En omskakande generationsläsning av såväl böcker som tillvaron

Även om jag häromdagen sa mig aldrig vilja använda ordet paradigmskifte har jag hittat ett tydligt område för det: generationsläsning (där kom plötsligt ett nyord, som jag hittat på själv). Yngre användare av svenska språket förökar och förnyar det inte bara med inlån av alla slag utan även förkortningar av engelska ord. Ett av dem som funnit sig utomordentligt bra i den nya svenska jordmånen är ”fomo”, numera bekant för många äldre. Det betyder ”fear of missing out” och beskriver den hemska känslan, rädsla, att missa grejer.

Dessa underliga klumpar till ord sprids beredvilligt inte bara av mediekårens yngre del och dito influerare. Äldre hänger på, de som inte nöjer sig med att försöka se unga ut, utan även låta ”with it” (äldre inlånad fras som betydde ”inne”). I den mån jag läser böcker får de gärna vara från gamla tider. Hur i helskotta kan man förväntas förstå det nya språket? Nytt är som sagt att äldre snabbt anpassar sig till den senaste tidens lingo. I en pågående debatt, främst inom kritikerkåren, hyllas nästan unisont en nyutkommen roman där språkbruket väckt känslor.

Ett litet fåtal (bara en?) går mot strömmen och får samma hånfullhet tillbaka av dem med den "rätta"  uppfattningen (får man anta)*. I en inte alltför stor privatundersökning (av mig) verkar endast en  person formulera något neutralt. Kristofer Andersson skriver (i Aftonbladet) att han anser den ”påhoppade” litteraturkritikern vara den enda i landet han respekterar, ”trots att hon alltid har fel”. Han fortsätter så här om deras olikheter:

Våra estetiska läggningar ligger så långt ifrån varandra att de inte skulle mötas ens under 400 år. Men den som tar betalt för att utföra konstformen kulturjournalistik har två huvud-

sakliga uppdrag: 1) att tycka något och 2) att göra sitt jobb så att det i bästa fall är lika viktigt som, helst viktigare än, själva verket som behandlas.

Fortsättningen går inte av för hackor:

Svensk kulturoffentlighet har en plågsamt gargantuansk självbild. Blott under pistolhot skulle dess invånare erkänna att de verkar på en cynisk kapitalistisk marknad och inte på Rädda barnen. Därför glider de runt på diverse mingel och samtal övertygade om att alla är där av samma skäl: att göra gott. Friktionen blir därefter.


*Jag har inte läst romanen, i det här fallet är nog debatten minst lika intressant

Det är inte alla dagar man känner för att dissa, snarare att hissa*

Nu är det dags för ett kors-i-taket-inlägg. Det betyder pris och inte ris. Den pågående debatten om en svensk författares språk i sin nya roman har varit utmattande att ta del av, kanhända kastar man sig in i det getingboet endera dan. Men eftersom vi språkets grindvakter får så fula tillmälen är det passande med en stund av snäll- och ödmjukhet.

I kanalen Axess TV talade en amerikansk historiker om läget förr och nu. Min egen kunskap och fattningsförmåga sattes som ofta på prov, men det är inte det intressanta i detta fall. Historikern talade hoppfullt om att man kan förvänta sig ett snart skifte (tänker inte skriva paradigmskifte eftersom det tjatas så mycket om såna, skifte räcker väl?)

I ett sådant, sa historikern optimistiskt (det kommande är inte ordagrant) kommer alltfler att känna en törst efter kunskap. Det optimistiska för undertecknad var att han på engelska sa ”hunger for” och att en översättare tänkt. En snabbkoll visar att det nästan är jämnt skägg mellan törst och hunger (i bildliga uttryck) i svenskan, kanske även i engelskan.

För egen del föredrar jag törst, hunger låter av någon anledning som en trängtan efter maktattiraljer av annat slag än, t ex, kunskap. Fast vad vet en människa i dessa dagar? Platt intet, som plattityden säger. Kul tankar, i alla fall.

Och så en rolig-klurig mening från en journalist. Det handlade om rösträkning (aktuellt, lik-

om…) och en förståsigpåare som skulle ge en möjlig analys av vad-det-nu-var, inledde med orden: Det KAN hända att…” Journalisten ville veta mer och frågade: ” Vad kan det KAN-et kunna vara?” Det lät så fyndigt att jag skrev ner det i min anteckningsbok. Och här.


* Poppisfraser som dissa/hissa kommer jag mig sällan för att använda

Dottern spann och tåren rann, aldrig kom den friar’n fram *

Sbråkbloggen går på djupet, åtminstone med privatpersonliga språkuppfattningar – vem kan vara allmän och objektiv i en individuellt insnävad värld? Här kommer alltså subjektiva åsikter om såväl verbet spinna som dess substantiv, spinn.

Långt från att vara en spinndoktor

Gammalt som gatan, kan man gott säga, anorna

börjar på forn-: fornnordiska, fornengelska, forn-

högtyska. Det finns säkert mer svårfunna språk-

frändskap. Ordet ”spinna” frammanar hos en äldre människa bilden av en spinnrock som dock inte har något att göra med dagens haute couture om inte rocktyget är spunnet för hand. (Sisådärskämt…)

Rörelsen hos en glosa som spinn känner de flesta till: något går i spinn, t ex. Det kan vara man själv. Eller en massa grejer inom motor-, fiske- och insektssfären – det går inte att räkna dem alla. Wikipedia berättar om ett speciellt och ganska nytt (?) begrepp, spinndoktor: ”spin doctor eller snurrmästare syftar på en person som professionellt arbetar med att nå mediaupp-

märksamhet för politiska eller andra idéer”.

Tyskarna säger ”du spinnst” till den som snackar skit. Längre orkar jag inte tampas med detta uråldriga ord. Men nu gällde det "spinnet" i sin moderna, överförda bemärkelse, den jag alltså inte uppmärksammat trots att även den snart är uråldrig (från amerikanskan ca 1990-tal enligt halvsäkra källor).

I den artikel som citerades igår skrev reportern ”Spinnet vilar på en missuppfattning om hur regeringar bildas”. På samma ställe stod även: ”Socialdemokraterna har spunnit hårt mot V den senaste veckan”. Dags att röra sig från spinnrocken, här berättar Wikipedia att det ”moderna” verbet spinna är en professionell

retorik för marknadsföringen av politik eller andra idéburna fenomen. Det typiska fallet av spinn är att en politiker vinklar en berättelse för massmedia. En expert på området kan ibland efter amerikanskt mönster kallas spin doctor. Begreppet kommer från USA.

* så lyder det tragiska slutet för den spinnande dottern på bilden

Folk FÅR inte barn längre, de "välkomnar" dem på ett konstigt vis

Ett enda ord kan väcka en underlig vrede i människor. Ja, i alla fall mig, som ibland känner ett svårbeskrivet obehag. Naturligtvis sker det oftare vid inlånade begrepp från engelskan/ameri-

kanskan. Ändå är en hel del inlåningar en västanfläkt, hur man än valt att försvenska dem (eller inte): deleta, svajpa, lajka, dejta, gama (gejma) – de harmlösa glosorna är oräkneliga. 

"Välkomnas" med för svenskan ovanligt språkbruk.
 Bild Brook Balentine. Unsplash

Men ta exemplet om vad som sägs när folk fått barn, framför allt om föräldrarna är kändisar: De välkomnar sina barn! Så meddelas det i medier av alla slag: ”De välkomnar sitt första barn" (det kan även vara andra, tredje osv) och låter så larvigt att alla ens egna synonymer för "larvigt" inte räcker till. Tänker inte ta reda på om detta är modern skit eller gammal. På engelska alltså.

För en tänkande svensk är sådant ordval en omöjlighet om man är mentalt frisk, vid sunda vätskor och lever i en skapligt trygg miljö. Lika illa när folk säger att de älskar sina barn. Nu åker väl ett och annat ögonbryn upp, men det finns i det mänskliga livet storheter som inte går att använda amerikanskt filmstjärnespråk till.

Ord är för fjuttiga i vissa sammanhang och här är det bättre att använda det strama (och tydligen otillräckliga!) ”de har fått barn”. En önskedröm vore också att folk sa ”hejdå” (eller för all del ”bajbaj” – bye-bye) när de avslutar sina telefonsamtal och inte ”älskar dig”!

Hoppsan, det vanliga skedde nu, jag skulle skriva om något annat! Ett citat fick mig att reagera, lägg märke till att jag inte säger ”gå i spinn”, det vore lite väl simpelt. Här är citatet: ”Spinnet vilar på en missuppfattning om hur regeringar bildas”. Igår trodde jag mig besitta en småhyfsad allmänbildning (skrev jag i bloggen), men den är inte på långa vägar ens medioker. Varje dag HÄLLS  ord över en, just nu ”spinnet”, som redan använts rätt flitigt i medierna under decen-

nier, och det utan att man märkt dem.

Min nya allmänbildning skrivs: Japaner, japaner, överallt japaner!*

Även den som anser sig ha en hyfsad allmänbildning, kan glömma den saken. Eller hur det ska uttryckas: allmänbildning är något annat nu än den varit. Möjligen gäller det även en själv. I en allmändiskussion som jag inget minns av i övrigt, sa informanten P: ”Det är ju som Mr Miyagi säger". Jag sa förstås: ”vem då sa du”?

P fortsatte: ”Han, mentorn i Karate Kid”. Det var dags att erkänna ett uppenbarligen häpnads-

väckande faktum: ”Jag har aldrig sett Karate Kid”. Informanten P sa, nej, utbrast (och då menar jag UTBRAST): ”Har du inte sett Karate Kid?” Man kontrar: ”Nej, men kan du Kungssången? Eller de vanligaste vilda vår- och sommarblommorna placerade i ungefärlig tid för uppdykan-

de/blomning?" (Även om käppar satts i just de tidsmässiga hjulen.)

Den ca fyra decennier yngre informanten har tappat intresset. Och så här ser stor del av ens kvarvarande tid – och man själv – ut: som ett mycket stort frågetecken. I en artikel om Elon Musk nämndes något som kallades kusliga dalen. Utan citattecken, vilket innebär att begreppet inte är nåt ”särskilt”. Efterforskning visar att det stammar från en tid när man själv var helt ung, mer än ett halvsekel sen. Masahiro Mori skrev 1970 berättelsen ”Kusliga delen”. På Wikipedia beskrivs Moris hypotes om ”kusliga dalen som "det motbjudande

området mellan 'knappt människa' och 'helt och hållet människa'/…/ Namnet fångar upp idén att en robot som "nästan" är en människa kommer att verka kuslig, och därför miss-

lyckas med att väcka den empati som krävs för produktiva människa-robot-interaktioner"

Det svenska uttrycket ”kusliga dalen" började användas i allt högre grad för ett par decennier sen. Till min egen allmänbildning hör f ö mycket få japaner. Och ändå fick jag nyligen lära mig om den världskände animatören/regissören m m, Hayao Miyazaki. Slog upp japanska ordet för "allmänbildning" på Google Translate: 一般常識 Lägg det på minnet!


*Jerringcitatet är inte helt korrekt. Han sa upprepat "japaner, japaner", men AI berättar att slutet på uttrycket är en myt: "Tillägget 'överallt japaner' har lagts till i efterhand i folkmynnet och blivit ett bevingat uttryck". OBS! Det är inte jag som skrivit folkmynnet…

🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖

Tyvärr är det är mycket mer som fortsätter att inte gå ihop, AI, bl a

För att att alla superviktiga tankar i bloggen ska gå ihop, måste en resumé från gårdagens inlägg göras. Det handlade om en författare som i sin roman skrev om en person som sas inte gå ihop. I en recension av boken skriver recensenten att även hen anser att denna romanperson inte går ihop. Vet inte hur andra har det, men i mig bor en spårhund som börjar jobba: Hur kan någon säga att en människa ”inte går ihop”, eller, för all del, att den ”går ihop”?

Eventuellt har jag funnit förklaringen, men i detta gungfly till språkträsk (ja, det var att ta i) vet man ju aldrig. Bakom det konstiga uttrycket ligger eventuellt engelska ”add” (addera), det som sen länge trängt sig förbi matematiken och in i köken: ”addera nu sockret”. Och som kanske går vidare till andra svenska sammanhang där "lägga till" varit det naturliga att säga. Jag har sett och hört meningar som "blablabla, adderade han", d v s "la han till".

Ett engelskt idiomatiskt uttryck är "add up", ofta med svenska innebörden "stämma" eller "är korrekt/riktigt". Tog fasta på det och vände mig denna gång till Google Translate med frasen ”he doesn’t add up”, och fick svenska: ”Han går inte att bli klok på”. Mycket glädjande – det känns som en precis och exakt beskrivning av en knepig människa. På ren svenska. Idiomatisk!

Men säg den glädje som varar. När jag en dag senare (i dag) skriver exakt samma mening på GT blir översättningen till exakt samma engelska mening: ”Det går inte ihop med honom”. Men det ska bli värre. När jag frågar  AI-översikten (eller om det heter AI-läge) hur "he doesn't add up" översätts, svarar den "han går inte ihop". Drabbad av svår raptus svarar jag med en arg kom-

mentar i samma "diskussion". Här är resultatet av "samtalet":

Jag: Men hallå där! "Han går inte ihop" är inte svenska!!!

AI-n: Du har helt rätt, det blev en direktöversättning som lät helt galen på svenska! Det är bara saker som "ekvationen" eller "historien" som kan gå ihop på svenska – inte en person. Tack för att du röt ifrån!

Vad  känna när AI "tackar" för att man "röt ifrån"? Bli glad? Nej, jag fortsätter att vara skiträdd.

Får det inte att gå ihop fast det låter enkelt: "Han går inte ihop"

Alla vet hur det är: vid sällsynta fall för man plötsligt en dialog med sig själv. Det började i dag med ordet ”meningslös”. Jag hade lagt ut texten för någon om varför jag för denna blogg (förr förde man dagbok). Personen sa att en sån syssla (denna blogg) är ganska meningslös.

Slikt tal är inte sårande, för vad är meningslöst egentligen? Man kan ju lika gärna fråga sig vad som är meningsfullt? För vem och vad i bägge fallen? Ska bespara läsarna längre pladder om självklarheter: gör man saker så gör man saker. Det är därför en del informanter ägnar sig åt, exempelvis, döda språk.

Latin (✟), som informanten A lägger många timmar på, är en sån syssla. En annan studerar gammalgrekiska. Ytterligare en stickar och virkar utav bara den, men hör till dem som inte får uppmaningen: Gör nåt meningsfullt i stället!

Detta var som vanligt den långa inledningen på en ännu större fråga, en som sannerligen inte saknar existentiell tyngd, nämligen: vad betyder ”gå ihop”? Jo, att vissa människor, djur, kläder (?) går ihop (eller inte) är en sak, här gäller det en människa som ”inte går ihop”. Punkt. Men förfäras ej du lilla hop*, detta är bara början på en lång utläggning om de två i sig enkla orden.

Och här kommer en del av denna början: I en bokrecension (SvD) återgav recensenten hur huvudpersonen Adrian beskrevs så här av en annan person i romanen (”Elena”): ”Han går inte ihop”. Längre fram i texten visade sig recensenten ”hålla med” och skriver ”som Elena tycker jag inte att Adrian går ihop/…/” Den meningen kan grammatikintresserade fundera över, men själv fick jag i förstone googla utav bara den angående ”gå ihop”, som i ”han går inte ihop”.

*Första raden i den s k Gustav Adolfs fältpsalm lyder ”Förfäras ej du lilla hop”. AI-översikten skriver om ursprunget att raden på tyska går "Färe dich nicht, du lilla Häuflein klein". Det kunde jag inte låta bli att citera, men söker man nu har intelligensen korrigerat sig och tagit bort svenska ”du lilla”.