Pajasbyxor stora som hus, hur hamnar de i en blogg om språk?

Kalasbyxor i går, clownbyxor i dag. Så kan modet ut. Men full koll, som det heter, har man inte. Krialäsaren och dito lyssnaren (har hittat på orden, slå inte upp dem), d v s jag, har dock missat något viktigt. De enormt vida byxor som sista tiden flaxat förbi i verkligheten och medierna (programledares klädsel), kallas pajazzobyxor. Har jag varit övertygad om.

Av alla språkgalningar har just jag läst fel, de går under namnet palazzobyxor. Misstaget får placeras i det folketymologiska rummet, där man säger jämmeriad (för jeremiad), hjortronsalt (hjorthornssalt), vinbärssnäcka (vinbergssnäcka). Ordet pajazzo är svårt att hitta, men SAOB har med det, då försvenskat till pajasso.

Från operan Pajazzo 1892 (Wikipedia)

Ursprunget kommer från en ”groteskt kostymerad komisk figur i den italienska folkkomedien” (SAOB) och denna pajas har en mängd stavningar under olika tider samt i olika språk. ”Pajazzo” är även namnet på en opera (1892) av Ruggiero Leoncavallo.

Den nya palazzobyxan, då? Den som är så vid och lång att folk snubblar på den och slår sig? Jo, ordet ”palazzo” är italienska för stort hus, palats, så enkelt var det. Under årens lopp när unga släktingar och vänner tittat på bilder av oss äldre som unga har de skrattat ihjäl sig åt våra töntiga kläder. Jag säger bara det. Samt att de många kvinnor i olika åldrar som gick runt i tajta tajts nu har palazzobyxor.

Det får räcka med mode och kläder på ett tag. Smink är för allvarligt att tänka på, när barn ner i åttaårsåldern utför ”hudrutiner” för att ”ta hand om sin hud”. Och deras mammor är behjälpliga med hudkrämer och smink (har jag sett och hört).