Mer om en gammal bok vars betydelse inte ska underskattas!

Inte jättekyrklig eller -religiös måste man ändå få tänka, tycka och känna ett och annat inför den nya bibelöversättning som ärkebiskopen ”avtäckte” på Bokmässan. Använder citattecken för en sån ”händelse”, i egenskap av vanlig människa kan man tycka att det låter sisdär.

Men visst, sån är världen vorden, lite modernt halvsvulstig! Från olika håll kommer diverse åsikter om den nya översättningen: att den ligger för nära den förra i tid, att den är så bra samt att den är så dålig. Man är ingen expert på området, men det är lätt att falla för Björn Wimans (kulturchef, DN) allmänfolkliga (tror jag) uppfattning.

Ska nu slött citera ett par av de nämnda olika hållen. Björn Wiman skriver (DN, 24/9) att bibelns språk inte är ”en angelägenhet bara för teologer eller Svenska kyrkan, utan en del av den svenska kulturen”. Där håller jag med. Bl a ondgör han sig över att ”Herrens bön”, eller ”Fader vår” nu skiftat gestalt: från originalet där den börjar ”Fader vår, som är i himmelen” till översättningen 1981 med inledningen ”Vår fader, du som är i himlen”. Här behålls dock rytmen, anser han, och jämför med nya: ”Vår Far i himlen!” Men lägger till att den åsikten är

en detalj, en skönhetsfläck i en på många sätt lödig översättning, som på andra ställen återupprättar en del av den karga skönhet som den uttalade vurmen för vardagssvenskan tvättade bort i översättningen från 1981.

B W efterlyser författare som hade kunnat ge slutresultatet ett stilistiskt bättre språk, och tror att ”den ordagranna troheten till grekiskan varit viktigare än en god och stilsäker svenska”, samt kallar texten ”kantig och oskön” på vissa ställen.

I en s k understreckare (SvD 25/9), beskriver Dick Harrison fermt Gustav Vasas bibel från 1500-talet: att bl a språkdräkten i den fick ”ofantligt inflytande ”på svensk bildning, svenskt tungomål och svensk kultur i allmänhet”. Och att det är ”påfallande lätt att än i dag läsa den och tillgodogöra sig inne­hållet”.

PS Amenvatusan! Nu har ett par rader om de mer entusiastiska mottagarna av översättningen fallit bort. Dem ska jag söka i Words "versionshistorik" och återkomma. Sånt här får inte ske...

Här samsas lite spretande tankar kring bibeln och Strindberg

Det är aldrig fel att sopa rent utanför egen dörr, och här kommer lite av sådan städning: med 

en blandning av skuld, skam och vidlyftiga ursäkter är det bäst att än en gång come clean och lägga korten på bordet: stup i kvarten faller även jag (min Brutus) och brister ut i engelska fraser just like that.

Ändå tänker jag en smula klandra dem som inte borde göra så, i radion, och i egenskap av bibelöversättare. Ett program handlade om den nya översättningen (redan, efter den senaste, Bibel 2000). Jag lyssnade uppmärksamt, men ryckte förstås till när en av dem som arbetat med bibeln sa: ”På nåt sätt är bibelöversättning alltid ett work in progress”.

Ytterligare en berättade att en översättning alltid är en tolkning och att översättningarna skiljer sig åt. Jo, det kan man förstå, men personen la sen till om hur det var att få delta i arbetet: ”Översättare som jag är kan jag inte hitta nåt bättre uttryck än once-in-a-lifetime-upplevelse”.

Jag menar inte att låta näbbig, men som icke-översättare går det att tänka sig uttrycket ”en en-gång-i-livet-upplevelse”. Eller varför inte titeln på en Zarah-Leander- hitlåt: ”Det sker blott en gång”. Och så blir det åter uppenbart hur asgammal man är: ett sånt språk! Blott!? Även om samtalet i övrigt var någorlunda intressant kan det inte annat än komma för en hur mycket av allt som har bara ett fåtal decennier på nacken måste slitas upp, för nu finns nya tolkningar!

Kära hjärtanes! vill man nästan utbrista. Samt göra nåt man aldrig trott: citera Strindbergs ord om tidens gång. Hans dikt Esplanadsystemet inleds med unga, glada rivningsarbetare som river ner de gamla kåkarna. Här är slutraderna:

                             

"Min" översättning från 1917 duger ännu

En gammal man går där förbi
Och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
När bland ruinerna han kliver.

–Vad skall ni bygga här min vän?
Skall här bli nya Villastaden?
– Här skall ej byggas upp igen;
Här röjes blott för Esplanaden!

–Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? – Det är förskräckligt!
–Här rivs för att få luft och ljus;
Är kanske inte det tillräckligt?

Går man ändå in i "skönhetsvärlden" hoppar man högt av skräck

Vore dumt att påstå att ens forskning är särskilt framstående, men det gör inget. Man inte är knuten till något allvarligare forskningsinstitut än ens eget. Likafullt kan det dra ut en i mänskliga tassemarker. Trots försök kommer jag inte loss från de två senaste inläggens ”skönhetskommentarer”, men betänk: bloggens främsta anledning är språkfördärvet.

Bäst att först göra avbön om det som komma skall, i det här j-a landet kan man inte ostraffat sitta och ha (egentligen rätt vanliga) åsikter. Försiktigheten gäller t ex ett program där vissa inslag går ut på att stajla, som det heter, människor som kan se ut som en själv. Att folk som jobbar med smink och hår har sin egen terminologi är inte konstigt, men citat från detta program och andra ”skönhetsställen” har inte för avsikt att klanka ner på just dessa individer. Den större upprördheten i Sbråkbloggen gäller dem som har språket som arbetsredskap inom medier, myndigheter och läroanstalter.

Här ett par citat, tips, från frisörer/hårstylister: ”Jag vill gå varmare här”. Och: ”Gå au naturel* och framhäv det varma och guldiga i håret!”. Problemet är det lilla verbet ”gå”, bra mycket mera använt i engelskan. Vänder man sig till Cambridge Dictionary (grammatik) förklaras detta ”go” så här: ”We use go + an adjective (complement) to describe changes to the state of things”. Alltså, engelskan använder ”go” plus ett adjektiv för att beskriva förändringar i sakers tillstånd (ingen vidare översättning kanske, men sann).

Sen ett exempel: ”Don’t let the coffee go cold”. På svenska: låt inte kaffet kallna (bli kallt). Från annat ställe: ”go bald, go yellow, go red” – bli skallig, bli gul (gulna), bli röd (rodna). Det här liknar (min käpphäst!) ”när det kommer till” som nu blivit gängse i svenskan och som gör att när det gäller, handlar om, rör m fl begrepp dör. Det är ett stort ingrepp som experter nonchar (nonchalerar).

Rolig och/eller hemsk var makeupkommentaren ”jag ville få hennes ögon att poppa”. Och jag, en enkel 76-åring som vet att verbet ”pop” bl a betyder ”hoppa”, tänkte att nu går de väl väl långt, de här sminkartisterna! Slår man svenska ”få ögonen att poppa” beskriver sminkösen AI det så här: ”Du får ögonen att poppa genom att använda kontrastfärger som matchar din specifika ögonfärg och ljusa upp ögats inre vrå”. Vi människor skulle säga ”framträda” för ”poppa” i detta fall.

Men man kan gå (se vad jag skämtar) ännu räddare: På den gigantiska webbplatsen Reddit, skriver en person: ”Första gången mitt öga poppade ut var för 8 månader sen när jag försökte få mina ögon att se stora ut genom att lyfta mina ögonlock…/”


* Intressant blandning av översatt engelska samt franskt uttryck. Uppmaningen är ”var naturlig”, alltså: ”behåll din naturliga hårfärg”

Pajasbyxor stora som hus, hur hamnar de i en blogg om språk?

Kalasbyxor i går, clownbyxor i dag. Så kan modet ut. Men full koll, som det heter, har man inte. Krialäsaren och dito lyssnaren (har hittat på orden, slå inte upp dem), d v s jag, har dock missat något viktigt. De enormt vida byxor som sista tiden flaxat förbi i verkligheten och medierna (programledares klädsel), kallas pajazzobyxor. Har jag varit övertygad om.

Av alla språkgalningar har just jag läst fel, de går under namnet palazzobyxor. Misstaget får placeras i det folketymologiska rummet, där man säger jämmeriad (för jeremiad), hjortronsalt (hjorthornssalt), vinbärssnäcka (vinbergssnäcka). Ordet pajazzo är svårt att hitta, men SAOB har med det, då försvenskat till pajasso.

Från operan Pajazzo 1892 (Wikipedia)

Ursprunget kommer från en ”groteskt kostymerad komisk figur i den italienska folkkomedien” (SAOB) och denna pajas har en mängd stavningar under olika tider samt i olika språk. ”Pajazzo” är även namnet på en opera (1892) av Ruggiero Leoncavallo.

Den nya palazzobyxan, då? Den som är så vid och lång att folk snubblar på den och slår sig? Jo, ordet ”palazzo” är italienska för stort hus, palats, så enkelt var det. Under årens lopp när unga släktingar och vänner tittat på bilder av oss äldre som unga har de skrattat ihjäl sig åt våra töntiga kläder. Jag säger bara det. Samt att de många kvinnor i olika åldrar som gick runt i tajta tajts nu har palazzobyxor.

Det får räcka med mode och kläder på ett tag. Smink är för allvarligt att tänka på, när barn ner i åttaårsåldern utför ”hudrutiner” för att ”ta hand om sin hud”. Och deras mammor är behjälpliga med hudkrämer och smink (har jag sett och hört).

Ingen tillväxt utan kommers: släng dina för långa/för korta brallor!

Det var väl ingen som trodde på det som förutskickades igår: att bloggen skulle handla om mode, smink och kläder. Men si, det var fel, för de är också intressen, på samma sätt som språkjoxet. Alla dessa ämnen har nämligen stora likheter: Beständighet är inte deras främsta egenskap! De förändras med samma snabbhet numera, p g a alla-vet-varför.

Vad som däremot inte ändras är undertecknads förvåning över massornas lydnad. Ingen klarar sig undan helt, men här kommer ett par exempel ur en förhållandevis lång levnad. Med vidhängande omväxlande klädproblem: de påhängda plagg som dikterades nånstans ifrån.

Många barn (särskilt flickor) på 50- och 60-talen hade kalasbyxor. Det var inte mycket av kalas över dem, de var främst värmande, tjocka strumpbyxor som bars under långbyxor och kjolar. Unga flickor och kvinnor drömde mardrömmar om att gå ut i enbart kalasbyxor: att ha glömt långbyxorna eller kjolen över dem. Men sen länge går kvinnor i alla åldrar i såna brallor utan att drömma mardrömmar (såvitt man vet) om klädseln. Och de nya "kalasbyxorna" är betydligt mer åtsmitande än de äldre barnvarianterna.

De ”utställda” (utsvängda, säger man visst nu) långbyxorna var en stor modesak för unga på 60- och 70-talen. De var det enda raka (!) att ha, tyckte jag, som (det har bara hänt den gången) hade en genomtänkt teori om att de var den optimala och snyggaste klädseln: nertill bildade de en bred bas för kroppen och skapade tillsammans med axlarnas bredd en harmonisk balans (släng dig i väggen varenda åldrig designgubbe, här finns det tankar, förstår du!).

I flera år stretade jag emot, sen tog de raka byxbenen över världen. Överväldigad av detta modeövergrepp har jag låtit bli att senare falla för ¾-byxor (capri- eller piratbyxor). Detsamma gäller "långbyxor" som flaxar en decimeter ovanför foten: Vill inga andra längder ha än de långa. Dock inte så ininorden långa och vida att man snubblar på dem. Mer mode imorgon.

Jämfört med engelska "intelligence" är vår enkla "intelligens" intet

Nutidsspråkets analfabet (jag) skriver som bekant ner ord och meningar – excerpter – som är mig svårbegripliga. Wikipedia beskriver excerpter mycket kortfattat som ”kortare utdrag /ur skrift/”. Jag lärde mig ordet för länge sen under studietiden och då i ett sammanhang som hade med ordboksarbete att göra. Som en artikel (SvD, dec -23) om Cecilia Bergman som arbetar på SAOB:s ordboksredaktion. Hon säger:

Vårt arkiv omfattar drygt åtta miljoner handskrivna citatlappar (excerpter) samlade i små papplådor (kapslar) och utgör grunden för ordboksartiklarna.

Åtta miljoner är svårt att slå, men mina är ändå rätt många, nerskrivna på kuvert, reklamblad, kvitton och diverse andra papperslappar. De ligger utströdda här och var, så det vore inte dumt med en redaktion som sammanställer dem. Tyvärr är bloggen en enpersonsredaktion.

På ett reklamblad från en känd livsmedelskedja står nerklottrat ”men han har mest intel”. Inget om varifrån eller varför. Eller, jo, det är antecknat för att jag undrat vad i helskotta ”intel” är. Fantasi har man stor nog för att gissa, men glosan känner jag icke.

De två yngre ordböckerna, SAOL och SO, svarar: ”Inga träffar på intel. Menade du inte, intet eller incel?” Nej, det gör jag inte, det skulle inte stämma bra med meningen: ”han har mest intel”. På en babbelsajt hittar jag dock en person som i forumet ställer frågan: ”Någon som har intel på vad som händer på…”

Den enda som kan svara visar sig vara AI, som beskriver betydelsen så här: ”Information, underrättelser eller hemliga uppgifter”. Var beredd på ”intel”, har det inte redan dykt upp överallt så gör det det snart! Förkortning av engelska ”intelligence”, som har fler innebörder än den enkla intelligens svenskan har. Eller vad vet jag i dessa dar att svenskan har? Vet jag nånting? Förhoppningsvis fick den person som undrade om nån hade ”intel på vad som händer” ett svar. Själv har jag lite intel om vad som händer på bloggen i morgon: det blir mode, smink och kläder.

En ros, en häst och en tomte är överenskomna, men resten då?

I min närmsta krets finns de som fattar väldigt mycket av grammatik, i svenskans och i andra språks. Inte för att jag hör till dem, men vill påstå att en känsla av ”vad det heter” är ganska stor. I alla fall ungefär-ish (som nån sa på allvar häromdan), vilket torde betyda ”cirka-cirka” eller liksom-liksom”. 

Fotbollsspelare utklädd som eller till tomte? Bild Wikipedia

Men det är svårt att pressa dessa grammatik-

kunniga med återkommande frågor om besynnerligheter så jag fristajlar. Som i senaste problemet. Inga detaljer är för små för mig, men få är intresserade. En reporter berättade om en amerikansk fotbollsspelare som spelat amerikansk fotboll (notera gärna min kunskap i fotboll!).

Det är nästan allt jag minns från inslaget, förutom att reportern sa att killen ifråga ”ser ut som jultomten” (civilt) och ”brukar klä ut sig som jultomten”. Ligger nån slags diagnos bakom? Hos mig, alltså, för hjärnan bråkar och undrar vad ”brukar klä ut sig som jultomten” betyder?

Har det något att göra med att jag hör till ”större-än-mig”-förespråkarna? Vissa i omgivningen brukar hötta med fingret och säga ”det heter större än jag”. Sen exemplifierar de med nåt konstigt: att det är en förkortning av ”större än jag är” (vilket man aldrig hört eller sett skrivet i sin dag): man kan inte säga ”större än mig är”, flinar de menande. Kanske, tänker jag, påverkad av dessa höttande, heter det egentligen ”han brukar klä ut sig som jultomten brukar göra”.

Ändå vill jag nog svära på att det heter ”klä ut sig till jultomten”. Men vad är ett ”som”? Vad är ett ”till”? Är det inte skit samma? Tänk på vad Shakespeare skriver: ”det, som ros vi kalla, med annat namn dock lika ljuvligt doftar". Jovars, det skulle lika gärna heta häst (förekommer ofta i dessa sammanhang!) som ros. Så här skriver Språktidningen (2016):

Varför heter det häst på svenska? Varför inte gris eller flaska? Det finns inget naturligt samband mellan språkljuden vi åstadkommer och ordens betydelse. Saker heter som de gör bara för att vi någon gång har kommit överens om det.

Vi har kommit överens om vad saker heter. Men då betyder ju även ”som” och ”till” något – även om deras betydelse också bestäms av grammatiska positioner. Rosen och hästen heter samma såväl som subjekt eller objekt. Men ”som” och ”till” används även de efter överens-

kommelser. Som i likhet med mycket halkar runt i en snabbare takt än ”språkförändringar”

bör. Vi borde rimligen vara överens även om grammatiken. För förståelsens skull.