Vem äger språket och varför adresserar inte någon den frågan?

För att roa, alternativt deppa ner mig, låter jag ibland Google Translate översätta något jag ser i en rikstidning, som denna gång. Texten handlade om valet i Serbien, där en invånare ska ha sagt: ”Det var extatiskt. Vi är inte ens nära att förstå vad som har hänt”. GT översatte det till engelska med ”It was ecstatic. We aren’t even close to understanding what has happened”.

Vad är det som är roligt med detta? Jo, ordalydelsen är ordagrann, och i det här fallet är det inte jättemycket att gaffla om egentligen. Men det finns även något deprimerande i det, svårt att förklara varför. Fast det går kanske att vädja till några enstaka åldringar: Låter meningen verkligen svenskt-autentisk? Höööör man inte vad som händer med språket? (Och vilka som helst tungomål i övriga världen, så klart) Eller är jag knäpp i skallen/paranoid?

Nyligen läste jag en sån där numera normalunderlig mening i spalten Fråga experterna (publiceras via Bonnier News Local i ett antal lokaltidningar). Så här stod det: ”Bestäm dig för att äga att du är den som hör av dig mest”. Där fick man trots skaplig läsförmåga sitta en stund för att bena ut vem som gör vad för vem och varför. Tar man ut satsdelar i dagens svenskunder-

visning? Då vore det här nåt att bita i.

Det enda jag minns av detta nya ”ägande” är från tiden (tio år sen? tjugo?) när folk började säga att någon ”äger” frågan, eller liknande. Det blev krockar i början, för innan det här mer formella ”ägandet” ägde (!) rum, kunde tonåringar ropa ”haha, ÄGD!” åt en när man förlorade i spel med dem. Det är ingen idé att fundera över varifrån ordet kommer, det vet väl alla?

Erkänn att det blir svårare att förstå talad och skriven text: när nån väl sagt att de ”äger” frågan, kommer andra att ”adressera” saken. Det behöver inte innebära att de ifrågasätter ”ägandet”, utan att de enbart vill ”ta itu” med vad det nu handlar om och kanske även ifrågasätta varför den som har hand om det har hand om det. Tur att man inte "äger" någon seriös syssla, för hur skulle man kunna trycka ut sig, som vi förr sa lite skämtsamt och nu nog är svårt att förstå.

Att stoppa in engelska ord i sina svenska meningar är inte mod

Fenomenet att använda BÅDE svenska och engelska i samma mening fortsätter att öka, såvitt man kan bedöma. Nån politiker sa: ”Det finns stora delar av väljarkollektivet som anser att public service har en bias, som man skulle säga på engelska, eller att man inte lever upp till opartiskheten”. Egentligen är det konstigt att först säga ordet eller uttrycket på engelska, för

att sen genast översätta till svenska. I alla fall när man talar i radio som denna politiker.

Men ibland tycker jag att det är bra att de översätter. Vissa uttryck blir jag ibland inte sams med, bias hör dit. Den stora frågan är egentligen varför människor gör så här? Det händer mig själv ibland, men då översätter jag inte som hjälp åt omgivningen eftersom de engelska utropen inskränker sig till ”you know, shit, let’s go” och liknande. Men man blir i alla fall mycket förvånad över att de kommer ut ur ens egen mun.

När AI-översikten svarar få frågan om hur man översätter ”bias”, säger den att ordet oftast betyder ”partiskhet, fördom, snedvridning eller vinkling”. Och anger sajten Psykologiskt vetande” som källa. Tänk så konstigt ändå, jag skulle lättare kunna använda partiskhet, fördom, snedvridning eller vinkling i stället för bias. Som dessutom uttalas [bajas]. Eller som AI också skriver på samma ställe om hur uttalet lyder: ungefär "by-ass".

Dagens andra exempel är enklare för att man hört det oftare eller vad vet man? En man sa

(i radion som nästan alltid i Sbråkbloggen) : ”Jag hamnade i samma mood, i samma känsla”. Beteendet är inte bara konstigt, det är oerhört att man plötsligt brister ut i engelska. På svenska, s a s. Det roligaste nån gjort av detta "mood" är låten ”Inte mod” av Hasse & Tage,

från tiden när man ännu förstod komikernas humor.

PS Givetvis finns ”bias” i SAOL, som anger följande betydelse: "felaktighet vid bedömning, i vetenskapliga resultat e.d".

Man inte bara ser och läser, man hör också. I alla fall än så länge

Gert Lundstedt eller Gunilla Hansen Bering? Höj ljudet!  BILD Niklas Bahe, Unsplash

På samma vis som äldre går hand i hand med språket de lärde sig under sina, som man säger, ”formbara år”, gör alla åldrar detsamma. När man själv kvider av det som framför allt tycks vara influerarspråk, tycker yngre att man fjantar sig. Särskilt störande är s k viby-i, som låter som ”priiijjma” i ordet ”prima”.

Det finns väldigt många yngres språk som låter milt sagt tillgjort och manierat. Men har man haft såna ”talare” som förebild blir det gärna så. Och för att nu inte klanka ner på yrkeskåren (?) influerare, finns det fler och fler s k välutbildade yngre som talar på liknande sätt.

Häromdagen berättade en yngre kvinna om AI, fördelar och faror, ja, allt möjligt som intres-

serade mig – det lilla som går att förstå för en lekman. Hon var uppenbarligen mycket kunnig, men lika svår att lyssna till. Prosodin, jag säger bara det.

Förutom en sjuka som drabbat många – att de pratar JÄTTEfort – betonade hon nästan alla ord och gick ofta upp i slutet av dem eller meningen. Det låter stackato och med en helt främ-

mande ljudbild. Där tycks framför allt den typiska svenska ordmelodin gå förlorad. Den har präglats av accent 1 och 2, akut respektive grav accent. De två har gett svenskan sin sjungande melodi – något som brukar låta konstigt för dem om inte är så språkintresserade.

Men är det svårt att som äldre hänga med i denna utveckling nu – hur ska det då bli om trettio år, kan man undra. Till dess får man som vanligt passa på att lyssna på vissa favoritprogram-

presentatörer och dito nyhetsuppläsare som ännu finns kvar. Kanske även höja ljudet en aning.

Slut på upprepningar (kanske) samt presentation av ovanligt inlån

Nu har bloggen flera gånger handlat om uttrycket ”störa sig på” och en presumtiv läsare suckar: ”Nejförgudsskull, inte en gång till!” Närå, tänkte bara passa på att nämna något man lätt störs av i den multifrekventa tidsålder vi bebor. Trodde förresten att jag just hittat på ett Kalle Anka-ord (multifrekvent), men det eller liknande ord stämmer med min känsla.

Störs av, var det. Hur ofta ska man få höra om artisters/kändisars tråkiga barndom, dåliga självförtroende och andra ämligheter (”ämlig” finns i SAOL och SAOB) på ställen som brukar kallas kultur? Eller nöje. Eller kultur OCH nöje, eftersom de två sammansmält på senare tid. De där avstängningsknapparna folk rekommenderar när man klagar på saker börjar nötas ut.

Men säg den irriterade dag som inte har något roligt eller intressant över sig! I dag yttrade Uje Brandelius ett ord, adverb, som jag mig veterligen (säker är man aldrig) inte hört. Han sa ”undervägs” som SAOB skriver så här om: ”avser eller har samband med att någon eller något är på väg”. Beträffande etymologin står ”efter tyska unterwegs”. Man tror inte sina ögon/öron: ett tyskt ord inlånat i modern tid! SAOL anger betydelsen ”på vägen” och i SAOB finns det enbart som sammansättning: undervägsavgift (1976) och undervägskostnad (1961).

Andra språk verkar inte (i alla fall i modern tid) haft något att göra med den fras en kultur-

journalist använde för att beskriva något oegentligt: ”buffel och båg”. En av de tidiga, milda, språkvetarna, svarar på en fråga om uttrycket i Kristianstadsbladet 2015, ett år som tycks ha varit fullt av språkfrågor ställda i gammelmedier. Tidningen vände sig till frågelådans

flitigt anlitade språkexpert, Bo Wendt, docent i nordiska språk vid Lunds universitet.– Ja, nog låter det fel i mina öron också; "ruffel och båg" eller "fiffel och båg" skulle jag säga. Uppenbarligen är detta "buffel och båg" likväl inget tillfälligt skrivfel /…/

Docenten tror att uttrycket började användas för att ”kunna få till ett uddrim, det vill säga allitteration” och säger även att det från början nog ”varit rent skämtsamt, men tydligtvis har det fått viss spridning”.

Ett rop på rättvisa: åldersrelaterat så det bara visslar om det

Ens språk och ens ålder går vanligen i bredd: det vore konstigt om man inte reagerade inför diverse förändringar när åren går. Medveten om att det nu är ett väldigt tjat om ”störa sig på”, dök en annan aspekt upp i sammanhanget och trots min höga ålder är jag inte främmande för nya aspekter, flin, flin.

För drygt elva år sen, 2015, ställde en person en språkfråga på DN kultur. Det hade kunnat vara jag, redan då. Eller dessförinnan. Så här skrev läsaren: ”Det irriterar mig att uttrycket stör sig på nu blivit allmängods. Var kommer det ifrån? För mig låter det helt fel”. Hen påstår också att ingen sa så ”för tio år sedan”. Det innebär m a o att uttrycket dök upp för två, tre decennier sen, vilket stämmer överens med mina iakttagelser. O, så kul med folk som tycker som en själv!

Sen kommer svaret från en språkvetare och om det är rätt person jag nu menar, var denna DÅ i fyrtioårsåldern, jag ca 65. Språkmänniskan svarar att ”det stämmer att störa sig på knappt användes i skrift före år 2000” och att det ”är ett talspråkligt uttryck som har smugit sig in i det skrivna”. Vilket i sin tur kan bero på att texter från bloggar och krönikor ”ökat och blivit mer accepterade i dag än för tio år sedan”. Och ”för tio år sen” betydde alltså, när svaret skrevs i DN, 2005. Sen kommer det typiska språkfolkstillägget:

Det är inget fel på uttrycket störa sig på. Det finns med i Svensk ordbok från 2009, precis som reta sig på. Svensk ordbok daterar det första belägget av störa sig på till 1992 och reta sig på till 1841.

Alltså: 2015 skriver en 40-åring att första belägget av uttrycket fanns i SAOB 1992, då 40-åringen var ca 16 år och undertecknad dryga 40. De ungefärliga 25 år som ligger mellan dessa två språkiakttagare ger olika uppfattningar. Och för egen del känns 1992 inte som särskilt länge sen. Så går det till när folk i olika åldrar får olika åsikter. När jag läste bloggen på sajten Johanssons språkkonsulteri, nämnd i går, skrev språkkonsulten om sin övriga verksamhet, erbjudande om skrivhjälp, bla:

Jag arbetar MED dig. När någon beställer en tjänst från mig vill jag att de ska känna att de adderar ännu en person och ännu en kompetens till sitt team.

Då ropar mitt äldre jag, alltså jag: ”addera” betyder ”lägga till”. Det ropar dessutom att lika gärna som  äldre måste stå ut med en massa anglicismer och nya ord på gamla företeelser, kan de yngre fortsätta använda de gamla orden. Som ”lägga till” i stället för ”addera”. De kan få behålla ”team” för ”lag”, även om ”lag” ännu är ett godtagbart ord. Hrmpf.

Ta tillvara på bananerna eller störa sig på sådana slags meningar

Häromsistens skrev bloggen om ett Språket-program med rubriken ” Uttrycken som ni stör er på”. Med ”ni” menas alltså lyssnarna. I maj gick ett annat Språket, där kanske programledarna innefattade sig själva, betitlat ”Språket vi stör oss på i medierna”. Men de menade säkert lyssnarna även där: gudarna ska veta att det inte finns något så accepterande som språkvetare. Jag däremot, störs redan av rubrikens ”störa sig på”, och väljer ”störs av” eller ”reta sig på”. Man blir glad när någon överhuvudtaget funderar över samma uttryck, som en person i Språknördarnas Högkvarter, en Facebokgrupp:

Ett uttryck jag ofta noterat i kommentarsfälten är ”stör mig på” och ”irriterar mig på”. Jag måste erkänna att jag blir lätt road av detta med insikten att en del verkligen blir irriterade och lägger massor av energi på sin irritation, medan andra bara använder ordet en aning slarvigt för att uttrycka sin förvåning att någon säger eller skriver si eller så.

Nu är det inte så att man (jag) blir enbart road utan lägger en del av tiden på irritation. Och hellre det än vara likgiltig (se det gärna som ett credo!). I sökandet efter ”störa sig på” fann jag även Johanssons språkkonsulteri, där konsulten själv i sin blogg kallade ett inlägg Ta tillvara … på? På frågan om bloggläsarna föredrog ”ta tillvara det vackra vädret” eller ”ta tillvara på det vackra vädret”, förlorade första exemplet med 2–89! (Och detta skrevs 2020!) Kört, alltså. Men konsulten förklarade: 

Dåligt tillvaratagen.
Bild: Natassia Ustyan, Unsplash

Att säga Ta vara på bananerna innan de blir dåliga och Ta tillvara bananerna innan de blir dåliga går alltså precis lika bra. Men Ta tillvara på bananerna innan de blir dåliga är en kontami-

nation av de båda uttrycken och därför fel.

En person kommenterade: ”Håller helt med om reso-

nemanget kring 'ta tillvara på'. Men är det inte samma typ av kontamination när du skriver att 'många stör sig på' något? Är det inte uttrycken 'reta sig på' och 'störs av' som här blandats samman? Det är ju idag ett mycket vanligt uttryck, men jag undrar om det inte är 'felaktigt'."

Konsulten svarar att det är möjligt, fast har ”inte gjort några ingående efterforskningar, men enligt SAOL från 2015 är ’störa sig på’ ett vardagligt uttryck för att bli irriterad av något. /…/ men det är så klart ändå möjligt att det från början är en kontamination som nu är så vanlig att många av oss (jag inkluderad!) inte reagerar på den/” Så långt konsulten, men själv störs jag av "störa sig på". Det är väl åldern som vanligt.

Någon gång kan ens dagar präglas av ödmjukhet, andra inte alls

För inte länge sen nämndes i bloggen en kåsör (en mednörd, visade det sig) som irriterats av en skylt där ordet ”parallell” var felstavat: i första l-gruppen fanns bara ett l. Det där är en glosa som trilskas, även uttalsmässigt. Många säger ”pararell” vilket säkert har liknande orsaker som gårdagens ”sistonde” och ”åtminstonde”.

Det beror väl på nåt som inte synkar eller gifter sig med svenska språket, och se där: ytterligare två ord eller begrepp som inte ingick i min barndoms ordförråd. ”Synka” är en förkortning av "synkronisera” som funnits i svenskan sen tidigt 1900-tal. Folk i allmänhet började ”synka” saker på 80-talet, sina almanackor, bl a.

”Gifta sig” är ett bildligt uttryck som rört sig långt från sin första betydelse. Särskilt har det blivit en klyscha i de tusentals recept och tv-program där smakerna gifter sig mer än makarna (ursäkta det riktigt dåliga skämtet). Det betyder att en (kanske ovanlig) blandning smakar gott. Från köksspråket kommer också "crossover", även de smakblandningar man inte längre är imponerad av eftersom de blivit mer regel än undantag. Kanske kan det även kallas "crossover" att svenska och engelska nu korsas hej vilt.

Frikort fick en häpnadsväckande ”rolig” dryck från ett bryggeri som kallade den ”julmust med smak av påskmust”. En apparition i min smak! Fast ”apparition” kan nog i sanningens namn endast användas om personer. Ordet betyder ”yttre, utseende; gestalt, framtoning” och är också ett av dem som närmast tycks be om ett felaktigt uttal. Man hör ofta ”apparation”, återigen med samma förklaring som de andra svår- och feluttalade varianterna.

Men egentligen borde jag inte snacka i ärendet, långt upp i åren trodde jag att verbet urskulda hette "urskuldra". Så till alla messerschmittar bör sägas: Glöm inte det där med bjälken i egna ögat, innan du stör dig på andra. Vilket kommer att leda rätt in i frasen ”störa sig på”. I morgon.