Spinoff med högt och lågt, chans och risk samt oönskade vinster

Ett av de uttryck som var med och banade vägen för förtjusningen i att använda engelska i stället för svenska är ”spinoff”. Jag minns det väl eftersom jag då inte börjat bli på min vakt: invasionen av lånord var i sin linda. Wikipedia säger så här om ordet:

Spinoff (engelska: spin-off), även spin-off eller spin off, är en form av avknoppning av något kulturellt fenomen med utgång från det ursprungliga.

”Avknoppning” är kanske förhållandevis nytt även som svenskt ord, möjligen konstruerades det som översättning till ”spinoff”, vilket i så fall inte var någon dum idé, avknoppning går lätt att förstå för en svensk. Ändå satte sig ”spinoff” i min vokabulär, förmodligen p g a att det (utanför företagsbranschen) användes i den våldsamt ökande underhållningsindustrin. Ordet blev välkänt genom mängden ”avknoppningar” som skedde från populära tv-serier och filmer.

Varför dyker denna diskussion upp nu, kan man undra. Jo, egentligen bara för att inläggen i Sbråk alltid genererar (alstrar, frambringar, skapar åstadkommer) nya idéer från dag till dag: spinoffs! Odds gällde det igår. Och det vore enklare att tala om ”hög eller låg chans att förlora”. Men stopp och belägg, ett tag!

”Chansen att förlora”: med en sån fras borde en stor stoppskylt följa. ”Chans” är förenat med en positiv känsla och därför hoppar många med äldre svenska ”i botten” högt om de läser/hör: ”chansen att få cancer är…”. I de tre stora svenska ordböckerna förklaras ordet ”chans” som ”möjlighet till lyckat resultat t.ex. framgång, önskvärd utveckling eller dylikt” (med lite olika formuleringar). Är sannolikheten för att drabbas av sjukdom hög, talar man om ”risken”.

Nu en gammal och sann historia: Jag har aldrig gillat tävlingar med djur, trav, t ex. Men föll till föga när informanten A skulle till en travbana och sa: ”Äsch, sätt en femma på XX” (hästens namn). A återkom med tjugo kronor (det var länge sen, som sagt). Eftertankens kranka blekhet drabbade mig och jag ville inte ha pengarna. Då sa A: ”Den som spelar riskerar att vinna”.

Det finns problem med höga och låga odds liksom högt och lågt IQ

Gäller det viktiga nyheter är vadslagningen där: Felicia klättrar i oddsen – ”en magisk leverans”. Så löd en rubrik ur pressen, här en annan: ”Hon har dessutom klättrat några pinnhål på oddslistorna och tippas nu kunna ta en niondeplats”. Men det finns andra angelägna frågor i denna tid då många stora skeenden (ja, det var ironiskt menat) beskrivs i oddstermer. Ett politiskt exempel är ”Kungen av norr” pekas ut – oddsen rusar.

Det handlar om, enligt en tidning, hur ”brittiska medier spekulerar om flera möjliga utmanare till landets krisande premiärminister. En av dem har rusat i oddsen de senaste dagarna”. Den som kallas ”Kungen av norr” är Andy Burnham, borgmästare i Manchester.

Medier ska akta sig för att använda ordet ”odds”. Det gäller, dock och exempelvis, inte journa-

lister som rapporterar om trav, de känner till oddsens hårda verklighet. Höga odds i spel och dobbel betyder att någon/något har mycket låg sannolikhet att vinna.

Tar vi den omvälvande händelsen Melodifestivalen så klättrade alltså Felicia nedåt. Hennes chanser såg m a o större ut ett tag. På oddslistorna. Likaså har Manchesters borgmästare rusat nedåt i oddsen. Men står det  ”rusar i oddsen”, tänker sig de flesta att det rusas uppåt.

På samma sätt luras vi av uttryck som ”låga” respektive ”höga” odds, eftersom de två adjektiven felaktigt omvandlas till ”dåligt” och ”bra” i våra hjärnor. Fråga gärna undertecknad. Oddsen är något man måste lära sig när man har "låg IQ", som Trump säger om folk han ogillar.

Hans egna ”kognitiva” test finns f ö beskrivna här och där och det går säkert att hitta hur man själv ligger till i dem. Presidenten använder slangordet ”ace”, och har enligt utsago ”aced” tre såna test. Betydelsen lär vara att man endast har A, stora A, som resultat. Nu hamnade Sbråk-

bloggen lite vid sidan av det huvudsakliga ämnet: oddsen för detta är oerhört låga.

Är det hans egen hund eller hans egna hund? Proffset svarar

Vad gäller det insmygande engelska språket är det ingen baggis som sker. Folk blir inte jättebra på engelska för att de, som undertecknad, stoppar in idiomatiska uttryck och tillfälliga slang-

diton lite hipp som happ. Svenskan (bl a) blir lidande: många vittnar om problem och suckar: ”vad säger man nu igen på svenska?”

En kompis (i ”ord- och språkbranschen”) sa häromsistens att han inte längre klarar av vanliga svenska prepositioner. Osäkerheten växer m a o. Dessutom la han till något mycket bekant: det är svårt att finna stöd hos språkvetare. Och visst, man måste vara en sten om man inte fattar problemet: vad ska de säga? Vi lever i en centrifug och språk är bara ett av alla mänskliga (och omänskliga) företeelser som byter färg, innehåll och utseende stup i kvarten. 

Bild Mariana Brás, Unsplash

Det jag skulle önska av dem jag kallar språkproffs är i alla fall – svårt som det är – en blick framåt. Hur ska vi egentligen förhålla oss när något som är bland det viktigaste vi har, glider oss ur händerna? Lyssnade på senaste avsnittet av P1:s Språket: ”Språket vi stör oss på i medierna”. (Parentetiskt vill jag tillägga att jag aldrig stör mig på något, däremot störs jag av mycket).

En man som ringde programmet ansåg det vara fel att säga ”min egna bil” (när man har lärt sig att det heter ”min egen bil”).

Experten svarade att ”den här varianten med min egna säng … håller på att vinna lite mark på bekostnad av den andra”. Sen kom en ganska lång grammatisk förklaring till varför (eventuellt) ”varianten” uppkommit: ”egna” ska inte passa in i vanliga svenska mönstret för adjektivböjning och därför anpassas ”varianten” efter detta.

Proffset kallar det som sker en ”normkonflikt” – folk har ju i långa tider lärt sig att ”min egen hund” är rätt och ”min egna hund” fel (Words stavnings-

program håller med). Som journalist, t ex, bör man ”försöka följa språkvårdens rekommen-

dationer”, säger experten, men avslutar med att ”det här ju inte så allvarligt”. Åter igen, språ-

kets flaxande liv är ett jättedilemma, men man kan ändå önska mindre tugg om ingenting.

En förklaring till att många har svårt med det "politiskt korrekta"

Sbråkbloggen rör sig emellanåt i detaljer: inget är för litet eller för stort när det gäller kommu-

nikation. Men det har blivit svårt att navigera tankemässigt i dessa dagar. För den som vuxit upp i ett annat Sverige är det svårt att hänga med. Ska citera mig själv, vilket egentligen är en dödssynd, men avsikten är inte att visa på något klyftigt. Tvärtom.

Jag skrev nyligen att man också förr i världen (för egen del 50-, 60- och 70-talen) råkade ut för det som i dag heter ”kränkningar, förnedringar, mobbning” m m som får folk att polisanmäla till höger och vänster”. Uttrycker man sig så kan det låta som vad tvivelaktigt (läs våldsamt) folk kan häva ur sig: ”Vi fick stryk i barndomen, men for inte illa: det blev ju folk av oss ändå!”

Man ska givetvis inte förnedra, kränka, mobba, hota, hata, förtala etc, etc andra människor. Det är bara det att såväl språkliga gränser som handlingar – och hur saker uppfattas – flyttats om rejält. Då händer det att äldre människor reagerar: företeelser som nästan rubriceras som brott i dag, ansågs inte lika allvarliga förr. Men att ge ord för detta är en grannlaga syssla, särskilt som man inte förespråkar våld mellan människor.

Redan språkets förvandling visar på något konstigt. Innan den moderna tidens inträde (kanske 80-tal?) yttrades sällan ord som ”hat, förnedring, kränkning, hån”. De fanns, förstås, men som jag minns det var de vikta för riktigt vidriga handlingar. Själv använde jag dem aldrig som barn eller ung, vilket inte precis innebar att jag precis vistades i någon rosafärgad idyll.

Det är mig alltför bekant att yngre tycker att man är förfärlig som inte anser vanligt skoltjafs vara förnedringar och kränkningar. Skillnaden kan ligga i att allt blivit värre: vi kunde ju inte jävlas oavbrutet med hjälp av människofientliga s k sociala medier. En del av förklaringen ligger i en avhumaniserande teknik. Men kanske måste man tåla lite tuffa tag – jag sa inte pennalism! – om man ska bli en skapligt stadig människa.

Som en väldigt spinkig och halvtöntig glasögonorm i barn- och ungdomen vet jag detta.

Sitter Marian Radetzki i en annan dimension och ler förnöjt?

Det händer att man måste tänka på Marian Radetzski, svensk (polskfödd) nationalekonom (1936–2022). Han var en kontroversiell person, kan man läsa sig till. För egen del hoppade jag högt av hans förslag att byta svenska språket mot engelska. I en debattartikel i DN, 28 juni, 2007, skriver han om fördelarna med ett sådant språkbyte:

Mina personliga och professionella erfarenheter leder mig tillbaka till den kontroversiella frågan: Hur stort är egentligen det svenska språkets egenvärde? Behövs svenskan över huvud taget? Skulle inte fördelarna överväga massivt om engelskan gjordes till Sveriges huvudspråk i alla väsentliga sammanhang, medan fortsatt odling av det svenska språket överläts åt grupper med särskilt historiskt eller kulturellt intresse för dess bevarande?

Han medgav i artikeln att ett byte av språk skulle ta tid, men: ”I en ekonoms ögon framstår en tänkt övergång till engelska som huvudspråk i Sverige som ett gigantiskt investeringsprojekt.” Naturligtvis fick han mothugg. Och jag tyckte att det lät befängt på ett sätt som ord inte kan beskriva. Men enbart ett par decennier senare tycks hans förslag på väg att besannas.

Det händer att jag själv på ett hjärntvättat vis använder ord, uttryck eller hela meningar på engelska. Ännu fler hörs från dem som inte är lika förbannade på faktum och därmed mindre observanta. Härförleden skrev DN om kungens födelsedag. Ingressen löd:

”80 år and counting”, deklarerade överhovpredikant Johan Dalman då födelsedagsfirandet av kung Carl XVI Gustaf inleddes i Slottskyrkan.

Bekant med uttrycket måste man ändå slå upp det eftersom det inte har en självklar, direkt, översättning. AI, som konsulterat Camebridge Dictionary, svarar på ens fråga:

"And counting" betyder på svenska "och det ökar/stiger fortfarande", "och räkningen fortsätter" eller "och fler därtill". Uttrycket används för att visa att en siffra, tid eller antal som precis nämnts redan är högt, men att det fortfarande ökar.

Ja, vad skulle överhovpredikanten säga? ”80 år och fler lär det bli”? Nej, det anses väl låta löjligt, så man väljer ett engelskt idiomatiskt uttryck. Som inte är det enda i dagens svenska när man betraktar och lyssnar till modersmålet. Och fler lär det bli.

Nu har visst den gamla tanten drabbats av raptus och utbrott igen

Visst, ja, hade ju i gårdagens inlägg tänkt exemplifiera, visa hur okänsliga medier kan framstå i en tanklös värld. Att få en känsla för och av detta är nog bara möjligt för rejält åldriga personer: de flesta av halvgammal och yngre årsmodell skulle kanske ha svårt att förstå ”problemet”. Vilket inte är deras fel, bombarderade som de är av skit och pannkaka på en och samma gång. (Det vackra uttrycket kommer från en mycket gammal, och sen länge död kollega).

Den här gången var det inte ens en tidning av papper som hyste ”krocken”, utan en rikstidnings s k flöde. Där går inte att handskas med finlir som bekant. En artikelrubrik löd: ”Fem punkter om skjutningen”. En tyvärr vanlig berättelse om vår tids gissel: snabb, ond, bråd död för unga människor. Strax därunder stod rubriken ”Fem myter som kan få dig att köpa en för stor bil”.

Man anses vara en supertönt för att man reagerar på såna cyniska kollisioner. Även denna förändrade syn  kan göra en rasande: folk har under lång tid berövats sin känsla för feeling (låter som ett skämtsamt uttryck, men allvaret där bakom är desto större).

Men människorna förr var inte direkt ena hypersensibla blomster. Vi råkade ut för det som i dag kallas ”kränkningar, förnedringar, mobbning” m m som får folk att polisanmäla till höger och vänster. Det kan vara bra att påminna yngre om att vi ändå och dessutom, fick en skaplig allmänmoral av tidsandan, den man – i övlig ordning – flinar åt i dag.

Och hahaha, de ”fula kläder” vi hade på oss var en västanfläkt i fulhet om man jämför med dagens ”coola, balla” och ”häftiga” persedlar som i enorma mängder hör till de konsumtions-

artiklar som håller världen igång. Dessa klädtrasor är också en piss i Mississippi vad gäller vår konsumtion av allt. ALLT. Men det finns inget val. Tillväxten, ni vet.

När barnböcker rensas i, vad borde då ske med "Mellofesten"?

Intressant, är det mildaste man kan säga om dubbelheten i vår egen samtid: Å ena sidan en pågående familjefest kallad ”Mello” med betoning på kvinnolår och pornografiska koreografier (samt lite ”musik” och ljusfenomen som tillbehör). Med nyhetsvärde större än krigens. 

Och å andra sidan en ängslig hållning i det mesta så ingen ska förnedras eller kränkas.

Nu åter till gårdagens inlägg om en text skriven av Anna-Lena Laurén som läst våldsamma Bröderna Grimm-sagor och jämför dem med hur svenska barnböcker hanteras på senare tid. Hon är inte så lite förvånad över det som skrivs om ur äldre tiders litteratur i genren, allt för att passa vår känsliga tid:

Kontrasten till den svenska synen på barnlitteratur, där det är möjligt att kannibalisera på stora författare som Tove Jansson och ge ut tillrättalagda och slätstrukna nyversioner av deras verk, är skärande.

Man har i färskt minne ”korrigeringar” som Astrid Lindgrens och andra författares böcker råkat ut för. Hur vore det att berätta och beskriva för barn (och gärna alla andra) att människor i andra tider tänkt, trott och tyckt på andra sätt än våra dagars? Det kunde få bli utflykter i historia och samhällskunskap m fl ämnen.

Från tiden som korrekturläsare på en lokaltidning minns jag ett annat slags ”renhållnings-

arbete”. Det gällde inte bara språket, vi skulle även se till att ”olämpliga krockar” vad gällde texters innehåll undveks. Korrekturläsare, journalister och grafiker larmade när en text om något glatt och tjosan höll på att hamna bredvid allvarliga nyheter om olyckor, brott, krig. Det var då. Man gavs en känsla för nivåer i mänsklig verksamhet samt dito liv och lidande. Nu gjuts all sådan verksamhet i ett stycke, framtvingat av mediers snabbhet.

Britterna företog en rensning (2023) i Roald Dahls barnböcker för att inte förstöra de små oskyldiga barnen. Bort togs stötande ord som ”tjock, svart, fet, hagga, galen” och ”ful”. De ändrades till mindre störande som säkert går att googla fram för den intresserade.

Inte utan att man önskar en liknande upprensning i Mello-träsket. Eller är det vi ser nu ett bejakande av kvinnokroppen (och ett fåtal mäns), en frigörelse från patriarkaliska bojor? Det vore konstigt annars, så full som världen är av även munviga feministiska artister som gärna ålar runt i nästan inga kläder alls. Och utför rörelser som förr i världen gav helt andra vibbar. Leve den nya friska frigjordheten och de fina förebilderna för barnen!