Orden låter likaratade, men ett är adverb, det andra interjektion!

Inte bara orden och meningarna är annorlunda: även språkljuden kan vara betydelsebärande och kräva förklaring. Skolavslutningsperioden har inneburit att en del av oss vistats bland landets yngre språkbrukare. Det innebär "en resa", som alla upplevelser kallas, för öronen.

Drar mig till minnes tidiga användningar av ”engelskspråkiga” utrop som fick de inhemska att försvinna. Nu är det väl inte många som ropar AJ! när de slår sig, utan AOUTSCH! – hur det nu blir på skriven svenska. På engelska stavas det ”ouch”. Mycket att hålla reda på...

De yngre var det, de som sagt ouch för aj i hela sitt liv. Ett par tonåringar råkade i samspråk över tårtan (i form av en studentmössa) eftersom en av dem klagade på en annans vidlyftiga användning av -ish, som (sedan länge) ersatt typ. Som i sin tur ersatte liksom.

Den kritiska kamraten kändes som tröst för ett tigerhjärta: en ungdom som klagar på -ish! Men säg den glädje som varar för evigt! ”Iisharen” nöjde sig inte med den enkla varianten utan drämde ibland i med tårta-på-tårta-konstruktionen ”typ-ish”. Som äldre tänker man på Povel Ramels och Wenche Myhres fantastiska uppvisning i låten ”Jag diggar dej” (1974).

Förresten, -ishandet” tycks släkt med det -ick som gjorde en influerare känd (krävs inte mycket i dag) genom att hon i SVT-s Skavlan tyckte att det var en "-ick" med män som har med sig matlåda till jobbet. Bloggen skrev om fenomenet 17 januari i år.

Det finns inte mer att tillägga i detta högintressanta (höhö) ämne än att "ick-et" stavas ”yuck” på engelska. Hos nutidsmänniskan närmar sig uttalet hos de båda språken. Själv skulle man yttra ljudet för avsky enbart om det var en äcklig maträtt i killens matlåda. Men folk är olika...

När nunnornas grannar grillar, doftar eller osar det då? Stinker?

Karmelitklostret i Glumslöv. Bild Bengt Oberger, Wikipedia

 
Ibland kommer man inte långt i sin blaska innan man stöter på patrull. Så här löd ingressen till en svensk tidningsartikel:

De lever sina liv i stillhet i en av de strängaste av klosterordnar. Nu störs nunnorna i skånska Glumslöv av trafikbrus och grilldoft från den intilliggande villamattan.

Grilldoften var det som först fångade mitt intresse. Inte för att man talat med dessa nunnor någon gång (eller ens en enda), men nog måste man tvivla på att de skulle kalla grilloset för grilldoft. För den som undrar över detta slags frågor finns ibland inga svar. ”Grilldoft” är inte med i någon av de tre stora ordböckerna.

Tacka för det, hur skulle varenda ordsammansättning en svensk kan hitta på tas med i dem? Om nunnorna väljer ”grillos” finns det i SAOL! För ”grilldoft” svarar SAOL och SO: ”Menar du grillost?” Men vi kan i alla fall välja ”doft” och ”os” efter förleden ”grill”. För det är så vist ordnat att de som inte gillar lukten av grill kallar det ”os”, de andra ”doft”. Nu kan det vara en tudelad upplevelse: tändvätskan brukar inte dofta, men det kan det grillade göra.

Bortsett från just detta exempel hoppas man att de olika luktorden kommer att bevaras för framtiden. ”Os” avser vanligen inget trevligt, det gör däremot ”doft”. Något mer neutralt är ”lukt”: saker ”luktar gott” eller ”luktar illa”. Man kan även säga att något ”doftar gott”, men säger man på allvar att det ”doftar illa” bör man tänka över sitt språk.

Antagligen har de flesta språk olika ord för olika luktupplevelser. Bortsett från oset i artikeln, fanns f ö något jag aldrig hört: ”villamatta”. Det måste ju vara ”villagräsmatta”, tänkte jag, även om det också låter konstigt. Nejdå. SAOL hade med villamattan i årets utgåva, där det fick innebörden ”utbrett villaområde”. Ser man på.

Är man över-, hög- eller hyperkänslig? Eller kanske en prinsessa?

Dilemma: AI i ens tillvaro. Nyligen nästan svor jag på att inte nämna eländet. Men problemet kan liknas vid naturen. Hittar man en vacker plats för sin sommarstugetomt – eller bara för en dagsutflykt – måste man vara beredd på huggormar. Eller fästingar, åtminstone.

Nu var det så här: I samband med hyper-, över- och högkänsliga personer dök en figur ur en gammal H C Andersen-saga upp, Prinsessan på ärten. Förr – innan mänskliga mentala inte-

så-jättefarliga-tillstånd hade mängder av namn – kunde man beskrivas som denna kungliga person. Om man mjäkade sig, sa nån gammal: Du var då en riktig prinsessan på ärten!

Googlebildar man sig (eller går till papperskällor) kommer man snart ihåg att prinsessan inte bara var lite känslig för underlag: att hon verkligen kände av ärtan var bevis på hennes kungliga börd. Det finns en kul historia om saken. En ”riktig” kunglighet, norska Märtha-Louise (som delvis lär ha avsagt sig prinsesstiteln) har blivit omtalad för sin andlig- och högkänslighet samt för att tala med änglar. Hon nämnde Andersen-sagan i en SvD-intervju 2018:

– På senare år har jag i stället tänkt att sagan handlar om högkänslighet. Vissa av oss är mer ömhudade och extra känsliga för sinnesintryck. Sett ur det perspektivet kan man säga att jag är en riktig ”prinsessan på ärten” /…/

Jag googlade en fråga om vad det innebär att kalla någon en ”riktig prinsessan på ärten” och AI var som vanligt snabbast med svaret: ”Det används skämtsamt om personer som är mycket finkänsliga, har lätt för att få ont, eller som är väldigt kräsna med sin komfort”. Finkänsliga människor är ganska sällsynta. SO ger beskrivningen ”som visar hänsyn och takt i umgänge”.

Synonymer.se är inne på samma beskrivning av "finkänslig" som undertecknad: ”taktfull, diskret, försynt, hänsynsfull, grannlaga” m fl – alltså ett beteende utåt, gentemot omgivningen, ingen ”inåtgående” känslighet. AI är, enligt min åsikt, ute och cyklar med sin "finkänslighet".

Just det sliter fram min egen överkänslighet: Att man förmodligen är med och utbildar en artificiell intelligens! Men man är väl njugg. Dock har SAOB liknande åsikt om ordets innebörd som AI. Med den vanliga skillnaden att alla de beläggen i ordboken är från 1800-talet.

Vi är långt komna från bedriften att låta hundra blommor blomma

Två av varandra oberoende personer i min släkt- och vänkrets råkade säga samma sak, samma dag. Ja, vi säger nog hela bunten samma saker som varann ofta, men här var ett av alla de hundratals (tusentals?) engelska fraser som folk drämmer till med utan att vilja bry sig om att hitta en svensk variant.

I båda fallen beskrev de människor i sin närhet så här: ”She/he is one of a kind”. En svensk som inte fallit i engelskgropen kan säga om en person (eller hund, kaffekopp, ett originellt hus) att den är ”ensam i sitt slag” eller ”den enda i sitt slag”. Dessutom finns förstås andra ord som också kan förstärkas med andra.

Vi kan välja bland flera: ”mycket udda, väldigt originell, ett riktigt unikum”. Fast adjektivet ”unik” har blaskats ut till ingenting eftersom så många kallar sig själva ”unika”. På sätt och vis är det sant, men eftersom alla i djupaste mening är unika, finns det inget att snacka om.

Såna där instoppade engelska uttryck för jag ett krig emot. Det går ungefär lika mycket framåt med det som med världens andra pågående, mer verkliga, krig. Så vanligt förekommande är dessa färdiga fraser att vem som helst ändå trillar dit som resultat av hjärntvätt. Jag själv, t ex.

Ett av dessa korta uttryck på utrikiska vill man dock låta vara. Informanten H berättade om en offentlig byggnad i sin hemstad. Runt byggnaden fanns en nästan parkliknande trädgård. Där satt skyltar med texten ”Let it bee” på vildvuxna gräsmattor. Och så förklarades varför gräs-

mattorna inte klipptes: det numera omhuldade sättet är att få insekter att trivas och frodas.

Skämtet, ”let it bee”, kan säkert nagelfaras – är det så klyftigt egentligen? – men många som hör till första Beatlesgenerationen anser det nog vara skapligt välfunnet.

Nämner någon ”den vuxne i rummet” är det inte jag som är DEN!

I det förhållandevis idoga letandet efter någon förklaring till att så många säger ”det vilda” i stället för ”naturen” fann jag en intressant detalj. Det är svårt att hitta substantiverade adjektiv som "det goda, det sköna, det vackra", och följdriktigt även ”det vilda”, så vanliga ordböcker var inte till någon hjälp. Men i SAOB överraskas man då och då av ett speciellt fenomen: antingen är belägg för de ord man söker jättgamla, eller så är de mycket moderna. Noteringarna om ”det vilda” kommer från så skilda tider som mitten av 1600-talet och 2015. Inga däremellan!

Det är väl bäst att – som alltid när det gäller språkundringar – ”släppa det”, som menigheten säger. Inte ”glöm det”, som man sa förr, utan det lite bjäbbigare ”släpp det”. Dagens tilltal mellan människorna har blivit mer tillrättavisande. Blandningen av den näsvisa tonen samt det växande byråkratspråk man hör även från småbarn, är långt från vad man önskar sig!

En annan rätt ohövlig historia är uttrycket ”jag hör vad du säger” som svar på vad någon just yttrat. Detta slags fraser sätter sig som berget, och fort går det, dessutom. I P1:s Språket häromdagen diskuterades ”jag hör vad du säger” och ”fattar” – ett annat tistypiskt svar, som kanske inte innebär att personen begriper. Ijängkligen.

I programmet tröskades de här ”svaren” igenom rejält, och klassades som vardagliga men också en aning otrevliga. Men när programledaren i Språket någon dag därefter bytt roll, och istället svarade på lyssnarnas åsikter i Ring P1, sa hon ”jag hör vad du säger”. Även ”fattar” tillhör vanligen hennes vokabulär. De många klyschartade fraserna tycks ha kommit för att stanna. Det gäller fler formuleringar man hör så ofta att man får spader och raptus.

I dessa tider hörs de i parti och minut från politikerhåll: Det gäller dels ”den vuxne i rummet”, och dels den utnötta formuleringen om att ”man bör kunna ha två tankar i huvet samtidigt”.

Man frågar AI och BI enkla saker och kallar naturen för "det vilda"

Själv har man levt analogt under lång tid och tvingats lära sig ett och annat utan att fråga AI. Och före AI svarade Wikipedia, Reddit, Flashback och Bianca Ingrosso (jag menar influerare i allmänhet, bli nu inte förnärmade, alla BI-fans). Det är förvånande många som inte längre kan koka ägg, slå i en spik, tillverka ett metspö o dyl utan att tillfråga internetet.

Å andra sidan faller vi alla lätt i den fälla man kan kalla idiotanpassning. Och för att åter återknyta till de hyper- och överkänsliga är det så att man (jag) själv vistas i liknande tillstånd. Språket, det eländeslingo vi har i öron och ögon varje sekund, kan göra en överspänd människa (mig) gränslöst irriterad, överrumplad och maktlöst förtvivlad.

Många, det är ingen direkt hemlighet, anser språkliga snöflingor överdrivna och halvhysteriska. Ett fåtal förstår problemet, om än i växlande grad. ”Vad ska du gaffla om i dag, då?” undrar de som inget direkt märker av vad som händer. Jo, tänk att det ska jag berätta. 

Det typiskt vilda, Sverige. Bild Linda Christiansen, Unsplash

För flerte gången hördes reportrar tala om djur ”som släpps ut för att leva i det vilda”, om öringar som också skulle ”släppas ut i det vilda”. Kanske har jag gått vilse i känslorna, men en mycket stark sådan säger att ”det vilda” är övertaget från engelska. ”Släppas ut i naturen”, låter så mycket mer korrekt att jag nästan får dåndimpen.

”Det vilda” och ”the wild” är substantiverade adjektiv, och ser väl ut som om de vore samma sak. Men ”det vilda”, tycker jag, hypersensibel, låter mer som exotiska djungler. Och t o m där kan man nog kalla naturen ”naturen”. Har letat som en blådåre, men finner inga svar.

Och eftersom så många svenskar i dag säger ”det vilda” om ”naturen” så är det väl korrekt, då! (Ful min med dito betoning.)

Man får röra sig som en lindansare bland alla de nya snöflingorna

Ja, gode gud: även den mest försiktige åldring måste hålla tand för tunga när den använder sin gamla vanliga vokabulär. De senaste inläggen har kretsat kring snöflingorna, de känsligt fragila och ömtåliga. Bara den senaste meningen skulle få en alltför stor grupp i ens släkt och bekant-

skapskrets att börja morra. Snöflingor kan morra, vet någon om det? ❄

            ❄                                  ❄
I det första av dessa inlägg citerades Elisabet Andersson som 2017 uppmärksammat flingorna och ansåg glosan ha blivit ett skällsord. Det skulle ta eoner av tid för t ex mig att använda det med en ilsken avsikt: ”Hördudu, din himla snöflinga!” Det blir svårt att gjuta in vrede eller ens genuint förakt i ett så vackert ord.
        ❄                                                                             ❅    ❆              ❆  ❅
Fast det är klart, man har själv problem med att höra texten i den gamla visan ”Blomman” av Martin Koch. Den skrevs för nästan hundra år sen, 1929, och man måste låta åren mellan då och nu bära med sig förbarmande pustar över mänskosläktet (man skulle blitt psalmdiktare). 

                          ❆  ❅                                                                                    ❄

En dag blir även vi elaka åldringar som använder felaktiga ord förlåtna, precis som de genera-

tioner (med alla sina lustiga namn) efter oss kommer att bli (upprepar förra parentesen). För

det var så att generationerna före oss boomers (det betyder efterkrigsgenerationen för äldre läsare) var än mindre nådiga när de ville benämna dåtidens snöflingor:
                        ❄                                                                                             ❆     ❅   ❄❆        ❆❅
”Skärp dig, ditt mähä! Förbaskade sparris! Vad är du för ett våp? Din jädra sillmjölke!” Så fort jag frös parafraserade min far (annars rätt icke-litterär) Karfeldt och sa ”Det är den vår de svaga kalla höst!” Skillnaden mot nu var att ”invektiven” som användes för oss som var unga då, ytt-

rades i en annan tid som s a s ofta och ändå var gemytlig i botten, i tonfallet och atmosfären.
      ❆      ❄                                          ❅            ❆ ❅  

Svårt att förklara det här, men ord fick sällan särskilt många av oss att hoppa opp och osäkra våra pickadoller eller börja snyfta. Och nu lät man som en fascist, igen. Ska dessa AI-sabbade dagar nånsin kunna bli nåt för folk att bo i?

                   ❅                ❅❆            ❆