Antagligen har det hållit på så sen tidernas begynnelse. Glömmer inte vad en romersk författare ska ha sagt (och som återgavs i radio, strax efter romartiden…) om ungdomens musik: att ”den skramlar så förfärligt”. Man måste påminna sig den saken, nu när all musik låter så tråkig. Om den ändå skramlade lite, kan man tänka i floden av mesiga melodier med jämntjocka texter om just inget särskilt. Allt låter likadant, som de gamle sa när man själv lyssnade på den fantastiska och nydanande musiken från 1960-talets Storbritannien.
Nu sänder P1 en sommarföljetong, När skruven dras åt, av Henry James. Den skrevs 1898. Jag lyssnar inte på den. Anledningen är dels en medfödd otålighet. Och dels har de senaste tre, fyra decennierna hjälpt till att mosa en del av oss med hjälp av informationserans skyfall.
Men när radion häromdan stod och gick, så där som den märkligt nog klarar av (stå och gå samtidigt själv!), var det några meningar som tog sig igenom köksslammer och den pågående tidens stumma och kompakta intighet. Inte för att jag minns orden eller meningarna, de var bara så vackra.
Bakom dem stod alltså en författare från 1800-talet, och en svensk översättare, Ola Klingberg. Den senare måste ha ett verkligt bra språköra – man hör det av ett par korta meningar som når en när man inte är förberedd på något utsökt.
