Halva tankar med ursprung i ett par ”halvspråkiga” damers prat

Nu ska vi se. Ibland finns bara en känsla av vad man vill säga, och med sånt kommer man inte långt (det dunkelt sagda, etc). Meningen som satte de här halvtankarna i rullning yttrades i P1:s Stil. Trots svagt intresse för mode kan man tycka att programmet är intressant. Vissa ämnen och resonemangen kring dem är ofta underhållande trots allt.

Men journalisterna, de två stil- och modedamerna, pratar ett utpräglat ”halvspråk”. Därmed menas inget elakt, de pratar det språk som samtiden gör numera. Och gör man det inte själv lika helhjärtat är det inte konstigt att det sätter igång halvtankar hos en.

Särskilt händer det dem som skriver en blogg som Sbråk. Jag fastnade genast vid meningen ”jag säger bara Twin Peaks, anyone”? Det går som bekant inte att var säker på något, men den där formuleringen med ”anyone” (fast översatt), känns mycket vanlig, men ändå rätt så ny i svenskan numera. I alla fall är det vad ens inre språkbrukare säger, den med ett i grunden äldre modersmål som dröjer sig kvar.

”Kaffe, någon?" Här kan kaffet bytas mot vad som helst en person föreslår/erbjuder nån annan. Den där inre och äldre svensktalaren kan inte minnas att den hörde formuleringen i barn-eller ungdomen: ”Te, någon?" Man använde fler ord för saken förr, t ex: ”vill du/ni ha kaffe?"

Sen var det det där med att relatera och referera kors och tvärs (se förra inlägget). Serien Twin Peaks är ett samtida allmängods som de flesta anses ha någon känsla för, tanke om eller erfarenhet av. Det gäller även dem som undertecknad tillhör, människor som inte såg den. Nu närmar vi oss huvudfrågan, den om vad folk i allmänhet förväntas känna till den dag som i dag är. Och det är miljoner gånger mer än vi gamlingar bestods med i vår enkla, första livstillvaro.

Att referera och relatera till Twin Peaks är inte allom givet tydligen

Man kan bli knäpp av att tänka för mycket på språk. Man kan bli knäpp av att tänka för mycket på vad som helst. Minns hur folk i ens barndom brukade kommentera barn som intresserade sig lite utöver det vanliga för ett visst ämne eller hobby. Omgivningen kunde bl a kalla dessa barn och unga ”förlästa”. Det gällde framför allt s k boklig bildning. Ingen blev oroad om man satta och fäpplade med bokmärken i evigheter.

Förläsenhet drabbade en alltså inte, utan – skulle det visa sig – snarare mer av det som på senare tid kallats teflonhjärna. Det gör inget i det stora hela, folk är ju olika, som det heter. Just nu jobbar jag (i denna text) med att komma fram till en beskrivning av det som blivit en ny förbannelse inom ens egen (och andras) språkförståelse. 

Hotellet som i Twin Peaks kallades "The Great Northern"
Bild Allreet, Wikipedia

Ett par överhettade samtida begrepp är referera och, inte minst, relatera. Det börjar bli gott om sånt man inte kan relatera till. Nu gjorde jag det visst ändå på nåt vis, men detta relaterande sker hej vilt och på så många områden att den med gammal svenska som modersmål blir förvirrad.

Det var en kort kommentar i radion som knuffade mig över gränsen till det alltför myckna tänkandet på ett fåtal ord och deras innebörd. Svårt som attan att ge sig i kast med, visade det sig, och saken måste bero ett par timmar eller dar. Kommentaren? Jo, den löd ”Twin peaks, anyone”?

Förklaring till varför folk, bl a man själv, låter som pratmaskiner

Utan att egentligen fatta vad riskkapitalister gör måste jag säga att ordet inte låter vackert. Många människor vill tjäna mycket pengar, ju mer desto bättre. Men det är ingen idé att vara stöddig och tycka illa om detta faktum. I vår del av världen kan man (ännu) unna sig att inte behöva tänka så mycket i penningabanor, varken på det ena eller andra sättet.

Men att höra riskkapitalister tala, tja, då kan det bli knepigt. En sådan berättade om sin verksamhet i ett radioprogram häromdan. Lyssna på hur snacket går kan göra en (mig) ovillig och oförmögen (haha) att förstå en riskkapitalists vardag. Störande är ofta deras företagsskit-

snack (corporate bullshit, som engelsktalande kallar det) som inte låter som ett mänskligt språk. De talar smattrande – ungefär som sportkommentatorer – och betonar nästan varje ord. Den stackatokulsprutestilen är svår att få ut nåt av, även när man bemödar sig.

Naturligtvis är man inte rätt slags åhörare, men det är i alla fall tråkigt att behöva inse hur ini helskotta långt man befinner sig från vissa människors tillvaro. Den här talade bl a om att ”bygga företag”. Så heter det förstås, och det fattar säkert alla andra i branschen, men "bygga" grejer är mer konkret för en del av oss.

Apropå "konkret" kom dödsstöten för mitt goda-vilja-försök när riskkapitalisten sa att de ”konkretiserat ner" något "till” något annat, vad-det-nu-var. Detta slags formuleringar  växer till höga murar mellan människor, hur mycket kapitalisterna än konkretiserar ner sina göranden och låtanden. Det blev till att ge upp försöket och i stället börja fundera över varför man använder ner just här. Ofta verkar det som om upp står för riktningen i de moderna partikelverb som i lika modern tid inleddes med starta upp och öppna upp.

Det räcker inte heller med "stänga" numera utan det ena och det andra stängs ner. Ett vanligt uttryck är koka ner, som sällan handlar om det konkreta koka. Nej, här avses reducera – som man gör med såser. Eller komprimera. Borde inte, enligt den logiken, konkretisera konstrueras med upp?

Läsaren väntar ännu på en klyftig slutsats? Eller på mer substans än detta lufttugg? Då kan jag ge ett tips: googla de två fraserna ”konkretisera ner” respektive ”konkretisera upp” och läs AI-översikten som klargör de båda. Ha luktsaltet nära.

Det vimlar av avbräck. Om än inte av ekonomiska slag så mentala

Ju mer utplattat och torftigt språket blir desto mer komiska låter samtidens många misstag. Vilket inte är meningen och egentligen inget att småflina åt. Det är närmast tragiskt att det sker så ofta. En platta (man säger nog album i dag) recenserades i ett av P1;s kulturprogram. Recensenten hade en del invändningar mot låtarna, men någon föll honom på läppen, för han sa om en av dem att den var ”ett skönt ljust avbräck mitt i ett annars mörkt album”.

Det är inte konstigt att folk gör det här felet, men det är alltför vanligt. ”Avbräck” låter lockande nära ”avbrott”, men särskilt ”ljust” är det sällan eftersom det betyder ”förlust”, eller ”ekonomisk skada”. Så har innebörden varit sen SAOB skrev om ordet 1898 och fram till och med våra dagars SAOL och SO.

För några veckor sen antecknade jag ett par några meningar för att kunna läsa om då och då och undra över vad fasiken som menas. De ligger helt utanför de vanliga klagomålen, men språkknepigheter kan se ut hur som helst. Det här meddelandet (eller vad man nu ska kalla det) står i min mobil ibland: ”Du använde din telefon 12 h 53 m mindre än du inte använde den en vanlig dag då du var vaken”. Bara tidsmåttet ändras, men gäller alltid något som är kortare eller längre än jag inte använde den en vanlig dag då jag var vaken. Att inte begripa är inget nytt, min hjärna har en stängd dörr som andra människor inte har några problem att öppna.

Det gör ju inget, det handlar inte om något livsviktigt. Men så här låter en av vår tids högintressanta nyheter från kändisvärlden: ”Den amerikanska popsångerskan Chappell Roan ber om ursäkt efter att fotbollsspelaren Jorginho anklagat hennes säkerhetsvakt för aggressivt beteende mot Jude Laws barn”. Det går att bena ut budskapet – eller vad man ska kalla det – men det är en så konstig sak att publicera i en svensk dagstidning att man får dåndimpen.

Åsikten om sommartider: ”nej, nej”! Och lite om andra slags regler

Apropå slå i klockor (se slutet på gårdagens text) kan ibland klockorna själva slå (väggklockor), men vi människor har inte "slagit i" dem. En del personer har förbannat dem en smula alldeles nyligen. Inte klockorna i sig precis, utan ”dom som har hand om’et”. Och dessa bestämde att Sverige skulle införa sommartid 1980.

Det är 56 år sen, men ännu berättar tidningar (och andra medier) minnesregler om trädgårdsmöbler som ska ställas fram och illustrerar med bilder så vi ser vilka möbler det gäller. Själv skulle jag säga ”ställa ut” dem, men då blir problemet hur man ställer ut klockan.

Frågan i sig är knappast hjärteslitande. Ej heller hjärtslitande, och i skrivande stund ser jag att Words stavningsprogram ”godkänner” båda. Som vilken modern ordbok eller språkvetare som helst: det är ”bruket” som bestämmer”. Och folk säger väl vad de vill? De tre stora ordböckerna svarar om första ordet: ”Inga träffar på hjärteslitande. Menade du hjärtslitande?”

Ja, tänk för att jag gjorde det. Det finns fler "i häradet": hjärtekrossande. Här meddelar ordböckerna ”Inga träffar på hjärtekrossande. Menade du hjärtekrossare?”. Nej, för tänk att jag inte gjorde det. Men folk säger ofta att något är ”hjärtekrossande”, vanligen med ett e som bindevokal. Vad de gör, de med slitna och krossade hjärtan, är ändå att använda en bindevokal som är korrekt (eller var, är bäst att tillägga).

Problemet är att själva ordet inte finns, varken hjärtekrossande eller hjärtkrossande. Här man har översatt ”heartbreaking” – det finns mycket av varan på engelska – med ”hjärtekrossande”. Många svenska ord som slutar på -a får -e som bindevokal, alltså när de binds ihop med ett annat ord: Flicka - flickebarn, historia-historielektion. Det gäller inte samtliga ord på -a, men, återigen: de som talar översatt engelska har i alla fall lytt en gammal svensk skrivregel.

När ord och uttryck har passerat sina så kallade bäst-före-datum

Många talesätt och uttryck blir kvar i språket även när de sen länge tappat relevans. Att något sker eller dyker upp ”som ett brev på posten”, säger inte många längre. Åtminstone inte om de tänker på innehållet. Däremot finns det de som passar många på att skämta med dessa uttryck genom att på lämpliga vis omforma dem.

Det kan också gälla att något ”går som tåget”. I båda fallen kan man lägga till ett par ord: ”som ett brev på posten förr”, eller att något ”går som tåget brukade förr i världen”. Det här är språkliga tilltag som borde uppmuntras, de visar att människor tänker på vad de säger.

Längre bakåt i tiden hamnar den fras som brukar vara svar på ett knepigt spörsmål: ”Ja, det är ju 10 000-kronorsfrågan”. Man hör det sägas av personer som föddes många år efter det att tv-programmet med samma namn (Tiotusenkronorsfrågan) slutade sändas. Den behöver folk förstås inte känna till, möjligen undrar de vad det är för skruttigt pris i en tävling.

Å andra sidan har en modern frågesport dragit ner på sitt pris för det som kallas ”sekundstriden”. Det gäller underhållningsprogrammet Muren i tv4, där deltagare de första åren kunde vinna 25 000 kronor, något som nu förvandlats till 20 000 i besparingstider.

Inslaget Panelen, i senaste Godmorgon världen (P1), handlade också om ekonomiska frågor, av det tyngre slaget. En av deltagarna sa: ”Vi borde använda den här krisen för att verkligen slå i alla larmklockor”. Man kan inte begära korrekt språk när folk pratar utan manus, men frågan är i alla fall vad utsagan har för bakgrund, d v s hur den kom till. Kul låter den hur som helst: KLING-KLONG.

Knut stod vid en knut och knöt en knut – ett verb-komihåg från förr

Det var inte länge sen bloggen skrev om nån som ”löste ut” konflikter. D v s ”löste konflikter” som vi enkla själar säger. Häromdan sa en partiledare: ”Vi löser ut våra frågor”. Såna här bagateller (kan man kalla dem om man är sån) löser ut en viss vrede hos undertecknad.

Frågan är också huruvida man löser (eller löser ut) frågor, det är väl problem man löser? Synonymer. se, vanligen mycket användbar sajt, skriver att ”lösa ut” betyder ”friköpa/lösköpa”, och ger exempel som ”de får lösa ut oss” och ”mottagaren får en förfrågan om att lösa ut breven”. Svåra grejer, det där.

Om vi nu tar och går till vad som ibland är motsatsen, ”knyta, knyta ihop”, blir det också lite ryckigt. Speciellt när det gäller tempus. Här visar sig AI, det lilla framtidshoppet, ha samma föreställningar om verbet som man själv. 

Knutit en knyt. L Chouette, Unsplash

Knyta (och smyga, tryta, ryka m fl) är starka verb, och byter vokal när man böjer dem efter tidsform. Här blir det dock rena vilda västern. ”Knutit” blir ofta knytit, man hör rykit och nysit och så vidare.

AI föreslår gamla verbformerna, men vi kommer nog snart att få höra starka verb förvandlas till svaga – enligt de nyss nämnda exemplen. Men den Annorlunda Intelligensen gör halt vid ”byta” och säger att det ”i modern standardsvenska” böjs svagt: byter – bytte – bytt.

I dialekter eller hos många medborgare i allmänhet är preteritumformen ännu ”böt”. Bruket jazzar även hos lyste ("lös") och fler jag inte kommer på. Från en av nutidens stajlister, de som ”piffar upp” folk till oigenkännlighet, kom följande förklaring till ett plagg, den återigen populära knytblusen: ”Och den här har jag knutit till en knyt”.