Man tycker att man har reda på sig, men omgivningen är tveksam

Häromdagen grubblade jag över uttrycket ”reda i”, men kom visst ingen vart p g a slöhetsanfall. På seriösa sidor hittar man bara ”reda ut” och ”reda upp”. Informanten M säger sig känna av en liten betydelseskillnad: "reda ut" skulle då vara av mer ”teoretisk” karaktär medan "reda upp" sker i hemmets röra, t ex.

Själv är jag inte säker. Men nu gällde det "reda i", och för en gångs skull säger AI något som låter sant och genomtänkt (😊): ”uttrycket att reda i används i det svenska språket, men det är oftast en förkortning av eller en sammanblandning med mer etablerade uttryck”. Dessutom höll AI med informanten M om betydelseskillnaden mellan reda upp och reda ut.

Den sammanblandning av uttryck som nämns av AI är nog mellan dessa två samt ”bringa reda i”, något jag skrev neder häromdagen i denna blogg. I vilken också (och inte särskilt jättelänge sen) fanns funderingar av liknande slag kring ”reda i” saker och ting. Det verkar inte som om man själv har mycket reda på sig, upprepningarna duggar tätt!

Eftersom jag just använde frasen ”ha reda på” kändes det tvunget att rådfråga SAOB om även den kombinationen. Där fanns, svart på vitt, en mängd exempel – belägg – med uttrycket, bl a "han var en tusan att ha reda på sig”. De flesta var hundra år gamla eller mer. Något var bra mycket äldre. Det är sannolikt så att folk inte förstår en med tanke på den åldriga svenska man talar. Men sånt får man vanligen inte reda på (en lite mer känd formulering?).

Könade leksaker: det blir allt mindre lätt att tala och att skriva rätt

Som vanligt visade sig ett ord man reagerar inför som ovanligt plötsligt vara rätt vanligt. Det gäller verbet ”köna” som användes på följande sätt i ett av P1:s Språket (skrev ner meningar och delar därav): Både de könade och neutrala titlarna har använts för att synliggöra kvinnor i språket/ Vi använder inte könade artiklar i svenskan/ Sätta kön på substantiven.

Inte minst i Tyskland sliter man hårt med könande och felkönande, förstår jag. Där har man kvar fler genustrubblande ändelser, t ex Studenten (plural, manliga) och Studentinnen (plural, kvinnliga). Vi har haft de könsskiljande titlarna lärare/lärarinna, författare/författarinna som retat folk i årtionden (eller längre).

Oavsett dessa har det blivit mer komplicerat med fler kön. Med verbet ”köna” har jag problem, som det heter, ett rent estetiskt motstånd. Och jag skulle hellre formulera om det. Men man är förstås hämmad, uppvuxen som man är under omedvetna och ovetande tider (lätt ironi).

Hur diskuterar man detta i andra länder, kan man undra, hur talar man om genus i andra språk? Hur säger man ”köna” där man i högre grad könat sig igenom århundraden? Tänker åter på tyskan som har genus på mer än människor. Det gäller givetvis fler språk.

Vårt ”köna” är antagligen ett översättningslån från engelskan som (vad man kan förstå) använt ”gender” (substantiv: genus, kön) som verb längre. Vi skulle väl egentligen kunna säga ”genusa” likväl som ”köna”? I Cambridge Dictionary finns exempelmeningen Children don't usually gender their toys until they see adults doing it.

En sökning på svenska ”köna” tog mig till Teknologifrämjandet (vars föregångare var TNC) som svarade på en fråga från 2017 (!) om verbet. "Könade leksaker" finns med i svarets inledning samt om att köna en person som betyder:

att man tillskriver personen en viss könsidentitet, oftast i sammanhang där könet är irrelevant. Men man kan också köna saker eller företeelser. Om man säger t.ex. att vissa leksaker är för flickor och vissa är för pojkar har man könat leksakerna.

Hjärnan: Anordning som frikopplar ett hjul från den drivande axeln

Ens hjärna räcker inte till. Och ibland räcker inte ens AI till. En del av en människas (får man säga normala?) känsla för nostalgi, kan ibland låta så här: ”Nej, vet du vad, jag slår upp det i en bok”. Men böckerna är, som Nils Ferlin skriver om visor, ”klena sibyllor”.

Sibylla är, förutom namnet på svenske kungens mor och en korvkiosk som ligger före henne vid en Googlesökning, en vis kvinna som kan se in i framtiden. Böckernas kunskap håller inte för en kort framtid längre, f a inte ordböckernas. Och själv har man ingen framgång via nätet, eftersom allt ändrar gestalt – även de sökvägar man tidigare behärskat skapligt.

Upphävandet av allt sker givetvis i takt med det egna bortblekandet (inte så tragiskt som det låter, det kan också vara en lättnad!). Ack! Allt detta inledande babbel bara för att det var så svårt att reda i begreppet ”reda i”. Därför ska jag bara TRO något. Eller gissa.

Förut sa man ”bringa reda i”. Det verkar ha blivit för jobbigt att frambringa. Liksom "vidta åtgärder, fatta beslut, begå självmord". För de två första kan man använda "åtgärda, besluta". I stället säger man "göra åtgärder" och "ta beslut" (som de flesta i dag). "Självmörda" blir inte bra: bättre att hålla fast vid "begå", och inte ”ta självmord”. Det senare låter som något banalt, ”ta semester, en kopp kaffe”. Detsamma gäller ”ta återfall” när det handlar om missbrukare.

Nu drog irritationen i väg med skribenten som inte hann fram till det som skulle vara dagens tema: det mycket ovana (men i SAOL och SO instoppade) ”köna”. Bloggens ämnen tryter ibland, men emellanåt står de på kö. Fast maskineriet går på frihjul.

Man är primärt och de facto inte ensam som sengångare i 28°C

I en notis kunde man läsa ”Två personer saknades initialt efter en båttur”. De återfanns senare, vilket även stod i notisen, och det var väl därför reportern valt att skriva ”initialt”. Men ändå. Ordet ingår i den nya arsenalen av – vill jag kalla dem – byråkratord. ”Inledningsvis”, skulle passa här. I andra fall ”från början”,

Men det är lögn i fanken, som folk sa i min hemstad, att låta bli initial. Och primär. Och de facto. När man säger eller skriver, exempelvis, ”den primära orsaken”, menar man ”huvud-

orsaken”. Och en mening som ”primärt anser jag”, kan lika gärna formuleras ”i första hand anser jag.”

Söta men slöa. Bild Stefan Laube, Wikipedia

En favorit-knäppis är ”de facto”. Som i en text från TT: "Detta är de facto en nerskärning". Det betyder ”i själva verket”. Ännu mer talspråkligt kan man säga ”faktiskt”. Eller ingenting alls: "Detta är en nerskärning". Visst kan man få för sig att dekorera språket med tvivelaktigt glitter (jag är de facto skyldig till det ibland). Men det där ”skriva så de flesta förstår” är väck med pusta (Som Borta med vinden inte heter på norska, utan Tatt av vinden).

Det är mycket att reda i. Som jag själv aldrig skulle säga eller skriva. Varför? Jo, ta reda på det blir en uppgift för en senare – eller jättetidig – timma, fast den senare 

(alltså jättetidiga) nog inte blir aktuell p g a den egna personligheten. Som inte hoppar upp på morgnarna.

Och tiden på dagen har att göra med den pågående temperatur som får de flesta av oss att bli sengångare.

Läs om det faktabaserade perspektivet på bostadsmarknaden!

Trots viss brist på positiv eller poetisk läggning tänkte jag börja dagens epistel med en strof (av fem) ur dikten/sången ”Uppmuntran”, skriven av Wolf Biermann 1968:

Nej, låt dig ej förbittras

i denna bittra tid,

för grämelsen den bygger

ett galler runt omkring dig,

och makten klarar sig.

Då kör vi. I SAOL finns fyra olika ”positiv”: 1) adjektiv; jakande, bekräftande, gynnsam, värdefull, verklig, påtaglig, större än noll. Därefter kommer 2) substantiv; fotografisk bild där mörka och ljusa partier är som i verkligheten. ”Motsatsen” till ”negativ”. Och så 3) substantiv; mest i äldre tid bärbar mekanisk orgel spelad med vev. Slutligen en grammatisk term 5) grundform i fråga om komparation t.ex. stor [större störst].

Tillbaka till gårdagens hyperintressanta ”positivism”. Frågar man på det ställe man bör avhålla sig från att fråga på (AI), står där lite lättsamt (efter en utläggning om termens egentliga betydelse): ”Observera att ordet i vardagligt tal även kan användas som en synonym för en positiv och optimistisk inställning eller syn på tillvaron”.

Den källa AI (i alla fall, än så länge) redovisar är Synonymer.se. Men ingen av Akademiens ordböcker har med den innebörden. Om man inte avser den vetenskapliga termen bör man använda ”positivitet” som i SAOL beskrivs som: ”egenskapen eller förhållandet att vara positiv”.

Vad gäller de utlovade Facebook-språknördarna måste det första inlägget (skrivet av Mats L)

i diskussionen om ”positivism” citeras i sin helhet:

Ord som används fel är alltid spännande, särskilt i etablerade medier. Har på senare tid märkt att många använder ordet positivism i betydelsen ”att vara positiv”. ”Positivismen är stor på bostadsmarknaden” betyder ju egentligen att: ”ansatsen att använda ett vetenskapligt och faktabaserat perspektiv på bostadsmarknaden är stor.” Kul ju!

Ulrik F kommenterar det med ”snygg spaning” och sen kommer fler röster in. Från början var ambitionen att citera fler inlägg ur detta samtal, men ute- och innetemperatur visar i dag såna siffror att orken tryter.

Är man positivistisk p g a sitt vetenskapliga sinne eller vevandet?

Håller man sig utanför företeelser i den moderna världen bli man utanför (logik). Mina enda meddelandeställen är mejl, sms, Whatsapp och Teams. Inte mycket till sociala medier. Och, som berättats tidigare, inget kommentarsfält i bloggen. Det beror egentligen på att jag inte orkar höra eller läsa meningen ”Språk förändras förstår du. Över tid”.

Jag godkänner inte ”över tid” som är snott från ”over time” som betyder ”med tiden, efterhand” och/eller kanske nåt annat på svenska. Att språk förändras upptäcker jag varje dag, och skrattar inte ihjäl mig åt den hastighet med vilken denna ”förändring” sker. Utan särskild tanke ens från språkvetare, som snarare sätter högsta fart på den gunga språket är. Eller sparkar det i ändan genom att snabbt som attan och utan prut acceptera slang, nyord, lånord och liknande.

Det går att använda dem hur man vill i stt privatsnack, vilket sker i denna blogg. Men ska undvikas av dem som kommunicerar med läsare, lyssnare, tittare – landets befolkning. Nu tycker en och annan att jag saknar positivism. I och för sig helt rätt. Positivism ägnade sig Auguste Comte (1798–1857) åt. Snabbförklaring om riktningen från Wikipedia:

Fransk positivhalare, anno dazumal
Wikipedia

Positivism (franska: positivisme) är inom vetenskapsteori en ståndpunkt som menar att vetenskap ska grunda sig på "fakta", vilket enligt positivismen är kunskap baserad på sinneserfarenhet.

Lite som denna blogg, alltså (var god förstå när denna skribent är ironisk…). Nå, här kommer det inledande problemet åter: håller man sig utanför t ex Facebook, finns det en mängd upplysningar man går miste om. Det kan gälla dem från ens hemstads nostalgigrupp eller dem som gör eget surdegsbröd, virkar antimakasser, eller – främst! – Språknördarnas Högkvarter på Facebook.

Om det felanvända (törs jag säga) "positivism" för "positivitet" har de senare nördarna en tråd som ska citeras imorgon. Det kan även bli något om att ordet ”positiv” har flera, i förstone sett olikartade, innebörder, bland dem: ”mest i äldre tid bärbar mekanisk orgel spelad med vev” (SAOL).

AHA! Provokationer kan göra en förbannad, upprörd och ledsen

Efter gårdagens nästan poetiska utbrott (nej, jag skriver inte för någon skrivbordslåda och har aldrig gjort det!) blir det back to business som vi businessnissar säger. ”Ragebait”! Ytterligare ett ord av alla dem som en ordinär läsare av svenska dagstidningar förväntas känna till. I alla fall finns ingen svensk översättning till uttrycket i artikeln jag läste.

Wikipedia (den engelskspråkiga, som översätts inför ens ögon!) skriver att begreppet kommit ur ”clicbait , en term som använts sedan omkring 1999, vilken omfattar bredare innehåll utformat för att generera klick och inte nödvändigtvis ses negativt”. Nähä. Men det går undan i den digitala världen och W förklarar ”ragebait” så här:

Inom internetslang är rage-baiting (även rage-farming eller rage-seeding ) en manipulativ taktik för att framkalla upprördhet med målet att öka internettrafik, online-engagemang och intäkter, samt attrahera nya prenumeranter, följare eller supportrar.

”Ragebait” kom in, som det heter, på Språkrådets nyordslista 2025. Skummar man den gigantiska informationen kring detta inlånade ord förklarar en psykolog hur ”ilske-betet” fungerar: "Har du sett något på sociala medier som gjort dig irriterad? Kanske har en person uttryckt extrema åsikter eller sagt något som inte stämmer. Det kan vara en medveten strategi för att få dig att reagera".

Psykologen förklarar mer om mänskliga känslor som ”ilska, vrede” – ibland uppkomna ur en provokation. Hen fortsätter, och säger att ”vi människor har ett negativitetsbias i vårt tänkande”. Det betyder att vi dras mer till bilder, berättelser och annat som kan vara otäckt, skrämmande och upprörande.

Att vanliga dagstidningar publicerar den här sortens självklara sanningar som förklaras i långa texter för oss dumskallar (men inte översätter ragebait, t ex) – känns som ett ilskeutlösande bete(ende) i sig.