Ur min egen fatabur: go bananas, go bonkers och skriva gonzo

Bloggaren går från klarhet till klarhet. Häromdan var det go-to, som i ens barndom kallades ”favorit”. Alltså kan ”mitt go-to-recept” även skrivas ”mitt favoritrecept”. Är ni med? Även om det låter lite knepigt? ”Fomo” är gammalt redan och betyder ”fear of missing out”. På svenska blir det ”rädd att missa” (vanligen nåt roligt som andra gör) och skulle med samma princip som engelskan följer – att förkorta hela fraser och meningar – kallas ”ram”.

Eftersom det visar sig att jag ofta, fast utan känsla av ”fomo”, ligger lite efter i kännedomen om modernt svenskt språk, antar jag att många redan är bekanta (”familjära”, säger de engelsk-

influerade) med begreppet ”gonzo”. Nyligen skrev en etablerad (och jättebra) journalist så här om en Sommarpratare:

Det får mig att undra varför hon i detta fria format – som ett Sommarprat faktiskt är – inte unnar sig lite mer frihet. Ett uns gonzo.

Det är lätt att förstå skribentens stilistiska knep: unnar, uns, gonzo – tre ord som klingar lika och står nära varandra i meningen. Men är "gonzo" alltså så pass vanligt att det inte behöver översättas? En intressant väg har ordet tagit, om nu det jag hittade på sajten ”City Classic News” (2024) är korrekt:

På spanska betyder "ganso" "gås eller dåre". På italienska betyder "gonzo" "dum". "Gonzo" antogs i engelskan för att beskriva den vilda, litterära, stiliserade journalistik som popula-

riserades på 1970-talet, vilken ofta beskrev en del ganska upprörande aktiviteter.

För en vanlig dödlig är det svårt att forska i ordets ursprung, åtminstone rent språkligt. Wiki-

pedia skriver att ”gonzojournalistik”:

är en journalistisk stil som skapades av Hunter S Thompson. Den kännetecknas av en hyper-

subjektiv inställning till objektet. Traditionell objektivitet får träda tillbaka till förmån för reportern och dennes sökande efter sanning.

I samma Wikipediaartikel beskrivs att en reporter på Boston Globe myntat termen om en artikel skriven av nämnde Thompson, och hävdat ”att ordet kom från iriskan i södra Boston för att beskriva den sista stående mannen i en nattlig dryckestävling”.

Den som letar för mycket på nätet och dessutom tror sig finna svar på frågorna ökar sin plåga. (Bibeln, Predikaren 1:18) Vad jag menar är att det blir mer att tolka än man klarar.

Heja Island m fl där språkmänniskor kämpar för sitt modersmål!

Man måste heja på Island. Och på Frankrike samt Katalonien och Baskien. Frankrike har förstås många miljoner invånare som (eventuellt) kan intressera sig för att hitta lämpliga inhemska ord för samtidens engelska svärm av nya termer. För mindre språk är möjligen den ambitionen än mer sporrande. Katalanska är inte jättelitet, 7–10 miljoner talar/behärskar språket, medan den ”omgivande” spanskan är världens näst största språk, enligt Wikipedia. Baskiska är också rätt stort med en miljon användare, omgivet av spansk- och fransktalande.

Isländska är långt från världens minsta språk, men med 350 000 invånare är det viktigt att hålla stånd mot engelskan. Det tycker säkert inte alla, men ändå finns en stark önskan att anstränga sig för att hålla engelskan undan, något en statsideologi kämpat med under 1900-talet. Nu har det blivit svårare, precis som för andra språkområden. Sigrid Melchior skriver om den isländska kampen i DN:

De ord som börjar användas brett i samhället dokumenteras och listas på ungefär samma sätt som svenska Språkrådet gör, som varje år presenterar en nyordslista.Men på Island finns också något som saknas i Sverige och övriga Norden: särskilda språknämnder med experter som har till uppgift att föreslå nya isländska facktermer.
 

Augusta Thorbergsdóttir, redaktör för terminologi och nyord på Árni Magnússon-institutet, säger att isländska ord ofta är konkreta och ”genomskinliga”, vilket ibland är på gott, ibland på ont. Som svensk är det lätt att bli förtjust:

På isländska heter telefon sími. De första mobiltelefonerna fick namnet farsími, där far betyder “ta med”. När de smarta telefonerna var nya hette de smartsími. Och nu, i takt med att de konkurrerat ut de gamla telefonerna, bara sími.

På samma sätt som hos oss (i ett fåtal fall som inte fastnar hos folket, dock) plockas engelska uttryck ”isär och byggs ihop igen. Engelskans artificial intelligence, AI, bestämde de isländska experterna skulle heta gervigreind, av gervi (konstgjord) och greind (intelligens)”.

Man ska tänka sig för innan man använder andra språks favoritord

Nu ska vi dissekera en engelsk mening från modebranschen: oj, vad kul! Den kom från ett klädföretag jag haft något att göra med och som efter vår korta kontakt tror att vi har större affärer ihop, mejlar och har sig. Som de flesta känner till blir de oöversatta engelska uttrycken både fler och längre. Och eftersom man numera är lagd åt dystopiskt tänkande är en av de återkommande frågorna hur länge vi kommer att ha kvar något som liknar modersmål.

Detta lockade klädföretaget med: GO-TO SUMMER LOOKS. Av våra tre stora ordböcker har de nyaste, SAOL och SO, följande beskrivningar av engelska ”look”: utseende; modestil respektive (moderiktig) stil på utseende och klädsel. På engelska betyder ”look” bl a även ”titta”, men det är en annan femma. Engelska ”looks” är plural, och för ”svenska” ordet ”look” ges i SAOL pluralen ”looker”. SO är generösare med både ”looker” och ”lookar”.

”Summer” vet alla (?) betyder ”sommar”, så i ordböckerna finns enbart det svenska (?) ”summer” som betyder: signalapparat med surrande ljud. Sen blir det lite mer kompli-

cerat. ”Go to” betyder väl bara ”gå till”? Eller? Nja, sätter man dit ett bindestreck betyder det ”främsta, bästa eller favorit-nånting”.

Det jag tror mig kunna läsa ut ur engelska och amerikanska ordböcker är att detta go-to är förhållandevis nytt, ca ett par, tre decennier gammalt och som sådant ett modernt inne- eller slangord. På Urban Dictionary är de första beläggen från 2005. Om det säger något vete tusan, det är inte mycket som säger något överhuvudtaget längre.

Grejen är alltså att sätta go-to före allt man gillar eller föredrar: min go-to-släkting, -väska, -kaffesort. Det äldre ”favorit” som ännu används i svenskan, är nog ändå mitt go-to-ord för favoriter av alla slag. 

I dag har vi pizza och godis, i morrn har vi potatismos och korv!

En barnröst ropade i simhallens omklädningsrum: ”Vi får godis när vi haft pizza!” Ett glädjande meddelande utom för en gammal sbråkmakare: haft pizza? I ens värstaste fantasi – som ju rycker närmare verkligheten för var dag – använde barnet samma ”have” som engelskspråkiga, men där vi har ”äta”.   

”Let’s have a cup of tea”, säger britterna, medan vi ”tar” eller ”dricker” en kopp te. Det här kan de flesta svenskar, ”have din-

ner, have a drink” och allt man stoppar

i sig. Vi ”har” (ännu) inte middag eller drinkar, vi ”äter maten” eller ”dricker/tar” drycken. Har man tur kan man också få en drink eller en kopp kaffe.

Som bekant mullrar det i de språkhistoriska djupen – i alla fall i de djup där svenskan bott. Och de flesta andra språk, för all del, ihoppgnuggandet och sönderslitandet pågår för fullt. Hur det kommer att låta får den som lever se (höra, då!).

Att ”have” för mat och dryck kommer att ta sig in den väg som godis- /pizzabarnet (möjligen, troligen) är bevis på, och kan bero på att svenskan har uttrycket ”vad ska vi ha till middag/

lunch etc”. Där sammanfaller ”havandet” med engelska ”what are we having for dinner”?

        

Det är inte lätt att vara barn och ung i en två-,tre-, fler- och halvspråkig värld. Som grädde på moset kommer här något helt annorlunda men som är en knasig språkgrej: Flera gånger har radiopresenta-

törer sagt ”klockan har just slagit tjugo i tolv”. Den klocka som slår tjugo i tolv vill man gärna höra.

Man tycker att man har reda på sig, men omgivningen är tveksam

Häromdagen grubblade jag över uttrycket ”reda i”, men kom visst ingen vart p g a slöhetsanfall. På seriösa sidor hittar man bara ”reda ut” och ”reda upp”. Informanten M säger sig känna av en liten betydelseskillnad: "reda ut" skulle då vara av mer ”teoretisk” karaktär medan "reda upp" sker i hemmets röra, t ex.

Själv är jag inte säker. Men nu gällde det "reda i", och för en gångs skull säger AI något som låter sant och genomtänkt (😊): ”uttrycket att reda i används i det svenska språket, men det är oftast en förkortning av eller en sammanblandning med mer etablerade uttryck”. Dessutom höll AI med informanten M om betydelseskillnaden mellan reda upp och reda ut.

Den sammanblandning av uttryck som nämns av AI är nog mellan dessa två samt ”bringa reda i”, något jag skrev neder häromdagen i denna blogg. I vilken också (och inte särskilt jättelänge sen) fanns funderingar av liknande slag kring ”reda i” saker och ting. Det verkar inte som om man själv har mycket reda på sig, upprepningarna duggar tätt!

Eftersom jag just använde frasen ”ha reda på” kändes det tvunget att rådfråga SAOB om även den kombinationen. Där fanns, svart på vitt, en mängd exempel – belägg – med uttrycket, bl a "han var en tusan att ha reda på sig”. De flesta var hundra år gamla eller mer. Något var bra mycket äldre. Det är sannolikt så att folk inte förstår en med tanke på den åldriga svenska man talar. Men sånt får man vanligen inte reda på (en lite mer känd formulering?).

Könade leksaker: det blir allt mindre lätt att tala och att skriva rätt

Som vanligt visade sig ett ord man reagerar inför som ovanligt plötsligt vara rätt vanligt. Det gäller verbet ”köna” som användes på följande sätt i ett av P1:s Språket (skrev ner meningar och delar därav): Både de könade och neutrala titlarna har använts för att synliggöra kvinnor i språket/ Vi använder inte könade artiklar i svenskan/ Sätta kön på substantiven.

Inte minst i Tyskland sliter man hårt med könande och felkönande, förstår jag. Där har man kvar fler genustrubblande ändelser, t ex Studenten (plural, manliga) och Studentinnen (plural, kvinnliga). Vi har haft de könsskiljande titlarna lärare/lärarinna, författare/författarinna som retat folk i årtionden (eller längre).

Oavsett dessa har det blivit mer komplicerat med fler kön. Med verbet ”köna” har jag problem, som det heter, ett rent estetiskt motstånd. Och jag skulle hellre formulera om det. Men man är förstås hämmad, uppvuxen som man är under omedvetna och ovetande tider (lätt ironi).

Hur diskuterar man detta i andra länder, kan man undra, hur talar man om genus i andra språk? Hur säger man ”köna” där man i högre grad könat sig igenom århundraden? Tänker åter på tyskan som har genus på mer än människor. Det gäller givetvis fler språk.

Vårt ”köna” är antagligen ett översättningslån från engelskan som (vad man kan förstå) använt ”gender” (substantiv: genus, kön) som verb längre. Vi skulle väl egentligen kunna säga ”genusa” likväl som ”köna”? I Cambridge Dictionary finns exempelmeningen Children don't usually gender their toys until they see adults doing it.

En sökning på svenska ”köna” tog mig till Teknologifrämjandet (vars föregångare var TNC) som svarade på en fråga från 2017 (!) om verbet. "Könade leksaker" finns med i svarets inledning samt om att köna en person som betyder:

att man tillskriver personen en viss könsidentitet, oftast i sammanhang där könet är irrelevant. Men man kan också köna saker eller företeelser. Om man säger t.ex. att vissa leksaker är för flickor och vissa är för pojkar har man könat leksakerna.

Hjärnan: Anordning som frikopplar ett hjul från den drivande axeln

Ens hjärna räcker inte till. Och ibland räcker inte ens AI till. En del av en människas (får man säga normala?) känsla för nostalgi, kan ibland låta så här: ”Nej, vet du vad, jag slår upp det i en bok”. Men böckerna är, som Nils Ferlin skriver om visor, ”klena sibyllor”.

Sibylla är, förutom namnet på svenske kungens mor och en korvkiosk som ligger före henne vid en Googlesökning, en vis kvinna som kan se in i framtiden. Böckernas kunskap håller inte för en kort framtid längre, f a inte ordböckernas. Och själv har man ingen framgång via nätet, eftersom allt ändrar gestalt – även de sökvägar man tidigare behärskat skapligt.

Upphävandet av allt sker givetvis i takt med det egna bortblekandet (inte så tragiskt som det låter, det kan också vara en lättnad!). Ack! Allt detta inledande babbel bara för att det var så svårt att reda i begreppet ”reda i”. Därför ska jag bara TRO något. Eller gissa.

Förut sa man ”bringa reda i”. Det verkar ha blivit för jobbigt att frambringa. Liksom "vidta åtgärder, fatta beslut, begå självmord". För de två första kan man använda "åtgärda, besluta". I stället säger man "göra åtgärder" och "ta beslut" (som de flesta i dag). "Självmörda" blir inte bra: bättre att hålla fast vid "begå", och inte ”ta självmord”. Det senare låter som något banalt, ”ta semester, en kopp kaffe”. Detsamma gäller ”ta återfall” när det handlar om missbrukare.

Nu drog irritationen i väg med skribenten som inte hann fram till det som skulle vara dagens tema: det mycket ovana (men i SAOL och SO instoppade) ”köna”. Bloggens ämnen tryter ibland, men emellanåt står de på kö. Fast maskineriet går på frihjul.