Hjärtnupna åtbörder är ännu främmande för oss allvarliga tvivlare

Slår gärna in ännu en gång på lagomstigen! Också nu hänvisas till ett radioprogram,

Förmiddag med P1. Det handlade om ”hjärtemojin som erövrat världen” och inslag i det ligger kvar i tankarna och gror. Först ska sägas att programledaren denna gång, Olle Wiberg, behandlar ”sina” ämnen mycket väl.

Det gick snabbt att anamma
andra traditioner. Bild Wikipedia

Man ska inte avfärda alla emojier, men det är nog så att de flesta känslosamma yttringar kan utsägas med ord. Den företeelse som kallas kärleksbombning/kärleksbombande får en att vilja instämma i ungdomens ”cringe” (engelska för ”pinsamt").

I den digitala eran har känslosamheter blaskats ut till oigenkänn-

lighet. Och väldigt många människor verkar gilla blask, så vad ska man säga och göra? Jag noterade vad en ung person sa apropå hjärtemojier: ”Man vill gärna skicka kärlek till sin mormor”.

Det är inte längre konstigt att säga och göra så, men för den som kommer från en annan tid känns det trots allt som en ganska mager kärlek. Och det gör även de betygelser som övergått till att betyda ”hej då" i telefon: ”Älskar dig!”.

Känslosamheterna kommer som väl alla vet från USA och har

inte haft samma grogrund här lika länge. Men, som sagt, de

gulliga symbolerna och orden färdas nu en masse, och fort. Baksidan och avarterna av allt jolm kan man se i den trendiga 

"teori" som kallas ”swag gap”, så upprörande att den får ligga till sig en dag eller två!

Jag säger bara ”homo homini lupus”, och det är inte så vackert

Inte så man är en lagom-människa, men ändå dyker gamla användbara talesätt upp i huvudet,

t ex ”för mycket och för litet skämmer allt”! Det är tillämpbart på de flesta över- och under-

drifter. Bloggen 20 april handlade om det avsnitt av P1-programmet Språket som var betitlat ”Så hanterar du en språkpolis”. Jag värjde mig emot karaktäriseringen av den sortens snutar som varande likadana. Ojojoj nämligen, så många olika varianter det finns!

Eftersom jag själv kallats/kallas så, känns det angeläget att sansa till snacket. I programmet förekom en del ganska fördomsfulla uttalanden. Bl a att de som uppträder som språkpoliser skulle göra så av några slags maktanspråk när de påpekar normer.

Experten ansåg att språkpoliser ofta förespråkar den snäva skriftspråksvarianten för allt. Vi har alla också, enligt samma expert, lärt oss att visst språkbruk har "högre status". Förespråkare för normen säger sig vara den som ”äger normen, och du gör det inte”.

Detta är inget nytt. Många människor agerar på det sättet i en massa olika sammanhang. Besserwissrar av alla slag finns, det är väl ändå bekant? För egen del, och säkert andra ”språkpolisers”, är sanningen snarare att man känner sig maktlös. Det språk som ibland bara flöt in i en, ibland fick hamras in, duger inte längre utan viftas nonchalant bort.

Men så reagerar nog inte de ”språkpoliser” som rättar omgivningen på stöddiga sätt. De mer ödmjuka ”poliserna” vet att man när som helst kan snubbla på variationer/alternativ: inte bara såna som är nymodigheter utan även en del man själv missat under decennier.

I programmet fanns även ett par typiska, fruktansvärt glättigt, optimistiska utrop om att man ska tala med entusiasm om förändringar: ”Tänk att språk kan förändras!” Det går att förhålla sig lagom road av såna faktum, för att återknyta till logomresonemanget i inläggets början.

Har man mist sinnet för humor? Har man fördomar om samtiden?

Man är inte bara en språkhaverist, utan en tråkmåns också. Det är inget jag lider inte av direkt, och tycker inte så själv, men inser hur världens yngre ögon skulle se på en om de visste. Det är långt från nytt att en åldring säger som den gamle tysken: Ich verstehe die Welt nicht mehr.

Så här hoppar bloggen i alla riktningar, i går var det glädje över något nytt, i dag vältrar den sig i tankar som är eviga för alla, och infaller hos de flesta vid en viss ålder. Man kan t o m tänka att det skulle vara kul att tala med sina föräldrar när alla tre var lika gamla.

Men det är kanske svårt att komma ifrån rollerna ändå. Man läser och hör om alla gamla (unga också, tydligen) författare som spyr galla över sina föräldrar och sin barndom samt förmodligen lyckas bättre med sina egna barn. (Hör någon ett ironiskt stråk i sista meningen kan det bero på att det var där.)

Egentligen skulle dagens tema vara humor, en av alla fallenheter man själv inte lämnar men världen springer ifrån. Ofta talar ungdomar om ”pappaskämt”. Det är rätt lätt att förstå vad de menar, särskilt för den som själv drabbats av såna skämt. Om än dumma är de ändå fattbara.

Nu har inte bara undertecknad svårt med nutida humor, det gäller många andra jämnåriga likaså. Fenomenet är intressant: dels förstår man inte det nutida språket: slang-, inne-, lån- 

och andra ord säger en inget. Och så är det något annat. Tilltalet, kan man kalla det, samt att skilda världsbilder ligger bakom.

Ett obegripligt tv-program står för allt detta, Fördomsshowen i SVT1. Ofattbart att det sänds, obegripligt att politikerna ställer upp. Apropå att inte förstå humor eller allmänmänsklig verksamhet överhuvudtaget.

Uppfriskande nytt mått för ytor, dags att glömma fotbollsplanerna!

Det händer att man blir väldigt överraskad. Mycket har man nämligen hört förr. Men trots förvåningen antecknade jag i vanlig ordning inte exakt vad radionyheten som stod för ett nytt begrepp handlade om. Det övergripande ämnet var dock skogsavverkning av brutalare slag, där man inte tagit hänsyn till nyckelbiotoper, värdefull natur som ska skyddas.

I alla fall skulle storleken på ett aktuellt område anges och här användes inte det vanliga, ett visst antal fotbollsplaner – som egentligen inte säger mer än vanliga ytmått: kvadratmeter, kvadratkilometer, hektar, ar, m fl. Inte för att de skulle säga mig så mycket heller, men de går ju att slå upp. En yta av ett par, tre, fyra fotbollsplaner kan man till nöds begripa, men när de uppgår till flera hundra blir det svårt för föreställningsförmågan.

Det nya ytmått som nämndes denna gång fick en hur som helst att hoppa till och tänka ”hoppsan, det var nåt nytt”. Reportern sa nämligen att ytan var stor som ”åtta Gamla stan”. Kul med nåt annat, kan optimisten tänka, men ett par röster ur folkdjupet (någon hördes i Ring P1) blev irriterade och menade att det är typiskt för Stockholmsbaserade medier att inte förstå att Sverige är mer än huvudstaden.

För min brist på ytmåttsföreställning var det trots allt inte så tokigt. Tittar man på en kartbild av Gamla stan (och dessutom har gått där åtminstone några gånger) så visar det sig fungera bra, kanske t o m bättre, än den ständiga jämförelsen med fotbollsplaner. Att några stockholm-

are tänker lite von oben på resten av landet är egentligen ett problem för dem.

(Så här kort borde man, alltså jag, skriva jämt!)

Förvirring när man promenixar med Prince "längs minnenas allé"

En av Sbråks punktvisa attacker drabbade SVT:s Kulturnyheterna från häromdagen. Några språkmärkligheter togs upp i går, här är fler kuliga grejer som sas, t ex den om en film: att man ”gärna kan second-, triple- och quadruplescreena” den. Här har man som modern språkbrukare börjat förstå innebörder av screena och streama, engelska ord som det antagligen finns/funnits svenska synonymer till, men ”screena filmer” går man bet på.

Det gör man dock inte med Stockholm Art Week med utrikes uttal och betydelsen Stockholms Konstvecka. Men ett namn på engelska hör säkert som amen i kyrkan mer till reglerna än undantagen i vår globaliserade (läs: anglifierade) värld   

Prince 2008. Bild Wikipedia

Nästa anmärkning gäller något som fått fäste hos de flesta, användandet av uttryck som konsumera konst, konstkonsumtion. Det finns förstås även litteratur- och musikkonsumtion. ”Ber att

få avvika”, som jag hört nån säga, och ber även om tillgift för den fjantiga hållningen, men det är svårt att se på icke-materiella företeelser som något konsumerbart. Men en sån tanke passar inte

i vårt ekonomiska system. Där ska alla hjul rulla.

Till sista kommentaren om Kulturnyheternas tiominutersprogram. Programledaren valde att visa en filmsnutt med artisten Prince,

som dog för tio år sen: ”för att gå memory lane”. Uttrycket lyder

i original ”walk down memory lane” och används, enligt AI, på svenska så här: "vandra längs minnenas allé". Varande en skönande skulle jag ändå helt banalt kunna säga ”minnas”, d v s "spela en låt för att minnas Prince".

”Minnenas allé” tycks inte finnas som svenskt idiomatiskt uttryck.

Hur ”allmänkunnig” måste man vara för att förstå nyhetsprogram?

Den kan vara så att man inte begriper ett sammanhang, att man har svårt med politikerspråk. Men ändå. En tv-nyhet handlade om KD:s förslag att ompröva rennäringens ställning. I en debattartikel har man föreslagit ”att staten ska ’återta ansvaret’ för marken i fjällen”. I det nämnda tv-inslaget, sa KD.s partiledare något som här återges ordagrant. Avsikten är inte gemen, se det som en undran över hur man ska kunna förstå vad en politiker säger och menar:

Vi föreslår ju alltså ny lagstiftning framåt som i praktiken innebär att det utfallet inte hade blivit av att vi sätter en annan praxis framåt. Det är en annan sak, menar jag.

Över till SVT:s Kulturnyheterna. Där hör mycket till det som förr kallades nöje, underhållning av det ofta mer lättsmälta slaget. Men det betyder väl inte att språket som används ska vara så ”exkluderande” som många "rättänkande" annars är pigga på att beklaga.

Vad de omhuldade signalorden ”inkludera” och ”exkludera” egentligen innebär är svårt att få kläm på. Men nog kan man tycka att de ord och begrepp som används är hårdsmälta för fler än mig? Här talades bl a om en "biopic", den beskrevs i bestämd form som [bajopicken]. Det betyder biografisk film, ordet är en förkortning av engelska ”biographic picture” som alltså handlar om en verklig person, död eller levande.

En annan film (eller om det var själva bajopicken) sas vara på ”cringenivå”. Jag är medveten om att ”cringe” funnits länge, men trodde inte att det var ett svenskt ord. Det var det. I 2026 års SAOL finns det med, betydelsen är ”pinsam”. Cringe är, vad man kan förstå, ett av många tusentals ord som är engelska, men ännu inte tagits med i svenska ordböcker.

Det är mycket gammalt (framgår av amerikanska ordboken Merriam-Webster) och släkt med

bl a tyska ”krank”. Oerhört många ord är släkt med andra germanska språk (bl a svenska) på håll, så varför inte, jag sa det nyss, slänga ihop alla dessa i en enda ordbok? Det finns ännu mer att notera ur detta tiominutersprogram, men det sparas till morgondagen, de här klagande spalterna har en tendens att bli alldeles för långa.

Bloggaren är kvar i irritationsfällan och stöddar sig med assietter

I går förutskickades litelite mer språkirritation som uppstod vid lyssnandet på P1-programmet Språket, där några av oss (jag, tex) anser det s k tilltalet vara aningens docerande. Fast för all del, experten är docent, så det är ju bara rätt tilltal från rätt person.

Som utsatt för andra slags undervisningsidéer  (många decennier gamla) vad gäller moders-

målet är det lätt att reagera, även om det stör vår tids annorlunda idévärld. Inte behöver man ständigt vara mjäkig och säga att inget är särskilt viktigt och sen bli överraskad av barnens skolprestationer? Så här, bland mycket annat, sa experten om stavningsregler: ”Svenska stavningsnormer är ganska hårda” Och sen kom ett tillägg: ”som vi förväntas följa”.

Ber om ursäkt för en uppstudsig kommentar, men är inte de flesta moderna språks stavnings-

normer ”ganska hårda”? Och om inte så borde de vara det. Nu ska här visas den transparens nutiden kräver: Själv var jag en baddare på att stava. Tidigt. Minns triumfen när jag lyckades med ”assiett”.

Transparensen fortsätter: många släktingar och kompisar har svårt för stavning. De behöver inte slås ihjäl, för det. Nej, allvar nu: En del är inte lika drillade som en själv, några hyser starkt ointresse för stavning och många lider av dyslexi. Det kan vara ett större eller mindre handikapp. Personligen har jag inte så många fler talanger än stavning. Matematik var en fasa, katastrof, alla otäcka ord som finns.

Det hade aldrig funkat med ”roligare” uppgifter i mitt fall, färgglada planscher eller dito geometriska figurer eller allt det som skolvärlden är full av numera. Matte var/är inte min grej, s a s. Ej heller annat ur smarttänkarbranschen som andra vill stoltsera med: schack, svåra språk eller legobyggen, kvantfysik.

Men det är lätt att se vitsen med kunskaper – stooora sådana – i alla slags ämnen. Assiett-

kunskapen är också bra att bevara och glädjas över eftersom språk är ett mänskligt kommunikationsmedel som funkar bäst om de flesta inom varje språkområde är överens om hur man talar och skriver språket i fråga.

Förutom att kunna stava ”assiett” vet många av oss att det är skillnad på ”accent” och ”apostrof”, något som inte framgick av programmet. Tveksam till den ständigt upphoppande AI-översikten ska jag ändå låta den tala här, eftersom den säger vad jag lärt mig under mina stela, hårda och tråkiga inlärningssammanhang:

Apostrof (') och accent (´ eller `) är två olika tecken med olika funktioner. Apostrofen är ett utelämningstecken som visar borttagna bokstäver (t.ex. sta'n), medan accenten är ett diakritiskt tecken som placeras över en vokal för att ange uttal eller betoning (t.ex. idé, café)