Ordet är inte bara fult, det kommer även att bråka med dyslektiker

På kort tid har folk lockats att dygna. Ungefär som i ungdomens nattliga, sällan särskilt lyckade, luciapartajer. Men människor får väl dygna bäst de vill, det gör de ju ändå. Det är förstås själva ordet som får mig att hoppa till, lite lätt. En sån som jag måste slå i rullorna. Och haha! Så fel jag hade, som vanligt! SAOL och SO har, till min första förvåning, tagit in ordet. När, är svårt att numera luska fram (eller så har lättjan tagit mig i besittning och jag gitter inte).

Som verb är det säkert inte gammalt, och inte heller verkar det kopierat från engelska. Men populasen har säkert använt det så flitigt att det hamnat i Akademiens ordböcker: ”språkbru-

karna” har äntligen något att säga till om, och undan går det! Bara att hoppas att brukarna håller kvar sina nya ord och inte byter ut dem med samma hastighet som sker nu. 

Gödselstack, eller dynghög. Bild Entheta, Wikipedia

Ordet självt var det. Vid knappt märkbara bokstavsomkastnin-

gar kan ord likna varann, men ha väsensskilda innebörder. Kombon gn är svåruttalad på svenska (och på italienska, i alla fall för utlänningar). Ordet liknar det mindre tjusiga ”dynga”. Nyligen kunde man i tv  ”Dygna med Wagner”. Som "att blanda skit och pannkaka”, sa kollegan om allt fulmixat.

I natt ska dygnas med Fouad (mitt stavningsprogram har inte läst SO och SAOL utan fortsät-

ter att rödmarkera dygna men inte dynga), Det är SVT Play som erbjuder Amerikaval i kubik med reportern Fouad Youcefi. Börjar i kväll 20.30 och slutar i morgon bitti klockan 10. Visserligen brukar jag sky dåliga, lättfunna och låga skämt, men i det här sammanhanget är det svårt att avstå: I natt blir det nog även en del dynga.

Lyfter mig genast och kollar vad AI-översikten säger om uttal av gn inne i ord: "vagn (uttalas vangn), regn (uttalas rengn), ugn (uttalas ungn), signera (uttalas singnera), lugna (uttalas lungna)". Det kännas nästan konstigt att man kan det själv, och nu har man även fått dygna (uttalas dyngna). Förslag till engelsk översättning är (från olika håll) burn the midnight oil, pull an all-nighter. För en gångs skull drog vi längsta strået med kortaste ordet.

Även om inte ALLT var bättre förr så var det MYCKET som var det!

Nu ska, åtminstone tillfälligt, bloggen avsluta senaste inläggens citat från fackfolk som börjat frukta för framtidens modersmål, en term som f ö kan användas synonymt med ”svenska språket”. Eller vilket som helst språk eftersom våra mänskliga (!) tekniska landvinningar hotar ALLA tungomål. Patrik Hadenius avslutade sin artikel med det uppfordrande ”det krävs en heltäckande nationell språkstrategi”.

Det kan han fetglömma, höll jag så när på att skriva, för hur ska det gå till när människans omgivande värld förändrats så ini bänken. Och gör så i snabbare takt. Vuxna och barn läser inte tidningar, lyssnar inte på radio, ser knappt på tv. För inte väldigt länge sen utmärkte sig dessa medier, nu med förnamnet ”gammel-”, för en mycket god språkbehandling. Som kom alla till del, även dem som inte aktivt lyssnade/läste.

Grundmediet för vår kommunikation, språket, behandlas nu sämre än styvmoderligt. Hur i helskotta få till ett gångbart språk, för så många som möjligt, i en tid som är bemängd med sekundsnabb underhållning och nyheter? De som haft med gammelmedier att göra vet hur allvarligt såna arbetsplatser brukat ta på felaktigheter. Av alla slag.

I dag hör man ofta ”rättelser”, framför allt i tv-nyheter, men de flesta inom skrået vet att olyckan redan är skedd. Personer som felaktigt beskyllts för något, exempelvis, får lära sig innebörden av det gamla talesättet ”ingen rök utan eld”. Den digitala tekniken mångfaldigar glatt såväl fel som rätt (och rätter: är det inte matlagning överallt?).

Länge har jag slagit ett slag för Kalle Anka, och dess sällsynt språkbegåvade översättare Stefan Diös. Tidningen har varit bra exempel på en kultur som barn ofta fick vara i fred med. Men sådant sköts nu av ”välutbildade” och skitjobbiga föräldrar till coacher för sina telningar och deras kommande, framgångsrika liv.

Vi äldre får ofta höra att allt inte var bättre förr (vi vet också att ALLT inte var bättre), men det fanns större chanser för barn ur alla socialgrupper att tillägna sig ett gångbart språk. Bl a för

att en mer allvarligt sinnad omvärld ansträngde sig om ett gemensamt språk. För dem utan föräldracoacher finns nu främst snabba roliga/otäcka klipp och skymfningar i ett otal osociala medier. När vi förr ville beskriva diverse skitspråk, sa vi att de kom från drängstugan eller luckan (logement). Men verbaliteterna där var en språkmässig västanfläkt. Jämfört.

Sbråkbloggen uppmanar omvärlden till att ta det piano med AI-n

Sitta här och upprepa vad andra skrivit och sagt kan tyckas meningslöst för några, men så icke för mig. Med tanke på hur mycket som rinner genom mänskliga hjärnor numera, högt och lågt, som det heter, är det idé att emellanåt gnaga lite mer på de köttben som ännu inte är helt av-

gnagda (d v s sånt man läst och hört kan behöva repeteras). Som vad Patrik Hadenius i detta fall (igår nämndes hans artikels namn med datum och plats) skriver:

Flera av våra mest akuta samhällsproblem är kopplade till bristande språkkunskaper. Den som inte kan uttrycka sig i tal och skrift har mindre chans till utbildning, jobb och att påverka samhället. Problemen är dessutom djupare och mer existentiella än så. Med bristande språkförmågor förstår vi varandra och oss själva sämre, och lever ett fattigare liv.

Naturligtvis ska ALLA som bor i Sverige ges en bättre svenska för, som P H skriver, ”satsar du på ett språk satsar du på alla. Ge tid och status till modersmålsundervisning, eller vilket främ-

mande språk som helst, så blir eleverna dessutom bättre på svenska, och som bonus också på matte och samhällskunskap”.

Glädjande nog (att han tänker som jag!), fast sorgligt i sig, beskriver han hur AI redan påverkar ”våra språkförmågor mer än vi anar” och att dystopin om AI ”blir sann om vi överlåter tänkan-

det, det vill säga läsande, skrivande, vår språkförmåga, åt maskinerna”. Av en händelse (zap-

pande, för att säga sanningen) hamnade jag i Axess-kanalen och en dokumentärserie där, ”Människan och skrivandet” (del 10, repris i samma kanal den 5 november kl 20.35).

I det programmet befann sig, som så ofta, en stor del av tankegodset långt från min kapacitet. Men sånt får man bortse från, fattar man NÅGOT kan det vara tillräckligt att tänka vidare på. Talare var Johan Fredrikzon, forskare vid KTH, med den (i mitt tycke) förnämliga blandningen av idéhistoria och datavetenskap i sin utbildning.

Det lilla jag tyckte mig förstå handlade om något liknande det Hadenius befarar, nämligen att vi överlåter hela språkförmågan åt maskinerna. Nu följer min rudimentära tolkning av J F:s före-

drag: ser vi inte upp kommer maskinerna att sköta snacket i framtiden – med varann. Vi mister inte bara jobben utan vanliga kommunikationer och s k mellanmänsklig kontakt.

Eftersom jag är en inkarnation (något sämre, men folkligare) av Marshall McLuhan, vill jag berätta om min livslånga fingertoppskänsla att förutse framtiden: När den första videon kom (70-talet?) gav jag ett förslag åt en teknikbegeistrad svåger: ”Bra att du spelar in tv-program-

men, videon kan kolla på tv och DU får ledigt”. Avslutar egenbeundran, den drar lätt i väg.

Vi är få don-quijotar, och ett par som identifierar oss som sisyfosar

Någon enstaka läsare kan få för sig att det klankas det på barns och ungas språk här i bloggen, men det är generationerna före dem som ska klandras. Problemen är bara: Hur ska man tänka? Vad ska man göra? Var ska man börja? Även om man själv betraktat språkets utförslöpa en längre tid har det varit svårt att finna medhållare*.

Till idag! En av de språkvetare jag ibland skrivit s(å) k(allade) framför yrkestiteln på är Patrik Hadenius, som enligt min åsikt hört till dem som negligerat de språkförändringar jag själv ansett knepiga. Just nu fann jag till min stora glädje en DN-artikel han skrev för drygt två månader sedan: ”Svenska språket fyller 500 – men läskunnigheten minskar”. Ingressen lyder:

För första gången i historien har läskunnigheten i Sverige försämrats. Politikerna är medvetna om det, men satsningarna har varit kortsiktiga eller populistiska. Vi måste gemensamt höja statusen för svenska språket och alla språken i Sverige. /…/ De flesta politiker är medvetna om detta, och det har också gjorts många försök att vända den negativa trenden. Men insatserna har ofta varit kortsiktiga, underfinansierade och

några gånger bara rent populistiska.

Jo, ja, nej. Det är lätt att hålla med om allt, men vända "den negativa trenden” är svårare än svårt. För egen del anser jag det dock värdefullt att fler medhållare* dyker upp. I går (den 30 oktober) skrev Anders Q Björkman i SvD att han ”modfällt allt oftare” tänker på sig själv "som en sorts modersmålets don Quijote, en som kämpar för något som de flesta menar är lönlöst”. Han jämför också sin kamp med Sisyfos försök att rulla en sten uppför ett berg, ”för att omgå-

ende se den rulla ner igen”.

Men han finner tröst i mörka stunder när han läser SvD:s språkspaltsskribenter, lingvisten Mikael Parkvall och språkvetaren Sara Lövestam, ”som båda förklarat att vårt svenska idiom inte dör förrän vi, dess användare, fullständigt överger det och de facto byter tungomål”. Nja, där har jag tappat hoppet: lyssnar man och läser noga har rätt många redan övergett moders-
målet, som inte ligger (AQB igen): ”på sin dödsbädd än. Men nog befinner det sig på intensiven och är ganska illa däran”.


*Trodde faktiskt att jag själv hittat på ordet, men det finns i SAOL och SAOB (1943). Det blir mer medhållaren Hadenius i morgon, skriv opp det!

Läses enbart av dem med känsla för hur AI skänker en fikon i dag

Gårdagens rubrik – ja, hela stycke – leder många läsares tankar fel. På det kan man hoppa opp och sätta sig. De misstänker att det i denna blogg enbart klankas på barn och unga, men där får de fikon! Och här blev jag genast stoppad av fikonen (även om såna brukar ha motsatt verkan…), eller AI, snarare. Har tagit upp uttrycket förr, men eftersom dagens språk är skrivet i sand ville jag åter kolla det.

För apropå skrivet i sand har AI-översikten ett sådant skrivsätt. Formulerar man en fråga lite annorlunda gång två, får man ett annat svar än första gången, den tredje likaså o s v. Fenome-

net har säkert ett speciellt namn på AI-ska (som ibland är fikonspråk eller grekiska för många av oss), men till saken! Denna gång berättade AI om ”få fikon” att det i vår tid bl a kan formule-

ras som ”få tji/bli blåst”.

Fås om man har otur. Bild Unsplash, Kaori Kubota

Låter korrekt, men en annan mening måste tvunget kollas upp: ”Numera används uttrycket enbart ironiskt”. Nej, förresten, hela ordaly-

delsen var ”Numera används uttrycket enbart ironiskt och betyder:” Efter kolontecknet följde en hänvisning till SAOB, Svenska Akademiens Ordbok, påbörjad 1883 och klar häromåret.

SAOB har ett gediget språkhistoriskt material, och de artiklar som skrevs om ord och uttryck följde sin tids kutym, förklaringar o s v. Artikeln om fikonen skrevs 1924, och alltså är påståen-

det ”Numera används uttrycket enbart ironiskt” från det året. Jag upprepar för tydlighets skull: 1924 användes fikonfrasen ironiskt! I övrigt är beläggen från 1800-talets andra hälft.

För oss låter det konstigt att uttrycket endast används ironiskt, det är väl inget man tolkar ordagrant? Slår man upp i Svensk etymologisk ordbok får man betydligt mer kött på benen för fikonen: Ursprunget är förmodligen Ovidius, en skald från antiken, och likheter finns med vår importerade ”visa-fingret-gest”. Sånt här är bara vanligt grävande i språkhistorien, men poängen är att det AI kallade ”numera”, hänför sig till 1924. Vi människor har brukat arbeta kronologiskt med vetande, men av AI blandas vår samlade kunskap till en osystematisk klump. Om nu någon förstår min diffusa förklaring (jag själv, t ex).

Det är ingen idé att försöka flådiga till ett språk man inte behärskar

De stunder man är i harmoni med AI-översikten är ovanliga och därav kan man bli tillfälligt upplyft. Som nyss när jag satt här och smågooglade på fenomenet ”varför många säger därav när de menar därför”. Jo, förstår du, skrev AI (kanske inte ordagrant, men det kändes så):

Många upplever att därav låter lite finare eller mer högtidligt än därför, vilket gör att vissa använder det i stället ("därav gjorde jag så" istället för "därför gjorde jag så"). Enligt traditionell svensk grammatik är det dock felaktigt; det heter inte "därav körde jag", utan "därför körde jag". (AI anger bl a Språktidningen som källa)

Fenomenet är som mycket annat inte nytt, men växer förstås p g a de snabba meddelande-

medier vi har. För var ny dag inser man att inget spelar roll när det handlar om något som

fram till nyligen var jätteviktigt: språket. Tillåtande och generösa språkvetare har sagt länge

att diverse förändringar inte är nåt att direkt bry sig om. Alla språklopp är körda. En univer-

sitetslärare skrev för ett par år sen på Facebookgruppen Språknördarnas Högkvarter att hen ofta möter studenter som

skriver "därav" där det hade varit bättre med "därför". Jag tror att de tycker att det låter lite tjusigt, men det är ju en delvis felaktig användning. Ett annat av studentprosans frekventa ord är "ämnar" istället för "avser". Det är ju en korrekt användning, men det låter litet högtravande i mina öron. 

Det här med att använda ett flådigare språk än man behärskar är ett vanligt, men omöjligt försök att lyfta sig med inför omgivningen. Fråga gärna den som prövat. Och fallit gång på gång. Knepet är att använda så otroligt gamla, högtidliga och/eller svåra glosor att endast ett fåtal kommer på en. Man gläder dem, vilket kan vara trevligt om man är en generös natur. Men med ”därav” i stället för ”därför”, får man större kretsar att småflina åt ens hopplösa strävan.

Vem äger språket och varför adresserar inte någon den frågan?

För att roa, alternativt deppa ner mig, låter jag ibland Google Translate översätta något jag ser i en rikstidning, som denna gång. Texten handlade om valet i Serbien, där en invånare ska ha sagt: ”Det var extatiskt. Vi är inte ens nära att förstå vad som har hänt”. GT översatte det till engelska med ”It was ecstatic. We aren’t even close to understanding what has happened”.

Vad är det som är roligt med detta? Jo, ordalydelsen är ordagrann, och i det här fallet är det inte jättemycket att gaffla om egentligen. Men det finns även något deprimerande i det, svårt att förklara varför. Fast det går kanske att vädja till några enstaka åldringar: Låter meningen verkligen svenskt-autentisk? Höööör man inte vad som händer med språket? (Och vilka som helst tungomål i övriga världen, så klart) Eller är jag knäpp i skallen/paranoid?

Nyligen läste jag en sån där numera normalunderlig mening i spalten Fråga experterna (publiceras via Bonnier News Local i ett antal lokaltidningar). Så här stod det: ”Bestäm dig för att äga att du är den som hör av dig mest”. Där fick man trots skaplig läsförmåga sitta en stund för att bena ut vem som gör vad för vem och varför. Tar man ut satsdelar i dagens svenskunder-

visning? Då vore det här nåt att bita i.

Det enda jag minns av detta nya ”ägande” är från tiden (tio år sen? tjugo?) när folk började säga att någon ”äger” frågan, eller liknande. Det blev krockar i början, för innan det här mer formella ”ägandet” ägde (!) rum, kunde tonåringar ropa ”haha, ÄGD!” åt en när man förlorade i spel med dem. Det är ingen idé att fundera över varifrån ordet kommer, det vet väl alla?

Erkänn att det blir svårare att förstå talad och skriven text: när nån väl sagt att de ”äger” frågan, kommer andra att ”adressera” saken. Det behöver inte innebära att de ifrågasätter ”ägandet”, utan att de enbart vill ”ta itu” med vad det nu handlar om och kanske även ifrågasätta varför den som har hand om det har hand om det. Tur att man inte "äger" någon seriös syssla, för hur skulle man kunna trycka ut sig, som vi förr sa lite skämtsamt och nu nog är svårt att förstå.

Att stoppa in engelska ord i sina svenska meningar är inte mod

Fenomenet att använda BÅDE svenska och engelska i samma mening fortsätter att öka, såvitt man kan bedöma. Nån politiker sa: ”Det finns stora delar av väljarkollektivet som anser att public service har en bias, som man skulle säga på engelska, eller att man inte lever upp till opartiskheten”. Egentligen är det konstigt att först säga ordet eller uttrycket på engelska, för

att sen genast översätta till svenska. I alla fall när man talar i radio som denna politiker.

Men ibland tycker jag att det är bra att de översätter. Vissa uttryck blir jag ibland inte sams med, bias hör dit. Den stora frågan är egentligen varför människor gör så här? Det händer mig själv ibland, men då översätter jag inte som hjälp åt omgivningen eftersom de engelska utropen inskränker sig till ”you know, shit, let’s go” och liknande. Men man blir i alla fall mycket förvånad över att de kommer ut ur ens egen mun.

När AI-översikten svarar få frågan om hur man översätter ”bias”, säger den att ordet oftast betyder ”partiskhet, fördom, snedvridning eller vinkling”. Och anger sajten Psykologiskt vetande” som källa. Tänk så konstigt ändå, jag skulle lättare kunna använda partiskhet, fördom, snedvridning eller vinkling i stället för bias. Som dessutom uttalas [bajas]. Eller som AI också skriver på samma ställe om hur uttalet lyder: ungefär "by-ass".

Dagens andra exempel är enklare för att man hört det oftare eller vad vet man? En man sa

(i radion som nästan alltid i Sbråkbloggen) : ”Jag hamnade i samma mood, i samma känsla”. Beteendet är inte bara konstigt, det är oerhört att man plötsligt brister ut i engelska. På svenska, s a s. Det roligaste nån gjort av detta "mood" är låten ”Inte mod” av Hasse & Tage,

från tiden när man ännu förstod komikernas humor.

PS Givetvis finns ”bias” i SAOL, som anger följande betydelse: "felaktighet vid bedömning, i vetenskapliga resultat e.d".

Man inte bara ser och läser, man hör också. I alla fall än så länge

Gert Lundstedt eller Gunilla Hansen Bering? Höj ljudet!  BILD Niklas Bahe, Unsplash

På samma vis som äldre går hand i hand med språket de lärde sig under sina, som man säger, ”formbara år”, gör alla åldrar detsamma. När man själv kvider av det som framför allt tycks vara influerarspråk, tycker yngre att man fjantar sig. Särskilt störande är s k viby-i, som låter som ”priiijjma” i ordet ”prima”.

Det finns väldigt många yngres språk som låter milt sagt tillgjort och manierat. Men har man haft såna ”talare” som förebild blir det gärna så. Och för att nu inte klanka ner på yrkeskåren (?) influerare, finns det fler och fler s k välutbildade yngre som talar på liknande sätt.

Häromdagen berättade en yngre kvinna om AI, fördelar och faror, ja, allt möjligt som intres-

serade mig – det lilla som går att förstå för en lekman. Hon var uppenbarligen mycket kunnig, men lika svår att lyssna till. Prosodin, jag säger bara det.

Förutom en sjuka som drabbat många – att de pratar JÄTTEfort – betonade hon nästan alla ord och gick ofta upp i slutet av dem eller meningen. Det låter stackato och med en helt främ-

mande ljudbild. Där tycks framför allt den typiska svenska ordmelodin gå förlorad. Den har präglats av accent 1 och 2, akut respektive grav accent. De två har gett svenskan sin sjungande melodi – något som brukar låta konstigt för dem om inte är så språkintresserade.

Men är det svårt att som äldre hänga med i denna utveckling nu – hur ska det då bli om trettio år, kan man undra. Till dess får man som vanligt passa på att lyssna på vissa favoritprogram-

presentatörer och dito nyhetsuppläsare som ännu finns kvar. Kanske även höja ljudet en aning.

Slut på upprepningar (kanske) samt presentation av ovanligt inlån

Nu har bloggen flera gånger handlat om uttrycket ”störa sig på” och en presumtiv läsare suckar: ”Nejförgudsskull, inte en gång till!” Närå, tänkte bara passa på att nämna något man lätt störs av i den multifrekventa tidsålder vi bebor. Trodde förresten att jag just hittat på ett Kalle Anka-ord (multifrekvent), men det eller liknande ord stämmer med min känsla.

Störs av, var det. Hur ofta ska man få höra om artisters/kändisars tråkiga barndom, dåliga självförtroende och andra ämligheter (”ämlig” finns i SAOL och SAOB) på ställen som brukar kallas kultur? Eller nöje. Eller kultur OCH nöje, eftersom de två sammansmält på senare tid. De där avstängningsknapparna folk rekommenderar när man klagar på saker börjar nötas ut.

Men säg den irriterade dag som inte har något roligt eller intressant över sig! I dag yttrade Uje Brandelius ett ord, adverb, som jag mig veterligen (säker är man aldrig) inte hört. Han sa ”undervägs” som SAOB skriver så här om: ”avser eller har samband med att någon eller något är på väg”. Beträffande etymologin står ”efter tyska unterwegs”. Man tror inte sina ögon/öron: ett tyskt ord inlånat i modern tid! SAOL anger betydelsen ”på vägen” och i SAOB finns det enbart som sammansättning: undervägsavgift (1976) och undervägskostnad (1961).

Andra språk verkar inte (i alla fall i modern tid) haft något att göra med den fras en kultur-

journalist använde för att beskriva något oegentligt: ”buffel och båg”. En av de tidiga, milda, språkvetarna, svarar på en fråga om uttrycket i Kristianstadsbladet 2015, ett år som tycks ha varit fullt av språkfrågor ställda i gammelmedier. Tidningen vände sig till frågelådans

flitigt anlitade språkexpert, Bo Wendt, docent i nordiska språk vid Lunds universitet.– Ja, nog låter det fel i mina öron också; "ruffel och båg" eller "fiffel och båg" skulle jag säga. Uppenbarligen är detta "buffel och båg" likväl inget tillfälligt skrivfel /…/

Docenten tror att uttrycket började användas för att ”kunna få till ett uddrim, det vill säga allitteration” och säger även att det från början nog ”varit rent skämtsamt, men tydligtvis har det fått viss spridning”.

Ett rop på rättvisa: åldersrelaterat så det bara visslar om det

Ens språk och ens ålder går vanligen i bredd: det vore konstigt om man inte reagerade inför diverse förändringar när åren går. Medveten om att det nu är ett väldigt tjat om ”störa sig på”, dök en annan aspekt upp i sammanhanget och trots min höga ålder är jag inte främmande för nya aspekter, flin, flin.

För drygt elva år sen, 2015, ställde en person en språkfråga på DN kultur. Det hade kunnat vara jag, redan då. Eller dessförinnan. Så här skrev läsaren: ”Det irriterar mig att uttrycket stör sig på nu blivit allmängods. Var kommer det ifrån? För mig låter det helt fel”. Hen påstår också att ingen sa så ”för tio år sedan”. Det innebär m a o att uttrycket dök upp för två, tre decennier sen, vilket stämmer överens med mina iakttagelser. O, så kul med folk som tycker som en själv!

Sen kommer svaret från en språkvetare och om det är rätt person jag nu menar, var denna DÅ i fyrtioårsåldern, jag ca 65. Språkmänniskan svarar att ”det stämmer att störa sig på knappt användes i skrift före år 2000” och att det ”är ett talspråkligt uttryck som har smugit sig in i det skrivna”. Vilket i sin tur kan bero på att texter från bloggar och krönikor ”ökat och blivit mer accepterade i dag än för tio år sedan”. Och ”för tio år sen” betydde alltså, när svaret skrevs i DN, 2005. Sen kommer det typiska språkfolkstillägget:

Det är inget fel på uttrycket störa sig på. Det finns med i Svensk ordbok från 2009, precis som reta sig på. Svensk ordbok daterar det första belägget av störa sig på till 1992 och reta sig på till 1841.

Alltså: 2015 skriver en 40-åring att första belägget av uttrycket fanns i SAOB 1992, då 40-åringen var ca 16 år och undertecknad dryga 40. De ungefärliga 25 år som ligger mellan dessa två språkiakttagare ger olika uppfattningar. Och för egen del känns 1992 inte som särskilt länge sen. Så går det till när folk i olika åldrar får olika åsikter. När jag läste bloggen på sajten Johanssons språkkonsulteri, nämnd i går, skrev språkkonsulten om sin övriga verksamhet, erbjudande om skrivhjälp, bla:

Jag arbetar MED dig. När någon beställer en tjänst från mig vill jag att de ska känna att de adderar ännu en person och ännu en kompetens till sitt team.

Då ropar mitt äldre jag, alltså jag: ”addera” betyder ”lägga till”. Det ropar dessutom att lika gärna som  äldre måste stå ut med en massa anglicismer och nya ord på gamla företeelser, kan de yngre fortsätta använda de gamla orden. Som ”lägga till” i stället för ”addera”. De kan få behålla ”team” för ”lag”, även om ”lag” ännu är ett godtagbart ord. Hrmpf.

Ta tillvara på bananerna eller störa sig på sådana slags meningar

Häromsistens skrev bloggen om ett Språket-program med rubriken ” Uttrycken som ni stör er på”. Med ”ni” menas alltså lyssnarna. I maj gick ett annat Språket, där kanske programledarna innefattade sig själva, betitlat ”Språket vi stör oss på i medierna”. Men de menade säkert lyssnarna även där: gudarna ska veta att det inte finns något så accepterande som språkvetare. Jag däremot, störs redan av rubrikens ”störa sig på”, och väljer ”störs av” eller ”reta sig på”. Man blir glad när någon överhuvudtaget funderar över samma uttryck, som en person i Språknördarnas Högkvarter, en Facebokgrupp:

Ett uttryck jag ofta noterat i kommentarsfälten är ”stör mig på” och ”irriterar mig på”. Jag måste erkänna att jag blir lätt road av detta med insikten att en del verkligen blir irriterade och lägger massor av energi på sin irritation, medan andra bara använder ordet en aning slarvigt för att uttrycka sin förvåning att någon säger eller skriver si eller så.

Nu är det inte så att man (jag) blir enbart road utan lägger en del av tiden på irritation. Och hellre det än vara likgiltig (se det gärna som ett credo!). I sökandet efter ”störa sig på” fann jag även Johanssons språkkonsulteri, där konsulten själv i sin blogg kallade ett inlägg Ta tillvara … på? På frågan om bloggläsarna föredrog ”ta tillvara det vackra vädret” eller ”ta tillvara på det vackra vädret”, förlorade första exemplet med 2–89! (Och detta skrevs 2020!) Kört, alltså. Men konsulten förklarade: 

Dåligt tillvaratagen.
Bild: Natassia Ustyan, Unsplash

Att säga Ta vara på bananerna innan de blir dåliga och Ta tillvara bananerna innan de blir dåliga går alltså precis lika bra. Men Ta tillvara på bananerna innan de blir dåliga är en kontami-

nation av de båda uttrycken och därför fel.

En person kommenterade: ”Håller helt med om reso-

nemanget kring 'ta tillvara på'. Men är det inte samma typ av kontamination när du skriver att 'många stör sig på' något? Är det inte uttrycken 'reta sig på' och 'störs av' som här blandats samman? Det är ju idag ett mycket vanligt uttryck, men jag undrar om det inte är 'felaktigt'."

Konsulten svarar att det är möjligt, fast har ”inte gjort några ingående efterforskningar, men enligt SAOL från 2015 är ’störa sig på’ ett vardagligt uttryck för att bli irriterad av något. /…/ men det är så klart ändå möjligt att det från början är en kontamination som nu är så vanlig att många av oss (jag inkluderad!) inte reagerar på den/” Så långt konsulten, men själv störs jag av "störa sig på". Det är väl åldern som vanligt.

Någon gång kan ens dagar präglas av ödmjukhet, andra inte alls

För inte länge sen nämndes i bloggen en kåsör (en mednörd, visade det sig) som irriterats av en skylt där ordet ”parallell” var felstavat: i första l-gruppen fanns bara ett l. Det där är en glosa som trilskas, även uttalsmässigt. Många säger ”pararell” vilket säkert har liknande orsaker som gårdagens ”sistonde” och ”åtminstonde”.

Det beror väl på nåt som inte synkar eller gifter sig med svenska språket, och se där: ytterligare två ord eller begrepp som inte ingick i min barndoms ordförråd. ”Synka” är en förkortning av "synkronisera” som funnits i svenskan sen tidigt 1900-tal. Folk i allmänhet började ”synka” saker på 80-talet, sina almanackor, bl a.

”Gifta sig” är ett bildligt uttryck som rört sig långt från sin första betydelse. Särskilt har det blivit en klyscha i de tusentals recept och tv-program där smakerna gifter sig mer än makarna (ursäkta det riktigt dåliga skämtet). Det betyder att en (kanske ovanlig) blandning smakar gott. Från köksspråket kommer också "crossover", även de smakblandningar man inte längre är imponerad av eftersom de blivit mer regel än undantag. Kanske kan det även kallas "crossover" att svenska och engelska nu korsas hej vilt.

Frikort fick en häpnadsväckande ”rolig” dryck från ett bryggeri som kallade den ”julmust med smak av påskmust”. En apparition i min smak! Fast ”apparition” kan nog i sanningens namn endast användas om personer. Ordet betyder ”yttre, utseende; gestalt, framtoning” och är också ett av dem som närmast tycks be om ett felaktigt uttal. Man hör ofta ”apparation”, återigen med samma förklaring som de andra svår- och feluttalade varianterna.

Men egentligen borde jag inte snacka i ärendet, långt upp i åren trodde jag att verbet urskulda hette "urskuldra". Så till alla messerschmittar bör sägas: Glöm inte det där med bjälken i egna ögat, innan du stör dig på andra. Vilket kommer att leda rätt in i frasen ”störa sig på”. I morgon.

Pinsamt nog är man inte alltid bästa exemplet, ska gudarna veta

De flesta som irriteras av engelska influenser kastar sten i glashus. Jag är en av de många. Fast man vet vad det heter och vad man tycker, slipper det bara ur en: det här är fajn, see you tomorrow, vunnit 5 000 på Triss? Really? Ja, just de där var inte mina, men det är så det ser ut (hörs, snarare) för svenskar i alla åldrar.

Häromdan hörde jag en kvinna som i ett kortare samtal sa ”by the way” ett flertal gånger. Hon är inte ensam. Och ett stort antal trycker nog i sina sms in ett btw, förkortning för nyss nämnda fras, så egentligen dribblar vi med fler än två språk, om man tänker sig att förkort-

ningsspråket är ytterligare ett.

 

Det är en gåta hur detta går till, hos såväl mig som andra. Det är inte jättesvårt att säga ”förres-

ten”, stavelserna är lika många. Ibland passar det lika bra med ”apropå, för övrigt, i alla fall”. Men det händer också att ett engelskt ord ”känns bättre” och att svenskan inte har passande ord för vissa företeelser.

Har tidigare skrivit om att ”random” undslipper mig emellanåt. Man kan ta en mening som ”plötsligt började en random gubbe vråla inne i biblioteket”. Översättningar som ges är ”god-

tycklig, slumpartad, en gubbe vilken som helst”. Nej, med de svenska orden känner man sig inte alltid fajn. Men ändå, ska hela befolkningen tala med sina random språkvarianter kan det bli svårt att förstå varann.

En annan intressant ”inhemsk” historia är att så många svenskar säger ”åtminstonde” och ”på sistonde”. Märkligt nog har jag hört mig själv åka dit, och då är det verkligen dags för ett snack med sig. Det finns säkert en andledning (jaja) till såna slags felsägningar: vilka orkar jag inte ta reda på denna dag.

Rubriken ”det är de små, små, detaljerna som gör’et”, är tjatig!

Många av ens språkliga iakttagelser låter säkert bagatellartade för många. Eller förresten vaddå ”låter säkert”, det vet jag egentligen. Jag plågar ju omgivningen med mina kommentarer och får ofta reaktioner från folk som anser att mycket är "småsaker". Och eftersom så pass många tycker på det viset måste ju någon ta hand om bagatellerna.

Häromdagen hördes i alla fall ett par hyfsat intresserade/kunniga personer sitta och skramla i en radiostudio och diskutera de mindre ordens frånfälle. En språkvetare var säker på att ”till” snart ersätter ”för” i fraser som ”sjunga för” och ”berätta för”. Tillräckligt många unga säger så, sa hon, och tycktes i och med det ge slaget förlorat. Det märkliga skedde att jag när googlade frågan, och AI-översikten som vanligt svarade snabbast (nej, så kan man inte säga, det vet jag också), var den strängare än de uppgivna människorna:

Nej, det är inte korrekt svenska att säga "berätta till någon" eller "sjunga till någon" i de allra flesta fall. Här är hur du säger det på korrekt svenska istället: Berätta för någon: Du använder alltid prepositionen för. Exempel: "Jag vill berätta en hemlighet för dig."
Sjunga för någon / Sjunga till något: Du sjunger för en person för att underhålla eller glädja dem. (Exempel: "Hon sjöng för barnen.") Du sjunger till ett instrument eller en melodi. (Exempel: "Han sjöng till gitarren.")

Man kan inte tro annat än att det blir intressant framåt i världen. Inte så hemskt intresserad av evigt liv eller att leva i 400 år (som Bingo Rimér och Bryan Johnson (som dock börjat tvivla…)) kan man ändå tycka att det vore kul att höra en framtida svenska. Det kan räcka med att fundera över hur den låter om 40–50 år.

Det ringer i alla möjliga klockor, en del av dem har trevligt sound

Det bildliga uttrycket ”det ringer en klocka” kommer från engelskans ”it rings a bell”. Olika källor anger att det är 80–90 år gammalt. Den svenska översättningen vete sjutton när den letade sig in. Men vad gäller ”riktiga” klockor kan det slå (!) en hur ofta radiopresentatörer säger ”nu har klockan just slagit 12.22”, och andra liknande ”klockslag”. Inget att bråka om, men nog försöker man föreställa sig hur den klockan ser ut.

 

Ringklocka med trevligt sound  Bild Nick Cave, Unsplash

Som om det inte vore nog med 

alla dessa! I en diskussion med allmänheten om varför cyklister tycks ha så svårt att varna fotgängare med hjälp av sin ringklocka, berättade en dam

som ringde (!) in, att hon börjar plinga när fotgängarna ännu är

ett stycke bort. Så att de inte ska ”skrämmas” och hoppa till.

Hon tilla att hennes ringklocka ”är trevlig i soundet”. Och la genast till ”ja, ljud heter det på svenska”. Det var en kul och i grunden bra kommentar, men påminner om att ”sound” blivit ett begrepp på svenska. För en gångs skull skriker inte bloggaren, alla de tre stora svenska ordböckerna ger samma innebörder: klangfärg, ljudkvalitet. Och det vore konstigt att tala om ett Abba-ljud.

Nu blir det roligt. Och svårt. En person, minns inte vem, höll på med en speciell slags sport som blivit populär. På frågan om hur personen kom att intressera sig för den udda sysslan, svarade denne att det säkert skett genom ”mun-mot-mun-metoden”. Möjligen är jag ute på djupt vatten, men min misstanke är att om går det riktigt illa kan någon rädda en genom "mun-mot-mun-metoden", en livräddningsinsats.

Vad man säger på svenska, och det som personen antagligen menade, är knepigt. ”Ryktesvägen” blir knappast rätt, för ordet ”rykte” ger felaktiga antydningar. ”Snacket går” föreslog någon, det är låter mer neutralt. AI-översikten, den lille skälmen, gav som bidrag ”djungeltelegrafen”. Roligt, men eventuellt gammalt som gatan, eller i alla fall från ens barndoms ordförråd. (Jäpp, Wikipedia skriver att ”djungeltelegrafen” är belagt sen 1954.)

Att kalla saker vid deras rätta namn är bättre än att kalla folk namn

Så satt man i en blandning av två språk igen! Råkade höra ("överhörde", säger många nu, en översättning förstås) en ung människa berätta för sin kompis att någon ”kallat henne namn”. För egen del ekar inget ur minnet: inga klockor ringer (uttrycket kommer likaså från engelska). I princip låter ”kalla någon namn” banalt, även om en svensk skulle säga ”kalla någon vid namn”, t ex Britta, Ove, you name them!

Reddits diskussionsforum har mycket att säga om det mesta, och en person, etiketterad som ”infödd talare”, d v s svensk, skriver: ”Bland barn är det att kalla någon namn ett sätt att mobba någon, eller att såra någons känslor när man inte har något mer konstruktivt att säga”. Att kalla någon Britta är inte fel om det är personens namn, men här avses förstås förolämp-

ningar samt den uppsjö av fula ord som växer i en annars ordfattig tid.

Men det är väl fåfängt hopp att även mediemänniskor och de med andra kommunicerande sysslor ska låta bli begreppet ”kalla någon namn”. Häromdagen sa en författare att han anser slaget om språket förlorat . Han kommenterar inget längre, fortsatte han, utan låter allt vara, viss om att vi människor i alla fall kommer att förstå varann. Intressant nog nämnde han ett direktöversatt uttryck han ogillar: ”över tid” (over time). Det gladde mig, "över tid”, står som 

en av tusentals käpphästar i mitt stall.

Inte lika kul med den kulturjournalist som talade om en ny film, där huvudpersonen var en mobbad flicka ”som tar hämnd på dem som felat henne”. Där ringer några gamla skorrande klockor: ”felat henne”, vafalls? Man slår i engelska lexikon och finner ”to wrong someone”, som betyder ” göra fel mot någon”, som t ex ”he wronged her”. Vi är långt från de första skrämskot-

ten för ja, hur många decennier sen, när folk började uppmärksamma flödet av anglicismer?

Kan man i framtiden läsa gubbar o a som dog innan man föddes?

Som av en händelse hörde informanten A av sig, nästan samtidigt som jag lyssnat på program-

met om ”språkpoliser” (som gårdagens inlägg handlade om). En rätt ovanlig bok hade kommit i informantens väg, ovanlig såtillvida att dess ålder är 115 år. Författaren är en känd figur, för mig känd till namnat, men inte mycket mer. Minns att han omtalades i ens barndom, och antagligen var man själv snabb att stämpla honom som en typisk gubbförfattare.

Han var själv en gubbe, Albert Engström, det såg man ju på bilder av honom, och han skrev för gubbar. Informanten A mejlade en del av förordet till boken, ”Genom mina guldbågade glas-

ögon”. Förvånad upptäcker en nutida åldring de lättlästa raderna, fulla av snygg ironi mot såväl samhället som det egna jaget:

Självporträtt, 51 år gammal (Wikipedia)

Denna bok är den bästa i julmarknaden. Jag säger det på fullt allvar. Under det de andra författarna trots mina varningar fortfarande syssla med fnos-

kiga försök att loda sina egna och tillfälliga förbin-

delsers s. k. själsdjup och gräva i dumheter och snusk ända upp till pennspetsen, bjuder jag på friska fruk-

ter från livets träd. Jag konstruerar ej ihop konflik-

ter och lämnar dem olösta. Mina lösa sig själva med litet välvillig hjälp av författaren, förstås. Och en annan sak: Jag kan låta mina barn läsa boken.

Verben har 1911 ännu kvar sin pluralform, vilket förstås visar på styckets ålder, men bortsett från den bagatellen: vilken fantastisk text! Kan nutida skribenter få så få rader att inrymma så mycket! Glädjande att utan problem riktigt kunna höra författarens känslor och åsikter.

Och då undrar man så här: en ungdom som idag är 15 år, kan den vid mina år (ca 75) läsa en bok som skrevs 1970 när 15-åringen är 75, år 2085? Om inte ett flertal

                                                                            under skett på vägen dit blir det nog svårt.

Bör man skärpa till modersmålet eller bara låta "floden" flyta fram?

Vi lämnar ålderismen (från i går) ett tag, men det kommer väl inte att vara länge, gammal är som bekant äldst. Som skrivare utan röst och mimik saknar man möjligheter att lägga in ironiska, tvivlande och skämtande innebörder i sin text. Man måste lita på läsaren. Hur det står till med den saken visade ett program häromdagen, Förmiddag i P1, där ”värden”, Thella Johnson, ställde frågan om huruvida ”språkpolisen är ett utdöende släkte”.

Hemsk ”titel”, språkpolis. Den är inte bara larvig, den antyder även att de som använder den om andra är av en mer frisinnad, bättre, art. Polis, hm. "Riktiga" poliser är ofta vänliga och ”språkpoliserna" är också samhälleliga medhjälpare. Fast somliga är inte kloka, förstås!

I programmet deltog en språkvetare/författare och en författare/litteraturkritiker. Efter att ha lyssnat avlägsnade jag just denna språkvetare ur det skrå jag ibland raljerar om: hen visade på klippanischer och fasthet. Apropå ”fast” sa den andre deltagaren att språket inte är något fast utan ”en förhandlingsfråga”. Och att de tre samtalande i programmet ”/…bestämmer vad orden har för betydelse…/”.

Ja, där kom det igen, språket som en levande organism. Ledan man känner av denna alltid upprepade kommentar är större än universum. De flesta är nog bekanta med språkets rörelse 

(i programmet beskrevs den f ö som en framflytande flod) men vi som oroar oss gör det p g a den snabbhet ”organismen” rör sig med. Det håller inte att dra upp tyskans inflytande under Hansan eller det franska ditot när Frankrike var ledande inom kultur och flådigheter.

Alltnog. I programmet visade sig författaren/kritikern vilja värna det personligt-poetiska-impulsiva språket. Och räkna med att mottagaren förstår. Jo, tjena, säger jag som annars aldrig säger ”jo, tjena”. Författaren/språkvetaren anslog en nyktrare ton och sa att ”vi vill upprätthålla språkregler” för att ”vi vill styra in [andra]i samma överenskommelse”. Båda exemplifierade med friskt språkliberala personer som Heidenstam och Selma Lagerlöf. Med tanke på dessa referenser från hedenhös kan man lätt ana att de inte känner av amplituden hos dagens språkliga oreda (som jag…).

Nydanare, förresten, hör på den här: jag vet inte vad amplitud är, det bara KÄNDES rätt, lite poetiskt galen och inkonsekvent som man är. I morgon ska en annan hedenhösgubbe tas upp (men av mig) för sitt fantastiska språk som var bra då och är bra än.

Lite egenvård som i dag, ovanligt nog, inte berör språkets form

När nu språket inte står så högt i kurs blir det gärna lite annat (allmänbabbel) i bloggen. Egenåldringsvård, kan det få heta. Det är mig själv jag vårdar genom att låta det pysa ut ur själens hålrum – de som uppstått när tidens tand knaprat på nyss nämnda själ.

Annars är inåtskådande något man betackar sig för: alltför många slänger ut sitt inre/sina själar på torget. Beskådare finns alltid, och båda grupperna är lika konstiga: utställarna och publiken. Det går ändå att förbise dem som bjuder ut – och på, som det också heter – sig själva.

Men att slå mynt av folk omkring sig gör inte geschäftet så trevligt. Ut i luften åker mer eller mindre äkta makar, föräldrar, barn och fans moster samt mormor. Några hyllade nutidsför-

fattare prisas vitt och brett för sina förtjänster. En del av förtjänsterna existerar även i den pekuniära betydelsen, och det kan vara frånstötande.

Antagligen har de flesta människor mängder av uppslag till böcker och filmer i sina liv. Där brukar det finnas olyckliga människor och andra som förföljs av tur, tragiska händelser och komiska. Och hur länge än detta eventuellt litterära material varit avlidet, jag menar att det kan handla om döda släktingar, får det nu återuppstå i form av roman- eller filmfigurer.

Att tala för och som de döda och dem som levt i en helt annan tid – är inte det förmätet så det skriker om det? Att dessutom gräva generationer bakåt i människors privata korrespondenser – gärna i form av kärleksbrev och andra intimiteter – stör det inte de uppburna "konstnärerna"?

Jag har säkert redan nämnt saken, men när kreti och pleti berättar vad Astrid Lindgren, Tage Danielsson eller Kungen av Arabien skulle ha sagt och tyckt om det ena och andra – då gråter änglarna i himmelen (jamen ursäkta detta utfall, då!) Det här är inte klart än, det blir mer tandagnisslan över samtiden och dess tolkningsföreträdare.

Det sista ordet i förra meningen får inte hamna under ögonen på informant P, som påstår att jag använder begreppet fel. Å andra sidan gör det inget, för även jag ska slängas (i morgon) under den buss vi förr aldrig kände till att vi kunde slängas under.