Hur ”allmänkunnig” måste man vara för att förstå nyhetsprogram?

Den kan vara så att man inte begriper ett sammanhang, att man har svårt med politikerspråk. Men ändå. En tv-nyhet handlade om KD:s förslag att ompröva rennäringens ställning. I en debattartikel har man föreslagit ”att staten ska ’återta ansvaret’ för marken i fjällen”. I det nämnda tv-inslaget, sa KD.s partiledare något som här återges ordagrant. Avsikten är inte gemen, se det som en undran över hur man ska kunna förstå vad en politiker säger och menar:

Vi föreslår ju alltså ny lagstiftning framåt som i praktiken innebär att det utfallet inte hade blivit av att vi sätter en annan praxis framåt. Det är en annan sak, menar jag.

Över till SVT:s Kulturnyheterna. Där hör mycket till det som förr kallades nöje, underhållning av det ofta mer lättsmälta slaget. Men det betyder väl inte att språket som används ska vara så ”exkluderande” som många "rättänkande" annars är pigga på att beklaga.

Vad de omhuldade signalorden ”inkludera” och ”exkludera” egentligen innebär är svårt att få kläm på. Men nog kan man tycka att de ord och begrepp som används är hårdsmälta för fler än mig? Här talades bl a om en "biopic", den beskrevs i bestämd form som [bajopicken]. Det betyder biografisk film, ordet är en förkortning av engelska ”biographic picture” som alltså handlar om en verklig person, död eller levande.

En annan film (eller om det var själva bajopicken) sas vara på ”cringenivå”. Jag är medveten om att ”cringe” funnits länge, men trodde inte att det var ett svenskt ord. Det var det. I 2026 års SAOL finns det med, betydelsen är ”pinsam”. Cringe är, vad man kan förstå, ett av många tusentals ord som är engelska, men ännu inte tagits med i svenska ordböcker.

Det är mycket gammalt (framgår av amerikanska ordboken Merriam-Webster) och släkt med

bl a tyska ”krank”. Oerhört många ord är släkt med andra germanska språk (bl a svenska) på håll, så varför inte, jag sa det nyss, slänga ihop alla dessa i en enda ordbok? Det finns ännu mer att notera ur detta tiominutersprogram, men det sparas till morgondagen, de här klagande spalterna har en tendens att bli alldeles för långa.

Bloggaren är kvar i irritationsfällan och stöddar sig med assietter

I går förutskickades litelite mer språkirritation som uppstod vid lyssnandet på P1-programmet Språket, där några av oss (jag, tex) anser det s k tilltalet vara aningens docerande. Fast för all del, experten är docent, så det är ju bara rätt tilltal från rätt person.

Som utsatt för andra slags undervisningsidéer  (många decennier gamla) vad gäller moders-

målet är det lätt att reagera, även om det stör vår tids annorlunda idévärld. Inte behöver man ständigt vara mjäkig och säga att inget är särskilt viktigt och sen bli överraskad av barnens skolprestationer? Så här, bland mycket annat, sa experten om stavningsregler: ”Svenska stavningsnormer är ganska hårda” Och sen kom ett tillägg: ”som vi förväntas följa”.

Ber om ursäkt för en uppstudsig kommentar, men är inte de flesta moderna språks stavnings-

normer ”ganska hårda”? Och om inte så borde de vara det. Nu ska här visas den transparens nutiden kräver: Själv var jag en baddare på att stava. Tidigt. Minns triumfen när jag lyckades med ”assiett”.

Transparensen fortsätter: många släktingar och kompisar har svårt för stavning. De behöver inte slås ihjäl, för det. Nej, allvar nu: En del är inte lika drillade som en själv, några hyser starkt ointresse för stavning och många lider av dyslexi. Det kan vara ett större eller mindre handikapp. Personligen har jag inte så många fler talanger än stavning. Matematik var en fasa, katastrof, alla otäcka ord som finns.

Det hade aldrig funkat med ”roligare” uppgifter i mitt fall, färgglada planscher eller dito geometriska figurer eller allt det som skolvärlden är full av numera. Matte var/är inte min grej, s a s. Ej heller annat ur smarttänkarbranschen som andra vill stoltsera med: schack, svåra språk eller legobyggen, kvantfysik.

Men det är lätt att se vitsen med kunskaper – stooora sådana – i alla slags ämnen. Assiett-

kunskapen är också bra att bevara och glädjas över eftersom språk är ett mänskligt kommunikationsmedel som funkar bäst om de flesta inom varje språkområde är överens om hur man talar och skriver språket i fråga.

Förutom att kunna stava ”assiett” vet många av oss att det är skillnad på ”accent” och ”apostrof”, något som inte framgick av programmet. Tveksam till den ständigt upphoppande AI-översikten ska jag ändå låta den tala här, eftersom den säger vad jag lärt mig under mina stela, hårda och tråkiga inlärningssammanhang:

Apostrof (') och accent (´ eller `) är två olika tecken med olika funktioner. Apostrofen är ett utelämningstecken som visar borttagna bokstäver (t.ex. sta'n), medan accenten är ett diakritiskt tecken som placeras över en vokal för att ange uttal eller betoning (t.ex. idé, café)

Språkpolisdilemma: Fällor att falla i, irritationer som irriterar andra

Ett av de radioprogram jag förhåller mig sval inför är Språket, även om det har intressanta inslag då och då. Inte minst gäller det frågorna från allmänheten. I övrigt önskar man att en del av de medverkande språkvetarna ägnade sig mindre åt att uppmuntra språkliga ”regelbrott”. 

De behöver inte bråka, men inte nödvändigtvis hurra heller. Skriver jag kallt trots att ett sådant yttrande stämplar en som ett slags konspirationsteoretiker.

Visserligen är man en något mildare variant av den vanliga typen, och det är i alla fall inte många som tar denna språkintresserade sort på allvar. Ja, förutom en del språkvetare som – och här kommer det märkliga – kliver upp på nästa trappsteg av besserwissrarnas utsiktstorn. För vad är den som vill desarmera en ”polis”? Jo, en i sina egna ögon ännu ”klyftigare” polis!

Det skojiga i just den här kråksången är att vi alla tar i och har mer eller mindre fel när det gäller språkhantering som inte är någon absolut vetenskap. (Hör på ödmjukheten, man skulle kanske bli språkvetare och tala till och för folket…) Det avsnitt av Språket som satte i gång dessa tankar hade titeln ”Så hanterar du en språkpolis”.

Hyser man starka åsikter om språket buntas man ihop med alla andra s k språkpoliser. Vi har lika mycket gemensamt som ALLA i samma ålder, ALLA gamla svenska kärringar, ALLA från södra Sverige. Epitetet är m a o inte så plågsamt. Men man måste ju fajtas för andra språkpoliser, inte sant?

Experten i detta fall, mildstämmad (mitt påhitt) och medelålders, propagerade för att inte ”trilla ner i irritationsfällan” (den språkpoliser kan ramla i), för det är ju ”ganska jobbigt att vara irriterad”. Jag hade fullt sjå själv att inte falla ner i den, eftersom såväl expert som programledare och en ur allmänheten talade om att ”adressera” frågor. Deras ”adressera” tolkade jag som ”ta upp/ kommentera frågan” eller kanske något annat. 

Det är säkert min höga ålder som får mig farligt nära irritationsfällan, ”adressera” betyder något helt annat i min tillvaro. Men det är bara att ta till sitt vanliga knep för att inte bli alltför upprörd: vänta ni bara ett kvarts sekel eller så, så ska ni få se på allehanda gropar att falla i!

Ändå engagerade det mig så pass att jag inte är helt uppkommen ur fällan än – dock utan att vara trött – och det kommer säkert mera från denna fångenskapssits i morgon. Var så säker.

Tiden går men möglet består, kan en rubrik till detta inlägg lyda

Även om man kan få spader av alla nya ord och begrepp som tränger sig in i språket och ställer till det, så händer också motsatsen: gamla ord som fanns en gång i världen kommer tillbaka och ställer också till det.

Den här intressanta cirkelrörelsen kan man få en hum om av SAOB, den som kallas vår historiska ordbok. Exemplet för dagen kom av AI, en ibland färgstark spelare i vår samtid. Den kan även lägga ut dimridåer, så möjligen krävs det omfattande kunskaper hos användarna. Och ett mått av misstänksamhet.

Men detta fall var glasklart. På en fråga om hållbarheten hos ett visst örtte svarade den artificiella intelligensen att det visst gick att dricka ett jättegammalt te av den speciella sort det gällde, men: ”Om örten luktar muggigt eller ser missfärgad ut bör den dock slängas”.

Muggigt, det skulle ju kunna var ett svenskt ord, tänkte jag, Men tänkte också vidare – att det skulle kunna vara ett engelskt ord som heter ”muggy”. Vad rätt jag tänkt! Först SAOB, där ges synonymer som ”möglad, möglig; unken”. Det senaste belägget är från 1838, och artikeln om ordet skrevs 1945. Man kan sluta sig till att ”muggig” redan 1945 var ett mycket gammalt ord.

Kollar man dess etymologi, ser man att det är besläktat med ”mögel” och har ett ursprung som sträcker sig så långt bakåt att man nästan känner lukten av det det heter! Engelska ”muggy” betyder främst (om jag fattat rätt) ”kvav, fuktig, tryckande” och används m a o om klimat-

fenomen. Därutöver finns en massa ”muggy” som är slang för allt möjligt, men ta med dem vore att överdriva ambitionerna för glosan i fråga.

Detsamma gäller försöken att leta efter barndomens låt om Muggevigge, muggevigge, tuff, tuff. Den heter ibland Mugge Bigge och lär vara skriven efter det att en egen barndom passerats. Detsamma gäller en sång i liknande genre: Hela familjen går ut med geten. Båda tillskrivs samme upphovsman, jag blir förvirrad, men inser att det är dags att inte leta vidare.

Singla ut och plocka körsbär, men Sverige svenska russin har

Bloggen går som en målsökande robot till public service och andra gammelmedier, kan man tycka. Så blir det, det är från de kanalerna en okomplicerad åldring får sina tankar och idéer som ibland rymmer glädje-, oftare vredesutbrott. Den intresserade kan läsa om public services språkpolicy, AI-översikten funkar bra i detta fall.

Undantagen från policyn om språkriktig- och begriplighet, värnandet om svenska språket med fler vackra ”värdeord”, är rätt många. Och det kan väl inte finnas någon som skriver ”singla ut” med en annan innebörd än något som verkligen singlar, tänkte jag efter att ha hört uttrycket häromdan som en översättning av engelskans ”single out”. Det betyder ”välja”, eller ”välja ut”, bland flera alternativ. Så här skrev SVT Nyheter 2024:

Marklund singlar ut VM 2019 som en tid där Lindahl inte bara var bra, utan kanske världens absolut bästa målvakt.

Som ett brev på posten förr i världen tipsade en P1-journalist om appen där man kan ”cherry-

picka det man vill lyssna på.” Det lustiga i kråksången är att även ”cherrypicka” betyder ungefär detsamma som ””singla ut”. Svenskan kan ha ”välja” för bägge, även om det möjligen föreligger en nyansskillnad mellan dem i engelskan.

De säger körsbär, men vi säger russin. Bild Wikipedia

Det skruttans cherrypickandet har använts länge i svenskan, trots en jättebra motsva-

righet: ”plocka russinen ur kakan”. Varför dra in körsbären, då? Engelska ”cherrypicking” blir det otympliga ”körsbärsplockande” på svenska, men originalets ing-form används kanske mest i  överförd, bildlig betydelse.

Ens engelska kunskaper, långt från jättebra, säger att britter säkert inte ”spend their days cherrypicking” om det handlar om riktiga bär, utan ”spend their days picking cherries”. Detta är bara en vag känsla som kan vara fel.

Känslan för mitt modersmål kan också gå fel, för all del, men nog känns den mer tillförlitlig att luta sig mot. Eller ja, den KÄNDES säkrare att luta sig mot, nu vete katten. Now the cat knows…

Bloggen naturupplevelse: från svampskogen till floskelträsket

Där var det igen, trattkantarellsyndromet! Och med det menar jag en intressant iakttagelse ur svampskogen. Personer som aldrig plockat trattkantareller – alltså folk som vant sig vid att det som heter kantarell lyser gult i mossan och gräset – klagar först över att de inte hittar några. Jag vet detta av egen erfarenhet.

Det tar ett tag innan man är med på svampens utseende, ungefärliga växtplatser och lite hokuspokus – och vips, som man sa förr, så står man där med trattkantarellögon. Det här händer med allt möjligt: gravida ser plötsligt en massa gravida människor, de som börjat använda käpp ser plötsligt andra som går med käpp.

Denna företeelse har säkert ett psykologiskt namn, men inte heter den multifaktoriell. Så löd däremot ordet som nu sköt upp som svampar ur jorden (jag tar i lite, men bara lite). Har hört det ofta nyligen och det var dags att leta uppgifter om det ur mänsklighetens gömmor. Största användningsområdet är medicinens. Där finns mycket. Multifaktoriell (med samma innebörd som hos dem som inte har med i-et: multifaktorell) betyder i de sammanhangen att en sjuk-

domsbild utgörs av flera åkommor – ofta samverkande och som gör diverse tillstånd svårare.

Men ordet förekommer även utanför medicinens område och då anar man ett nytt populärt babbelibabbelbegrepp. I Tidskrift för politisk filosofi hittar man: ”dagens kriminologer skulle knappast gå med på att det finns en orsak till gatubrottsligheten och att det inte går att få fram en multifaktoriell förklaring med bäst empiriskt stöd”.

Och just i dag talade ett par skönlitterära översättare om sin verksamhet i ett kanonintressant program. Programledaren (en av P1:s bättre) kommenterade något de medverkande sa. Det lät ungefär så här: ”…/och många multifaktorellt – som man brukar säga – det är många saker som inverkar framåt”.

Det talspråkliga ”hackandet” är inte besvärande, men multifaktorellt är sannerligen – som man också brukar säga tack vare pizzeriorna – extra allt. Våra ordböcker föreslår för ”faktor”

bl a synonymen ”omständighet”. Multi betyder mycket/många, så innebörden blir ”många omständigheter”. Eller som programledaren la till: ”det är många saker som inverkar framåt”.

Gammal är äldst, heter det, men det är bara de äldre som vet det

Vad än många yngre (och en del äldre) tycks tro går det inte att dölja sin ålder. Och det är inte åldern det är fel på, utan att man har så många erfarenheter av sånt som liksom tappat sitt värde eller som de yngre omkring en inte tror existerar. Därför talar de till en som om man var en bräcklig knäppgök. Jag klagar inte, utan minns vad man själv tänkte och kände som ung. En del av ens kamrater säger att de inte alls känner igen det, de hycklarna! 

Gammal är oftast äldst. Bild Tom Morbey, Unsplash

För egen del skäms jag postumt (kom inte på nåt bättre ord) – det hade varit prima att vara lite gammal redan som ung (inte lillgammal, ett tillstånd som inte alltid hjälper). Summa summarum: Det är skitsvårt att sätta sig in i sådant man aldrig varit med om. Nog med känslopjunk, nu till verkligheten.

En av de språkvetare jag helst vänder mig till är jämnårige professorn em, Lars-Gunnar Andersson. I en krönika från förra året i GP (som så vänligt låter även icke-prenumeranter läsa hans texter) skriver han så här:

Som pensionär kan man konstatera att man blivit en del av språkhistorien. Och det på två sätt. Dels har man ett eget språkbruk, både i tal och skrift, som skiljer sig från de yngres. Dels är man delaktig i språkförändringen genom att förändra sitt eget språk. Man är alltså både observatör och deltagare i språkförändringen.

Han är inte lika sur som undertecknad: ibland typiskt för dem som har mer på fötter kunskapsmässigt. Även om jag är fajn med mycket i det nya språket känner jag mig lika ofta malträterad. Från sitt ödmjuka mellanläge vet L-G A ändå hur det påverkar en:

Äldre säger kommer å göra och skriver kommer att göra. Yngre håller sig till kommer göra i både tal och skrift. Aldrig i livet att jag kommer att ändra mitt språkbruk på den här punkten. Äldre skiljer på var och vart, och det kommer de att fortsätta med. Många yngre säger vart för både riktning och befintlighet.

Nä, äsch, jag kommer som vanligt inte fram till dagens exempel – men håll kvar ett av dem i huvet till imorgon: ”multifaktoriellt”. Just nu går det inte att låta bli att citera mer av språkmänniskan L-G A, även om det har gjorts förr i Sbråk:

Sedan är naturligtvis människor förändringsbenägna i olika utsträckning. En del äldre börjar använda typ eller hänga i betydelse ’umgås, hålla till’. Andra är mer avhållsamma.
Men ändå: vi blir alla ofrånkomligen en del av språkhistorien, både som observatörer och deltagare. Sanningen är förstås den att även unga blir en del av historien, men de tänker inte på det, inte ännu.

Det var också det som detta inlägg ändå skulle utmynna i: man vet inget förrän man vet det!