En ros, en häst och en tomte är överenskomna, men resten då?

I min närmsta krets finns de som fattar väldigt mycket av grammatik, i svenskans och i andra språks. Inte för att jag hör till dem, men vill påstå att en känsla av ”vad det heter” är ganska stor. I alla fall ungefär-ish (som nån sa på allvar häromdan), vilket torde betyda ”cirka-cirka” eller liksom-liksom”. 

Fotbollsspelare utklädd som eller till tomte? Bild Wikipedia

Men det är svårt att pressa dessa grammatik-

kunniga med återkommande frågor om besynnerligheter så jag fristajlar. Som i senaste problemet. Inga detaljer är för små för mig, men få är intresserade. En reporter berättade om en amerikansk fotbollsspelare som spelat amerikansk fotboll (notera gärna min kunskap i fotboll!).

Det är nästan allt jag minns från inslaget, förutom att reportern sa att killen ifråga ”ser ut som jultomten” (civilt) och ”brukar klä ut sig som jultomten”. Ligger nån slags diagnos bakom? Hos mig, alltså, för hjärnan bråkar och undrar vad ”brukar klä ut sig som jultomten” betyder?

Har det något att göra med att jag hör till ”större-än-mig”-förespråkarna? Vissa i omgivningen brukar hötta med fingret och säga ”det heter större än jag”. Sen exemplifierar de med nåt konstigt: att det är en förkortning av ”större än jag är” (vilket man aldrig hört eller sett skrivet i sin dag): man kan inte säga ”större än mig är”, flinar de menande. Kanske, tänker jag, påverkad av dessa höttande, heter det egentligen ”han brukar klä ut sig som jultomten brukar göra”.

Ändå vill jag nog svära på att det heter ”klä ut sig till jultomten”. Men vad är ett ”som”? Vad är ett ”till”? Är det inte skit samma? Tänk på vad Shakespeare skriver: ”det, som ros vi kalla, med annat namn dock lika ljuvligt doftar". Jovars, det skulle lika gärna heta häst (förekommer ofta i dessa sammanhang!) som ros. Så här skriver Språktidningen (2016):

Varför heter det häst på svenska? Varför inte gris eller flaska? Det finns inget naturligt samband mellan språkljuden vi åstadkommer och ordens betydelse. Saker heter som de gör bara för att vi någon gång har kommit överens om det.

Vi har kommit överens om vad saker heter. Men då betyder ju även ”som” och ”till” något – även om deras betydelse också bestäms av grammatiska positioner. Rosen och hästen heter samma såväl som subjekt eller objekt. Men ”som” och ”till” används även de efter överens-

kommelser. Som i likhet med mycket halkar runt i en snabbare takt än ”språkförändringar”

bör. Vi borde rimligen vara överens även om grammatiken. För förståelsens skull.

Att två ord så små kan irritera så: "röda linjer" och "röda flaggor"

Den röda färgen har inte bara ett signalvärde utan attans många. SR, P4 Malmöhus, sände 2016 ett program om färgen. I notisen om programmet står:

Varför rullar vi ut röda mattan och var kommer Falu rödfärg ifrån? Ofta förknippas den röda färgen med starka känslor, kraft och energi och i vår kultur symboliserar rött både kärlek och synd. Det är fotbollsklubbens Arsenals färg, men också Liverpools. Den är socialismen och kommunismens färg, men också de amerikanska republikanernas.

Den röda flaggorna kan även varna. Visserligen minns man dem inte från barn- och ungdom, i alla fall inte annat än, eventuellt, som konkreta stopp- och varningstecken. Under senare decennier har en hel röda-flaggor-kontingent flutit in i svenskan. För egen del stod jag ut med dem rätt långt, men nu känns de väl ofta använda på psykologiska områden. Tänk alla röda flaggor som sätts upp i dejting- och relationssammanhang! Problemet är inte själva bilden, en röd flagga, det är mängden som får en att storkna.

Kärleksforskaren (!) och språkvetaren vid Umeå universitet, Per Boström, har forskat på ”hur vi pratar om kärlek i dag” (DN 5 februari i år) och han säger:

Ser man på språk och kognition som sammanflätade så förstår man att sättet vi pratar på påverkar hur vi tänker, och pratar vi återkommande om icks eller röda flaggor så kommer vi att börja uppmärksamma dem oftare.

Bäst att genast sluta prata om dem, m a o. Men samma mängdanstormning gäller även de röda linjerna. Kan inte föreställa mig att någon missat dem på senaste tiden. Men särskilt nya är de inte. I januari 2022 skrev Utrikespolitiska institutet så här:

I utrikespolitiken talar man återkommande om röda linjer. De kan utgöras av en geografisk gränsdragning eller av en plats, av handlingar eller av ord. I alla fall är det linjer som inte ska korsas om man inte vill provocera sin motståndare.

Wikipedia har en äldre variant: ”Den tunna röda linjen är en term för en utspridd militär enhet som håller fast mark mot ett anfall”. Kan det vara så enkelt som att ”röd linje” oftast är en synonym till ”gräns” eller ”stopp” eller andra liknande enkla ord jag inte kommer på? Det är väl gott om röda linjer i ens hjärnkontor också, förstås.

Skribenten börjar vekna inför AI-n, men kommer snart till sans!

Det blir mer barnrelaterat, eller, som man sa förr, det kommer att handla mer om barn. Rättare sagt hur man talar om dem. Man kan höra folk inom den språkintresserade sfären poängtera det aningens affärsmässiga i uttrycket ”skaffa barn”, som skaffa bil, o dyl. Men kommentaren är gammal och bloggen håller bara på med det nya (eller hur, belackare!?) Nå. En av alla artister som inte bara sjunger om sina liv utan även skriver böcker samt berättar i intervjuer om dem, är en kvinna som tydligen känner av fomo (se gårdagens inlägg). Hon sa i ett samtal:

Det känns som att skaffa barn är the final boss av äventyr. Vill man missa den resan?

Knepigt val, det är sant, vad ska man råda henne till i en sån fomosits som gäller ”the final boss av äventyr”? De som kastat sig ut i "den resan", detta "äventyr", får mycket att stå i. Allehanda problem kan dyka upp, som när det en dag sitter ”en toddler vid bordet”. Det citerade är titeln på en bok som vill ge råd och tips. Man studsar först, och det engelska ord som likaså studsade upp, i mitt huvud, var ”toad”.

En halv sekund senare förstår man att det inte handlar om en padda vid bordet (även om liknelsen kan stämma) utan ett småbarn, helt enkelt. Att engelska ”toddler” snotts rakt av, som man säger, känns väl brutalt. Senkommen vad gäller nya brutaliteter, läser jag mig till att begreppet funnits länge i vårt modersmål, fast försvenskat (Språktidningen 2011):

toddlare används främst inom forskning och pedagogik. Det kommer av engelskans toddler, en som tultar. Toddlare används om barn som är ungefär mellan ett och tre år.

Och nu kommer ett slags peripeti (slå upp det, det fick jag göra): Av alla människor blev jag på några minuter polare med AI, i alla fall dess ”översikt”. Jag frågade om det inte var konstigt att i en boktitel använda ett engelsk ord för såna vi redan har. Här är svaret:

Ja, det kan det absolut vara beroende på sammanhanget. Ordet ”toddler” är ett direktlån från engelskan och används inte traditionellt i svenskt skriftspråk. På svenska brukar vi istället använda ord som: Ettåring eller tvååring (om man vill vara specifik). Småbarn (det vanligaste och mest naturliga ordet). Kolting (ett äldre, mer sällsynt ord för barn i den åldern) /.../ 

Det beskriver alltså väldigt specifikt ett barn som precis har lärt sig att gå (oftast runt 1–3 år). Om titeln är i en svensk artikel eller bok beror ordvalet förmodligen på en direktöversättning från engelskan, eller att skribenten har velat använda ett modernare, mer internationellt laddat ord.

Vid närmare eftertanke är jag och AI kompisar mest för dess "medhåll" i svaret. Tendensen från intelligensen – att vrida sig åt alla håll – är småtrist: ”det kan det absolut vara beroende på sammanhanget”. Jag föreslår att AI-n skippar ordet ”absolut” i den meningen. Det tar även emot att AI-n och jag utgör ett "vi", som i : ”På svenska brukar vi istället använda/…/” Men roligt nog visar "koltingen" att AI-ns språk dessutom är bra mycket äldre än mitt...

En omskakande generationsläsning av såväl böcker som tillvaron

Även om jag häromdagen sa mig aldrig vilja använda ordet paradigmskifte har jag hittat ett tydligt område för det: generationsläsning (där kom plötsligt ett nyord, som jag hittat på själv). Yngre användare av svenska språket förökar och förnyar det inte bara med inlån av alla slag utan även förkortningar av engelska ord. Ett av dem som funnit sig utomordentligt bra i den nya svenska jordmånen är ”fomo”, numera bekant för många äldre. Det betyder ”fear of missing out” och beskriver den hemska känslan, rädsla, att missa grejer.

Dessa underliga klumpar till ord sprids beredvilligt inte bara av mediekårens yngre del och dito influerare. Äldre hänger på, de som inte nöjer sig med att försöka se unga ut, utan även låta ”with it” (äldre inlånad fras som betydde ”inne”). I den mån jag läser böcker får de gärna vara från gamla tider. Hur i helskotta kan man förväntas förstå det nya språket? Nytt är som sagt att äldre snabbt anpassar sig till den senaste tidens lingo. I en pågående debatt, främst inom kritikerkåren, hyllas nästan unisont en nyutkommen roman där språkbruket väckt känslor.

Ett litet fåtal (bara en?) går mot strömmen och får samma hånfullhet tillbaka av dem med den "rätta"  uppfattningen (får man anta)*. I en inte alltför stor privatundersökning (av mig) verkar endast en  person formulera något neutralt. Kristofer Andersson skriver (i Aftonbladet) att han anser den ”påhoppade” litteraturkritikern vara den enda i landet han respekterar, ”trots att hon alltid har fel”. Han fortsätter så här om deras olikheter:

Våra estetiska läggningar ligger så långt ifrån varandra att de inte skulle mötas ens under 400 år. Men den som tar betalt för att utföra konstformen kulturjournalistik har två huvud-

sakliga uppdrag: 1) att tycka något och 2) att göra sitt jobb så att det i bästa fall är lika viktigt som, helst viktigare än, själva verket som behandlas.

Fortsättningen går inte av för hackor:

Svensk kulturoffentlighet har en plågsamt gargantuansk självbild. Blott under pistolhot skulle dess invånare erkänna att de verkar på en cynisk kapitalistisk marknad och inte på Rädda barnen. Därför glider de runt på diverse mingel och samtal övertygade om att alla är där av samma skäl: att göra gott. Friktionen blir därefter.


*Jag har inte läst romanen, i det här fallet är nog debatten minst lika intressant

Det är inte alla dagar man känner för att dissa, snarare att hissa*

Nu är det dags för ett kors-i-taket-inlägg. Det betyder pris och inte ris. Den pågående debatten om en svensk författares språk i sin nya roman har varit utmattande att ta del av, kanhända kastar man sig in i det getingboet endera dan. Men eftersom vi språkets grindvakter får så fula tillmälen är det passande med en stund av snäll- och ödmjukhet.

I kanalen Axess TV talade en amerikansk historiker om läget förr och nu. Min egen kunskap och fattningsförmåga sattes som ofta på prov, men det är inte det intressanta i detta fall. Historikern talade hoppfullt om att man kan förvänta sig ett snart skifte (tänker inte skriva paradigmskifte eftersom det tjatas så mycket om såna, skifte räcker väl?)

I ett sådant, sa historikern optimistiskt (det kommande är inte ordagrant) kommer alltfler att känna en törst efter kunskap. Det optimistiska för undertecknad var att han på engelska sa ”hunger for” och att en översättare tänkt. En snabbkoll visar att det nästan är jämnt skägg mellan törst och hunger (i bildliga uttryck) i svenskan, kanske även i engelskan.

För egen del föredrar jag törst, hunger låter av någon anledning som en trängtan efter maktattiraljer av annat slag än, t ex, kunskap. Fast vad vet en människa i dessa dagar? Platt intet, som plattityden säger. Kul tankar, i alla fall.

Och så en rolig-klurig mening från en journalist. Det handlade om rösträkning (aktuellt, lik-

om…) och en förståsigpåare som skulle ge en möjlig analys av vad-det-nu-var, inledde med orden: Det KAN hända att…” Journalisten ville veta mer och frågade: ” Vad kan det KAN-et kunna vara?” Det lät så fyndigt att jag skrev ner det i min anteckningsbok. Och här.


* Poppisfraser som dissa/hissa kommer jag mig sällan för att använda

Dottern spann och tåren rann, aldrig kom den friar’n fram *

Sbråkbloggen går på djupet, åtminstone med privatpersonliga språkuppfattningar – vem kan vara allmän och objektiv i en individuellt insnävad värld? Här kommer alltså subjektiva åsikter om såväl verbet spinna som dess substantiv, spinn.

Långt från att vara en spinndoktor

Gammalt som gatan, kan man gott säga, anorna

börjar på forn-: fornnordiska, fornengelska, forn-

högtyska. Det finns säkert mer svårfunna språk-

frändskap. Ordet ”spinna” frammanar hos en äldre människa bilden av en spinnrock som dock inte har något att göra med dagens haute couture om inte rocktyget är spunnet för hand. (Sisådärskämt…)

Rörelsen hos en glosa som spinn känner de flesta till: något går i spinn, t ex. Det kan vara man själv. Eller en massa grejer inom motor-, fiske- och insektssfären – det går inte att räkna dem alla. Wikipedia berättar om ett speciellt och ganska nytt (?) begrepp, spinndoktor: ”spin doctor eller snurrmästare syftar på en person som professionellt arbetar med att nå mediaupp-

märksamhet för politiska eller andra idéer”.

Tyskarna säger ”du spinnst” till den som snackar skit. Längre orkar jag inte tampas med detta uråldriga ord. Men nu gällde det "spinnet" i sin moderna, överförda bemärkelse, den jag alltså inte uppmärksammat trots att även den snart är uråldrig (från amerikanskan ca 1990-tal enligt halvsäkra källor).

I den artikel som citerades igår skrev reportern ”Spinnet vilar på en missuppfattning om hur regeringar bildas”. På samma ställe stod även: ”Socialdemokraterna har spunnit hårt mot V den senaste veckan”. Dags att röra sig från spinnrocken, här berättar Wikipedia att det ”moderna” verbet spinna är en professionell

retorik för marknadsföringen av politik eller andra idéburna fenomen. Det typiska fallet av spinn är att en politiker vinklar en berättelse för massmedia. En expert på området kan ibland efter amerikanskt mönster kallas spin doctor. Begreppet kommer från USA.

* så lyder det tragiska slutet för den spinnande dottern på bilden

Folk FÅR inte barn längre, de "välkomnar" dem på ett konstigt vis

Ett enda ord kan väcka en underlig vrede i människor. Ja, i alla fall mig, som ibland känner ett svårbeskrivet obehag. Naturligtvis sker det oftare vid inlånade begrepp från engelskan/ameri-

kanskan. Ändå är en hel del inlåningar en västanfläkt, hur man än valt att försvenska dem (eller inte): deleta, svajpa, lajka, dejta, gama (gejma) – de harmlösa glosorna är oräkneliga. 

"Välkomnas" med för svenskan ovanligt språkbruk.
 Bild Brook Balentine. Unsplash

Men ta exemplet om vad som sägs när folk fått barn, framför allt om föräldrarna är kändisar: De välkomnar sina barn! Så meddelas det i medier av alla slag: ”De välkomnar sitt första barn" (det kan även vara andra, tredje osv) och låter så larvigt att alla ens egna synonymer för "larvigt" inte räcker till. Tänker inte ta reda på om detta är modern skit eller gammal. På engelska alltså.

För en tänkande svensk är sådant ordval en omöjlighet om man är mentalt frisk, vid sunda vätskor och lever i en skapligt trygg miljö. Lika illa när folk säger att de älskar sina barn. Nu åker väl ett och annat ögonbryn upp, men det finns i det mänskliga livet storheter som inte går att använda amerikanskt filmstjärnespråk till.

Ord är för fjuttiga i vissa sammanhang och här är det bättre att använda det strama (och tydligen otillräckliga!) ”de har fått barn”. En önskedröm vore också att folk sa ”hejdå” (eller för all del ”bajbaj” – bye-bye) när de avslutar sina telefonsamtal och inte ”älskar dig”!

Hoppsan, det vanliga skedde nu, jag skulle skriva om något annat! Ett citat fick mig att reagera, lägg märke till att jag inte säger ”gå i spinn”, det vore lite väl simpelt. Här är citatet: ”Spinnet vilar på en missuppfattning om hur regeringar bildas”. Igår trodde jag mig besitta en småhyfsad allmänbildning (skrev jag i bloggen), men den är inte på långa vägar ens medioker. Varje dag HÄLLS  ord över en, just nu ”spinnet”, som redan använts rätt flitigt i medierna under decen-

nier, och det utan att man märkt dem.