När barnböcker rensas i, vad borde då ske med "Mellofesten"?

Intressant, är det mildaste man kan säga om dubbelheten i vår egen samtid: Å ena sidan en pågående familjefest kallad ”Mello” med betoning på kvinnolår och pornografiska koreografier (samt lite ”musik” och ljusfenomen som tillbehör). Med nyhetsvärde större än krigens. 

Och å andra sidan en ängslig hållning i det mesta så ingen ska förnedras eller kränkas.

Nu åter till gårdagens inlägg om en text skriven av Anna-Lena Laurén som läst våldsamma Bröderna Grimm-sagor och jämför dem med hur svenska barnböcker hanteras på senare tid. Hon är inte så lite förvånad över det som skrivs om ur äldre tiders litteratur i genren, allt för att passa vår känsliga tid:

Kontrasten till den svenska synen på barnlitteratur, där det är möjligt att kannibalisera på stora författare som Tove Jansson och ge ut tillrättalagda och slätstrukna nyversioner av deras verk, är skärande.

Man har i färskt minne ”korrigeringar” som Astrid Lindgrens och andra författares böcker råkat ut för. Hur vore det att berätta och beskriva för barn (och gärna alla andra) att människor i andra tider tänkt, trott och tyckt på andra sätt än våra dagars? Det kunde få bli utflykter i historia och samhällskunskap m fl ämnen.

Från tiden som korrekturläsare på en lokaltidning minns jag ett annat slags ”renhållnings-

arbete”. Det gällde inte bara språket, vi skulle även se till att ”olämpliga krockar” vad gällde texters innehåll undveks. Korrekturläsare, journalister och grafiker larmade när en text om något glatt och tjosan höll på att hamna bredvid allvarliga nyheter om olyckor, brott, krig. Det var då. Man gavs en känsla för nivåer i mänsklig verksamhet samt dito liv och lidande. Nu gjuts all sådan verksamhet i ett stycke, framtvingat av mediers snabbhet.

Britterna företog en rensning (2023) i Roald Dahls barnböcker för att inte förstöra de små oskyldiga barnen. Bort togs stötande ord som ”tjock, svart, fet, hagga, galen” och ”ful”. De ändrades till mindre störande som säkert går att googla fram för den intresserade.

Inte utan att man önskar en liknande upprensning i Mello-träsket. Eller är det vi ser nu ett bejakande av kvinnokroppen (och ett fåtal mäns), en frigörelse från patriarkaliska bojor? Det vore konstigt annars, så full som världen är av även munviga feministiska artister som gärna ålar runt i nästan inga kläder alls. Och utför rörelser som förr i världen gav helt andra vibbar. Leve den nya friska frigjordheten och de fina förebilderna för barnen!

Bröderna Grimms sagor är ännu inte anpassade till nutidens moral

Betraktar man språkets innehåll (här tar vi stora grepp 😊) i stället för (som vanligt) dess form och utseende, visar sig även stora skillnader i hur människan hanterar sitt främsta kommunikationsmedel nu jämfört med förr. Om detta skriver DN-journalisten Anna-Lena Laurén i artikeln ”Språket i Bröderna Grimms sagor skulle få svenska språkvetare att svimma” (18 mars, i år).

Nu är det osäkert om huruvida språkvetare svimmar av något överhuvudtaget, men resone-anget är kul och insiktsfullt. Många äldre har säkert läst åtminstone någon saga av Bröderna Grimm som, enligt  Laurén, är:

Bröderna Grimm, målning 1855. Wikipedia

kända för till exempel Törnrosa, Rödluvan och Snövit. Men det är bara en bråkdel av alla tyska folksagor som de samlade in och gav ut 1812.

Enligt henne tar dessa sagor ofta barocka vänd-

ningar: hon nämner t ex en kung som ”gifter bort sina tre döttrar i tur och ordning till en björn, en örn och en valfisk. De får även barn”. Det brutala våldet

i berättelserna går inte heller av för hackor.

Det faktum att Bröderna Grimm fortfarande ges ut i sin gamla språkdräkt skulle få ”progressiva svenska språkvetare att svimma”, anser A-L L, som i ett "projekt" med tonårsdottern nu läser sagorna i det "nya landet" Tyskland. Hennes modersmål är fin-

landssvenska, antagligen den ännu levande bättre varianten av svenska: följaktligen har hon fått pris för såväl journalistik som stilistik. Om sagoläsningen noterar hon:

Ålderdomlig tyska är lättare att förstå ju bättre svenska man kan, eftersom tyskan har påverkat svenskan så starkt.

Så HAR det varit (här kan ”har” betonas, se gårdagens litania), men den tyska påverkan liksom det fornnordiska i svenskans botten, är som bekant på väg ut. I vanlig ordning kommer avsnitt två av denna betraktelse i morgon. Då ska det bl a handla om hur andra barnböcker (än dessa hemska tyska sagor) utsatts för klåfingrig välvillighet i takt med tidens tankar.

En sak är säker: artificiella intelligensen och jag betonar ord olika

Hahaha. Varför bekymra sig för eftergivna språkproffs? Det finns ett ännu större proffs i branschen, en ännu större språkovårdare: den artificiella intelligensen. Om folk ställer frågor till den borde de tänka: ”Den här skulle jag vara försiktig med!”

Men det är lätt att misstänka att alldeles för många tar den breda väg som till helvetet bär (Matteus 7:13, fast lite flådigare uttryckt just där). Den breda vägen är AI. Området det gäller i detta inlägg är det lilla ”hur ska man egentligen tala/skriva på svenska”. Andra ämnen och AI:s svar på frågor kring dem varken kan eller törs man tänka på.

I hopp om att finna röster kring en ny underlig vana hos talade medier formulerade jag en fråga på Google. Det gäller betonandet av vanliga verb, och det på ett sätt som låter konstigt: ”Han HAR inte varit här tidigare, De ÄR på genomresa, Hon KAN inte finna sig tillrätta”. Skumt som tusan. Frågan är varför den nya vanan börjat sätta sig. Hos nyhetsuppläsare, t ex. Och varifrån den kommer.

Utan att man vänder sig speciellt till AI blir det första träffen för den som googlar. Hör på detta klyftiga orakel:

Verb som har och är (hjälpverb) betonas ofta för att framhäva innebörden i en mening, särskilt för att bekräfta, kontrastera eller förtydliga att något faktiskt äger rum.

En av dessa anledningar, "Kontrast och korrigering", beskrivs så här: "För att visa motsatsen till ett tidigare påstående eller en tveksamhet.” Och så ges exemplet: ”Jag var inte där, men hon var det." Vad i helsefyr? Min egen betoning skulle vara: "JAG var inte där, men HON var det." Som svensk skulle jag även säga "...men det var HON".

I ett annat svar på en liknande, något omformulerad, fråga, säger AI:

Ja, enkla hjälpverb och vanliga verb som har, är och kan kan absolut betonas i svenskan, särskilt i modern talspråksnära svenska för att skapa kontrast eller tydlighet. Här är hur och när de betonas: Kontrastiv betoning (Jämförelse): När man vill ställa två saker mot varandra. Exempel: "Jag är inte arg, jag är bara trött."

Min egen enkla intelligens skulle säga "Jag är inte ARG, jag är bara TRÖTT."

Ett sista exempel lyder: ”Emfatisk betoning (Förstärkning): När man vill understryka en sanning eller motbevisa något. Exempel: "Det har jag visst sagt!"

Här skulle man väl betona ”visst”? Och säga: "Det har jag VISST sagt!" Men man kanske varit felunderrättad i hela livet och HAR missuppfattat modersmålet.

Vem ska oroa sig för svenskans framtid om inte språkvetarna?

Vad är ens största bekymmer när man sitter och ser/hör sitt modersmål vittra sönder? Det låter säkert överdrivet mänskovänligt, men det är inte i första hand egna problem man råkar ut för i hög ålder: funderingarna rör de unga och ännu inte födda. Hur i helskotta ska de förstå varann?

Varenda dag förekommer exempel på det rörliga gungfly språket förvandlas till. Inför andra låter man förstås som en släkting till dagens knaskonspiratoriska knäppgökar vars ”profetior” genomsyrar människornas sociala medier. Men nu skiter jag i det en stund och tar ett färskt exempel. Överjordiskt förändringsvänliga språkvetare brukar berätta om allt nytt i språkväg – sånt som ingen kan göra något åt: det väller och rusar fram av egen kraft på den branta halk-

bana som nätet erbjuder. (Ack, om det funnes ett uppfångningsnät!)

Senast skrev chefredaktören för Språktidningen (i DN) om att verbet ”driva” i betydelsen ”driva, skämta, retas med någon” har tappat objektet för sitt drivande. ”Du driver”, säger framför allt yngre och menar att man skämtar med dem. Som vanligt obekymrad fortsatte chefredaktören lättad att ”när driva väl befriats från objektsbördan underlättas klivet över till det nybildade substantivet driv, skämt”.

Men här gäller det verbet. I DN stod rubriken: Audis vd: Europa bommar megatren-

derna – ”USA och Kina driver” Och jodå, ”ingen fara”, som folk säger i dag vid minsta grej, det tog inte lång tid att förstå vad som stod där. Men för en kort sekund (möjligen åderförkalk-

ningsrelaterad) sa hjärnan: ”Va, driver USA och Kina med oss?”

Tro nu inte för åttifjärde gången att jag är galen, det har i alla tider funnits massor av ord man förstår av sammanhanget, ord som kan ha vitt skilda betydelser. Men sen några decennier ökar de kraftigt i antal. Därtill kommer en jättemängd engelska glosor/uttryck och konkurrerar om en svensks förståelse.

Frågan kvarstår: hur rättar lärare det svenska språk som elever skriver och talar i dag? Eller finns inte behovet att korrigera kvar när allt okejas av språkproffs, mediefolk och folket självt?

Tänka sig: gulsparven kan räkna till 7, svartvit flugsnappare till 21

Den tillfälliga utflykten i fåglarnas värld berodde på en nylig bekantskap med en svartvit flugsnappare som högt uppe i ett träd sjöng sin sång, om och om igen. Eftersom den enda "överföring" till människospråk jag hört talas om är en fågels ”klävitt, klävitt”, kändes det aktuellt att ta reda på vad flugsnapparen sa, ”ljudöversatt” till svenska.

Sökningen ledde till P1:s Naturmorgon (kanonbra program i klassisk stil – och med hängivna reportrar, för övrigt). Ett avsnitt från 2017, betitlat Fågelsång nr 8, har följande text under en vacker bild på en svartvit flugsnappare: ”Tänk tjugo-tjugo-tjuett-tjuett-tjugo-tjuett, så har du den svartvita flugsnapparens sång som i en liten ask”.

Ja, den hamnade inte i min ask, uppenbarligen. Ett öra otränat för fågelsång kräver nog en hel del övning. Kanske vore klävittaren enklare? Nätet gav dock inte många ”klävitt”-ljud, som ofta sägs vara kattugglans signatur, men däremot en del andra sorgsna tutanden/hoanden som fick en av Naturmorgons reportrar (2022) att tycka att ”kattugglan låter som en gummianka”.

Kring ”klävitt-et” finns många berättelser från gamla tider. Det har ansetts förebåda olika sorgliga händelser, bl a skulle kattugglan ropa ”klävitt” inför ett dödsfall. Fageln.se berättar att ugglor alltid ”ansetts vara dystra och olycksaliga fåglar som bådar olycka och död. Hennes gälla klävitt översattes direkt till kläd vitt, d v s ta fram svepning för en död".

Tillbaka till gårdagens gulsparv, den som också sägs räkna, även om den bara kommer till sju: "En-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuuu". Nu inträffade något märkligt. En av de första träffarna ledde till TV4:s Nyhetsmorgon (2017) där en ung man, kallad Andris Fågelviskaren, härmade fågelläten (han kunde 120).

Det kanske var så att det krävdes en tolk! När Andris härmade en gulsparv gick det mycket lättare att identifiera "en-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuuu". Det var nog så att fågelimitatören talade mer rent än de andra gulsparvarna ute i naturen, de talade säkert dialekt. Men hans skicklighet kan inte betvivlas. Tydligen härmar han även andra djur. Det är hur som helst en lisa att lyssna till andra varelsers ljud som omväxling.

Via fajn och pitcha till kvittra, via människors språk till fåglarnas

Inte känner jag mig fajn med ordet pitch/a. Inte heller känner jag mig bekväm med bekväm och väljer därför det inte mycket bättre fajn. De föregående meningarna hade man inte kunnat skriva i en uppsats under sens barn- och ungdomstid. Vad sa vi då i stället (en undring som återkommer)? Kanske det våldsamt svåra och uppstyltade (ironi!) ”det känns inte bra att använda det här ordet”. Å andra sidan så ”kände” vi inte så förbannat mycket heller, okänsliga som vi var. Tänk om vi sa ”jag tycker inte om pitcha” eller ”pitcha är väl inget bra ord?"

Det började med att nån pitchade nåt i radion för femtielfte gången och dess innebörd glider undan hela tiden. Detta pitchande visar sig kunna ha en massa betydelser på såväl engelska som svenska. Det är säkrast att ta den innebörd som presenteras av ett riskkapitalbolag, Almi. Ett sådant är nog bäst på att ge den förklaring som är mest i svang: 

Att pitcha betyder att på ett övertygande och kortfattat sätt presentera sin affärsidé för potentiella investerare med målet att få finansiering. Men vad är en pitch? Det är enkelt uttryckt din möjlighet att på några minuter visa varför just din idé är värd att satsa på

Lär räkna till sju. Bild Andreas Trepte, Wikipedia

Men det är väl inte värt att göra sig lustig när man själv säger fajn och använder diffusa ord som ”grej, pryl, mojäng, pinal, grunka” m fl. Vänder nu på en femöring (en stor en, det myntet försvann 1985) och försöker, trött på människor språk, få kläm på såna som piper och har sig när de meddelar sig: fåglarna.

Inte för att man är någon fågelmänniska, men efter att ha lyssnat på dem mer än vanligt, dök frågan upp: Hur tillförlitliga är de översatta – transkriberade – ljud som folk hittar på för fåglars läten: ”Klävitt, klävitt, "en-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuu?" Spännande fortsättning...

Är seniora experter skickliga, gamla eller ålderdomsforskare?

Povel Ramels låt om att ”det är dom små, små detaljerna som gör’et”, slår en stundligen och dagligen. Ta ett litet mellanrum, t ex, ett mellanrum mellan två ord, något från tiden när sär- eller hopskrivning ännu spelade roll.

De gamla, i förstone roliga, exemplen med den ”bruna håriga sjuka sköterskan”, är nu uttjatade, men kolla fler ”roliga särskrivningar” (under just den rubriken) på ”Huvudsidan.se”. Hur komiska de än blir hjälper det föga mot en numera avdöd känsla för när ord ska skrivas ihop eller ej. Det går inte att förklara för barn och unga, eller vuxna, att man kan avgöra saken beroende på hur ordet uttalas (gäller förstås främst dem med svenska som modersmål).

Läste nyligen en för mig ny variant: någon kallades ”seniorforskare” utan att vara en person som forskar om/på seniorer! När de första bilderna dök upp på folk med ”seniora” yrkestitlar, och man såg att de kunde vara i 20-30-årsåldern, satt man där som ett frågetecken.

Det visade sig att engelska ordet ”senior” kan betyda ”erfaren, kompetent” eller vad vet jag. Då gick det att acceptera titlarna, om än motvilligt. Men så kommer då ”seniorforskare” och sabbar den gamla (seniora?) sär- och hopskrivningsidén. AI, som inte talar med enbart kluven tunga, utan många fler, skriver:

En seniorforskare är en disputerad forskare med omfattande erfarenhet (ofta minst 5 år efter doktorsexamen) som uppnått hög vetenskaplig skicklighet och ofta agerar forskningsledare.

På annat ställe särskriver samma intelligens titeln, ”senior forskare”, och jämställer de båda vad gäller stavning: den erfarne med den som forskar på äldre! Desto roligare då att finna en hel räcka inlägg från folk med icke-articifiell intelligens och som skriver i avdelningen Språknör-

darnas Högkvarter på Facebook. Som senior vill man, från botten av ens hjärta*, tacka alla dessa ännu levande människor.


*Oj, nu skämtade jag visst igen, ”from the bottom of my heart” heter ”från/ur djupet av mitt hjärta”. AI anser att det heter ”från botten av mitt hjärta”. Låter inte så bra på svenska. I ens barn- och ungdom sa folk att något var ”botten” när det var dåligt.