Hjärnan: Anordning som frikopplar ett hjul från den drivande axeln

Ens hjärna räcker inte till. Och ibland räcker inte ens AI till. En del av en människas (får man säga normala?) känsla för nostalgi, kan ibland låta så här: ”Nej, vet du vad, jag slår upp det i en bok”. Men böckerna är, som Nils Ferlin skriver om visor, ”klena sibyllor”.

Sibylla är, förutom namnet på svenske kungens mor och en korvkiosk som ligger före henne vid en Googlesökning, en vis kvinna som kan se in i framtiden. Böckernas kunskap håller inte för en kort framtid längre, f a inte ordböckernas. Och själv har man ingen framgång via nätet, eftersom allt ändrar gestalt – även de sökvägar man tidigare behärskat skapligt.

Upphävandet av allt sker givetvis i takt med det egna bortblekandet (inte så tragiskt som det låter, det kan också vara en lättnad!). Ack! Allt detta inledande babbel bara för att det var så svårt att reda i begreppet ”reda i”. Därför ska jag bara TRO något. Eller gissa.

Förut sa man ”bringa reda i”. Det verkar ha blivit för jobbigt att frambringa. Liksom "vidta åtgärder, fatta beslut, begå självmord". För de två första kan man använda "åtgärda, besluta". I stället säger man "göra åtgärder" och "ta beslut" (som de flesta i dag). "Självmörda" blir inte bra: bättre att hålla fast vid "begå", och inte ”ta självmord”. Det senare låter som något banalt, ”ta semester, en kopp kaffe”. Detsamma gäller ”ta återfall” när det handlar om missbrukare.

Nu drog irritationen i väg med skribenten som inte hann fram till det som skulle vara dagens tema: det mycket ovana (men i SAOL och SO instoppade) ”köna”. Bloggens ämnen tryter ibland, men emellanåt står de på kö. Fast maskineriet går på frihjul.

Man är primärt och de facto inte ensam som sengångare i 28°C

I en notis kunde man läsa ”Två personer saknades initialt efter en båttur”. De återfanns senare, vilket även stod i notisen, och det var väl därför reportern valt att skriva ”initialt”. Men ändå. Ordet ingår i den nya arsenalen av – vill jag kalla dem – byråkratord. ”Inledningsvis”, skulle passa här. I andra fall ”från början”,

Men det är lögn i fanken, som folk sa i min hemstad, att låta bli initial. Och primär. Och de facto. När man säger eller skriver, exempelvis, ”den primära orsaken”, menar man ”huvud-

orsaken”. Och en mening som ”primärt anser jag”, kan lika gärna formuleras ”i första hand anser jag.”

Söta men slöa. Bild Stefan Laube, Wikipedia

En favorit-knäppis är ”de facto”. Som i en text från TT: "Detta är de facto en nerskärning". Det betyder ”i själva verket”. Ännu mer talspråkligt kan man säga ”faktiskt”. Eller ingenting alls: "Detta är en nerskärning". Visst kan man få för sig att dekorera språket med tvivelaktigt glitter (jag är de facto skyldig till det ibland). Men det där ”skriva så de flesta förstår” är väck med pusta (Som Borta med vinden inte heter på norska, utan Tatt av vinden).

Det är mycket att reda i. Som jag själv aldrig skulle säga eller skriva. Varför? Jo, ta reda på det blir en uppgift för en senare – eller jättetidig – timma, fast den senare 

(alltså jättetidiga) nog inte blir aktuell p g a den egna personligheten. Som inte hoppar upp på morgnarna.

Och tiden på dagen har att göra med den pågående temperatur som får de flesta av oss att bli sengångare.

Läs om det faktabaserade perspektivet på bostadsmarknaden!

Trots viss brist på positiv eller poetisk läggning tänkte jag börja dagens epistel med en strof (av fem) ur dikten/sången ”Uppmuntran”, skriven av Wolf Biermann 1968:

Nej, låt dig ej förbittras

i denna bittra tid,

för grämelsen den bygger

ett galler runt omkring dig,

och makten klarar sig.

Då kör vi. I SAOL finns fyra olika ”positiv”: 1) adjektiv; jakande, bekräftande, gynnsam, värdefull, verklig, påtaglig, större än noll. Därefter kommer 2) substantiv; fotografisk bild där mörka och ljusa partier är som i verkligheten. ”Motsatsen” till ”negativ”. Och så 3) substantiv; mest i äldre tid bärbar mekanisk orgel spelad med vev. Slutligen en grammatisk term 5) grundform i fråga om komparation t.ex. stor [större störst].

Tillbaka till gårdagens hyperintressanta ”positivism”. Frågar man på det ställe man bör avhålla sig från att fråga på (AI), står där lite lättsamt (efter en utläggning om termens egentliga betydelse): ”Observera att ordet i vardagligt tal även kan användas som en synonym för en positiv och optimistisk inställning eller syn på tillvaron”.

Den källa AI (i alla fall, än så länge) redovisar är Synonymer.se. Men ingen av Akademiens ordböcker har med den innebörden. Om man inte avser den vetenskapliga termen bör man använda ”positivitet” som i SAOL beskrivs som: ”egenskapen eller förhållandet att vara positiv”.

Vad gäller de utlovade Facebook-språknördarna måste det första inlägget (skrivet av Mats L)

i diskussionen om ”positivism” citeras i sin helhet:

Ord som används fel är alltid spännande, särskilt i etablerade medier. Har på senare tid märkt att många använder ordet positivism i betydelsen ”att vara positiv”. ”Positivismen är stor på bostadsmarknaden” betyder ju egentligen att: ”ansatsen att använda ett vetenskapligt och faktabaserat perspektiv på bostadsmarknaden är stor.” Kul ju!

Ulrik F kommenterar det med ”snygg spaning” och sen kommer fler röster in. Från början var ambitionen att citera fler inlägg ur detta samtal, men ute- och innetemperatur visar i dag såna siffror att orken tryter.

Är man positivistisk p g a sitt vetenskapliga sinne eller vevandet?

Håller man sig utanför företeelser i den moderna världen bli man utanför (logik). Mina enda meddelandeställen är mejl, sms, Whatsapp och Teams. Inte mycket till sociala medier. Och, som berättats tidigare, inget kommentarsfält i bloggen. Det beror egentligen på att jag inte orkar höra eller läsa meningen ”Språk förändras förstår du. Över tid”.

Jag godkänner inte ”över tid” som är snott från ”over time” som betyder ”med tiden, efterhand” och/eller kanske nåt annat på svenska. Att språk förändras upptäcker jag varje dag, och skrattar inte ihjäl mig åt den hastighet med vilken denna ”förändring” sker. Utan särskild tanke ens från språkvetare, som snarare sätter högsta fart på den gunga språket är. Eller sparkar det i ändan genom att snabbt som attan och utan prut acceptera slang, nyord, lånord och liknande.

Det går att använda dem hur man vill i stt privatsnack, vilket sker i denna blogg. Men ska undvikas av dem som kommunicerar med läsare, lyssnare, tittare – landets befolkning. Nu tycker en och annan att jag saknar positivism. I och för sig helt rätt. Positivism ägnade sig Auguste Comte (1798–1857) åt. Snabbförklaring om riktningen från Wikipedia:

Fransk positivhalare, anno dazumal
Wikipedia

Positivism (franska: positivisme) är inom vetenskapsteori en ståndpunkt som menar att vetenskap ska grunda sig på "fakta", vilket enligt positivismen är kunskap baserad på sinneserfarenhet.

Lite som denna blogg, alltså (var god förstå när denna skribent är ironisk…). Nå, här kommer det inledande problemet åter: håller man sig utanför t ex Facebook, finns det en mängd upplysningar man går miste om. Det kan gälla dem från ens hemstads nostalgigrupp eller dem som gör eget surdegsbröd, virkar antimakasser, eller – främst! – Språknördarnas Högkvarter på Facebook.

Om det felanvända (törs jag säga) "positivism" för "positivitet" har de senare nördarna en tråd som ska citeras imorgon. Det kan även bli något om att ordet ”positiv” har flera, i förstone sett olikartade, innebörder, bland dem: ”mest i äldre tid bärbar mekanisk orgel spelad med vev” (SAOL).

AHA! Provokationer kan göra en förbannad, upprörd och ledsen

Efter gårdagens nästan poetiska utbrott (nej, jag skriver inte för någon skrivbordslåda och har aldrig gjort det!) blir det back to business som vi businessnissar säger. ”Ragebait”! Ytterligare ett ord av alla dem som en ordinär läsare av svenska dagstidningar förväntas känna till. I alla fall finns ingen svensk översättning till uttrycket i artikeln jag läste.

Wikipedia (den engelskspråkiga, som översätts inför ens ögon!) skriver att begreppet kommit ur ”clicbait , en term som använts sedan omkring 1999, vilken omfattar bredare innehåll utformat för att generera klick och inte nödvändigtvis ses negativt”. Nähä. Men det går undan i den digitala världen och W förklarar ”ragebait” så här:

Inom internetslang är rage-baiting (även rage-farming eller rage-seeding ) en manipulativ taktik för att framkalla upprördhet med målet att öka internettrafik, online-engagemang och intäkter, samt attrahera nya prenumeranter, följare eller supportrar.

”Ragebait” kom in, som det heter, på Språkrådets nyordslista 2025. Skummar man den gigantiska informationen kring detta inlånade ord förklarar en psykolog hur ”ilske-betet” fungerar: "Har du sett något på sociala medier som gjort dig irriterad? Kanske har en person uttryckt extrema åsikter eller sagt något som inte stämmer. Det kan vara en medveten strategi för att få dig att reagera".

Psykologen förklarar mer om mänskliga känslor som ”ilska, vrede” – ibland uppkomna ur en provokation. Hen fortsätter, och säger att ”vi människor har ett negativitetsbias i vårt tänkande”. Det betyder att vi dras mer till bilder, berättelser och annat som kan vara otäckt, skrämmande och upprörande.

Att vanliga dagstidningar publicerar den här sortens självklara sanningar som förklaras i långa texter för oss dumskallar (men inte översätter ragebait, t ex) – känns som ett ilskeutlösande bete(ende) i sig.

Att Henry James kan komma och överraska på blanka förmiddan!

Gamla texter kan vara svåra att läsa eller lyssna på – kanske inte så mycket för äldre, inte heller de som haft en ganska skral skolgång. Vi växte upp med ett vackrare språk omkring oss. Det håller jämnåriga till en själv oftast med om, de yngre skrattar lite överlägset som de alltid gjort.

Antagligen har det hållit på så sen tidernas begynnelse. Glömmer inte vad en romersk författare ska ha sagt (och som återgavs i radio, strax efter romartiden…) om ungdomens musik: att ”den skramlar så förfärligt”. Man måste påminna sig den saken, nu när all musik låter så tråkig. Om den ändå skramlade lite, kan man tänka i floden av mesiga melodier med jämntjocka texter om just inget särskilt. Allt låter likadant, som de gamle sa när man själv lyssnade på den fantastiska och nydanande musiken från 1960-talets Storbritannien.

Nu sänder P1 en sommarföljetong, När skruven dras åt, av Henry James. Den skrevs 1898. Jag lyssnar inte på den. Anledningen är dels en medfödd otålighet. Och dels har de senaste tre, fyra decennierna hjälpt till att mosa en del av oss med hjälp av informationserans skyfall.

Men när radion häromdan stod och gick, så där som den märkligt nog klarar av (stå och gå samtidigt själv!), var det några meningar som tog sig igenom köksslammer och den pågående tidens stumma och kompakta intighet. Inte för att jag minns orden eller meningarna, de var bara så vackra.

Bakom dem stod alltså en författare från 1800-talet, och en svensk översättare, Ola Klingberg. Den senare måste ha ett verkligt bra språköra – man hör det av ett par korta meningar som når en när man inte är förberedd på något utsökt.

Biff och potatis får man äta gratis* men beefen borde vara svindyr

”Livet forstås baglæns, men må leves forlæns." Orden är den danske filosofen Søren Kierke-

gaards, ofta citerade. Tacka för det, många borde inse att man ”förstår baklänges, men lever framlänges”. Som språkobserverare bli man egentligen varse detta faktum var dag. Och ändå…

 
Har skrivit tidigare om inlånade ordet ”beef”, men minns inte exakt vad. Nu hittar jag ett exempel på nätet, en ungdom som ”hade en beef” med sin lärare och skrev om saken redan 2009. Det är här Kierkegaard kommer in i bilden: jag håller som bäst på att leva livet fram-

länges, men om jag märkt så himla mycket från baklänges vete tusan.

Så här är det: beefen har varit mig bekant några år, men visar sig ha den funnits i svenskan bra mycket längre. Det här händer hela tiden med nykomlingsorden och är inte enda exemplet på egen långsamhet. Man måste också undra över varför inte denna ändå ganska nya ”beef” (vara osams/ha något otalt med någon) på svenska heter ”biff”.

Om engelska ordet ”beef”, i första hand ”biff, köttbit” heter detsamma – beef – när det betyder gruffa med någon, kan ju lika gärna vår "biff" heta "biff" och, precis som i engelskan, ÄVEN betyda att man är osams med nån?

Men idag blev det värre, i ett radioprogram med en expertgäst diskuterades potatisens historia. Här presenterades bl a två potatiskännare (X och Y) från förr. Reportern ställde frågan till gästen: ”om vi beefar mellan X och Y, vem har störst betydelse”?

Beefar mellan? Jag lyssnade igen, igen och igen. Och även om reportern sa biiifar, alltså med långt i, liknar det inget svenskt ord jag kan. Avsågs ”om vi ställer X och Y mot varandra, vem har störst betydelse”? Eller ”om vi jämför mellan X och Y, vem etc”? Det som är knivigt med att leva framlänges och därmed i nuet – det måste man några sekunder – är att om alla vi individer har olika innebörd för våra ord så blir det knepigt. Mest framåt, men även bakåt.

*Så ungefär började en av barndomens ramsor. Eller var det "kött och potatis"? Vid närmare eftertanke: "sill och potatis får man äta gratis!" Å andra sidan minns inte någon intelligens på nätet heller.

Är det en tillbakakaka, hämnd från Världsalltet eller vanlig karma?

Det spelar ingen jättestor roll, egentligen, men beror på dagsformen, som man säger nu för tiden. Vissa dagar känns det tråkigt att ständigt snubbla på förargliga nya lånord och alla knasförkortningar. Den som främst läste, lyssnade och tittade på gammelmedier hade länge inga problem med såna snubblingar (det var för 15, 20 år sen), men nu har tolkningsföre-

trädarna blivit för många.

Kanske är begreppet tolkningsföreträdare slarvigt använt, men äsch. De som avses är medie-

människor, politiker och ibland vem som helst som är yngre än folk i yngre medelålder. Många är så förtjusta i förbiflyende (jag menar vad jag skriver) jargongsnack att detta förekommer i allt fler sammanhang, men stör dem som vill förstå vad de läser och hör. I språkväg.

”Jag tänker på honom som en tuffing i skinnjacka som gillar untz”, skrev en tidningsreporter. Ordet (?) untz var kursiverat i artikeln, men någon förklaring fanns icke. Kanske är jag numera drabbad av en s k tillbakakaka, som också är ett vanligt ord numera, men aldrig kommit in i mitt ordförråd! Innebörden går dock att lista ut (gäller inte för untz).

Tidningar brydde sig mycket om att läsare skulle förstå vad de skrev (för sådär tjugo år och längre sen) och borde inte använda ”svåra” ord, hette det i redaktionella diskussioner. Undertecknad sågs på den tiden som ”snobb” genom att inte vilja underskatta läsare samt säga ”man får väl slå upp om man inte begriper”. I backspegeln vill jag påstå att det som då kallades ”svåra” ord, överträffas i mängd och knepighet i dag. Som untz.

Eftersom jag undviker AI-svar får Wiktionary förklara att ordet är en ”alternativ form av oontz (elektroniskt trumljud)". Nyligen har jag antecknat "npc" och "spf" som förekommit i vanliga texter och för nån minut sen läste jag om något som ”är fullt av swag”. Man får väl tänka på samma sätt som jag själv föreslog för 20–30 år sen: ”det är bara att slå upp”.

Enhandshanterade kaffekannor har inte alltid varit comme il faut

Det föll sig så att jag köpte en tv-kanneliknande kaffekanna. Hur många kaffekokningsappa-

rater omvärlden än består en med känns en Melittavariant med filter – och kaffet ner i en termos – som det absolut bästa alternativet. Sen ”vinkännarna” blivit lite tystare har som bekant kaffesnobbarna tagit över, och tröttar ut en med alla goda råd. Och beskrivningar av kaffe som bär star prägel av de gamla vin-orden: blommigt, jordigt, bränd smak, inslag av plommon, choklad och vanilj.

Vi rudimentära kaffedrickare som bara vill ha ett starkt kaffe som inte är jolmigt tunt, som inte har en massa fina smaker vi inte förmår uppfatta, vi nöjer oss med termos.

 

Äldre, typiskt tvåhandshanterad kaffekanna

Men nu köpte jag, som sagt, en termos med tycke av tv-kanna: trevligt att se på för dem med nostalgisk blick. Desto roligare att denna nya kanna kallas ”enhandshanterad”. Är inte alla kannor enhandshanterade? tänker man först. 

Men kommer på alla de ärvda kaffekannor som göms i folks skåp och som inte håller kaffet varmt särskilt länge. Och inte är de enhandshanterade.

Däremot är de ofta vackra, medan de funktionella tv-kannemodellerna ser ut att passa i dagens kök som, tror jag, ännu ser ut som obduktionslokaler: stål, stål och stål. 

En snabb bildkoll gav vid handen att möjligen träfinishen (vilka ord man kan!) är på väg tillbaka. Däremot lyser ännu apelsin- och avokadofärgade vitvaror med sin frånvaro. Än.

Sexiga kvinnor, män och andra föremål såsom sportbilar o dyl

Man är en tråkig sate, så är det bara. När betydelser för ord glider iväg lite väl långt från ursprungsinnebörden händer det att man vill ropa: ”Men hallå där!” Det exempel jag tänker på är inte speciellt nytt. Adjektivet ”sexig” har gått en lång väg från utmanande persedlar och sig-kråmande kvinnokroppar. Nu börjar i och för sig även män åla och kråma sig på likartat sätt. Allt i den omfamnande ekonomismens namn och tecken.

”Vi ska prata om nåt som inte är så sexigt”, sa kulturjournalisten. Jag skrev inte ner vad det handlade om, utan noterade bara att det inte alls gällde det man annars föreställde sig. Mig stör denna innebördsförskjutning: nu betyder ordet i senaste ”upplagan” av SAOL, 2026, förutom det vanliga kroppsliga sexeriet, även ”spännande, intressant”. Och SO (likaså från i år) har exempel som ”en sexig sportbil; företaget har försökt göra sin image lite sexigare”.

Belysande nog skriver SO om denna ”andra”, icke-kroppsliga innebörd: ibland äv. allmänt positivt om (andra) föremål. Föremål som föremål, objekt som objekt: kroppar och sportbilar.

Tankar komma smygande när ett mejl, Språkbrevet från SVT, SR och UR, berättar hur VM-sportorter, sommarpratare och andra artister samt diverse blandgrejs uttalas: Özgür Özel, bundibugyo, Vancouver. Men hallå en andra gång: uttal på allt möjligt är ofta lätt framgooglat. Om inte annat så ilar AI till ens tjänst innan man hinner säga morfar Ginko. 

Nu är det förstås otacksamt, men visst vore det kul att höra språkvårdares kommentarer kring de sexigt (menar bara ”spännande”) flytande innebörderna och en massa större händelser i svenska språket som får en att tro att det snart kajkar. Men se på fan! SO förklarar mitt, trodde jag, slang-verb: ⟨vardagligt⟩ förflytta sig på vattnet utan mål.

Gå till botten med kraschen: eller kanske dags för efterstupan?

En felsägning eller inte? I ett samtal med en person ville jag uttrycka något om forna dagars ättestupa. Det grånande minnet kom inte på ordet och jag försökte förklara vad jag var ute efter. Jaha, sa den något yngre människan, du menar efterstupa?

Häpen som attan sa jag: javisstja! Det var nämligen svårt att urskilja om huruvida jag hört rätt eller fel. Kanske sa hon ”ättestupa”, kanske ”efterstupa”, som jag tyckte mig höra. Inte bara minnet glider in i skuggorna, det gäller även hörseln. Men lite roligt var det ändå: Efterstupa, det låter som en trolig synonym om inte annat.

Till dagens ämne: ”Krasch”. Nu har ordet förekommit på många ställen i så (för mig) ovanliga sammanhang att det är nödvändigt att gå till botten med kraschen. Rubrik i en blaska: ”Macron undvek en krasch – med en fest på slottet”.

I exempelmeningen är tankstrecket använt på det vanliga, nutida, feliga sättet, men nu skulle det handla om ”krasch”. Av våra stora ordböcker säger SAOL: 1) kraschande ljud, brak, skräll 2) våldsam sammanstötning 3) sammanbrott. SO hade endast med ljudhärmande ”krasch” samt sammanstötning mellan fordon.

I ”historiska” SAOB, gavs ordet innebörden ”skräll, sammanbrott”. Intressant eftersom artikeln om "krasch" skrevs 1937. Som ursprung gavs tyska och engelska motsvarigheter, och beläggen kom från mellan 1849 och 1932. Exempel var börs-, bank och byggnadskrasch.

Bara att konstatera: en hel del ord med engelskt ursprung har existerat i svenskan, försvunnit, och kommit tillbaka igen. Numera används kraschen ofta om mänskliga kollisioner: För Macrons del gällde det att inte reta Trump. I P1-programmet ”Krasch eller konsensus” handlar det likaså om människors eventuella sammanstötningar. Eller krockar, men den ”nyare” syno-

nymen, krasch, har svårt att fastna i min hjärna.

Varför låta folk dejta själva? Pitcha en kompis – sälj in och ut den!

Rubrik i SvD: ”Singeltjejer flockas runt skådisen efter pitchen”. Artikeln handlade om trafficking light (ens svenska är oslagbar!) – om man vill spetsa till saken. Eller åtminstone en slags försäljning av människor, så här beskrivs händelsen: Här ska tolv singlar ”auktioneras ut” från scen av en nära vän med hjälp av en power point-presentation.

Ber om ursäkt, men orkade inte läsa hur auktionen ”vinns”, om pengar är inblandade etc. Mitt intresse ligger som alltid på hur folk talar, inte hur de beter sig, men i detta fall smälte de båda ihop. Vad man kan lägga märke till av en sån här artikel i en av landets största tidningar är att ”pitch” (substantiv) är så vanligt i svenskan att det inte behöver förklaras.

År 2026, innevarande år, kom glosan in i svenska ordböcker. I SAOL ges tre innebörder för ”pitch” 1) tonhöjd 2) presentation av filmidé och 3) kort golfslag mot green. SAOL har samma förklaringar, men nummer 2 är lite mer ”arbetad”: kort presentation av idé bakom manus, produkt, tjänst eller dylikt; i syfte att övertyga tänkbar finansiär, producent m.m.

Vare sig SAOL eller SO har med verbet ”pitcha”, bara substantivet. Men i SvD-artikeln används det som verb samt även ”titel” på hallicken (det måste väl vara en synonym?): ”pitchare”. Att anpassa engelska ord till svenska är en barnlek, kolla verben reclaima, surfa, peppa, streama.

För vilken gång i ordningen jag skriver det är obekant, men är det inte snart dags att slå ihop svenska ordböcker med engelska? Och inte gå den här plågsamma vägen med ett språk som är en godtycklig blandning av de två?

Vem kunde ana att man skulle hamna mitt i inomhussnickerier?

Artikeln som beskrevs såväl i går som i förrgår, handlade om det slags babbelmakare (i går hette han Sven) många försöker undvika på fester, släktsammankomster o dyl. Ofta är det en äldre person som upprepar sina många decennier gamla käpphästar ur det egna livet.

Epitetet ”monologist” för dessa pratsamma hade jag inte stött på tidigare. Däremot är det tydligen så att deltagare i paneler numera kallas "panelister" (stavningen panellist före-

kommer). Det händer att någon reagerar, så t ex på sajten Mediespråk (augusti 2925):

Paneldeltagare, debattör eller helt enkelt deltagare (i panel eller paneldebatt) är

bättre alternativ än "panelist" som benämningar på den som deltar i en paneldebatt. 
Ordet "panelist" är troligtvis ett inlån av finskans panelisti eller engelskans panelist.

Här jobbas kanske med panellister?  Bild Jessica Haern, Unsplash

Det näst sista måste kunna kallas en from förhoppning: vi har nog inte lånat ordet från finskan, snarare består oss engelskan med detta inlån bland många. Som svensk undrar man först vad det var man hörde (jag, t ex): ”Va, säger de pennalist”?

När poletten trillat ner, den som säger att det är en person i en panel som begåvats med påhänget -ist (bigamist, alkoholist, dietist), så låter det ändå inte särskilt bra ihop med panel.

Panelist låter som en vara hos byggföretag. Panel-list? Ja, det går att köpa panellister, ser en byggfirma förklara vad sådana är: ”En panellist är en typ av listverk som används för att rama in paneler på väggarna eller som ett avslut på en bröstpanel”.

Och vad en bröstpanel är framgår av Wikipedia: ”En bröstpanel är en panel på innerväggar som täcker väggen mellan golvsockel och fönsterbänk”. Och allt började med Sven, en pest på fest!

Det lättare nervsammanbrottet efter tidningsläsning fortsätter

Nästa exempel ur artikeln som togs upp i gårdagens blogg: ”Monologisterna är alltså vana vid att deras samtalspartners zonar ut”. Ålrajt, ”monologist” finns inte i Svenska Akademiens ordböcker. I SAOB finns adjektivet ”monologisk” som sägs innebära ”som har avseende på eller liknar monolog”. Tre belägg finns med, alla från 1800-talet. I övrigt tycks ”monologist” användas sparsamt på engelska och innebär då personer som utför monologer av olika slag. Vilket är möjligt att räkna ut själv. Ett ytterligare exempel ur texten lyder: 

Just det här sista är en särskilt krävande teknik, nämligen att leta efter känslan bakom det sagda och validera den genom ett tentativt påstående. 

Tekniken går ut på att förvåna den jobbige genom att lyssna på vad han säger samt konversera lite. Vi benar upp det: ”validera” (inlånat) betyder i detta fall ”bekräfta”. ”Tentativ” betyder enligt alla tre stora ordböckerna ”som har karaktär av försök, försöksmässig”. SAOB har med en etymologisk notering om att det rör sig om engelska ordet (som kommit via latin) ”tentative”.

Jag fortsätter förklara: Man försöker förstå vad Sven (den alltför pratsamme) vill säga, och bekräftar detta genom att pröva sig fram med ett påstående, d v s något som får Sven att tro att man lyssnar. Detta liknar s k lågaffektivt bemötande. Vanligt folk kan sätta helt vanliga ord på den här ”tekniken”, men just nu snurrar det runt i skallen – mina vanliga ord har zoomats ut.

Visst, ja: de som lyssnar på monologisterna ”zonar ut” i dagens inledande citat. Heter det inte ”zooma ut”? tänker man kortsynt. Nej. Amerikanska ordboken Merriam-Webster berättar att ”zone out” betyder ”bli ofokuserad och ouppmärksam”.

Nu ska jag begå allt som slutar med ut och zoomar därför ut samt zonar ut och får en black out. Roger out. Slå upp det. På internet finns alla svar man både söker och inte.

Bloggen rantar inte runt och pratar strunt, den försöker förstå!

Det händer att exemplen på nyspråk i mina anteckningar är trista och oinspirerande. Då är det i allmänhet bara att närlyssna på nåt eller närläsa en tidningsartikel så kommer de farande. ”Närlyssna” markeras av Word, jag har skapat det själv (wow, va?) efter ”närläsning”.

Det senast citerade ordet markeras inte med rött. Letar man efter en förklaring blir banalaste förklaringen av ordet att man läser noga (wow igen). Detsamma har jag tänkt mig angående närlyssning: man lyssnar noga. För dem av läsarna som inte ligger på golvet avsvimmade eller skriker av skratt utan fortsätter att närläsa bloggen kommer det mer av vrålkoncentrerat content (som betyder innehåll).

En artikel som fångade mitt intresse handlade om ”lågaffektivt beteende”. Termen används vanligen för barn och unga med olika grad av autism. Så här: I stället för att gaffla hysteriskt tillbaka när barnen gafflar hysteriskt, försöker man lugna ner sig själv. Något politiker och andra kombattanter bör pröva på (för egen del går det inte bra, men råd kan man alltid ge).

Artikeln gick ut på att hantera jättejobbiga släktingar och vänner som, på fester t ex, drar upp sina välkända klagomål och diskussionsämnen i samtal som inte tar slut. (För min del kan det vara språkgrejs.) Det var skapligt bra råd från artikelförfattaren, tillika psykologen. Men med ett språk som måste översättas. Här ett citat:

Vad händer med puls och andning när du förstår att Svens rant om tidningsbudet kan komma att kräva en kvarts välvillig lyssning?

”Rant”, tänker nog många, ”vad är det?” De vet vad ”ranta omkring” betyder, men det här är inte samma ord. SAOL har dock med det i 2026 års upplaga. Bredvid vanliga ”ranta” betyder det ”utgjuta sig om, lägga ut orden om”. Ordboken ger exemplet: ”ranta om inflationen”. En amerikansk ordbok förklarar engelska verbet ”rant” med ”klaga högt, vara oresonlig”. Ordet är inlånat m a o, fast vi har flera svenska varianter.

I morgon kommer några ytterligare exempel ur artikeln som kan vara intressanta att förstå för den som vill lära sig att stå ut med jobbiga släktingar och vänner, Sven bland andra, på kommande kalas. Tipsen är bra att ladda med inför midsommar.

Orden låter likaratade, men ett är adverb, det andra interjektion!

Inte bara orden och meningarna är annorlunda: även språkljuden kan vara betydelsebärande och kräva förklaring. Skolavslutningsperioden har inneburit att en del av oss vistats bland landets yngre språkbrukare. Det innebär "en resa", som alla upplevelser kallas, för öronen.

Drar mig till minnes tidiga användningar av ”engelskspråkiga” utrop som fick de inhemska att försvinna. Nu är det väl inte många som ropar AJ! när de slår sig, utan AOUTSCH! – hur det nu blir på skriven svenska. På engelska stavas det ”ouch”. Mycket att hålla reda på...

De yngre var det, de som sagt ouch för aj i hela sitt liv. Ett par tonåringar råkade i samspråk över tårtan (i form av en studentmössa) eftersom en av dem klagade på en annans vidlyftiga användning av -ish, som (sedan länge) ersatt typ. Som i sin tur ersatte liksom.

Den kritiska kamraten kändes som tröst för ett tigerhjärta: en ungdom som klagar på -ish! Men säg den glädje som varar för evigt! ”Iisharen” nöjde sig inte med den enkla varianten utan drämde ibland i med tårta-på-tårta-konstruktionen ”typ-ish”. Som äldre tänker man på Povel Ramels och Wenche Myhres fantastiska uppvisning i låten ”Jag diggar dej” (1974).

Förresten, -ishandet” tycks släkt med det -ick som gjorde en influerare känd (krävs inte mycket i dag) genom att hon i SVT-s Skavlan tyckte att det var en "-ick" med män som har med sig matlåda till jobbet. Bloggen skrev om fenomenet 17 januari i år.

Det finns inte mer att tillägga i detta högintressanta (höhö) ämne än att "ick-et" stavas ”yuck” på engelska. Hos nutidsmänniskan närmar sig uttalet hos de båda språken. Själv skulle man yttra ljudet för avsky enbart om det var en äcklig maträtt i killens matlåda. Men folk är olika...

När nunnornas grannar grillar, doftar eller osar det då? Stinker?

Karmelitklostret i Glumslöv. Bild Bengt Oberger, Wikipedia

 
Ibland kommer man inte långt i sin blaska innan man stöter på patrull. Så här löd ingressen till en svensk tidningsartikel:

De lever sina liv i stillhet i en av de strängaste av klosterordnar. Nu störs nunnorna i skånska Glumslöv av trafikbrus och grilldoft från den intilliggande villamattan.

Grilldoften var det som först fångade mitt intresse. Inte för att man talat med dessa nunnor någon gång (eller ens en enda), men nog måste man tvivla på att de skulle kalla grilloset för grilldoft. För den som undrar över detta slags frågor finns ibland inga svar. ”Grilldoft” är inte med i någon av de tre stora ordböckerna.

Tacka för det, hur skulle varenda ordsammansättning en svensk kan hitta på tas med i dem? Om nunnorna väljer ”grillos” finns det i SAOL! För ”grilldoft” svarar SAOL och SO: ”Menar du grillost?” Men vi kan i alla fall välja ”doft” och ”os” efter förleden ”grill”. För det är så vist ordnat att de som inte gillar lukten av grill kallar det ”os”, de andra ”doft”. Nu kan det vara en tudelad upplevelse: tändvätskan brukar inte dofta, men det kan det grillade göra.

Bortsett från just detta exempel hoppas man att de olika luktorden kommer att bevaras för framtiden. ”Os” avser vanligen inget trevligt, det gör däremot ”doft”. Något mer neutralt är ”lukt”: saker ”luktar gott” eller ”luktar illa”. Man kan även säga att något ”doftar gott”, men säger man på allvar att det ”doftar illa” bör man tänka över sitt språk.

Antagligen har de flesta språk olika ord för olika luktupplevelser. Bortsett från oset i artikeln, fanns f ö något jag aldrig hört: ”villamatta”. Det måste ju vara ”villagräsmatta”, tänkte jag, även om det också låter konstigt. Nejdå. SAOL hade med villamattan i årets utgåva, där det fick innebörden ”utbrett villaområde”. Ser man på.

Är man över-, hög- eller hyperkänslig? Eller kanske en prinsessa?

Dilemma: AI i ens tillvaro. Nyligen nästan svor jag på att inte nämna eländet. Men problemet kan liknas vid naturen. Hittar man en vacker plats för sin sommarstugetomt – eller bara för en dagsutflykt – måste man vara beredd på huggormar. Eller fästingar, åtminstone.

Nu var det så här: I samband med hyper-, över- och högkänsliga personer dök en figur ur en gammal H C Andersen-saga upp, Prinsessan på ärten. Förr – innan mänskliga mentala inte-

så-jättefarliga-tillstånd hade mängder av namn – kunde man beskrivas som denna kungliga person. Om man mjäkade sig, sa nån gammal: Du var då en riktig prinsessan på ärten!

Googlebildar man sig (eller går till papperskällor) kommer man snart ihåg att prinsessan inte bara var lite känslig för underlag: att hon verkligen kände av ärtan var bevis på hennes kungliga börd. Det finns en kul historia om saken. En ”riktig” kunglighet, norska Märtha-Louise (som delvis lär ha avsagt sig prinsesstiteln) har blivit omtalad för sin andlig- och högkänslighet samt för att tala med änglar. Hon nämnde Andersen-sagan i en SvD-intervju 2018:

– På senare år har jag i stället tänkt att sagan handlar om högkänslighet. Vissa av oss är mer ömhudade och extra känsliga för sinnesintryck. Sett ur det perspektivet kan man säga att jag är en riktig ”prinsessan på ärten” /…/

Jag googlade en fråga om vad det innebär att kalla någon en ”riktig prinsessan på ärten” och AI var som vanligt snabbast med svaret: ”Det används skämtsamt om personer som är mycket finkänsliga, har lätt för att få ont, eller som är väldigt kräsna med sin komfort”. Finkänsliga människor är ganska sällsynta. SO ger beskrivningen ”som visar hänsyn och takt i umgänge”.

Synonymer.se är inne på samma beskrivning av "finkänslig" som undertecknad: ”taktfull, diskret, försynt, hänsynsfull, grannlaga” m fl – alltså ett beteende utåt, gentemot omgivningen, ingen ”inåtgående” känslighet. AI är, enligt min åsikt, ute och cyklar med sin "finkänslighet".

Just det sliter fram min egen överkänslighet: Att man förmodligen är med och utbildar en artificiell intelligens! Men man är väl njugg. Dock har SAOB liknande åsikt om ordets innebörd som AI. Med den vanliga skillnaden att alla de beläggen i ordboken är från 1800-talet.

Vi är långt komna från bedriften att låta hundra blommor blomma

Två av varandra oberoende personer i min släkt- och vänkrets råkade säga samma sak, samma dag. Ja, vi säger nog hela bunten samma saker som varann ofta, men här var ett av alla de hundratals (tusentals?) engelska fraser som folk drämmer till med utan att vilja bry sig om att hitta en svensk variant.

I båda fallen beskrev de människor i sin närhet så här: ”She/he is one of a kind”. En svensk som inte fallit i engelskgropen kan säga om en person (eller hund, kaffekopp, ett originellt hus) att den är ”ensam i sitt slag” eller ”den enda i sitt slag”. Dessutom finns förstås andra ord som också kan förstärkas med andra.

Vi kan välja bland flera: ”mycket udda, väldigt originell, ett riktigt unikum”. Fast adjektivet ”unik” har blaskats ut till ingenting eftersom så många kallar sig själva ”unika”. På sätt och vis är det sant, men eftersom alla i djupaste mening är unika, finns det inget att snacka om.

Såna där instoppade engelska uttryck för jag ett krig emot. Det går ungefär lika mycket framåt med det som med världens andra pågående, mer verkliga, krig. Så vanligt förekommande är dessa färdiga fraser att vem som helst ändå trillar dit som resultat av hjärntvätt. Jag själv, t ex.

Ett av dessa korta uttryck på utrikiska vill man dock låta vara. Informanten H berättade om en offentlig byggnad i sin hemstad. Runt byggnaden fanns en nästan parkliknande trädgård. Där satt skyltar med texten ”Let it bee” på vildvuxna gräsmattor. Och så förklarades varför gräs-

mattorna inte klipptes: det numera omhuldade sättet är att få insekter att trivas och frodas.

Skämtet, ”let it bee”, kan säkert nagelfaras – är det så klyftigt egentligen? – men många som hör till första Beatlesgenerationen anser det nog vara skapligt välfunnet.

Nämner någon ”den vuxne i rummet” är det inte jag som är DEN!

I det förhållandevis idoga letandet efter någon förklaring till att så många säger ”det vilda” i stället för ”naturen” fann jag en intressant detalj. Det är svårt att hitta substantiverade adjektiv som "det goda, det sköna, det vackra", och följdriktigt även ”det vilda”, så vanliga ordböcker var inte till någon hjälp. Men i SAOB överraskas man då och då av ett speciellt fenomen: antingen är belägg för de ord man söker jättgamla, eller så är de mycket moderna. Noteringarna om ”det vilda” kommer från så skilda tider som mitten av 1600-talet och 2015. Inga däremellan!

Det är väl bäst att – som alltid när det gäller språkundringar – ”släppa det”, som menigheten säger. Inte ”glöm det”, som man sa förr, utan det lite bjäbbigare ”släpp det”. Dagens tilltal mellan människorna har blivit mer tillrättavisande. Blandningen av den näsvisa tonen samt det växande byråkratspråk man hör även från småbarn, är långt från vad man önskar sig!

En annan rätt ohövlig historia är uttrycket ”jag hör vad du säger” som svar på vad någon just yttrat. Detta slags fraser sätter sig som berget, och fort går det, dessutom. I P1:s Språket häromdagen diskuterades ”jag hör vad du säger” och ”fattar” – ett annat tistypiskt svar, som kanske inte innebär att personen begriper. Ijängkligen.

I programmet tröskades de här ”svaren” igenom rejält, och klassades som vardagliga men också en aning otrevliga. Men när programledaren i Språket någon dag därefter bytt roll, och istället svarade på lyssnarnas åsikter i Ring P1, sa hon ”jag hör vad du säger”. Även ”fattar” tillhör vanligen hennes vokabulär. De många klyschartade fraserna tycks ha kommit för att stanna. Det gäller fler formuleringar man hör så ofta att man får spader och raptus.

I dessa tider hörs de i parti och minut från politikerhåll: Det gäller dels ”den vuxne i rummet”, och dels den utnötta formuleringen om att ”man bör kunna ha två tankar i huvet samtidigt”.

Man frågar AI och BI enkla saker och kallar naturen för "det vilda"

Själv har man levt analogt under lång tid och tvingats lära sig ett och annat utan att fråga AI. Och före AI svarade Wikipedia, Reddit, Flashback och Bianca Ingrosso (jag menar influerare i allmänhet, bli nu inte förnärmade, alla BI-fans). Det är förvånande många som inte längre kan koka ägg, slå i en spik, tillverka ett metspö o dyl utan att tillfråga internetet.

Å andra sidan faller vi alla lätt i den fälla man kan kalla idiotanpassning. Och för att åter återknyta till de hyper- och överkänsliga är det så att man (jag) själv vistas i liknande tillstånd. Språket, det eländeslingo vi har i öron och ögon varje sekund, kan göra en överspänd människa (mig) gränslöst irriterad, överrumplad och maktlöst förtvivlad.

Många, det är ingen direkt hemlighet, anser språkliga snöflingor överdrivna och halvhysteriska. Ett fåtal förstår problemet, om än i växlande grad. ”Vad ska du gaffla om i dag, då?” undrar de som inget direkt märker av vad som händer. Jo, tänk att det ska jag berätta. 

Det typiskt vilda, Sverige. Bild Linda Christiansen, Unsplash

För flerte gången hördes reportrar tala om djur ”som släpps ut för att leva i det vilda”, om öringar som också skulle ”släppas ut i det vilda”. Kanske har jag gått vilse i känslorna, men en mycket stark sådan säger att ”det vilda” är övertaget från engelska. ”Släppas ut i naturen”, låter så mycket mer korrekt att jag nästan får dåndimpen.

”Det vilda” och ”the wild” är substantiverade adjektiv, och ser väl ut som om de vore samma sak. Men ”det vilda”, tycker jag, hypersensibel, låter mer som exotiska djungler. Och t o m där kan man nog kalla naturen ”naturen”. Har letat som en blådåre, men finner inga svar.

Och eftersom så många svenskar i dag säger ”det vilda” om ”naturen” så är det väl korrekt, då! (Ful min med dito betoning.)

Man får röra sig som en lindansare bland alla de nya snöflingorna

Ja, gode gud: även den mest försiktige åldring måste hålla tand för tunga när den använder sin gamla vanliga vokabulär. De senaste inläggen har kretsat kring snöflingorna, de känsligt fragila och ömtåliga. Bara den senaste meningen skulle få en alltför stor grupp i ens släkt och bekant-

skapskrets att börja morra. Snöflingor kan morra, vet någon om det? ❄

            ❄                                  ❄
I det första av dessa inlägg citerades Elisabet Andersson som 2017 uppmärksammat flingorna och ansåg glosan ha blivit ett skällsord. Det skulle ta eoner av tid för t ex mig att använda det med en ilsken avsikt: ”Hördudu, din himla snöflinga!” Det blir svårt att gjuta in vrede eller ens genuint förakt i ett så vackert ord.
        ❄                                                                             ❅    ❆              ❆  ❅
Fast det är klart, man har själv problem med att höra texten i den gamla visan ”Blomman” av Martin Koch. Den skrevs för nästan hundra år sen, 1929, och man måste låta åren mellan då och nu bära med sig förbarmande pustar över mänskosläktet (man skulle blitt psalmdiktare). 

                          ❆  ❅                                                                                    ❄

En dag blir även vi elaka åldringar som använder felaktiga ord förlåtna, precis som de genera-

tioner (med alla sina lustiga namn) efter oss kommer att bli (upprepar förra parentesen). För

det var så att generationerna före oss boomers (det betyder efterkrigsgenerationen för äldre läsare) var än mindre nådiga när de ville benämna dåtidens snöflingor:
                        ❄                                                                                             ❆     ❅   ❄❆        ❆❅
”Skärp dig, ditt mähä! Förbaskade sparris! Vad är du för ett våp? Din jädra sillmjölke!” Så fort jag frös parafraserade min far (annars rätt icke-litterär) Karfeldt och sa ”Det är den vår de svaga kalla höst!” Skillnaden mot nu var att ”invektiven” som användes för oss som var unga då, ytt-

rades i en annan tid som s a s ofta och ändå var gemytlig i botten, i tonfallet och atmosfären.
      ❆      ❄                                          ❅            ❆ ❅  

Svårt att förklara det här, men ord fick sällan särskilt många av oss att hoppa opp och osäkra våra pickadoller eller börja snyfta. Och nu lät man som en fascist, igen. Ska dessa AI-sabbade dagar nånsin kunna bli nåt för folk att bo i?

                   ❅                ❅❆            ❆                    

Är de gamla alltid avundsjuka på unga för deras ungdoms skull?

Fenomenet ”snöflingor”, uttryck för en överkänslig generations barn, damp tydligen ner i svenskt språkbruk för cirka ett årtionde sen. Förutom den artikel om flingorna i fråga som togs upp i går, fann jag en annan i ämnet från samma år, 2017, samma tidning, SvD. Thomas Eng-

ströms text har rubriken ”Rädsla bakom de äldres hån av snöflingorna" och han skriver bl a:

När äldre förfasar sig över de yngre måste man komma ihåg att det alltid rör sig om en konkurrenssituation. De yngre ska – förr eller senare, om inte annat så när vi ligger

i graven – ta våra jobb. Det är deras öde.

Det fick mig f a allt att fastna i funderingar kring vad som eventuellt rör på sig i olika tider och vad som står stilla. På ett sätt som är svårt att förklara känns T E:s text redan daterad, som man säger i dag. Föråldrad, som jag säger.

Hur många gånger har man inte hört att äldre är arga på unga av avundsjuka? Detsamma gäller när kvinnor (äldre!) ifrågasätter samtidens våldsamt utmejslade ”feminina” utseendeföre-

teelser: ”du är bara avundsjuk”. Det skulle betyda att det fanns en fastlagd, evig sanning om varje enskild individs ambitioner och önskningar. Och den vore samma för alla.

Som äldre ler man snett när man erfar att T E var drygt 40 år när texten skrevs. Kanske ville han åka snålskjuts på snöflingegenerationen och försvara den för han anmodar äldre att i stället lära sig av de yngres överlägsna teknikkunskaper. Vidare förklarar han följande:

De äldre, som ser att ungdomen är skickligare på att dra nytta av denna utveckling, gör då som konkurrensrädda grupper alltid har gjort: hånar och häcklar och, i de grövsta fallen, hatar och hotar.

Det händer, för att vara sanningsenlig, att man gnäller om kollektivet ungdomar, men eftersom de formats av tidigare generationer är man delvis medskyldig. Att de drabbas så hårt av äldres ”hån och häcklande” är mig obekant, för att inte tala om ”hat och hot”.

Men ett vet jag: alla äldre har erfarenhet av att vara unga, ingen ungdom har någon erfarenhet av att vara gammal. Säg gärna emot.


PS: T E kallar ”invektivet” snöflingor  ”en variant, ett sätt för blodtryckshögern att krydda de vanliga utfallen mot pk-vänstern”. Blodtryckshögern, hehe, kul skällsord!

And since we've no place to go, let it snow, let it snow, let it snow*

Det måste ha med sociala medier att göra. Jag anser mig höra och se mycket av den värld vi bor i, nästan FÖR mycket. Men ack, vad man kan bedra sig. Förmodligen är det frånvaron av de s k sociala medierna i mitt liv, som gör att det börjat hagla (nåja, man har alltid varit en hyper-

bolisk typ) ord och begrepp som är helt nya, men ett decennium gamla för resten av landet.

Och mediemänniskor talar så obehindrat när de säger saker som ”Jag skulle vilja uppa lite extra för (artistnamn)…” Uppa? Det här är faktiskt inte klokt, men folk bara kör på (påar gör de inte, för det är nåt annat). Språket vandrar samma väg som resten i vår konsumistiska tid, tycks det. Anpasslingar, väser man när ingen hör.

Wikipedia är på tårna, som folk säger, och skriver: Verb (vardagligt) ladda upp, uploada, (slang) höja humöret, stämningen, eller nivån på något. Och är det bara så, då kan väl även jag: Den här sbråkbloggen har som syfte att uppa det svenska språket, som tyvärr blivit lite nerat. Decenniegammalt, som sagt, det går att hitta verbet ”uppa” från mitten av 2010-talet.

Nästa ca tioåriga begrepp (och kommer gissa-varifrån) är ordet ”snöflinga”. Häromdan, och utan att ha gått in i mitt medvetande tidigare, dök snöflingorna upp. Eller singlade de ner, snarare, för att låta lite larvig. På tre ställen nämndes de i radio och tv, bl a av politiker.

I en SvD-artikel från augusti 2017 skriver Elisabet Anderson:

Nyss var ”snöflinga” ett av svenskans vackraste ord. Nu har det blivit ett skällsord. I USA tog användandet av ”snowflake” fart under Trumps valkampanj, och även i Sverige används den lilla snöpartikeln för att förolämpa och stämpla någon som överkänslig och naiv.

Snöflingan i denna betydelse togs in i SO innevarande år, 2026: ”(något nedsättande) om (ung) person som är extra känslig för kritik och avvikande åsikter och uppfattningar och som ofta ser sig som unik”. Den som till äventyrs inte heller är uppfostrad av sociala medier kan googla ”generation snöflinga” och hitta ännu mer kunskap om nya innebörder för vanliga ord.

* Förlåt, det ska aldrig mer ske att en amerikansk 40-talslåt blir rubrik

Om man eventuellt undrar över vad vi faktiskt bör ha konsten till

Sådant läder bör sådan smörja ha. Det är så man kan tänka när de som arbetar professionellt med språk åker på en sittopp från bedömare och nagelfarare. Andra är mer fria att välja vad de vill och kan göra med sitt språkliga beteende.

Många vill förkovra sig, en del skiter i det. Jag har träffat människor med verbala (och andra) svårigheter, och som ”samlat vackra ord”, en syssla så god som någon. Utsattheten många drabbas av när de visar andra sina verser, sin poesi och liknande är stor, ett känsligt kapitel.

Man bör inte flina åt medmänniskors ansträngningar och känsla för egna ”konstverk”, må de vara tavlor eller dikter. Det man gillar gillar man. En annan femma är om någon ber om en åsikt. Sådana kan man meddela, men helst inte klampa på. Man är ju ingen domare heller.

Det gäller även nobelpristagare och de som åtnjuter beundran från större grupper. En typisk kommentar kring uppburna konstnärer och författare är ”Vad är det här för skit, det skulle ju JAG kunna åstadkomma!” Då har man förolämpat både konstnären och sig själv. Usch.

Häromdan läste jag en finfin beskrivning av hur en människas språkliga konst kan – bör? – se ut. Per Klingberg, SvD, recenserade en novellsamling, och om den första novellen skrev han att den illustrerar

vad det är vi faktiskt ska ha konsten till. Jag har nämligen svårt att se hur vi skulle kunna ha ett samhälle värt namnet om vi inte har ett språk för att kunna göra reda för allt det som inte är uppbyggligt och tillrättalagt men likafullt finns.

Hur dålig är poesin i Heidelberg om man jämför med den i Berlin?

Någon sanning finns som bekant ej. Många har känt till faktum i alla tider, t ex Gustaf Fröding, som år 1891 skrev: ”Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna/ så underbart kan byta form och färg. /Det, som är sanning i Berlin och Jena,/ är bara dåligt skämt i Heidelberg”.

Många företeelser drabbas i sanningsivern, bland dem kaffe och vin: ”Drick kaffe/vin – det är nyttigt!” Strax därpå kommer nästa utrop i medierna: ”Drick för guds skull inte kaffe/vin – det är INTE bra!” En annan sanningslögn är den om svärande människor: ”Har du också gått på myten om att ju fler svordomar en person använder desto sämre ordförråd har den? Nu visar ny forskning att det är precis tvärt om”.

En av många artiklar i ämnet publicerades i Land 2015. En studie hade visat detta (för väldigt många) överraskande resultat. Artikeln avslutades med ett försonande tonfall: ”Forskarna påpekar att vi inte kan rå för att vi dömer andra efter hur de talar. Men med den här nya kunskapen, om vem som egentligen är det största språkgeniet, kanske man ska vara lite försiktig med att döma andra allt för snabbt”.

 

Ur barndomens "poesibok" (slutet av 50-talet): Agneta har ansträngt sig!

För att fortsätta med sanningar, här en liten utvikning: Informan-

ten T klagade över ”den stora mängden banal och skruttig poesi”. Lika intressant som åsik-

ter om svordomar är de om ”rimsmideri” och ”hötorgskonst”. Överhudtaget lockar ”konst” och poesi” till mer vrede hos gemene man än ”musik, romaner, fotboll” och andra övergripande genre-

titlar på mänsklig verksamhet.

Ämnet är inte färdigmanglat än!

Nånstans – på ovanliga platser – finns de med fäbless för franska

”Vi uppmuntrar ju det här nånstans”. Fras ur radion, yttrad av psykolog eller liknande yrkesmänniska. Tänk att det nya, det som kanske är sådär tre, fyra, fem decennier gammalt, fortfarande låter ovant i ens öron! Vad värre är: det undslipper mig själv ibland. Ens gamla hjärna borde inte kunna förstå ”nånstans” som något annat än just en plats, en ort, utan behöva fråga: Var nånstans undslipper detta dig? I Flen? Haparanda?

I själva verket är det här en klassiker, och berättar hur stora delar av språket (andra språk antagligen också) övergått från den verkliga, konkreta, världen – in i en annan, överförd, bildlig, betydelse. Om detta skriver en av de yngre svenska språkvetarna, Alexander Katourgi, mycket kunnig, och som de flesta i yrket glad över de här betydelseflyttningarna:

Nej, vi måste omfamna överförda betydelser; det är en av våra största källor till språkutveckling! Om vi inte ger nya betydelser till gamla ord och uttryck är alternativet att låna in från andra språk, men lånord är också en sådan där grej som folk gnäller på. Då finns bara en lösning kvar: hitta på helt nya ord – från grunden. I stället för att kalla Tages röst ”mörk och djup” kan vi säga att den är pafrong. Det finns ju många oanvända bokstavskombinationer, så nykonstruktion skulle enkelt bli en jätteproduktiv ordkälla.

Ja, pafrong är förstås en knepigare ordbildning än att ge ”nya betydelser till gamla ord och uttryck”, så bäst är att säga som fransosen: à la bonne heure – kör i vind. F ö säger inte så många ”kör i vind" längre, utan "det må vara hänt, gärna för mig, låt gå, okej, nåväl". I alla fall har ett ställe som heter Husland skrivit några rader etymologi om uttrycket:

Ordet à la bonne heure härstammar från franskans à la bonne heure, som bokstavligen översätts till vid den goda tiden på svenska. Uttrycket används för att uttrycka godkännande eller glädje över att något har skett i rätt tid eller i rätt ögonblick. Det kan också användas för att uttrycka en känsla av att någon har gjort något på ett passande sätt.

Varför Husland, ”en digital plattform som fokuserar på att informera och inspirera om bostads-

marknaden i Sverige”, lägger upp den här typen av texter är oklart. Men väldigt kul nånstans!