Det vimlar av avbräck. Om än inte av ekonomiska slag så mentala

Ju mer utplattat och torftigt språket blir desto mer komiska låter samtidens många misstag. Vilket inte är meningen och egentligen inget att småflina åt. Det är närmast tragiskt att det sker så ofta. En platta (man säger nog album i dag) recenserades i ett av P1;s kulturprogram. Recensenten hade en del invändningar mot låtarna, men någon föll honom på läppen, för han sa om en av dem att den var ”ett skönt ljust avbräck mitt i ett annars mörkt album”.

Det är inte konstigt att folk gör det här felet, men det är alltför vanligt. ”Avbräck” låter lockande nära ”avbrott”, men särskilt ”ljust” är det sällan eftersom det betyder ”förlust”, eller ”ekonomisk skada”. Så har innebörden varit sen SAOB skrev om ordet 1898 och fram till och med våra dagars SAOL och SO.

För några veckor sen antecknade jag ett par några meningar för att kunna läsa om då och då och undra över vad fasiken som menas. De ligger helt utanför de vanliga klagomålen, men språkknepigheter kan se ut hur som helst. Det här meddelandet (eller vad man nu ska kalla det) står i min mobil ibland: ”Du använde din telefon 12 h 53 m mindre än du inte använde den en vanlig dag då du var vaken”. Bara tidsmåttet ändras, men gäller alltid något som är kortare eller längre än jag inte använde den en vanlig dag då jag var vaken. Att inte begripa är inget nytt, min hjärna har en stängd dörr som andra människor inte har några problem att öppna.

Det gör ju inget, det handlar inte om något livsviktigt. Men så här låter en av vår tids högintressanta nyheter från kändisvärlden: ”Den amerikanska popsångerskan Chappell Roan ber om ursäkt efter att fotbollsspelaren Jorginho anklagat hennes säkerhetsvakt för aggressivt beteende mot Jude Laws barn”. Det går att bena ut budskapet – eller vad man ska kalla det – men det är en så konstig sak att publicera i en svensk dagstidning att man får dåndimpen.

Åsikten om sommartider: ”nej, nej”! Och lite om andra slags regler

Apropå slå i klockor (se slutet på gårdagens text) kan ibland klockorna själva slå (väggklockor), men vi människor har inte "slagit i" dem. En del personer har förbannat dem en smula alldeles nyligen. Inte klockorna i sig precis, utan ”dom som har hand om’et”. Och dessa bestämde att Sverige skulle införa sommartid 1980.

Det är 56 år sen, men ännu berättar tidningar (och andra medier) minnesregler om trädgårdsmöbler som ska ställas fram och illustrerar med bilder så vi ser vilka möbler det gäller. Själv skulle jag säga ”ställa ut” dem, men då blir problemet hur man ställer ut klockan.

Frågan i sig är knappast hjärteslitande. Ej heller hjärtslitande, och i skrivande stund ser jag att Words stavningsprogram ”godkänner” båda. Som vilken modern ordbok eller språkvetare som helst: det är ”bruket” som bestämmer”. Och folk säger väl vad de vill? De tre stora ordböckerna svarar om första ordet: ”Inga träffar på hjärteslitande. Menade du hjärtslitande?”

Ja, tänk för att jag gjorde det. Det finns fler "i häradet": hjärtekrossande. Här meddelar ordböckerna ”Inga träffar på hjärtekrossande. Menade du hjärtekrossare?”. Nej, för tänk att jag inte gjorde det. Men folk säger ofta att något är ”hjärtekrossande”, vanligen med ett e som bindevokal. Vad de gör, de med slitna och krossade hjärtan, är ändå att använda en bindevokal som är korrekt (eller var, är bäst att tillägga).

Problemet är att själva ordet inte finns, varken hjärtekrossande eller hjärtkrossande. Här man har översatt ”heartbreaking” – det finns mycket av varan på engelska – med ”hjärtekrossande”. Många svenska ord som slutar på -a får -e som bindevokal, alltså när de binds ihop med ett annat ord: Flicka - flickebarn, historia-historielektion. Det gäller inte samtliga ord på -a, men, återigen: de som talar översatt engelska har i alla fall lytt en gammal svensk skrivregel.

När ord och uttryck har passerat sina så kallade bäst-före-datum

Många talesätt och uttryck blir kvar i språket även när de sen länge tappat relevans. Att något sker eller dyker upp ”som ett brev på posten”, säger inte många längre. Åtminstone inte om de tänker på innehållet. Däremot finns det de som passar många på att skämta med dessa uttryck genom att på lämpliga vis omforma dem.

Det kan också gälla att något ”går som tåget”. I båda fallen kan man lägga till ett par ord: ”som ett brev på posten förr”, eller att något ”går som tåget brukade förr i världen”. Det här är språkliga tilltag som borde uppmuntras, de visar att människor tänker på vad de säger.

Längre bakåt i tiden hamnar den fras som brukar vara svar på ett knepigt spörsmål: ”Ja, det är ju 10 000-kronorsfrågan”. Man hör det sägas av personer som föddes många år efter det att tv-programmet med samma namn (Tiotusenkronorsfrågan) slutade sändas. Den behöver folk förstås inte känna till, möjligen undrar de vad det är för skruttigt pris i en tävling.

Å andra sidan har en modern frågesport dragit ner på sitt pris för det som kallas ”sekundstriden”. Det gäller underhållningsprogrammet Muren i tv4, där deltagare de första åren kunde vinna 25 000 kronor, något som nu förvandlats till 20 000 i besparingstider.

Inslaget Panelen, i senaste Godmorgon världen (P1), handlade också om ekonomiska frågor, av det tyngre slaget. En av deltagarna sa: ”Vi borde använda den här krisen för att verkligen slå i alla larmklockor”. Man kan inte begära korrekt språk när folk pratar utan manus, men frågan är i alla fall vad utsagan har för bakgrund, d v s hur den kom till. Kul låter den hur som helst: KLING-KLONG.

Knut stod vid en knut och knöt en knut – ett verb-komihåg från förr

Det var inte länge sen bloggen skrev om nån som ”löste ut” konflikter. D v s ”löste konflikter” som vi enkla själar säger. Häromdan sa en partiledare: ”Vi löser ut våra frågor”. Såna här bagateller (kan man kalla dem om man är sån) löser ut en viss vrede hos undertecknad.

Frågan är också huruvida man löser (eller löser ut) frågor, det är väl problem man löser? Synonymer. se, vanligen mycket användbar sajt, skriver att ”lösa ut” betyder ”friköpa/lösköpa”, och ger exempel som ”de får lösa ut oss” och ”mottagaren får en förfrågan om att lösa ut breven”. Svåra grejer, det där.

Om vi nu tar och går till vad som ibland är motsatsen, ”knyta, knyta ihop”, blir det också lite ryckigt. Speciellt när det gäller tempus. Här visar sig AI, det lilla framtidshoppet, ha samma föreställningar om verbet som man själv. 

Knutit en knyt. L Chouette, Unsplash

Knyta (och smyga, tryta, ryka m fl) är starka verb, och byter vokal när man böjer dem efter tidsform. Här blir det dock rena vilda västern. ”Knutit” blir ofta knytit, man hör rykit och nysit och så vidare.

AI föreslår gamla verbformerna, men vi kommer nog snart att få höra starka verb förvandlas till svaga – enligt de nyss nämnda exemplen. Men den Annorlunda Intelligensen gör halt vid ”byta” och säger att det ”i modern standardsvenska” böjs svagt: byter – bytte – bytt.

I dialekter eller hos många medborgare i allmänhet är preteritumformen ännu ”böt”. Bruket jazzar även hos lyste ("lös") och fler jag inte kommer på. Från en av nutidens stajlister, de som ”piffar upp” folk till oigenkännlighet, kom följande förklaring till ett plagg, den återigen populära knytblusen: ”Och den här har jag knutit till en knyt”.

Hur man än beter sig här i världen är det lätt att trampa i klaveret

Gårdagens återställare är ett exempel på när ett inhemskt ord får en annan innebörd. Den kan ha funnits för hundratals år sedan, för att sen glida undan – och plötsligt hoppa fram igen. Med de ”falska vänner” som också talades om i går menas yttre likheter mellan ord i olika språk, men som har vitt skilda betydelser.

Sen finns de riktigt pinsamma varianterna. De kanske har något gemensamt i grunden, men tiden, poli-iken, geografin eller andra förändringar, gör dem olämpliga utan att man i förstone fattar varför. Så är fallet när man som svensk talar om polacker på tyska.

Svenska informanter som är bevandrade i tyska har gett ett par exempel. Låt oss säga att en svensk berättar om någon hen känner, en man från Polen. Svensken kallar honom ”polack”, vilket polacken själv inte skulle ha invändningar emot i Sverige.

Om denne svensk lärt sig en aning tyska, kan den lätt få för sig att det bara är att översätta på enklaste vis, och säger ”der Polack” (eller ”der Polacke”). Men i Tyskland heter den polske mannen ”der Pole” och den polska kvinnan ”die Polin”. Nu finns visserligen ”Polack/Polacke” på tyska, men ordet ses som mycket nedsättande. Orsaken till det vet bara en historiekunnig sociolog eller sociologikunnig historiker. 

Detsamma gäller ludret, höll jag på att skriva, men här har det omvända skett, det svenska ordet anses tydligt ”fult”, men inte det tyska. SAOL och SO är överens, SO är mest utförlig och kallar det ”starkt vardagligt/starkt nedsättande” om ”prostituerad kvinna”. Google Translate ger visserligen ”slampa” för tyska "Luder", men enligt de tyskkunniga informanterna är innebörden betydligt mer neutral.

Samma intryck får man av Norstedts tysk-svenska ordbok (1994). Tyska ”armes Luder” betyder ”stackare” och ”freches Luder” översätts med fräck/oförskämd kvinna”. Meningen ”sie ist ein kleines Luder” blir på svenska ”hon är en förslagen liten dam”. En viss skillnad m a o. Och dessutom kan både män och kvinnor kallas ”Luder”. Så skedde även i Sverige förr i världen och det kunde också gälla hästar, berättar SAOB.

Återställare och falska vänner – inget vidare roligt innehåll i Sbråk!

Den är ingen idé att fråga hur många ord det finns i svenskan (eller något annat språk heller för den delen), men det är ett par stycken. Så man får inte bli förvånad när man stöter på en bekant glosa med en annan, plötslig, betydelse. Någon politisk analytiker talade om ”återställare”, men det verkade malplacerat, och stämde inte med den enda innebörd man själv känner till.

Här är något nytt, anar ens inre språkspanare, tills googlandet berättar den bistra sanningen: Ordet har använts länge – kanske längre än du kan ana – med en annan betydelse än den tvivelaktiga variant du kände till! På nätet låg bland många andra återställare en krönika i Arbetet, skriven av Mats Pejer, 24 maj 2007 (nästan två decennier sen m a o), med rubriken ”Alliansens återställare: Klassamhället återinförs”:

 
 

Återställare i forna dagar

Återställare! Du har säkert redan noterat att ordet ”återställare” under senare tid varit ett av de mest vanligt förekommande uttrycken i den politiska rapporteringen. Det är ingen tillfällighet. Ordet ”återställare” har nämligen blivit den retoriska figur som borgerligheten använder för att ta makten över problemformuleringen. 

Vidare ges ordet ”återställare” också en negativ klang. Måhända finns det här kopplingar till ordets historia. I folkligt språkbruk är en ”återställare” något alkoholrelaterat som inmundigas dagen efter en utsvävande kväll.

Det här kan få en, i alla fall mig, att tänka på fenomenet ”falska vänner”, vanligt problem mellan diverse språk. Flest exempel finns förstås i språk som är nära släkt, alla känner till att ”rolig” på svenska är nåt annat på norska och danska. ”Befare” på norska betyder ”trafikera”. Så kan man hålla på: det är roligt (!) att läsa de långa listorna med falska vänner på Wikipedia.

Mellan tyska och svenska finns likaså drösvis: ”planieren” betyder ”plana ut mark” och inte ”planera”. De flesta som försökt tala tyska, oavsett grundnivå, har nog sagt märkliga

saker för en tysk åhörare. Informanten P H, boende i Tyskland,

berättade om polackfadäsen en svensk kan göra, den får bli dagens cliffhanger!

Det går att förbättra (maximera) så mycket. Ibland med fryst gurka

Med tanke på den hastighet med vilken stilar, trender och fäblesser sveper över jorden, får vi se hur långvarig den pågående ”Chinamaxxingen” blir. Fast hellre den än varianten ”looks-

maxxing” som pågått några år. Slår man upp det ordet får man lära sig om f a mäns ansträngningar att ”förbättra” sina utseenden. Det är på tiden (ironi…) med tanke på alla kvinnor som slitit och kastat ut pengar på att ”förbättra” sina utseenden.

Ordet ”maxxing” sägs komma från Generation Z (födda mellan 1995 och 2012). Det är inget särskilt med det utom att det ser kul ut med två x bredvid varann. En svensk kan säga ”maximering”, eller ”förbättring” bakom ”utseende” (looks).

Kommen ur generationen Baby Boomers kan man anse att det där med förbättring är sisådär. De utseendeförbättrade kvinnorna i offentligheten, ingen nämnd och ingen glömd, kan ju skrämma slag på en med sina skråpuksansikten och övriga tillbehör (eller brist på).

Och många män visar nu också upp en ”förbättring” som vittnar om en ny estetisk hållning (blä). Rekommenderar ingen att googla på något kön vad gäller utseendemaximering. Lite roligt dock med en text från BBC om en ung man som i sin ”hudvårdsrutin” gnuggar fryst gurka över ansiktet. Han säger att förfarandet minskar plufsighet, finnar och gör hans hud klarare.

Vi hade kunnat språka med varann, han och den tonåring jag var på 60-talet. Gurka på ögonlocken hade också vi medvetna flickor som plågades svårt av svullna ögonlock. Samt satt med armbågarna i citronhalvor för att göra dem (armbågarna) mjukare och vackrare. Allt detta ledde till stor framgång.

Vad gäller kläder ropade en klädesannons nyligen ut det märkliga ”Jacka upp!” Också en maximering, men hur? För över ett decennium skrev Språktidningen om ”jacka upp” och ”jacka ner”. Det handlade mest om priser som gick upp eller ner eller ficks att gå upp eller ner. ”Lönsamhetsexperten” Karin Klerfelt anser sig vara först med frasen ”jacka upp”, skriver hon på sin blogg. Annonsen med ”Jacka upp!” visar en kvinna i en jacka. Jättekul, tycker säkert en hel hoper människor, i alla fall ekonomer. Va? tänker kanske lika många andra. Eller fler.