En akademi för trafikskolan och en annan akademi för förskolan

En av bloggens informanter, M, undrade ”vad i h-e?” när hen lyssnade på ett radioprogram om körskolor. I Sverige. Sen hördes den lite längre frågan ur djupet av M:s fåtölj: ”Vad i h-e är tutorials?” Informanten i fråga är en av de – hur många? – svenskar som inte känner sig väl behandlade av gammelmedierna ens.

Om programmet nu handlade om körskolor skulle handledare/handledning vara ett mer självklart ordval. Det här fick mig att tänka på ett ställe jag sett som uppenbarligen är en körskola, men heter ”My Driving Academy”.

Ja, herregud, det finns något som heter ”Academica Förskolor”, och sen länge även skolor som heter AcadeMedia, med ett namn som är hopslaget av ”academy” och ”media”. Vad säger Wikipedia om det "gamla" ordet akademi? Jo:

Akademi (grekiska: Ἀκαδημία, akademeia; latin: academia) är ett samfund för befrämjande av vetenskap och konst. Begreppet kan syfta på en (högre) undervisningsinstitution och kan antingen vara beteckningen på ett universitet eller en specialiserad högskola eller endast vara en del av den.

Förmodligen väcker ordet intresse hos många, särskilt den ”uppåtsträvande” medelklassen med mer medel än för några decennier sen. Och ett mer komplexfyllt förhållande till akademier.

De flesta (jag skrev inte ”alla”!) som arbetar inom universitetsvärlden med undervisning och forskning, faller nog inte lika lätt för ordet i fråga. Men mycket har ändrats på kort tid: ”lär dig skriva akademiskt”, finns det kurser som heter, såväl innan- som utanför universiteten. Misstänker att detta ”akademiska skrivande” för inte länge sen ingick ”automatiskt” när man studerade på universitet.

De språkliga ansträngningarna att förnäma till sig liknar alla andra varianter av utanverk som samtidens folk ägnar sig åt. Hälsar en från ajabaja-akademin.

Innan man hinner säga orden cybernetik och cyborg så är de borta

Informanten M gick in i en herraffär och frågade om de hade svångremmar. Expediten, högst 25 år, såg frågande ut. ”Skärp”, förstod hon dock, och det visade sig finnas några. ”Svångrem”, antagligen ett ord som snart är borta, finns ännu i alla tre stora ordböckerna, liksom några intressanta detaljer kring dem.

I SAOL beskrivs ”svångrem” med en synonym, ”livrem”. I SO är synonymen ”läderrem”. Samt bälte och skärp. SAOB beskriver ”livrem” som en ”rem eller bälte att fästa om livet”. Tydlig förklaring. I den här ordboken, som även kallas ”den historiska”, får man även veta att förleden ”svång-” är ett gammalt ord för (bl a) ”veka livet”. Både skärpet och bältet har ”ovisst ursprung”. Veka livet betecknar i sin tur ett ”mer eller mindre mjukt kroppsparti, särskilt om parti dels mellan bröstkorgens nedre kant och höftbenet”.

Nog om bälten, skärp och kanske utrotningshotade svångremmar, och över till inte lika gamla, men likväl bleknande ord. ”Cyberrymd”, använder jag tanklöst glatt med den fåkunniges svaga aning om vad ordet betyder egentligen. Det ska ha myntats 1982 av den amerikanske science-fiction-författaren William Gibson och det har kommit att likställas med internet.

Tankarna kring cyberorden började med att en äldre person (i Ring P1) talade om cybernetik och det slog mig att man inte längre hör dem: för några decennier sen spelade varelsen ”cyborg” många roller i den s k underhållningskulturen. I form av Terminator, bl a. Min ytterst skarp-

sinniga iakttagelse gäller det faktum att ord som kommer och går nu för tiden har betydligt kortare livslängd – än, t ex, ”svångrem”.

Första gången det märktes (för mitt vidkommande) var när ordet snuttifiering plötsligt blev något folk reagerade inför. Den moderna människan började få väldigt bråttom och därmed uppstod tydligen behovet att komprimera sina upplevelser. Och när denna snuttifiering s a s vann terräng, minskade användningen av ordet.

Det är intressant som tusan: Något som nästan känns skrämmande och hotande får ett stort genomslag, börjar existera ”på riktigt”, som politikerna säger, några år senare upphör såväl hotet som termen. Bloggen får ibland spanarkaraktär, och inte mig emot. Det blir nog mer snabba blickar in i spåkulan.

När en av svenska språkets ordstöttor får en att flina lite i mjugg

Om dagen i övrigt krävt mycket arbete är det lockande att ta den enkla vägen och citera långa stycken i dagens blogginlägg. Men först en redogörelse för hur en gammal språknörd kan fungera. Säg t ex att en sådan går runt i en trädgård och stöttar upp diverse buskar som fick sig en rejäl smäll av snön runt nyår.

Grupper av enar ser ut som om snömannen trampat ner dem, uppifrån ser de väl ut som grågröna stjärnor mot en gräsmatta i den skitiga färg man får om man blandar alla vatten-

färgerna samtidigt. Nu ser det i och för sig rätt kul ut med diverse borstar, krattor och andra redskap som står lutade mot buskar och små träd.

Man kan börja tänka på ”stötta”, som kan vara såväl verb som substantiv. Ordet kommer från fornsvenska ”stytta”. Tänker man vidare på ”stätta”, med samma lydelse i fornsvenskan, stätta, så har det en annan innebörd. Som om detta inte vore nog kan tankarna gå vidare till en vanlig spark, ”sparkstötting” också kallad i ens barndom, men som säkert inte många barn i södra Sverige sett annat än på bild. Förresten läser de inte såna böcker längre där sparkstöttingar är avbildade. Men det är här citatet kommer in, SAOB:s gedigna beskrivning av åkdonet:

om ett för snö l. is avsett fortskaffningsmedel som betår av två långa, smala medar (numera vanl. av stål) med två upprättstående, tvärslåförsedda ståndare vilka via trälämmar uppbärande ett säte förbinds med medarnas uppböjda framändar o. som framdrivs gm att den åkande skjuter ifrån med en fot medan han står på en av de bakre medändarna med den andra foten o. håller sig fast i ståndarnas tvärslå; äv. om (i sht förr använt) dylikt redskap 

(i en ä., jämförelsevis kälklik variant med trämedar) nyttjat för hästanspänning; förr äv.: sparkstöttingsåkning (ss. sport), sparkstöttingssport

Ordboken är lika förtjust som jag i parenteser. Men i första raden är det inte jag som missat i stavningen, SAOB saknar ett s i ordet består! Varför känner man sig upplyft av något sådant?

Om inte världen trasades sönder skulle man skratta åt ”retoriken”

För mycket och för litet skymmer allt. Lagom är bäst. Egentligen är de båda föregående meningarna inget kul, de andas en präktighet som vi slashasar inte kan identifiera oss med, som det heter. Likafullt är de sanna. Detta kan slå en vareviga dag när man läser vad Den Störste Av Alla har yttrat. På sitt modersmål sa han nyligen: “The Military consequences to

Iran will be at a level never seen before”.

Inte för att det stämmer in exakt på just dessa skeenden, men tankarna leds till fabeln Pojken och vargen. De flesta känner till den, så jag ska inte dra den. Likheten mellan vad Trump säger och fabeln är att ingen längre tror ett skvatt på vad som sägs eftersom meddelandet upprepats alltför många gånger.

Sättet att tala finns hos de flesta krigsherrar: fienden ska få uppleva ”en aldrig tidigare skådad attack”. Ordvalet är i stort sett samma och i verkligheten sker flera gånger dagligen såna ”dödliga attacker som världen inte tidigare skådat”. Vore det inte en världskatastrof som utspelar sig inför ens ögon, skulle man kunna skratta sig fördärvad åt det barnsliga språket.

Informanten A P påminde om namnet på en ”militär operation”, Epic Fury. Man kommer från en annan tid, värld, tillvaro och vet inte vart man ska vända sig med allt som kallas episkt, ikoniskt, historiskt och magiskt. Moa Berglöf, ledarskribent i Sydsvenskan, skrev 6 mars en text med rubriken ”Epic fury! I Pete Hegseths värld är kriget bara coolt”.

Det här nya pojkrumsspråket är kanske till för att ”facilitera möjligheter”. Skjut inte på pianisten, d v s mig, det citatet är ett av miljarder som fyller medierymden. Facilitera borde innebära t ex ”förenkla”, enligt ens enkla mening, om det är svenska man vill tala. Men sepåfan, SAOL hänger med i det nya snacket och säger i sin senaste upplaga (i år) att det betyder ”underlätta el. möjliggöra process, grupputveckling m.m.” Det fanns alltså redan ett par svenska varianter för verbet i fråga!

I SO finns det inte med, men SAOB skrev i sin artikel om facilitera år 1919, att det betyder ”göra lätt(are); lätta, underlätta, befordra, befrämja”. Men en notering, märkt med ett kors, säger: "föråldrad betydelse eller användning”. Visst är det besynnerligt: ”Facilitera” beteck-

nades som föråldrat 1919, drygt hundra år senare hoppar det tillbaka! P g a engelskan.

Det kan vara stor skillnad på att lösa, lösa ut och lösa upp grejer

Bild Mario Majer, Unsplah

Bland alla småord, prepositioner och adverb, som befinner sig i fritt fall, finns kombinationen ”lojal till”. Det är ett av oräkneliga exempel på hur engelskan påverkar språket i stort och smått. De tre svenska ”stora” ordböckerna anser att det heter lojal mot någon, men lojal kan även, beroende på innebörd, användas självständigt: ”vara lojal i affärer” eller ”vara lojal i grunden”, t ex.

Engelska ”loyal” används på samma sätt, ”he is a loyal husband”. Skillnaden är att ”lojal mot” på engelska heter ”loyal to”, alltså ”he is loyal to his wife”. Om det här bidrar till vad man måste misstänka – att engelskpåverkan får folk att använda ”till” – känner färre svenskar till att ”mot” är det korrekta. Sånt kunde folk i gemen förr, och ordböckerna vittnar ännu om den saken.

En liknande historia var – och här kommer ett citat – ”Lösa ut en konflikt”. Så uttryckte sig en journalist som brukar analysera läget i världen och Sverige, vilken krigshärd det nu var där en konflikt skulle kunna ”lösas ut”. Här finns varken ut eller upp, man bara löser den (lättare sagt än gjort, förresten). Däremot löser man ut en fallskärm. Och man löser upp en knut.

Egentligen är det fantastiskt hur mycket folk kan av sitt modersmål utan att behöva tänka efter. Men det här kunnandet vacklar rejält när man blandar in andra språk i det som varit en överenskommelse hos ett lands ”språkbrukare”!

Det är knappast en mood enhancher. Så sa en gubbe, vem han nu var, lite lättsamt: ”det här är ingen mood enhancher”. Såvitt man kan begripa menade han ”humörhöjare”. Som kanske redan är ett översättningslån, det går inte att spåra allt.

Dagens ämne: Biffen och Bananen i ett språkligt sammanhang

Efter filosofiska utsvävningar vänder sig bloggen åter mot små felaktigheter (medveten om att det är hemskt att använda ett sånt ord i vår tid!) i språket. Få människor bryr sig om dem: huvudsaken är att man förstår, säger de. Det kan inte hjälpas, jag är desperat och i häpnad. Ja, här ska ”i häpnad” skärskådas, förstås.
   
Med tanke på att AI ibland går bananas vill man se hur riktiga människor fixar biffen. Kul, förresten, uttrycket ”fixa biffen”, har gått en omvänd väg. Från att slangmässigt betyda ”klara problemet”, används det ofta konkret som rubrik i den milt sagt matfixerade tillvaron!
        

”I häpnad”, var det. I en DN-notis häromdan stod: Irans ledare är ”desperata och i häpnad”, uppger Pete Hegseth. Ibland kollar jag nån dag senare om såna knasig-

heter rättas till i efterhand. Just i denna text hade i alla fall ett felaktigt ”sätt” ändrats till ett för meningen korrekt ”sett”. 

”I häpnad” stor kvar. Nu hör jag till dem som även reagerar för ”vara i chock”, men detta engelska idiom har fastnat i svenskan. Vi hade förr ”han chockades/blev chockad”. F ö fanns även ”chockerad” som var något liknande men hade annan valör. Man kunde bli chockerad av någons uppträdande, kläder eller dylikt.

Men jag går till botten, i den mån det finns någon botten som inte är botten (ordet betyder även ”något dåligt”). I engelskspråkiga blad stod att de iranska ledarna var ”desperate and scrambling”. Förutom en (möjligen AI) som skrev/läste att de var ”desperate and crumbling” (”söndersmulade”). Kollade såväl Merriam-Webster som ChatGPT.

M-W gav ”to move with urgency or panic”, och det är svårt att hitta något annat än ”flög upp” (exemplet i ordboken lyder: ”he scrambled to his feet”.) ChatGPT föreslog “desperat och i full panik” eller “desperat och famlande”. Själv är jag varken i chock eller häpnad, det här språket är numera vårt.

PS Rubriken är långsökt så det räcker och blir över. Biffen och Bananen var en tecknad serie (1936-1978) av Rit-Ola, signatur för Jan-Erik Garland

Vad har Zeke Varg, kung Midas och Disney gemensamt? Jo, guld!

Ju mer man håller på med såna här dagliga mer eller mindre intressanta språkiakttagelser, desto mer medveten blir man om hur omöjligt ett gemensamt modersmål är. Var det bättre förr? Det skedde inga stora förändringar i språket under ens barndom – sett i efterhand var det mesta skapligt beständigt i folks vardag.

Sen dess har det gått undan. Det verkar som om människor i ”sina” språkområden får svårare att förstå varann. Det inte går att ”backa bandet”, som det hetat sen bandspelarens dagar. Det uttrycket bör väl snart ändras när bandspelarna försvunnit? Säga att tekniska/digitala ”fram-

steg” är språkförbistringens förklaring är nog att slå in öppna dörrar.

Jag är väl inte dum i huvet heller (jo, på vissa områden) utan förstår att det inte går att som äldre människa sitta och bestämt veta hur svenskan låter i dag. På samma sätt som man själv har svårt att hänga med i mängderna av nya, ofta tillfälliga, glosor, fraser och meningar, förstår inte alltid yngre vad man själv säger.

Referensramarna, mina damer och herrar, eller för all del hela världsbilden, rör på sig fortare än fattbart. Jag menar, här får man googla sig fram till vad en kulturprofil menar när hon säger ”ni hade mig vid hallå” (bloggen 25, 27 feb). Men en tanke kom smygande efter att Fantomen och Zeke Varg nämndes i en rubrik (här, i bloggen).

”Fantomen” är, om än inte arketyp, så ändå en ”levande legend”, tänkte jag först skriva och sen lägga till ”legend, äsch”. Men AI har samma formulering, ”en levande legend”, ska man bli rädd eller glad? Artificiella smartskallen skriver:

Fantomen, även känd som "Den vandrande vålnaden", är en levande legend inom serievärlden som firar stora framgångar även i modern tid.

Min inte alltför artificiella tanke drog vidare: Zeke Varg då, kan man bli förstådd av stora grupper om man hänvisar till honom? Fantomen och Zeke är ungefär lika gamla, uppemot 80 år, men Fantomen tycks vara ett större ”kulturfenomen”. Tidningen Kalle Anka /med Zeke V) har nästan försvunnit till förmån för andra Disneyprodukter som passar en senkapitalistisk tid.

Betraktar man penningens avancemang till gudom passar egentligen Zeke bra in i vår tid. Jag hade glömt att hans mellannamn är Midas, Zeke M Varg. Midas, förresten, vore inte den pajsarn given i en ny Disneyfilm? En modern, alltså. Surprise, som svensken säger, jag hittar en kortfilm om guldkungen från 1935. Av Disney.