk: Man höjer eller lyfter på ögonbrynen när man vill uttrycka förvåning. En människa kan även rynka/ på/ ögonbrynen när den är fundersam eller arg. Däremot visar den som ”rycker på axlarna” att den inte bryr sig om vad-det-nu-är. Eller skiter i det, om de orden känns lättare.

Vilka är dem som inte förstår att det är bättre att dom skriver dom?

Har noterat en lite lustig vändning (twist, säger svensken nu) när det gäller medier. Ofta ser man felstavningar eller grammatik-knas i en första ”upplaga” av något. De som ännu läser papperstidningar hittar många missar, liksom de som läser webbtidningar. I tv-nyheter finns ofta fel i den text som ligger nertill i bilden och är en summering av eller ”rubrik” för inslaget.

Som läsare, lyssnare eller tittare inser man att arbetet går väldigt fort, nån tid för kontroll finns inte. Men misstagen beror inte enbart på brådskan utan visar även att alltför många inom mediebranschen alltför ofta har en dålig språkbehandling.

Hur kan de då få den typen av jobb – språket måste väl för fan vara nummer ett? Det är inte snällt att anställa dem som har svårigheter: som jag förstår det korrigeras de i efterhand av kolleger, antagligen dem med bättre svenskkunskaper.

Papperstidningars felaktigheter är vanligen rättade senare, i webbversionen. Det gäller även texter från SR/SVT. Men jag fortsätter fundera kring de här första (initiala, säger svensken nu) uppgifterna som, förutom felstavningar, ibland är felaktiga till innehållet. Har inte en massa medier själva hånat en viss gubbe för hans snack om ”fake news”?

Ett radioprogram hade på webben följande text liggande flera timmar: Stockholmspolisen har kallat in pensionerade poliser för hjälpa till under den pågående våldsvågen. Vilka är dem, vad gör dem och varför kallas dem silvervargarna?

Senare hade någon skrivkunnig kollega ändrat dem till de. Kanske kom reaktionen från en lyssnare? Känns inte detta en smula bak och fram? Att ett ”att” saknas har ingen sett än.

Högt & lågt, engelskt & svenskt på B: beef, bye west & bevisribba

Tänker först undanta svenskar som lever sina liv på den internationella scenen och i intervjuer pratar ungefär så här: ”Well, jag gick ut in the morning och of course I brought hunden”. Men förutom dessa (vanligen unga kvinnor med vissa utseenden) händer det ofta att journalister säger ett ord eller begrepp på engelska och genast, nästan simultant, översätter till svenska. De verkar inte ens märka det.

Lite roligt var det då med programledaren som gjorde tvärtom: ”Ska vi slå vad – eller betta”? Som lyssnare tänker jag ibland: Jamen bestäm dig för svenska ELLER engelska, inte detta fucking mellanting!

 
 

Bild: Eiliv Aceron, Unsplash

I samma program sa en representant för den växande ”yrkesgruppen” bisittare: ”.. om han nu ligger nåt slags beef med…” Va? Ja, så tänkte jag: Va? I meningen därpå förtydligade han om någon som ”ligger med beef med” någon annan. Jag slog upp bisittaren i fråga, han är bl a författare, och sen slog jag upp ”ligga beef”.

Det var inte lätt. En träff på Urban dictionary noterar engelsk (mest nordamerikansk) slang, ”lay beef” (som tydligen betyder ”fisa”). Däremot betyder ”have beef” sådant som ”vara oense, osams”, så bisittaren borde sagt ”ha beef”. Alltså: Om vi ska få allas olika tolkning av inte bara engelska i sig utan även slangvarianter som sen halvöversätts till svenska, då är vi bye west (gammal svensk slang, googla gärna Sjömanstermer, Sjöfartsverket, för översättning).

När vi ändå håller på med ord på b: något som kommer och går är ”bevisribba”. Förhållandevis lätt att begripa, men ordet finns inte i någon ordbok och ej heller i ”Juridisk ordlista” hos Sveriges domstolar. Men föralldel, så här kan man göra med språket och ibland blir det bra, ibland inte.

Hör på detta: man kan duka sitt bord lite småtokigt om man vill!

I går handlade inlägget om våra luftigt fluffiga medier där oroande mycket av orden som sägs inget betyder. Tyvärr är det så med företeelser man börjat observera att de dyker upp som svampar ur jorden. Liknelsen är f ö helt konkret vet de som plockat trattkantareller: Det behövs en särskild blick, ögonen måste ”ställas in”. Har man väl hittat en hittar man massor.

Jag får sluta ha radion på, men det KAN vara ett sätt att hamna i något intressant man inte skulle ha valt i tablån. Det var inte fallet denna gång: inslaget fick mig att fundera på hur många öppna dörrar folk i medievärlden kan slå in. En stunds eftertanke: det är förstås ens höga ålder som gör att man hört och sett samma saker tusen gånger förut! Pyttesmå olikheter i en del detaljer gör att många tror sig upptäcka något nytt.

Det hela handlade om att duka festbord. Några yngre personer, i alla fall i lägre medelåldern, berättade om det roliga med att bjuda hem vänner och duka fint. Man kan göra lite som man känner för sa de (spralligt anarkistiskt), spränga de vanliga reglerna för findukning och ha sig. Man kan vara överdådig med färger, blommor, dukar och servetter. Beskrivningen av självklarheter skulle kunna bli flera mil lång så det är bäst att sluta här.

Men en sak blev, antagligen ofrivilligt, kul. En av de kreativa tänkarna som berättade om den som kommit på att göra en utställning med festligt crazy dukningar, och sa att personen ”vill sprida ordet om det dukade bordet”.

”Spread the word” är engelska och på svenska har vi sagt ”sprida budskapet” eller bara ”sprida kunskap/, känndom” etc om något. Men om detta vet nog sagespersonen ingenting. Inte heller att det finns ett stort antal ännu levande människor som ofta dukat ”lite sjukt galet”. Innan öppendörrinslagarna föddes.

Ovanligt många ord används när någon varken vill se eller höra

Snällare variant av inlägget: De tre apornas "inte se, höra eller säga något ont"  Bild: David Monniaux, Wikipedia

I början, ni vet då för 30–40 år sen när språket började ta nya vägar, var vi några som skrattade hjärtligt (och skrämt) åt meningar som ”Jag hör vad du säger”. Utan att försöka värdera situationer där ett sådant svar kan ges är den objektiva beskrivningen av dem så här: Någon yttrar kritik, vill ha medhåll eller fördelar – scenariot kan vara lite vad som helst.

Den som talas till och får kritik eller önskningar framförda försöker avvärja genom att låtsas ha hört. Erfarenheten har genom åren lärt en att ”jag hör vad du säger” betyder ”jag skiter i vad du säger och jag gör det dessutom på ett artigt och hövligt sätt”.

Men t o m detta slags ny-babbel-språk ändrar gestalt. Det slog mig häromdan att den klichéartade frasen är utbytt mot ”Jag tar med mig detta”. Varje människa som levt några år vet att ingen som uttalar en dylik mening tar med sig nånting av immateriell karaktär.

Och egentligen är det samma sak med ordkombinationer som ”vi ska titta på det här”, ibland extra poängterat genom några ord ytterligare: ”vi ska sätta oss ner och titta på det här”.

Rapportering från katastrofområden behöver sällan färgläggas

Bloggen tar som sagt sällan upp dagsaktuella händelser. Den är mer ett försök att hålla kvar minnet av ett vackrare och innehållsrikare språk än det som blivit resultatet av it-samhället.

Men åsikten om vad som är vackert, gångbart och passande kan variera från individ till individ. Tyvärr har vår tid drabbats av en sjuka som är besvärande: ett alltför detaljerat rapporterande som dryper av dålig känsla för utsatta människors integritet.

Tv och bildmedier kan excellera i just bilder, medan radio inte har samma möjlighet. Särskilt ett par radioreportrar skänker oss utförliga ”bilder”, först var det beskrivningar från Ukraina, nu kommer de som handlar om jordbävningsdrabbade i Turkiet och Syrien.

I ett avsnitt hörs ljudet av ett blixtlås, sen reporterns röst: ”dragkedjan till liksäcken dras upp, ansiktet blottas”. Man hör gråt, rop och jämranden från de sörjande. En stund senare räknar journalisten med sin dämpade dramatiska röst upp det som ligger på marken bland all bråte: ”en barngunga, lekfullt färgglad, en påbörjad stickning med de gula garnnystanen kvar/…/ en madrass, indränkt i blod”.

Det här är en skändlig rapportering, det är allt jag har att säga om genren. Antagligen har de flesta fantasi nog att inse hur omgivningarna ser ut när krig eller andra katastrofer härjat.

Den fantasin behöver inte få hjälp av ”lekfullt färgglada” gungor.

Det finns dock även de som rapporterar från katastrofområden och som tilltror lyssnare/tittare en egen tankeverksamhet, en som inte parasiterar på andras lidande.

Språket är som en terräng eller djungel att sondera eller sovra i

Någon sa att den skulle "sovra" terrängen. Det är ett vanligt typiskt feluppfattat ord och personen menade förmodligen "sondera". Sådana glosmisstag bör man passa sig för att flina elakt åt, en vacker dag är det man själv som haft ord/uttryck fel för sig i många år.

Bild: Mike Blank, Unsplash

Man ska känna folk väl för att korrigera sådant.

Jag sa inget när en kompis fick till den vanliga felsägningen "apparation". Min tystnad berodde på ett mellanting av lite illvilja och dito godhet. Den kompisen var nämligen väl snar att påpeka andras fel, och mitt beteende blev därför dubbelt.

”Tids nog märker du att det heter apparition”, tänkte jag, men ville även undvika bli en petimäter som klagar på andra. I alla fall: säger man "sovra" men menar ”sondera” kommer det en dag någon som inte kan låta bli att rätta en.

Då är det svårare att stå ut med blabb-blabb-pratarna. En av dessa, politiker eller journalist, var med i ett debattprogram i radio  och uppvisade ett språk bemängt av de uttryck som får många att se ut som frågetecken. Eller frågetäcken, man ligger som under stora sjok av frågor (kring innebörden) man önskar att åtminstone någon kunde ställa.

Det lät så här: ”Detta är en konkret potentiell konsekvens, jag pratar om signalvärdet här”. Vidare talade hon/han om något som var ”processuella frågor” och ”potentiellt avgörande”.

Och så mitt i smeten något jag själv skulle kunna skriva under på, om än med helt andra ord: 

”Jag är genuint förbluffad över att man inte adresserar saken”.

Barn som ”äger” är konstigt, dricka ”runt” dem ännu konstigare

Det är väl sådär 20–25 år sen man kunde höra barn ropa ut sin glädje när de satt vid ett tv- eller dataspel: ”Jag äger!” Föräldrar undrade i början vad barnen ”ägde”, fast det visade sig betyda att de var ”jättebra, bäst, överlägsna”. Ja, det sista hade de kanske inte sagt.  Och till förvånade föräldrar som sa att maten var klar, ropade de små även ”jag ska bara dö först”. Det tog några år att vänja sig vid att det betydde ”dö i spelet”. Vilket inte gjorde kommentaren enklare att fördra.

Vilket språk detta ”äger” kommer från kan den alerte läsaren säkert gissa, men här ska inte bli nån större undersökning av fenomenet. Man kan förstås konstatera att även frasen ”äga frågan” nog är en ny konstellation i det svenska språket. Barnens numera gamla ”jag äger” verkar ha slagit rot. Bara nyligen läste jag om en ny film där recensenten konstaterade att skådespelaren som innehar huvudrollen ”äger”.

En ytterligare anglicism är förmodligen den märkliga användningen av ”runt” i meningar som ”man bör inte dricka alkohol runt barnen”. I andra sammanhang reagerar man inte (inte jag i alla fall), exempelvis i kombinationerna ”samarbete/samverkan/nätverk runt barn”.

Men ”dricka runt barn” låter jättekonstigt och har kanske (som vanligt) med engelsk påverkan att göra. ”Around” betyder nämligen – bland en hel massa annat – ”i närheten av” och ”drink around children” låter säkert inte märkligt för engelskspråkiga. Bäst att avsluta tankearbetet eftersom det här tangerar grammatiska frågor som jag inte är korpulent* att bedöma.


*Min fars skämt från förr i världen…

Vissa boxar har att göra med krav och andra boxar visar ens val

Varför talar Strindberg plötsligt så ihärdigt till en (se igår)? Jo, jag behöver bara titta i mina anteckningar om och samlingar av vad som ljuder ur medierna: Här är en mening som kan få en att förtvivla på fler sätt än ett: ”Det tickar ju i så många boxar, som de säger på engelska”.

Låt mig förklara om det behövs. Först ett direktöversatt uttryck, ”tick the boxes” och sedan tillägget ”som de säger på engelska”. Ändå är i-et från svenska (”kryssa/fylla i”), det heter inte något i stil med ”tick in the boxes” på originalspråk. Dessa fåter kan drivas långt om man vill. Särskilt om man är "en fruktkaka”, som de säger på engelska. De kan även säga "ett nötjobb”.

Möjligheterna är oändliga. Ska vi sen blanda in vad de säger på en massa andra språk så blir det mycket. Det oroande är att alla saker ”som de säger på svenska” försvinner puts väck.

Om man kollar vad översättare (finns ännu) säger om ”tick the boxes” finns varianter som ”uppfyller krav/önskemål/kriterier”. Men dessutom existerar även en något annorlunda variant som betyder ”fylla/kryssa i/för rutor” (på blanketter, tipskuponger och dylikt).

Visserligen har inte det som är gammalt hederligt och vackert språk för mig inte ALLTID låtit likadant, men det vore en nåd för varje generation att få känna igen större delen av sitt modersmål under livets gång.

Men det finns ännu renhållningsarbetare. Häromdagen stod på en tidnings webb rubriken: ”Turkarna tog oss off guard helt enkelt”. Det var som synes ett citat nånstans ifrån, men åtminstone ändrades rubriken till svenska senare.

När fan blir gammal kan det hända att hon börjar läsa Strindberg

August Strindberg har inte direkt ropat på undertecknad tidigare även om Röda Rummets inledande meningar har återgetts här och där samt gång på gång som exempel på en livfull och händelserik (i det lilla!) början på en roman:

 

Carl Larsson: Aug S 1899, Wikipedia

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom /.../

I ungdomen tvingades jag att plöja hela boken, som inte lämnade bestående intryck. Men häromdagen (det kommer att lysa åldringsspråkromantik om fortsättningen) fick jag för mig att läsa novellen ”Ensam” av A S, skriven 1903.

Tillräckligt gammal för att förstå i stort sett alla ord

och uttryck i texten, kommer en tanke farande: ska man

läsa 75–150-åriga texter för att få uppleva ett språk som

både har vacker form och fullödigt content (äsch, jag bara 

ironiserar över innevarande andefattiga tid)?

De med egna idéer om språkhantering kan få billig underhållning

Men min läggning är det lätt att skratta åt sådant som kanske många inte bryr sig om, ser eller hör. Det kan gälla exempelvis rubriker eller ingresser som stämmer dåligt med artiklarna de hör till – eller ämnesord i mejlen som stämmer dåligt med innehållet.

Från ett elbolag kom ett mejl med ämnesraden ”Nyheter och erbjudanden från XXX.” Väl inne i meddelandet står den första raden med jättestora bokstäver: ”Vinn ett par skidglasögon”.

Utan utropstecken, t o m. Det är ett av alla exempel på billig underhållning som vederfars en del av oss. Ett annat mejl från en lågpriskedja ropade ut ”Sista chansen att ta del av förturen av Black Week”. Först dök Black Friday upp i våra liv (från USA) och utökades snart till Black Week. Och nu kom alltså även en förtur till Black Week.

Hur ska man förklara en sådan humor? Tror det har att göra med att man nästan kan höra hur en person som skriver sånt snor sig som en svimfärdig snok (som C brukade säga) för att få till något riktigt slagkraftigt.

Och så sitter språksadister som en annan och flinar! En mening som också var rolig löd ”Det här är en garant för att genomföra detta”. Även om personen menade ”garanti” är konstruktionen märklig.

Slutligen en variant på vad radio- och tv-journalister kan säga när de, i sin tur, avslutar sin sändning. Ofta har jag klagat på det nya ”tack/hej för nu”, men den roliga hälsningen löd denna gång: ”Och med det önskar jag en god middag!”

Ens egna språkspröt är antagligen ett stycke utöver det vanliga, men jag hade inte reagerat på att önskas ”en god natt”, det låter ändå som en trolig sak att säga. ”En god middag”, klingar knappast som en vanlig avskedshälsning utan går snarare in i folks kök och lägger sig i maten.

Episkt, ikoniskt och magiskt är mer Robinson än popsnubbar

Det finns några adjektiv som trängt sig in i svenska språket på senare år och irriterar en genom det faktum att de blaskas ur och får andra betydelser än de ursprungliga. Dit hör ”magisk, episk” och ”ikonisk”. De är praktfulla och passar sällan ihop som beskrivning av popgruppers spelningar, Håkan Hellströms eller Lasse Winnerbäcks dito. 

                  

Tysk Robinson-utgåva 1882

Det dyker upp nya varianter av "pampiga" ord. Om Robinson, ett av alla schablonartade tv-program, skrevs att det hade en paus eftersom det ”unikt sänds även på hösten”. Man ser även ”unikt stor” och liknande sammansättningar. ”Ovanligt stor”, alltså.

Ytterligare ett par glosor har gäckat mig de senaste dagarna (man har inte mycket till liv…): ”maktfull” och ”kraftfull”. Det började med meningen ”Det är ett maktfullt redskap som påverkar invånarna”. 

Det verkar inte konstigt, tänker man först, men något fick mig att slå upp just ”maktfull”. Ordet finns inte i SAOL eller SO, i SAOB beskrivs det endast som förekommande i ”vitter stil”. Och det dessutom i en artikel från 1942.

Angående en naturkatastrof i dagarna, en jordbävning, beskrevs skalven i en nyhetssändning som ”kraftfulla”. Har inte ordet positiva konnotationer? (Man kan även säga ”bibetydelser”) Det räcker nog att säga/skriva kraftiga skalv.

Lite om sånt som gör en nedslagen och slutligen blir till platt intet

När t o m det som redan är dåligt blir sämre – ja, då blir en sån som undertecknad nedslagen. Nävars, låt mig korrigera mig en smula. Utgångspunkten för dagens epistel är reklamspråket – eller reklam över huvud taget.

Vanligen är den irriterade av olika anledningar. Men en konstig utveckling är att reklamen – i likhet med språket som helhet – blivit torftigare. Förr kunde t ex tv-reklam vara fyndig och rolig. I dagarna måste man fråga sig hur en jättestor matkedja kunnat göra ett sånt nerköp till manus som nye ICA-Stig och hans medarbetare utsatts för.

Det gäller f ö all slags humor: den är sällan rolig numera. Men det är antagligen bara vanlig mänsklig ut- eller avveckling att skojigheter ändras med tiden. Hos en själv eller omvärlden är frågan, även om det är bäst att förhålla sig ödmjuk inför faktum (fast det bär emot).

Varför funderar man på en så här sak? Jo, för att jag för en gångs skull såg ett tv-reklaminslag av slapstickmodell: En man i nöd stannar sin bil vid vägkanten, går ur och pinkar. Då tappar en förbipasserande lastbil en gigantisk stenbumling som krossar framrutan på mannens bil. Avsändare var ett bilglas-företag. Kort och tydligt med Helan och Halvan-humor.

De där flådiga bilarna däremot, de som kör på vackra vintervägar till mesiga låtar med nutidens klämsångare – mja. Anonymt och tråkigt. Lite som detta aningens avslagna inlägg också: man är inte på topp jämt.

Jo, en sak till! I inledningen använde jag ordet "nedslagen", vilket påminde mig om en av mina samlade meningar. Så här skrev en tidning: ”Harry berättar om hur han vid ett tillfälle blivit nedslagen av sin storebror William”. Bör han inte ha blivit nerslagen? Det liksom känns så inifrån min språkmärg, men vad vet jag nu för tiden? Platt intet.

Renhetshetsaren slår till med sina omisskännliga nostalgi-idéer

”A walk/trip down memory lane” är ett engelskt och vad jag förstår mycket idiomatiskt uttryck. Söker man på nätet hittar man ett antal försök att översätta den målande, slagkraftiga raden till svenska. Det blir då lite olika varianter med minnenas "allé, promenad" eller "gata". Inte mycket att bråka om, förstås, man kan ju skapa meningar av vilka ord man vill. Känner man inte till den engelska frasen bryr man sig inte om de olika svenska försöken till översättning utan kanske anser dem roliga eller vackra.

På något ställe används uttrycket ”nostalgitripp”. Det har förstås inte den ålderdomligt rosendoftande charm som ”promenaden längs minnenas allé”, men häromdan lånade en politik-analytisk radioreporter ett engelskt talesätt som skorrade ännu sämre i översättningen: ”Det regnade lite på hans parad”. Sammanhanget var att en ny Centerledare utsetts.

Man kan givetvis föreställa sig den ungefärliga innebörden: något som borde ha blivit jättebra blev inte så lyckat. Återigen, så här kan man hålla på och lattja med att översätta idiom från andra språk, men eftersom jag inte värnar om enbart svenska, utan även engelska och eventuellt andra språk är jag tveksam till att man snor just den här typen av speciella uttryck.

Kan ge mig attan på att man anses ha stötande renhetsideal, fast vaddå? Att gilla det originella och unika brukar minsann uppmuntras i andra sammanhang! Snörp.

Kan det vara fel på tidningarna, eller är det mig det är fel på?

”Det är inte dig det är fel på, det är mig”. Meningen är en klassiker som används när någon vill bryta upp ett förhållande men samtidigt vill bespara motparten något. Detta något brukar dock inte uppskattas av den som får höra den konstiga meningen. Ändå känns den som användbar för mig själv i dag. 

Inom loppet av bara några dagar har jag läst så underliga rubriker i flera tidningar att jag funderar på att göra slut med dem. För det kan väl inte vara så att stora nyhetsblad skriver så konstigt som man misstänker att de gör: är det kanske mig det är fel på? 

En rubrik löd så här: ”Det är väldigt enkelt att finta ett soc-möte”. Jo, tänker man utav helsike så går det till nöds att förstå, även om man själv mest har kvar ”finta” i bollsammanhang i skallen. Och även om man förstår soc-möte. Men är det bra att låta ett citat från en tonåring bli rubrik? Är det smart att försvåra för läsaren? Tidningar brukar annars berätta hur mycket de vill hjälpa en att förstå. Just den blaskan får jag snarare lust att fimpa. 

Den andra var en ledarrubrik: ”Frågan är om någon fråga skötts sämre av en svensk regering än Nato”. Jag ber läsaren att analysera den utsagan. Visst är den väl jätteunderlig? Eller är det faktiskt mig det är fel på? 

I en tredje tidning stod ”Två olika lägenheter besköts”. Två olika? Var en på 54 kvm och en på 82? Var en påvert möblerad, den andra tjusigt? Vad gör "olika" där? Är det fel på mig? Igen?

När man minst av allt anar slår det poetisk-filosofiska språket till

Nu är bloggen inne på begreppet ”less is more”. Säger man det på svenska skulle en del skratta ihjäl sig: ”mindre är mer”. Jodå, lugn, jag är bekant med den bakomliggande teorin och begreppet, men EGENTLIGEN skulle det gå att säga på svenska, eller hur?

Det som avses här och nu (tänk om folk kunde sluta säga ”här och nu”, en överinformation av stora mått) är bara att jag tar den enkla vägen, skriver ner (eller upp!) några samlade meningar och försöker låta bli att kommentera så mycket.

Många sidor om skillnaden...

Man ska ju låta folk skapa sig en egen åsikt, vad sågs om ett sånt här yttrande: ”Det här indikerar ju på vad folk lite känner just nu”? Eller ”de lever på små marginaler”. Just där måste jag hålla i mig för att inte ställa frågan om marginalers oliks storlek. Jag måste även låta bli att påstå att uttrycket brukat heta ”leva på marginalen”. Annars borde man väl säga ”leva med små marginaler”.

I gömmorna finns också: ”Under rådande omständigheter så är alla uppträdanden och event satta på is”. Ska inget antyda, men visst ser man det framför sig?

Nu kommer favoriten: ”Det finns många sidor om skillnaden”. Det är inte främst en ordningsam häxa inom mig som aningens illvilligt återger en sådan (autentisk) mening. Nej, lyssna på den: Det finns många sidor om skillnaden! Ibland är språkliga konstigheter såväl poesi som filosofi.

  

Hej för nu svengelska, och välkommen vete sjutton vad!

Ibland kräver verkligheten, omgivningen, livet och den dagliga planeringen mer av en än man tänkt. Då blir det svårt att sitta här och skaka fram en blogg ur ärmen.

Får ta till skåpmaten – bloggens blodpudding eller fiskpinnar – t ex det gamla att-et som trycktes in i ens barnhjärna: ”jag kommer att ta tag i det här”

Det är komisk att höra unga som får annat intryckt i sin hjärna säga ”vi kommer åka till landet i morgon”. Nyss hörde jag en yngling som sa ”Jag behöver att resa”. Att-et är flyttat, och i de nu ungas hjärna verkar en känsla finnas kvar: ”det där att är bäst att peta in nånstans.

”I de nu ungas hjärna”, ja. Apropå nu: ”Tack för nu” har sedan länge vunnit i fraser som de tidigare ”tack för i kväll, idag”, o s v. I den händelse någon missat det heter det ofta hos engelskspråkiga: ”Thanks for now”. Likaså ”bye for now”, vilket hos oss blivit till ”hej för nu”.

Äldre svenskar hör man ännu utropa de åldriga ”hej då” eller ”hej så länge”. Men de gamla är snart utdöda. Och de nu unga blir i framtiden arga på att den svenska som satt sig i deras hjärna kommer att ändras vartannat år för att sluta i en svengelsk dialekt.

Är inte ordet ”svengelska” borta, förresten? Återkommer till min teori om att när företeelser är ”fullbordade” talar ingen längre om dem. Som i fallet med ”snuttifiering”, bl a.