Stiliseringar – ett begrepp som inte låter sig fångas i första taget

En ekoxe på gatan. Eller två

I förrgår avslutades inlägget med Wikipedias ord om ett P1-program: ”Godmorgon världen (tidigare stiliserat som Godmorgon, världen!)”. Har jag fattat ”stilisera” fel? Tvärtom känns komma- resp utropstecknet mera sirligt, om läsaren förstår? De två svenska ”modernare” ordböckerna ger beskriv-

ningen: ”(vanligen perfekt particip) förenkla och framhäva det typiska vid avbildning av något”. (SO)

Kanske moderna människan (man själv, haha) enbart tänker på stiliserade bilder, ornament, tecken o s v. SAOB uppehåller sig inledningsvis mest vid ”stilisering” när det gäller ord, språk. Här talas om ”språklig stilprägel”, hur ordalydelser ska avfattas på ”lämpligt, passande eller korrekt sätt”. Från 1897 citeras:

Man bör ej förundra sig öfver, att landskapslagarna förete en så enkel, talspråket närstående form, och att den skriftlärde så sällan stiliserat dem efter sina latinska böcker.

Riktig ekoxe. Bild: Didier Descouvens

Därefter kommenterar ordboken förstås den stilisering som

all slags konst ibland utsätts för som ett stil(!)grepp. Här är innebörden densamma som i SAOL och SO, att bild- och teaterkonst samt musik ”betonar eller framhäver eller ren-

odlar det ideala eller allmängiltiga eller enkla och rätliniga”. 

Vid åsynen att det dubbla åkdonet tänkte jag: stiliserad ekoxe! Vid en blick på Wikipedias ekoxe såg den ut som ett stiliserat åkdon (eller två), så korrekt är nog bara att de "liknar" varann.

Hur som helst, ”stilisera” används i SAOB i många exempel på så vis att man tänker på ett annat ord som skulle passa i dag (för somliga): det svenska (ironiii) ordet ”stjala (styla)".

Ett försök att ge kvinnor lyft av ett annat slag än dagens gängse

Tillbaka till kärringarna och fruntimren. Det senare har nog många kläm på (”ha kläm på” är säkert ett gammalt uttryck, och betyder ”känna till”): att dess ursprungliga betydelse inte är mycket att bli arg på för fruntimren. För nästan exakt åtta år sen, mitt i fruntimmersveckan, alltså, skrev SVT Nyheter så här i texten om ett program:

Ordet fruntimmer betyder kort och gott kvinna och härstammar från tyskans Frauenzimmer, som enkelt översatt betyder kvinnorum. Nuförtiden används det inte lika flitigt som förr, främst för att ordet numera laddats med en nedsättande innebörd.

Ja, så går det med mycket, en vacker dag är ett neutralt ord fult. Tvärtom är kanske inte lika vanligt. Antagligen har jag känt till det där om fruntimmer i många år, ordet retar mig inte alls. Värre då att  fruntimren själva spökar ut sig å det grövsta. Av kommersiellt tvång. 

Ej heller ”kärring” plågar mig, även om det tycks ha varit mer, som det står i texten ovan, ”laddat med en nedsättande innebörd”. I SAOB handlar en lång artikel från 1939 om dessa människor, bl a ges uttrycket ”käringar av båda könen” (som bloggen bara flinade åt i går). Ordboken citerade även från 1905 en författare, som i samma anda skrivit ”har du sett den där fjantiga fredsadressen, som en hel hop käringar af båda könen petat ihop”.

Antagligen blev man (jag) påverkad av ordets vackra början ”kär”, men den tycks inte höra till saken alls. Ursprunget lär i stället ha varit en diminutiv för ordet ”karl”, och betytt en ”liten karl” – ”kärl-ing”. I SvD 2015 skriver historieprofessorn Dick (!) Harrison:

Under det senaste seklet har vi med en kärring huvudsakligen åsyftat en ålderstigen kvinna och använt det i nedsättande bemärkelse, gärna med pejorativa tillägg (”gammal kärring”, ”kärringjävel”, osv.). Förr var termen mindre negativ laddad, men även då syftade den framför allt på gummor

Jag använder ordet om mig själv och andra kärringar (av alla åldrar, dock enbart kvinnor), men på så vis – med viss betoning och minspel – att alla borde förstå att avsikten är att reclaima det. I det här landet kan vi även säga ”återta”.

Detta är en trailer som bl a handlar om Sbråks innehåll i morgon

Ibland får en fråga man har inget svar. Men ”ibland måste man acceptera att man inte får veta sanningen”, som Lars Lassgårds rollgestalt i en ny tv-serie säger (i sin förhandsreklam – sådan som tar upp låååång programtid numera).

Sen internetet kom har några av mina frågor konstigt nog inte kunnat besvaras, trots att ”allt finns på nätet”. Det gäller bl a en gammal födelsedagssång som fanns i släkten när jag var liten. Så långt har det gått med den allvetande tekniken att man blir glad över de få gånger man (och den) kammar noll – det ger en känsla av exklusivitet, skulle en reklambyrå kunna säga.

Inget svar blev det heller häromdagen på en sökning som gällde ett politikercitat. Informanten A drog sig till minnes en person (eventuellt folkpartist) som yttrat en mening som väckt mun-

terhet. Eftersom jag inte hittar den, tros sökande med ljus och lykta på nätet, kan historien i värsta fall vara lite lagom osann.

Men jag fortsätter, oförväget. Enligt A sa politikern ungefär så här (och observera: siffrorna är tagna ur luften, men idén bör gå fram): ”Det här partiet består av trettio kärringar varav hälften är kvinnor”. Och om den nu är fabricerad så är den ändå rolig, även för riktiga kärringar som känner sig icke-träffade.

Nu skulle dagens inlägg ha fortsatt med ytterligare, som det heter, nedsättande ord om kvinnor. För det skulle jag ha tagit hjälp av statsvetaren Katarina Barrling i senaste God morgon världen (P1). Hennes krönika handlade om ”fruntimmer”, som efter att tillvaron knaprat på ordet under ett antal år, uppfattas ha ett annat innehåll (content, ni vet) än det ursprungliga. Mer om kär-

ringar och fruntimmer i morgon, 22 juli, när Magdalena har namnsdag.


PS F ö presenterar Wikipedia det nämnda radioprogrammet så här: "Godmorgon världen (tidigare stiliserat som Godmorgon, världen!)". Vilket fick mig att slå upp ”stilisera”…

Man sitter och tänker att det är förfärligt med synonymförlusterna

”Vad tänker du om det?” Så lyder en mycket vanlig fråga. Ett lika vanligt svar är: ”Jag tänker att…” Eller så börjar man en mening med ”jag tänker att…” Men oftast tänker man inte något, utan "tror". Eller "tycker". Med det obestämda pronomenet ”man”, menas, som ofta, jag själv.

Det är det värsta med den språkliga kråksången: att man trots goda avsikter trillar dit stup i kvarten. Jag tänker att jag aldrig ska börja en mening på så vis som nyss skedde. Man "tror" att det inte ska ske, och man "tycker" att man borde veta bättre.

Det här är en av de riktigt stora, för många banala, händelserna i modersmålet. Engelskans ”think” – som betyder tänka, tro, tycka – gör att endast ”tänka” blir det som kommer att bestå (åtminstone till nästa brutala språkförändring), förmodligen för att det är mest likt ”think”.

Allt som tar bort synonymer och varianter i svenskan tycker (!) jag är sorgligt. Engelskspråkiga är inte helt utan andra sätt att uttrycka sig. Om de ”tror” något kan de använda ”believe”, om de ”tycker” något funkar ”I find this appalling”, om det nu är vad de tycker. Slut för nu (också rätt förfärlig import, ”för tillfället” heter det!) i ett väder som påverkar kreti och pleti (värmeslag).

Har tillbringat lite tid i huvudstadens stenöken och tänker samt tror och tycker en hel del kring ”stockholmskans” försvinnande. Det är lite trist att den spanska reven inte längre rev en annan rev. Nu är de inhemska ä-na öppna som a.

Nu säger invånarna ”räv” och ”räka” med liksom tappade hakor och det låter ”rav” och ”raka”. Man kan också tänka på hur trendkänsliga människor (vanligen unga) nu härmar den stockholmska raven och rakan. Av oss äldre finns det en del som tidigt la sig till med de typiska e-na och, till exempel, kunde fråga ”var e han”?

Kungen av underhållning och larven från helvetet: två anomalier

Kung av sand, hette en låt från 1995, och den har nämnts i bloggen tidigare. Vaddå ”kung av sand”, tänkte jag på 90-talet, ”sandkung”, heter det väl om man nu skriver om en sån underlig grej. Det finns mer. ”Bli kungen av underhållning”, är namnet på en rätt så kass reklamkampanj för en "distributör av tv via fiber och parabol" (Wikipedia).

Den är i och för sig inte ensam om att ha en torftig reklamidé. T o m reklamen var bättre förr. Det vill säga: man förstod den. Det är nåt skumt med generationsskiftet. Man hoppas de yngre förstår det nya reklamtilltalet, förutom det nya språket i övrigt. Det enda man kan säga om den nämnde distributören är att inslagen har en intressant syn på vem som kan bli kung av underhållningen, som det heter. Även de gånger kvinnor har ”huvudrollen” i reklamen blir de ”kung”. Könsliberalt eller tvärtom?

Det finns otaliga kungar av allt möjligt, googlevägen finner man "kungen av bär, lättja, vrede, avund, aska" (många av dem är boktitlar). Det finns inget snyggt sätt att säga det här: Jag gillar inte kungen-av-konstruktionerna. Har försökt kolla med grammatikor o dyl för att hitta någon medhållare, eller mothållare, i värsta fall, men det är för svårt för en drottning av lättja att finna något användbart i all internetbråte.

I dagarna har man kunnat se en intressant blandning av svenska respektive engelska konstruk-

tioner som påminner om de ovanstående. Fast nu gäller det inte former med ”av” utan ”från”. De har funnits länge nu, dessa ”kramen, helgen, prästen”, ja, vad som helst, ”från helvetet”.

Svenskan har brukat skapa ett (1) ord av uttrycken: ”helvetesprästen, helveteshelgen” etc. Just nu är det ”larven från helvetet” som ställer till kroppsliga besvär – och språkliga. En del medier (och på dem hejar undertecknad) skriver ”helveteslarven”. Så enkelt, så bra, så modersmåls-

aktigt. Men bevare oss alla för larven, vad man än kallar den.

Mitt i låten från det självspelande pianot dyker ordet upp från förr

Tänk att man kan bli överraskad av sig själv – och det för att man tydligen är både klok och dum i en salig blandning. Vi var några som satt och talade om – ja, hör på detta: – jag minns inte vad! I alla fall säger mig ett par minnesrester att det handlade om växter som finns i både tamt (trädgårdsvariant) och vilt tillstånd.

Då formade jag en mening som ungefär lät så här: ”men i det fria ser de ju ganska annorlunda ut”. Vad detta gällde är ointressant, det häpnadsväckande är hur naturligt orden ”i det fria” kom, liksom ur djupet av ens egen vokabulär som har rätt så många år, decennier, på nacken.

Så pass irriterad och förstörd av senare tiders ”det vilda” som börjat användas i övermått i svenskan, en översättning av engelskans ”the wild”, hade jag glömt självklarheter! Den AI-översikt som väl de flesta svenskar får upp numera när de googlar, säger:

Uttrycket "the wild" översätts vanligtvis till "det vilda" eller "vildmarken" på svenska. Beroende på vad du syftar på finns det några väldigt specifika svenska kopplingar till namnet.

Bild Kevin Saff, Wikipedia

Vi lever i ett självspelande piano: nästan alla ställen (utöver AI-översikten) påstår att begreppet (eller som AI-n skriver: ”namnet”) översätts med ”det vilda” eller ”vildmarken”. Jag har tidigare trott att ”the wild” ska ersättas av ”naturen” i de flesta fall. Det var så att jag, en språklig rättshaverist, tappat bort att det naturligaste är att säga ”det fria”. Men, som sagt, det självspelande pianot kommer att bestämma.

PS Rätt ska vara rätt! Direkt efter detta klagande sätter man på radion och efter en minut talar en reporter om att bada "i det fria". Där fick jag så att jag teg. En liten stund.

Man skulle lika gärna kunna kalla sig limeskal om man tänker efter

Kanske lyssnar man för mycket på gammelmedier. Problemet är att man (jag talar om mig och en hel del generationskamrater) borde lyssna på ännu äldre medier. Men gäller det nyheter är de inte mycket att ha. Fast vete sjutton, förresten, det mesta upprepar sig. Bara med andra, för mig obekanta, ord.

Lägg ”commitment” till den långa listan med nya svenska ord. ”Åtaganden, uppdrag, utförande, engagemang, intagning, förbindelse, åtagande, förpliktelse, utförande, förövande, häktnings-

order, förpliktelse, löfte, häktning, tvångsintagning”. Översättarsajten bab.la tycker att dessa kan användas som synonymer till det ord som upprepades flera gånger i ett program.

Personligen tänker jag på en rolig irländsk film från 1990-talet: ”The Commitments”. Och jag brukar försöka minnas hur det stavas på det språk det kommer från. Som hjälpmedel kan man ha ”Storbritannien”, där vill man likaså gärna trycka till ytterligare ett t. (Vilket många gör.)

 
Nu kommer ett till ord – det hade jag f ö aldrig hört: ”liminal”. Just det programmet handlade om något så trivialt, får man ändå säga, som när män knallar runt med bar överkropp här och där. En intervjuad folklivsforskare talade om hur man bör vara klädd på olika platser.

Det är skillnad på en badstrand och en restaurang, men ofta rör man sig kanske mellan olika "zoner", en strand och ett närliggande kafé. Det kan kännas diffust och ”man är mellan, lite liminal så där”, som forskaren sa. Om ”liminal” har ingen av de tre stora ordböckerna något att berätta. SAOL undrar om jag menar ”limeskal”.

Det braiga amerikanska lexikonet Merriam-Webster vet besked och förklarar enkelt: ”Liminal is a word for the in-between”. Ja, ”liminal” är ett ord för det som är mellan. Förutom att beskriva området mellan olika konkreta platser kan det användas bildligt och t ex avse tillståndet mellan sömn och vakenhet.

Vem är inte "lite laminal så där"? Det kan faktiskt även beskriva någon som befinner sig i området mellan olika språk: ett äldre och ett yngre.