Allt som sker under himlen har sin tid. Och snorgärsar, bl a, har sin

Utlovade i går att slänga mig under bussen, ett uttryck som sparas endast för speciella tillfällen. Huvudet höll nämligen på att proppas igen av snusförnuftiga snorgärsar. Så kallade man snor-

ungar förr. Just nu är de i femtioårsåldern, för så ser livet ut. Alla mänskor sitter nån gång i den åldern och har blivit så vuxna att de vill förklara världen för andra.

Det gäller dem som överlevt. Och de som överlevt ännu längre och är sjuttiofem plus, kan minnas sina egna dagar där kring de femtio. Nu är det några s k krönikörer som retat upp mig, ska tilläggas. De har kommit på sånt som att tiden går fruktansvärt fort numera, att det mitt bland alla onda människor finns goda och att de själva aldrig ska bete sig mot sina barn som de egna stolpskotten mot dem.

Något decennium före och efter 45-årsåldern skrev jag kåserier i en lokaltidning. Minns det som igår, tyvärr. Mina iakttagelser av de enkla tingen var så grandiosa att de verkligen behövde spridas till alla. Kom någon typ i 75–80-årsåldern och tittade medlidsamt på mig tänkte jag nog att den stackarn inte hade ett liv. Och inget haft. Nu är jag den åldringen. Så det kan gå!

Ja, sånt sitter jag och äter opp på dagarna. Det gör en förstås oemottaglig för de femtioåriga krönikörernas beskäftigheter, men de har en annan publik. Tröstande ändå, för man vill ju inget riktigt illa, egentligen. Krönikor förr ägde förresten en annan tyngd, skojigheterna jag fick till hette, som sagt, kåserier.

Men säg den ilska som varar. I DN fann jag just en person som skrivit ett KÅSERI. Dessutom om mina hjärnfrågor (hjärte- är att ta i). Kåsören hade blivit arg på en felstavad skylt, där parallell stavats med endast tre l, och skrev så här:

För säkerhets skull googlar jag ordet parallell. Det finns nämligen många alltför flata språkvetare som accepterar alternativa stavningar av ord som folk ändå inte klarar av att stava rätt, till exempel ordet kolleger. Det är verkligen att ge upp. Att de som gör fel ska få göra lite hur som helst, i stället för att man premierar dem som lärt sig.

Naturligtvis var jag tvungen att kolla denna kåsörs ålder: nästan femtiosex. Förbi snorgärs-

åldern. Och med verkliga iakttagelser. Ilskan rann bort.

Kommer "hamna på efterkälken" tillbaka efter de missade tågen?

Ibland kan man höra språkliga saker som inte stämmer en i moll. Först bakgrunden. Antingen har jag hittat på, eller så talar jag sanning om "nya" observationer från de två, tre, fyra senaste decennierna. Här kan en person nämnas som exempel, den förste jag såg (samt hörde) sitta och tala (skrika) i en mobil. Det var på ett tåg. 

Slut som språklig bild? Michal Balig, Unsplash

Apropå tåg minns jag även en tid (80-tal?) när folk ofta sa att det var viktigt att ”inte missa tåget”. Då hade våra nya effektiva (mja) liv börjat prägla oss. Den bildliga betydelsen av att ”inte missa tåget” eller ”vara med" på det, gällde moderniteter av tekniskt slag. Vi missa-

de dem inte, utan sitter nu fast på de "tågen".

Åter till inledningens mening: vad är det som får en gammal gnällspik att se en strimma språkligt ljus? Jo, det gjorde den person som häromdagen talade om att det är viktigt att ”inte komma på efterkälken”. Tänk, va!? Det handlar väl om samma sak egentligen: att inte hänga med. Men det var just "efterkälken" som framkallade glädjen, att man slapp "tåget" alla var tvungna att ”vara med på”.

 
Just när denna efterkälke nämndes – uttrycket är flera hundra år gammalt – slog det mig att tågmetaforen inte hörts på länge. Nu handlar det säkert inte om det faktum att tåg inte längre

(i den verkliga världen) utgör en bra bild av sånt som går framåt och i tid. Men språkliga klichéer brukar inte bry sig om dylikt, så jag tänker fortsätta vara glad för efterkälken.

PS Det finns bilder på efterkälkar, bl a hos Kalmar läns museum. Är osäker på om/ hur man får använda deras illustrationer. Googla KLM 45150, och se en sån kälke i museets digitala arkiv.

"Halvljummen" är inte något så banalt som det i förstone kan låta

Fick slänga in ett PS igår när jag klantat till det och av misstag tagit bort några mer entusias-

tiska mottagare av nya bibelöversättningen. Till dem hör Åke Bonnier, biskop emeritus, tillika ordförande i Bibelsällskapet. Han säger att denna översättning ”är mer grundspråksnära och håller sig närmre texten som den är formulerad för 2 000 år sedan (TV4:s webbnyheter 24/9). Och vidare anser han att

grekiskan är mer öppen för tolkningar vilket gör att söner inte längre enbart översätts som söner, utan barn och döttrar också.
– Det är inget vi gör för att det helt plötsligt är 2020-talet, utan för att den grekiska grund-

texten både ser kvinnligt och manligt.

Mindre negativa tongångar från kyrkligt än profant håll, alltså. I slutet av texten står: ”Vid ett kyrkomöte i november kommer Svenska kyrkan att besluta om den nya översättningen ska användas i gudstjänsten och i så fall från när”. Folk får väl hålla öronen öppna i julottan, eller när det är vår tids nya skaror  ”halvljumma” brukar inta kyrkorummet. ”Halvljummen” var min fars beskrivning av ”halvreligiösa” eller något liknande. Han (född 1912) hade väl hört det ibland under livets gång och anammat uttrycket.

Frågan är om han hade en aning om dess brutala ursprung. För vid sökandet efter ”halvljum-

men” stöter man på hänvisningar till Uppenbarelseboken 3:15–16. Bibleinfo skriver om dessa verser: ”Gud tycker inte om obeslutsamhet, särskilt när det gäller andliga ting”. Så här bannar Herren en av sina församlingar:

Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antin-

gen kall eller varm! Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.

Ord och inga visor, och inte lika poetiskt språk som i Höga Visan, får man väl säga.

Mer om en gammal bok vars betydelse inte ska underskattas!

Inte jättekyrklig eller -religiös måste man ändå få tänka, tycka och känna ett och annat inför den nya bibelöversättning som ärkebiskopen ”avtäckte” på Bokmässan. Använder citattecken för en sån ”händelse”, i egenskap av vanlig människa kan man tycka att det låter sisdär.

Men visst, sån är världen vorden, lite modernt halvsvulstig! Från olika håll kommer diverse åsikter om den nya översättningen: att den ligger för nära den förra i tid, att den är så bra samt att den är så dålig. Man är ingen expert på området, men det är lätt att falla för Björn Wimans (kulturchef, DN) allmänfolkliga (tror jag) uppfattning.

Ska nu slött citera ett par av de nämnda olika hållen. Björn Wiman skriver (DN, 24/9) att bibelns språk inte är ”en angelägenhet bara för teologer eller Svenska kyrkan, utan en del av den svenska kulturen”. Där håller jag med. Bl a ondgör han sig över att ”Herrens bön”, eller ”Fader vår” nu skiftat gestalt: från originalet där den börjar ”Fader vår, som är i himmelen” till översättningen 1981 med inledningen ”Vår fader, du som är i himlen”. Här behålls dock rytmen, anser han, och jämför med nya: ”Vår Far i himlen!” Men lägger till att den åsikten är

en detalj, en skönhetsfläck i en på många sätt lödig översättning, som på andra ställen återupprättar en del av den karga skönhet som den uttalade vurmen för vardagssvenskan tvättade bort i översättningen från 1981.

B W efterlyser författare som hade kunnat ge slutresultatet ett stilistiskt bättre språk, och tror att ”den ordagranna troheten till grekiskan varit viktigare än en god och stilsäker svenska”, samt kallar texten ”kantig och oskön” på vissa ställen.

I en s k understreckare (SvD 25/9), beskriver Dick Harrison fermt Gustav Vasas bibel från 1500-talet: att bl a språkdräkten i den fick ”ofantligt inflytande ”på svensk bildning, svenskt tungomål och svensk kultur i allmänhet”. Och att det är ”påfallande lätt att än i dag läsa den och tillgodogöra sig inne­hållet”.

PS Amenvatusan! Nu har ett par rader om de mer entusiastiska mottagarna av översättningen fallit bort. Dem ska jag söka i Words "versionshistorik" och återkomma. Sånt här får inte ske...

Går man ändå in i "skönhetsvärlden" hoppar man högt av skräck

Vore dumt att påstå att ens forskning är särskilt framstående, men det gör inget. Man inte är knuten till något allvarligare forskningsinstitut än ens eget. Likafullt kan det dra ut en i mänskliga tassemarker. Trots försök kommer jag inte loss från de två senaste inläggens ”skönhetskommentarer”, men betänk: bloggens främsta anledning är språkfördärvet.

Bäst att först göra avbön om det som komma skall, i det här j-a landet kan man inte ostraffat sitta och ha (egentligen rätt vanliga) åsikter. Försiktigheten gäller t ex ett program där vissa inslag går ut på att stajla, som det heter, människor som kan se ut som en själv. Att folk som jobbar med smink och hår har sin egen terminologi är inte konstigt, men citat från detta program och andra ”skönhetsställen” har inte för avsikt att klanka ner på just dessa individer. Den större upprördheten i Sbråkbloggen gäller dem som har språket som arbetsredskap inom medier, myndigheter och läroanstalter.

Här ett par citat, tips, från frisörer/hårstylister: ”Jag vill gå varmare här”. Och: ”Gå au naturel* och framhäv det varma och guldiga i håret!”. Problemet är det lilla verbet ”gå”, bra mycket mera använt i engelskan. Vänder man sig till Cambridge Dictionary (grammatik) förklaras detta ”go” så här: ”We use go + an adjective (complement) to describe changes to the state of things”. Alltså, engelskan använder ”go” plus ett adjektiv för att beskriva förändringar i sakers tillstånd (ingen vidare översättning kanske, men sann).

Sen ett exempel: ”Don’t let the coffee go cold”. På svenska: låt inte kaffet kallna (bli kallt). Från annat ställe: ”go bald, go yellow, go red” – bli skallig, bli gul (gulna), bli röd (rodna). Det här liknar (min käpphäst!) ”när det kommer till” som nu blivit gängse i svenskan och som gör att när det gäller, handlar om, rör m fl begrepp dör. Det är ett stort ingrepp som experter nonchar (nonchalerar).

Rolig och/eller hemsk var makeupkommentaren ”jag ville få hennes ögon att poppa”. Och jag, en enkel 76-åring som vet att verbet ”pop” bl a betyder ”hoppa”, tänkte att nu går de väl väl långt, de här sminkartisterna! Slår man svenska ”få ögonen att poppa” beskriver sminkösen AI det så här: ”Du får ögonen att poppa genom att använda kontrastfärger som matchar din specifika ögonfärg och ljusa upp ögats inre vrå”. Vi människor skulle säga ”framträda” för ”poppa” i detta fall.

Men man kan gå (se vad jag skämtar) ännu räddare: På den gigantiska webbplatsen Reddit, skriver en person: ”Första gången mitt öga poppade ut var för 8 månader sen när jag försökte få mina ögon att se stora ut genom att lyfta mina ögonlock…/”


* Intressant blandning av översatt engelska samt franskt uttryck. Uppmaningen är ”var naturlig”, alltså: ”behåll din naturliga hårfärg”

Pajasbyxor stora som hus, hur hamnar de i en blogg om språk?

Kalasbyxor i går, clownbyxor i dag. Så kan modet ut. Men full koll, som det heter, har man inte. Krialäsaren och dito lyssnaren (har hittat på orden, slå inte upp dem), d v s jag, har dock missat något viktigt. De enormt vida byxor som sista tiden flaxat förbi i verkligheten och medierna (programledares klädsel), kallas pajazzobyxor. Har jag varit övertygad om.

Av alla språkgalningar har just jag läst fel, de går under namnet palazzobyxor. Misstaget får placeras i det folketymologiska rummet, där man säger jämmeriad (för jeremiad), hjortronsalt (hjorthornssalt), vinbärssnäcka (vinbergssnäcka). Ordet pajazzo är svårt att hitta, men SAOB har med det, då försvenskat till pajasso.

Från operan Pajazzo 1892 (Wikipedia)

Ursprunget kommer från en ”groteskt kostymerad komisk figur i den italienska folkkomedien” (SAOB) och denna pajas har en mängd stavningar under olika tider samt i olika språk. ”Pajazzo” är även namnet på en opera (1892) av Ruggiero Leoncavallo.

Den nya palazzobyxan, då? Den som är så vid och lång att folk snubblar på den och slår sig? Jo, ordet ”palazzo” är italienska för stort hus, palats, så enkelt var det. Under årens lopp när unga släktingar och vänner tittat på bilder av oss äldre som unga har de skrattat ihjäl sig åt våra töntiga kläder. Jag säger bara det. Samt att de många kvinnor i olika åldrar som gick runt i tajta tajts nu har palazzobyxor.

Det får räcka med mode och kläder på ett tag. Smink är för allvarligt att tänka på, när barn ner i åttaårsåldern utför ”hudrutiner” för att ”ta hand om sin hud”. Och deras mammor är behjälpliga med hudkrämer och smink (har jag sett och hört).

Ingen tillväxt utan kommers: släng dina för långa/för korta brallor!

Det var väl ingen som trodde på det som förutskickades igår: att bloggen skulle handla om mode, smink och kläder. Men si, det var fel, för de är också intressen, på samma sätt som språkjoxet. Alla dessa ämnen har nämligen stora likheter: Beständighet är inte deras främsta egenskap! De förändras med samma snabbhet numera, p g a alla-vet-varför.

Vad som däremot inte ändras är undertecknads förvåning över massornas lydnad. Ingen klarar sig undan helt, men här kommer ett par exempel ur en förhållandevis lång levnad. Med vidhängande omväxlande klädproblem: de påhängda plagg som dikterades nånstans ifrån.

Många barn (särskilt flickor) på 50- och 60-talen hade kalasbyxor. Det var inte mycket av kalas över dem, de var främst värmande, tjocka strumpbyxor som bars under långbyxor och kjolar. Unga flickor och kvinnor drömde mardrömmar om att gå ut i enbart kalasbyxor: att ha glömt långbyxorna eller kjolen över dem. Men sen länge går kvinnor i alla åldrar i såna brallor utan att drömma mardrömmar (såvitt man vet) om klädseln. Och de nya "kalasbyxorna" är betydligt mer åtsmitande än de äldre barnvarianterna.

De ”utställda” (utsvängda, säger man visst nu) långbyxorna var en stor modesak för unga på 60- och 70-talen. De var det enda raka (!) att ha, tyckte jag, som (det har bara hänt den gången) hade en genomtänkt teori om att de var den optimala och snyggaste klädseln: nertill bildade de en bred bas för kroppen och skapade tillsammans med axlarnas bredd en harmonisk balans (släng dig i väggen varenda åldrig designgubbe, här finns det tankar, förstår du!).

I flera år stretade jag emot, sen tog de raka byxbenen över världen. Överväldigad av detta modeövergrepp har jag låtit bli att senare falla för ¾-byxor (capri- eller piratbyxor). Detsamma gäller "långbyxor" som flaxar en decimeter ovanför foten: Vill inga andra längder ha än de långa. Dock inte så ininorden långa och vida att man snubblar på dem. Mer mode imorgon.

Min nya allmänbildning skrivs: Japaner, japaner, överallt japaner!*

Även den som anser sig ha en hyfsad allmänbildning, kan glömma den saken. Eller hur det ska uttryckas: allmänbildning är något annat nu än den varit. Möjligen gäller det även en själv. I en allmändiskussion som jag inget minns av i övrigt, sa informanten P: ”Det är ju som Mr Miyagi säger". Jag sa förstås: ”vem då sa du”?

P fortsatte: ”Han, mentorn i Karate Kid”. Det var dags att erkänna ett uppenbarligen häpnads-

väckande faktum: ”Jag har aldrig sett Karate Kid”. Informanten P sa, nej, utbrast (och då menar jag UTBRAST): ”Har du inte sett Karate Kid?” Man kontrar: ”Nej, men kan du Kungssången? Eller de vanligaste vilda vår- och sommarblommorna placerade i ungefärlig tid för uppdykan-

de/blomning?" (Även om käppar satts i just de tidsmässiga hjulen.)

Den ca fyra decennier yngre informanten har tappat intresset. Och så här ser stor del av ens kvarvarande tid – och man själv – ut: som ett mycket stort frågetecken. I en artikel om Elon Musk nämndes något som kallades kusliga dalen. Utan citattecken, vilket innebär att begreppet inte är nåt ”särskilt”. Efterforskning visar att det stammar från en tid när man själv var helt ung, mer än ett halvsekel sen. Masahiro Mori skrev 1970 berättelsen ”Kusliga delen”. På Wikipedia beskrivs Moris hypotes om ”kusliga dalen som "det motbjudande

området mellan 'knappt människa' och 'helt och hållet människa'/…/ Namnet fångar upp idén att en robot som "nästan" är en människa kommer att verka kuslig, och därför miss-

lyckas med att väcka den empati som krävs för produktiva människa-robot-interaktioner"

Det svenska uttrycket ”kusliga dalen" började användas i allt högre grad för ett par decennier sen. Till min egen allmänbildning hör f ö mycket få japaner. Och ändå fick jag nyligen lära mig om den världskände animatören/regissören m m, Hayao Miyazaki. Slog upp japanska ordet för "allmänbildning" på Google Translate: 一般常識 Lägg det på minnet!


*Jerringcitatet är inte helt korrekt. Han sa upprepat "japaner, japaner", men AI berättar att slutet på uttrycket är en myt: "Tillägget 'överallt japaner' har lagts till i efterhand i folkmynnet och blivit ett bevingat uttryck". OBS! Det är inte jag som skrivit folkmynnet…

🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖

Med massor av ord förklarar AI vad de flesta anser vara självklart

Ibland är det svårt att återge de problem en sbråkbloggare kan råka ut för, men med inte alltför mycket mellan öronen brukar jag ändå lockas försöka. Det hela började med en radioreporter som är mycket svår (för mig) att lyssna på eftersom vederbörande har en märkligt konstlad och tillgjord dialekt.

Googlade lite för att få medhåll och fann något åt hållet på Flashback, där en person kallade sättet att tala för en ”huvetpåsnedröst”. Jag tyckte att det var en både kul och träffande beskriv-

ning av den kvinnliga stämma som stört många av oss sen flickåren: De vuxna amerikanska filmstjärnor som pratade med småbarnsröster fick oss att häpna då, för snart hundra år sen.

Nu gick denna iakttagelse betydligt längre, ut i den nya AI-sfären. För att se om det fanns fler användare av "huvetpåsnedröst" sökte jag på Google och strax stod AI-översikten i givakt och gav sitt svar, det som i ena stunden ser ut på ett sätt, i den andra stunden på ett annat. I sitt första svar kallade intelligensen det frejdigt ett ”svenskt uttryck” och förklarade med sin egen "röst", en sån som säger självklarheter som vore frågeställaren ett mycket litet barn.

Detta ”svenska uttryck” som inte är annat än en språkligt kreativ människas påhitt, står icke att finna på nätet – de få träffarna kommer från en och samma persons inlägg. AI-n håller lägger sen ut texten på det sätt man själv och flera tusen andra skulle kunna genom uttryckets roliga och träffande karaktär. AI:

Uttrycket "huvudet på sned-röst" beskriver den typ av röst, tonfall och röstläge man ofta reflexmässigt tar till när man pratar med någon man vill visa extra mycket empati, omsorg, tröst eller medkänsla för.
Det är tätt sammankopplat med det fysiska kroppsspråket att lägga huvudet på sned, vilket signalerar ödmjukhet, att man lyssnar aktivt och att man inte utgör något hot.

Därefter följer det ursmarta tillägget om ”Användningsområden: Rösten används ofta till småbarn, sällskapsdjur eller till en vuxen vän som går igenom något svårt och behöver tröst".

För att bevara det lilla kvarvarande förståndet är det bäst att avstå från såna hobbyarbeten

 (d v s kolla AI-översiktens svar), men något säger att detta är allvarligt – förutom allt de AI-kunniga varnar för. Det här visar enbart på att vi antagligen dräneras allt fortare på egentänkta tankar. Avog mot truismer och klyschiga uttryck skrev jag följande i Google: ”Varför säger folk att de vill krypa upp i en soffa på hösten, dricka te och läsa en god bok?”

Gör gärna detsamma och få en uppsats som förklarar den eviga klyschan med längden av en uppsats. Ändra gärna om frågan lite och få ett annorlunda formulerat svar med självklarheter.

Apropå klimatet: är inte den mentala luft vi andas hemskt giftig?

Om man nu är en gammal kärring är det väl ens jobb att vara gammal kärring? Min medvetenhet om olika åldrar är stor, jag har befunnit mig i flera av dem. Klagar man på nutiden, konstiga trender och kläder, säger alltid nån näsvis generationskamrat: ”Jamen, du har väl också varit ung?” Tänk för att jag har det, men alla har inte varit gamla.

Och om nu unga får ”relatera” till sin situation och ”identifiera sig” med den de är samt ”vaaaara” den de är, ja, då kanske man får det själv?! I raptus av (över, om, på, kring – välj vilken j-a preposition som helst, huvudsaken är ju att man förstååår) den blandning av skit och pannkaka som vi får över oss av it-världen, dess utlöpare och medlöpare, tänker jag fortsätta dra efter andan beträffande den sammansättningen.

Vid sidan av frossandet i senaste skoltragedin* och de roliga spetskläderna (se gårdagens inlägg) i en stor, tidigare seriös, tidning, fanns även en lång artikel om Zara Larssons (nånsin hört talas om den medvetna feministen?) makeup. Ett flertal bilder (som är nästan likadana) beskriver en världsberömd stylists sminkningar av, i detta fall, den nämnda artisten.

Man kommer rätt nära själva utseendeidén om man tänker sig en person som först doppats i jordgubbssylt och därefter i mångfärgad glasströssel. Regnbågars regnbågar och så glitter, silver, guld – allt till en blandning som i ens hårdfört dystra ungdom hade kallats billig. Eller barnestetik, kanske. Man tänker genast på My Little Pony.

Den oglamorösa tid som var ens första vuxentillvaro (vi kan säga tidigt 70-tal) erbjöd kläder som inte satt smetade runt kroppen eller inbjöd fluktare, skorna hade plats för alla tår och behövde inte vara kanotlånga. Klackarna, om de fanns, var breda och klarade kullerstensgator. Kort sagt bekvämt.

Många som hör mina tirader konstaterar att jag bara är avundsjuk. Ja, om man ändå fått ha en ungdom där man var klädd i små tyglappar och doppad i sylt och glitterströssel – då hade man sluppit sitta här och skrivit bittra rader i en blogg utan kommentarsfält.

Visst ja! En förgrämt besk kommentar till: Artiklarna som behandlats i går och idag har varit placerade på den stora rikstidningens kultursida. Tänk vad åsikter om vad som är kultur kan ändras när tiden går. Ytterligare en rubrik som uppträdde i klump med de övriga löd ”Ny film skildrar folkbildningens kris”. Folkbildning, vad är det?


*Informanten M konstaterade att om skolmördarnas ambition är att "bli kända" – kommentaren återkommer ofta – så ser medierna till att detta sker.

Allt som osorterat faller över en dagligen blir på tok för mycket

Roliga är de måttenheter som beskrivits nyligen, ni vet det där om hur många fotbollsplaner något är och som ingenting säger många av oss. Om det var i skriven eller talad text minns jag inte, men i en nyhet sas att ”området motsvarar ungefär 200 fotbollsplaner”. P g a stort intresse för ytor (skämtar givetvis) dök jag ner i nätets information som gav följande skakiga besked:

200 fotbollsplaner motsvarar en yta på ungefär 1 080 000 till 1 428 000 kvadratmeter (eller cirka 108 till 143 hektar), beroende på vilken storlek som används för en standardplan.

Se där: standardplan! Det gör ju måttet väldigt ungefärligt. Kanske är då den nya måttenheten ”Gamla stan” att föredra. Dess yta, 36 ha, bör väl inte svaja som fotbollsplanerna gör? Men det hördes folkliga invändningar mot Gamla stan-måttet. Liseberg är ca 25 ha, och Korpilombolo 105 – lite drygt 200 fotbollsplaner. Användbara för dem som inte gillar Stockholmsjämförelser.

Nu över till den drunkningsdöd man känner av när man prenumererar på enbart en digital tidning och får hela flödet kastat över sig utan åtskillnad. I går hamnade tre "nyheter" nära varandra. Den första var ett jättepaket artiklar som kan rubriceras ”skoltragedi”. Som vanligt sker i de flesta medier ett frossande i en sådan tragedi. Det anser jag vara vidrigt.

Strax därpå var rubriken ”Därför bär alla coola tjejer spets just nu”. Ett stort antal bilder visade kvinnor som, förutom ett par historiska damer, bar kläder som ansågs vara spetstyg, men där de flesta var  avslöjande schablonplagg som alltid betraktats som under- eller strippkläder.

Ett par var bara spetskantade linnen, som kreti och pleti kan ha och sova i. Zara Larsson håller dock på att åla ur sitt, på alla fyra på en gräsmatta. Det vore bra om alla moderna feminist-

ikoner – med den sexualfixerade Madonna i spetsen (!) – stängde till om sin köttbutik en smula. Och horderna av sångerskor som sjunger och framträder i trosor har väl snart reclaimat sina kroppar så det räcker. För tillfället hindrar mig vreden att skriva vidare. Återkommer.

Sbråkbloggaren + AI-översikten = sant? Hit med relationsexperten

När man sitter och läser en tidning händer det att man inte förstår. Ibland beror det på egen okunskap, eller så har skribenten uttryckt sig kryckigt. Men det är inte heller så himla lätt att skriva så de flesta förstår: har man totat ihop texter själv i sina dar kan man också känna för-

ståelse m m. Här en mening från en av de stora blaskorna, där en del av texten tagits ut och använts som ett stort citat. Och där stod:

Sedan Gulfkriget 1991 har ryska strateger fruktat, och aspirerat mot, de förmågor som gjorde att USA och dess partners vann: långräckviddig bekämpning och informationsövertag

För egen del är problemet ”aspirerat mot”. Ställer en fråga rätt ut på nätet. AI-översikten ligger som vanligt överst, och den svarar så här: ”Efter verbet aspirera används antingen preposi-

tionen på eller till”. Nu inser den uppmärksamme läsaren att den bloggare som här skriver börjat få en bättre relation till just denna AI.

För bara någon månad sen jag lovade mig själv att inte använda den utan alltid skrolla vidare till Wikipedia eller andra uppslagsställen. Just nu skrev AI det jag själv tyckte. Och håller någon med en så veknar man. Ibland är det ett misstag, men vi struntar i ett sådant slags aber nu.

Saken är också att AI ”angav” sin källa, SAOB. Och den sida i uppslagsverket som handlar om ”aspirera” är från 1902! Jag frågar min kompis (?) AI igen om inte ”aspirera mot” är fel. Intelligensen, diplomatisk som få, svarar att mot ”i regel räknas som fel eller mindre lyckat”. Samt ger en ett korrekt alternativ: ”Om du menar att man siktar på ett visst mål eller ideal är det bättre att skriva sträva mot eller trakta efter”. Och hänvisar här till Wiktionary.

Det är inte första (eller andra, eventuellt heller inte tredje) gången som det nya mot-et tas upp i bloggen som störande läsmoment. Själv reagerade jag första gången någon ”jobbade mot barn och ungdom”. Elakt, tyckte jag. Hur det ska gå med AI-översiktens och min nya vänskap står skrivet i stjärnorna, det är ännu en svårbedömd relation.

Konsumtionshetsen gäller vanligen prylar, men nu konsumeras allt

Prismärkning. Bild Bernard Hermant, Unsplash

Angående löftet från igår: inget förutskickat är så lätt att hålla som att fortsätta gnälla! Positivitets-

trams är överdrivet. I dag blir det klagomål på ordens innehåll, hur de glidit in i en konsumistisk svada, eller ska man kalla det en förvriden världs-

bild? Det som satte mig på ett så uppenbart spår var, som ofta, ett radioprogram.

Som också mycket ofta var ämnet i sig intressant, kolla bara programrubriken: ”Så påverkas Sverige av arvet efter alla babyboomers”. Med denna utri-

kiska benämning avses oss/vi, generationerna från 40- och 50-talen. Givetvis gäller det inte alla, men många har lyckats sopa ihop försvarliga penning-

mängder som nu/snart skickas vidare till de unga.

En nationalekonom (eller om det var en psykolog) berättade vad som kan hända om pengar s a s flyger på folk, det kan ske via en vinst eller ett arv: ”Man tenderar att arbeta mindre, d v s man konsu-

merar mer fritid”. För mig som vanligen går vid sidan om de flesta diskussioner och mer lägger märke till vilket språk som används, dyker uttryckssätt upp som känns människofientliga.

Upprepa detta högt: ”konsumera mer fritid”. Inget ont om ekonomen/psykologen, de har lärt sig tala så här. Inte enbart fritid konsumeras, se på följande mening: ”Folk konsumerar mer fordon”.

Klart det är allom bekant att folk ”konsumerar fordon”. Och hör eller ser man något ur den s k dejtingvärlden pågår ju även där en slags konsumtion. Public Services koppleriprogram kom-

mer jag aldrig vänja mig vid, trots att det pågår värre varianter av människohandel över hela världen. Förtingligande vore ett bättre ord än det frejdiga ”konsumtion”. I samma stora låda av konsumtionsprylar ligger ”kulturkonsumtion”. Hur är det möjligt att sätta ihop de två orden?

Filosofen om vad som är dött – och inte. Sen en överraskning!

Nietzsche 1867. Wikipedia

I den här bloggen tittar man gärna bakåt, skrev jag i går. Det handlade om de numera utdöda tankstrecken – bra verktyg för skribenter!

”Gud är död”, sa Nietzsche i slutet av 1800-talet, men då menade han inte ”att en bokstavlig gud har funnits och dött”, utan ”att tron på Gud och kristna värderingar inte längre fungerar eller behövs i det moder-

na samhället, eftersom vetenskapen och upplysningen har gjort den kristna världsbilden överflödig”.

Som KD ungefär, kan man tänka, fast det inte sägs lika rent ut. Jodå: 

t o m hit var det föregående bara ett knasigt hugskott apropå min fruktan att tankstrecket dött (i detta huvud löper associationerna amok, förstår Vän av Ordning). Stycket om Nietzsche är hämtat från Wikipedia (den engelska W).

Men jag hade ju tänkt prata – skrika – om tankstreckets död. En längre tid har man kunnat se detta skiljetecken ditstoppat utan just en tanke! Och apropå tanke har det aldrig hetat ”tankestreck”, skrev den enastående språkvetaren Siv Strömquist i en språkspalt (SvD 2009):

Jag har under årens lopp mött många studenter som varit villiga att svära på att de fått lära sig att skiljetecknet i fråga heter ”tankestreck”. Tankstrecket är visserligen vårt yngsta skiljetecken, men det finns dokumenterat i svenska skrivhandböcker sedan tidigt 1800-tal. Så nog har vi haft tid på oss att nöta in att tecknets rätta benämning är just tankstreck.

Tillbaka till dess funktion. Här satt man sig ner för att söka efter alla horribla användningar, men i de tidningar som förr hade förnamnet morgon-, hittar jag i dag inga exempel alls. Betyder detta att det ännu finns de som kan och vill hantera tankstreck?

Ja, det är en annan femma i lokaltidningar, men där finns en hel del andra femmor, så… 

Hur som helst slapp nu läsaren av bloggen en massa citat från pappersböcker om vad TANKSTRECK används till: en hel mängd stilistiskt finlir.

Den som har tillgång till ”Svenska skrivregler, utgivna av svenska språknämnden” (min upplaga från 2001), kan finna paragraferna 218 t o m 228 med en så kallad fullödig beskrivning. Och jag häpnar över dagens fynd. Kanske är inte heller Gud död?

Som så mycket annat börjar denna drapa i dur och slutar i moll

När människor tycker detsamma som en själv – sker inte ofta – kan man väl få bli glad? Men det brukar inte vara så lång stund. P1:s Språket har på senare tid sänt programserien ”Språket i valrörelsen”. Den har tagits upp här i bloggen: politikerspråket är något av ett eget lingo!

Nu nämndes de ”hårt arbetande människor” som också gavs som exempel i gårdagens Sbråk apropå klyschor. De hårt jobbande finns hos fler av partierna och beskriver väl den bättre delen av folket. För övrigt är, enligt programmet, också ”vanligt folk” ett välanvänt epitet på popula-
sen. Som det gamla ”verklighetens folk”, för dem som minns.

En person ur detta folk hade hört av sig till programmet och undrat över vilka ”våra äldre, ungdomar och barn” är. Vem äger dem men inte folk i åldrarna däremellan? En gammal norrländsk släkting kunde fråga om ett barn: ”Vems är han/hon” eller ”vem rår om han/hon”? (Minns jag rätt användes subjektsform för dessa pronomen.)

Deltagarna i programmet, en journalist, inrikespolitisk kommentator, och en docent i svenska, förklarade det delvis förståeliga i begreppet ”våra”: att det visar ansvar och välvilja för dem som ”inte är hårt arbetande – utan ”tärande, inte närande”. Så långt var jag med. Det där ”våra äldre” är en egentligen en av denna åldrings käpphästar.

Journalisten som likaså ogillade ”våra”-benämningen sa plötsligt: ”vi börjar lista alla mina icks i politiken.” På samma gång tänkte jag ”oh så bra, men hur TALAR hon?” Förmodligen hör ”icks” till folkets språk. Betyder ”usch” eller ”blä”. Finare kan man säga att man ”ogillar” något.

Det var ett bra program ändå, det var ett bra program! Men sen sa samma person om politiker-
nas flirt med (t ex) äldre, att ”det är som vi [med vi avsågs politikerna och deras tankar] måste visa att vi inte bara sitter på vårt glasberg”.

 
Säkert är följande en löjlig petimäterkommentar från en av ”våra äldre”, men att ”sitta på glasberget” och ”sitta i glashus” är två skilda saker. Som ett språkprogram kunde förklara. 

Här passar väl inget av dem, "sitta i vårt elfenbenstorn", vore ett mer passande uttryck. 

Goethe hade en tjock plånbok men likafullt skrev han bestsellers

Skamset gås här tillbaka till inlägget 12 augusti. Där var jag (av alla!) ett exempel på hur ett ”nytt” språk tränger sig in i ens gängse, välbekanta, jag höll på att skriva medfödda. Det är fegt att ändra i efterhand (vilket dock sker ibland, man är en dålig människa) så här citeras i stället!

Alltså, 12 augusti började en mening så här: ”Däremot finns en mycket tunn gräns (’fin linje’, säger de yngre efter ’fin line’) mellan hur olika individer… blablabla” Det är inte klokt. Jag har gjort EXAKT samma misstag rätt nyligt. Har åldern gjort en obildbar – förutom glömsk? Eller är dessa två släkt? Det heter ”en hårfin gräns”. Inte ”fin/tunn linje”, heller inte ”tunn gräns”.

Egentligen var dagen tänkt åt att på nåt sätt klämma in ett Goethe-citat i texten. Så jag sätter igång. Politikerklyschor har det talats om ett antal gånger. Ulf K är den som fått bära hundhuvudet p g a några av sina favoritklichéer (verktyg i verktygslådan, hårt arbetande människor, två tankar i huvet samtidigt), men han är i sanningens namn inte ensam. Fler människor har också en förkärlek för likande  ”bilder/uttryckssätt”.

I år är det ett jädrans tjat om hur mycket pengar som ska ramla in i folks plånböcker: Intres-

sant, särskilt som allt färre har verkliga (”fysiska”, säger man visst) plånböcker. Hörde på radion nåt om att det här plånboksvalfläsket inte är lika angeläget längre för en del grupper.

Vi har ju ”tjockare plånböcker” än på länge, sa mannen i radion, vem han nu var.

Det finns givetvis de som har riktigt ont om pengar, men många har mycket mer än de behöver eller ”gör av med”. Men när man hör alla lockrop – fler för var dag vi kommer närmre valdagen, och det är då man får användning för Goethes välformulerade mening: ”Man märker avsikten och blir förstämd”.

Så litet är avståndet mellan kaffekoppar, månen och ond bråd död

Om tv-programmet ”Atlantens mörka vatten” stod i texten under: ”Under vintern är vattnet i Nordatlanten extra förrädiskt. Enorma stormar kan blossa upp när som helst”. Inte helt olikt en själv, man blossar också upp när som helst vid tanken på ett rikt språk som blir allt fattigare. 

Alla rymmer de 1 1/2 deciliter

Men nu skulle det handla om yt- och andra mått. En blick ner i ett tvådecilitersmått förvånade mig. På andra sidan markeringen

1 ½ dl stod ”kaffekopp”. Det begreppet användes i recept förr och visade sig stäm-

ma med vad de äldre kopparna i min ägo rymmer. Får ha dem som mått, de blir ofta kvar i skåpet.

För inte länge sen tog bloggen upp roliga ytmått, svårfattbara, trots att de sägs ge en aning om ytors storlekar. Instämmer med personen på X som skrev: ”Intressant jämförelse att beskriva en skogs storlek som ’åtta

Gamla stan’. Svårt för någon som aldrig varit utanför tullarna att beskriva storleken på något".

Lättare då med traditionella ”hektar, ar, kvadratmeter” och äldre: ”tunnland”, men ofta används ”fotbollsplaner”. Oinsatt i mycket kan måttet ”tusen fotbollsplaner” ge en problem. 

Det finns värre saker, tex det där om att ett papper vikt 42 gånger skulle kunna nå till månen.

Alla som försökt vet att man inte kan vika så många gånger, men det är i alla fall svårt att tro på siffran 42, även om den också är meningen med livet, enligt boken Liftarens guide till galaxen. Den 42-faldiga vikningen leder vidare till en Reddittråd (på nätet), där någon beskrev det lika-

ledes obegripbara exponentiella ”tillväxtsättet”.

Snart tog en annan upp MythBusters, och en av de klyftskallar, Grant Imahara, som deltog i det amerikanska tv-programmet, där man en gång försökte sig på en ”jättevikning”. G Imahara dog ung (49) av en hjärnblödning (2020) och tråden övergick till att handla om inläggsskribenter-

nas släkt och vänner som dött av det livsfarliga tillståndet.

Och Reddit blev plötsligt ett gigantiskt, världsvitt kaffebord där människor luftade sina sorger och bekymmer. Över en kopp kaffe, kanske.

Om allt ginge bara man ville, såge världen säkert annorlunda ut

Allt går bara man vill! Man har hört det sen barnsben, men kanske själv velat en massa saker som inte gått att förverkliga. Ibland för att man velat (!), ibland för att man inte visat sig vara kapabel. Det finns andra intressanta ämnen än språkjox, och i dag kom åter en påminnelse om ett av dem: Nej, allt går inte bara man vill!

”Det krävs bara lite träning”, sa dagens Sommarpratare, en iransk-svensk idéhistoriker och professor i islamisk teologi och filosofi. Se nu för guds skull inte det här som ett klagomål, han råkade bara passa in i en av mina käpphästar om mänsklig kompetens. I själva verket var han mycket angenäm att lyssna på, och hade en massa intressanta synpunkter på det mesta.

Åter till min dock. Det han hänvisade till var svenskars svårigheter att uttala hans namn, som onekligen ser ut som en utmaning. Resonemangen bakom hans ”det krävs bara lite träning”, är lätta att begripa i förstone, men ofta går inte saker att genomföra, ens med ”lite träning”.

Hans svenska var lysande trots att han kom till Sverige i övre tonåren. Men han hade (och har) vad man förr kallade ”ett gott läshuvud”. Här kommer min invändning: det finns många människor utan särskilt goda läshuvuden, det är allom bekant. Egentligen.

Och ändå är det som om folk, ja, hela samhället, utgår från att ALLA har samma grundegen-

skaper. Ibland saknas materiella förutsättningar, det verkar de flesta gå med på. Men ibland saknas det som har med själva hjärnan att göra. På nåt sätt tycks detta faktum vara en förolämpning mot mänskligheten, något den inte blir hjälpt av.

Det är inte HELA världen att vara partiellt renons på talanger för musik, matte, höjdhoppande, stavning (!) och rännande över häckar. De som är ”bättre rustade” å huvudets vägnar är ibland inte heller riktigt kloka. Så enkelt är det väl?

Bättre tälja träskedar i stället för att bry sig om sånt som foge-s?

       

Hahaha! Skrattar jag högt! Knappt hade jag bett AI skriva ett blogginlägg (det från i förrgår) förrän den konstgjorda intelligensen och jag mejlväxlade, mig ovetandes först. Det har förstås hänt tidigare, man har bara inte fattat det från den lilla gungstol man sitter och nickar i samt försöker läsa av tillvaron runt en.

Svaret kom från en global hobbyplattform jag hade ställt frågor till. Ett utförligt svar – adekvat, tycktes det – kom på sekunden. Mejlet var undertecknat med ett personnamn – ett som såväl kvinnor som män heter. Så småningom gick det upp för den trögtänkta (ja, gissa vem) som insåg att hon nästan satt och fortsättningspladdrade med en AI.

Nu lämnar vi det, sånt här går bara att ta in skedvis. Dockskedvis. Eller heter det dockskedsvis? Stavningskontrollen i Windows är med på båda. Vad händer då om vi skriver brottmål? Och brottsmål? Inga protester. Utom från en själv, som vill påstå att det utan s är rätt.
    
Rätt och fel kan man som bekant glömma, Men går ändå vidare mot ”brottsmålsadvokat”, som ett nyhetsankare läste. Borde väl vara "brottmålsadvokat"? Jodå, vi var överens. Vad sägs om konjunktursinsats? Eller konjunkturinsats? Grönt ljus för båda, ingen röd understrykning.

Slutligen (och om inte stavningskollen håller med mig går jag bananas (som jag inte fick skriva!)) också följande från en nyhetsuppläsares mun: ”personstågstrafik”. Tack, kära kontroll, det markerades med rött. Alltså: persontågstrafik.

Detta foge-s är ute och jazzar. Reglerna är många, ofta motsägelsefulla. Det tycks dock finnas smådiskussioner i det låglänta språksamtalet: några anser att foge-s-et används mer än det bör. Andra menar att folk tror att detta s är nåt slags genitiv med eventuell påverkan från engelskan.

Ytterligare en tredje grupp påstår att många ser foge-s som ett genitiv-s – vilket i och för sig var fallet i svenskan för flera hundra år sen. Ju mer man frågar desto osäkrare blir man. Vänder man sig till AI har den svar på allt, vilket ändå känns osäkert och skrämmande. Men det är väl inget fel att tälja träskedar i stället för att bry sig?

Skrev frågan på nätet: ”är det bättre att tälja träskedar än bry sig om alla hot från exempelvis AI?” Den omänskliga intelligensen svarar på sätt som kan tolkas 1) lugnande, 2) skrämmande, 3) beskäftigt, 4) helt okej, 5) självklart.

Man ska inte ha närkontakt med ChatGTP om man tänker efter

Om nu någon trodde att bloggen skulle fortsätta pladdra på om verbet ”gasljusa” så trodde den både fel och rätt. För det är inte exakt vad känslan av kontakt med AI kan kallas, men nog är det nära att man tvivlar på sina sinnen, alltid. Jag skrev till ChatGTP och bad om "en kort text (ca 250 ord) om den framtida faran för svenska språket med de många engelska inslagen - lånord eller översättningslån. Gärna med ironiskt-drastiskt-humoristiska inslag". Svaret kom en halv sekund efter att jag tryckt på sändknappen:

Absolut — här är en kort, satirisk text med en något drastisk framtidsbild och en blinkning åt den språkliga utvecklingen:

När svenskan går i pension

Det svenska språket står inför en dramatisk framtid. Inte för att det hotas av krig, klimatför-

ändringar eller en invasion av arga lingvister, utan av något betydligt farligare: engelskan.

Redan i dag checkar vi in, shoppar, mejlar, streamar, swipar och jobbar med deadlines. Vi har feedback, meetings, workshops, updates och mindsets. Ibland undrar man om man befinner sig i Sverige eller på ett internationellt kontor där någon råkat glömma att slå på undertexterna.

Det riktigt lömska är inte bara lånorden. Engelskan smyger också in genom översättningslån och uttryck som låter svenska men ändå luktar amerikansk managementkurs. Vi kan snart få höra att någon behöver ”tänka utanför lådan”, ”vara på samma sida” eller ”ta det till nästa nivå”. Ingen vet längre exakt vilken sida, låda eller nivå det handlar om, men alla nickar professionellt.

Så vad händer om utvecklingen fortsätter? Kanske sitter våra barnbarn år 2080 och försöker läsa en gammal svensk roman. De kommer att stirra på ord som ”förvisso”, ”emellertid” och ”ty” med samma förskräckelse som vi känner inför runinskrifter. Svenska Akademien får då kanske byta namn till Swedish Language Support Center och ge ut Svenska Akademiens ordlista som en app med en stor blinkande knapp: UPDATE LANGUAGE.

Men det finns ingen anledning till panik. Språk har alltid förändrats genom kontakt med andra språk. Svenska kommer sannolikt inte att dö. Däremot finns risken att det en dag behöver tolkas tillbaka till svenska.

Och det vore ju faktiskt ganska awkward.

PS En liten gubbe - eller gumma - inne i min dator har skrivit allt mellan "Absolut" och "awkward". Jag veeet att det funkar så, men lite galen och "gasljusad" känner man sig.