Man får röra sig som en lindansare bland alla de nya snöflingorna

Ja, gode gud: även den mest försiktige åldring måste hålla tand för tunga när den använder sin gamla vanliga vokabulär. De senaste inläggen har kretsat kring snöflingorna, de känsligt fragila och ömtåliga. Bara den senaste meningen skulle få en alltför stor grupp i ens släkt och bekant-

skapskrets att börja morra. Snöflingor kan morra, vet någon om det? ❄

            ❄                                  ❄
I det första av dessa inlägg citerades Elisabet Andersson som 2017 uppmärksammat flingorna och ansåg glosan ha blivit ett skällsord. Det skulle ta eoner av tid för t ex mig att använda det med en ilsken avsikt: ”Hördudu, din himla snöflinga!” Det blir svårt att gjuta in vrede eller ens genuint förakt i ett så vackert ord.
        ❄                                                                             ❅    ❆              ❆  ❅
Fast det är klart, man har själv problem med att höra texten i den gamla visan ”Blomman” av Martin Koch. Den skrevs för nästan hundra år sen, 1929, och man måste låta åren mellan då och nu bära med sig förbarmande pustar över mänskosläktet (man skulle blitt psalmdiktare). 

                          ❆  ❅                                                                                    ❄

En dag blir även vi elaka åldringar som använder felaktiga ord förlåtna, precis som de genera-

tioner (med alla sina lustiga namn) efter oss kommer att bli (upprepar förra parentesen). För

det var så att generationerna före oss boomers (det betyder efterkrigsgenerationen för äldre läsare) var än mindre nådiga när de ville benämna dåtidens snöflingor:
                        ❄                                                                                             ❆     ❅   ❄❆        ❆❅
”Skärp dig, ditt mähä! Förbaskade sparris! Vad är du för ett våp? Din jädra sillmjölke!” Så fort jag frös parafraserade min far (annars rätt icke-litterär) Karfeldt och sa ”Det är den vår de svaga kalla höst!” Skillnaden mot nu var att ”invektiven” som användes för oss som var unga då, ytt-

rades i en annan tid som s a s ofta och ändå var gemytlig i botten, i tonfallet och atmosfären.
      ❆      ❄                                          ❅            ❆ ❅  

Svårt att förklara det här, men ord fick sällan särskilt många av oss att hoppa opp och osäkra våra pickadoller eller börja snyfta. Och nu lät man som en fascist, igen. Ska dessa AI-sabbade dagar nånsin kunna bli nåt för folk att bo i?

                   ❅                ❅❆            ❆                    

Är de gamla alltid avundsjuka på unga för deras ungdoms skull?

Fenomenet ”snöflingor”, uttryck för en överkänslig generations barn, damp tydligen ner i svenskt språkbruk för cirka ett årtionde sen. Förutom den artikel om flingorna i fråga som togs upp i går, fann jag en annan i ämnet från samma år, 2017, samma tidning, SvD. Thomas Eng-

ströms text har rubriken ”Rädsla bakom de äldres hån av snöflingorna" och han skriver bl a:

När äldre förfasar sig över de yngre måste man komma ihåg att det alltid rör sig om en konkurrenssituation. De yngre ska – förr eller senare, om inte annat så när vi ligger

i graven – ta våra jobb. Det är deras öde.

Det fick mig f a allt att fastna i funderingar kring vad som eventuellt rör på sig i olika tider och vad som står stilla. På ett sätt som är svårt att förklara känns T E:s text redan daterad, som man säger i dag. Föråldrad, som jag säger.

Hur många gånger har man inte hört att äldre är arga på unga av avundsjuka? Detsamma gäller när kvinnor (äldre!) ifrågasätter samtidens våldsamt utmejslade ”feminina” utseendeföre-

teelser: ”du är bara avundsjuk”. Det skulle betyda att det fanns en fastlagd, evig sanning om varje enskild individs ambitioner och önskningar. Och den vore samma för alla.

Som äldre ler man snett när man erfar att T E var drygt 40 år när texten skrevs. Kanske ville han åka snålskjuts på snöflingegenerationen och försvara den för han anmodar äldre att i stället lära sig av de yngres överlägsna teknikkunskaper. Vidare förklarar han följande:

De äldre, som ser att ungdomen är skickligare på att dra nytta av denna utveckling, gör då som konkurrensrädda grupper alltid har gjort: hånar och häcklar och, i de grövsta fallen, hatar och hotar.

Det händer, för att vara sanningsenlig, att man gnäller om kollektivet ungdomar, men eftersom de formats av tidigare generationer är man delvis medskyldig. Att de drabbas så hårt av äldres ”hån och häcklande” är mig obekant, för att inte tala om ”hat och hot”.

Men ett vet jag: alla äldre har erfarenhet av att vara unga, ingen ungdom har någon erfarenhet av att vara gammal. Säg gärna emot.


PS: T E kallar ”invektivet” snöflingor  ”en variant, ett sätt för blodtryckshögern att krydda de vanliga utfallen mot pk-vänstern”. Blodtryckshögern, hehe, kul skällsord!

And since we've no place to go, let it snow, let it snow, let it snow*

Det måste ha med sociala medier att göra. Jag anser mig höra och se mycket av den värld vi bor i, nästan FÖR mycket. Men ack, vad man kan bedra sig. Förmodligen är det frånvaron av de s k sociala medierna i mitt liv, som gör att det börjat hagla (nåja, man har alltid varit en hyper-

bolisk typ) ord och begrepp som är helt nya, men ett decennium gamla för resten av landet.

Och mediemänniskor talar så obehindrat när de säger saker som ”Jag skulle vilja uppa lite extra för (artistnamn)…” Uppa? Det här är faktiskt inte klokt, men folk bara kör på (påar gör de inte, för det är nåt annat). Språket vandrar samma väg som resten i vår konsumistiska tid, tycks det. Anpasslingar, väser man när ingen hör.

Wikipedia är på tårna, som folk säger, och skriver: Verb (vardagligt) ladda upp, uploada, (slang) höja humöret, stämningen, eller nivån på något. Och är det bara så, då kan väl även jag: Den här sbråkbloggen har som syfte att uppa det svenska språket, som tyvärr blivit lite nerat. Decenniegammalt, som sagt, det går att hitta verbet ”uppa” från mitten av 2010-talet.

Nästa ca tioåriga begrepp (och kommer gissa-varifrån) är ordet ”snöflinga”. Häromdan, och utan att ha gått in i mitt medvetande tidigare, dök snöflingorna upp. Eller singlade de ner, snarare, för att låta lite larvig. På tre ställen nämndes de i radio och tv, bl a av politiker.

I en SvD-artikel från augusti 2017 skriver Elisabet Anderson:

Nyss var ”snöflinga” ett av svenskans vackraste ord. Nu har det blivit ett skällsord. I USA tog användandet av ”snowflake” fart under Trumps valkampanj, och även i Sverige används den lilla snöpartikeln för att förolämpa och stämpla någon som överkänslig och naiv.

Snöflingan i denna betydelse togs in i SO innevarande år, 2026: ”(något nedsättande) om (ung) person som är extra känslig för kritik och avvikande åsikter och uppfattningar och som ofta ser sig som unik”. Den som till äventyrs inte heller är uppfostrad av sociala medier kan googla ”generation snöflinga” och hitta ännu mer kunskap om nya innebörder för vanliga ord.

* Förlåt, det ska aldrig mer ske att en amerikansk 40-talslåt blir rubrik

Om man eventuellt undrar över vad vi faktiskt bör ha konsten till

Sådant läder bör sådan smörja ha. Det är så man kan tänka när de som arbetar professionellt med språk åker på en sittopp från bedömare och nagelfarare. Andra är mer fria att välja vad de vill och kan göra med sitt språkliga beteende.

Många vill förkovra sig, en del skiter i det. Jag har träffat människor med verbala (och andra) svårigheter, och som ”samlat vackra ord”, en syssla så god som någon. Utsattheten många drabbas av när de visar andra sina verser, sin poesi och liknande är stor, ett känsligt kapitel.

Man bör inte flina åt medmänniskors ansträngningar och känsla för egna ”konstverk”, må de vara tavlor eller dikter. Det man gillar gillar man. En annan femma är om någon ber om en åsikt. Sådana kan man meddela, men helst inte klampa på. Man är ju ingen domare heller.

Det gäller även nobelpristagare och de som åtnjuter beundran från större grupper. En typisk kommentar kring uppburna konstnärer och författare är ”Vad är det här för skit, det skulle ju JAG kunna åstadkomma!” Då har man förolämpat både konstnären och sig själv. Usch.

Häromdan läste jag en finfin beskrivning av hur en människas språkliga konst kan – bör? – se ut. Per Klingberg, SvD, recenserade en novellsamling, och om den första novellen skrev han att den illustrerar

vad det är vi faktiskt ska ha konsten till. Jag har nämligen svårt att se hur vi skulle kunna ha ett samhälle värt namnet om vi inte har ett språk för att kunna göra reda för allt det som inte är uppbyggligt och tillrättalagt men likafullt finns.

Hur dålig är poesin i Heidelberg om man jämför med den i Berlin?

Någon sanning finns som bekant ej. Många har känt till faktum i alla tider, t ex Gustaf Fröding, som år 1891 skrev: ”Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna/ så underbart kan byta form och färg. /Det, som är sanning i Berlin och Jena,/ är bara dåligt skämt i Heidelberg”.

Många företeelser drabbas i sanningsivern, bland dem kaffe och vin: ”Drick kaffe/vin – det är nyttigt!” Strax därpå kommer nästa utrop i medierna: ”Drick för guds skull inte kaffe/vin – det är INTE bra!” En annan sanningslögn är den om svärande människor: ”Har du också gått på myten om att ju fler svordomar en person använder desto sämre ordförråd har den? Nu visar ny forskning att det är precis tvärt om”.

En av många artiklar i ämnet publicerades i Land 2015. En studie hade visat detta (för väldigt många) överraskande resultat. Artikeln avslutades med ett försonande tonfall: ”Forskarna påpekar att vi inte kan rå för att vi dömer andra efter hur de talar. Men med den här nya kunskapen, om vem som egentligen är det största språkgeniet, kanske man ska vara lite försiktig med att döma andra allt för snabbt”.

 

Ur barndomens "poesibok" (slutet av 50-talet): Agneta har ansträngt sig!

För att fortsätta med sanningar, här en liten utvikning: Informan-

ten T klagade över ”den stora mängden banal och skruttig poesi”. Lika intressant som åsik-

ter om svordomar är de om ”rimsmideri” och ”hötorgskonst”. Överhudtaget lockar ”konst” och poesi” till mer vrede hos gemene man än ”musik, romaner, fotboll” och andra övergripande genre-

titlar på mänsklig verksamhet.

Ämnet är inte färdigmanglat än!

Nånstans – på ovanliga platser – finns de med fäbless för franska

”Vi uppmuntrar ju det här nånstans”. Fras ur radion, yttrad av psykolog eller liknande yrkesmänniska. Tänk att det nya, det som kanske är sådär tre, fyra, fem decennier gammalt, fortfarande låter ovant i ens öron! Vad värre är: det undslipper mig själv ibland. Ens gamla hjärna borde inte kunna förstå ”nånstans” som något annat än just en plats, en ort, utan behöva fråga: Var nånstans undslipper detta dig? I Flen? Haparanda?

I själva verket är det här en klassiker, och berättar hur stora delar av språket (andra språk antagligen också) övergått från den verkliga, konkreta, världen – in i en annan, överförd, bildlig, betydelse. Om detta skriver en av de yngre svenska språkvetarna, Alexander Katourgi, mycket kunnig, och som de flesta i yrket glad över de här betydelseflyttningarna:

Nej, vi måste omfamna överförda betydelser; det är en av våra största källor till språkutveckling! Om vi inte ger nya betydelser till gamla ord och uttryck är alternativet att låna in från andra språk, men lånord är också en sådan där grej som folk gnäller på. Då finns bara en lösning kvar: hitta på helt nya ord – från grunden. I stället för att kalla Tages röst ”mörk och djup” kan vi säga att den är pafrong. Det finns ju många oanvända bokstavskombinationer, så nykonstruktion skulle enkelt bli en jätteproduktiv ordkälla.

Ja, pafrong är förstås en knepigare ordbildning än att ge ”nya betydelser till gamla ord och uttryck”, så bäst är att säga som fransosen: à la bonne heure – kör i vind. F ö säger inte så många ”kör i vind" längre, utan "det må vara hänt, gärna för mig, låt gå, okej, nåväl". I alla fall har ett ställe som heter Husland skrivit några rader etymologi om uttrycket:

Ordet à la bonne heure härstammar från franskans à la bonne heure, som bokstavligen översätts till vid den goda tiden på svenska. Uttrycket används för att uttrycka godkännande eller glädje över att något har skett i rätt tid eller i rätt ögonblick. Det kan också användas för att uttrycka en känsla av att någon har gjort något på ett passande sätt.

Varför Husland, ”en digital plattform som fokuserar på att informera och inspirera om bostads-

marknaden i Sverige”, lägger upp den här typen av texter är oklart. Men väldigt kul nånstans!

Ibland är det bara att ösa på – men blir det rätt, kan vara frågan

Alla vet nog hur det är (eller inte?) när man hör något som låter knasigt eller roligt. Det sker ofta i vår pratbemängda värld, men hur många märker det? Mja, det där var en insinuant kommentar, fler än man tror, kanske? Bäst att låta det vara osagt.

Hur som helst hoppade undertecknad till när en reporter benämnde något som luxiöst. Det som sker hos en lyssnare när mediemänniskor och andra med ”inflytande” använder ett felaktigt språk är inte bra. Man blir rådvill och tänker: hm, vad heter det nu igen? Lyxiöst? Nejvisstja, luxuöst! Ju mer av mindre bra språk som når ens öron, desto större osäkerhet.

Man kan väl säga lyxig, då? Möjligen. Konstigt nog verkar engelska ha ”luxurious” för både ”lyxig” och ”luxuös”. Personligen skulle jag välja ”luxuös” för en lyxigare lyx, men om det finns någon mening i det, vete katten. Men det kan vara intressant att betrakta de huvudbetonade suffix som bl a -ös, -uös och -iös är.

Ett par av dem togs nyligen upp i P:s Språket, och minns jag rätt nämndes bl a ”humorös”, ett kul ord som ”inte finns”. Det skulle jag själv lätt kunna använda i mindre nogräknade samman-

hang eftersom det träffar rätt, fel som det är. Vänder jag mig till allvarligare kretsar än bloggläsarna vore det inte ett smart drag, som folk säger.

Även ”mysteriös” nämndes i programmet, men det är bekant och belagt i svenskan (SAOB) sedan ett par hundra år tillbaka. Den här typen av suffix – ändelser, slutstavelser – som inte funkar som självständiga ord, har ändå någon slags betydelse i sig. De innebär ”vara försedd med något, likna något” eller ”något förekommer i hög grad”.

Nu är det synd att låta bli de riktigt knasiga felen: Informanten L, f d lärare, berättade om en elev som beskrivit en person som ”muskelös”. Ord med ändelser (-ös, -uös och -iös), i grunden lånade från fjärran språk (mer fjärran i tid, än geografi!), måste man lära sig vart och ett.

Eleven ville uppenbarligen beskriva en vältränad person men fick det att låta som en utan muskler p g a förväxlingen med avledningen -lös (betydligt vanligare: sömnlös, sömlös, med-

vetslös och ett otal glosor med -lös). Om det nu egentligen var en klen rackare som skulle beskrivas, hade ”muskellös” varit korrekt, om än ovanligt.