Rubriken ”det är de små, små, detaljerna som gör’et”, är tjatig!

Många av ens språkliga iakttagelser låter säkert bagatellartade för många. Eller förresten vaddå ”låter säkert”, det vet jag egentligen. Jag plågar ju omgivningen med mina kommentarer och får ofta reaktioner från folk som anser att mycket är "småsaker". Och eftersom så pass många tycker på det viset måste ju någon ta hand om bagatellerna.

Häromdagen hördes i alla fall ett par hyfsat intresserade/kunniga personer sitta och skramla i en radiostudio och diskutera de mindre ordens frånfälle. En språkvetare var säker på att ”till” snart ersätter ”för” i fraser som ”sjunga för” och ”berätta för”. Tillräckligt många unga säger så, sa hon, och tycktes i och med det ge slaget förlorat. Det märkliga skedde att jag när googlade frågan, och AI-översikten som vanligt svarade snabbast (nej, så kan man inte säga, det vet jag också), var den strängare än de uppgivna människorna:

Nej, det är inte korrekt svenska att säga "berätta till någon" eller "sjunga till någon" i de allra flesta fall. Här är hur du säger det på korrekt svenska istället: Berätta för någon: Du använder alltid prepositionen för. Exempel: "Jag vill berätta en hemlighet för dig."
Sjunga för någon / Sjunga till något: Du sjunger för en person för att underhålla eller glädja dem. (Exempel: "Hon sjöng för barnen.") Du sjunger till ett instrument eller en melodi. (Exempel: "Han sjöng till gitarren.")

Man kan inte tro annat än att det blir intressant framåt i världen. Inte så hemskt intresserad av evigt liv eller att leva i 400 år (som Bingo Rimér och Bryan Johnson (som dock börjat tvivla…)) kan man ändå tycka att det vore kul att höra en framtida svenska. Det kan räcka med att fundera över hur den låter om 40–50 år.

Det ringer i alla möjliga klockor, en del av dem har trevligt sound

Det bildliga uttrycket ”det ringer en klocka” kommer från engelskans ”it rings a bell”. Olika källor anger att det är 80–90 år gammalt. Den svenska översättningen vete sjutton när den letade sig in. Men vad gäller ”riktiga” klockor kan det slå (!) en hur ofta radiopresentatörer säger ”nu har klockan just slagit 12.22”, och andra liknande ”klockslag”. Inget att bråka om, men nog försöker man föreställa sig hur den klockan ser ut.

 

Ringklocka med trevligt sound  Bild Nick Cave, Unsplash

Som om det inte vore nog med 

alla dessa! I en diskussion med allmänheten om varför cyklister tycks ha så svårt att varna fotgängare med hjälp av sin ringklocka, berättade en dam

som ringde (!) in, att hon börjar plinga när fotgängarna ännu är

ett stycke bort. Så att de inte ska ”skrämmas” och hoppa till.

Hon tilla att hennes ringklocka ”är trevlig i soundet”. Och la genast till ”ja, ljud heter det på svenska”. Det var en kul och i grunden bra kommentar, men påminner om att ”sound” blivit ett begrepp på svenska. För en gångs skull skriker inte bloggaren, alla de tre stora svenska ordböckerna ger samma innebörder: klangfärg, ljudkvalitet. Och det vore konstigt att tala om ett Abba-ljud.

Nu blir det roligt. Och svårt. En person, minns inte vem, höll på med en speciell slags sport som blivit populär. På frågan om hur personen kom att intressera sig för den udda sysslan, svarade denne att det säkert skett genom ”mun-mot-mun-metoden”. Möjligen är jag ute på djupt vatten, men min misstanke är att om går det riktigt illa kan någon rädda en genom "mun-mot-mun-metoden", en livräddningsinsats.

Vad man säger på svenska, och det som personen antagligen menade, är knepigt. ”Ryktesvägen” blir knappast rätt, för ordet ”rykte” ger felaktiga antydningar. ”Snacket går” föreslog någon, det är låter mer neutralt. AI-översikten, den lille skälmen, gav som bidrag ”djungeltelegrafen”. Roligt, men eventuellt gammalt som gatan, eller i alla fall från ens barndoms ordförråd. (Jäpp, Wikipedia skriver att ”djungeltelegrafen” är belagt sen 1954.)

Att kalla saker vid deras rätta namn är bättre än att kalla folk namn

Så satt man i en blandning av två språk igen! Råkade höra ("överhörde", säger många nu, en översättning förstås) en ung människa berätta för sin kompis att någon ”kallat henne namn”. För egen del ekar inget ur minnet: inga klockor ringer (uttrycket kommer likaså från engelska). I princip låter ”kalla någon namn” banalt, även om en svensk skulle säga ”kalla någon vid namn”, t ex Britta, Ove, you name them!

Reddits diskussionsforum har mycket att säga om det mesta, och en person, etiketterad som ”infödd talare”, d v s svensk, skriver: ”Bland barn är det att kalla någon namn ett sätt att mobba någon, eller att såra någons känslor när man inte har något mer konstruktivt att säga”. Att kalla någon Britta är inte fel om det är personens namn, men här avses förstås förolämp-

ningar samt den uppsjö av fula ord som växer i en annars ordfattig tid.

Men det är väl fåfängt hopp att även mediemänniskor och de med andra kommunicerande sysslor ska låta bli begreppet ”kalla någon namn”. Häromdagen sa en författare att han anser slaget om språket förlorat . Han kommenterar inget längre, fortsatte han, utan låter allt vara, viss om att vi människor i alla fall kommer att förstå varann. Intressant nog nämnde han ett direktöversatt uttryck han ogillar: ”över tid” (over time). Det gladde mig, "över tid”, står som 

en av tusentals käpphästar i mitt stall.

Inte lika kul med den kulturjournalist som talade om en ny film, där huvudpersonen var en mobbad flicka ”som tar hämnd på dem som felat henne”. Där ringer några gamla skorrande klockor: ”felat henne”, vafalls? Man slår i engelska lexikon och finner ”to wrong someone”, som betyder ” göra fel mot någon”, som t ex ”he wronged her”. Vi är långt från de första skrämskot-

ten för ja, hur många decennier sen, när folk började uppmärksamma flödet av anglicismer?

Kan man i framtiden läsa gubbar o a som dog innan man föddes?

Som av en händelse hörde informanten A av sig, nästan samtidigt som jag lyssnat på program-

met om ”språkpoliser” (som gårdagens inlägg handlade om). En rätt ovanlig bok hade kommit i informantens väg, ovanlig såtillvida att dess ålder är 115 år. Författaren är en känd figur, för mig känd till namnat, men inte mycket mer. Minns att han omtalades i ens barndom, och antagligen var man själv snabb att stämpla honom som en typisk gubbförfattare.

Han var själv en gubbe, Albert Engström, det såg man ju på bilder av honom, och han skrev för gubbar. Informanten A mejlade en del av förordet till boken, ”Genom mina guldbågade glas-

ögon”. Förvånad upptäcker en nutida åldring de lättlästa raderna, fulla av snygg ironi mot såväl samhället som det egna jaget:

Självporträtt, 51 år gammal (Wikipedia)

Denna bok är den bästa i julmarknaden. Jag säger det på fullt allvar. Under det de andra författarna trots mina varningar fortfarande syssla med fnos-

kiga försök att loda sina egna och tillfälliga förbin-

delsers s. k. själsdjup och gräva i dumheter och snusk ända upp till pennspetsen, bjuder jag på friska fruk-

ter från livets träd. Jag konstruerar ej ihop konflik-

ter och lämnar dem olösta. Mina lösa sig själva med litet välvillig hjälp av författaren, förstås. Och en annan sak: Jag kan låta mina barn läsa boken.

Verben har 1911 ännu kvar sin pluralform, vilket förstås visar på styckets ålder, men bortsett från den bagatellen: vilken fantastisk text! Kan nutida skribenter få så få rader att inrymma så mycket! Glädjande att utan problem riktigt kunna höra författarens känslor och åsikter.

Och då undrar man så här: en ungdom som idag är 15 år, kan den vid mina år (ca 75) läsa en bok som skrevs 1970 när 15-åringen är 75, år 2085? Om inte ett flertal

                                                                            under skett på vägen dit blir det nog svårt.

Bör man skärpa till modersmålet eller bara låta "floden" flyta fram?

Vi lämnar ålderismen (från i går) ett tag, men det kommer väl inte att vara länge, gammal är som bekant äldst. Som skrivare utan röst och mimik saknar man möjligheter att lägga in ironiska, tvivlande och skämtande innebörder i sin text. Man måste lita på läsaren. Hur det står till med den saken visade ett program häromdagen, Förmiddag i P1, där ”värden”, Thella Johnson, ställde frågan om huruvida ”språkpolisen är ett utdöende släkte”.

Hemsk ”titel”, språkpolis. Den är inte bara larvig, den antyder även att de som använder den om andra är av en mer frisinnad, bättre, art. Polis, hm. "Riktiga" poliser är ofta vänliga och ”språkpoliserna" är också samhälleliga medhjälpare. Fast somliga är inte kloka, förstås!

I programmet deltog en språkvetare/författare och en författare/litteraturkritiker. Efter att ha lyssnat avlägsnade jag just denna språkvetare ur det skrå jag ibland raljerar om: hen visade på klippanischer och fasthet. Apropå ”fast” sa den andre deltagaren att språket inte är något fast utan ”en förhandlingsfråga”. Och att de tre samtalande i programmet ”/…bestämmer vad orden har för betydelse…/”.

Ja, där kom det igen, språket som en levande organism. Ledan man känner av denna alltid upprepade kommentar är större än universum. De flesta är nog bekanta med språkets rörelse 

(i programmet beskrevs den f ö som en framflytande flod) men vi som oroar oss gör det p g a den snabbhet ”organismen” rör sig med. Det håller inte att dra upp tyskans inflytande under Hansan eller det franska ditot när Frankrike var ledande inom kultur och flådigheter.

Alltnog. I programmet visade sig författaren/kritikern vilja värna det personligt-poetiska-impulsiva språket. Och räkna med att mottagaren förstår. Jo, tjena, säger jag som annars aldrig säger ”jo, tjena”. Författaren/språkvetaren anslog en nyktrare ton och sa att ”vi vill upprätthålla språkregler” för att ”vi vill styra in [andra]i samma överenskommelse”. Båda exemplifierade med friskt språkliberala personer som Heidenstam och Selma Lagerlöf. Med tanke på dessa referenser från hedenhös kan man lätt ana att de inte känner av amplituden hos dagens språkliga oreda (som jag…).

Nydanare, förresten, hör på den här: jag vet inte vad amplitud är, det bara KÄNDES rätt, lite poetiskt galen och inkonsekvent som man är. I morgon ska en annan hedenhösgubbe tas upp (men av mig) för sitt fantastiska språk som var bra då och är bra än.

Allt som sker under himlen har sin tid. Och snorgärsar, bl a, har sin

Utlovade i går att slänga mig under bussen, ett uttryck som sparas endast för speciella tillfällen. Huvudet höll nämligen på att proppas igen av snusförnuftiga snorgärsar. Så kallade man snor-

ungar förr. Just nu är de i femtioårsåldern, för så ser livet ut. Alla mänskor sitter nån gång i den åldern och har blivit så vuxna att de vill förklara världen för andra.

Det gäller dem som överlevt. Och de som överlevt ännu längre och är sjuttiofem plus, kan minnas sina egna dagar där kring de femtio. Nu är det några s k krönikörer som retat upp mig, ska tilläggas. De har kommit på sånt som att tiden går fruktansvärt fort numera, att det mitt bland alla onda människor finns goda och att de själva aldrig ska bete sig mot sina barn som de egna stolpskotten mot dem.

Något decennium före och efter 45-årsåldern skrev jag kåserier i en lokaltidning. Minns det som igår, tyvärr. Mina iakttagelser av de enkla tingen var så grandiosa att de verkligen behövde spridas till alla. Kom någon typ i 75–80-årsåldern och tittade medlidsamt på mig tänkte jag nog att den stackarn inte hade ett liv. Och inget haft. Nu är jag den åldringen. Så det kan gå!

Ja, sånt sitter jag och äter opp på dagarna. Det gör en förstås oemottaglig för de femtioåriga krönikörernas beskäftigheter, men de har en annan publik. Tröstande ändå, för man vill ju inget riktigt illa, egentligen. Krönikor förr ägde förresten en annan tyngd, skojigheterna jag fick till hette, som sagt, kåserier.

Men säg den ilska som varar. I DN fann jag just en person som skrivit ett KÅSERI. Dessutom om mina hjärnfrågor (hjärte- är att ta i). Kåsören hade blivit arg på en felstavad skylt, där parallell stavats med endast tre l, och skrev så här:

För säkerhets skull googlar jag ordet parallell. Det finns nämligen många alltför flata språkvetare som accepterar alternativa stavningar av ord som folk ändå inte klarar av att stava rätt, till exempel ordet kolleger. Det är verkligen att ge upp. Att de som gör fel ska få göra lite hur som helst, i stället för att man premierar dem som lärt sig.

Naturligtvis var jag tvungen att kolla denna kåsörs ålder: nästan femtiosex. Förbi snorgärs-

åldern. Och med verkliga iakttagelser. Ilskan rann bort.

Lite egenvård som i dag, ovanligt nog, inte berör språkets form

När nu språket inte står så högt i kurs blir det gärna lite annat (allmänbabbel) i bloggen. Egenåldringsvård, kan det få heta. Det är mig själv jag vårdar genom att låta det pysa ut ur själens hålrum – de som uppstått när tidens tand knaprat på nyss nämnda själ.

Annars är inåtskådande något man betackar sig för: alltför många slänger ut sitt inre/sina själar på torget. Beskådare finns alltid, och båda grupperna är lika konstiga: utställarna och publiken. Det går ändå att förbise dem som bjuder ut – och på, som det också heter – sig själva.

Men att slå mynt av folk omkring sig gör inte geschäftet så trevligt. Ut i luften åker mer eller mindre äkta makar, föräldrar, barn och fans moster samt mormor. Några hyllade nutidsför-

fattare prisas vitt och brett för sina förtjänster. En del av förtjänsterna existerar även i den pekuniära betydelsen, och det kan vara frånstötande.

Antagligen har de flesta människor mängder av uppslag till böcker och filmer i sina liv. Där brukar det finnas olyckliga människor och andra som förföljs av tur, tragiska händelser och komiska. Och hur länge än detta eventuellt litterära material varit avlidet, jag menar att det kan handla om döda släktingar, får det nu återuppstå i form av roman- eller filmfigurer.

Att tala för och som de döda och dem som levt i en helt annan tid – är inte det förmätet så det skriker om det? Att dessutom gräva generationer bakåt i människors privata korrespondenser – gärna i form av kärleksbrev och andra intimiteter – stör det inte de uppburna "konstnärerna"?

Jag har säkert redan nämnt saken, men när kreti och pleti berättar vad Astrid Lindgren, Tage Danielsson eller Kungen av Arabien skulle ha sagt och tyckt om det ena och andra – då gråter änglarna i himmelen (jamen ursäkta detta utfall, då!) Det här är inte klart än, det blir mer tandagnisslan över samtiden och dess tolkningsföreträdare.

Det sista ordet i förra meningen får inte hamna under ögonen på informant P, som påstår att jag använder begreppet fel. Å andra sidan gör det inget, för även jag ska slängas (i morgon) under den buss vi förr aldrig kände till att vi kunde slängas under.