Sitter Marian Radetzki i en annan dimension och ler förnöjt?

Det händer att man måste tänka på Marian Radetzski, svensk (polskfödd) nationalekonom (1936–2022). Han var en kontroversiell person, kan man läsa sig till. För egen del hoppade jag högt av hans förslag att byta svenska språket mot engelska. I en debattartikel i DN, 28 juni, 2007, skriver han om fördelarna med ett sådant språkbyte:

Mina personliga och professionella erfarenheter leder mig tillbaka till den kontroversiella frågan: Hur stort är egentligen det svenska språkets egenvärde? Behövs svenskan över huvud taget? Skulle inte fördelarna överväga massivt om engelskan gjordes till Sveriges huvudspråk i alla väsentliga sammanhang, medan fortsatt odling av det svenska språket överläts åt grupper med särskilt historiskt eller kulturellt intresse för dess bevarande?

Han medgav i artikeln att ett byte av språk skulle ta tid, men: ”I en ekonoms ögon framstår en tänkt övergång till engelska som huvudspråk i Sverige som ett gigantiskt investeringsprojekt.” Naturligtvis fick han mothugg. Och jag tyckte att det lät befängt på ett sätt som ord inte kan beskriva. Men enbart ett par decennier senare tycks hans förslag på väg att besannas.

Det händer att jag själv på ett hjärntvättat vis använder ord, uttryck eller hela meningar på engelska. Ännu fler hörs från dem som inte är lika förbannade på faktum och därmed mindre observanta. Härförleden skrev DN om kungens födelsedag. Ingressen löd:

”80 år and counting”, deklarerade överhovpredikant Johan Dalman då födelsedagsfirandet av kung Carl XVI Gustaf inleddes i Slottskyrkan.

Bekant med uttrycket måste man ändå slå upp det eftersom det inte har en självklar, direkt, översättning. AI, som konsulterat Camebridge Dictionary, svarar på ens fråga:

"And counting" betyder på svenska "och det ökar/stiger fortfarande", "och räkningen fortsätter" eller "och fler därtill". Uttrycket används för att visa att en siffra, tid eller antal som precis nämnts redan är högt, men att det fortfarande ökar.

Ja, vad skulle överhovpredikanten säga? ”80 år och fler lär det bli”? Nej, det anses väl låta löjligt, så man väljer ett engelskt idiomatiskt uttryck. Som inte är det enda i dagens svenska när man betraktar och lyssnar till modersmålet. Och fler lär det bli.

Nu har visst den gamla tanten drabbats av raptus och utbrott igen

Visst, ja, hade ju i gårdagens inlägg tänkt exemplifiera, visa hur okänsliga medier kan framstå i en tanklös värld. Att få en känsla för och av detta är nog bara möjligt för rejält åldriga personer: de flesta av halvgammal och yngre årsmodell skulle kanske ha svårt att förstå ”problemet”. Vilket inte är deras fel, bombarderade som de är av skit och pannkaka på en och samma gång. (Det vackra uttrycket kommer från en mycket gammal, och sen länge död kollega).

Den här gången var det inte ens en tidning av papper som hyste ”krocken”, utan en rikstidnings s k flöde. Där går inte att handskas med finlir som bekant. En artikelrubrik löd: ”Fem punkter om skjutningen”. En tyvärr vanlig berättelse om vår tids gissel: snabb, ond, bråd död för unga människor. Strax därunder stod rubriken ”Fem myter som kan få dig att köpa en för stor bil”.

Man anses vara en supertönt för att man reagerar på såna cyniska kollisioner. Även denna förändrade syn  kan göra en rasande: folk har under lång tid berövats sin känsla för feeling (låter som ett skämtsamt uttryck, men allvaret där bakom är desto större).

Men människorna förr var inte direkt ena hypersensibla blomster. Vi råkade ut för det som i dag kallas ”kränkningar, förnedringar, mobbning” m m som får folk att polisanmäla till höger och vänster. Det kan vara bra att påminna yngre om att vi ändå och dessutom, fick en skaplig allmänmoral av tidsandan, den man – i övlig ordning – flinar åt i dag.

Och hahaha, de ”fula kläder” vi hade på oss var en västanfläkt i fulhet om man jämför med dagens ”coola, balla” och ”häftiga” persedlar som i enorma mängder hör till de konsumtions-

artiklar som håller världen igång. Dessa klädtrasor är också en piss i Mississippi vad gäller vår konsumtion av allt. ALLT. Men det finns inget val. Tillväxten, ni vet.

När barnböcker rensas i, vad borde då ske med "Mellofesten"?

Intressant, är det mildaste man kan säga om dubbelheten i vår egen samtid: Å ena sidan en pågående familjefest kallad ”Mello” med betoning på kvinnolår och pornografiska koreografier (samt lite ”musik” och ljusfenomen som tillbehör). Med nyhetsvärde större än krigens. 

Och å andra sidan en ängslig hållning i det mesta så ingen ska förnedras eller kränkas.

Nu åter till gårdagens inlägg om en text skriven av Anna-Lena Laurén som läst våldsamma Bröderna Grimm-sagor och jämför dem med hur svenska barnböcker hanteras på senare tid. Hon är inte så lite förvånad över det som skrivs om ur äldre tiders litteratur i genren, allt för att passa vår känsliga tid:

Kontrasten till den svenska synen på barnlitteratur, där det är möjligt att kannibalisera på stora författare som Tove Jansson och ge ut tillrättalagda och slätstrukna nyversioner av deras verk, är skärande.

Man har i färskt minne ”korrigeringar” som Astrid Lindgrens och andra författares böcker råkat ut för. Hur vore det att berätta och beskriva för barn (och gärna alla andra) att människor i andra tider tänkt, trott och tyckt på andra sätt än våra dagars? Det kunde få bli utflykter i historia och samhällskunskap m fl ämnen.

Från tiden som korrekturläsare på en lokaltidning minns jag ett annat slags ”renhållnings-

arbete”. Det gällde inte bara språket, vi skulle även se till att ”olämpliga krockar” vad gällde texters innehåll undveks. Korrekturläsare, journalister och grafiker larmade när en text om något glatt och tjosan höll på att hamna bredvid allvarliga nyheter om olyckor, brott, krig. Det var då. Man gavs en känsla för nivåer i mänsklig verksamhet samt dito liv och lidande. Nu gjuts all sådan verksamhet i ett stycke, framtvingat av mediers snabbhet.

Britterna företog en rensning (2023) i Roald Dahls barnböcker för att inte förstöra de små oskyldiga barnen. Bort togs stötande ord som ”tjock, svart, fet, hagga, galen” och ”ful”. De ändrades till mindre störande som säkert går att googla fram för den intresserade.

Inte utan att man önskar en liknande upprensning i Mello-träsket. Eller är det vi ser nu ett bejakande av kvinnokroppen (och ett fåtal mäns), en frigörelse från patriarkaliska bojor? Det vore konstigt annars, så full som världen är av även munviga feministiska artister som gärna ålar runt i nästan inga kläder alls. Och utför rörelser som förr i världen gav helt andra vibbar. Leve den nya friska frigjordheten och de fina förebilderna för barnen!

Bröderna Grimms sagor är ännu inte anpassade till nutidens moral

Betraktar man språkets innehåll (här tar vi stora grepp 😊) i stället för (som vanligt) dess form och utseende, visar sig även stora skillnader i hur människan hanterar sitt främsta kommunikationsmedel nu jämfört med förr. Om detta skriver DN-journalisten Anna-Lena Laurén i artikeln ”Språket i Bröderna Grimms sagor skulle få svenska språkvetare att svimma” (18 mars, i år).

Nu är det osäkert om huruvida språkvetare svimmar av något överhuvudtaget, men resone-anget är kul och insiktsfullt. Många äldre har säkert läst åtminstone någon saga av Bröderna Grimm som, enligt  Laurén, är:

Bröderna Grimm, målning 1855. Wikipedia

kända för till exempel Törnrosa, Rödluvan och Snövit. Men det är bara en bråkdel av alla tyska folksagor som de samlade in och gav ut 1812.

Enligt henne tar dessa sagor ofta barocka vänd-

ningar: hon nämner t ex en kung som ”gifter bort sina tre döttrar i tur och ordning till en björn, en örn och en valfisk. De får även barn”. Det brutala våldet

i berättelserna går inte heller av för hackor.

Det faktum att Bröderna Grimm fortfarande ges ut i sin gamla språkdräkt skulle få ”progressiva svenska språkvetare att svimma”, anser A-L L, som i ett "projekt" med tonårsdottern nu läser sagorna i det "nya landet" Tyskland. Hennes modersmål är fin-

landssvenska, antagligen den ännu levande bättre varianten av svenska: följaktligen har hon fått pris för såväl journalistik som stilistik. Om sagoläsningen noterar hon:

Ålderdomlig tyska är lättare att förstå ju bättre svenska man kan, eftersom tyskan har påverkat svenskan så starkt.

Så HAR det varit (här kan ”har” betonas, se gårdagens litania), men den tyska påverkan liksom det fornnordiska i svenskans botten, är som bekant på väg ut. I vanlig ordning kommer avsnitt två av denna betraktelse i morgon. Då ska det bl a handla om hur andra barnböcker (än dessa hemska tyska sagor) utsatts för klåfingrig välvillighet i takt med tidens tankar.

En sak är säker: artificiella intelligensen och jag betonar ord olika

Hahaha. Varför bekymra sig för eftergivna språkproffs? Det finns ett ännu större proffs i branschen, en ännu större språkovårdare: den artificiella intelligensen. Om folk ställer frågor till den borde de tänka: ”Den här skulle jag vara försiktig med!”

Men det är lätt att misstänka att alldeles för många tar den breda väg som till helvetet bär (Matteus 7:13, fast lite flådigare uttryckt just där). Den breda vägen är AI. Området det gäller i detta inlägg är det lilla ”hur ska man egentligen tala/skriva på svenska”. Andra ämnen och AI:s svar på frågor kring dem varken kan eller törs man tänka på.

I hopp om att finna röster kring en ny underlig vana hos talade medier formulerade jag en fråga på Google. Det gäller betonandet av vanliga verb, och det på ett sätt som låter konstigt: ”Han HAR inte varit här tidigare, De ÄR på genomresa, Hon KAN inte finna sig tillrätta”. Skumt som tusan. Frågan är varför den nya vanan börjat sätta sig. Hos nyhetsuppläsare, t ex. Och varifrån den kommer.

Utan att man vänder sig speciellt till AI blir det första träffen för den som googlar. Hör på detta klyftiga orakel:

Verb som har och är (hjälpverb) betonas ofta för att framhäva innebörden i en mening, särskilt för att bekräfta, kontrastera eller förtydliga att något faktiskt äger rum.

En av dessa anledningar, "Kontrast och korrigering", beskrivs så här: "För att visa motsatsen till ett tidigare påstående eller en tveksamhet.” Och så ges exemplet: ”Jag var inte där, men hon var det." Vad i helsefyr? Min egen betoning skulle vara: "JAG var inte där, men HON var det." Som svensk skulle jag även säga "...men det var HON".

I ett annat svar på en liknande, något omformulerad, fråga, säger AI:

Ja, enkla hjälpverb och vanliga verb som har, är och kan kan absolut betonas i svenskan, särskilt i modern talspråksnära svenska för att skapa kontrast eller tydlighet. Här är hur och när de betonas: Kontrastiv betoning (Jämförelse): När man vill ställa två saker mot varandra. Exempel: "Jag är inte arg, jag är bara trött."

Min egen enkla intelligens skulle säga "Jag är inte ARG, jag är bara TRÖTT."

Ett sista exempel lyder: ”Emfatisk betoning (Förstärkning): När man vill understryka en sanning eller motbevisa något. Exempel: "Det har jag visst sagt!"

Här skulle man väl betona ”visst”? Och säga: "Det har jag VISST sagt!" Men man kanske varit felunderrättad i hela livet och HAR missuppfattat modersmålet.

Vem ska oroa sig för svenskans framtid om inte språkvetarna?

Vad är ens största bekymmer när man sitter och ser/hör sitt modersmål vittra sönder? Det låter säkert överdrivet mänskovänligt, men det är inte i första hand egna problem man råkar ut för i hög ålder: funderingarna rör de unga och ännu inte födda. Hur i helskotta ska de förstå varann?

Varenda dag förekommer exempel på det rörliga gungfly språket förvandlas till. Inför andra låter man förstås som en släkting till dagens knaskonspiratoriska knäppgökar vars ”profetior” genomsyrar människornas sociala medier. Men nu skiter jag i det en stund och tar ett färskt exempel. Överjordiskt förändringsvänliga språkvetare brukar berätta om allt nytt i språkväg – sånt som ingen kan göra något åt: det väller och rusar fram av egen kraft på den branta halk-

bana som nätet erbjuder. (Ack, om det funnes ett uppfångningsnät!)

Senast skrev chefredaktören för Språktidningen (i DN) om att verbet ”driva” i betydelsen ”driva, skämta, retas med någon” har tappat objektet för sitt drivande. ”Du driver”, säger framför allt yngre och menar att man skämtar med dem. Som vanligt obekymrad fortsatte chefredaktören lättad att ”när driva väl befriats från objektsbördan underlättas klivet över till det nybildade substantivet driv, skämt”.

Men här gäller det verbet. I DN stod rubriken: Audis vd: Europa bommar megatren-

derna – ”USA och Kina driver” Och jodå, ”ingen fara”, som folk säger i dag vid minsta grej, det tog inte lång tid att förstå vad som stod där. Men för en kort sekund (möjligen åderförkalk-

ningsrelaterad) sa hjärnan: ”Va, driver USA och Kina med oss?”

Tro nu inte för åttifjärde gången att jag är galen, det har i alla tider funnits massor av ord man förstår av sammanhanget, ord som kan ha vitt skilda betydelser. Men sen några decennier ökar de kraftigt i antal. Därtill kommer en jättemängd engelska glosor/uttryck och konkurrerar om en svensks förståelse.

Frågan kvarstår: hur rättar lärare det svenska språk som elever skriver och talar i dag? Eller finns inte behovet att korrigera kvar när allt okejas av språkproffs, mediefolk och folket självt?

Tänka sig: gulsparven kan räkna till 7, svartvit flugsnappare till 21

Den tillfälliga utflykten i fåglarnas värld berodde på en nylig bekantskap med en svartvit flugsnappare som högt uppe i ett träd sjöng sin sång, om och om igen. Eftersom den enda "överföring" till människospråk jag hört talas om är en fågels ”klävitt, klävitt”, kändes det aktuellt att ta reda på vad flugsnapparen sa, ”ljudöversatt” till svenska.

Sökningen ledde till P1:s Naturmorgon (kanonbra program i klassisk stil – och med hängivna reportrar, för övrigt). Ett avsnitt från 2017, betitlat Fågelsång nr 8, har följande text under en vacker bild på en svartvit flugsnappare: ”Tänk tjugo-tjugo-tjuett-tjuett-tjugo-tjuett, så har du den svartvita flugsnapparens sång som i en liten ask”.

Ja, den hamnade inte i min ask, uppenbarligen. Ett öra otränat för fågelsång kräver nog en hel del övning. Kanske vore klävittaren enklare? Nätet gav dock inte många ”klävitt”-ljud, som ofta sägs vara kattugglans signatur, men däremot en del andra sorgsna tutanden/hoanden som fick en av Naturmorgons reportrar (2022) att tycka att ”kattugglan låter som en gummianka”.

Kring ”klävitt-et” finns många berättelser från gamla tider. Det har ansetts förebåda olika sorgliga händelser, bl a skulle kattugglan ropa ”klävitt” inför ett dödsfall. Fageln.se berättar att ugglor alltid ”ansetts vara dystra och olycksaliga fåglar som bådar olycka och död. Hennes gälla klävitt översattes direkt till kläd vitt, d v s ta fram svepning för en död".

Tillbaka till gårdagens gulsparv, den som också sägs räkna, även om den bara kommer till sju: "En-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuuu". Nu inträffade något märkligt. En av de första träffarna ledde till TV4:s Nyhetsmorgon (2017) där en ung man, kallad Andris Fågelviskaren, härmade fågelläten (han kunde 120).

Det kanske var så att det krävdes en tolk! När Andris härmade en gulsparv gick det mycket lättare att identifiera "en-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuuu". Det var nog så att fågelimitatören talade mer rent än de andra gulsparvarna ute i naturen, de talade säkert dialekt. Men hans skicklighet kan inte betvivlas. Tydligen härmar han även andra djur. Det är hur som helst en lisa att lyssna till andra varelsers ljud som omväxling.