Man skulle lika gärna kunna kalla sig limeskal om man tänker efter

Kanske lyssnar man för mycket på gammelmedier. Problemet är att man (jag talar om mig och en hel del generationskamrater) borde lyssna på ännu äldre medier. Men gäller det nyheter är de inte mycket att ha. Fast vete sjutton, förresten, det mesta upprepar sig. Bara med andra, för mig obekanta, ord.

Lägg ”commitment” till den långa listan med nya svenska ord. ”Åtaganden, uppdrag, utförande, engagemang, intagning, förbindelse, åtagande, förpliktelse, utförande, förövande, häktnings-

order, förpliktelse, löfte, häktning, tvångsintagning”. Översättarsajten bab.la tycker att dessa kan användas som synonymer till det ord som upprepades flera gånger i ett program.

Personligen tänker jag på en rolig irländsk film från 1990-talet: ”The Commitments”. Och jag brukar försöka minnas hur det stavas på det språk det kommer från. Som hjälpmedel kan man ha ”Storbritannien”, där vill man likaså gärna trycka till ytterligare ett t. (Vilket många gör.)

 
Nu kommer ett till ord – det hade jag f ö aldrig hört: ”liminal”. Just det programmet handlade om något så trivialt, får man ändå säga, som när män knallar runt med bar överkropp här och där. En intervjuad folklivsforskare talade om hur man bör vara klädd på olika platser.

Det är skillnad på en badstrand och en restaurang, men ofta rör man sig kanske mellan olika "zoner", en strand och ett närliggande kafé. Det kan kännas diffust och ”man är mellan, lite liminal så där”, som forskaren sa. Om ”liminal” har ingen av de tre stora ordböckerna något att berätta. SAOL undrar om jag menar ”limeskal”.

Det braiga amerikanska lexikonet Merriam-Webster vet besked och förklarar enkelt: ”Liminal is a word for the in-between”. Ja, ”liminal” är ett ord för det som är mellan. Förutom att beskriva området mellan olika konkreta platser kan det användas bildligt och t ex avse tillståndet mellan sömn och vakenhet.

Vem är inte "lite laminal så där"? Det kan faktiskt även beskriva någon som befinner sig i området mellan olika språk: ett äldre och ett yngre.

Lite självkritik och så lite kritik av dem som inte kritiserar sig själva

Jodå, det märks hur dagens otydliga språk får konsekvenser för bloggen. Allt blir dimmigt beskrivet och förklarat från den som en gång ansåg sig ha språket i sin hand, i alla fall skapligt. Mängden alternativa sätt att tolka ords innebörd, att uttala dem etc, skapar känslan av att röra sig på ett gungfly.

Nu när den digitala revolutionen sänkt sig ned över oss och förklarat hur allt är, blitt och vatt, har jag då m a o aldrig vetat vad jag läst, skrivit och tänkt? Är den bild man (jag) haft av världen en illusion, en villa? Har det man trott sig förstå aldrig funnits där? Har allt varit fake news? (Hejsan på dejsan, presidenten!)

Det renodlat geriatriska gnället får fortsätta: Informanten M har ett förflutet på en mindre blaska under den tid när blaskor ansågs vara värdefulla för människorna. M har dessutom ett sidognäll vad gäller medierna: "Varför huggs tv- och radioprogram av lite godtyckligt? Innan de är slut? Varför är övergångarna mellan program numera så taffliga? Varför är tekniken så hackig överhuvudtaget?" Tidningarna får sig också några kängor: "Varför är rubriker ofta så dåliga? Varför alla dessa tankstreck som saknar funktion?"

”Måste du gnälla så förbannat?” Heter det vanligen från dem som inte störs av det personen de ställer frågan till irriteras av. Sen klagar de rackarna över vad de själva inte tål. Man borde ha som ambition att låta hela världen beskärma sig över vad som drabbar den. Och ser man till ”den större bilden”, som det heter, översatt från vårt andra modersmål, så är det mesta mänskliga gnället mindre än ett nanoplankton i havet. Kan man f ö säga "ett plankton"?

Varför har äldre generationer så svårt att erkänna att de har fel?

"Visst är det väl bättre att säga näring i stället för nutrition [nutrischon]”? Tänkte jag när en radioröst sa nutrition. Men varför klaga? Omgivningen klagar ju på att man klagar! Och har man nån gång i livet fått för sig att man kunnat saker, vilka som helst, är det dags att revidera.

Och varför skriver jag egentligen revidera? Nu kommer det lite gammaldags hederlig självkritik. Båda orden har funnits länge våra ordböcker, men själv skulle jag inte säga nutrition. Fast tydli-

gen revidera. För att förstå vad jag menar är det bäst att kolla med t ex SO.

Ja, inte är det den betydelse som lyder: ”underkasta ekonomisk revision”. Snarare: ”förändra till ett modernare och effektivare tillstånd efter grundlig genomgång”. I äldre upplagor av SAOL ges följande synonyma begrepp för revidera: ”Bearbeta, överarbeta, ändra”.

Kanske är ”överarbeta” en sann bild av bloggen. För inte bidrar dessa texter till ”ett moder-

nare och effektivare tillstånd efter grundlig genomgång”. Och för den delen betyder det nutri-

tion jag aldrig använder, enligt Socialstyrelsens termbank ”näringsämnen, näringstillförsel eller vetenskapen som studerar dessa”.

Man ska kanske vrida innehållet i bloggen till renodlat geriatriskt gnäll. Efter att ha läst en journalists beskrivning av en våldsdådares misstag (p g a för dåligt tekniskt kunnande i en ny datavärld) boomer-miss, går det inse att man inte bara är kokt och stekt, utan även rökt. I en tråd på diskussionsforumet Reddit skrev en person (för två år sen):

Anledningen till att äldre generationer har svårt att erkänna att de har fel är att visdom brukade vara mer värdefullt. Vi har internet nu och boomers har 0 fördelar jämfört med yngre generationer. Dessutom kan de flesta boomers knappt använda det eller tolka information utan att någon yttre påverkan förvränger deras perspektiv.

VSB

Man måste kunna komma till bukt med sin obstinata frontallob

Gårdagens sista ord handlade om att ”ingen skriver så det går att förstå i dag”. Det är väl ingen överdrift att påstå att det brister rejält i det talade språk som kommer till oss via medier.

Kommer man till Biscayabukten kan man få se denna ö
Bild Andy Roberts, Wikipedia

Kommer, ja. I dag yttrade en nyhetsjour-

nalist det numera accepterade ”komma till bukt med”. Givetvis "förstår man", som språkfolket säger, men det kan i alla fall vara intressant att vara en av dem som vet att uttrycken ”komma till rätta med” och ”få bukt med” har funnits som varianter och nu blivit allenarådande ”komma till bukt med”. Värre var det med den vikarie på P1:s Ekot som fick en åldring att studsa. 

Men först vill jag säga – och fan vet för vilken gång i ordningen – att anmärkningar från undertecknad aldrig är avsedda att riktas mot enskilda personer som får rycka in under sommarmånaderna. Fast, förresten, tiden på året spelar ingen roll: osäkerheten hos dem som ska presentera nyheter, leda program och allt det kan vara, börjar bli markant. Emellanåt kan det vara svårt att förstå vanliga nyheter. Problemet ligger förstås hos arbetsgivarna. 

Tidigare utbildade, skickliga journalister har ersatts av folk som pratar för fort, sluddrigt eller med accenter och dialekter som är verkligt svåra att förstå. Att man (jag) låter som en insändare i Kvällsstunden eller Allers Familj-Journal (kom inte på några bättre) kan inte hjälpas, den händer oss alla i en viss ålder.

Vad sa då Ekot-vikarien? Jo, hen talade om nya rön kring ”frontalobstinens”. I sig är den felläsningen jätterolig, men ställer till problem. Eftersom jag aldrig känner mig helt säker på att jag har rätt om det som låter fel, googlade jag ”frontalabstinens”, det enda att gissa på, men som inte låter klokt. Fast AI har svar på det mesta och säger:

Begreppet frontal abstinens används inte som en vedertagen medicinsk diagnos, men syftar oftast på den psykologiska och neurologiska påverkan som drabbar pannloberna (frontal-

loberna) vid beroende och abstinens.

När jag en timme senare åter lyssnade på just det Ekot-inslaget läste samma person ”frontal-

lobsdemens”, det var alltså korrigerat. Många skiter i såna här historier, men de blir fler och fler. Vad det betyder kan jag tänka mig, men tycks vara ensam om saken. Det handlar säker bara om min egen frontalabstinens. Eller att man är frontalobstinat.

PS Vi var flera som lyssnade, och alla hörde detsamma!  

När man pratar med maskiner kan det lätt uppstå missförstånd

Drog mig till minnes en annan (jämför med gårdagens inlägg) av de första konversationer med maskiner man (jag) hörde talas om. Carl Zetterström (1950–2025, och son till Kar De Mumma) var skribent och allmänt känd som kåsör. I ett av sina jätteroliga kåserier skrev Carl Z (hans signatur, f ö) om en av världens första chatbotar, Eliza kallad.

ELIZA, säger Wikipedia, ”är ett tidigt datorprogram för naturlig språkbehandling som utveck-

lades mellan 1964 och 1967”. Under en period på 80-talet introducerades för allmänheten, enligt W, "det mest kända manuset, DOCTOR”, som "simulerade en psykoterapeut av den rogerianska skolan (där terapeuten ofta reflekterar tillbaka patientens ord till patienten)".

Det är nog rätt många som använt sig av den tekniken i komiskt syfte och producerat sketcher eller likande där en patient säger till terapeuten att den känner sig trött. Terapeuten svarar: "Varför känner du dig trött, tror du?" Och så där håller det på. 

Carl Z hade testat Eliza och beskrev hur datorprogrammet först presenterade sig och sa: "Hej, jag heter Eliza, vad heter du?" Kåsören, ovan som alla var på den tiden att ”tala” med maskiner, svarade artigt: ”Hej, jag heter Carl”. Eliza sa då: "Och vad är ditt problem, Jag heter Carl?”

Nu har tiden gått och människor har vant sig att ”hantera” och acceptera såväl datorprogram som galna presidenter. Inte utan att det verkar väl generöst och anpassligt för människor vars liv till större delen utspelat sig i andra eror. I dag svarade jag på ett fraktbolags fråga om huruvida jag var nöjd med deras insats. Det var det vanliga med att ge stjärnor och berömma dem för att de utfört det de jobbar med. Företaget förklarade "reglerna" för mitt ”svar”:

Genom att skicka in detta omdöme bekräftar du att det är baserat på en äkta upplevelse och att du inte har tagit emot några incitament för att skriva det 

Men ”tagit emot incitament” lät konstigt i mina öron och jag läste upp texten för informanten M, som avfärdade det hela på samma sätt som annat i skrift- (och ofta även tal-)väg: ”Ingen jävel skriver så det går att förstå i dag!”

Det skulle ta en stund för min upplevelse att laddas, sa mobilen

Det kanske verkar som om jag skriver ett blogginlägg, och det är helt korrekt uppfattat. Det kanske också verkar som om jag inte är klok, men det är fel. Tänkte nämligen klaga på hur det gick till när maskiner började tilltala oss. Det första Word-programmet (eller om det var något annat) reagerade när man skrev ”Hej” överst i ett meddelande.

En liten gubbe hoppade upp och sa i en pratbubbla: ”Det verkar som om du skriver ett brev”. Gubben tänkte väl hjälpa till med brevskrivandet men det blev inget av. Vet inte vad det kan vara för nerv en sådan maskinfråga petar på, men än i dag känner jag en närmast stark vrede av dylika ”kommunikationer”.

Och är det inte bjäbbig- och självklarheten i maskinernas påståenden som retar en, så är det språket i sig hos den ickemänskliga pladdraren. Efter en av de miljoner gånger man ombeds starta om telefonen sa häromdan denna i nån del av ”processen”: Din upplevelse laddas. Det kan ta en lite stund.

I någon mening hade den rätt, min upplevelse laddades, men med den nyss nämnda ilskan. Min ”upplevelse laddas”? Det var en mobiltelefon för guds skull. ”Varför bryr du dig om allt sånt här?” frågade en närstående ungdom. Jag svarade att man inte bör vänja sig vid "sånt här" samt tilla att jag vill bli accepterad för vem jag är. Ungdomen korrigerade mig inte och sa att det heter ”accepterad som den jag är”. Denna unga människa är nämligen en av alla dem som talar engelsk översättning och tror att det är svenska. Ingen har hindrat dem, ingen har lärt dem.

Ur min egen fatabur: go bananas, go bonkers och skriva gonzo

Bloggaren går från klarhet till klarhet. Häromdan var det go-to, som i ens barndom kallades ”favorit”. Alltså kan ”mitt go-to-recept” även skrivas ”mitt favoritrecept”. Är ni med? Även om det låter lite knepigt? ”Fomo” är gammalt redan och betyder ”fear of missing out”. På svenska blir det ”rädd att missa” (vanligen nåt roligt som andra gör) och skulle med samma princip som engelskan följer – att förkorta hela fraser och meningar – kallas ”ram”.

Eftersom det visar sig att jag ofta, fast utan känsla av ”fomo”, ligger lite efter i kännedomen om modernt svenskt språk, antar jag att många redan är bekanta (”familjära”, säger de engelsk-

influerade) med begreppet ”gonzo”. Nyligen skrev en etablerad (och jättebra) journalist så här om en Sommarpratare:

Det får mig att undra varför hon i detta fria format – som ett Sommarprat faktiskt är – inte unnar sig lite mer frihet. Ett uns gonzo.

Det är lätt att förstå skribentens stilistiska knep: unnar, uns, gonzo – tre ord som klingar lika och står nära varandra i meningen. Men är "gonzo" alltså så pass vanligt att det inte behöver översättas? En intressant väg har ordet tagit, om nu det jag hittade på sajten ”City Classic News” (2024) är korrekt:

På spanska betyder "ganso" "gås eller dåre". På italienska betyder "gonzo" "dum". "Gonzo" antogs i engelskan för att beskriva den vilda, litterära, stiliserade journalistik som popula-

riserades på 1970-talet, vilken ofta beskrev en del ganska upprörande aktiviteter.

För en vanlig dödlig är det svårt att forska i ordets ursprung, åtminstone rent språkligt. Wiki-

pedia skriver att ”gonzojournalistik”:

är en journalistisk stil som skapades av Hunter S Thompson. Den kännetecknas av en hyper-

subjektiv inställning till objektet. Traditionell objektivitet får träda tillbaka till förmån för reportern och dennes sökande efter sanning.

I samma Wikipediaartikel beskrivs att en reporter på Boston Globe myntat termen om en artikel skriven av nämnde Thompson, och hävdat ”att ordet kom från iriskan i södra Boston för att beskriva den sista stående mannen i en nattlig dryckestävling”.

Den som letar för mycket på nätet och dessutom tror sig finna svar på frågorna ökar sin plåga. (Bibeln, Predikaren 1:18) Vad jag menar är att det blir mer att tolka än man klarar.