Man ska inte vara bakåtsträvande och nobba fantastiska nyord!

Nyss satte jag på radion och hamnade i ett inslag där en välkänd programledarröst sa: ”Jag vågar stå upp för mig själv”. Då stängde jag av (det är förresten en riktig radioapparat). Många människor ogillar managementkonsultparadigmspråket (hittade på namnet i ögonblicket), men även folk i gemen, de gemena rackarna, pratar nån slags folklig floskelsvenska (de står upp sig, är vem (d v s den) de är och all möjlig slags upprepad nonsens).

Vänder mig från radion till tv-n, d v s de nedkrafsade anteckningar som ligger framför den. Tja, man är inte glasklar själv, ibland är det lika svårt att tyda sin egen skrift som att förstå vad eterns journalister och programledare säger. T ex var det en som sa att något var ”helt delulu”.

Trög som man är har det enda delulu som nått en på senare tid varit en av Melodifestivalens kvalitetslåtar. Jag hittade texten som även den är en upplevelse. Mer tänkvärd än Diggi-loo diggi-ley. Men betyder delulu något? Jo, hos EF, ett utbytesprogram som står för Education First (!), skriver Sonja om ”10 engelska slangord som du behöver känna till 2024” (sent ute är man, som sagt). Där finns ordet som, enligt Sonja

har sitt ursprung i K-pop och är en förkortning för ordet "delusional". Det finns många användningsområden för detta ord - det kan användas i alla situationer där du känner att någon är helt orealistisk.

Kan man lägga någon mer kunskap till denna dag, något mer man ”behöver känna till”, även om det hunnit bli 2026? De här glosorna faller som ett ständigt regn över oss alla, och en av mina yngre informanter, P, nämnde att en person hen träffat var npc. Eller NPC, kanske.

Brydd av världens ökande mängd initialförkortningar undrar man förstås. Computer Sweden förklarar: ”agerande figur som inte styrs av en mänsklig spelare, utan av ett dator­program som ingår i spelets programkod”. En icke-spelbar ”karaktär” (som man säger i dag), med andra ord. En vanlig gammal människa kan säga ”tråkig” eller ”trist” person.

För den som undrar över annat: en initialförkortning är precis vad den heter, akronym är en förkortning som kan uttalas som ett ord: Saab, ufo, Ikea.

När postilskan slår en darrar Fantomen och ryter Zeke Varg

Att drabbas av en postilska är intressant, men först ska det påhittade ordet förklaras. Det gäller alltså inte den ilska som är orsakad av dålig postgång – en känd vrede annars bland överåriga. Nej, det finns en ilska som blommar ut flera år senare än den hade bort, allt beroende på ens egen senfärdighet.

En eller ett par gånger om dan kommer ett ord eller begrepp gående, uttryck man tidigare inte hört. I samband med att svenskar skulle flygas hem från krigsdrabbade länder, berättade nån (som hade hand om’et) på nyheterna att arbetet var ”minutoperativt”.

I den stund ordet ”minutoperativt” skrivs fram (nu) på dataskärmen fylls jag av en helig vrede och inser att vissa fånighetsglosor är arton gånger värre än att nån drar in horder av mer eller mindre översatta engelska ord i sin svenska. Det kräver att man hittar på nåt annat: tar ett bad, drar nåt gammalt över sig, dricker två flaskor vin – nåt som tar en bort från det minutoperativa.

Men vad gör man? Jo, tränger vidare in i frågan, som ledd av en masochistisk inre general. Skriver ordet i Google och som vanligt svarar AI först:

Minutoperativ innebär arbete med extremt högt tempo och tajt tidsplanering, ofta där varje minut eller korta tidsintervaller räknas.

Och pang! Där kom nästa vredesvåg. Man hör ju för tusan på det ord som skapats av en illvilligt påhittig dåre vad som menas. När AI tar sig ton med sin mest pseudovetande lena röst måste en normal människa bli vansinnig. Det här AI-pladdret är bara början (ja, eller så är vi redan vid mitten) av avvecklingen av den tänkande människan.

En annan träff är mer än tio år gammal. Under lång tid har jag levt ovetande om det minutoperativa, men förstod (💪) genast betydelsen: ”intensivt arbete”. Vreden man hamnar i är sekundoperativ! Den som har invändningar ska bara veta att detta "är en stor del av vem jag är”, som nån sa, lätt översatt. En svensk (jag) säger: ”Det är en stor del av den jag är”. Eller det enkla: Äh, sån är jag”. Zeke Vargs vässar sitt kraftuttryck och ryter: ”Flerfaldigt BAH!”

Vesslor och kompissvikare som kan användas för ens egna syften

Två stjärnor, asterisker, skulle förklaras i dag, stod det i gårdagens blogg. De var inget mindre än vad som brukar kallas kulturella referenser, men hör egentligen inte till något bildningsarv utan är sånt som glider in i mångas språkförråd utan att bakgrunden alltid blir bekant.

Nåväl, den första, i rubriken, ”även du min tidning”, är en parafras på vad kejsaren Julius Caesar (C blev sedermera ordet för kejsare) sa när han blev sviken (och mördad) av sin bäste vän, Marcus Brutus. Drabbad av insikten utbrast han: ”Även du, min Brutus”. Men säg den som får tro på vad den hör. Enligt en artikel hos förlaget Historiska Media ska Caesar ha sagt ”även du mitt barn”, när han såg Brutus bland mördarna:

Men inte heller uppgiften om att Caesar ska ha ropat ”även du mitt barn” på grekiska kan tas för riktig. Däremot kan den indirekt ligga till grund för det – sannolikt – falska citatet ”et tu, Brute”. Dessa bevingade ord myntades dock inte under antiken utan kommer från William Shakespeares drama Julius Caesar, som skrevs omkring 1599.

Det påminner om ett annat felcitat, ”play it again, Sam”, som är tillrättalagt på drösvis av sidor på nätet. Min favorit Faktoider finns bland dem som skriver det korrekta ur Casablanca: Play it, Sam. Play 'As Time Goes By'. Man får instämma i såväl Hoola Bandoolas som Di Levas undringar om vem man kan lita och tro på. 

Bild: Keven Law, Wikipedia

Den andra asterisken lägger tillvaron mer till rätta. Den hade Ture Sventons återkommande kommentar till grund: ”Ständigt denna vessla”. Detektiven Ture Sventon var huvudperson i Åke Holmbergs böcker som utkom mellan 1948 och 1973. 

Vesslan är skurken Ville Vessla som ”temmelfantasten” Ture Sventon ständigt jagar. I böckerna står det svart på vitt: ”Ständigt denna vessla”. Som man likt Brutus-citatet också kan roa sig med att parafrasera.

Även du, min rikstidning, liksom du, ärade Svenska Akademien!*

Ständigt denne L-G Andersson*. Det går inte många veckor (ibland bara ett par dar) innan man återkommer till honom. Tryck på adressen nedan och finn högintressant läsning som räcker ett bra tag. Det tycks som om GP håller hans språkspalt öppen, gående och levande, tack för det: https://www.gp.se/om/sprakspalten

Förutom att ofta hamna i den spalten, brukar jag vid mina sökningar landa i "Reuters ruta" hos Institutet för de inhemska språken, som ”verkar för att finska och svenska ska vara livskraftiga och samhällsbärande språk i Finland”. Rutan publicerades även i Hufvudstadsbladet och var livaktig mellan 1986 och 2013. L-G A medverkade i P1-programmet Språket fram till 2014. En pessimist kan se dessa bådas ”upphöranden” som slutpunkten för bra språkvård och dito upplysning. De flesta av efterföljarna har inte riktigt samma kläm på svenskan.

Den som hyser de eviga språkfrågorna, de som ständigt dyker upp, trots att man tjugo gånger sökt dem men inte minns svaren, hamnar hos Mikael Reuter eller L-G A. Det gäller företrädes-

vis de äldre s k språkbrukarna (undertecknad är bland dem).

Efter att i förrgår ha tröskat igenom ”större än du/dig-eländet”, hörde lustigt nog ett av riks-

bladen av sig och ville skänka en extratjänst till prenumerationen, att dela den med andra.

I mejlets ämnesrad stod: ”Din vän får tillgång till samma innehåll som dig”. Inne i själva erbjudandet stod däremot: ”Den du delar med får ett eget konto och tillgång till samma innehåll som du”. Det blir lite som med än: ska man ha subjekts- eller objektsform efter detta "som"? Som i sin tur och ihop med "än, kallas jämförelsekonjunktioner i det här läget.   

Det är m a o inte en och samma person som skrivit ämnesraden resp texten i mejlet. Tidningar förr hade  oftare medarbetare med ett språk som var gemensamt och hårddrillat. Lite komiskt var det också att läsa ett meddelande från Svenska Akademien, hör här:

Jag ville slå upp något i en äldre SAOL, men sidan/adressen dit stämde inte längre, ett meddelande sa ”SAOLHist är nedstängd på grund av säkerhetsskäl”. Nu kastades jag åter tillbaka till det gamla korrekturet. Gud nåde den som lät kombinationen ”på grund av xx skäl” passera. På gamla hederliga Wikipedia står under rubriken Kontamination:

På grund av hälsoskäl" ("På grund av hälsan" sammanblandat med "av hälsoskäl"). Detta är även ett exempel på en tautologi.

PS De två stjärnorna ** förklaras i morgon, spännande utav attan, inte sant?

Numera är det många fler som tvingas bära hundörat, lita på det!

Det är så sant som det är sagt (i går, på denna plats) att en vanlig svensk (eller spanjor, eller japan, etc) följer en massa språkregler varje dag utan att tänka på det. Men det blir allt fler regler vi glömmer när omvärlden stuvar om våra inhemska idiom. För en f d korrekturläsare finns en hel massa språkliga no-go-zoner (larvar mig, förstås) kvar.

Vi blev inte ihjälslagna om vi missade grejer, men om vi t ex inte sett att det i en text som skulle publiceras stod att en publik ”består till 98 procent av kvinnor mellan 50 till 70 år /…/, ja, då kunde en chef sätta upp exemplet på en anslagstavla, felet understruket med illrött.

Meningen som just användes kommer från en av rikstidningarna och är något ingen bryr sig ett dugg om numera. Desto mer glädjande att Words stavningsprogram stryker under ”mellan 50 till 70” och prompt föreslår ”mellan 50 och 70". Hurra! Som vi korrigerade detta under den tid korrekturavdelningar fanns! Vi ändrade och ändrade (t o m i annonser). T ex kunde affärer ”själva” skrivit att de skulle vara öppna ”mellan 9 till 18”.

Det var både andra bullar (de var f ö mindre än i dag) och andra tider (som inte är möjliga att beskriva för vår verklighets folk). Men förfäras ej, du lilla folkhop, det är klart att mycket ändras. Även om det är dumt att kalla avveckling utveckling. Men det är inte lätt för någon av oss, dränkta som vi är i ord, babbel, reklam och krigshets. När vi skriver och talar måste det nog bli en hel del felaktigheter. (Det var en brasklapp, om nån missade den detaljen.)

Så blev det olyckligtvis för en ledarskribent (på en lokal tidning) som skrev bl a följande om det senaste ramaskriet angående skolelevers dåliga svenska: ”Vanligtvis är det lärarna i de tidiga årskurserna som får bära hundörat”. Informanten K som skickade mig texten påpekade en annan konstig grej i den, kanske inte helfel, men hur ska man tänka? Där stod att i elevers texter ”stora och små bokstäver blandas systematiskt”. 

Är verkligen systematisk vad man kallar en sån blandning”? I vilket fall som helst: hundörat är det fler som bär, visar en googling, bl a akademiker, så ledarskribenten är i gott sällskap.

Varför säger ingen "han är (längre, dummare klyftigare) än jag är"?

I dag ska Sbråk handla om det tjatigt trista ”större än jag/mig”. Jag hör till dem som säger fel, enligt dem som korrigerar mig. Vad anser då de stora proffselefanterna? Just de brukar höra till vad som bloggen lite vårdslöst kan kalla ”språkfolket”. Den nonchalansen kommer sig av att jag, i och för sig mindre vetande, inte håller med elefanterna. Kanske är det ett barnsligt presidentbeteende (en särskild president avses): ”de som inte är med mig är mot mig”.

Dagens stora elefant är språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson. I en GP-krönika (september 2025) inleder han med en av de eviga och stora stötestenarna: före/innan. Men just i dag var frågan en annan. Minns jag rätt har han skrivit tidigare om den, kanske flera gånger. Nu är rätt tillfälle att åter hänvisa till honom: krönikan fortsätter med större-än-problematiken.

Han skriver att många förr ”fick lära sig att det heter 'längre än jag' eftersom det är en förkortning av 'längre än jag är'. Så sa fröken; ingen av oss frågade varför”. Utan att falla offer för självbeundran (mja, kanske lite) måste jag inflika att jag alltid undrat vem som NÅNSIN har sagt ut det som anses vara det korrekta, hela ”han är större än jag är”. Professorn förklarar att 

Robert och Harold
 Wadlow, Wikipedia

”än” kan vara såväl konjunktion som preposition. Och hör på det här: I en del fall föredrar vi (alla?) att använda än som preposition, till exempel i meningen ”Olle är längre än sin bror”. Detta är knappast en förkortning av ”än sin bror är”. Alternativet ”än hans bror (är)” leder tankarna till någon annans bror.

Somliga väljer det ena, andra det andra! L-G A: ”Det klokaste är att låta kartan (grammatiken) spegla verkligheten (språkbruket) och säga att än kan vara både preposition och konjunktion”. Han kallar det ”missriktat pedagogiskt nit att påstå att än jag är det enda grammatiskt korrekta alternativet”. Och tillägger att det inte är konstigt ”att två alternativ båda är korrekta”. Krönikan utmynnar i:

det finns tusentals regler i språket som vi följer varje dag utan att fundera på saken. Vi behöver inte hitta på nya. Det riskerar bara att öka den språkliga osäkerheten.

Det är här man vill lägga in ett litet veto som gäller de ”tusentals regler” en modersmålstalande svensk följer. Det som i dag i lika

hög grad ökar den språkliga osäkerheten är de tusentals regler vi INTE följer.

En halo kommer sällan ensam, det är en slutsats man kan dra

Det finns ungefär lika många åsikter som individer. Följaktligen visar det sig ständigt – på alla nivåer – att konsensus, jämkning och kompromisser inte kan hjälpa mänskligheten längre. Även om man själv drar fram gamla beprövade språkliga käpphästar, kan man finna det märkligt att så få (särskilt i den äldre delen av befolkningen) kommer förbi ”problemen” med före-innan, uttrycket öppna upp och större än han/honom. För att inte tala om den stora roll som ges ”sms-svenskans” påverkan.

Dessa enskildheter är ett intet i jämförelse, språkfarorna är så stora att de nog inte kan beskrivas. Men vi har alla våra egna krig, och själv kan man knappast sätta en gloria på skallen. Förresten kom jag genast på något med ”gloria”. En bekant berättade om sin vattengympa-

ledare som visade en rörelse och sa att deltagarna skulle forma en ”halo” (uttalas hejlo, för 

det är engelska) med armarna.

”Eller en gloria”, översatte ledaren, som kanske kom på att hejlon inte var allom bekant. Man skulle även kunna kalla rörelsen ”cirkel”: Armarna lyfts till (nästan) axelhöjd, framför kroppen klappar man händerna. Samma sak bakom ryggen (lättare sagt än gjort).

Nu visar sig faktiskt ”halon” ha funnits i tidigare utgåvor av såväl SAOL som SO. Ordet ska uttalas som det låter på svenska. Det är i sig bra, men nog hör man oftare hejlo än halo?

Som vanligt blev det just nu en utvikning i inlägget, orsakad av alla de tankar som flyger kors och tvärs i ens inte så välordnade hjärnkontor. Eller se sidospåret gärna som en "en lika vemodig som suggestiv sorgesång över alltings lagbundna vittrande." Jadå, citatet är stulet, från en annan blogg, som också snott det. 

Det vackra originalet är litteraturkritikern, m m, Martin Lagerholms, och det kommer från en SvD-recension (2007) av en bok skriven av den tyske författaren W G Sebald (1944–2001). Titeln är ”Saturnus ringar”. Apropå ”halo”, m a o, är det inte konstigt? Det råkade bara bli så, egentligen skulle Sbråk i dag handla om det urtråkiga ”större än”. Såna här sammanträffanden kallade C G Jung, den schweiziske psykologen, synkroniciteter. De är underhållande.