Många vill förkovra sig, en del skiter i det. Jag har träffat människor med verbala (och andra) svårigheter, och som ”samlat vackra ord”, en syssla så god som någon. Utsattheten många drabbas av när de visar andra sina verser, sin poesi och liknande är stor, ett känsligt kapitel.
Man bör inte flina åt medmänniskors ansträngningar och känsla för egna ”konstverk”, må de vara tavlor eller dikter. Det man gillar gillar man. En annan femma är om någon ber om en åsikt. Sådana kan man meddela, men helst inte klampa på. Man är ju ingen domare heller.
Det gäller även nobelpristagare och de som åtnjuter beundran från större grupper. En typisk kommentar kring uppburna konstnärer och författare är ”Vad är det här för skit, det skulle ju JAG kunna åstadkomma!” Då har man förolämpat både konstnären och sig själv. Usch.
Häromdan läste jag en finfin beskrivning av hur en människas språkliga konst kan – bör? – se ut. Per Klingberg, SvD, recenserade en novellsamling, och om den första novellen skrev han att den illustrerar
vad det är vi faktiskt ska ha konsten till. Jag har nämligen svårt att se hur vi skulle kunna ha ett samhälle värt namnet om vi inte har ett språk för att kunna göra reda för allt det som inte är uppbyggligt och tillrättalagt men likafullt finns.
