Allt som osorterat faller över en dagligen blir på tok för mycket

Roliga är de måttenheter som beskrivits nyligen, ni vet det där om hur många fotbollsplaner något är och som ingenting säger många av oss. Om det var i skriven eller talad text minns jag inte, men i en nyhet sas att ”området motsvarar ungefär 200 fotbollsplaner”. P g a stort intresse för ytor (skämtar givetvis) dök jag ner i nätets information som gav följande skakiga besked:

200 fotbollsplaner motsvarar en yta på ungefär 1 080 000 till 1 428 000 kvadratmeter (eller cirka 108 till 143 hektar), beroende på vilken storlek som används för en standardplan.

Se där: standardplan! Det gör ju måttet väldigt ungefärligt. Kanske är då den nya måttenheten ”Gamla stan” att föredra. Dess yta, 36 ha, bör väl inte svaja som fotbollsplanerna gör? Men det hördes folkliga invändningar mot Gamla stan-måttet. Liseberg är ca 25 ha, och Korpilombolo 105 – lite drygt 200 fotbollsplaner. Användbara för dem som inte gillar Stockholmsjämförelser.

Nu över till den drunkningsdöd man känner av när man prenumererar på enbart en digital tidning och får hela flödet kastat över sig utan åtskillnad. I går hamnade tre "nyheter" nära varandra. Den första var ett jättepaket artiklar som kan rubriceras ”skoltragedi”. Som vanligt sker i de flesta medier ett frossande i en sådan tragedi. Det anser jag vara vidrigt.

Strax därpå var rubriken ”Därför bär alla coola tjejer spets just nu”. Ett stort antal bilder visade kvinnor som, förutom ett par historiska damer, bar kläder som ansågs vara spetstyg, men där de flesta var  avslöjande schablonplagg som alltid betraktats som under- eller strippkläder.

Ett par var bara spetskantade linnen, som kreti och pleti kan ha och sova i. Zara Larsson håller dock på att åla ur sitt, på alla fyra på en gräsmatta. Det vore bra om alla moderna feminist-

ikoner – med den sexualfixerade Madonna i spetsen (!) – stängde till om sin köttbutik en smula. Och horderna av sångerskor som sjunger och framträder i trosor har väl snart reclaimat sina kroppar så det räcker. För tillfället hindrar mig vreden att skriva vidare. Återkommer.

Sbråkbloggaren + AI-översikten = sant? Hit med relationsexperten

När man sitter och läser en tidning händer det att man inte förstår. Ibland beror det på egen okunskap, eller så har skribenten uttryckt sig kryckigt. Men det är inte heller så himla lätt att skriva så de flesta förstår: har man totat ihop texter själv i sina dar kan man också känna för-

ståelse m m. Här en mening från en av de stora blaskorna, där en del av texten tagits ut och använts som ett stort citat. Och där stod:

Sedan Gulfkriget 1991 har ryska strateger fruktat, och aspirerat mot, de förmågor som gjorde att USA och dess partners vann: långräckviddig bekämpning och informationsövertag

För egen del är problemet ”aspirerat mot”. Ställer en fråga rätt ut på nätet. AI-översikten ligger som vanligt överst, och den svarar så här: ”Efter verbet aspirera används antingen preposi-

tionen på eller till”. Nu inser den uppmärksamme läsaren att den bloggare som här skriver börjat få en bättre relation till just denna AI.

För bara någon månad sen jag lovade mig själv att inte använda den utan alltid skrolla vidare till Wikipedia eller andra uppslagsställen. Just nu skrev AI det jag själv tyckte. Och håller någon med en så veknar man. Ibland är det ett misstag, men vi struntar i ett sådant slags aber nu.

Saken är också att AI ”angav” sin källa, SAOB. Och den sida i uppslagsverket som handlar om ”aspirera” är från 1902! Jag frågar min kompis (?) AI igen om inte ”aspirera mot” är fel. Intelligensen, diplomatisk som få, svarar att mot ”i regel räknas som fel eller mindre lyckat”. Samt ger en ett korrekt alternativ: ”Om du menar att man siktar på ett visst mål eller ideal är det bättre att skriva sträva mot eller trakta efter”. Och hänvisar här till Wiktionary.

Det är inte första (eller andra, eventuellt heller inte tredje) gången som det nya mot-et tas upp i bloggen som störande läsmoment. Själv reagerade jag första gången någon ”jobbade mot barn och ungdom”. Elakt, tyckte jag. Hur det ska gå med AI-översiktens och min nya vänskap står skrivet i stjärnorna, det är ännu en svårbedömd relation.

Konsumtionshetsen gäller vanligen prylar, men nu konsumeras allt

Prismärkning. Bild Bernard Hermant, Unsplash

Angående löftet från igår: inget förutskickat är så lätt att hålla som att fortsätta gnälla! Positivitets-

trams är överdrivet. I dag blir det klagomål på ordens innehåll, hur de glidit in i en konsumistisk svada, eller ska man kalla det en förvriden världs-

bild? Det som satte mig på ett så uppenbart spår var, som ofta, ett radioprogram.

Som också mycket ofta var ämnet i sig intressant, kolla bara programrubriken: ”Så påverkas Sverige av arvet efter alla babyboomers”. Med denna utri-

kiska benämning avses oss/vi, generationerna från 40- och 50-talen. Givetvis gäller det inte alla, men många har lyckats sopa ihop försvarliga penning-

mängder som nu/snart skickas vidare till de unga.

En nationalekonom (eller om det var en psykolog) berättade vad som kan hända om pengar s a s flyger på folk, det kan ske via en vinst eller ett arv: ”Man tenderar att arbeta mindre, d v s man konsu-

merar mer fritid”. För mig som vanligen går vid sidan om de flesta diskussioner och mer lägger märke till vilket språk som används, dyker uttryckssätt upp som känns människofientliga.

Upprepa detta högt: ”konsumera mer fritid”. Inget ont om ekonomen/psykologen, de har lärt sig tala så här. Inte enbart fritid konsumeras, se på följande mening: ”Folk konsumerar mer fordon”.

Klart det är allom bekant att folk ”konsumerar fordon”. Och hör eller ser man något ur den s k dejtingvärlden pågår ju även där en slags konsumtion. Public Services koppleriprogram kom-

mer jag aldrig vänja mig vid, trots att det pågår värre varianter av människohandel över hela världen. Förtingligande vore ett bättre ord än det frejdiga ”konsumtion”. I samma stora låda av konsumtionsprylar ligger ”kulturkonsumtion”. Hur är det möjligt att sätta ihop de två orden?

Ett bittert utbrott mot samtiden, för att inte tala om det egna jaget

Språket är inte statiskt, det ska både gudarna och språkvetarna veta. Det är inte ristat i sten. Om uttrycket tillåts var det mer ristat i sten för, låt oss säga, hundra år sen. 1906 års stavningsreform, initierad av ecklesiastikminister Fridtjuv Berg, ”väckte förbittring inom åtskilliga kretsar. Stavningsreformen innebar början till slutet för den äldre standard som i dag kallas gammalstavning””, skriver Wikipedia.

Även om stavningen rådbråkas rejält nu för tiden, är det mer problematiskt med andra delar av språket som påverkats och påverkas hela tiden. De stör dem av oss som trodde att vi lärde oss något rätt, riktigt och bestående. Trots detta, hör nu noga på! är inte ens de gamla språkstofi-

lerna hundraprocentiga (slarvigt uttryckt). Framför allt inte hundraprocentigt överens.

För egen del känner jag av detta slitande i en från alla håll. Det värsta rovdjuret nu är samtiden och dess obönhörligt uppdrivna föränderlighet. Ibland är det man själv som fallerar. För några decennier sen kändes aldrig en så stor osäkerhet inför allt man skrev. Det går inte att veta om tillkortakommanden beror på ålder, svagsinthet, överbelastning – eller att man egentligen aldrig varit den fena (betydde nyligen nåt annat) man kunde få för sig som korrekturläsare.

Vi hade hyllorna full av urgamla giganter inom området. Som högstubbar stod de där, långsamt vittrande, men fast rotade, och än ett tag möjliga för oss att knapra på. Ursäkta detta högstäm-

da utbrott, det var inte meningen. Egna feluppfattningar och slarv plågar mig, var (säg ”vart” då, den som så önskar) är de gamla förebilderna?

Och var (se förra parentesen) gör man av sina mea culpor i en sådan värld? Det går ju inte att sitta och gaffla när ”alla har rätt till sitt språk”. Men de andras språk är inte plågsamt, det är däremot det egna när det sviker. Nåväl, i morgon blir det säkert samma kverulans angående samma slags feluppfattningar och brott mot det man borde ha lärt sig i unga dar. Och så fortsatt gnäll på dem som skriver och talar för och till oss andra.

Filosofen om vad som är dött – och inte. Sen en överraskning!

Nietzsche 1867. Wikipedia

I den här bloggen tittar man gärna bakåt, skrev jag i går. Det handlade om de numera utdöda tankstrecken – bra verktyg för skribenter!

”Gud är död”, sa Nietzsche i slutet av 1800-talet, men då menade han inte ”att en bokstavlig gud har funnits och dött”, utan ”att tron på Gud och kristna värderingar inte längre fungerar eller behövs i det moder-

na samhället, eftersom vetenskapen och upplysningen har gjort den kristna världsbilden överflödig”.

Som KD ungefär, kan man tänka, fast det inte sägs lika rent ut. Jodå: 

t o m hit var det föregående bara ett knasigt hugskott apropå min fruktan att tankstrecket dött (i detta huvud löper associationerna amok, förstår Vän av Ordning). Stycket om Nietzsche är hämtat från Wikipedia (den engelska W).

Men jag hade ju tänkt prata – skrika – om tankstreckets död. En längre tid har man kunnat se detta skiljetecken ditstoppat utan just en tanke! Och apropå tanke har det aldrig hetat ”tankestreck”, skrev den enastående språkvetaren Siv Strömquist i en språkspalt (SvD 2009):

Jag har under årens lopp mött många studenter som varit villiga att svära på att de fått lära sig att skiljetecknet i fråga heter ”tankestreck”. Tankstrecket är visserligen vårt yngsta skiljetecken, men det finns dokumenterat i svenska skrivhandböcker sedan tidigt 1800-tal. Så nog har vi haft tid på oss att nöta in att tecknets rätta benämning är just tankstreck.

Tillbaka till dess funktion. Här satt man sig ner för att söka efter alla horribla användningar, men i de tidningar som förr hade förnamnet morgon-, hittar jag i dag inga exempel alls. Betyder detta att det ännu finns de som kan och vill hantera tankstreck?

Ja, det är en annan femma i lokaltidningar, men där finns en hel del andra femmor, så… 

Hur som helst slapp nu läsaren av bloggen en massa citat från pappersböcker om vad TANKSTRECK används till: en hel mängd stilistiskt finlir.

Den som har tillgång till ”Svenska skrivregler, utgivna av svenska språknämnden” (min upplaga från 2001), kan finna paragraferna 218 t o m 228 med en så kallad fullödig beskrivning. Och jag häpnar över dagens fynd. Kanske är inte heller Gud död?

Blogghoppen är som vanligt stora: från Runeberg till skiljetecken

”Till flydda tider återgår/Min tanke än så gärna/Mig vinkar från förflutna år/Så mången vänlig stjärna”. Så diktade jag i dag som inledning till detta blogginlägg. Nja, en och annan kommer på mig med stöld, resten kan skriva in de första orden i Google och kommer förhoppningsvis, som jag, före AI-översikten och till Wikipedias ”Projekt Runeberg”. Detta senare är

ett ideellt initiativ för att digitalisera äldre nordisk litteratur och göra den fritt tillgänglig över internet. Det grundades i december 1992 av Lars Aronsson och drivs som ett projekt inom studenternas datorförening Lysator vid Linköpings universitet.

Det ni, ett sånt projekt (med k!) går inte av för hackor. Läs hellre Wikipediatexten än få AI-översiktens bjäbbiga slutfråga om man vill veta något mer, vad man väl kan vara intresserad av och om ”jag”, som AI-N säger, ”kan leta vidare efter blablabla”. AI-n låter som en krämare. Ointresserad av slimmade önskningar får jag i alla fall veta att projektet har en amerikansk förebild som heter ”Project Gutenberg”. Där kan man läsa böcker online, gratis. Från The Land of the Free, lämpligt nog.

Vad den här texten egentligen skulle handla om kan vara svårt att lista ut vid det här laget. Skribentens långa inledningar gör att att hen inte kommer fram till huvudämnet. Detta skulle vara tankstreckets användning. Citerar ytterligare några rader från Wikipedia:

Tankstreck [eller pratminus eller halvfyrkantsminus (–) ] är ett skiljetecken. Det liknar bindestrecket (-), men har i svensk text en annan användning. Ett tredje tecken, det långa tankstrecket (—) är inte så vanligt i nutida svensk text, men används till exempel i vissa engelskspråkiga texter.

Ålrajt, ett par vanliga, upplysande rader om själva tecknet. Nu närmar vi oss det svåra: hur detta tecken används. Här kommer förklaringen till de inledande raderna ur Fänriks Ståls sägner, för är det nåt man måste göra, ofta, så är det att tänka på flydda tider. Nu mer från Wikipedia, om hur tankstrecket används:

Tankstreck är ett skiljetecken som används i skrift för att markera paus eller emfas. Det kan ofta användas i stället för kommatecken eller semikolon, för att ge större eftertryck åt det som följer. Tankstrecket används också när man infogar ett parentetiskt inlägg – exempelvis en förklaring eller ett exempel – och vill framhäva detta mer än parenteser eller kommatecken gör.

Det ska bli mer om detta i vår tid så misshandlade skiljetecken, som likt mycket annat saknar innebörd och tanke. Nu är det sen rätt långt tillbaka ytan som räknas och tecknet har blivit till en dekoration – en utfyllnad.

Som så mycket annat börjar denna drapa i dur och slutar i moll

När människor tycker detsamma som en själv – sker inte ofta – kan man väl få bli glad? Men det brukar inte vara så lång stund. P1:s Språket har på senare tid sänt programserien ”Språket i valrörelsen”. Den har tagits upp här i bloggen: politikerspråket är något av ett eget lingo!

Nu nämndes de ”hårt arbetande människor” som också gavs som exempel i gårdagens Sbråk apropå klyschor. De hårt jobbande finns hos fler av partierna och beskriver väl den bättre delen av folket. För övrigt är, enligt programmet, också ”vanligt folk” ett välanvänt epitet på popula-
sen. Som det gamla ”verklighetens folk”, för dem som minns.

En person ur detta folk hade hört av sig till programmet och undrat över vilka ”våra äldre, ungdomar och barn” är. Vem äger dem men inte folk i åldrarna däremellan? En gammal norrländsk släkting kunde fråga om ett barn: ”Vems är han/hon” eller ”vem rår om han/hon”? (Minns jag rätt användes subjektsform för dessa pronomen.)

Deltagarna i programmet, en journalist, inrikespolitisk kommentator, och en docent i svenska, förklarade det delvis förståeliga i begreppet ”våra”: att det visar ansvar och välvilja för dem som ”inte är hårt arbetande – utan ”tärande, inte närande”. Så långt var jag med. Det där ”våra äldre” är en egentligen en av denna åldrings käpphästar.

Journalisten som likaså ogillade ”våra”-benämningen sa plötsligt: ”vi börjar lista alla mina icks i politiken.” På samma gång tänkte jag ”oh så bra, men hur TALAR hon?” Förmodligen hör ”icks” till folkets språk. Betyder ”usch” eller ”blä”. Finare kan man säga att man ”ogillar” något.

Det var ett bra program ändå, det var ett bra program! Men sen sa samma person om politiker-
nas flirt med (t ex) äldre, att ”det är som vi [med vi avsågs politikerna och deras tankar] måste visa att vi inte bara sitter på vårt glasberg”.

 
Säkert är följande en löjlig petimäterkommentar från en av ”våra äldre”, men att ”sitta på glasberget” och ”sitta i glashus” är två skilda saker. Som ett språkprogram kunde förklara. 

Här passar väl inget av dem, "sitta i vårt elfenbenstorn", vore ett mer passande uttryck.