Den björn som nyligen gick hårt åt en bärplockare hittades inte åt!

Ens egna kunskaper är inte alltid lika med de enda, sanna, rätta, eviga, sköna och goda. Många tror det, ibland är det jag själv. Men nu har AI (av alla) visat mig att det ändock händer, hör bara: En notis i tidningen handlade om en bärplockare som attackerats av en björn.

Polisens expert sa att den borde avlivas. Trots medlidande och respekt för den person som råkat illa ut, undrar man varför. Björnar gör väl så här? De har visserligen tagit sig för nära människorna, men det kanske inte är deras "fel". I alla fall berättade experten att eftersöks-

jägarna misslyckats: ”Man bedömde att den här björnen hittar vi inte åt”.

I ett litet hörn långt från norrländska skogar, satte bloggaren igång sitt vanliga eftersök: hitta åt? Modersmålstalande kanske inte reagerar, och absolut inte de som har konstruktionen i sin dialekt. Ett ”annat” åt använde en gammal kompis från Mellansverige som sa att han ”gjorde åt” pengar – när han i själva verket (d v s tycker jag) gjorde av med dem. AI, som jag egentligen tänkte sluta använda, har två saker att säga om hitta-åt-et, dels:

Regionalt bruk: Uttrycket är mycket vanligt i folkmun, inte minst i norra och mellersta delarna av landet, för att betona att man lyckas lokalisera något som är borttappat eller svårt att upptäcka.

Hela min kunskapsbas (två exempel!) visade sig alltså solid: I allet, det med björnen, hade frasen uttalats av en norrlänning, i det andra var sagespersonen, den som gjorde åt pengar, från mellersta Sverige. Och hör förresten på den allvetande AI-ns råd angående det stilmässiga:

Stilnivå: Det fungerar bra i tal och ledig konversation, men bör undvikas i formell text eller myndighetsspråk där enklare verb som "hitta", "hitta (något) åt någon" eller "lokalisera" rekommenderas.

Men varför inte ”hitta åt” när det finns ”göra ngt åt, komma åt, dra åt”? Och så finns ”gå (hårt) åt (ngt)”. Nu blir det dock gå ut (promenix).

PS Vill gärna tillägga följande: bloggen har ofta en lättsam ton, men olyckor är inget att skämta om. Bärplockaren kan dessutom vara en av dem som lockas till Sverige och sen drabbas av orättvisa, för att inte säga fula, villkor 

Förslag till nästa års nyordslista: ytterligare betydelse av ”haspel”

I går komplicerade konspirationsteorier, i dag vanligt lättsamt gnäll: bloggen har något för alla! Måste ändå återknyta till det radioprogram som kommenterade politikers språk och där, enligt min åsikt, även de deltagande stundtals talade på ett obegripligt sätt. Eller obegripligt och obe-

gripligt – vad vet en som mestadels vistats i en värld där krigen inte var så nära, tågen gick i tid och det fanns insekter som skitade ner bilarnas vindrutor.

Man är inte ett med modersmålet längre, märker man dagarna i ända. Nå. En av de här deltagarna sa om en politiker att den hade en särskild usp. Trots att uspen presenterats i Sbråk-

bloggen minns inte dess skribent vad det betydde. Ordet låter ju annars rätt bra: ”Har du lagt uspen på dess plats?” Eller: ”Glöm inte att montera uspen på dassdörren!”

Vi har ju visp och hasp (asp, bisp, rasp, risp m fl) – även om jag sa fel i ett gammalt talesätt till helt nyligen: ”Så kan det gå när inte haspeln är på”. Sa jag. Som i barn- och ungdomen trakte-

rade såväl dasshaspar som haspelspön. Sån koppling i huvudet är känd som folketymologi:

man tar nåt som låter som nåt man kan. Wikipedia skriver att haspeln är:

en maskin eller maskindel för upplindning av garn, linor, papper med mera och består vanligen av en vals, som kan fås att rotera kring sin egen axel. Inom textilindustrin har haspel använts som längdmått på garn.

Så tokigt var det inte egentligen. Det blir inte bra när haspeln inte funkar, det vet fiskare. Lika illa när haspen är svår att sätta på – det vet dassbesökare. Det går nog ändå inte att snacka sig ur den här missen. Men uspen då, undrar någon. Jo, det är bara en av de nya, talrika förkort-

ningarna på engelska – som om det inte var nog med hela ord och uttryck från det språket.

Samma Wikipedia som här ovan, förklarar för en svensk fåkunnig att usp betyder ”unik konkurrensfördel eller unik säljfördel” och ”innebär att en vara eller tjänst har en fördel som konkurrenterna saknar”/---/ Den engelska internationella facktermen är unique selling proposition eller point, förkortat till usp.

Vi borde göra som islänningarna och hitta på ett inhemskt ord för denna utrikiska förkortning, men min stukade hjärna kan inte komma på nåt bra. Fast kanske haspel, och med en ny politisk innebörd? Alltså "en vals, som kan fås att rotera kring sin egen axel?"

Läsa detta inlägg kan den göra som fattar. Inget ska korrigeras!

Nu blir det inget mindre (eller större) än vad andra uppfattar som konspirationsteori. Det vill säga: de uppfattar mig som konspirationsteoretiker (mja, teoretiker är att ta i, rättshaverist är en bättre titel), inte tvärtom. (Se vad svårt det blivit att skriva som folk!)

”Tankar komma smygande”, som det står i en hit från förra seklets främre hälft. De handlar om nutidens efterhandskorrigeringar i medierna. Naturligtvis ska felaktigheter rättas till, men börjar man inte undra över sakernas tillstånd när rättelserna är så många?

Eftersom jag ”förföljer” en del felaktigheter händer att jag ser – eller hör – dem ”rättade” i efterhand. Språkliga fel, ibland mycket grova, försvinner/förtigs: det går ju inte att använda rubriken ”rättelse” för allt! Det skulle bli ett omöjligt jobb samt få folk att undra över de många felen. Eventuellt. Inte många undrar över särskilt mycket.

Har inte så mycket med texten att göra egentligen. 
Bild Wikipedia

Dessa tankar dök upp när informanten A påmint om att Rolf Lassgård heter så, och inte Lars Lassgård, som det stod i bloggen den 21 juli. ”Men äsch”, kan läsaren tycka; ”det är väl bara att korrigera det som blivit fel?” Jo, i princip. Men även om denna princip betyder att misstag inte spelar roll – eftersom de blir rättade – kan folk ändå hunnit bilda en uppfattning grundad på felaktigheter. Och kanske aldrig ser rättelserna.

Varför tänker jag då så här? Jo, det sköter korrekturläsaren som bor kvar i en och säger att allt skrivet och sagt ska vara rätt från början. Även om man själv bidrar till den nya floden av ”fake news”, fast med andra grunder för den farhågan än USA:s president.

Hur coolungt kan det bli med det svenska språket på en skala?

Från exempelvis P1-programmet Språket görs många försök att förklara, och försvara, språk-

förändringarna. Som torde ha framgått hör undertecknad till de ovilligare tillskyndarna (d v s bortskyndarna) av såna förändringar. Ett dylikt tilltag retar många, bl a den man ur folkdjupet som hörde av sig till Ring P1 i en sån här diskussion och han sa det som de flesta säger.

Nämligen att ”vi har ju tagit in lånord ända sen medeltiden”. Själv skulle jag vilja påstå att vi gjort det långt innan. Och andra länder med oss. Det är bara en lite hake här: på medeltiden och dessförinnan gick inte språkförändringar på en pisskvart (mina folkliga rötter sticker upp ur underjorden ibland, ursäkta…).

Ett exempel på det fanns i en kortversion av Språket med underrubriken ”Från byråkratsvenska till cringe i riksdagen”. Där presenterades en massa ord som använts nyligen av svenska politi-

ker, bl a ”cringe, blame game, coolt”. Coolt, har väl de flesta av oss svalt numera. Rolig var för-

resten en ungdom som (för några år sen) trodde att kolugnt stavades ”coolungt”.

”Blame game" och "cringe" är inte helt nya heller. Rimmet "blame game" låter förstås fräsigt på engelska, men betyder inget annat än "klandra, skylla på varann/ifrån sig", m fl varianter. På bab.la får en prima översättare ”my final point concerns the blame game” till det eleganta ”min sista punkt gäller skuldfrågan”. Ja, gott folk, snygga översättningar kan vi snart fetglömma!

 ”Cringe” är ett av de ord bloggen vältrat sig i och bråkat om. Ordet kan översättas med ”pin-

samt” i olika ordformer. En av deltagarna i det här programmet om politikerspråket sa att (kan de flesta räkna ut) det är ett försök att verka ungdomlig, men problemet är att ”cringe” redan lär vara ute ur ungdomens språk.

Ja, så där kan man hålla på och kämpa men aldrig komma till dörren (det senaste lilla skoj-

skämtet förstås nog bara av dem över sjuttio, eller nittio, och inte är det så himla kul heller…)

Språket ändras av verkligheten – kanske är det även tvärtom?

I det radioprogram som senaste inlägget handlade om presenterades delar av politikerspråk

irl (”in real life”, i verkliga livet: en förkortning som äldre ännu stoltserar med och som ingen under fyrtio hörs säga längre). Där talade Noshi Dadgostar om regeringen (tror jag det var)

som en ”toxic boyfriend”.

Den ”giftige, förgiftade, pojkvännen” har väl egentligen ingen bra svensk motsvarighet (språk-

ligt, alltså). Inte hos oss som kan använda manipulerande, onda, taskiga, skadliga, elaka, svin-

aktiga, farliga” – det finns nog hundratals passande!

Dock! Det intressanta med programmet var hur deltagarna själva talade. Programledaren var ok, även om hon alltid säger ”pogram”. Det kunde ju kortas ännu mer: ”pogam”. Och så var det en journalist, en språkprofessor. Och Bellman, höll de folkliga rötterna på att tillägga.

Journalisten hör till dem som pratar så fort, så fort att det är nästintill omöjligt för en som lever i ett annat tempo att förstå. Pofesson (hihi) var ok. Men det fanns en del som antagligen var obegripligt för en hel skrälldus mänskor. Ett citat: ”Alla har sina oneliners /…/som de kokat ner”. När några politikers ordval bedömdes som komplicerat talade programdeltagarna själva om ”intimisering” och ”det finns i den nischen” samt ”politiker är med i /---/ andra ”format”. Och som nån sa, ”det finns många format i dagens valrörelse”.

Man bör inte göra sig till vare talesman eller talisman (larvar mig) för ”verklighetens folk” (ett ytterligare politikercitat), men dem jag träffar/umgås med, hör inte alla till vitvinshögern eller rödvinsvänstern. Och där har vi två prima ord som försvunnit i den stora utkletningssmeten. Särskilt som informanten K gått över från enbart rött vin till enbart vitt.

Dags att reclaima ("återupprätta") chiclit och uppgradera genren?

Det är en klen men dock tröst för ett tigerhjärta att det rör sig mer inom populasen beträffande språkets undanglidande (in i de historiska skuggorna!) och att fler röster höjs i medier (på debatt- och insändarplats) samt program som Ring P1.

En av våra populära chiclit-författare sade i något av alla underhållningsprogram, en tävling, att hon var ”ändå mer nervös än honom”. I detta läge är jag totaltolerant mot ”honom”, mina belackare skulle nog påstå att det heter ”än han” (och lägga till det larviga ”är”, alltså ”än han är”, vilket jag aldrig hört nån säga). Värre då med ”ändå”, står det i min regelbok. Det heter ”ännu mer nervös” i just denna formulering. Men man har väl fel, som alltid numera. Chiclit, undrar någon. Jo, så här skrev ”Lotta” i en blogg 2014:

Chick-lit är ett laddat begrepp. Det är skämslitteratur. Fult. Dåligt. Många författare blir förnärmade om man ens antyder att de skriver chick-lit. De säger hellre feelgood eller women’s fiction eller romantisk komedi eller det nu så populära begreppet relationsromaner, allt annat hellre än det fula ordet chick-lit. Själv älskar jag chick-lit som genre och har inga problem med att använda ordet. Men jag inser ju också problemet. Det är en nedlåtande benämning på en omdiskuterad genre. Är det inte dags att reclaima ordet och uppgradera statusen på chick-lit som genre?

Nu, tolv år senare, har chiclit uppgraderat sig självt med hjälp av tillbedjarna och blivit en än mer uppskattad genre. Vad jag personligen anser om saken bör beläggas med tystnad. Däremot vill jag inte klandra varje enskild individ som faller för klägget, det är ju även, exempelvis, pub-

lic service-tv fullt av: våra själslivs skräpmat.

Jag ser det som om en jättelik underhållningssockervadd sänkt sig över Sverige och stora delar av världen. Det är inget att göra något åt och det drabbar en inte direkt. Hela livet har närstå-

ende fallit för den lätta underhållningen medan jag suttit här och tjurat. Och nu kom jag som vanligt från ämnet, ur språkspåret, off track, off topic. (Jag vill skriva så alla förstår....)

Språkets likhet med de mycket dåligt konstruerade kexpaketen

Skit också!

Det började med ett kexpaket. Varför är inget som det ska längre (åldersrelaterad kommentar)? Går det inte att göra kexpaket som inte ”skalar av” en massa fler kex än man vill ha första gången man öppnar det? Omgivningen kallar sånt i-landsproblem – eller västerlandsdito – men det är mycket mer som inte är som det ska.

Innebörden av enkla ord och ett enkelt språk, jag säger bara det. Nu är första exemplet visserligen en språklig stötesten för många, men borde inte vara det för en stor riksblaska, kända tidskrifter, andra tidningar och yrkessajter: ”– AI är inte gjort för varken psykoterapi eller för att ge psykologisk väg-

ledning”. Skriver man in den meningen på AI-översikten med en undring om huruvida man kan säga så, svarar översikten:

Ja, det kan man absolut säga. AI saknar äkta empati, mänsklig medvetenhet och förmåga att förstå komplexa känslor på djupet. Därför kan den inte ersätta en riktig psykolog eller erbjuda en säker, fullgod psykoterapi.

God dag yxskaft: Och inte heller är den en hjälp i språkliga frågor – som den ibland låtsas! Men man får utsmarta (mitt svenskgjorda uttryck för outsmart, ”överlista”) den och i stället skriva "inte varken eller" i Googles sökruta. Och se på fan! AI-n tar då hjälp av ett proffs:

Att skriva "inte varken eller" är, enligt Institutet för de inhemska språken, en dubbelnegation och därför grammatiskt felaktigt. Ordet "varken" är i sig själv nekande, och man ska i stället använda "varken – eller" ensamt, eller byta ut det mot "inte vare sig – eller".

Lägg som vanligt märke till att här hänvisas till den finländska språkvården som är det bästa stället att rådfråga i svenska språkfrågor! Nästa grej: En av våra ”informations- och analys-

militärer” i medierna sa om en ukrainsk politiker att han gick under ”smeknamnet Slaktaren”. En nätsökning visar att en massa människor skriver om en person med ”smeknamnet Slaktaren”. Det finns flera illdådare som också går under likartade slags ”smeknamn”. Vet mänskorna icke vad ”smek” betyder? SAOB om just smeknamn:

som används vid kärleksfullt eller. ömt eller sinnligt eller förtroligt tilltal till (eller omtalande av) någon eller något (och som det är angenämt eller behagligt eller ljuvt för vederbörande att höra eller se skrivet.

Språket liknar nu ett antal kex som ligger och balanserar i en hög utan det minsta stöd. 

(Där fick jag allt till det!)

Stiliseringar – ett begrepp som inte låter sig fångas i första taget

En ekoxe på gatan. Eller två

I förrgår avslutades inlägget med Wikipedias ord om ett P1-program: ”Godmorgon världen (tidigare stiliserat som Godmorgon, världen!)”. Har jag fattat ”stilisera” fel? Tvärtom känns komma- resp utropstecknet mera sirligt, om läsaren förstår? De två svenska ”modernare” ordböckerna ger beskriv-

ningen: ”(vanligen perfekt particip) förenkla och framhäva det typiska vid avbildning av något”. (SO)

Kanske moderna människan (man själv, haha) enbart tänker på stiliserade bilder, ornament, tecken o s v. SAOB uppehåller sig inledningsvis mest vid ”stilisering” när det gäller ord, språk. Här talas om ”språklig stilprägel”, hur ordalydelser ska avfattas på ”lämpligt, passande eller korrekt sätt”. Från 1897 citeras:

Man bör ej förundra sig öfver, att landskapslagarna förete en så enkel, talspråket närstående form, och att den skriftlärde så sällan stiliserat dem efter sina latinska böcker.

Riktig ekoxe. Bild: Didier Descouvens

Därefter kommenterar ordboken förstås den stilisering som

all slags konst ibland utsätts för som ett stil(!)grepp. Här är innebörden densamma som i SAOL och SO, att bild- och teaterkonst samt musik ”betonar eller framhäver eller ren-

odlar det ideala eller allmängiltiga eller enkla och rätliniga”. 

Vid åsynen att det dubbla åkdonet tänkte jag: stiliserad ekoxe! Vid en blick på Wikipedias ekoxe såg den ut som ett stiliserat åkdon (eller två), så korrekt är nog bara att de "liknar" varann.

Hur som helst, ”stilisera” används i SAOB i många exempel på så vis att man tänker på ett annat ord som skulle passa i dag (för somliga): det svenska (ironiii) ordet ”stjala (styla)".

Ett försök att ge kvinnor lyft av ett annat slag än dagens gängse

Tillbaka till kärringarna och fruntimren. Det senare har nog många kläm på (”ha kläm på” är säkert ett gammalt uttryck, och betyder ”känna till”): att dess ursprungliga betydelse inte är mycket att bli arg på för fruntimren. För nästan exakt åtta år sen, mitt i fruntimmersveckan, alltså, skrev SVT Nyheter så här i texten om ett program:

Ordet fruntimmer betyder kort och gott kvinna och härstammar från tyskans Frauenzimmer, som enkelt översatt betyder kvinnorum. Nuförtiden används det inte lika flitigt som förr, främst för att ordet numera laddats med en nedsättande innebörd.

Ja, så går det med mycket, en vacker dag är ett neutralt ord fult. Tvärtom är kanske inte lika vanligt. Antagligen har jag känt till det där om fruntimmer i många år, ordet retar mig inte alls. Värre då att  fruntimren själva spökar ut sig å det grövsta. Av kommersiellt tvång. 

Ej heller ”kärring” plågar mig, även om det tycks ha varit mer, som det står i texten ovan, ”laddat med en nedsättande innebörd”. I SAOB handlar en lång artikel från 1939 om dessa människor, bl a ges uttrycket ”käringar av båda könen” (som bloggen bara flinade åt i går). Ordboken citerade även från 1905 en författare, som i samma anda skrivit ”har du sett den där fjantiga fredsadressen, som en hel hop käringar af båda könen petat ihop”.

Antagligen blev man (jag) påverkad av ordets vackra början ”kär”, men den tycks inte höra till saken alls. Ursprunget lär i stället ha varit en diminutiv för ordet ”karl”, och betytt en ”liten karl” – ”kärl-ing”. I SvD 2015 skriver historieprofessorn Dick (!) Harrison:

Under det senaste seklet har vi med en kärring huvudsakligen åsyftat en ålderstigen kvinna och använt det i nedsättande bemärkelse, gärna med pejorativa tillägg (”gammal kärring”, ”kärringjävel”, osv.). Förr var termen mindre negativ laddad, men även då syftade den framför allt på gummor

Jag använder ordet om mig själv och andra kärringar (av alla åldrar, dock enbart kvinnor), men på så vis – med viss betoning och minspel – att alla borde förstå att avsikten är att reclaima det. I det här landet kan vi även säga ”återta”.

Detta är en trailer som bl a handlar om Sbråks innehåll i morgon

Ibland får en fråga man har inget svar. Men ”ibland måste man acceptera att man inte får veta sanningen”, som Lars* Lassgårds rollgestalt i en ny tv-serie säger (i sin förhandsreklam – sådan som tar upp låååång programtid numera).

Sen internetet kom har några av mina frågor konstigt nog inte kunnat besvaras, trots att ”allt finns på nätet”. Det gäller bl a en gammal födelsedagssång som fanns i släkten när jag var liten. Så långt har det gått med den allvetande tekniken att man blir glad över de få gånger man (och den) kammar noll – det ger en känsla av exklusivitet, skulle en reklambyrå kunna säga.

Inget svar blev det heller häromdagen på en sökning som gällde ett politikercitat. Informanten A drog sig till minnes en person (eventuellt folkpartist) som yttrat en mening som väckt mun-

terhet. Eftersom jag inte hittar den, tros sökande med ljus och lykta på nätet, kan historien i värsta fall vara lite lagom osann.

Men jag fortsätter, oförväget. Enligt A sa politikern ungefär så här (och observera: siffrorna är tagna ur luften, men idén bör gå fram): ”Det här partiet består av trettio kärringar varav hälften är kvinnor”. Och om den nu är fabricerad så är den ändå rolig, även för riktiga kärringar som känner sig icke-träffade.

Nu skulle dagens inlägg ha fortsatt med ytterligare, som det heter, nedsättande ord om kvinnor. För det skulle jag ha tagit hjälp av statsvetaren Katarina Barrling i senaste God morgon världen (P1). Hennes krönika handlade om ”fruntimmer”, som efter att tillvaron knaprat på ordet under ett antal år, uppfattas ha ett annat innehåll (content, ni vet) än det ursprungliga. Mer om kär-

ringar och fruntimmer i morgon, 22 juli, när Magdalena har namnsdag.

 

PS F ö presenterar Wikipedia det nämnda radioprogrammet så här: "Godmorgon världen (tidigare stiliserat som Godmorgon, världen!)". Vilket fick mig att slå upp ”stilisera”…

*Detta är ett tillägg en dryg vecka senare. Informanten A tvingade mig till en tidsresa genom att läsa det här avsnittet i framtiden, den 30 juli. A skrev: "Heter inte Lassgård Rolf i förnamn?" Jo, det gör han ju, om sanningen ska fram. Det här ska även diskuteras i framtiden, låt oss säga den 31 juli. Eller den förste augusti.

Man sitter och tänker att det är förfärligt med synonymförlusterna

”Vad tänker du om det?” Så lyder en mycket vanlig fråga. Ett lika vanligt svar är: ”Jag tänker att…” Eller så börjar man en mening med ”jag tänker att…” Men oftast tänker man inte något, utan "tror". Eller "tycker". Med det obestämda pronomenet ”man”, menas, som ofta, jag själv.

Det är det värsta med den språkliga kråksången: att man trots goda avsikter trillar dit stup i kvarten. Jag tänker att jag aldrig ska börja en mening på så vis som nyss skedde. Man "tror" att det inte ska ske, och man "tycker" att man borde veta bättre.

Det här är en av de riktigt stora, för många banala, händelserna i modersmålet. Engelskans ”think” – som betyder tänka, tro, tycka – gör att endast ”tänka” blir det som kommer att bestå (åtminstone till nästa brutala språkförändring), förmodligen för att det är mest likt ”think”.

Allt som tar bort synonymer och varianter i svenskan tycker (!) jag är sorgligt. Engelskspråkiga är inte helt utan andra sätt att uttrycka sig. Om de ”tror” något kan de använda ”believe”, om de ”tycker” något funkar ”I find this appalling”, om det nu är vad de tycker. Slut för nu (också rätt förfärlig import, ”för tillfället” heter det!) i ett väder som påverkar kreti och pleti (värmeslag).

Har tillbringat lite tid i huvudstadens stenöken och tänker samt tror och tycker en hel del kring ”stockholmskans” försvinnande. Det är lite trist att den spanska reven inte längre rev en annan rev. Nu är de inhemska ä-na öppna som a.

Nu säger invånarna ”räv” och ”räka” med liksom tappade hakor och det låter ”rav” och ”raka”. Man kan också tänka på hur trendkänsliga människor (vanligen unga) nu härmar den stockholmska raven och rakan. Av oss äldre finns det en del som tidigt la sig till med de typiska e-na och, till exempel, kunde fråga ”var e han”?

Kungen av underhållning och larven från helvetet: två anomalier

Kung av sand, hette en låt från 1995, och den har nämnts i bloggen tidigare. Vaddå ”kung av sand”, tänkte jag på 90-talet, ”sandkung”, heter det väl om man nu skriver om en sån underlig grej. Det finns mer. ”Bli kungen av underhållning”, är namnet på en rätt så kass reklamkampanj för en "distributör av tv via fiber och parabol" (Wikipedia).

Den är i och för sig inte ensam om att ha en torftig reklamidé. T o m reklamen var bättre förr. Det vill säga: man förstod den. Det är nåt skumt med generationsskiftet. Man hoppas de yngre förstår det nya reklamtilltalet, förutom det nya språket i övrigt. Det enda man kan säga om den nämnde distributören är att inslagen har en intressant syn på vem som kan bli kung av underhållningen, som det heter. Även de gånger kvinnor har ”huvudrollen” i reklamen blir de ”kung”. Könsliberalt eller tvärtom?

Det finns otaliga kungar av allt möjligt, googlevägen finner man "kungen av bär, lättja, vrede, avund, aska" (många av dem är boktitlar). Det finns inget snyggt sätt att säga det här: Jag gillar inte kungen-av-konstruktionerna. Har försökt kolla med grammatikor o dyl för att hitta någon medhållare, eller mothållare, i värsta fall, men det är för svårt för en drottning av lättja att finna något användbart i all internetbråte.

I dagarna har man kunnat se en intressant blandning av svenska respektive engelska konstruk-

tioner som påminner om de ovanstående. Fast nu gäller det inte former med ”av” utan ”från”. De har funnits länge nu, dessa ”kramen, helgen, prästen”, ja, vad som helst, ”från helvetet”.

Svenskan har brukat skapa ett (1) ord av uttrycken: ”helvetesprästen, helveteshelgen” etc. Just nu är det ”larven från helvetet” som ställer till kroppsliga besvär – och språkliga. En del medier (och på dem hejar undertecknad) skriver ”helveteslarven”. Så enkelt, så bra, så modersmåls-

aktigt. Men bevare oss alla för larven, vad man än kallar den.

Mitt i låten från det självspelande pianot dyker ordet upp från förr

Tänk att man kan bli överraskad av sig själv – och det för att man tydligen är både klok och dum i en salig blandning. Vi var några som satt och talade om – ja, hör på detta: – jag minns inte vad! I alla fall säger mig ett par minnesrester att det handlade om växter som finns i både tamt (trädgårdsvariant) och vilt tillstånd.

Då formade jag en mening som ungefär lät så här: ”men i det fria ser de ju ganska annorlunda ut”. Vad detta gällde är ointressant, det häpnadsväckande är hur naturligt orden ”i det fria” kom, liksom ur djupet av ens egen vokabulär som har rätt så många år, decennier, på nacken.

Så pass irriterad och förstörd av senare tiders ”det vilda” som börjat användas i övermått i svenskan, en översättning av engelskans ”the wild”, hade jag glömt självklarheter! Den AI-översikt som väl de flesta svenskar får upp numera när de googlar, säger:

Uttrycket "the wild" översätts vanligtvis till "det vilda" eller "vildmarken" på svenska. Beroende på vad du syftar på finns det några väldigt specifika svenska kopplingar till namnet.

Bild Kevin Saff, Wikipedia

Vi lever i ett självspelande piano: nästan alla ställen (utöver AI-översikten) påstår att begreppet (eller som AI-n skriver: ”namnet”) översätts med ”det vilda” eller ”vildmarken”. Jag har tidigare trott att ”the wild” ska ersättas av ”naturen” i de flesta fall. Det var så att jag, en språklig rättshaverist, tappat bort att det naturligaste är att säga ”det fria”. Men, som sagt, det självspelande pianot kommer att bestämma.

PS Rätt ska vara rätt! Direkt efter detta klagande sätter man på radion och efter en minut talar en reporter om att bada "i det fria". Där fick jag så att jag teg. En liten stund.

Man skulle lika gärna kunna kalla sig limeskal om man tänker efter

Kanske lyssnar man för mycket på gammelmedier. Problemet är att man (jag talar om mig och en hel del generationskamrater) borde lyssna på ännu äldre medier. Men gäller det nyheter är de inte mycket att ha. Fast vete sjutton, förresten, det mesta upprepar sig. Bara med andra, för mig obekanta, ord.

Lägg ”commitment” till den långa listan med nya svenska ord. ”Åtaganden, uppdrag, utförande, engagemang, intagning, förbindelse, åtagande, förpliktelse, utförande, förövande, häktnings-

order, förpliktelse, löfte, häktning, tvångsintagning”. Översättarsajten bab.la tycker att dessa kan användas som synonymer till det ord som upprepades flera gånger i ett program.

Personligen tänker jag på en rolig irländsk film från 1990-talet: ”The Commitments”. Och jag brukar försöka minnas hur det stavas på det språk det kommer från. Som hjälpmedel kan man ha ”Storbritannien”, där vill man likaså gärna trycka till ytterligare ett t. (Vilket många gör.)

 
Nu kommer ett till ord – det hade jag f ö aldrig hört: ”liminal”. Just det programmet handlade om något så trivialt, får man ändå säga, som när män knallar runt med bar överkropp här och där. En intervjuad folklivsforskare talade om hur man bör vara klädd på olika platser.

Det är skillnad på en badstrand och en restaurang, men ofta rör man sig kanske mellan olika "zoner", en strand och ett närliggande kafé. Det kan kännas diffust och ”man är mellan, lite liminal så där”, som forskaren sa. Om ”liminal” har ingen av de tre stora ordböckerna något att berätta. SAOL undrar om jag menar ”limeskal”.

Det braiga amerikanska lexikonet Merriam-Webster vet besked och förklarar enkelt: ”Liminal is a word for the in-between”. Ja, ”liminal” är ett ord för det som är mellan. Förutom att beskriva området mellan olika konkreta platser kan det användas bildligt och t ex avse tillståndet mellan sömn och vakenhet.

Vem är inte "lite laminal så där"? Det kan faktiskt även beskriva någon som befinner sig i området mellan olika språk: ett äldre och ett yngre.

Lite självkritik och så lite kritik av dem som inte kritiserar sig själva

Jodå, det märks hur dagens otydliga språk får konsekvenser för bloggen. Allt blir dimmigt beskrivet och förklarat från den som en gång ansåg sig ha språket i sin hand, i alla fall skapligt. Mängden alternativa sätt att tolka ords innebörd, att uttala dem etc, skapar känslan av att röra sig på ett gungfly.

Nu när den digitala revolutionen sänkt sig ned över oss och förklarat hur allt är, blitt och vatt, har jag då m a o aldrig vetat vad jag läst, skrivit och tänkt? Är den bild man (jag) haft av världen en illusion, en villa? Har det man trott sig förstå aldrig funnits där? Har allt varit fake news? (Hejsan på dejsan, presidenten!)

Det renodlat geriatriska gnället får fortsätta: Informanten M har ett förflutet på en mindre blaska under den tid när blaskor ansågs vara värdefulla för människorna. M har dessutom ett sidognäll vad gäller medierna: "Varför huggs tv- och radioprogram av lite godtyckligt? Innan de är slut? Varför är övergångarna mellan program numera så taffliga? Varför är tekniken så hackig överhuvudtaget?" Tidningarna får sig också några kängor: "Varför är rubriker ofta så dåliga? Varför alla dessa tankstreck som saknar funktion?"

”Måste du gnälla så förbannat?” Heter det vanligen från dem som inte störs av det personen de ställer frågan till irriteras av. Sen klagar de rackarna över vad de själva inte tål. Man borde ha som ambition att låta hela världen beskärma sig över vad som drabbar den. Och ser man till ”den större bilden”, som det heter, översatt från vårt andra modersmål, så är det mesta mänskliga gnället mindre än ett nanoplankton i havet. Kan man f ö säga "ett plankton"?

Varför har äldre generationer så svårt att erkänna att de har fel?

"Visst är det väl bättre att säga näring i stället för nutrition [nutrischon]”? Tänkte jag när en radioröst sa nutrition. Men varför klaga? Omgivningen klagar ju på att man klagar! Och har man nån gång i livet fått för sig att man kunnat saker, vilka som helst, är det dags att revidera.

Och varför skriver jag egentligen revidera? Nu kommer det lite gammaldags hederlig självkritik. Båda orden har funnits länge våra ordböcker, men själv skulle jag inte säga nutrition. Fast tydli-

gen revidera. För att förstå vad jag menar är det bäst att kolla med t ex SO.

Ja, inte är det den betydelse som lyder: ”underkasta ekonomisk revision”. Snarare: ”förändra till ett modernare och effektivare tillstånd efter grundlig genomgång”. I äldre upplagor av SAOL ges följande synonyma begrepp för revidera: ”Bearbeta, överarbeta, ändra”.

Kanske är ”överarbeta” en sann bild av bloggen. För inte bidrar dessa texter till ”ett moder-

nare och effektivare tillstånd efter grundlig genomgång”. Och för den delen betyder det nutri-

tion jag aldrig använder, enligt Socialstyrelsens termbank ”näringsämnen, näringstillförsel eller vetenskapen som studerar dessa”.

Man ska kanske vrida innehållet i bloggen till renodlat geriatriskt gnäll. Efter att ha läst en journalists beskrivning av en våldsdådares misstag (p g a för dåligt tekniskt kunnande i en ny datavärld) boomer-miss, går det inse att man inte bara är kokt och stekt, utan även rökt. I en tråd på diskussionsforumet Reddit skrev en person (för två år sen):

Anledningen till att äldre generationer har svårt att erkänna att de har fel är att visdom brukade vara mer värdefullt. Vi har internet nu och boomers har 0 fördelar jämfört med yngre generationer. Dessutom kan de flesta boomers knappt använda det eller tolka information utan att någon yttre påverkan förvränger deras perspektiv.

VSB

Man måste kunna komma till bukt med sin obstinata frontallob

Gårdagens sista ord handlade om att ”ingen skriver så det går att förstå i dag”. Det är väl ingen överdrift att påstå att det brister rejält i det talade språk som kommer till oss via medier.

Kommer man till Biscayabukten kan man få se denna ö
Bild Andy Roberts, Wikipedia

Kommer, ja. I dag yttrade en nyhetsjour-

nalist det numera accepterade ”komma till bukt med”. Givetvis "förstår man", som språkfolket säger, men det kan i alla fall vara intressant att vara en av dem som vet att uttrycken ”komma till rätta med” och ”få bukt med” har funnits som varianter och nu blivit allenarådande ”komma till bukt med”. Värre var det med den vikarie på P1:s Ekot som fick en åldring att studsa. 

Men först vill jag säga – och fan vet för vilken gång i ordningen – att anmärkningar från undertecknad aldrig är avsedda att riktas mot enskilda personer som får rycka in under sommarmånaderna. Fast, förresten, tiden på året spelar ingen roll: osäkerheten hos dem som ska presentera nyheter, leda program och allt det kan vara, börjar bli markant. Emellanåt kan det vara svårt att förstå vanliga nyheter. Problemet ligger förstås hos arbetsgivarna. 

Tidigare utbildade, skickliga journalister har ersatts av folk som pratar för fort, sluddrigt eller med accenter och dialekter som är verkligt svåra att förstå. Att man (jag) låter som en insändare i Kvällsstunden eller Allers Familj-Journal (kom inte på några bättre) kan inte hjälpas, den händer oss alla i en viss ålder.

Vad sa då Ekot-vikarien? Jo, hen talade om nya rön kring ”frontalobstinens”. I sig är den felläsningen jätterolig, men ställer till problem. Eftersom jag aldrig känner mig helt säker på att jag har rätt om det som låter fel, googlade jag ”frontalabstinens”, det enda att gissa på, men som inte låter klokt. Fast AI har svar på det mesta och säger:

Begreppet frontal abstinens används inte som en vedertagen medicinsk diagnos, men syftar oftast på den psykologiska och neurologiska påverkan som drabbar pannloberna (frontal-

loberna) vid beroende och abstinens.

När jag en timme senare åter lyssnade på just det Ekot-inslaget läste samma person ”frontal-

lobsdemens”, det var alltså korrigerat. Många skiter i såna här historier, men de blir fler och fler. Vad det betyder kan jag tänka mig, men tycks vara ensam om saken. Det handlar säker bara om min egen frontalabstinens. Eller att man är frontalobstinat.

PS Vi var flera som lyssnade, och alla hörde detsamma!  

När man pratar med maskiner kan det lätt uppstå missförstånd

Drog mig till minnes en annan (jämför med gårdagens inlägg) av de första konversationer med maskiner man (jag) hörde talas om. Carl Zetterström (1950–2025, och son till Kar De Mumma) var skribent och allmänt känd som kåsör. I ett av sina jätteroliga kåserier skrev Carl Z (hans signatur, f ö) om en av världens första chatbotar, Eliza kallad.

ELIZA, säger Wikipedia, ”är ett tidigt datorprogram för naturlig språkbehandling som utveck-

lades mellan 1964 och 1967”. Under en period på 80-talet introducerades för allmänheten, enligt W, "det mest kända manuset, DOCTOR”, som "simulerade en psykoterapeut av den rogerianska skolan (där terapeuten ofta reflekterar tillbaka patientens ord till patienten)".

Det är nog rätt många som använt sig av den tekniken i komiskt syfte och producerat sketcher eller likande där en patient säger till terapeuten att den känner sig trött. Terapeuten svarar: "Varför känner du dig trött, tror du?" Och så där håller det på. 

Carl Z hade testat Eliza och beskrev hur datorprogrammet först presenterade sig och sa: "Hej, jag heter Eliza, vad heter du?" Kåsören, ovan som alla var på den tiden att ”tala” med maskiner, svarade artigt: ”Hej, jag heter Carl”. Eliza sa då: "Och vad är ditt problem, Jag heter Carl?”

Nu har tiden gått och människor har vant sig att ”hantera” och acceptera såväl datorprogram som galna presidenter. Inte utan att det verkar väl generöst och anpassligt för människor vars liv till större delen utspelat sig i andra eror. I dag svarade jag på ett fraktbolags fråga om huruvida jag var nöjd med deras insats. Det var det vanliga med att ge stjärnor och berömma dem för att de utfört det de jobbar med. Företaget förklarade "reglerna" för mitt ”svar”:

Genom att skicka in detta omdöme bekräftar du att det är baserat på en äkta upplevelse och att du inte har tagit emot några incitament för att skriva det 

Men ”tagit emot incitament” lät konstigt i mina öron och jag läste upp texten för informanten M, som avfärdade det hela på samma sätt som annat i skrift- (och ofta även tal-)väg: ”Ingen jävel skriver så det går att förstå i dag!”

Det skulle ta en stund för min upplevelse att laddas, sa mobilen

Det kanske verkar som om jag skriver ett blogginlägg, och det är helt korrekt uppfattat. Det kanske också verkar som om jag inte är klok, men det är fel. Tänkte nämligen klaga på hur det gick till när maskiner började tilltala oss. Det första Word-programmet (eller om det var något annat) reagerade när man skrev ”Hej” överst i ett meddelande.

En liten gubbe hoppade upp och sa i en pratbubbla: ”Det verkar som om du skriver ett brev”. Gubben tänkte väl hjälpa till med brevskrivandet men det blev inget av. Vet inte vad det kan vara för nerv en sådan maskinfråga petar på, men än i dag känner jag en närmast stark vrede av dylika ”kommunikationer”.

Och är det inte bjäbbig- och självklarheten i maskinernas påståenden som retar en, så är det språket i sig hos den ickemänskliga pladdraren. Efter en av de miljoner gånger man ombeds starta om telefonen sa häromdan denna i nån del av ”processen”: Din upplevelse laddas. Det kan ta en lite stund.

I någon mening hade den rätt, min upplevelse laddades, men med den nyss nämnda ilskan. Min ”upplevelse laddas”? Det var en mobiltelefon för guds skull. ”Varför bryr du dig om allt sånt här?” frågade en närstående ungdom. Jag svarade att man inte bör vänja sig vid "sånt här" samt tilla att jag vill bli accepterad för vem jag är. Ungdomen korrigerade mig inte och sa att det heter ”accepterad som den jag är”. Denna unga människa är nämligen en av alla dem som talar engelsk översättning och tror att det är svenska. Ingen har hindrat dem, ingen har lärt dem.

Ur min egen fatabur: go bananas, go bonkers och skriva gonzo

Bloggaren går från klarhet till klarhet. Häromdan var det go-to, som i ens barndom kallades ”favorit”. Alltså kan ”mitt go-to-recept” även skrivas ”mitt favoritrecept”. Är ni med? Även om det låter lite knepigt? ”Fomo” är gammalt redan och betyder ”fear of missing out”. På svenska blir det ”rädd att missa” (vanligen nåt roligt som andra gör) och skulle med samma princip som engelskan följer – att förkorta hela fraser och meningar – kallas ”ram”.

Eftersom det visar sig att jag ofta, fast utan känsla av ”fomo”, ligger lite efter i kännedomen om modernt svenskt språk, antar jag att många redan är bekanta (”familjära”, säger de engelsk-

influerade) med begreppet ”gonzo”. Nyligen skrev en etablerad (och jättebra) journalist så här om en Sommarpratare:

Det får mig att undra varför hon i detta fria format – som ett Sommarprat faktiskt är – inte unnar sig lite mer frihet. Ett uns gonzo.

Det är lätt att förstå skribentens stilistiska knep: unnar, uns, gonzo – tre ord som klingar lika och står nära varandra i meningen. Men är "gonzo" alltså så pass vanligt att det inte behöver översättas? En intressant väg har ordet tagit, om nu det jag hittade på sajten ”City Classic News” (2024) är korrekt:

På spanska betyder "ganso" "gås eller dåre". På italienska betyder "gonzo" "dum". "Gonzo" antogs i engelskan för att beskriva den vilda, litterära, stiliserade journalistik som popula-

riserades på 1970-talet, vilken ofta beskrev en del ganska upprörande aktiviteter.

För en vanlig dödlig är det svårt att forska i ordets ursprung, åtminstone rent språkligt. Wiki-

pedia skriver att ”gonzojournalistik”:

är en journalistisk stil som skapades av Hunter S Thompson. Den kännetecknas av en hyper-

subjektiv inställning till objektet. Traditionell objektivitet får träda tillbaka till förmån för reportern och dennes sökande efter sanning.

I samma Wikipediaartikel beskrivs att en reporter på Boston Globe myntat termen om en artikel skriven av nämnde Thompson, och hävdat ”att ordet kom från iriskan i södra Boston för att beskriva den sista stående mannen i en nattlig dryckestävling”.

Den som letar för mycket på nätet och dessutom tror sig finna svar på frågorna ökar sin plåga. (Bibeln, Predikaren 1:18) Vad jag menar är att det blir mer att tolka än man klarar.