AHA! Provokationer kan göra en förbannad, upprörd och ledsen

Efter gårdagens nästan poetiska utbrott (nej, jag skriver inte för någon skrivbordslåda och har aldrig gjort det!) blir det back to business som vi businessnissar säger. ”Ragebait”! Ytterligare ett ord av alla dem som en ordinär läsare av svenska dagstidningar förväntas känna till. I alla fall finns ingen svensk översättning till uttrycket i artikeln jag läste.

Wikipedia (den engelskspråkiga, som översätts inför ens ögon!) skriver att begreppet kommit ur ”clicbait , en term som använts sedan omkring 1999, vilken omfattar bredare innehåll utformat för att generera klick och inte nödvändigtvis ses negativt”. Nähä. Men det går undan i den digitala världen och W förklarar ”ragebait” så här:

Inom internetslang är rage-baiting (även rage-farming eller rage-seeding ) en manipulativ taktik för att framkalla upprördhet med målet att öka internettrafik, online-engagemang och intäkter, samt attrahera nya prenumeranter, följare eller supportrar.

”Ragebait” kom in, som det heter, på Språkrådets nyordslista 2025. Skummar man den gigantiska informationen kring detta inlånade ord förklarar en psykolog hur ”ilske-betet” fungerar: "Har du sett något på sociala medier som gjort dig irriterad? Kanske har en person uttryckt extrema åsikter eller sagt något som inte stämmer. Det kan vara en medveten strategi för att få dig att reagera".

Psykologen förklarar mer om mänskliga känslor som ”ilska, vrede” – ibland uppkomna ur en provokation. Hen fortsätter, och säger att ”vi människor har ett negativitetsbias i vårt tänkande”. Det betyder att vi dras mer till bilder, berättelser och annat som kan vara otäckt, skrämmande och upprörande.

Att vanliga dagstidningar publicerar den här sortens självklara sanningar som förklaras i långa texter för oss dumskallar (men inte översätter ragebait, t ex) – känns som ett ilskeutlösande bete(ende) i sig.

Att Henry James kan komma och överraska på blanka förmiddan!

Gamla texter kan vara svåra att läsa eller lyssna på – kanske inte så mycket för äldre, inte heller de som haft en ganska skral skolgång. Vi växte upp med ett vackrare språk omkring oss. Det håller jämnåriga till en själv oftast med om, de yngre skrattar lite överlägset som de alltid gjort.

Antagligen har det hållit på så sen tidernas begynnelse. Glömmer inte vad en romersk författare ska ha sagt (och som återgavs i radio, strax efter romartiden…) om ungdomens musik: att ”den skramlar så förfärligt”. Man måste påminna sig den saken, nu när all musik låter så tråkig. Om den ändå skramlade lite, kan man tänka i floden av mesiga melodier med jämntjocka texter om just inget särskilt. Allt låter likadant, som de gamle sa när man själv lyssnade på den fantastiska och nydanande musiken från 1960-talets Storbritannien.

Nu sänder P1 en sommarföljetong, När skruven dras åt, av Henry James. Den skrevs 1898. Jag lyssnar inte på den. Anledningen är dels en medfödd otålighet. Och dels har de senaste tre, fyra decennierna hjälpt till att mosa en del av oss med hjälp av informationserans skyfall.

Men när radion häromdan stod och gick, så där som den märkligt nog klarar av (stå och gå samtidigt själv!), var det några meningar som tog sig igenom köksslammer och den pågående tidens stumma och kompakta intighet. Inte för att jag minns orden eller meningarna, de var bara så vackra.

Bakom dem stod alltså en författare från 1800-talet, och en svensk översättare, Ola Klingberg. Den senare måste ha ett verkligt bra språköra – man hör det av ett par korta meningar som når en när man inte är förberedd på något utsökt.

Biff och potatis får man äta gratis* men beefen borde vara svindyr

”Livet forstås baglæns, men må leves forlæns." Orden är den danske filosofen Søren Kierke-

gaards, ofta citerade. Tacka för det, många borde inse att man ”förstår baklänges, men lever framlänges”. Som språkobserverare bli man egentligen varse detta faktum var dag. Och ändå…

 
Har skrivit tidigare om inlånade ordet ”beef”, men minns inte exakt vad. Nu hittar jag ett exempel på nätet, en ungdom som ”hade en beef” med sin lärare och skrev om saken redan 2009. Det är här Kierkegaard kommer in i bilden: jag håller som bäst på att leva livet fram-

länges, men om jag märkt så himla mycket från baklänges vete tusan.

Så här är det: beefen har varit mig bekant några år, men visar sig ha den funnits i svenskan bra mycket längre. Det här händer hela tiden med nykomlingsorden och är inte enda exemplet på egen långsamhet. Man måste också undra över varför inte denna ändå ganska nya ”beef” (vara osams/ha något otalt med någon) på svenska heter ”biff”.

Om engelska ordet ”beef”, i första hand ”biff, köttbit” heter detsamma – beef – när det betyder gruffa med någon, kan ju lika gärna vår "biff" heta "biff" och, precis som i engelskan, ÄVEN betyda att man är osams med nån?

Men idag blev det värre, i ett radioprogram med en expertgäst diskuterades potatisens historia. Här presenterades bl a två potatiskännare (X och Y) från förr. Reportern ställde frågan till gästen: ”om vi beefar mellan X och Y, vem har störst betydelse”?

Beefar mellan? Jag lyssnade igen, igen och igen. Och även om reportern sa biiifar, alltså med långt i, liknar det inget svenskt ord jag kan. Avsågs ”om vi ställer X och Y mot varandra, vem har störst betydelse”? Eller ”om vi jämför mellan X och Y, vem etc”? Det som är knivigt med att leva framlänges och därmed i nuet – det måste man några sekunder – är att om alla vi individer har olika innebörd för våra ord så blir det knepigt. Mest framåt, men även bakåt.

*Så ungefär började en av barndomens ramsor. Eller var det "kött och potatis"? Vid närmare eftertanke: "sill och potatis får man äta gratis!" Å andra sidan minns inte någon intelligens på nätet heller.

Är det en tillbakakaka, hämnd från Världsalltet eller vanlig karma?

Det spelar ingen jättestor roll, egentligen, men beror på dagsformen, som man säger nu för tiden. Vissa dagar känns det tråkigt att ständigt snubbla på förargliga nya lånord och alla knasförkortningar. Den som främst läste, lyssnade och tittade på gammelmedier hade länge inga problem med såna snubblingar (det var för 15, 20 år sen), men nu har tolkningsföre-

trädarna blivit för många.

Kanske är begreppet tolkningsföreträdare slarvigt använt, men äsch. De som avses är medie-

människor, politiker och ibland vem som helst som är yngre än folk i yngre medelålder. Många är så förtjusta i förbiflyende (jag menar vad jag skriver) jargongsnack att detta förekommer i allt fler sammanhang, men stör dem som vill förstå vad de läser och hör. I språkväg.

”Jag tänker på honom som en tuffing i skinnjacka som gillar untz”, skrev en tidningsreporter. Ordet (?) untz var kursiverat i artikeln, men någon förklaring fanns icke. Kanske är jag numera drabbad av en s k tillbakakaka, som också är ett vanligt ord numera, men aldrig kommit in i mitt ordförråd! Innebörden går dock att lista ut (gäller inte för untz).

Tidningar brydde sig mycket om att läsare skulle förstå vad de skrev (för sådär tjugo år och längre sen) och borde inte använda ”svåra” ord, hette det i redaktionella diskussioner. Undertecknad sågs på den tiden som ”snobb” genom att inte vilja underskatta läsare samt säga ”man får väl slå upp om man inte begriper”. I backspegeln vill jag påstå att det som då kallades ”svåra” ord, överträffas i mängd och knepighet i dag. Som untz.

Eftersom jag undviker AI-svar får Wiktionary förklara att ordet är en ”alternativ form av oontz (elektroniskt trumljud)". Nyligen har jag antecknat "npc" och "spf" som förekommit i vanliga texter och för nån minut sen läste jag om något som ”är fullt av swag”. Man får väl tänka på samma sätt som jag själv föreslog för 20–30 år sen: ”det är bara att slå upp”.

Enhandshanterade kaffekannor har inte alltid varit comme il faut

Det föll sig så att jag köpte en tv-kanneliknande kaffekanna. Hur många kaffekokningsappa-

rater omvärlden än består en med känns en Melittavariant med filter – och kaffet ner i en termos – som det absolut bästa alternativet. Sen ”vinkännarna” blivit lite tystare har som bekant kaffesnobbarna tagit över, och tröttar ut en med alla goda råd. Och beskrivningar av kaffe som bär star prägel av de gamla vin-orden: blommigt, jordigt, bränd smak, inslag av plommon, choklad och vanilj.

Vi rudimentära kaffedrickare som bara vill ha ett starkt kaffe som inte är jolmigt tunt, som inte har en massa fina smaker vi inte förmår uppfatta, vi nöjer oss med termos.

 

Äldre, typiskt tvåhandshanterad kaffekanna

Men nu köpte jag, som sagt, en termos med tycke av tv-kanna: trevligt att se på för dem med nostalgisk blick. Desto roligare att denna nya kanna kallas ”enhandshanterad”. Är inte alla kannor enhandshanterade? tänker man först. 

Men kommer på alla de ärvda kaffekannor som göms i folks skåp och som inte håller kaffet varmt särskilt länge. Och inte är de enhandshanterade.

Däremot är de ofta vackra, medan de funktionella tv-kannemodellerna ser ut att passa i dagens kök som, tror jag, ännu ser ut som obduktionslokaler: stål, stål och stål. 

En snabb bildkoll gav vid handen att möjligen träfinishen (vilka ord man kan!) är på väg tillbaka. Däremot lyser ännu apelsin- och avokadofärgade vitvaror med sin frånvaro. Än.

Sexiga kvinnor, män och andra föremål såsom sportbilar o dyl

Man är en tråkig sate, så är det bara. När betydelser för ord glider iväg lite väl långt från ursprungsinnebörden händer det att man vill ropa: ”Men hallå där!” Det exempel jag tänker på är inte speciellt nytt. Adjektivet ”sexig” har gått en lång väg från utmanande persedlar och sig-kråmande kvinnokroppar. Nu börjar i och för sig även män åla och kråma sig på likartat sätt. Allt i den omfamnande ekonomismens namn och tecken.

”Vi ska prata om nåt som inte är så sexigt”, sa kulturjournalisten. Jag skrev inte ner vad det handlade om, utan noterade bara att det inte alls gällde det man annars föreställde sig. Mig stör denna innebördsförskjutning: nu betyder ordet i senaste ”upplagan” av SAOL, 2026, förutom det vanliga kroppsliga sexeriet, även ”spännande, intressant”. Och SO (likaså från i år) har exempel som ”en sexig sportbil; företaget har försökt göra sin image lite sexigare”.

Belysande nog skriver SO om denna ”andra”, icke-kroppsliga innebörd: ibland äv. allmänt positivt om (andra) föremål. Föremål som föremål, objekt som objekt: kroppar och sportbilar.

Tankar komma smygande när ett mejl, Språkbrevet från SVT, SR och UR, berättar hur VM-sportorter, sommarpratare och andra artister samt diverse blandgrejs uttalas: Özgür Özel, bundibugyo, Vancouver. Men hallå en andra gång: uttal på allt möjligt är ofta lätt framgooglat. Om inte annat så ilar AI till ens tjänst innan man hinner säga morfar Ginko. 

Nu är det förstås otacksamt, men visst vore det kul att höra språkvårdares kommentarer kring de sexigt (menar bara ”spännande”) flytande innebörderna och en massa större händelser i svenska språket som får en att tro att det snart kajkar. Men se på fan! SO förklarar mitt, trodde jag, slang-verb: ⟨vardagligt⟩ förflytta sig på vattnet utan mål.

Gå till botten med kraschen: eller kanske dags för efterstupan?

En felsägning eller inte? I ett samtal med en person ville jag uttrycka något om forna dagars ättestupa. Det grånande minnet kom inte på ordet och jag försökte förklara vad jag var ute efter. Jaha, sa den något yngre människan, du menar efterstupa?

Häpen som attan sa jag: javisstja! Det var nämligen svårt att urskilja om huruvida jag hört rätt eller fel. Kanske sa hon ”ättestupa”, kanske ”efterstupa”, som jag tyckte mig höra. Inte bara minnet glider in i skuggorna, det gäller även hörseln. Men lite roligt var det ändå: Efterstupa, det låter som en trolig synonym om inte annat.

Till dagens ämne: ”Krasch”. Nu har ordet förekommit på många ställen i så (för mig) ovanliga sammanhang att det är nödvändigt att gå till botten med kraschen. Rubrik i en blaska: ”Macron undvek en krasch – med en fest på slottet”.

I exempelmeningen är tankstrecket använt på det vanliga, nutida, feliga sättet, men nu skulle det handla om ”krasch”. Av våra stora ordböcker säger SAOL: 1) kraschande ljud, brak, skräll 2) våldsam sammanstötning 3) sammanbrott. SO hade endast med ljudhärmande ”krasch” samt sammanstötning mellan fordon.

I ”historiska” SAOB, gavs ordet innebörden ”skräll, sammanbrott”. Intressant eftersom artikeln om "krasch" skrevs 1937. Som ursprung gavs tyska och engelska motsvarigheter, och beläggen kom från mellan 1849 och 1932. Exempel var börs-, bank och byggnadskrasch.

Bara att konstatera: en hel del ord med engelskt ursprung har existerat i svenskan, försvunnit, och kommit tillbaka igen. Numera används kraschen ofta om mänskliga kollisioner: För Macrons del gällde det att inte reta Trump. I P1-programmet ”Krasch eller konsensus” handlar det likaså om människors eventuella sammanstötningar. Eller krockar, men den ”nyare” syno-

nymen, krasch, har svårt att fastna i min hjärna.