Människor som hoppar högt här i världen gör så av olika orsaker

Förutom oräkneligt stora frågor finns de mindre, ointressanta för många, men förvånande för en del. T ex kan man undra över varför så många politiker, experter på allehanda områden etc, skjutsas runt i bil medan de frågas ut. I radion åks bil som en programidé, i televisionen sker detsamma. Det är verkligen ingen stor sak, men det är lättare för lyssnare och tittare att koncentrera sig om objekten sitter i en studio på en stol eller soffa.

För att återgå till bloggens centrala ämnen, de språkliga, måste ett utrop från informanten M citeras (lite utanför de vanliga invändningarna): ”Jamen jag tvivlar ju på allt jag läser snart! Vad står det egentligen?” Den här gången gällde det en sån där sammanfattande mening, som ofta ligger och flyter runt i tv-rutans nedre del. Den började den med namnet på en känd idrottare, jag hittar på ett alias: 

Högre än drömgränsen (hopparen inte den som i texten)? Wikipedia

”Nisse Pjättefors är under drömgränsen men siktar högre”. M undrade vad i alla glödheta: ”Om han är under drömgränsen

är det väl den han borde sikta på? Hur hänger detta ihop?” Och än

en gång: ”Vad står det egentligen? Är inte drömgränsen målet?”

Just det här fallet kan en sportointresserad ändå förstå, men ofta funderar man lite till mans över annat är det rent språkliga. Vi får börja gissa vad som egentligen skrivs och sägs.

På radionyheterna hörde jag häromdagen: ”Det fanns ingen dedikerad utkik på båten”. Uttalat med k, förstås. Men vaddå ”förstås”? För inte många år sen talade man om att dedicera, tillägna någon något, en bok var det ofta. Då uttalades ordet [dedisera] på svenska.

SAOL har med adjektivet dedikerad som betyder ”avsedd enbart för viss, speciell typ av användning (om datorutrustning och dylikt)” Som utkiken på båten, alltså. Men ordboken säger även att samma adjektiv betyder ”⟨vardagligt⟩ som är hängiven” och ger exemplet ”en dedikerad sportfantast”. Man kan alltså med framgång säga ”en hängiven sportfantast” och mena samma sak. Förstå varför jag är en dedikerad språkbråkare. Som emellanåt hoppar högt.

Hos tv-deckarna kan övertänkandet få svenskare översättningar

Eftersom språket blitt som det blitt med upprepande av nya irriterande ord, är det anled-

ningen till att Sbråk irriterat upprepar sin irritation. I går gällde det ”övertänka”. Och san-

ningen att säga – en sanning som likaså sägs om och om igen – känns det mer problematiskt när personer man uppfattar ha bra bildning och utbildning går på de nya språkfinterna.

P1:s Filosofiska rummet förannonserades häromdan och en av programledarna/redaktörerna uppmanade lyssnarna att skicka in egna frågor till programmet. Så här föll orden: ”Och övertänk inte om* det är en fråga som räknas som filosofisk, skicka in den istället och låt filosoferna jobba med det.”

Som av en händelse yttrades samma dag ordet ”overthink” i en av alla brittiska deckare jag brukar titta på. Som översättning stod ”överanalysera” som, tycker i alla fall jag, inte är lika störande som ”övertänka”. Övertänkta (!) ordval görs av de återstående, utbildade, mänskliga översättare vi ännu har. De använder glosor och uttryck bekanta för svenskar och som begag-

nats de senaste 50–100 åren, men kanske inte för 300 år sen, och då med andra innebörder!

Över till dagens rättelse. Informanten A hörde av sig och anmärkte på en mening jag skrev 25 dennes. Den löd ”Det är också lätt att vända på en femöring, i synnerhet de som fanns innan 1972.” A:s korrigering låter: ”i synnerhet på dem (!) som fanns...” Sen kommentaren: ”Bara för att det följer ett 'som' blir det inte subjektsform. Det är störande för vi som är noga med språket”. Lägg märke till piken! Såna informanter har man. Som övertänker. Fast har rätt.

*Meningen borde snarare låtit: "Och övertänk inte om huruvida det är en fråga som räknas som filosofisk eller ej..." Jag rättar mig själv så kriarättarna slipper, mutter, mutter...

 

Det inte bara övertänks i bloggen, det överskrivs och överarbetas

AI kommer med både lösningar och problem. Verbet ”kommer” i föregående mening kommer i sig mest med problem. (Mer om det framöver.) Språkhistoriskt uppträder AI-översikten intres-

sant, den slår ofta en bro mellan då och nu. Bron mot framtiden vete tusan hur den ska se ut.

Åter till nuet: Bloggen har kvar en drapa om ytterligare ett av alla ord som snotts från engelska och sen – simsalabim! – bara översatts, ett översättningslån. Eller som AI-översikten säger: ”ett så kallat lånöversättning”. Kongruens är svårt, AI, det heter en lånöversättning! Å andra sidan heter det inte lånöversättning heller, nu lägger sig Wikipedia i:

Översättningslån (ett begrepp som är belagt sedan 1890-talet) kommer in i svenskan genom att ett sammansatt ord översätts ord för ord till motsvarande svenska ordformer.

I dag tog det mig ända hit för att komma fram till ordet i fråga: ”övertänka” (jodå, detta är omtugg, visst har det varit med i bloggen förr, den är som kändisarna i SVT:s underhållnings-

program, samma jeppar om och om igen). Helt normalt ord tänker ni, vilket är att undertänka.

Svenska.tre reagerar så här: SAOL har med ”övertänka” som togs in i år, 2026, och det utan kommentar. I SO finns det inte alls. Dock i SAOB, se nedan kursiverade stycke. Jag ställde ingen fråga utan skrev ilsket rätt ut i Google ”övertänka är nyss snott från engelskan”. Här

AI-översiktens (långa) kommentar:

Det stämmer att den moderna användningen av "övertänka" är ett direktlån (ett så kallat lånöversättning eller kalkerande) från engelskans overthink. Men ordet i sig är faktiskt inte helt nytt i svenskan. Det finns en språklig twist här:
Den gamla betydelsen: Ordet "övertänka" har funnits i svenskan i århundraden (bland annat i Dalin ordbok från 1870). Då betydde det helt enkelt att "noga tänka igenom, överväga eller besinna". Det hade alltså en positiv eller neutral klang, som att göra en grundlig analys.
Den nya betydelsen: Det du syftar på – att fastna i ett destruktivt, maniskt och kontrapro-

duktivt analyserande – är helt och hållet importerat från engelskan under de senaste decennierna.
Att återuppliva ett gammalt ord men ge det en ny innebörd baserad på engelskan är mycket vanligt i modern svenska. Traditionellt har vi i Sverige snarare använt ord som "älta, grubbla" eller "överanalysera" för att beskriva samma sak.

Nu är det åter jag som skriver. Inte direkt förbluffad men full i skratt. Kollade först med SAOB som ju AI-n plankat (den beter sig som en fuskande skolelev). Här sätter den (AI, Andra Intelli-

gensen, inte jag) fingret på det ganska knepiga: att ord väller in som funnits i svenskan för flera hundra år sen (språkvetarna hoppar härvid jämfota av glädje) men då haft en annan innebörd än de importerade engelska direktöversättningarna. "Övertänka" på svenska är o-idiomatiskt.

Det spännande svaret på varför jag började övertänka på övertänka kommer i morgon. Eller i möra, som man sagt i hundratals år på olika ställen i Sverige. (Usch, vad långt det blev i dag.)

Motsvar låter som ett användbart ord, men varför finns det inte?

Oberoende fortsättning från i går, temat är ”varifrån kommer egentligen dessa konstiga ord som inte finns i svenskan?” Jag har redan skrivit så mänga skämtsamma kommentarer om ordet ostoppbar att det rimligen blir svårt att även kalla denna underliga ordflod ostoppbar.

En nyhetsuppläsare (en van sådan!) berättade häromdagen att Kanada kommit med ett motsvar på Trumps nya, eller vad de kan kallas, tullar. Ett motsvar? Man letar i sin fatabur (som även kan stavas fatbur, vilket låter skojigt) och finner inget motsvar. Inte ens ett vanligt svar. AI, som gärna accepterar det mesta som ”svenska uttryck”, blir så att säga både jakande och nekande i svaret på min fråga huruvida ”motsvar är ett svenskt ord”:

Ja, motsvar är ett svenskt ord, men det används nästan enbart i bestämd form som motsvaret eller i sammansättningar. 
Betydelse: Det betyder något som motsvarar något annat, det vill säga en motsvarighet eller likvärdig del.
Exempel: "Priset är ett motsvar till den höga kvaliteten" eller oftare som "det svenska motsvaret till...".

Utan att vara hundraprocentigt säker (vem törs det?) misstänker jag att AI-översikten snackar skit. ”Motsvar” finns inte i SAOL eller SO. Däremot i SAOB, vars text om ord på ”mot-” skrevs 1945. För sammansättningen ”motsvar” skriver ordboken: ”(†) gensvar, genmäle, svar”. Korset inom parentes är där för att beteckna ”föråldrad betydelse eller användning”. 

Första belägget är från 1740 och sista från 1911. ”Motsvar” var alltså jättegammalt "redan 1945! Vad Kanada kom med var nog en "reaktion, motdrag" eller något jag inte kommer på just nu.

Ens hejdlösa framfart kan äntligen bli galopperande ostoppbar!

Den envetna kampen mot väderkvarnar är kämpig. Språkrådets Frågelådan svarar en person som undrar över uttrycket ”slåss mot väderkvarnar” så här:

Ursprungligen har det betytt "att föra en lönlös och löjeväckande kamp mot inbillade fiender". I dag används slåss mot väderkvarnar också i betydelsen "föra en lönlös kamp; ha ett oöverstigligt motstånd"

Löjeväckande kamp, det är bloggen det. Fast det vore ta i att kalla det en kamp, se det mer som en hobby, om än en bekymrad sådan. Bland alla löjeväckande tilltag finns den harmsna attity-

den gentemot ord som adopterats lite för lättsinnigt från engelskan.

Ett av dem har varit på bloggens tapet länge: ”ostoppbar”. Kreti och pleti använder det gladeligt och gärna fast det bara nyligen togs med i SAOL, också pigg på det nya! Sajten synonymer.se, som inte är ett lexikon eller en ordbok bygger på användarnas bidrag, såvitt man förstår, och dessa ger för ”ostoppbar” synonymerna ”hejdlös, oundviklig, lavinartad”.

Försätter man sin stolta gång som loppan på rullgardinen (klatschig låt att göra omgivningen galen med) och letar efter synonymer för ”hejdlös” får man av nyss nämnda sajt (ägd av företaget Keesing Sverige) ”måttlös, omåttlig, ohejdad, ohämmad, otyglad, gränslös, besinningslös, betvingande, exorbitant, galopperande, komplexfri, oemotståndlig, sanslös, stormande, utan hejd, ostoppbar”.

Alla dessa ord anser användare av synonymer.se vara passande för ”hejdlös”. Och ”ostoppbar” i sin tur är alltså ett ord som tidigare inte ”funnits” på svenska. Tar jag inte fel gläds nu de flesta språkproffsen åt vår ordskatts ymniga tillflöde: svenskan blir bara rikare och rikare.

Engelska adjektivet unstoppables första belägg i en amerikansk samt en brittisk ordbok är från 1836. Först nu kom denna så lätt och behändigt direktöversatta glosa hit. Ens litterära framfart har äntligen blivit ostoppbar.

Det är lätt att vända på gamla femöringar utan att kacka i eget bo

Bild Henryk Kotowski. Wikipedia

Så jättejobbigt att både avsky andras echaufferade språk och samtidigt ha egen fallenhet för att stå på gasen gällande samma slags försök! Men i alla fall. Det är också lätt att vända på en femöring, i synnerhet de som fanns innan 1972. Häng med i svängarna!

I de trätsjuka tider som nu är – politikernas tonfall mot varann i valtider – sa en minister om en partiledare som ansågs svika ”laget, teamet, sidan” eller vad de nu använder för sina konstellationer: ”Vårt fokus behöver ligga på motståndarsidan och inte att pissa in i det egna tältet”.

Undertecknad är inte rätt person att ge sig på andras råbarkade språkbruk, i synnerhet inte om människor jonglerat med fler språk sen barndomen. Men det är ändå intressant att diskutera vissa uttryck, som det ovan. Det finns ett åldrigt svenskt talesätt som i sin tur kan knytas till ett gammalt verb.

I SAOB har artikeln om ”kacka” skrivits 1935 och redan då beskrevs det så här: ”(numera blott arkaiserande och skämtsamt) göra sitt tarv, träcka”. Första belägget är från 1640. Det uttryck som ännu lever kvar lyder ”kacka i eget bo”, d v s: det är inget man bör göra. SAOB skriver att det innebär ”tala illa om eller nedsätta eller förringa sitt eget”.

Varianten att ”pissa i det egna tältet”, är förstås något man kan tolka på samma sätt som kack-

andet, men som vanligt blir det alltid intressant med prepositionerna. Det där med "pissa in i det egna tältet" får en riktigt övertydlig innebörd på något vis, och påminner om de scener man kan se längs vägarna, där en del män inte orkar gå så långt från bilen för att lätta på trycket.

Slutsatsen blir i alla fall den vanliga: de typiska fraser och mängder av idiomatiska uttryck man lärt sig som äldre är på väg att försvinna, tappa innebörd och kraft. Ett viktigt tillägg är att det inte direkt har att göra med hur personer med andra modersmål behandlar svenska språket. Det sker med allas goda minne, vad det verkar.

PS Rubriken? Tja, den kommer ur min hjärnas plasticitet och är inget att bry sig om 

Apropå klimatet: är inte den mentala luft vi andas hemskt giftig?

Om man nu är en gammal kärring är det väl ens jobb att vara gammal kärring? Min medvetenhet om olika åldrar är stor, jag har befunnit mig i flera av dem. Klagar man på nutiden, konstiga trender och kläder, säger alltid nån näsvis generationskamrat: ”Jamen, du har väl också varit ung?” Tänk för att jag har det, men alla har inte varit gamla.

Och om nu unga får ”relatera” till sin situation och ”identifiera sig” med den de är samt ”vaaaara” den de är, ja, då kanske man får det själv?! I raptus av (över, om, på, kring – välj vilken j-a preposition som helst, huvudsaken är ju att man förstååår) den blandning av skit och pannkaka som vi får över oss av it-världen, dess utlöpare och medlöpare, tänker jag fortsätta dra efter andan beträffande den sammansättningen.

Vid sidan av frossandet i senaste skoltragedin* och de roliga spetskläderna (se gårdagens inlägg) i en stor, tidigare seriös, tidning, fanns även en lång artikel om Zara Larssons (nånsin hört talas om den medvetna feministen?) makeup. Ett flertal bilder (som är nästan likadana) beskriver en världsberömd stylists sminkningar av, i detta fall, den nämnda artisten.

Man kommer rätt nära själva utseendeidén om man tänker sig en person som först doppats i jordgubbssylt och därefter i mångfärgad glasströssel. Regnbågars regnbågar och så glitter, silver, guld – allt till en blandning som i ens hårdfört dystra ungdom hade kallats billig. Eller barnestetik, kanske. Man tänker genast på My Little Pony.

Den oglamorösa tid som var ens första vuxentillvaro (vi kan säga tidigt 70-tal) erbjöd kläder som inte satt smetade runt kroppen eller inbjöd fluktare, skorna hade plats för alla tår och behövde inte vara kanotlånga. Klackarna, om de fanns, var breda och klarade kullerstensgator. Kort sagt bekvämt.

Många som hör mina tirader konstaterar att jag bara är avundsjuk. Ja, om man ändå fått ha en ungdom där man var klädd i små tyglappar och doppad i sylt och glitterströssel – då hade man sluppit sitta här och skrivit bittra rader i en blogg utan kommentarsfält.

Visst ja! En förgrämt besk kommentar till: Artiklarna som behandlats i går och idag har varit placerade på den stora rikstidningens kultursida. Tänk vad åsikter om vad som är kultur kan ändras när tiden går. Ytterligare en rubrik som uppträdde i klump med de övriga löd ”Ny film skildrar folkbildningens kris”. Folkbildning, vad är det?


*Informanten M konstaterade att om skolmördarnas ambition är att "bli kända" – kommentaren återkommer ofta – så ser medierna till att detta sker.

Allt som osorterat faller över en dagligen blir på tok för mycket

Roliga är de måttenheter som beskrivits nyligen, ni vet det där om hur många fotbollsplaner något är och som ingenting säger många av oss. Om det var i skriven eller talad text minns jag inte, men i en nyhet sas att ”området motsvarar ungefär 200 fotbollsplaner”. P g a stort intresse för ytor (skämtar givetvis) dök jag ner i nätets information som gav följande skakiga besked:

200 fotbollsplaner motsvarar en yta på ungefär 1 080 000 till 1 428 000 kvadratmeter (eller cirka 108 till 143 hektar), beroende på vilken storlek som används för en standardplan.

Se där: standardplan! Det gör ju måttet väldigt ungefärligt. Kanske är då den nya måttenheten ”Gamla stan” att föredra. Dess yta, 36 ha, bör väl inte svaja som fotbollsplanerna gör? Men det hördes folkliga invändningar mot Gamla stan-måttet. Liseberg är ca 25 ha, och Korpilombolo 105 – lite drygt 200 fotbollsplaner. Användbara för dem som inte gillar Stockholmsjämförelser.

Nu över till den drunkningsdöd man känner av när man prenumererar på enbart en digital tidning och får hela flödet kastat över sig utan åtskillnad. I går hamnade tre "nyheter" nära varandra. Den första var ett jättepaket artiklar som kan rubriceras ”skoltragedi”. Som vanligt sker i de flesta medier ett frossande i en sådan tragedi. Det anser jag vara vidrigt.

Strax därpå var rubriken ”Därför bär alla coola tjejer spets just nu”. Ett stort antal bilder visade kvinnor som, förutom ett par historiska damer, bar kläder som ansågs vara spetstyg, men där de flesta var  avslöjande schablonplagg som alltid betraktats som under- eller strippkläder.

Ett par var bara spetskantade linnen, som kreti och pleti kan ha och sova i. Zara Larsson håller dock på att åla ur sitt, på alla fyra på en gräsmatta. Det vore bra om alla moderna feminist-

ikoner – med den sexualfixerade Madonna i spetsen (!) – stängde till om sin köttbutik en smula. Och horderna av sångerskor som sjunger och framträder i trosor har väl snart reclaimat sina kroppar så det räcker. För tillfället hindrar mig vreden att skriva vidare. Återkommer.

Sbråkbloggaren + AI-översikten = sant? Hit med relationsexperten

När man sitter och läser en tidning händer det att man inte förstår. Ibland beror det på egen okunskap, eller så har skribenten uttryckt sig kryckigt. Men det är inte heller så himla lätt att skriva så de flesta förstår: har man totat ihop texter själv i sina dar kan man också känna för-

ståelse m m. Här en mening från en av de stora blaskorna, där en del av texten tagits ut och använts som ett stort citat. Och där stod:

Sedan Gulfkriget 1991 har ryska strateger fruktat, och aspirerat mot, de förmågor som gjorde att USA och dess partners vann: långräckviddig bekämpning och informationsövertag

För egen del är problemet ”aspirerat mot”. Ställer en fråga rätt ut på nätet. AI-översikten ligger som vanligt överst, och den svarar så här: ”Efter verbet aspirera används antingen preposi-

tionen på eller till”. Nu inser den uppmärksamme läsaren att den bloggare som här skriver börjat få en bättre relation till just denna AI.

För bara någon månad sen jag lovade mig själv att inte använda den utan alltid skrolla vidare till Wikipedia eller andra uppslagsställen. Just nu skrev AI det jag själv tyckte. Och håller någon med en så veknar man. Ibland är det ett misstag, men vi struntar i ett sådant slags aber nu.

Saken är också att AI ”angav” sin källa, SAOB. Och den sida i uppslagsverket som handlar om ”aspirera” är från 1902! Jag frågar min kompis (?) AI igen om inte ”aspirera mot” är fel. Intelligensen, diplomatisk som få, svarar att mot ”i regel räknas som fel eller mindre lyckat”. Samt ger en ett korrekt alternativ: ”Om du menar att man siktar på ett visst mål eller ideal är det bättre att skriva sträva mot eller trakta efter”. Och hänvisar här till Wiktionary.

Det är inte första (eller andra, eventuellt heller inte tredje) gången som det nya mot-et tas upp i bloggen som störande läsmoment. Själv reagerade jag första gången någon ”jobbade mot barn och ungdom”. Elakt, tyckte jag. Hur det ska gå med AI-översiktens och min nya vänskap står skrivet i stjärnorna, det är ännu en svårbedömd relation.

Konsumtionshetsen gäller vanligen prylar, men nu konsumeras allt

Prismärkning. Bild Bernard Hermant, Unsplash

Angående löftet från igår: inget förutskickat är så lätt att hålla som att fortsätta gnälla! Positivitets-

trams är överdrivet. I dag blir det klagomål på ordens innehåll, hur de glidit in i en konsumistisk svada, eller ska man kalla det en förvriden världs-

bild? Det som satte mig på ett så uppenbart spår var, som ofta, ett radioprogram.

Som också mycket ofta var ämnet i sig intressant, kolla bara programrubriken: ”Så påverkas Sverige av arvet efter alla babyboomers”. Med denna utri-

kiska benämning avses oss/vi, generationerna från 40- och 50-talen. Givetvis gäller det inte alla, men många har lyckats sopa ihop försvarliga penning-

mängder som nu/snart skickas vidare till de unga.

En nationalekonom (eller om det var en psykolog) berättade vad som kan hända om pengar s a s flyger på folk, det kan ske via en vinst eller ett arv: ”Man tenderar att arbeta mindre, d v s man konsu-

merar mer fritid”. För mig som vanligen går vid sidan om de flesta diskussioner och mer lägger märke till vilket språk som används, dyker uttryckssätt upp som känns människofientliga.

Upprepa detta högt: ”konsumera mer fritid”. Inget ont om ekonomen/psykologen, de har lärt sig tala så här. Inte enbart fritid konsumeras, se på följande mening: ”Folk konsumerar mer fordon”.

Klart det är allom bekant att folk ”konsumerar fordon”. Och hör eller ser man något ur den s k dejtingvärlden pågår ju även där en slags konsumtion. Public Services koppleriprogram kom-

mer jag aldrig vänja mig vid, trots att det pågår värre varianter av människohandel över hela världen. Förtingligande vore ett bättre ord än det frejdiga ”konsumtion”. I samma stora låda av konsumtionsprylar ligger ”kulturkonsumtion”. Hur är det möjligt att sätta ihop de två orden?

Ett bittert utbrott mot samtiden, för att inte tala om det egna jaget

Språket är inte statiskt, det ska både gudarna och språkvetarna veta. Det är inte ristat i sten. Om uttrycket tillåts var det mer ristat i sten för, låt oss säga, hundra år sen. 1906 års stavningsreform, initierad av ecklesiastikminister Fridtjuv Berg, ”väckte förbittring inom åtskilliga kretsar. Stavningsreformen innebar början till slutet för den äldre standard som i dag kallas gammalstavning””, skriver Wikipedia.

Även om stavningen rådbråkas rejält nu för tiden, är det mer problematiskt med andra delar av språket som påverkats och påverkas hela tiden. De stör dem av oss som trodde att vi lärde oss något rätt, riktigt och bestående. Trots detta, hör nu noga på! är inte ens de gamla språkstofi-

lerna hundraprocentiga (slarvigt uttryckt). Framför allt inte hundraprocentigt överens.

För egen del känner jag av detta slitande i en från alla håll. Det värsta rovdjuret nu är samtiden och dess obönhörligt uppdrivna föränderlighet. Ibland är det man själv som fallerar. För några decennier sen kändes aldrig en så stor osäkerhet inför allt man skrev. Det går inte att veta om tillkortakommanden beror på ålder, svagsinthet, överbelastning – eller att man egentligen aldrig varit den fena (betydde nyligen nåt annat) man kunde få för sig som korrekturläsare.

Vi hade hyllorna full av urgamla giganter inom området. Som högstubbar stod de där, långsamt vittrande, men fast rotade, och än ett tag möjliga för oss att knapra på. Ursäkta detta högstäm-

da utbrott, det var inte meningen. Egna feluppfattningar och slarv plågar mig, var (säg ”vart” då, den som så önskar) är de gamla förebilderna?

Och var (se förra parentesen) gör man av sina mea culpor i en sådan värld? Det går ju inte att sitta och gaffla när ”alla har rätt till sitt språk”. Men de andras språk är inte plågsamt, det är däremot det egna när det sviker. Nåväl, i morgon blir det säkert samma kverulans angående samma slags feluppfattningar och brott mot det man borde ha lärt sig i unga dar. Och så fortsatt gnäll på dem som skriver och talar för och till oss andra.

Filosofen om vad som är dött – och inte. Sen en överraskning!

Nietzsche 1867. Wikipedia

I den här bloggen tittar man gärna bakåt, skrev jag i går. Det handlade om de numera utdöda tankstrecken – bra verktyg för skribenter!

”Gud är död”, sa Nietzsche i slutet av 1800-talet, men då menade han inte ”att en bokstavlig gud har funnits och dött”, utan ”att tron på Gud och kristna värderingar inte längre fungerar eller behövs i det moder-

na samhället, eftersom vetenskapen och upplysningen har gjort den kristna världsbilden överflödig”.

Som KD ungefär, kan man tänka, fast det inte sägs lika rent ut. Jodå: 

t o m hit var det föregående bara ett knasigt hugskott apropå min fruktan att tankstrecket dött (i detta huvud löper associationerna amok, förstår Vän av Ordning). Stycket om Nietzsche är hämtat från Wikipedia (den engelska W).

Men jag hade ju tänkt prata – skrika – om tankstreckets död. En längre tid har man kunnat se detta skiljetecken ditstoppat utan just en tanke! Och apropå tanke har det aldrig hetat ”tankestreck”, skrev den enastående språkvetaren Siv Strömquist i en språkspalt (SvD 2009):

Jag har under årens lopp mött många studenter som varit villiga att svära på att de fått lära sig att skiljetecknet i fråga heter ”tankestreck”. Tankstrecket är visserligen vårt yngsta skiljetecken, men det finns dokumenterat i svenska skrivhandböcker sedan tidigt 1800-tal. Så nog har vi haft tid på oss att nöta in att tecknets rätta benämning är just tankstreck.

Tillbaka till dess funktion. Här satt man sig ner för att söka efter alla horribla användningar, men i de tidningar som förr hade förnamnet morgon-, hittar jag i dag inga exempel alls. Betyder detta att det ännu finns de som kan och vill hantera tankstreck?

Ja, det är en annan femma i lokaltidningar, men där finns en hel del andra femmor, så… 

Hur som helst slapp nu läsaren av bloggen en massa citat från pappersböcker om vad TANKSTRECK används till: en hel mängd stilistiskt finlir.

Den som har tillgång till ”Svenska skrivregler, utgivna av svenska språknämnden” (min upplaga från 2001), kan finna paragraferna 218 t o m 228 med en så kallad fullödig beskrivning. Och jag häpnar över dagens fynd. Kanske är inte heller Gud död?

Blogghoppen är som vanligt stora: från Runeberg till skiljetecken

”Till flydda tider återgår/Min tanke än så gärna/Mig vinkar från förflutna år/Så mången vänlig stjärna”. Så diktade jag i dag som inledning till detta blogginlägg. Nja, en och annan kommer på mig med stöld, resten kan skriva in de första orden i Google och kommer förhoppningsvis, som jag, före AI-översikten och till Wikipedias ”Projekt Runeberg”. Detta senare är

ett ideellt initiativ för att digitalisera äldre nordisk litteratur och göra den fritt tillgänglig över internet. Det grundades i december 1992 av Lars Aronsson och drivs som ett projekt inom studenternas datorförening Lysator vid Linköpings universitet.

Det ni, ett sånt projekt (med k!) går inte av för hackor. Läs hellre Wikipediatexten än få AI-översiktens bjäbbiga slutfråga om man vill veta något mer, vad man väl kan vara intresserad av och om ”jag”, som AI-N säger, ”kan leta vidare efter blablabla”. AI-n låter som en krämare. Ointresserad av slimmade önskningar får jag i alla fall veta att projektet har en amerikansk förebild som heter ”Project Gutenberg”. Där kan man läsa böcker online, gratis. Från The Land of the Free, lämpligt nog.

Vad den här texten egentligen skulle handla om kan vara svårt att lista ut vid det här laget. Skribentens långa inledningar gör att att hen inte kommer fram till huvudämnet. Detta skulle vara tankstreckets användning. Citerar ytterligare några rader från Wikipedia:

Tankstreck [eller pratminus eller halvfyrkantsminus (–) ] är ett skiljetecken. Det liknar bindestrecket (-), men har i svensk text en annan användning. Ett tredje tecken, det långa tankstrecket (—) är inte så vanligt i nutida svensk text, men används till exempel i vissa engelskspråkiga texter.

Ålrajt, ett par vanliga, upplysande rader om själva tecknet. Nu närmar vi oss det svåra: hur detta tecken används. Här kommer förklaringen till de inledande raderna ur Fänriks Ståls sägner, för är det nåt man måste göra, ofta, så är det att tänka på flydda tider. Nu mer från Wikipedia, om hur tankstrecket används:

Tankstreck är ett skiljetecken som används i skrift för att markera paus eller emfas. Det kan ofta användas i stället för kommatecken eller semikolon, för att ge större eftertryck åt det som följer. Tankstrecket används också när man infogar ett parentetiskt inlägg – exempelvis en förklaring eller ett exempel – och vill framhäva detta mer än parenteser eller kommatecken gör.

Det ska bli mer om detta i vår tid så misshandlade skiljetecken, som likt mycket annat saknar innebörd och tanke. Nu är det sen rätt långt tillbaka ytan som räknas och tecknet har blivit till en dekoration – en utfyllnad.

Som så mycket annat börjar denna drapa i dur och slutar i moll

När människor tycker detsamma som en själv – sker inte ofta – kan man väl få bli glad? Men det brukar inte vara så lång stund. P1:s Språket har på senare tid sänt programserien ”Språket i valrörelsen”. Den har tagits upp här i bloggen: politikerspråket är något av ett eget lingo!

Nu nämndes de ”hårt arbetande människor” som också gavs som exempel i gårdagens Sbråk apropå klyschor. De hårt jobbande finns hos fler av partierna och beskriver väl den bättre delen av folket. För övrigt är, enligt programmet, också ”vanligt folk” ett välanvänt epitet på popula-
sen. Som det gamla ”verklighetens folk”, för dem som minns.

En person ur detta folk hade hört av sig till programmet och undrat över vilka ”våra äldre, ungdomar och barn” är. Vem äger dem men inte folk i åldrarna däremellan? En gammal norrländsk släkting kunde fråga om ett barn: ”Vems är han/hon” eller ”vem rår om han/hon”? (Minns jag rätt användes subjektsform för dessa pronomen.)

Deltagarna i programmet, en journalist, inrikespolitisk kommentator, och en docent i svenska, förklarade det delvis förståeliga i begreppet ”våra”: att det visar ansvar och välvilja för dem som ”inte är hårt arbetande – utan ”tärande, inte närande”. Så långt var jag med. Det där ”våra äldre” är en egentligen en av denna åldrings käpphästar.

Journalisten som likaså ogillade ”våra”-benämningen sa plötsligt: ”vi börjar lista alla mina icks i politiken.” På samma gång tänkte jag ”oh så bra, men hur TALAR hon?” Förmodligen hör ”icks” till folkets språk. Betyder ”usch” eller ”blä”. Finare kan man säga att man ”ogillar” något.

Det var ett bra program ändå, det var ett bra program! Men sen sa samma person om politiker-
nas flirt med (t ex) äldre, att ”det är som vi [med vi avsågs politikerna och deras tankar] måste visa att vi inte bara sitter på vårt glasberg”.

 
Säkert är följande en löjlig petimäterkommentar från en av ”våra äldre”, men att ”sitta på glasberget” och ”sitta i glashus” är två skilda saker. Som ett språkprogram kunde förklara. 

Här passar väl inget av dem, "sitta i vårt elfenbenstorn", vore ett mer passande uttryck. 

Goethe hade en tjock plånbok men likafullt skrev han bestsellers

Skamset gås här tillbaka till inlägget 12 augusti. Där var jag (av alla!) ett exempel på hur ett ”nytt” språk tränger sig in i ens gängse, välbekanta, jag höll på att skriva medfödda. Det är fegt att ändra i efterhand (vilket dock sker ibland, man är en dålig människa) så här citeras i stället!

Alltså, 12 augusti började en mening så här: ”Däremot finns en mycket tunn gräns (’fin linje’, säger de yngre efter ’fin line’) mellan hur olika individer… blablabla” Det är inte klokt. Jag har gjort EXAKT samma misstag rätt nyligt. Har åldern gjort en obildbar – förutom glömsk? Eller är dessa två släkt? Det heter ”en hårfin gräns”. Inte ”fin/tunn linje”, heller inte ”tunn gräns”.

Egentligen var dagen tänkt åt att på nåt sätt klämma in ett Goethe-citat i texten. Så jag sätter igång. Politikerklyschor har det talats om ett antal gånger. Ulf K är den som fått bära hundhuvudet p g a några av sina favoritklichéer (verktyg i verktygslådan, hårt arbetande människor, två tankar i huvet samtidigt), men han är i sanningens namn inte ensam. Fler människor har också en förkärlek för likande  ”bilder/uttryckssätt”.

I år är det ett jädrans tjat om hur mycket pengar som ska ramla in i folks plånböcker: Intres-

sant, särskilt som allt färre har verkliga (”fysiska”, säger man visst) plånböcker. Hörde på radion nåt om att det här plånboksvalfläsket inte är lika angeläget längre för en del grupper.

Vi har ju ”tjockare plånböcker” än på länge, sa mannen i radion, vem han nu var.

Det finns givetvis de som har riktigt ont om pengar, men många har mycket mer än de behöver eller ”gör av med”. Men när man hör alla lockrop – fler för var dag vi kommer närmre valdagen, och det är då man får användning för Goethes välformulerade mening: ”Man märker avsikten och blir förstämd”.

Så litet är avståndet mellan kaffekoppar, månen och ond bråd död

Om tv-programmet ”Atlantens mörka vatten” stod i texten under: ”Under vintern är vattnet i Nordatlanten extra förrädiskt. Enorma stormar kan blossa upp när som helst”. Inte helt olikt en själv, man blossar också upp när som helst vid tanken på ett rikt språk som blir allt fattigare. 

Alla rymmer de 1 1/2 deciliter

Men nu skulle det handla om yt- och andra mått. En blick ner i ett tvådecilitersmått förvånade mig. På andra sidan markeringen

1 ½ dl stod ”kaffekopp”. Det begreppet användes i recept förr och visade sig stäm-

ma med vad de äldre kopparna i min ägo rymmer. Får ha dem som mått, de blir ofta kvar i skåpet.

För inte länge sen tog bloggen upp roliga ytmått, svårfattbara, trots att de sägs ge en aning om ytors storlekar. Instämmer med personen på X som skrev: ”Intressant jämförelse att beskriva en skogs storlek som ’åtta

Gamla stan’. Svårt för någon som aldrig varit utanför tullarna att beskriva storleken på något".

Lättare då med traditionella ”hektar, ar, kvadratmeter” och äldre: ”tunnland”, men ofta används ”fotbollsplaner”. Oinsatt i mycket kan måttet ”tusen fotbollsplaner” ge en problem. 

Det finns värre saker, tex det där om att ett papper vikt 42 gånger skulle kunna nå till månen.

Alla som försökt vet att man inte kan vika så många gånger, men det är i alla fall svårt att tro på siffran 42, även om den också är meningen med livet, enligt boken Liftarens guide till galaxen. Den 42-faldiga vikningen leder vidare till en Reddittråd (på nätet), där någon beskrev det lika-

ledes obegripbara exponentiella ”tillväxtsättet”.

Snart tog en annan upp MythBusters, och en av de klyftskallar, Grant Imahara, som deltog i det amerikanska tv-programmet, där man en gång försökte sig på en ”jättevikning”. G Imahara dog ung (49) av en hjärnblödning (2020) och tråden övergick till att handla om inläggsskribenter-

nas släkt och vänner som dött av det livsfarliga tillståndet.

Och Reddit blev plötsligt ett gigantiskt, världsvitt kaffebord där människor luftade sina sorger och bekymmer. Över en kopp kaffe, kanske.

Om allt ginge bara man ville, såge världen säkert annorlunda ut

Allt går bara man vill! Man har hört det sen barnsben, men kanske själv velat en massa saker som inte gått att förverkliga. Ibland för att man velat (!), ibland för att man inte visat sig vara kapabel. Det finns andra intressanta ämnen än språkjox, och i dag kom åter en påminnelse om ett av dem: Nej, allt går inte bara man vill!

”Det krävs bara lite träning”, sa dagens Sommarpratare, en iransk-svensk idéhistoriker och professor i islamisk teologi och filosofi. Se nu för guds skull inte det här som ett klagomål, han råkade bara passa in i en av mina käpphästar om mänsklig kompetens. I själva verket var han mycket angenäm att lyssna på, och hade en massa intressanta synpunkter på det mesta.

Åter till min dock. Det han hänvisade till var svenskars svårigheter att uttala hans namn, som onekligen ser ut som en utmaning. Resonemangen bakom hans ”det krävs bara lite träning”, är lätta att begripa i förstone, men ofta går inte saker att genomföra, ens med ”lite träning”.

Hans svenska var lysande trots att han kom till Sverige i övre tonåren. Men han hade (och har) vad man förr kallade ”ett gott läshuvud”. Här kommer min invändning: det finns många människor utan särskilt goda läshuvuden, det är allom bekant. Egentligen.

Och ändå är det som om folk, ja, hela samhället, utgår från att ALLA har samma grundegen-

skaper. Ibland saknas materiella förutsättningar, det verkar de flesta gå med på. Men ibland saknas det som har med själva hjärnan att göra. På nåt sätt tycks detta faktum vara en förolämpning mot mänskligheten, något den inte blir hjälpt av.

Det är inte HELA världen att vara partiellt renons på talanger för musik, matte, höjdhoppande, stavning (!) och rännande över häckar. De som är ”bättre rustade” å huvudets vägnar är ibland inte heller riktigt kloka. Så enkelt är det väl?

”Som de gamla sjunga så kvittra de unga”, hette det förr. Nu: fel!

”Vad är så retligt med just engelska?” Så lyder rubriken på en journalists språkspalt i SvD, och man påminns för förtifjärde gången att språkdiskussioner oftast präglas av de diskuterandes ålder. Och nu tänker jag ta gud i hågen fast det kan vara ”fel” (”fel” och ”rätt” i nutidsvärlden måste börja citeras).

Den tid jag växte upp i har lärt mig (jag kan ha ”fel”, sa jag) att ordet i rubriken borde vara ”retsam”. Men nu skiter vi i det. SvD-skribenten Theo V (29 år) har retat sig på Björn Ranelid (77), som åter ryat om den myckna engelskan i svenskan. Som undertecknad, fast annorlunda.

”Han (Björn R) ger sig ju på fel saker”, säger informanten A (snart 77). Nu – och just här – ska inte Björn R:s åsikter diskuteras. Fast ändå, en liten sammanfattning: B R får spader av att politiker och annat folk använder ett plötsligt engelskt ord i en mening – ett sånt det finns flera svenska synonymer till. Ja, det är inte bra, men händer de flesta.

Det större problemet är vad engelskan gör på djupet, det djup som inte skulle komma att ändras, skrev Olle Josephson (professor i nordiska språk) vid 2010-talets början. Hela den här bloggen går (djupast 😊) ut på att just det sker. Tillbaka till T V, som personligen fastnar mer ”för vilken status de främmande ord som letar sig in språket tillskrivs”:

Den som slänger sig med, säg, franska, tyska eller italienska ord i sitt vardagstal kommer ju knappast att väcka samma negativa reaktioner – tvärtom. Här har vi någon som tycks ytterst intellektuell, lär många tänka. Andra, mer skeptiskt lagda, kanske tänker att personen i fråga beter sig lite väl high brow... förlåt, högbrynt.

En sbråkbloggare, nästan lika gammal som B R och A, ser inte på LÅNGA vägar så många ord på andra språk som ”letar sig in i språket”. Däremot finns en mycket tunn gräns (”fin linje”, säger de yngre efter ”fin line”) mellan hur olika individer betraktar ord som svåra, stöddigt-pretentiösa, vardagliga etc etc.

Här kan man nästan mer prata om sociolekter: ofta blir de som inte är högutbildade förbannade på dem som är det och använder svåra ord. På samma sätt blir jag förbannad på dem som (ibland högutbildade!) använder managementconsultingspråk. Och somliga blir inte särskilt arga på någon av dessa personer och företeelser. Dixi.


PS Högbrynt, mja. Det går inte riktigt till så, även om SO tänkt sig det och direktöversätter ordet (2026). I SAOB och SO finns det inte alls. I ett halvsekelgammalt lexikon, engelska–svenska, översätts ”highbrow” med ”snobb, överlägsen, byråkrat, intelligentsian, kultur-

klicken”. Att föredra framför ”högbrynt”.

Bättre tälja träskedar i stället för att bry sig om sånt som foge-s?

       

Hahaha! Skrattar jag högt! Knappt hade jag bett AI skriva ett blogginlägg (det från i förrgår) förrän den konstgjorda intelligensen och jag mejlväxlade, mig ovetandes först. Det har förstås hänt tidigare, man har bara inte fattat det från den lilla gungstol man sitter och nickar i samt försöker läsa av tillvaron runt en.

Svaret kom från en global hobbyplattform jag hade ställt frågor till. Ett utförligt svar – adekvat, tycktes det – kom på sekunden. Mejlet var undertecknat med ett personnamn – ett som såväl kvinnor som män heter. Så småningom gick det upp för den trögtänkta (ja, gissa vem) som insåg att hon nästan satt och fortsättningspladdrade med en AI.

Nu lämnar vi det, sånt här går bara att ta in skedvis. Dockskedvis. Eller heter det dockskedsvis? Stavningskontrollen i Windows är med på båda. Vad händer då om vi skriver brottmål? Och brottsmål? Inga protester. Utom från en själv, som vill påstå att det utan s är rätt.
    
Rätt och fel kan man som bekant glömma, Men går ändå vidare mot ”brottsmålsadvokat”, som ett nyhetsankare läste. Borde väl vara "brottmålsadvokat"? Jodå, vi var överens. Vad sägs om konjunktursinsats? Eller konjunkturinsats? Grönt ljus för båda, ingen röd understrykning.

Slutligen (och om inte stavningskollen håller med mig går jag bananas (som jag inte fick skriva!)) också följande från en nyhetsuppläsares mun: ”personstågstrafik”. Tack, kära kontroll, det markerades med rött. Alltså: persontågstrafik.

Detta foge-s är ute och jazzar. Reglerna är många, ofta motsägelsefulla. Det tycks dock finnas smådiskussioner i det låglänta språksamtalet: några anser att foge-s-et används mer än det bör. Andra menar att folk tror att detta s är nåt slags genitiv med eventuell påverkan från engelskan.

Ytterligare en tredje grupp påstår att många ser foge-s som ett genitiv-s – vilket i och för sig var fallet i svenskan för flera hundra år sen. Ju mer man frågar desto osäkrare blir man. Vänder man sig till AI har den svar på allt, vilket ändå känns osäkert och skrämmande. Men det är väl inget fel att tälja träskedar i stället för att bry sig?

Skrev frågan på nätet: ”är det bättre att tälja träskedar än bry sig om alla hot från exempelvis AI?” Den omänskliga intelligensen svarar på sätt som kan tolkas 1) lugnande, 2) skrämmande, 3) beskäftigt, 4) helt okej, 5) självklart.

I dag börjar bloggen med Liberalerna och slutar med moster Astrid

Här ska fuskas en dag till och snos andras texter. I går var det AI:s, i dag är det DN:s. Där stod en liten notis om L-ledaren Simona Mohamsson, som i Radio Swedens – Sveriges Radios engelskspråkiga redaktion – partiledarutfrågning ”gjorde en översättningsmiss”, som DN skriver. Vidare ur notisen:

Samtalet handlar om integration och när reportern frågar Mohamsson om de svenska värderingarna verkligen är så viktiga, svarar Mohamsson: – Yes of course, because the Swedish values is the shit that holds our society together.

Mohamsson förklarar för Dagens Nyheter ”att det hon menade att säga är att värderingarna är 'kittet', inte skiten, som håller ihop samhället”. Och: ”Våra värderingar är det 'kitt' som håller ihop vårt samhälle. Men jag råkar också tycka att svenska liberala värderingar är 'the shit'!”, skriver hon i en kommentar till DN.

Det här är förstås lite småkul, men det hade varit bra om tidningen berättat att Simona M jonglerar med fyra språk. Att hon gör ett fel av just den här kalibern är så lätt att förstå att det nästan inte behöver sägas. Eftersom unga människor i min närhet använt ”the shit” i den moderna innebörden, har ordet inte undgått mig.

Det är väl att förhäva sig att tro att många av ens jämnåriga inte är insatta i det nya ”shitet”. Men hur som helst skulle kanske DN haft med en liten förklaring, även om ordet som slang varit i svang i några decennier nu. Hittade en bra förklaring av "skiten" i ett forum på sajten Allt för föräldrar (2008), där signaturen -nin- skriver:

"The" framför ordet förvandlar meningen av "shit" från usel till extraordinär. "This car is shit" är inte speciellt positivt men säg istället "This car is the shit" och betydelsen ändras markant.

Man kan inte säga annat än att om nu halva svenska språket är på väg ut är även mycket på väg in. Om det är "shit" eller "the shit" vete katten. Eller ”hundan”, som moster Astrid sa.

🐱🐱🐱🐱🐱🐱🐱🐶🐶🐶🐶🐶🐶🐶

Man ska inte ha närkontakt med ChatGTP om man tänker efter

Om nu någon trodde att bloggen skulle fortsätta pladdra på om verbet ”gasljusa” så trodde den både fel och rätt. För det är inte exakt vad känslan av kontakt med AI kan kallas, men nog är det nära att man tvivlar på sina sinnen, alltid. Jag skrev till ChatGTP och bad om "en kort text (ca 250 ord) om den framtida faran för svenska språket med de många engelska inslagen - lånord eller översättningslån. Gärna med ironiskt-drastiskt-humoristiska inslag". Svaret kom en halv sekund efter att jag tryckt på sändknappen:

Absolut — här är en kort, satirisk text med en något drastisk framtidsbild och en blinkning åt den språkliga utvecklingen:

När svenskan går i pension

Det svenska språket står inför en dramatisk framtid. Inte för att det hotas av krig, klimatför-

ändringar eller en invasion av arga lingvister, utan av något betydligt farligare: engelskan.

Redan i dag checkar vi in, shoppar, mejlar, streamar, swipar och jobbar med deadlines. Vi har feedback, meetings, workshops, updates och mindsets. Ibland undrar man om man befinner sig i Sverige eller på ett internationellt kontor där någon råkat glömma att slå på undertexterna.

Det riktigt lömska är inte bara lånorden. Engelskan smyger också in genom översättningslån och uttryck som låter svenska men ändå luktar amerikansk managementkurs. Vi kan snart få höra att någon behöver ”tänka utanför lådan”, ”vara på samma sida” eller ”ta det till nästa nivå”. Ingen vet längre exakt vilken sida, låda eller nivå det handlar om, men alla nickar professionellt.

Så vad händer om utvecklingen fortsätter? Kanske sitter våra barnbarn år 2080 och försöker läsa en gammal svensk roman. De kommer att stirra på ord som ”förvisso”, ”emellertid” och ”ty” med samma förskräckelse som vi känner inför runinskrifter. Svenska Akademien får då kanske byta namn till Swedish Language Support Center och ge ut Svenska Akademiens ordlista som en app med en stor blinkande knapp: UPDATE LANGUAGE.

Men det finns ingen anledning till panik. Språk har alltid förändrats genom kontakt med andra språk. Svenska kommer sannolikt inte att dö. Däremot finns risken att det en dag behöver tolkas tillbaka till svenska.

Och det vore ju faktiskt ganska awkward.

PS En liten gubbe - eller gumma - inne i min dator har skrivit allt mellan "Absolut" och "awkward". Jag veeet att det funkar så, men lite galen och "gasljusad" känner man sig.

För den nyfikne/vetgirige: Det finns gasljus och så finns det gasljus

Så rätt läsaren av gårdagens inlägg har: dagens ord, ett verb, är "gasljusa". Släktingar, kompisar och bekanta tror mig ibland inte när jag berättar vad jag sett och hört: ”Så där kan väl ingen säga (skriva)”, säger de. Själv tror jag att mycket går under radarn för dem, vilket de ska vara tacksamma för. Det ska fan ha en radar.
   

I Ring P1 berättade en person att den hade blivit ”gasljusad”. Ordet var inte helt nytt för dem med radar, men ändå: att det får hålla på! Omväxlande används originalet ”gaslighting” och ”gasljusa” i vårt land. Äldre kan räkna ut varifrån ordet kommer, och yngre kanske möjligen lär sig något daterat (som i sin tur innebär ”gammaldags”). Hos Institutet för språk och folkminnen finns bakgrunden:

I engelskan har verbet gaslight använts sedan 1956. Det syftar på pjäsen Gas light från 1938, som filmatiserades 1944. Den skildrar hur en kvinna upplever att hon hör steg på övervåningen och att gasljusets styrka skiftar, fastän hon tror sig vara ensam. Hennes man intalar henne att hon inbillar sig. 

                                                                                       

Hon var med andra och svenska ord ”förd bakom ljuset, manipulerad”. Känslan man får av detta är förstås tecken på ens egen envisa motsträvighet, men nog är det jättekonstig att ta in främmande ord – som de är, eller översatta: vilket i sig blir ännu konstigare – när vi har flera begrepp som beskriver vad det är frågan om. På ren svenska.

PS Båda bilderna är hämtade från Wikipedia. Den övre talar för sig själv: en affisch för filmen från 1944. Den nedre visar en "lyktgubbe" som tände ett gatgasljus i Stockholm 1953 vid ett jubileum. Dessa lyktor togs egentligen ur bruk vid 1940-talets början.

En smalskallig får länge att göra med en enkel dramadokumentär

Att ändra vanor är svårt – särskilt dem med ett o- före ordet. Och med åren blir man mer och mer medveten om att språkliga vanor (eller ovanor, då!) nästan är som ristade i sten (hjärnbarken) och att det vill till att lära nytt eller om. Det är lätt att tro att man är lite tjockskallig, men si det var feltänkt, som så mycket annat.

I en artikel (som själv varnar för att tro på den p g a dess höga ålder, den är mer än fem år gammal!) som publicerats i Vetenskap & Hälsa (2019), berättas att inlärning som har med språk att göra påverkas av hjärnbarkens tjocklek. Ju tjockare desto bättre. Om detta speciella område säger en forskare att tjockleken ”förändras mycket fram till puberteten men storleken påverkas också senare i livet till exempel när man lär sig ett nytt språk.”

Alltså är man rätt smalskallig, för den moderna svenskan är det lögn i faderuttan att vänja sig vid. Jag läste om en ”stjärndesigner” (finns det inte gott om såna, förresten?) som var ”i fokus i ny biopic”. Där börjar hjärnan veva på i sin vanliga halvfart: ”The pictures”? Hette inte biograf så innan det hette ”the movies”?

Nä, vänta: ”the pictures” är skitgammalt. ”Cinema”, då? Nejnej, nu säger ju alla ”the movies”. Den tunna hjärnbarken fortsätter: Men hallå där, typ! Det här var ju en ”biopic”! Inte konstigt att man går fel i tankarna, bio är ju bio, och pic är picture (så mycket har gått in under årens lopp). Visst ja, det var nåt halvår sen som jag lärde mig att ”biopic” betyder ”biografisk film”.

Kollar man översättarnas sidor kallar de den sortens film ”dramadokumentär”. Det är inte utan att man kan känna sig gasljusad. Eller ljusgasad, för all del. Allt kan bli verklighet bara man vill, som det brukar heta.

Med skapligt normal muskelfunktion gnäller man om ”leg day”...

”Leg day”, var det (se gårdagens inlägg). Vad sjutton är en leg day, undrade jag, och den visade sig, som mycket annat, inte vara någon ny företeelse. Hoppade över AI:s förklaring och hittade istället en träningsgrabb som skrev så här 2021 på sin blogg:

Det uttjatade konceptet leg day är skapat av och för människor som betraktar benträning som ett beklagligt ont som måste göras, och det motverkar exakt vad det avser att uppmuntra.

Prima. Man får lära sig av andras erfarenheter som emellanåt förklarar uttryck snodda från engelskan. Det gör att man kan glömma dem direkt om de inte är viktiga alls för en själv. Man behöver ingen leg day, kan man tycka, fullt upp som det är med total body days. Däremot kom en annan påminnelse och knackade på dörren.

Mitt bland andra träffar på ”leg day” fanns Niclas Widholm. I Facebook-gruppen ”Resa med rullstol” skriver han (6 juli): ”Åkte T-banan i Stockholm och såg det här.” Därefter har han lagt in en bild som bl a visar hela texten på den reklamskylt jag beskärmade mig över i går: ”För normal muskelfunktion och för dig som undviker leg day som det vore ett ex”.

Det krävs inte många tankar för att förstå att Niclas måste färdas i rullstol: reklamen var placerad i vagnen, med symbolerna för barnvagn och rullstol strax därunder, på väggen. Själv sitter man och hojtar om språket, jojo. Det är faktiskt bra att man ibland får läsa FB-inlägg även om man själv inte befinner sig i det mediet.

I en kommentar till Niclas, skriver Andreas R: ”Får man normal muskelfunktion av dem? [Han menar då kosttillskottspillren] I så fall vill jag gärna ha”.

Ibland kan man känna sig som ett känt norskt konstverk ser ut

Om man tänker på större delen av det politikerprat som nu flödar ur medierna och hur trött folket, vi, kan bli av alla upprepningar och klyschor, så måste man ändå beklaga politiker som tvingas uttala dem. Och låta som om de menar allt som sägs. Själv kan man stänga av, låsa in sig i en garderob eller gå ut i skogen.
 

När en av de svenska politikerna säger: ”Vi är beredda att vidta de åtgärder som krävs”, känner man sig som Munchs Skriet ser ut. Det spelar ingen roll vem som sa det den här gången, de flesta inom skrået kan nog få till meningen.

Tänk så många gånger de måste säga samma sak, om och om igen. Häromdagen var en europeisk makthavare nödgad att kommentera en terror-

handling som lett till att personer dödades och skadades. I tidningen stod: ”Han beskrev det inträffade som en fruktansvärd handling.” Ibland räcker inte orden för att beskriva tragedier, utan låter torftiga. Och ändå ska politiker och andra tvingas haspla ur sig något passande!

Ämnesbyte! Det är dumt att reta sig även på andra gruppers språk, ett stort knippe influerare hör dit. För att inte tala om reklamens babbel. Men det är trots allt lättare att stå ut med helt engelsktalande inslag. På en buss hängde nyligen en skylt som tyckte att man skulle köpa ett sånt där s k kosttillskott i pillerform och som kostar skjortan. Där stod: ”För dig som undviker leg day som det vore ett ex”.

En sjuklig (?), inneboende nyfikenhet fick mig att försöka förstå vad för slags piller man ska köpa till sin leg day och, framför allt, vad en leg day innebär. Har hört om folk som har ”dåliga hårdagar” (raktavöversatt från engelska, förstås), men här gick jag bet. Tills jag forskade vidare och blev rejält upplyst. Återkommer.

PS Edvard M:s tavla Skriet är kopierad från Wikipedia och "beskurits" lite samt "ljusats upp"

Är man lätt och blöt på brott faller man inte politiker på läppen

Här sitter man och hoppar högt av politikerspråket. Tänk att det ska vara så svårt att vänja sig! I samband med den pågående kriminalitets- och straffdiskussionen pratade statsministern om någon (några, möjligen ”fiender”) som var ”soft on crime”. Det är ganska lätt engelska, men OM man inte skulle förstå, och googlade, skulle AI-översikten svara:

Uttrycket "soft on crime" (lätt eller blöt på brott) används ofta i den svenska debatten om kriminalpolitik för att anklaga partier för att inte vara tillräckligt hårda mot gängkriminalitet och våld

”Lätt eller blöt på brott”, hm. På ett ställe läste jag en svensk variant, ”mild kriminalpolitik”, ett uttryck bland flera som den konstgjorda intelligensen nu får ”absorbera” och skippa lätt eller blöt. För det är väl så att den lär sig saker av texter som slängs ut på nätet? Men mig ska den inte lyssna på, då blir det stilbrott på stilbrott.

Man hittar även att nämnde Ulf K använt uttrycket ”soft on crime” ett flertal gånger. Den är vad man kallar en ”catch frase”, eller ”slagord”, som det kunde få heta på svenska. Man kan lika gärna kalla det en ”klyscha” när den – som ofta i valtider – upprepas gång på gång. Samme Ulf K har också haft en fäbless för frasen ”man måste kunna ha två tankar i huvet samtidigt”. Men upprepande sig själv som jag är ska man kanske låta bli att kasta sten i glashus.

En amerikansk president säger ”weak on crime” när han, exempelvis, hånar påven för att denne inte intresserar sig för/uttalar sig om hårdare tag. Konstig påve, va, som säger att politik inte ingår i hans yrkesroll? Men det är bäst att sluta här, börjar man diskutera påvens roll och eventuella åsikter, hamnar man i en surrande bikupa, kan man misstänka.

Bloggen hänger med* Dante till mörka platser och AI till bra ställen

Bloggen rör sig mot mörka platser. Det handlar inte om källarhål utan själens hemvist ibland. Jag har skrivit om det förr, och nu igen: ”en mörk plats (ett mörkt ställe)” är ett av alla nutida och avpersonifierade bildliga uttryck. Med det avses att såna klyschor tar bort en personlig och individuell svenska. Dante är dock ursäktad i Divina Commedia som inleds så här (1321):

Dante målad av S Botticelli. Wikipedia

Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana /.../

Inte för att han skriver "mörk plats", men likafullt målar han upp en bild av en förvirrad själ. Egentligen är ”nermörk skog” ganska snyggt och suggestivt samt skulle säga mer än den ”mörka plats” alla pratar om i medierna. Det tycks f ö mest vara sjungande och rätt unga artister som befinner sig på, 

eller ”kommer från”, sådana platser.

Man skulle självsvåldigt kunna travestera en svensk poet: engelskan är given människan som lån. Denna mörka plats, om nu någon undrar, kan beskrivas på miljoner sätt som berättar att man (eller nån annan) haft det svårt, mobbats, terroriserats, varit med om krig, plågats av sjukdom – den

där ”mörka platsen” de varit på täcker väldigt lite av det som förevarit. ”Jag har haft det svårt/inte mått bra” – vad sägs om enkla beskrivningar utan att man konstrar till dem?

I dag pratade en it-gubbe (i P1) om hur man skulle komma till rätta med att ai-intelligenser ”rymmer” och ställer till oreda. Om man vidtog vad det nu var för åtgärder, skulle man, sa han, kunna komma ut på ett bra ställe. Det är så att jag vill utbrista ”hiss” för bra ställen och platser och ”diss” för mörka diton. Vadå ”hur skriver jag egentligen?” Tja, så här har mitt språk blivit, och ”jag vill bara bli sedd för vem jag är”, som folk säger utan att blinka.


*Här ska med ha "tryckbetoning", inte hänger,  som det moderna verbet, vilket betonas. Då måste prepositionen ändras: ”Bloggen hänger med Dante på diverse mörka platser”

Den björn som nyligen gick hårt åt en bärplockare hittades inte åt!

Ens egna kunskaper är inte alltid lika med de enda, sanna, rätta, eviga, sköna och goda. Många tror det, ibland är det jag själv. Men nu har AI (av alla) visat mig att det ändock händer, hör bara: En notis i tidningen handlade om en bärplockare som attackerats av en björn.

Polisens expert sa att den borde avlivas. Trots medlidande och respekt för den person som råkat illa ut, undrar man varför. Björnar gör väl så här? De har visserligen tagit sig för nära människorna, men det kanske inte är deras "fel". I alla fall berättade experten att eftersöks-

jägarna misslyckats: ”Man bedömde att den här björnen hittar vi inte åt”.

I ett litet hörn långt från norrländska skogar, satte bloggaren igång sitt vanliga eftersök: hitta åt? Modersmålstalande kanske inte reagerar, och absolut inte de som har konstruktionen i sin dialekt. Ett ”annat” åt använde en gammal kompis från Mellansverige som sa att han ”gjorde åt” pengar – när han i själva verket (d v s tycker jag) gjorde av med dem. AI, som jag egentligen tänkte sluta använda, har två saker att säga om hitta-åt-et, dels:

Regionalt bruk: Uttrycket är mycket vanligt i folkmun, inte minst i norra och mellersta delarna av landet, för att betona att man lyckas lokalisera något som är borttappat eller svårt att upptäcka.

Hela min kunskapsbas (två exempel!) visade sig alltså solid: I allet, det med björnen, hade frasen uttalats av en norrlänning, i det andra var sagespersonen, den som gjorde åt pengar, från mellersta Sverige. Och hör förresten på den allvetande AI-ns råd angående det stilmässiga:

Stilnivå: Det fungerar bra i tal och ledig konversation, men bör undvikas i formell text eller myndighetsspråk där enklare verb som "hitta", "hitta (något) åt någon" eller "lokalisera" rekommenderas.

Men varför inte ”hitta åt” när det finns ”göra ngt åt, komma åt, dra åt”? Och så finns ”gå (hårt) åt (ngt)”. Nu blir det dock gå ut (promenix).

PS Vill gärna tillägga följande: bloggen har ofta en lättsam ton, men olyckor är inget att skämta om. Bärplockaren kan dessutom vara en av dem som lockas till Sverige och sen drabbas av orättvisa, för att inte säga fula, villkor 

Förslag till nästa års nyordslista: ytterligare betydelse av ”haspel”

I går komplicerade konspirationsteorier, i dag vanligt lättsamt gnäll: bloggen har något för alla! Måste ändå återknyta till det radioprogram som kommenterade politikers språk och där, enligt min åsikt, även de deltagande stundtals talade på ett obegripligt sätt. Eller obegripligt och obe-

gripligt – vad vet en som mestadels vistats i en värld där krigen inte var så nära, tågen gick i tid och det fanns insekter som skitade ner bilarnas vindrutor.

Man är inte ett med modersmålet längre, märker man dagarna i ända. Nå. En av de här deltagarna sa om en politiker att den hade en särskild usp. Trots att uspen presenterats i Sbråk-

bloggen minns inte dess skribent vad det betydde. Ordet låter ju annars rätt bra: ”Har du lagt uspen på dess plats?” Eller: ”Glöm inte att montera uspen på dassdörren!”

Vi har ju visp och hasp (asp, bisp, rasp, risp m fl) – även om jag sa fel i ett gammalt talesätt till helt nyligen: ”Så kan det gå när inte haspeln är på”. Sa jag. Som i barn- och ungdomen trakte-

rade såväl dasshaspar som haspelspön. Sån koppling i huvudet är känd som folketymologi:

man tar nåt som låter som nåt man kan. Wikipedia skriver att haspeln är:

en maskin eller maskindel för upplindning av garn, linor, papper med mera och består vanligen av en vals, som kan fås att rotera kring sin egen axel. Inom textilindustrin har haspel använts som längdmått på garn.

Så tokigt var det inte egentligen. Det blir inte bra när haspeln inte funkar, det vet fiskare. Lika illa när haspen är svår att sätta på – det vet dassbesökare. Det går nog ändå inte att snacka sig ur den här missen. Men uspen då, undrar någon. Jo, det är bara en av de nya, talrika förkort-

ningarna på engelska – som om det inte var nog med hela ord och uttryck från det språket.

Samma Wikipedia som här ovan, förklarar för en svensk fåkunnig att usp betyder ”unik konkurrensfördel eller unik säljfördel” och ”innebär att en vara eller tjänst har en fördel som konkurrenterna saknar”/---/ Den engelska internationella facktermen är unique selling proposition eller point, förkortat till usp.

Vi borde göra som islänningarna och hitta på ett inhemskt ord för denna utrikiska förkortning, men min stukade hjärna kan inte komma på nåt bra. Fast kanske haspel, och med en ny politisk innebörd? Alltså "en vals, som kan fås att rotera kring sin egen axel?"