Ett utbrott som handlar om hur man titulerar diverse kungligheter

En tidigare behandlad språkgrej att reta sig på är den att engelskans ”of-genitiv” översätts till svenska på ett störande direkt vis. När någon nyligen sa eller skrev ”drottningen av mode” började jag för flerte gången i ordningen skärskåda begreppet. Varför säger man ”drottningen av mode” när en svensk konstruktion skulle vara ”modedrottningen”?

Det bloggen skrev om tidigare var låten ”Kung av sand” och ”kungen av jordgubbar”, om inte minnet sviker. Det första exemplet är en låt av Gyllene Tider från 1995. Sbråkbloggen glömmer inte en sådan formulering. Ett par rader i texten går: Här kommer kung av sand/ här kommer kungen av ingenting alls.

Det är vajsing redan från början, man säger inte ”kung av Norge” utan ”kungen av Norge”. Om just ”geografiska” kungligheter verkar det finnas en regel: man är kung eller drottning av ett land. Regeln gäller oss (och säkert några grannspråk), inte engelsktalande som har The King of Jazz” och ”The Queen of vad-som-helst”.

På det allt-mänskligt-utslätande digitala området (Google) finns en mängd exempel på ”drottningen av mode”. Men så mycket drottning av mode är inte såna, för de är flera stycken, visar det sig. Detsamma gäller ”modedrottningen”, men där vinner ordsammansättningen p g a en speciell ”drottning” i vårt språkområde.

Hon heter Margò Fallai (född 1941) och epitetet dyker upp tillsammans med hennes namn, beroende på att en svensk bok heter ”Margò Fallai: Modedrottningen”. Den gavs ut 2013 och dess relativt höga ålder gör nog att den inte heter ”Margò Fallai: Drottningen av mode”.

Bokens ålder, 15-16 år, skulle många inte kalla hög, men som nog de flesta känner av, går tiden ohyggligt mycket fortare nu. Gyllene tiders låt skulle ha hetat ”Sandkungen”, och språket i den borde ha varit svenska och sluppit of-genitiven. Men ”kungen av ingenting alls”? Hm. Där hade textförfattaren fått en utmaning.

Jacka upp och jacka ner har inget med av- och påklädning att göra

Här står man med klackarna i backen och dras så hårt av språkförändringsvindarna att det ryker om underlaget. Men lika fort som svenska modersmålstalare glatt ändrar sin svenska, lika stabilt står jag här och dras. Nån enstaka gång måste klackarna lyftas lite, men det är sällan.

Men de flesta är fajn med språkföryngringen, annars skulle väl fler röster som kämpar emot höras. Nå. Häromdan sa en sportperson i etern: ”De sponsorer vi har kommer vi att jacka upp”. Sen länge är inte ”jacka” bara är ett klädesplagg. 2014 skriver tidningen Språket:

Ordet jacka kan numera användas som verb – med en helt ny innebörd. Den som jackar upp priset skäms inte för att salta räkningen./…/ Det engelska verbet jack har många betydelser, som ’lyfta’, ’stärka’, ’hissa’ och ’onanera’. Den vanliga frasen jack up the price, ’höja priset’, och den mindre vanliga jack down the price, ’sänka priset’, har nu lånats in i svenskan. Det talas om att jacka upp respektive jacka ner.

Där sitter man som halvspråkiggjord av samtiden och undrar över vad sportdamen sa. Inte för att jag undrade så länge, men rent principiellt borde man kunna förstå folk i allmänhet. Ska sportklubben (eller vad det var) helt enkelt höja summan för sponsorskapet? För en äldre språkanvändare låter det konstigt.

Om man säger att man tänker skörta upp någon betyder det oftast att man tänker lura den på pengar. Är det inte mer anständigt om man ber sponsorn om mera stålar och den bestämmer sig för att ”jacka upp” summan? Om nu ”jacka upp” betyder ”höja” i de flesta fall kan man också använda detta okomplicerade och ganska neutrala ord.

I den mån Svenska Akademien har något att säga till om gällande ordformer för engelska lånord så kommer ansatsen snart att förblekna. ”Trailer” är som bekant numera något annat

än en vagn som dras av lastbilar, det betyder ”kort förhandstitt på en film eller tv-serie”. En mediemänniska använde ordet i plural, bestämd form: trailersarna. Liknande hör man ofta.

Alla tre ”stora” ordböcker har pluralen ”trailrar”. Efter svenskt böjningsmönster blir denna bestämda plural funktionell, om än inte snygg. Men SO har bestämt sig för att dessutom ta med pluralformen  ”trailers” och då sitter vi på den pottkant som får en allt vidare omkrets.

När intighet diskuteras på allvar i medier lockas man lätt in i den

Antagligen är det ganska löjligt att gamlingar sitter och suckar över världens flydda moral, integritet, smak och snille, men om man levt större delen av sitt liv med känslan att dessa dygder var något man som människa VISTADES i, så är det väl ändå inte konstigt att allt

(okej, ”mycket”, då) verkar främmande?

En företeelse som ”swag gap” har på senare tid – och i likhet med andra lättviktiga frågor – behandlats som om den vore något att bry sig om, och det är då man osäkrar pickadollen. 

Ett drygt decennium för sent i vanlig ordning. Slangopedia skrev om ordet ”swag” 2013:

"Swag" brukar barn och ungdomar säga när något är coolt. "Swag" kan betyda att man har stil, är cool, häftig, eller gör galna upptåg. Så man kan säga att om man gör något helgalet, så har man "swag".

I min engelsk-svenska ordbok från 1969 betyder ordet ”tjuvgods, byte”. Och i fler översättnings-

tjänster har det samma betydelse. Men ”swag gap” är något större (ironi!): det handlar om hur relationer kan överleva när det är en alltför stor ”coolhetsklyfta” mellan kontrahenterna. P1-programmet Godmorgon världen intervjuade en svensk författare om detta ”problem”. Jag lyssnade och tänkte som så ofta: ”vad i h-e?”

Författaren, en kvinna på drygt femtio, berättade om sitt ”swag gap” i det egna förhållandet, först om utseendet: ”Min man är en tia, jag kan en god dag kämpa mig upp till en sju-komma-trea, men det är kanske jag som har swagen”. Men mannen har OCKSÅ swag (coolhet) kommer hon fram till, och reportern säger: ”Det är alltså ett gap mellan er där han ligger över”.

Det håller på så här och diskuteras om huruvida ”relationer kan överleva en stor skillnad i swag”. Författaren konstaterar att hon själv (utseendemässigt) är ”en högrepoängare som femtiofyraåring än jag var som tjugoåring”. Sen talas lite om att människor kan ha olika syn på utseende och coolhet (swag). Tänk. Och jag börjar undra varför i all världen jag skriver detta.

Hjärtnupna åtbörder är ännu främmande för oss allvarliga tvivlare

Slår gärna in ännu en gång på lagomstigen! Också nu hänvisas till ett radioprogram,

Förmiddag med P1. Det handlade om ”hjärtemojin som erövrat världen” och inslag i det ligger kvar i tankarna och gror. Först ska sägas att programledaren denna gång, Olle Wiberg, behandlar ”sina” ämnen mycket väl.

Det gick snabbt att anamma
andra traditioner. Bild Wikipedia

Man ska inte avfärda alla emojier, men det är nog så att de flesta känslosamma yttringar kan utsägas med ord. Den företeelse som kallas kärleksbombning/kärleksbombande får en att vilja instämma i ungdomens ”cringe” (engelska för ”pinsamt").

I den digitala eran har känslosamheter blaskats ut till oigenkänn-

lighet. Och väldigt många människor verkar gilla blask, så vad ska man säga och göra? Jag noterade vad en ung person sa apropå hjärtemojier: ”Man vill gärna skicka kärlek till sin mormor”.

Det är inte längre konstigt att säga och göra så, men för den som kommer från en annan tid känns det trots allt som en ganska mager kärlek. Och det gör även de betygelser som övergått till att betyda ”hej då" i telefon: ”Älskar dig!”.

Känslosamheterna kommer som väl alla vet från USA och har

inte haft samma grogrund här lika länge. Men, som sagt, de

gulliga symbolerna och orden färdas nu en masse, och fort. Baksidan och avarterna av allt jolm kan man se i den trendiga 

"teori" som kallas ”swag gap”, så upprörande att den får ligga till sig en dag eller två!

Jag säger bara ”homo homini lupus”, och det är inte så vackert

Inte så man är en lagom-människa, men ändå dyker gamla användbara talesätt upp i huvudet,

t ex ”för mycket och för litet skämmer allt”! Det är tillämpbart på de flesta över- och under-

drifter. Bloggen 20 april handlade om det avsnitt av P1-programmet Språket som var betitlat ”Så hanterar du en språkpolis”. Jag värjde mig emot karaktäriseringen av den sortens snutar som varande likadana. Ojojoj nämligen, så många olika varianter det finns!

Eftersom jag själv kallats/kallas så, känns det angeläget att sansa till snacket. I programmet förekom en del ganska fördomsfulla uttalanden. Bl a att de som uppträder som språkpoliser skulle göra så av några slags maktanspråk när de påpekar normer.

Experten ansåg att språkpoliser ofta förespråkar den snäva skriftspråksvarianten för allt. Vi har alla också, enligt samma expert, lärt oss att visst språkbruk har "högre status". Förespråkare för normen säger sig vara den som ”äger normen, och du gör det inte”.

Detta är inget nytt. Många människor agerar på det sättet i en massa olika sammanhang. Besserwissrar av alla slag finns, det är väl ändå bekant? För egen del, och säkert andra ”språkpolisers”, är sanningen snarare att man känner sig maktlös. Det språk som ibland bara flöt in i en, ibland fick hamras in, duger inte längre utan viftas nonchalant bort.

Men så reagerar nog inte de ”språkpoliser” som rättar omgivningen på stöddiga sätt. De mer ödmjuka ”poliserna” vet att man när som helst kan snubbla på variationer/alternativ: inte bara såna som är nymodigheter utan även en del man själv missat under decennier.

I programmet fanns även ett par typiska, fruktansvärt glättigt, optimistiska utrop om att man ska tala med entusiasm om förändringar: ”Tänk att språk kan förändras!” Det går att förhålla sig lagom road av såna faktum, för att återknyta till logomresonemanget i inläggets början.

Har man mist sinnet för humor? Har man fördomar om samtiden?

Man är inte bara en språkhaverist, utan en tråkmåns också. Det är inget jag lider inte av direkt, och tycker inte så själv, men inser hur världens yngre ögon skulle se på en om de visste. Det är långt från nytt att en åldring säger som den gamle tysken: Ich verstehe die Welt nicht mehr.

Så här hoppar bloggen i alla riktningar, i går var det glädje över något nytt, i dag vältrar den sig i tankar som är eviga för alla, och infaller hos de flesta vid en viss ålder. Man kan t o m tänka att det skulle vara kul att tala med sina föräldrar när alla tre var lika gamla.

Men det är kanske svårt att komma ifrån rollerna ändå. Man läser och hör om alla gamla (unga också, tydligen) författare som spyr galla över sina föräldrar och sin barndom samt förmodligen lyckas bättre med sina egna barn. (Hör någon ett ironiskt stråk i sista meningen kan det bero på att det var där.)

Egentligen skulle dagens tema vara humor, en av alla fallenheter man själv inte lämnar men världen springer ifrån. Ofta talar ungdomar om ”pappaskämt”. Det är rätt lätt att förstå vad de menar, särskilt för den som själv drabbats av såna skämt. Om än dumma är de ändå fattbara.

Nu har inte bara undertecknad svårt med nutida humor, det gäller många andra jämnåriga likaså. Fenomenet är intressant: dels förstår man inte det nutida språket: slang-, inne-, lån- 

och andra ord säger en inget. Och så är det något annat. Tilltalet, kan man kalla det, samt att skilda världsbilder ligger bakom.

Ett obegripligt tv-program står för allt detta, Fördomsshowen i SVT1. Ofattbart att det sänds, obegripligt att politikerna ställer upp. Apropå att inte förstå humor eller allmänmänsklig verksamhet överhuvudtaget.

Uppfriskande nytt mått för ytor, dags att glömma fotbollsplanerna!

Det händer att man blir väldigt överraskad. Mycket har man nämligen hört förr. Men trots förvåningen antecknade jag i vanlig ordning inte exakt vad radionyheten som stod för ett nytt begrepp handlade om. Det övergripande ämnet var dock skogsavverkning av brutalare slag, där man inte tagit hänsyn till nyckelbiotoper, värdefull natur som ska skyddas.

I alla fall skulle storleken på ett aktuellt område anges och här användes inte det vanliga, ett visst antal fotbollsplaner – som egentligen inte säger mer än vanliga ytmått: kvadratmeter, kvadratkilometer, hektar, ar, m fl. Inte för att de skulle säga mig så mycket heller, men de går ju att slå upp. En yta av ett par, tre, fyra fotbollsplaner kan man till nöds begripa, men när de uppgår till flera hundra blir det svårt för föreställningsförmågan.

Det nya ytmått som nämndes denna gång fick en hur som helst att hoppa till och tänka ”hoppsan, det var nåt nytt”. Reportern sa nämligen att ytan var stor som ”åtta Gamla stan”. Kul med nåt annat, kan optimisten tänka, men ett par röster ur folkdjupet (någon hördes i Ring P1) blev irriterade och menade att det är typiskt för Stockholmsbaserade medier att inte förstå att Sverige är mer än huvudstaden.

För min brist på ytmåttsföreställning var det trots allt inte så tokigt. Tittar man på en kartbild av Gamla stan (och dessutom har gått där åtminstone några gånger) så visar det sig fungera bra, kanske t o m bättre, än den ständiga jämförelsen med fotbollsplaner. Att några stockholm-

are tänker lite von oben på resten av landet är egentligen ett problem för dem.

(Så här kort borde man, alltså jag, skriva jämt!)