”Växer” något ”på en” har folk så länge man minns uppsökt läkare

Så dumt att bara skriva ner ord och uttryck man inte förstår utan en notis om var man hörde dem, kanske även vem som yttrade dem. Syftet är inte vad de elaka tror: att vara elak. Däremot är bloggen s a s byggd kring medievärldens exempel på den stora språkförändring som sker med obegripligt hög hastighet. Samt inte kommenteras så mycket som borde ske, kan någon tycka. Gissa vem, bland andra?

I alla fall, här är några (med penna) nedklottrade saker som varit svåra att tyda i efterhand. Den egna hörseln och uppmärksamheten kan ibland kräva en brasklapp, eller ett braskspratt (inte så kul om man ska vara ärlig). Första svårigheten i anteckningsblocket var ”man kittar länge”.

Det handlade inte om fönsterkittning, det framgick tydligt: k-ett uttalades ”hårt”, alltså som i kille, kissa, kicka (boll). De exemplen svär för övrigt mot den uttalsregel i svenskan som säger att k före mjuka vokaler (e, i, y, ä, ö) har tje-ljud. Alltså: hörde eller uppfattade jag fel?

Betyder det något att man har svårt att googla sig fram till ordet eller uttrycket ifråga? För så var nämligen fallet med ”kittar”. Visserligen finns ett antal betydelser på Slangopedia, men där anges inte uttalet, och den person jag hörde sa: ”man [tjittar] länge”.

Följande två exempel står journalister bakom. De är förhållandevis unga, och då går det som det går. I stället för ”talesätt” säger allt fler, som sagespersonen bakom första ordet, ”sägning”. Andra exemplet utgörs av det kända, men ändå rätt äckliga ”han börjar växa på mig”. Det betyder att den som talar säger sig börja gilla personen.

Egentligen tror jag att många inte vill att nåt, f a inte nån, växer på dem. Ett engelskt uttryck (”it grows on me”) ligger bakom. Detsamma gäller det ganska moderna ”ÖVERRASKNING”!!! som folk skriver/skriker för att de adopterat utropet ”surprise” och översätter till svenska. Vilket låter konstigt. Men snart finns ingen kvar som tycker så..

Konststycken: gå på äggskal respektive dra fjädrarna ur hatten

I en rubrik citeras den amerikanske vicepresidenten inför en av nutidens alla så kallade fredsförhandlingar. Han lär ha sagt att han ”går på äggskal” när han rör sig runt presidenten. Man får i alla fall vara glad att det står inom citationstecken. Inte för att det säger så mycket, det skulle ha skrivits likadant om det stått ”tassar på tå”.

Men nu är utvecklingen sådan att svenska uttryck och talesätt inte används, de engelska (amerikanska) äter upp och ersätter dem. Känner moderna människor till försiktighetsmått som ”tassa på tå, vara ute på tunn/svag is, gå som katten kring het gröt”? De rör sig i samma områden men med vissa betydelseskillnader och -nyanser samt är sånt man får ge upp.

Men ge upp är inte samma sak som att anpassa sig. Ett ända sen Det Digitalas början jobbigt ord är (för mig) ännu ”default”. När det dök upp i jobbets utkanter – på den tid datorer var arbetsredskap och inte huvudsak – förbannade man den engelska man då kände till. ”Fault”, visste många av oss, betydde ”fel”.

Visst inser man att det existerar en uttalsskillnad i ”the fault” och ”default”, men stavningen hånskrattar fortfarande åt en åldrig svensk. Den förhållandevis unga informanten P, säger vid konsultationer kring teknikskit (teknik-skit): ”Det här och det här ska du göra by default”. 

Det betyder ”som standard” eller ”automatiskt”. 

Bild Wikipedia

Egentligen måste man muntras upp vid tankarna på allt detta, så här kommer ett yttrande från en betydligt äldre informant än P, M: ”De drar fjädrarna ur hatten”. Omgivningen undrade förstås vad sjutton M menade, och förklaringen löd så här:

När någon gjort bra saker (det här handlade om sport, tror jag) kan en svensk säga att ”det var en fjäder i hatten”. Men nu hade laget (tror jag det var) inte spelat på långa vägar så bra som det brukar.

Det var då M sa sitt: ”De drar fjädrarna ur hatten”. Inte lättbegripligt i förstone, men det muntrar upp när något man inte förstår INTE är en modern anglicism.

Evighetsbloggen fortsätter göra nedslag i vår "kultur", botox bl a

Efter alla tankar på hur fruktlös kommunikationen mellan människor blivit (trots uppsjön av kommunikationsmedel) fortsätter som sagt denna blogg att harva vidare som ett annat perpe-

tuum mobile. Eller ”evighetsmaskin”, som den lysande sången ”Den makalösa manicken” av och med Michael B Tretow handlar om.

Låten är, för att nu dra på ordentligt, ett allkonstverk. Den är kongenial så det visslar om det. Texten är listig, melodin till den är smart och bilden på skivans omslag minst lika klyftig. AI-översikten ger, efter mycket tjat, ifrån sig uppgiften om skaparen av skivomslaget: Karin af Malmborg. Tretows och hennes gemensamma verk indikerar på fantastiska konstnärskap.

Nej, inte skulle väl en som jag skriva "indikerar på” på allvar utan välja det närmare språkbruket (för mig!) ”visa på”. När vi nu är inne på området ”hur talar man nu för tiden ijängkligen?” måste även ”göra botox” nämnas. Ett ”Kulturnyheterna special” hos SVT fick rubriken ”Ska jag göra botox?” Ens absolut första tanke (när man är gammal) blir ”hur i faderuttan gör man botox”? Det är väl kemister och medicinfolk som sysslar med sånt? 

Äldre herre får ett fördelaktigare utseende. Ira Wind, Unsplash

Jovisst, tanke nummer två berättar för en att ”det heter så nu”. Det har redan flutit mycket vatten under broarna sen jag hörde en ung släkting säga att hon skulle ”göra naglarna”. Eftersom hon dessutom hade en religiös period sa jag att bara Gud gör naglar, men det blev inte godkänt.

Det eländiga ”göra” (från "make" och "do") har fått svenskar att

säga”göra håret”. Just det hör

man sällan, "fixa” är tack och lov vanligare. Vad som däremot används i överflöd är ”göra naglar, näsan, brösten, läpparna” – och alla övriga kroppsdelar som människor ”gör”. På sätt och vis avviker rubriken för det nämnda tv-programmet: ”göra botox” låter fel använt ovanpå de redan fel konstruerade ”göra läppar och naglar”. Det här blir man utmattad av, bäst att göra mat.

Obegripligt för somliga, fattbart för andra. Ska man försöka ens?

Hänvisande till gårdagen kommer en förklaring till den Google-träff som sa: Säger du "relatera till" eller "relatera till"? Det är en typiskt vanlig fälla i det världsvida nät som fångar in oss fåkunniga och ställer till saker ännu värre.

Sidan i fråga var en engelsklektion, f a riktad till engelsktalande. På det språket kan man för ”relatera till” använda ”relate to” eller ”relate with”. Mellan dem finns en liten betydelseskillnad (som intresserade själva kan leta upp). Datorernas översättningsmekanism översätter till svenskans enda prepositionsverbsvariant för frasen ifråga. Vi säger ”relatera till” men inte ”relatera med/på/i” eller annat. Därav den knäppa fråga man får i träffen.

Det var det. Sen skulle huvudfrågan som nämndes 7 april tas upp, dryftas och manglas, nämligen den om vad folk i allmänhet förväntas känna till när man talar eller skriver till dem. Här går vi alla bet. Vi kan inte ha samma referenspunkter, i alla fall inte innan vi övergått till maskinstadiet och har tillgång till all kunskap och okunskap i hela världen! Då när vi byggt ihop oss människor med datorerna! 

Egentligen är detta snack en rannsakningsresa. Nu använde jag ”resa” på det moderna sättet. Det gör inte alla, en del undrar varför det talas om en massa resor som inte är resor. I inlägget den 7 april skrev jag ”det dunkelt sagda”. På det finns en fortsättning som några känner till, andra inte. De som känner till det vet ofta vem det tillskrivs. Många vet inte vad tillskrivs är.

Så håller min rannsakningsstund på. Tydligare: hur kan man sitta och bli förbannad på att folk skriver/talar så man inte förstår? Så gör man ju själv. Ju. Ska man ta detta filosoferande på allvar bör man sluta kommunicera (tala med, skriva för/till) med folk. Alltså har en sån här blogg inget intresse för nån annan än skribenten.

Förmodligen fortsätter den. Som något organiskt, rentav. En organism som i alla fall förstår hur det är. Hur landet ligger. Och vilken resa vi alla gör.

Förr var det ingen som relaterade till eller identifierade sig som nåt

Det börjar bli en hobby detta: att skriva om sånt jag inte fattar eller inte kan reda ut. F ö vet jag folk som säger ”reda i” i stället för "reda ut". Man blir halvt galen och googlar: det tycks bara finnas ”bringa reda i, finna reda i” och kanske ytterligare liknande konstruktioner. Men för verbets del heter det tamejtusan "reda ut".

Nå. Inledningen var bara en tröskel på vilken jag snubblade! Avsikten var att skriva om annat jag inte fattar, särskilt de verb som nämnts ett par gånger på sista tiden: referera och relatera, vanligen med ett till bakom sig. Eftersom det språk som kom till en som barn och ung tränger sig på och bråkar med det moderna, kan man minnas – ibland undra – vad ”man sa förr”. T ex betydde då ”referera till” vanligen ”hänvisa till”. Och ”referera något” kunde innebära ”ge/skriva ett referat av” en bok, artikel, essä. En sammanfattning, helt enkelt.

Men relatera känns relativt (haha) ny: nu relateras det i kubik. Eller rättare sagt relateras det INTE. Antagligen hör man en mening som ”jag kan/ inte/ relatera till det här” mellan 13 och ett par tusen gånger om dan. En nästan tjugofem år gammal ordbok över konstruktioner och fraser i svenskan ger följande för relatera: ”sätta i samband, ha en relation till” eller ”återge”.

Vad som nu upptar de hjärnceller man har kvar är: Varför i helsefyr relaterade vi inte till nåt för? Förr?  Som man minns det var man själv och andra människor som folk var mest: hade kontakter, släktingar, känslor, intressen som musik, litteratur, konst – namnge det om du kan! (You name it!) Och där gick vi runt och relaterade inte till ett enda jota!? Å andra sidan är det numera en tid när man kan ta igen bristen. Googlar man ”relatera till” finns bl a träffen:

Säger du "relatera till" eller "relatera till"?
Tips: Om du uttrycker empati, använd ”relatera till”. Om du uttrycker interaktion eller att du samarbetar bra med någon, använd ”relatera till”.

Har någon av läsarna svårt med utsagan utlovas den som klipphängare inför morgondagens epistel. Liksom den huvudfråga som antyddes i går. (Guuud, vad jag själv aldrig skulle läsa den här bloggen!)

Halva tankar med ursprung i ett par ”halvspråkiga” damers prat

Nu ska vi se. Ibland finns bara en känsla av vad man vill säga, och med sånt kommer man inte långt (det dunkelt sagda, etc). Meningen som satte de här halvtankarna i rullning yttrades i P1:s Stil. Trots svagt intresse för mode kan man tycka att programmet är intressant. Vissa ämnen och resonemangen kring dem är ofta underhållande trots allt.

Men journalisterna, de två stil- och modedamerna, pratar ett utpräglat ”halvspråk”. Därmed menas inget elakt, de pratar det språk som samtiden gör numera. Och gör man det inte själv lika helhjärtat är det inte konstigt att det sätter igång halvtankar hos en.

Särskilt händer det dem som skriver en blogg som Sbråk. Jag fastnade genast vid meningen ”jag säger bara Twin Peaks, anyone”? Det går som bekant inte att var säker på något, men den där formuleringen med ”anyone” (fast översatt), känns mycket vanlig, men ändå rätt så ny i svenskan numera. I alla fall är det vad ens inre språkbrukare säger, den med ett i grunden äldre modersmål som dröjer sig kvar.

”Kaffe, någon?" Här kan kaffet bytas mot vad som helst en person föreslår/erbjuder nån annan. Den där inre och äldre svensktalaren kan inte minnas att den hörde formuleringen i barn-eller ungdomen: ”Te, någon?" Man använde fler ord för saken förr, t ex: ”vill du/ni ha kaffe?"

Sen var det det där med att relatera och referera kors och tvärs (se förra inlägget). Serien Twin Peaks är ett samtida allmängods som de flesta anses ha någon känsla för, tanke om eller erfarenhet av. Det gäller även dem som undertecknad tillhör, människor som inte såg den. Nu närmar vi oss huvudfrågan, den om vad folk i allmänhet förväntas känna till den dag som i dag är. Och det är miljoner gånger mer än vi gamlingar bestods med i vår enkla, första livstillvaro.

Att referera och relatera till Twin Peaks är inte allom givet tydligen

Man kan bli knäpp av att tänka för mycket på språk. Man kan bli knäpp av att tänka för mycket på vad som helst. Minns hur folk i ens barndom brukade kommentera barn som intresserade sig lite utöver det vanliga för ett visst ämne eller hobby. Omgivningen kunde bl a kalla dessa barn och unga ”förlästa”. Det gällde framför allt s k boklig bildning. Ingen blev oroad om man satta och fäpplade med bokmärken i evigheter.

Förläsenhet drabbade en alltså inte, utan – skulle det visa sig – snarare mer av det som på senare tid kallats teflonhjärna. Det gör inget i det stora hela, folk är ju olika, som det heter. Just nu jobbar jag (i denna text) med att komma fram till en beskrivning av det som blivit en ny förbannelse inom ens egen (och andras) språkförståelse. 

Hotellet som i Twin Peaks kallades "The Great Northern"
Bild Allreet, Wikipedia

Ett par överhettade samtida begrepp är referera och, inte minst, relatera. Det börjar bli gott om sånt man inte kan relatera till. Nu gjorde jag det visst ändå på nåt vis, men detta relaterande sker hej vilt och på så många områden att den med gammal svenska som modersmål blir förvirrad.

Det var en kort kommentar i radion som knuffade mig över gränsen till det alltför myckna tänkandet på ett fåtal ord och deras innebörd. Svårt som attan att ge sig i kast med, visade det sig, och saken måste bero ett par timmar eller dar. Kommentaren? Jo, den löd ”Twin peaks, anyone”?