Man tycker att man har reda på sig, men omgivningen är tveksam

Häromdagen grubblade jag över uttrycket ”reda i”, men kom visst ingen vart p g a slöhetsanfall. På seriösa sidor hittar man bara ”reda ut” och ”reda upp”. Informanten M säger sig känna av en liten betydelseskillnad: "reda ut" skulle då vara av mer ”teoretisk” karaktär medan "reda upp" sker i hemmets röra, t ex.

Själv är jag inte säker. Men nu gällde det "reda i", och för en gångs skull säger AI något som låter sant och genomtänkt (😊): ”uttrycket att reda i används i det svenska språket, men det är oftast en förkortning av eller en sammanblandning med mer etablerade uttryck”. Dessutom höll AI med informanten M om betydelseskillnaden mellan reda upp och reda ut.

Den sammanblandning av uttryck som nämns av AI är nog mellan dessa två samt ”bringa reda i”, något jag skrev neder häromdagen i denna blogg. I vilken också (och inte särskilt jättelänge sen) fanns funderingar av liknande slag kring ”reda i” saker och ting. Det verkar inte som om man själv har mycket reda på sig, upprepningarna duggar tätt!

Eftersom jag just använde frasen ”ha reda på” kändes det tvunget att rådfråga SAOB om även den kombinationen. Där fanns, svart på vitt, en mängd exempel – belägg – med uttrycket, bl a "han var en tusan att ha reda på sig”. De flesta var hundra år gamla eller mer. Något var bra mycket äldre. Det är sannolikt så att folk inte förstår en med tanke på den åldriga svenska man talar. Men sånt får man vanligen inte reda på (en lite mer känd formulering?).

Könade leksaker: det blir allt mindre lätt att tala och att skriva rätt

Som vanligt visade sig ett ord man reagerar inför som ovanligt plötsligt vara rätt vanligt. Det gäller verbet ”köna” som användes på följande sätt i ett av P1:s Språket (skrev ner meningar och delar därav): Både de könade och neutrala titlarna har använts för att synliggöra kvinnor i språket/ Vi använder inte könade artiklar i svenskan/ Sätta kön på substantiven.

Inte minst i Tyskland sliter man hårt med könande och felkönande, förstår jag. Där har man kvar fler genustrubblande ändelser, t ex Studenten (plural, manliga) och Studentinnen (plural, kvinnliga). Vi har haft de könsskiljande titlarna lärare/lärarinna, författare/författarinna som retat folk i årtionden (eller längre).

Oavsett dessa har det blivit mer komplicerat med fler kön. Med verbet ”köna” har jag problem, som det heter, ett rent estetiskt motstånd. Och jag skulle hellre formulera om det. Men man är förstås hämmad, uppvuxen som man är under omedvetna och ovetande tider (lätt ironi).

Hur diskuterar man detta i andra länder, kan man undra, hur talar man om genus i andra språk? Hur säger man ”köna” där man i högre grad könat sig igenom århundraden? Tänker åter på tyskan som har genus på mer än människor. Det gäller givetvis fler språk.

Vårt ”köna” är antagligen ett översättningslån från engelskan som (vad man kan förstå) använt ”gender” (substantiv: genus, kön) som verb längre. Vi skulle väl egentligen kunna säga ”genusa” likväl som ”köna”? I Cambridge Dictionary finns exempelmeningen Children don't usually gender their toys until they see adults doing it.

En sökning på svenska ”köna” tog mig till Teknologifrämjandet (vars föregångare var TNC) som svarade på en fråga från 2017 (!) om verbet. "Könade leksaker" finns med i svarets inledning samt om att köna en person som betyder:

att man tillskriver personen en viss könsidentitet, oftast i sammanhang där könet är irrelevant. Men man kan också köna saker eller företeelser. Om man säger t.ex. att vissa leksaker är för flickor och vissa är för pojkar har man könat leksakerna.