Någon gång kan ens dagar präglas av ödmjukhet, andra inte alls

För inte länge sen nämndes i bloggen en kåsör (en mednörd, visade det sig) som irriterats av en skylt där ordet ”parallell” var felstavat: i första l-gruppen fanns bara ett l. Det där är en glosa som trilskas, även uttalsmässigt. Många säger ”pararell” vilket säkert har liknande orsaker som gårdagens ”sistonde” och ”åtminstonde”.

Det beror väl på nåt som inte synkar eller gifter sig med svenska språket, och se där: ytterligare två ord eller begrepp som inte ingick i min barndoms ordförråd. ”Synka” är en förkortning av "synkronisera” som funnits i svenskan sen tidigt 1900-tal. Folk i allmänhet började ”synka” saker på 80-talet, sina almanackor, bl a.

”Gifta sig” är ett bildligt uttryck som rört sig långt från sin första betydelse. Särskilt har det blivit en klyscha i de tusentals recept och tv-program där smakerna gifter sig mer än makarna (ursäkta det riktigt dåliga skämtet). Det betyder att en (kanske ovanlig) blandning smakar gott. Från köksspråket kommer också "crossover", även de smakblandningar man inte längre är imponerad av eftersom de blivit mer regel än undantag. Kanske kan det även kallas "crossover" att svenska och engelska nu korsas hej vilt.

Frikort fick en häpnadsväckande ”rolig” dryck från ett bryggeri som kallade den ”julmust med smak av påskmust”. En apparition i min smak! Fast ”apparition” kan nog i sanningens namn endast användas om personer. Ordet betyder ”yttre, utseende; gestalt, framtoning” och är också ett av dem som närmast tycks be om ett felaktigt uttal. Man hör ofta ”apparation”, återigen med samma förklaring som de andra svår- och feluttalade varianterna.

Men egentligen borde jag inte snacka i ärendet, långt upp i åren trodde jag att verbet urskulda hette "urskuldra". Så till alla messerschmittar bör sägas: Glöm inte det där med bjälken i egna ögat, innan du stör dig på andra. Vilket kommer att leda rätt in i frasen ”störa sig på”. I morgon.

Pinsamt nog är man inte alltid bästa exemplet, ska gudarna veta

De flesta som irriteras av engelska influenser kastar sten i glashus. Jag är en av de många. Fast man vet vad det heter och vad man tycker, slipper det bara ur en: det här är fajn, see you tomorrow, vunnit 5 000 på Triss? Really? Ja, just de där var inte mina, men det är så det ser ut (hörs, snarare) för svenskar i alla åldrar.

Häromdan hörde jag en kvinna som i ett kortare samtal sa ”by the way” ett flertal gånger. Hon är inte ensam. Och ett stort antal trycker nog i sina sms in ett btw, förkortning för nyss nämnda fras, så egentligen dribblar vi med fler än två språk, om man tänker sig att förkort-

ningsspråket är ytterligare ett.

 

Det är en gåta hur detta går till, hos såväl mig som andra. Det är inte jättesvårt att säga ”förres-

ten”, stavelserna är lika många. Ibland passar det lika bra med ”apropå, för övrigt, i alla fall”. Men det händer också att ett engelskt ord ”känns bättre” och att svenskan inte har passande ord för vissa företeelser.

Har tidigare skrivit om att ”random” undslipper mig emellanåt. Man kan ta en mening som ”plötsligt började en random gubbe vråla inne i biblioteket”. Översättningar som ges är ”god-

tycklig, slumpartad, en gubbe vilken som helst”. Nej, med de svenska orden känner man sig inte alltid fajn. Men ändå, ska hela befolkningen tala med sina random språkvarianter kan det bli svårt att förstå varann.

En annan intressant ”inhemsk” historia är att så många svenskar säger ”åtminstonde” och ”på sistonde”. Märkligt nog har jag hört mig själv åka dit, och då är det verkligen dags för ett snack med sig. Det finns säkert en andledning (jaja) till såna slags felsägningar: vilka orkar jag inte ta reda på denna dag.

Rubriken ”det är de små, små, detaljerna som gör’et”, är tjatig!

Många av ens språkliga iakttagelser låter säkert bagatellartade för många. Eller förresten vaddå ”låter säkert”, det vet jag egentligen. Jag plågar ju omgivningen med mina kommentarer och får ofta reaktioner från folk som anser att mycket är "småsaker". Och eftersom så pass många tycker på det viset måste ju någon ta hand om bagatellerna.

Häromdagen hördes i alla fall ett par hyfsat intresserade/kunniga personer sitta och skramla i en radiostudio och diskutera de mindre ordens frånfälle. En språkvetare var säker på att ”till” snart ersätter ”för” i fraser som ”sjunga för” och ”berätta för”. Tillräckligt många unga säger så, sa hon, och tycktes i och med det ge slaget förlorat. Det märkliga skedde att jag när googlade frågan, och AI-översikten som vanligt svarade snabbast (nej, så kan man inte säga, det vet jag också), var den strängare än de uppgivna människorna:

Nej, det är inte korrekt svenska att säga "berätta till någon" eller "sjunga till någon" i de allra flesta fall. Här är hur du säger det på korrekt svenska istället: Berätta för någon: Du använder alltid prepositionen för. Exempel: "Jag vill berätta en hemlighet för dig."
Sjunga för någon / Sjunga till något: Du sjunger för en person för att underhålla eller glädja dem. (Exempel: "Hon sjöng för barnen.") Du sjunger till ett instrument eller en melodi. (Exempel: "Han sjöng till gitarren.")

Man kan inte tro annat än att det blir intressant framåt i världen. Inte så hemskt intresserad av evigt liv eller att leva i 400 år (som Bingo Rimér och Bryan Johnson (som dock börjat tvivla…)) kan man ändå tycka att det vore kul att höra en framtida svenska. Det kan räcka med att fundera över hur den låter om 40–50 år.

Det ringer i alla möjliga klockor, en del av dem har trevligt sound

Det bildliga uttrycket ”det ringer en klocka” kommer från engelskans ”it rings a bell”. Olika källor anger att det är 80–90 år gammalt. Den svenska översättningen vete sjutton när den letade sig in. Men vad gäller ”riktiga” klockor kan det slå (!) en hur ofta radiopresentatörer säger ”nu har klockan just slagit 12.22”, och andra liknande ”klockslag”. Inget att bråka om, men nog försöker man föreställa sig hur den klockan ser ut.

 

Ringklocka med trevligt sound  Bild Nick Cave, Unsplash

Som om det inte vore nog med 

alla dessa! I en diskussion med allmänheten om varför cyklister tycks ha så svårt att varna fotgängare med hjälp av sin ringklocka, berättade en dam

som ringde (!) in, att hon börjar plinga när fotgängarna ännu är

ett stycke bort. Så att de inte ska ”skrämmas” och hoppa till.

Hon tilla att hennes ringklocka ”är trevlig i soundet”. Och la genast till ”ja, ljud heter det på svenska”. Det var en kul och i grunden bra kommentar, men påminner om att ”sound” blivit ett begrepp på svenska. För en gångs skull skriker inte bloggaren, alla de tre stora svenska ordböckerna ger samma innebörder: klangfärg, ljudkvalitet. Och det vore konstigt att tala om ett Abba-ljud.

Nu blir det roligt. Och svårt. En person, minns inte vem, höll på med en speciell slags sport som blivit populär. På frågan om hur personen kom att intressera sig för den udda sysslan, svarade denne att det säkert skett genom ”mun-mot-mun-metoden”. Möjligen är jag ute på djupt vatten, men min misstanke är att om går det riktigt illa kan någon rädda en genom "mun-mot-mun-metoden", en livräddningsinsats.

Vad man säger på svenska, och det som personen antagligen menade, är knepigt. ”Ryktesvägen” blir knappast rätt, för ordet ”rykte” ger felaktiga antydningar. ”Snacket går” föreslog någon, det är låter mer neutralt. AI-översikten, den lille skälmen, gav som bidrag ”djungeltelegrafen”. Roligt, men eventuellt gammalt som gatan, eller i alla fall från ens barndoms ordförråd. (Jäpp, Wikipedia skriver att ”djungeltelegrafen” är belagt sen 1954.)

Att kalla saker vid deras rätta namn är bättre än att kalla folk namn

Så satt man i en blandning av två språk igen! Råkade höra ("överhörde", säger många nu, en översättning förstås) en ung människa berätta för sin kompis att någon ”kallat henne namn”. För egen del ekar inget ur minnet: inga klockor ringer (uttrycket kommer likaså från engelska). I princip låter ”kalla någon namn” banalt, även om en svensk skulle säga ”kalla någon vid namn”, t ex Britta, Ove, you name them!

Reddits diskussionsforum har mycket att säga om det mesta, och en person, etiketterad som ”infödd talare”, d v s svensk, skriver: ”Bland barn är det att kalla någon namn ett sätt att mobba någon, eller att såra någons känslor när man inte har något mer konstruktivt att säga”. Att kalla någon Britta är inte fel om det är personens namn, men här avses förstås förolämp-

ningar samt den uppsjö av fula ord som växer i en annars ordfattig tid.

Men det är väl fåfängt hopp att även mediemänniskor och de med andra kommunicerande sysslor ska låta bli begreppet ”kalla någon namn”. Häromdagen sa en författare att han anser slaget om språket förlorat . Han kommenterar inget längre, fortsatte han, utan låter allt vara, viss om att vi människor i alla fall kommer att förstå varann. Intressant nog nämnde han ett direktöversatt uttryck han ogillar: ”över tid” (over time). Det gladde mig, "över tid”, står som 

en av tusentals käpphästar i mitt stall.

Inte lika kul med den kulturjournalist som talade om en ny film, där huvudpersonen var en mobbad flicka ”som tar hämnd på dem som felat henne”. Där ringer några gamla skorrande klockor: ”felat henne”, vafalls? Man slår i engelska lexikon och finner ”to wrong someone”, som betyder ” göra fel mot någon”, som t ex ”he wronged her”. Vi är långt från de första skrämskot-

ten för ja, hur många decennier sen, när folk började uppmärksamma flödet av anglicismer?

Kan man i framtiden läsa gubbar o a som dog innan man föddes?

Som av en händelse hörde informanten A av sig, nästan samtidigt som jag lyssnat på program-

met om ”språkpoliser” (som gårdagens inlägg handlade om). En rätt ovanlig bok hade kommit i informantens väg, ovanlig såtillvida att dess ålder är 115 år. Författaren är en känd figur, för mig känd till namnat, men inte mycket mer. Minns att han omtalades i ens barndom, och antagligen var man själv snabb att stämpla honom som en typisk gubbförfattare.

Han var själv en gubbe, Albert Engström, det såg man ju på bilder av honom, och han skrev för gubbar. Informanten A mejlade en del av förordet till boken, ”Genom mina guldbågade glas-

ögon”. Förvånad upptäcker en nutida åldring de lättlästa raderna, fulla av snygg ironi mot såväl samhället som det egna jaget:

Självporträtt, 51 år gammal (Wikipedia)

Denna bok är den bästa i julmarknaden. Jag säger det på fullt allvar. Under det de andra författarna trots mina varningar fortfarande syssla med fnos-

kiga försök att loda sina egna och tillfälliga förbin-

delsers s. k. själsdjup och gräva i dumheter och snusk ända upp till pennspetsen, bjuder jag på friska fruk-

ter från livets träd. Jag konstruerar ej ihop konflik-

ter och lämnar dem olösta. Mina lösa sig själva med litet välvillig hjälp av författaren, förstås. Och en annan sak: Jag kan låta mina barn läsa boken.

Verben har 1911 ännu kvar sin pluralform, vilket förstås visar på styckets ålder, men bortsett från den bagatellen: vilken fantastisk text! Kan nutida skribenter få så få rader att inrymma så mycket! Glädjande att utan problem riktigt kunna höra författarens känslor och åsikter.

Och då undrar man så här: en ungdom som idag är 15 år, kan den vid mina år (ca 75) läsa en bok som skrevs 1970 när 15-åringen är 75, år 2085? Om inte ett flertal

                                                                            under skett på vägen dit blir det nog svårt.

Bör man skärpa till modersmålet eller bara låta "floden" flyta fram?

Vi lämnar ålderismen (från i går) ett tag, men det kommer väl inte att vara länge, gammal är som bekant äldst. Som skrivare utan röst och mimik saknar man möjligheter att lägga in ironiska, tvivlande och skämtande innebörder i sin text. Man måste lita på läsaren. Hur det står till med den saken visade ett program häromdagen, Förmiddag i P1, där ”värden”, Thella Johnson, ställde frågan om huruvida ”språkpolisen är ett utdöende släkte”.

Hemsk ”titel”, språkpolis. Den är inte bara larvig, den antyder även att de som använder den om andra är av en mer frisinnad, bättre, art. Polis, hm. "Riktiga" poliser är ofta vänliga och ”språkpoliserna" är också samhälleliga medhjälpare. Fast somliga är inte kloka, förstås!

I programmet deltog en språkvetare/författare och en författare/litteraturkritiker. Efter att ha lyssnat avlägsnade jag just denna språkvetare ur det skrå jag ibland raljerar om: hen visade på klippanischer och fasthet. Apropå ”fast” sa den andre deltagaren att språket inte är något fast utan ”en förhandlingsfråga”. Och att de tre samtalande i programmet ”/…bestämmer vad orden har för betydelse…/”.

Ja, där kom det igen, språket som en levande organism. Ledan man känner av denna alltid upprepade kommentar är större än universum. De flesta är nog bekanta med språkets rörelse 

(i programmet beskrevs den f ö som en framflytande flod) men vi som oroar oss gör det p g a den snabbhet ”organismen” rör sig med. Det håller inte att dra upp tyskans inflytande under Hansan eller det franska ditot när Frankrike var ledande inom kultur och flådigheter.

Alltnog. I programmet visade sig författaren/kritikern vilja värna det personligt-poetiska-impulsiva språket. Och räkna med att mottagaren förstår. Jo, tjena, säger jag som annars aldrig säger ”jo, tjena”. Författaren/språkvetaren anslog en nyktrare ton och sa att ”vi vill upprätthålla språkregler” för att ”vi vill styra in [andra]i samma överenskommelse”. Båda exemplifierade med friskt språkliberala personer som Heidenstam och Selma Lagerlöf. Med tanke på dessa referenser från hedenhös kan man lätt ana att de inte känner av amplituden hos dagens språkliga oreda (som jag…).

Nydanare, förresten, hör på den här: jag vet inte vad amplitud är, det bara KÄNDES rätt, lite poetiskt galen och inkonsekvent som man är. I morgon ska en annan hedenhösgubbe tas upp (men av mig) för sitt fantastiska språk som var bra då och är bra än.