Flera allvarligt ställda frågor till ”dom som har hand om’et”

”Men det är ju inte riktigt en bajopic”, sa programledaren på SVT:s Kulturnytt. ”Nej", sa recensenten, "jag skulle inte säga att det här är en bajopick”. Som förhållandevis uppdaterad samt alltid beredd på engelska tog det i alla fall någon sekund för mig att dechiffrera ordet ”biopic”, och översätta: ”biografisk film”.

Inte är det väl konstigt att man blir förbannad? Ordet är engelskt i grunden, dessutom en förkortning! (av ”biographic picture”). Det sättet att tala är oförskämt av gammelmedier och exkluderande, som samma medier ju så ofta säger sig sky. Mina iakttagelser under årens lopp visar tydligt (tycker jag) att dagens "svenska" är långt från vad de flesta kallar svenska.

I och för sig låter ”biografisk film” lite knäppt, som en film som går på bio, men jag kan inte minnas att några såna lattjo missförstånd dykt upp under årtiondena.

Borde inte någon berätta för de stora grupper som inte talar engelska, och/eller det för tillfället rådande jargong-mode-språket, att vårt kommunikationsmedel blivit ett annat? Och att de tvingas känna sig korkade på felaktiga grunder?

Vart tog ambitionen om ett tydligt språk i medier vägen, det som skulle vara stöd och hjälp för grupper som så behöver? Enligt min åsikt hör/läser man ofta om många människor med läs- och skrivsvårigheter OCH elever som bevisligen får en bristfällig skolgång SAMT dem som vore betjänta av en så enhetlig svenska som möjligt p g a att de har andra modersmål.

Den sortens varningar dyker upp hela tiden, hur vore det om de med ett i grunden fungerande språk och som vänder sig till allmänheten föregick med goda exempel? Kan inte åtminstone vuxna med adekvata utbildningar eller kunskaper låta bli det som är jargongsnack?

PS "Biopic" har använts flitigt i sådär 15 år, men har lustigt nog inte korsat min väg förrän nu

Det händer att även tjatandet på tjatet till slut blir väldigt tjatigt!

Språkpolis är inget jag vill kalla mig, möjligen språkordningsman, även om ordets andra del inte är något man får glada miner av. I själva verket är jag en språklig rebell med tanke på de friheter jag tar mig i ordens rike. Men, och detta är ett stort MEN, för antagligen 44:e gången i denna blogg kommer följande att framhållas: Alla som vill kommunicera på allvar med andra bör så långt möjligt hålla sig till ett så gemensamt språk som möjligt för att ”nå ända fram”, som en av vår tids floskler lyder.

Ett sådant språk får medborgarna ”gratis” om det lärs ut på ett likvärdigt vis i skolor och om det används på samma vis överallt i samhället. Det kanske t o m är ännu viktigare just nu när mycket individuella språkarter frodas i det som kallas sociala medier.

Mot den bakgrunden är det förvånande att professionella språkvetare nästan snor av sig på mitten i sin iver att förklara hur icke-problematiskt det är med just individuella variationer. Helt nyligen har en av dem som skriver språkkrönikor i de stora drakarna återigen påpekat hur löjligt det är av äldre (eller andra icke-toleranta) att haka upp sig på ”ungdomens” uttal. Här var nu åter ”ejenklien” i centrum. Så har det alltid varit, påpekar skribenten, som tar på sig denna uppgift gång på gång: ”Så här har äldre alltid sagt om yngres språk”.

I en annan drake skriver ytterligare en individ med titeln språkvetare – det som frestar en att tro att personen ifråga ska hjälpa svenskar (i det här fallet) att kommunicera bättre med varann – att de äldre alltid klagat på ungdomens språk. Tyngdpunkten i den texten läggs vid att ”äldre” klagar på ”ungdomens” bruk av engelska lånord för begrepp som redan finns på svenska.

Försvarstal för det beteendet är, som sagt, ofta förekommande från språkvetarhåll. Lika ofta förekommande är undertecknads motattacker, varav en sker i morgon.

Tillfällen när Marshall McLuhan kommer springande och pekar

Fyll på med julfeeling. Så löd en mening i en reklambroschyr. Jodå, lite engelska kan jag allt, så jag vet att vad som egentligen stod var ”Fyll på med julkänsla”. 

Fattas bara ett löpband för att få känsla för feeling

Vid såna tillfällen kommer Marshall McLuhan tassande över golvet. Han pekar på sin bok (den ligger alltid framme) som på engelska hette Understanding Media, men på svenska heter bara ”Media”. Den läser jag då och då i för att påminnas om mänskligt liv före de på- och utbyggnader (McLuhans ord) som alla nya medier medfört.

 
Andra tillfällen som också materialiserar McLuhan är fenomen som Pewdiepie, göteborgskillen som ägnat sig åt Let's Play, ofta kallad LP, som ”är en inspelad video av ett tv-spel som innehåller kommentarer från den eller de som spelar spelet.” (Wikipedia)

Eller som när tv-serier om dejting (d v s handlar om när folk försöker få ihop det med nån) samtidigt kommenteras av andra som likaså tittar på själva programmet.

Första gången jag la märke till nåt liknande var när löpband (ursprungligen använda som tortyrredskap) introducerades i Sverige. Det hade i sig inte påverkat mitt känsliga sinne särskilt mycket om inte någon dessutom berättade om en film att köra samtidigt på väggen, en film med skog som flimrade förbi medan personen i fråga sprang på bandet. 

Men så dumt att dra in Marshall McLuhan i det här! Det tarvar ju egentligen några avslutande rader om hans tankar kring medier, kommunikation och teknik. Men nu blir det inte så. Jag bara undrar hur många lager vi kan lägga oss själva i, lager som först tar bort oss från den verkliga världen (bilder, vanligen rörliga) och väl där placerar tillbaka en BILD av denna värld? Glasklart och strålande, eller hur?