Sbråkbloggen uppmanar omvärlden till att ta det piano med AI-n

Sitta här och upprepa vad andra skrivit och sagt kan tyckas meningslöst för några, men så icke för mig. Med tanke på hur mycket som rinner genom mänskliga hjärnor numera, högt och lågt, som det heter, är det idé att emellanåt gnaga lite mer på de köttben som ännu inte är helt av-

gnagda (d v s sånt man läst och hört kan behöva repeteras). Som vad Patrik Hadenius i detta fall (igår nämndes hans artikels namn med datum och plats) skriver:

Flera av våra mest akuta samhällsproblem är kopplade till bristande språkkunskaper. Den som inte kan uttrycka sig i tal och skrift har mindre chans till utbildning, jobb och att påverka samhället. Problemen är dessutom djupare och mer existentiella än så. Med bristande språkförmågor förstår vi varandra och oss själva sämre, och lever ett fattigare liv.

Naturligtvis ska ALLA som bor i Sverige ges en bättre svenska för, som P H skriver, ”satsar du på ett språk satsar du på alla. Ge tid och status till modersmålsundervisning, eller vilket främ-

mande språk som helst, så blir eleverna dessutom bättre på svenska, och som bonus också på matte och samhällskunskap”.

Glädjande nog (att han tänker som jag!), fast sorgligt i sig, beskriver han hur AI redan påverkar ”våra språkförmågor mer än vi anar” och att dystopin om AI ”blir sann om vi överlåter tänkan-

det, det vill säga läsande, skrivande, vår språkförmåga, åt maskinerna”. Av en händelse (zap-

pande, för att säga sanningen) hamnade jag i Axess-kanalen och en dokumentärserie där, ”Människan och skrivandet” (del 10, repris i samma kanal den 5 november kl 20.35).

I det programmet befann sig, som så ofta, en stor del av tankegodset långt från min kapacitet. Men sånt får man bortse från, fattar man NÅGOT kan det vara tillräckligt att tänka vidare på. Talare var Johan Fredrikzon, forskare vid KTH, med den (i mitt tycke) förnämliga blandningen av idéhistoria och datavetenskap i sin utbildning.

Det lilla jag tyckte mig förstå handlade om något liknande det Hadenius befarar, nämligen att vi överlåter hela språkförmågan åt maskinerna. Nu följer min rudimentära tolkning av J F:s före-

drag: ser vi inte upp kommer maskinerna att sköta snacket i framtiden – med varann. Vi mister inte bara jobben utan vanliga kommunikationer och s k mellanmänsklig kontakt.

Eftersom jag är en inkarnation (något sämre, men folkligare) av Marshall McLuhan, vill jag berätta om min livslånga fingertoppskänsla att förutse framtiden: När den första videon kom (70-talet?) gav jag ett förslag åt en teknikbegeistrad svåger: ”Bra att du spelar in tv-program-

men, videon kan kolla på tv och DU får ledigt”. Avslutar egenbeundran, den drar lätt i väg.

Vi är få don-quijotar, och ett par som identifierar oss som sisyfosar

Någon enstaka läsare kan få för sig att det klankas det på barns och ungas språk här i bloggen, men det är generationerna före dem som ska klandras. Problemen är bara: Hur ska man tänka? Vad ska man göra? Var ska man börja? Även om man själv betraktat språkets utförslöpa en längre tid har det varit svårt att finna medhållare*.

Till idag! En av de språkvetare jag ibland skrivit s(å) k(allade) framför yrkestiteln på är Patrik Hadenius, som enligt min åsikt hört till dem som negligerat de språkförändringar jag själv ansett knepiga. Just nu fann jag till min stora glädje en DN-artikel han skrev för drygt två månader sedan: ”Svenska språket fyller 500 – men läskunnigheten minskar”. Ingressen lyder:

För första gången i historien har läskunnigheten i Sverige försämrats. Politikerna är medvetna om det, men satsningarna har varit kortsiktiga eller populistiska. Vi måste gemensamt höja statusen för svenska språket och alla språken i Sverige. /…/ De flesta politiker är medvetna om detta, och det har också gjorts många försök att vända den negativa trenden. Men insatserna har ofta varit kortsiktiga, underfinansierade och

några gånger bara rent populistiska.

Jo, ja, nej. Det är lätt att hålla med om allt, men vända "den negativa trenden” är svårare än svårt. För egen del anser jag det dock värdefullt att fler medhållare* dyker upp. I går (den 30 oktober) skrev Anders Q Björkman i SvD att han ”modfällt allt oftare” tänker på sig själv "som en sorts modersmålets don Quijote, en som kämpar för något som de flesta menar är lönlöst”. Han jämför också sin kamp med Sisyfos försök att rulla en sten uppför ett berg, ”för att omgå-

ende se den rulla ner igen”.

Men han finner tröst i mörka stunder när han läser SvD:s språkspaltsskribenter, lingvisten Mikael Parkvall och språkvetaren Sara Lövestam, ”som båda förklarat att vårt svenska idiom inte dör förrän vi, dess användare, fullständigt överger det och de facto byter tungomål”. Nja, där har jag tappat hoppet: lyssnar man och läser noga har rätt många redan övergett moders-
målet, som inte ligger (AQB igen): ”på sin dödsbädd än. Men nog befinner det sig på intensiven och är ganska illa däran”.


*Trodde faktiskt att jag själv hittat på ordet, men det finns i SAOL och SAOB (1943). Det blir mer medhållaren Hadenius i morgon, skriv opp det!

Läses enbart av dem med känsla för hur AI skänker en fikon i dag

Gårdagens rubrik – ja, hela stycke – leder många läsares tankar fel. På det kan man hoppa opp och sätta sig. De misstänker att det i denna blogg enbart klankas på barn och unga, men där får de fikon! Och här blev jag genast stoppad av fikonen (även om såna brukar ha motsatt verkan…), eller AI, snarare. Har tagit upp uttrycket förr, men eftersom dagens språk är skrivet i sand ville jag åter kolla det.

För apropå skrivet i sand har AI-översikten ett sådant skrivsätt. Formulerar man en fråga lite annorlunda gång två, får man ett annat svar än första gången, den tredje likaså o s v. Fenome-

net har säkert ett speciellt namn på AI-ska (som ibland är fikonspråk eller grekiska för många av oss), men till saken! Denna gång berättade AI om ”få fikon” att det i vår tid bl a kan formule-

ras som ”få tji/bli blåst”.

Fås om man har otur. Bild Unsplash, Kaori Kubota

Låter korrekt, men en annan mening måste tvunget kollas upp: ”Numera används uttrycket enbart ironiskt”. Nej, förresten, hela ordaly-

delsen var ”Numera används uttrycket enbart ironiskt och betyder:” Efter kolontecknet följde en hänvisning till SAOB, Svenska Akademiens Ordbok, påbörjad 1883 och klar häromåret.

SAOB har ett gediget språkhistoriskt material, och de artiklar som skrevs om ord och uttryck följde sin tids kutym, förklaringar o s v. Artikeln om fikonen skrevs 1924, och alltså är påståen-

det ”Numera används uttrycket enbart ironiskt” från det året. Jag upprepar för tydlighets skull: 1924 användes fikonfrasen ironiskt! I övrigt är beläggen från 1800-talets andra hälft.

För oss låter det konstigt att uttrycket endast används ironiskt, det är väl inget man tolkar ordagrant? Slår man upp i Svensk etymologisk ordbok får man betydligt mer kött på benen för fikonen: Ursprunget är förmodligen Ovidius, en skald från antiken, och likheter finns med vår importerade ”visa-fingret-gest”. Sånt här är bara vanligt grävande i språkhistorien, men poängen är att det AI kallade ”numera”, hänför sig till 1924. Vi människor har brukat arbeta kronologiskt med vetande, men av AI blandas vår samlade kunskap till en osystematisk klump. Om nu någon förstår min diffusa förklaring (jag själv, t ex).

Det är ingen idé att försöka flådiga till ett språk man inte behärskar

De stunder man är i harmoni med AI-översikten är ovanliga och därav kan man bli tillfälligt upplyft. Som nyss när jag satt här och smågooglade på fenomenet ”varför många säger därav när de menar därför”. Jo, förstår du, skrev AI (kanske inte ordagrant, men det kändes så):

Många upplever att därav låter lite finare eller mer högtidligt än därför, vilket gör att vissa använder det i stället ("därav gjorde jag så" istället för "därför gjorde jag så"). Enligt traditionell svensk grammatik är det dock felaktigt; det heter inte "därav körde jag", utan "därför körde jag". (AI anger bl a Språktidningen som källa)

Fenomenet är som mycket annat inte nytt, men växer förstås p g a de snabba meddelande-

medier vi har. För var ny dag inser man att inget spelar roll när det handlar om något som

fram till nyligen var jätteviktigt: språket. Tillåtande och generösa språkvetare har sagt länge

att diverse förändringar inte är nåt att direkt bry sig om. Alla språklopp är körda. En univer-

sitetslärare skrev för ett par år sen på Facebookgruppen Språknördarnas Högkvarter att hen ofta möter studenter som

skriver "därav" där det hade varit bättre med "därför". Jag tror att de tycker att det låter lite tjusigt, men det är ju en delvis felaktig användning. Ett annat av studentprosans frekventa ord är "ämnar" istället för "avser". Det är ju en korrekt användning, men det låter litet högtravande i mina öron. 

Det här med att använda ett flådigare språk än man behärskar är ett vanligt, men omöjligt försök att lyfta sig med inför omgivningen. Fråga gärna den som prövat. Och fallit gång på gång. Knepet är att använda så otroligt gamla, högtidliga och/eller svåra glosor att endast ett fåtal kommer på en. Man gläder dem, vilket kan vara trevligt om man är en generös natur. Men med ”därav” i stället för ”därför”, får man större kretsar att småflina åt ens hopplösa strävan.

Vem äger språket och varför adresserar inte någon den frågan?

För att roa, alternativt deppa ner mig, låter jag ibland Google Translate översätta något jag ser i en rikstidning, som denna gång. Texten handlade om valet i Serbien, där en invånare ska ha sagt: ”Det var extatiskt. Vi är inte ens nära att förstå vad som har hänt”. GT översatte det till engelska med ”It was ecstatic. We aren’t even close to understanding what has happened”.

Vad är det som är roligt med detta? Jo, ordalydelsen är ordagrann, och i det här fallet är det inte jättemycket att gaffla om egentligen. Men det finns även något deprimerande i det, svårt att förklara varför. Fast det går kanske att vädja till några enstaka åldringar: Låter meningen verkligen svenskt-autentisk? Höööör man inte vad som händer med språket? (Och vilka som helst tungomål i övriga världen, så klart) Eller är jag knäpp i skallen/paranoid?

Nyligen läste jag en sån där numera normalunderlig mening i spalten Fråga experterna (publiceras via Bonnier News Local i ett antal lokaltidningar). Så här stod det: ”Bestäm dig för att äga att du är den som hör av dig mest”. Där fick man trots skaplig läsförmåga sitta en stund för att bena ut vem som gör vad för vem och varför. Tar man ut satsdelar i dagens svenskunder-

visning? Då vore det här nåt att bita i.

Det enda jag minns av detta nya ”ägande” är från tiden (tio år sen? tjugo?) när folk började säga att någon ”äger” frågan, eller liknande. Det blev krockar i början, för innan det här mer formella ”ägandet” ägde (!) rum, kunde tonåringar ropa ”haha, ÄGD!” åt en när man förlorade i spel med dem. Det är ingen idé att fundera över varifrån ordet kommer, det vet väl alla?

Erkänn att det blir svårare att förstå talad och skriven text: när nån väl sagt att de ”äger” frågan, kommer andra att ”adressera” saken. Det behöver inte innebära att de ifrågasätter ”ägandet”, utan att de enbart vill ”ta itu” med vad det nu handlar om och kanske även ifrågasätta varför den som har hand om det har hand om det. Tur att man inte "äger" någon seriös syssla, för hur skulle man kunna trycka ut sig, som vi förr sa lite skämtsamt och nu nog är svårt att förstå.

Att stoppa in engelska ord i sina svenska meningar är inte mod

Fenomenet att använda BÅDE svenska och engelska i samma mening fortsätter att öka, såvitt man kan bedöma. Nån politiker sa: ”Det finns stora delar av väljarkollektivet som anser att public service har en bias, som man skulle säga på engelska, eller att man inte lever upp till opartiskheten”. Egentligen är det konstigt att först säga ordet eller uttrycket på engelska, för

att sen genast översätta till svenska. I alla fall när man talar i radio som denna politiker.

Men ibland tycker jag att det är bra att de översätter. Vissa uttryck blir jag ibland inte sams med, bias hör dit. Den stora frågan är egentligen varför människor gör så här? Det händer mig själv ibland, men då översätter jag inte som hjälp åt omgivningen eftersom de engelska utropen inskränker sig till ”you know, shit, let’s go” och liknande. Men man blir i alla fall mycket förvånad över att de kommer ut ur ens egen mun.

När AI-översikten svarar få frågan om hur man översätter ”bias”, säger den att ordet oftast betyder ”partiskhet, fördom, snedvridning eller vinkling”. Och anger sajten Psykologiskt vetande” som källa. Tänk så konstigt ändå, jag skulle lättare kunna använda partiskhet, fördom, snedvridning eller vinkling i stället för bias. Som dessutom uttalas [bajas]. Eller som AI också skriver på samma ställe om hur uttalet lyder: ungefär "by-ass".

Dagens andra exempel är enklare för att man hört det oftare eller vad vet man? En man sa

(i radion som nästan alltid i Sbråkbloggen) : ”Jag hamnade i samma mood, i samma känsla”. Beteendet är inte bara konstigt, det är oerhört att man plötsligt brister ut i engelska. På svenska, s a s. Det roligaste nån gjort av detta "mood" är låten ”Inte mod” av Hasse & Tage,

från tiden när man ännu förstod komikernas humor.

PS Givetvis finns ”bias” i SAOL, som anger följande betydelse: "felaktighet vid bedömning, i vetenskapliga resultat e.d".

Man inte bara ser och läser, man hör också. I alla fall än så länge

Gert Lundstedt eller Gunilla Hansen Bering? Höj ljudet!  BILD Niklas Bahe, Unsplash

På samma vis som äldre går hand i hand med språket de lärde sig under sina, som man säger, ”formbara år”, gör alla åldrar detsamma. När man själv kvider av det som framför allt tycks vara influerarspråk, tycker yngre att man fjantar sig. Särskilt störande är s k viby-i, som låter som ”priiijjma” i ordet ”prima”.

Det finns väldigt många yngres språk som låter milt sagt tillgjort och manierat. Men har man haft såna ”talare” som förebild blir det gärna så. Och för att nu inte klanka ner på yrkeskåren (?) influerare, finns det fler och fler s k välutbildade yngre som talar på liknande sätt.

Häromdagen berättade en yngre kvinna om AI, fördelar och faror, ja, allt möjligt som intres-

serade mig – det lilla som går att förstå för en lekman. Hon var uppenbarligen mycket kunnig, men lika svår att lyssna till. Prosodin, jag säger bara det.

Förutom en sjuka som drabbat många – att de pratar JÄTTEfort – betonade hon nästan alla ord och gick ofta upp i slutet av dem eller meningen. Det låter stackato och med en helt främ-

mande ljudbild. Där tycks framför allt den typiska svenska ordmelodin gå förlorad. Den har präglats av accent 1 och 2, akut respektive grav accent. De två har gett svenskan sin sjungande melodi – något som brukar låta konstigt för dem om inte är så språkintresserade.

Men är det svårt att som äldre hänga med i denna utveckling nu – hur ska det då bli om trettio år, kan man undra. Till dess får man som vanligt passa på att lyssna på vissa favoritprogram-

presentatörer och dito nyhetsuppläsare som ännu finns kvar. Kanske även höja ljudet en aning.