Är läsa böcker det bästa man kan ägna sig åt i en tid som vår?

Man är inte nån stor tänkare, men tanken är ju fri, som det heter. För att understryka den saken, samt  muntra upp sig, kan man citera Bertrand Russell som lär ha sagt:

Tanken är subversiv och revolutionerande, destruktiv och förfärlig. Tanken är skoningslös mot privilegier, etablerade institutioner och bekväma vanor.

Nu ger jag förstås inte många vitten för citat som står på ordspråks- och citatsidor eller som människor säger att andra har sagt. Antagligen har AI förstört ens tillit till vad som brukar kallas informationskällor. Alla försiktighetsmått eller -steg är viktiga.

Med det sagt (förmodligen översättningslån av "having said that"), är det strunt samma varifrån citatet kommer, det är klyftigt i vilket fall som helst. Efter en vanligt lång inledning kommer nu ärendet: Tror folk att man kan få barn, unga och äldre att läsa fler böcker genom att tjata på dem samt starta tävlingar av slaget ”Vem kan läsa flest sidor”?

Det verkar så. Man är väl inte ensam om att få invärtes kliande partier av dylikt? Tjatet ses på allt från mjölkpaket till det som kallas kulturprogram, Babel i SVT, t ex. Här kommer ett citat till, denna gång från mig själv: ”Vem tusan finner ro och glädje eller vad som helst av att dyka ner i böcker i den tid som nu är?”

Här är ett svar: ”Ja, inte jag”. Oombedda får vi all världens länder, människor, krig, händelser, privatliv, konsumtionsvanor med mera, vräkta över oss, oavbrutet. Vem får lust att dyka ner i något när man helst vill dyka upp ur andra historier (mja, märklig bild, men lätt att förstå). Trots att vi inte varit ansatta av krig eller gigantiska naturkatastrofer kan det ändå kännas som om man måste återta verkligheten (reclaim reality!).

Tänker på de konstnärer (författare mest, kanske, och tyskspråkiga sådana) som tog sig an modersmålet på ett trevande och nytt vis efter andra världskriget. Poeten Paul Celan ska ha hört till vägvisarna i detta knådande för att få bort spåren av brotten som begicks under kriget.

Så illa ligger det inte till för oss, men av någon anledning är det många människor som inte vill läsa böcker längre. Och inte heller tvingas. Men, det finns alltid mängder av ”men”, en del är övertjusta i läsning och dess tillbehör. Om tillbehören kan morgondagens text handla.

Stramare ordboksarbete och mindre flingande skulle vara finfint

Snön flingar rejält ur molnen nånstans i Tyskland 2009. Bild Wikipedia

    

Vad gäller den pin- och purfärska utgåvan av SAOL har man inte kunnat låta bli att undra: hur ska det gå för ”ostoppbar” och ”öppensinnad”? Båda är de översättningslån från engelska, och man kan inte kalla originalen svårgissade: ”unstoppable” och ”openminded”.

Eftersom det viktigaste man numera går efter vid ordboksarbete, det s k bruket (vilket man kan fundera över om man har tid), så har "ostoppbar" lyckats knöla sig in i ordlistan. Det har inte gått lika bra för ”öppensinnad”, en annan glosa man hör stup i kvarten nuförtiden.

Det här är konstigt. Om ord eller begrepp funnits i svenskan för flera hundra år sen, brukar ordbokskommittén hänvisa till detta faktum när de öser in engelska ord: Så här har det hetat på svenska förr, minsann! Och i en SAOB-text från 2023 finns ordet öppensinnad, om än med ett belägg från 1723: ”som har öppet sinne”. Det 300-åriga exemplet lyder: ”Hustrun (är) i tahl och swar fri och yppensinnad”. Ändå har det inte nått SAOL och SO, det var som tusan.

Och nu över till vädret. Samt något om den snö som föll i år, och kanske inte fallit klart. Bloggen skrev om saken 2 och 6 januari. Min nya telefon tävlar tydligen rent poetiskt med SMHI. Ofta skriver den: ”Snöfall upphör snart”, ibland även när det inte börjat, men det gör inget. Det där ”snöfall” i obestämd form ger upplysningen ett lyriskt tonfall.

Men SMHI, de rackarna, har börjat överdriva sin poesi. Första gången (och ett par till) lät det så vackert när meteorologen sa att ”lite snö kan flinga ur molnen”. Men för lite och för mycket skämmer som bekant allt. Nu flingar snön ur molnen i väderleksrapporten nästan varje dag. Förr föll den bara. Ack. Aldrig blir man nöjd.

Hur kan den så kallade folkfesten vara ”folklig” och ”barnvänlig”?

Även i dag kommer undertecknad att, delvis, hålla med en DN-krönikör, något som inte sker så ofta. Den här gången gäller det författaren Alex Schulman. Mina gamla betänkligheter kan vi skita i, nu handlar det om en text där han tar avstamp i Melodifestivalen.

Han skriver att han inte förstår vad programledarna pratar om: sånt de hänvisar till har han ingen aning om. Från ungdomen finns ”ett minne av att vara dum i ett rum*”, som A S beskriver saken (kul, förresten, igår hade krönikören samma initialer, A S): det att inte förstå ”reglerna” i olika situationer.

Efterhand har han inte känt den osäkerheten mer, men nu kom den tillbaka när han inte förstod vad programledarsnacket (vanligt medieskvaller, enligt mig): ” Kan det vara så obehagligt, att hela Sverige förstår vad de pratar om, utom jag?”, frågar han. För att sedan vända på steken (i överlevnadssyfte?):

Jag vill tacka Melodifestivalen för att de slungar en tillbaka till en tid när världen var osäkrad och svår att förstå, för att den återigen fått mig känna mig dum i ett rum.

Ett kvartssekel äldre än A S, kan jag berätta att han bara är i början av att inte förstå vad omvärlden säger. Beträffande schlagertävlingen är jag f ö mer förvånad över artisternas apparitioner, utstyrsel och det programledarbabbel som, under de tre minuter jag tittade, ägnades åt äckel.

Vad gäller att inget fatta har jag en inte särskilt knepig teori: P g a digital snabbhet och mänsklig dumhet (dock INTE den känsla av ”dumhet” i ungdomen som A S beskriver) specialskräddas våra nya ”rum” av  individer som får flest följare av alla slag, gapar mest

samt vädjar till människans lägsta instinkter och förkärlek för skitsnack.

INGEN av oss har möjlighet att hänga med i den kakofonin.

* A S:s upprepade formulering "dum i ett rum" är antagligen egenskapad, men finns i ett antal träffar (från krönikan) SAMT i AI-översikten. Den är redan en företeelse som kan få människor att undra varifrån denna självklara "sägning" kommer. Sägning kommer f ö inte från mig...

Dagens språkliga bild: Vi sitter i en lökhackare som går i rekordfart

Vad är vi nutidsmänniskor egentligen utsatta för vad gäller IT-samhällets stormar? Vi drunknar (en bild jag använt i övermått) i information oavsett om vi vill eller ej. Det går inte att komma undan om man inte gör sig en koja i skogen och sitter där. Men en bättre språklig bild för känslan dök upp: Man är som en lök i en lökhackare!

Brutaliteten finns där, liksom omöjligheten att komma undan. Och så blir man sönderhackad (och då avses hackad i den enda betydelse som fanns förr): inte så där andligt-fint som sönderdelning av lök kan beskrivas: ”Ett ganska vanligt sätt att bildligt beskriva livet är att beskriva det som en lök, där man skalar av lager för lager och ibland så gråter man”. Så skrev en annan bloggare, ”rektor Vicky”.

Ack ja, här sitter man och ondgör sig emellanåt (rätt ofta) över folks bildspråk, men säg den grop man inte själv faller i. Nåväl. Det var som om min organism inte blev färdig med gårdagens pluralfilosofi, det där med studiosarna och mountainbikesarna.

En av de ”språkvetare” som kan vara svåra att hålla med är Språktidningens Anders Svensson, men här är en (jag) som besinnar sig. Eftersom största invändningen nu gällde rubriken, måste här upprepas en sanning (som vanligen gäller, men ej till 100 procent) som skrevs om i bloggen häromdan: ofta formulerar inte skribenten rubriken på sin text, det gör redigerare.

Redigeringskonsten är mycket svår. Förfiningen och underhållet av den upphörde samtidigt med annat som försvann i medier (korrekturläsare, ofta även fotografer m fl). I dagens DN lyder språkspaltens rubrik: Nu får man säga avokados, sambos och containers.

Det där med vad ”man får” trycker alltid på en uppretningsnerv. Säga får vi (än så länge) precis vad vi vill. Vad A S skriver är att SAOL accepterar en massa s-pluraler, Detta (skriver jag) beror på att engelskan griper djupare in i såväl syntax som ortografi. Vi kan (får) skära upp både avokadorna och avokadosarna (även om de senare ogillas av stavningskontrollen). 

Folk med lite ryggrad kan fortsätta säga avokador, studior och sambor utan att polisen tar dem. Vad som händer år 2084, i en skönare och nyare värld, kan vi bara ana oss till. Och förresten sker det väl ännu tidigare med tanke på den hastighet tiden fått. Vad än Einstein säger.

En blandning av knepiga pluralformer och musik-återhållsamhet

Det började med att en radioreporter sa att man bytt ut lite folk i studiosarna. Genast sattes man på det intressanta pluralspåret. Det har ju länge varit snack om vad studio och avokado heter när de är flera. Från Svenska Akademien berättades i dagarna om den nya utgåvan av SAOL. Där har man moderniserat sig och varit än lättsammare än förr: bruket hos språkanvändarna vinner förstås, och beträffande den pluralböjning som förr rekommenderades vid ordet mountainbike, mountainbikar, föreslås nu engelska pluralen "mountainbikes".

”Avokado” kan få såväl -r som -s i plural. ”Studio” enbart -r. Man ser att envisheten varit mer utpräglad förr, att tidigare språkarbetare fått igenom -r i plural för dessa båda (och fler med liknande ordslut). Nu har säkert den nämnda radioreportern inte genast anammat nya SAOL:s ändringar, men ”studiosarna” blir förstå ett resultat av att ge sig inför engelskans pluralform. Då måste även de tuffa cyklarna heta mountainbikesarna i bestämd form.

Nog om detta. Gamla gnällspikar måste emellanåt ta till lite positivare tongångar, annars tröttnar folk på en. Det skulle jag göra. Och därför ska nu berättas om hur en låtskapare kan tala om sin musik utan att falla i nonsens- och floskelträsket.

Får först anmäla min starka avoghet mot alltför romantiskt-känslosamt tal som gärna dyker upp i musiksammanhang. Men den här låtskrivaren (Loney Dear) använde i en P1-intervju ett ovanligt eget bildspråk för sin musik. Bl a talade han om att ha ”fler färger i kastrullen” vid sitt skapande och att producenten hjälpt honom att ”dra ner på antalet penseldrag på skivorna”.

Vidare sa han sig inte vilja ”maximera” sina låtar mot slutet, detta för att ”undvika formen av en karamellstrut”. Trots sitt ”blommiga” språk förespråkade han ändå ”återhållsamhet”. Därefter kom en beskrivning av 1990-talets konstmusik vars ”avsikt inte var att röra upp känslor”. Den diskussionen gick över mitt huvud, men kvar blev idén om återhållsamhet: något av en lisa när svensk underhållningskultur under alltför lång tid framöver starkt kommer att präglas av kommersiell icke-återhållsamhet.

Den här tjatbloggen är vad gamla klagande satmaror är till för!

Nu ska här spekuleras som aldrig förr! Och det är bäst att genast och i preventivt syfte be eventuellt utsatta grupper om ursäkt. Då kör vi. Utbildade journalister har ofta och numera ett ganska otydligt språk (men en del skriver rätt bra, och Japp är en chokladbit, men det finns även Dajm). Det är lätt att tro att journalistutbildningen inte lägger lika mycket krut som förr på själva verktyget, språket.

Det finns även en misstanke (hos mig) om att redigerare ofta är yngre än skribenterna. Generellt, alltså, det finns alltid undantag. Så här löd rubriken på en ledare (i en stor tidning): ”Det här är vad vänner är till för”. Det låter väl fint, flott och fiffigt, tycker många. Speciellt kanske de som i sitt undermedvetna överst har den engelskidiomatiska frasen ”That’s what friends are for” (känd låt, dessutom).

Förstå nu allvaret i det här: Det är klart att det går att skriva en sådan rubrik, man begriper vad som menas och det låter bra. Men det finns en fara i att färdiga och direkt översatta uttryck och fraser kommer farande in och snabbt som attan skapar en ny svenska som gör att den något äldre går förlorad.

Det finns inget egenvärde i att språket låter gammalt, men det är angeläget att medborgarna kan tillgodogöra sig sitt lands språk sen några decennier tillbaka, gärna längre. Historielös-

heten börjar bli riktigt ruggig. Något sånt hade mitt tonåriga jag inte kunnat skriva: historia var ett av de många ämnen som inte föll mig på läppen (”exmerades”, skulle informanten R säga).

Det är inte första gången man ser rubriker som består av anglicismer eller felaktig svenska. Och här är spekulation nr 2: redigerare, alltså de som "lägger upp" texter, är generellt yngre. I det här fallet – liksom i flera andra – finns inte samma uttryck inne i ledaren och är alltså inget citat ur den.

En annan rubrik löd: ”Liv går i spillror”. Svenska frasen är ”går till spillo”. Däremot brukar man tala om att ting eller företeelser – även "liv" kanske – slås i spillror. Och är det något som slås i spillror nu så är det svenska språket. Klagomålet ska f ö inte gå ut över de yngre: ointresset för språket som kommunikationsmedel är STORT och har pågått i många decennier.

Hur många sidor finns det i världen om man nu gitter tänka efter?

”Men vad är baksidan?” Meningen togs från en tidning. Sammanhanget spelar ingen roll, inte blaskan heller. Jag som inte är så bra på att värdera världens nya sidor fäste mig vid ”baksidan”. Man är givetvis bemängd med sitt tidigare och långa livs sätt att hantera språket.

Skulle nog själv föredra att säga ”Vad är nackdelen?” istället för ”Vad är baksidan?” För att nu vara väldigt transparent (jag larvar mig lite ibland och använder dagens floskelspråk) med det egna tänkandet: tanken på ”baksidan” dök upp för att det finns så många moderna sidor. Det var säkert en ekonom som skrev nästa sido-exempel: ”Det finns mer uppsida än risk neråt”.

En uppsida, en ner-, en fram- och en baksida plus två till
Bild Brett Jordan, Unsplash 

Jodå, klart man förstår – men vad är det för snack? Varför sa han inte ”mer uppsida än nersida”? Och fullbordade sitt sidospråk för oss fåkunniga? Framsida, baksida, uppsida, nersida, och snart en uppochnedsida. Samt en framochbaksida. Om bloggaren nu låter lite anfrätt av vansinne så är det rätt misstänkt.

Men det finns fler framgrejer att skriva om. Ingen har väl missat (har skrivit om det ett par gånger) att författare i dag ”skriver fram” händelser, personer samt fan och hans moster. Skådespelare ”spelar fram” samma saker och i bloggen klagas det fram. Ett radioprogram handlade om en författares nya bok, och i den fanns ”en bild han själv skrev fram”.

Är man ändå inne på frambesvärjelser måste ånyo problemet nämnas, det att folket nästan alltid väljer framför i stället för inför – även när det senare är mer korrekt, så pass mycket törs jag säga. Fundera på saken ett tag, bloggen fortsätter med "framför/inför" i morgon. Hostattacker sätter tillfälligt stopp för verksamheten.