En sak är säker: artificiella intelligensen och jag betonar ord olika

Hahaha. Varför bekymra sig för eftergivna språkproffs? Det finns ett ännu större proffs i branschen, en ännu större språkovårdare: den artificiella intelligensen. Om folk ställer frågor till den borde de tänka: ”Den här skulle jag vara försiktig med!”

Men det är lätt att misstänka att alldeles för många tar den breda väg som till helvetet bär (Matteus 7:13, fast lite flådigare uttryckt just där). Den breda vägen är AI. Området det gäller i detta inlägg är det lilla ”hur ska man egentligen tala/skriva på svenska”. Andra ämnen och AI:s svar på frågor kring dem varken kan eller törs man tänka på.

I hopp om att finna röster kring en ny underlig vana hos talade medier formulerade jag en fråga på Google. Det gäller betonandet av vanliga verb, och det på ett sätt som låter konstigt: ”Han HAR inte varit här tidigare, De ÄR på genomresa, Hon KAN inte finna sig tillrätta”. Skumt som tusan. Frågan är varför den nya vanan börjat sätta sig. Hos nyhetsuppläsare, t ex. Och varifrån den kommer.

Utan att man vänder sig speciellt till AI blir det första träffen för den som googlar. Hör på detta klyftiga orakel:

Verb som har och är (hjälpverb) betonas ofta för att framhäva innebörden i en mening, särskilt för att bekräfta, kontrastera eller förtydliga att något faktiskt äger rum.

En av dessa anledningar, "Kontrast och korrigering", beskrivs så här: "För att visa motsatsen till ett tidigare påstående eller en tveksamhet.” Och så ges exemplet: ”Jag var inte där, men hon var det." Vad i helsefyr? Min egen betoning skulle vara: "JAG var inte där, men HON var det." Som svensk skulle jag även säga "...men det var HON".

I ett annat svar på en liknande, något omformulerad, fråga, säger AI:

Ja, enkla hjälpverb och vanliga verb som har, är och kan kan absolut betonas i svenskan, särskilt i modern talspråksnära svenska för att skapa kontrast eller tydlighet. Här är hur och när de betonas: Kontrastiv betoning (Jämförelse): När man vill ställa två saker mot varandra. Exempel: "Jag är inte arg, jag är bara trött."

Min egen enkla intelligens skulle säga "Jag är inte ARG, jag är bara TRÖTT."

Ett sista exempel lyder: ”Emfatisk betoning (Förstärkning): När man vill understryka en sanning eller motbevisa något. Exempel: "Det har jag visst sagt!"

Här skulle man väl betona ”visst”? Och säga: "Det har jag VISST sagt!" Men man kanske varit felunderrättad i hela livet och HAR missuppfattat modersmålet.

Vem ska oroa sig för svenskans framtid om inte språkvetarna?

Vad är ens största bekymmer när man sitter och ser/hör sitt modersmål vittra sönder? Det låter säkert överdrivet mänskovänligt, men det är inte i första hand egna problem man råkar ut för i hög ålder: funderingarna rör de unga och ännu inte födda. Hur i helskotta ska de förstå varann?

Varenda dag förekommer exempel på det rörliga gungfly språket förvandlas till. Inför andra låter man förstås som en släkting till dagens knaskonspiratoriska knäppgökar vars ”profetior” genomsyrar människornas sociala medier. Men nu skiter jag i det en stund och tar ett färskt exempel. Överjordiskt förändringsvänliga språkvetare brukar berätta om allt nytt i språkväg – sånt som ingen kan göra något åt: det väller och rusar fram av egen kraft på den branta halk-

bana som nätet erbjuder. (Ack, om det funnes ett uppfångningsnät!)

Senast skrev chefredaktören för Språktidningen (i DN) om att verbet ”driva” i betydelsen ”driva, skämta, retas med någon” har tappat objektet för sitt drivande. ”Du driver”, säger framför allt yngre och menar att man skämtar med dem. Som vanligt obekymrad fortsatte chefredaktören lättad att ”när driva väl befriats från objektsbördan underlättas klivet över till det nybildade substantivet driv, skämt”.

Men här gäller det verbet. I DN stod rubriken: Audis vd: Europa bommar megatren-

derna – ”USA och Kina driver” Och jodå, ”ingen fara”, som folk säger i dag vid minsta grej, det tog inte lång tid att förstå vad som stod där. Men för en kort sekund (möjligen åderförkalk-

ningsrelaterad) sa hjärnan: ”Va, driver USA och Kina med oss?”

Tro nu inte för åttifjärde gången att jag är galen, det har i alla tider funnits massor av ord man förstår av sammanhanget, ord som kan ha vitt skilda betydelser. Men sen några decennier ökar de kraftigt i antal. Därtill kommer en jättemängd engelska glosor/uttryck och konkurrerar om en svensks förståelse.

Frågan kvarstår: hur rättar lärare det svenska språk som elever skriver och talar i dag? Eller finns inte behovet att korrigera kvar när allt okejas av språkproffs, mediefolk och folket självt?

Tänka sig: gulsparven kan räkna till 7, svartvit flugsnappare till 21

Den tillfälliga utflykten i fåglarnas värld berodde på en nylig bekantskap med en svartvit flugsnappare som högt uppe i ett träd sjöng sin sång, om och om igen. Eftersom den enda "överföring" till människospråk jag hört talas om är en fågels ”klävitt, klävitt”, kändes det aktuellt att ta reda på vad flugsnapparen sa, ”ljudöversatt” till svenska.

Sökningen ledde till P1:s Naturmorgon (kanonbra program i klassisk stil – och med hängivna reportrar, för övrigt). Ett avsnitt från 2017, betitlat Fågelsång nr 8, har följande text under en vacker bild på en svartvit flugsnappare: ”Tänk tjugo-tjugo-tjuett-tjuett-tjugo-tjuett, så har du den svartvita flugsnapparens sång som i en liten ask”.

Ja, den hamnade inte i min ask, uppenbarligen. Ett öra otränat för fågelsång kräver nog en hel del övning. Kanske vore klävittaren enklare? Nätet gav dock inte många ”klävitt”-ljud, som ofta sägs vara kattugglans signatur, men däremot en del andra sorgsna tutanden/hoanden som fick en av Naturmorgons reportrar (2022) att tycka att ”kattugglan låter som en gummianka”.

Kring ”klävitt-et” finns många berättelser från gamla tider. Det har ansetts förebåda olika sorgliga händelser, bl a skulle kattugglan ropa ”klävitt” inför ett dödsfall. Fageln.se berättar att ugglor alltid ”ansetts vara dystra och olycksaliga fåglar som bådar olycka och död. Hennes gälla klävitt översattes direkt till kläd vitt, d v s ta fram svepning för en död".

Tillbaka till gårdagens gulsparv, den som också sägs räkna, även om den bara kommer till sju: "En-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuuu". Nu inträffade något märkligt. En av de första träffarna ledde till TV4:s Nyhetsmorgon (2017) där en ung man, kallad Andris Fågelviskaren, härmade fågelläten (han kunde 120).

Det kanske var så att det krävdes en tolk! När Andris härmade en gulsparv gick det mycket lättare att identifiera "en-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuuu". Det var nog så att fågelimitatören talade mer rent än de andra gulsparvarna ute i naturen, de talade säkert dialekt. Men hans skicklighet kan inte betvivlas. Tydligen härmar han även andra djur. Det är hur som helst en lisa att lyssna till andra varelsers ljud som omväxling.

Via fajn och pitcha till kvittra, via människors språk till fåglarnas

Inte känner jag mig fajn med ordet pitch/a. Inte heller känner jag mig bekväm med bekväm och väljer därför det inte mycket bättre fajn. De föregående meningarna hade man inte kunnat skriva i en uppsats under sens barn- och ungdomstid. Vad sa vi då i stället (en undring som återkommer)? Kanske det våldsamt svåra och uppstyltade (ironi!) ”det känns inte bra att använda det här ordet”. Å andra sidan så ”kände” vi inte så förbannat mycket heller, okänsliga som vi var. Tänk om vi sa ”jag tycker inte om pitcha” eller ”pitcha är väl inget bra ord?"

Det började med att nån pitchade nåt i radion för femtielfte gången och dess innebörd glider undan hela tiden. Detta pitchande visar sig kunna ha en massa betydelser på såväl engelska som svenska. Det är säkrast att ta den innebörd som presenteras av ett riskkapitalbolag, Almi. Ett sådant är nog bäst på att ge den förklaring som är mest i svang: 

Att pitcha betyder att på ett övertygande och kortfattat sätt presentera sin affärsidé för potentiella investerare med målet att få finansiering. Men vad är en pitch? Det är enkelt uttryckt din möjlighet att på några minuter visa varför just din idé är värd att satsa på

Lär räkna till sju. Bild Andreas Trepte, Wikipedia

Men det är väl inte värt att göra sig lustig när man själv säger fajn och använder diffusa ord som ”grej, pryl, mojäng, pinal, grunka” m fl. Vänder nu på en femöring (en stor en, det myntet försvann 1985) och försöker, trött på människor språk, få kläm på såna som piper och har sig när de meddelar sig: fåglarna.

Inte för att man är någon fågelmänniska, men efter att ha lyssnat på dem mer än vanligt, dök frågan upp: Hur tillförlitliga är de översatta – transkriberade – ljud som folk hittar på för fåglars läten: ”Klävitt, klävitt, "en-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuu?" Spännande fortsättning...

Är seniora experter skickliga, gamla eller ålderdomsforskare?

Povel Ramels låt om att ”det är dom små, små detaljerna som gör’et”, slår en stundligen och dagligen. Ta ett litet mellanrum, t ex, ett mellanrum mellan två ord, något från tiden när sär- eller hopskrivning ännu spelade roll.

De gamla, i förstone roliga, exemplen med den ”bruna håriga sjuka sköterskan”, är nu uttjatade, men kolla fler ”roliga särskrivningar” (under just den rubriken) på ”Huvudsidan.se”. Hur komiska de än blir hjälper det föga mot en numera avdöd känsla för när ord ska skrivas ihop eller ej. Det går inte att förklara för barn och unga, eller vuxna, att man kan avgöra saken beroende på hur ordet uttalas (gäller förstås främst dem med svenska som modersmål).

Läste nyligen en för mig ny variant: någon kallades ”seniorforskare” utan att vara en person som forskar om/på seniorer! När de första bilderna dök upp på folk med ”seniora” yrkestitlar, och man såg att de kunde vara i 20-30-årsåldern, satt man där som ett frågetecken.

Det visade sig att engelska ordet ”senior” kan betyda ”erfaren, kompetent” eller vad vet jag. Då gick det att acceptera titlarna, om än motvilligt. Men så kommer då ”seniorforskare” och sabbar den gamla (seniora?) sär- och hopskrivningsidén. AI, som inte talar med enbart kluven tunga, utan många fler, skriver:

En seniorforskare är en disputerad forskare med omfattande erfarenhet (ofta minst 5 år efter doktorsexamen) som uppnått hög vetenskaplig skicklighet och ofta agerar forskningsledare.

På annat ställe särskriver samma intelligens titeln, ”senior forskare”, och jämställer de båda vad gäller stavning: den erfarne med den som forskar på äldre! Desto roligare då att finna en hel räcka inlägg från folk med icke-articifiell intelligens och som skriver i avdelningen Språknör-

darnas Högkvarter på Facebook. Som senior vill man, från botten av ens hjärta*, tacka alla dessa ännu levande människor.


*Oj, nu skämtade jag visst igen, ”from the bottom of my heart” heter ”från/ur djupet av mitt hjärta”. AI anser att det heter ”från botten av mitt hjärta”. Låter inte så bra på svenska. I ens barn- och ungdom sa folk att något var ”botten” när det var dåligt.

Det vore en allmän välgärning att inte forcera språkförändringar

En av dem som brukar citeras i denna blogg är Anders Svensson, chefredaktör för Språktid-

ningen. Han skriver även krönikor i DN: de är någon gång intressanta, men ofta störande 

p g a den våldsamt liberala språkhållningen. Undertecknad fortsätter på den motsträvigare vägen: ändras gör språket, men det är inte nödvändigt att gå bakom och skjuta på ”nyheterna” så att de rör sig fortare. Men det gör ju även Svenska Akademien, och det är sedan länge tydligt att man har de tyngsta "experterna” emot sig. I sin senaste DN-krönika hade A S (eller om det var en redigerare) skojat till ingressen, som löd:

När verbet ”att driva” blir substantivet ”driv” är det lätt att uppfatta svenska språket som på drift. Men det finns ingen orsak till drev, menar Språktidningens Anders Svensson.

En yngre släkting kommenterade något jag sa på följande vis: ”Nej, nu driver du!” Det lät jättekonstigt, men på stubben kan man räkna ut att det ingår i nya trenden ”skippa objekt efter verb som haft såna”. A S, frejdig tillskyndare av nymodigheter, skriver i krönikan:

På senare år har bruket av driva förändrats. Där äldre tenderar att använda verbet med objekt – som i ”Driver du med mig?” – slopar många yngre objektet för att uttrycka samma sak: ”Driver du?”

Som om det inte vore nog, puttrar han vidare med: ”När driva väl befriats från objektsbördan underlättas klivet över till det nybildade substantivet driv (skämt)”. Han påminner även om det numera etablerade ”lämnar” som uppträder utan något objekt som förklarar vad som lämnas. Det antas vara underförstått. Till de nya objektlösa verben hör även ”avlossar”, berättar han, i hockeysammanhang betyder det ”avlossar ett skott”.

Ett långsammare förhållningssätt till de här förändringarna är något att stilla bedja om. Den som specialintresserar sig för saken (jag, i detta fall) har inga svårigheter att uppfatta de nya ”trenderna”. Och det är kanske löjligt att värna om andra när det gäller de här snabba vänd-

ningarna, men krönikans sista ord klingar såväl kluvna som aningens von oben:

För den som däremot inte har koll på sammanhanget och det underförstådda objektet kan det bli svårbegripligt. Men det är också typiskt i ett läge när betydelserna och språkbruket är på driven.

Skillnad på skämtsamma kommentarer och flinande översitteri

Dags att riva av plåstret, tänkte jag, men inom en tusendels sekund kom undringen: Vad är det för uttryck? Nu går sånt här aldrig att kolla riktigt, men man kan nog sätta ett par spänn på att det är ett i grunden engelskt uttryck. AI säger visserligen: ”Ja, riva av plåstret är ett etablerat svenskt idiomatiskt uttryck". Det tror jag vad jag vill på. För AI lägger till det något skumma: ”Även om det är vanligt på svenska, är det en metafor som även existerar på engelska." Ja, tänka sig så mycket som existerar på engelska.

Men nu struntar vi i det och går till avrivningen av plåstret. Med det avses mitt fortsättande av ”korrekturläsningen” jag utförde på ett enda avsnitt av P1:s Spanarna. ”Cliffhanger” (jag använder det själv på skoj, eller ”klipphängare”) tycks vara så vanligt att det blivit svenska. Jäpp, så är det. Ordet togs in i SAOL och SO i år. En jädrans tur att ordböcker ligger på nätet eftersom svenska och engelska nu samsas i det som kallas ”svenska ordböcker”.

Detsamma gäller fler uttryck som spanarna använde: ”cred/kred” och ”creddig/kreddig”, t ex, där SAOL har samtliga, SO några varianter. De ballaste spanarna sa också saker som ”fet cred” och ”pusha en låt”. Detta verb, ”pusha”, finns i båda de moderna ordböckerna, men verkar inte betyda ”knuffa” – eller ”tryck”, som det står på engelska dörrar – utan ”driva på” samt ”stödja och uppmuntra” eller ”skapa intresse och göra reklam för något”.

Mig retade mycket mer än ovanstående, men det beror väl på egen känslighet. Vid sidan av kommentarer om ”häftiga” innelåtar med videor och kända upphovsmän skrattade man åt titeln på en skådespelares bok, ”Och vinden viskade mig så förtroligt”. Margit M levde 1902–1996, och hennes biografi utkom 1987. Det innebär alltså att hon skrev boken och läste in den själv vid 85 års ålder.

”Kulturprofilen”, en av spanarna, sa att titeln möjligen var ”en red flag” som ”kan antyda dålig prosa”. På nåt sätt är det översittaraktigt att flina åt tidigare generationers ansträngningar och språkbruk. Vi står alla inför såna bedömningar en vacker dag och bör lära oss veta hut. Red flag finns i alla fall inte i svenska ordböcker än. Vid sökning på uttrycket ställer SO en kul motfråga: "Inga träffar på red flag. Menade du nödflagg?” Ja, det tror jag faktiskt att jag menade.