Många barn har haft serietidningen Kalle A som svensklärare

Naturligtvis förstår man den del av vuxenvärlden som oroas över att barn och unga inte kan skriva och/eller läsa. Vem gör inte det? Det är metoderna man kan fundera över. Tävla i att läsa så och så många sidor, predikningar om vikten av att ”läsa böcker” – ja, allt som låter överentusiastiskt från lärare och andra vuxna – har man inte varit med om det själv?

Mången äldre människa måste minnas en massa gånger man som barn inte alls var tacksam för alla goda råd och var måttligt mottaglig för hur nyttigt det är med grönsaker. Bland annat. Föregå med gott exempel är ofta det enda raka. Och utan baktankar som lyser igenom: ”När lille Sture ser hur vansinnigt förtjust jag är i att läsa böcker, äta grönsaker och leva moraliskt godtagbart så gör han det snart själv!” 

Sånt gick man väl inte på? Med den egna erfarenheten bortglömd satt man där sen med ett barn som inte gick att locka eller tvinga fram till bokvärldens heliga altare. Men efter ett antal år kom ahaupplevelsen efter att hen fått hållas med sina serietidningar, främst Kalle Anka. Det språk och den allmänbildning som göms i en tidning många fnyst åt, gav resultat efterhand.

Det här hände för över trettio år sen och aversionen mot Kalle A satt kvar hos en del gamla (progg-)föräldrar. Långt om länge gick det upp för denna generation vilken språkskatt tidningen var. Och hela tiden varit. Översättningarna har, sen Kalle A började utkomma i Sverige (1948), skötts av enormt bildat och fantasifullt folk. Som sker än med Stefan Diös.

Bloggen har skrivit förr om denna tidnings påverkan på barns språkutveckling. Nyligen berättade en informant, P, boende i Tyskland, om hur högt ansedd Kalle A:s översättare är i landet. Sak samma där, m a o. Om Erika Fuchs (1906–2005) skriver AI: ”Hennes översättningar var kända för sin intelligenta språkanvändning, ofta med ordvitsar och referenser till klassisk litteratur”.

Hon är fortfarande högt skattad, och det team som översätter serietidningen numera har ”hennes” språk som ledstjärna. I en intervju lär hon ha sagt: ”Man kan inte vara nog utbildad/bildad för att översätta serietidningar”. (AI-översikt)

Så här känns det att vara stridslysten och uppgiven samtidigt!

Vissa ”nyheter” återkommer, t ex de om nyttan av rödvin, fet mat, kaffe, vinterbad och annan mänsklig verksamhet. Ibland är det ros, ibland ris och någon gång ett jaså (vinterbad). Det blir kortare mellan varven om de olika buden. Dit hör larmet som gäller barns och ungas läs- och skrivförmåga. Och inget händer, förstås. SvD skrev häromdagen:

Elevernas handstil är oläslig, stavningen usel och versaler och gemener blandas i en enda röra. Skolan har drabbats av en skrivkris, menar flera svenska lärare.

Återkommande nyhet, som sagt. Men här är tillfället för undertecknad att skriva mer om de uttjatade läsningsfrämjande åtgärder som upprepas och där företrädarna har något fromt predikande i stämman. Själv blir man lika repetitiv när man värjer sig, i och för sig. Men vi är antagligen långt bortanför möjligheter att ”laga” det som brustit i skolan. Problemet är väl att hela tillvaron (i alla fall i vår del av världen) brustit. Mänskliga färdigheter har nonchalerats läääänge, för att lämna plats åt andra aktiviteter, låt oss säga mer åt konsumtionshållet.

Och nu kommer en egen, högstämt sorgsen känsla av förlusten. När den här bloggen startade, för sådär åtta år sen, var avsikten att sbråka om nonchalansen inför svenska språket. Den är utbredd (med hjälp att s k ny teknik) hos framför allt medier och alla institutioner/myndigheter som förr i världen la vikt vid sättet att meddela sig på till medborgarna.

Den bloggambitionen är givetvis ett löjligt tilltag: allt som sägs och skrivs i dag blir mer och mer obegripligt. Radioprogram, kanske egentligen ämnade för en större publik, kan enbart förstås av dem som är helt inne i den nya svenskan. Totally. Ofta är en mycket stor andel engelska, eller tillfälliga trendspråk med livslängd som dagsländors och vattenloppors.

I bloggens början skrev jag häcklande övermodigt om de ”språkprogram (i radio, vanligen) som inte vågade vara i närheten av normerande språk eftersom ”brukarna”, vi, bestämmer själva.

I sådana program (med ”folkbildande” syfte) diskuteras istället ”ofarligare” varianter som dialekter, talesätt och ordspråk. Diskussionerna måste stanna på den lite skojsigt exotiska nivån. Den som önskar stramare språktyglar placeras mot sin vilja i felaktiga politiska fack. 

Bloggen har sen ett bra tag tillbaka kantrat över i annat babbel än rena språkfrågor, och det kommer nog att fortsätta. Mer om de läsfrämjande stridsropen i morrn.

Via en krokig väg från väder- och musikord hamnade Robban här

När ens hjärna börjar bete sig som en sönderhackad hårddisk kan det bli spännande. I går handlade det igen om det nya meteorologspråket och snö som ”flingar” ur molnen. Jodå:

Det tog inte lång tid innan den gamle sångaren Robban Broberg började sjunga inne i ens hjärna (konstigt, men sant): ”Fling, fling”

En av hans hittar från 1991 heter ”Det som göms i snö” och första versen (det heter nog egentligen strof om man ska vara noga med poesin!) går så här:

Robban Broberg (1940-2015)
 Foto Bo Gabrielsson

Fling fling
Det som göms i snö kommer upp i tö, fling fling
Liten fågel hittar gammalt brö, fling fling
Allting lever upp vill aldrig dö
Det som göms i snö kommer upp i tö

Kanske inte min favoritmusik, men en sak är säker: hörde man bara låten ett par gånger satte sig detta ”fling fling” fortare än tyska prepositioner (nja, ingen bra liknelse, de är ju fler och två heter inte likadant). Det här upprepandet av en kort fras, bara ett par ord, är ju rätt vanligt. Yeah, yeah! Kallas det något? 

Studiefrämjandets Musikakuten svarar:

En hook är en detalj som gör att lyssnare känner igen och kommer ihåg låten. Det kan vara ett sound, ett riff, ett speciellt ackord, en textfras eller en melodislinga. Hooken kan naturligtvis finnas i alla delar av låten.

Termen hook är förstås engelska och betyder hake/krok, vilket det lika gärna skulle kunna heta i Sverige. Men man ska väl inte vara sån, "refräng" kommer närmast från franskan via latin. Italienskan har också bidragit med en mängd musiktermer. Fast då brukar det handla om annan slags musik. Fling, fling.

Nya tider: snön flingar ur molnen, ljummet vatten rinner ur kranen

Bäst som man ondgjort sig över den digitala eran, kommer den och hjälper en, åter i form av Språknördarnas Högkvarter på Facebook! Den senaste tiden har det i meteorologernas värld varit ett väldigt ”flingande ur molnen”. (Som rapporterats i denna blogg.) Inom yrkesgruppen tycks det vara en smitta: det är inte bara hos en enskild meteorolog som det flingar.

Även om det låter vackert och poetiskt är det nåt som inte stämmer. På Språknördarnas HK finns det också folk som går till botten med språkgrejer, slår upp och har sig. Någon kommen-

terade det intressanta: ”flinga” som verb finns inte i svenska ordböcker. Ordet existerar bara som substantiv.

I likhet med undertecknad kollade en annan språknörd det engelska verbet ”fling”, som relevant misstanke om flingandets härkomst, men engelska ”fling” ligger inte åt det poetiska hållet. Det handlar mer om att kraftfullt ”kasta, slänga” och ”vräka iväg” saker.

Min egen misstanke är konspirationsteoretisk: alla meteorologer har varit på kick-off, samma upp-peppningskurs. Och fått uppslag. Det ymniga flingandet i deras yrkesjargong påminner om det man fick sig till livs på kurser under min egen yrkesverksamhet. På den tiden brukade det vara Kay Pollak som skulle liva upp oss vid såna evenemang.

En mening från dessa skulle återkomma (den ska dock inte tillskrivas K P, men säker kan man aldrig vara) och den löd: ”Det kinesiska tecknet för kris betyder också möjlighet”. Sann eller ej, det gick att ana framtiden redan första gången den uttalades. Mycket riktigt, dessa ord skulle upprepas tusentals gånger!

Minns en annan kul grej från tiden för denna plastiga samhällsomvandling: Vårt jobb skulle på ”konferens”: mat, potatis, alkohol, dans och hallabalaj. Vi delades upp på två tillfällen. När första gruppen varit där frågade vi en kollega om innehållet i kursen (det som skedde dagtid). Han tänkte efter ett tag, sen kom det lite tvekande: "Jo, vi fick lära oss att om man t ex har en tvättställsblandare med två kranar: en med kallt vatten och den andra med varmt och om man vrider på kranarna samtidigt och ungefär lika hårt, så blir resulatet ljummet vatten".

Vi frågade förstås vad det var en bild för. Kollegan skakade på huvudet, det mindes han inte.

Det Digitala förvandlar språket, och bilderna blir besynnerliga

Wolfgang Hasselmann har skapat bilden man finner under sökningen "AI-genererade landskap" på Unsplash

”Den här tiden på året vill många av Sveriges forskare slita av sig håret”. Så skrev nyligen en debattskribent, och det är bara att hålla med, även för oss utanför forskarvärlden. För under-

tecknad utgör åsynen av denna skribents drastiska formulering en av de miljoner gånger man sitter i korselden mellan ett språk fullt av idiomatiska uttryckssätt och, naturligtvis, individens möjlighet att formulera sig som den vill (vem är t ex jag att kasta första stenen?*)

Vi kanske inte sliter av oss håret, men många sliter sitt hår numera, av olika anledningar.

Vid såna här funderingar står det helt klart: under den digitala eran har det mesta förändrats. Våra sätt att uttrycka oss skiljer sig alltmer från individ till individ och det gemensamma språk vi haft fram till för några decennier sen är till stora delar borta.

Något liknande gäller bilder: fotografier och de mer eller mindre "konstnärliga" bilderna. AI-tillverkade bilder dyker allt oftare upp i många sammanhang, kanske främst i medier. I dags-

tidningar och tidskrifter har de börjat bli mycket vanliga, ofta klatschiga, men också med tydliga tecken på att människan varit "frånvarande" vid tillkomsten. Här gäller som vanligt det uttjatade ”smaken är olika”, men det kan också visa på hur människan kommer att anpassas och tvingas lära sig att gilla världens nya "utseende". Utmärkande är hur "likt" allt är vartannat: utseenden, kulturyttringar, texter, kläder – samtidigt som många framhäver sina "unika" drag och preferenser, bland annat på grund av sin "unika" smak.

En del av oss (jag sa inte ALLA) känner av det som på svenska uppenbarligen heter dos and don’ts** (vad man bör och inte bör), och vi kallar det put up with (stå ut med).


*Jag sitter ju här och skriver lite hur som helst. Men vänder mig inte till allmänheten

**Kan tydligen stavas antingen dos and don’ts eller do’s and don’ts!

Autentisk historia: skeptiska protester mot indraget skol-latin

Intressant hur modernt språk nöter ner ens motstånd. I den prima gruppen Språknördarnas Högkvarter (på Facebook, och där man tycks få läsa inlägg även som utböling!) finns en diskussion (från 2024) om den märkliga och nya betoning på verb som funkar som hjälpverb (ja, lite vad som helst betonas, egentligen, respektive inte).

Även rutinerade reportrar säger sånt som ”han HAR kommit tillbaka” eller ”i dag ÄR vädret soligt och varmt”. Man har nu hört det så ofta att ens motstånd kvaddas. Konsten att läsa och betona är gådd, inget snack om saken: Man får hoppas att framtida människor förstår vad DE menar och ANDRA säger.

Å andra sidan kan feluppfattade ord eller knasbetoning vara lite kul när det avviker från det vanliga. Informanten M berättade om en sportkommentators annorlunda uttal av ”lekamen”.

I stället för att betona a-et, sa hen ordet som i (av mig konstruerade och konstiga) meningen ”ska vi leka män”. Som lyteskomik är detta ganska milt – och hur många av oss har inte gått nästan en hel livstid och uttalat ord fel? Andra vanliga feluppfattningar gäller naturligtvis och

i många fall utländska glosor. Nyligen har jag hört såväl ”skepcism” som ”autentism”.

Och hör nu här, för såååå noga kan man inte vara: att även vana uppläsare stakar sig på sådana ord är förståeligt. Söker man på nätet efter ”skepcism” finner man det bland akademiska texter och renommerade tidskrifter. Ja, det heter alltså ”skepticism” Och visst låter det som en stavelse för mycket!?

Vad gäller det felaktiga ”autentism” existerar ingen -ism i ordet, substantivet är ”autenticitet” och adjektivet ”autentisk”, vilket låter bra för en svensk, precis som ”skeptisk”. För att förstå ordens ursprung och svenska uttal bör man nog vara en baddare på latin och/eller grekiska.

Och på tal om det har några av Österrikes mer prominenta författare, konstnärer och forskare protesterat mot att regeringen vill skära ner på latinundervisningen i det som motsvarar svenskt gymnasium – till förmån för AI-kunskap! De som skrivit under protesten anser att det utgör "en fundamental attack mot den intellektuella substansen i vårt utbildningssystem".

Så kan en slipsten också dras. Fast förgäves, förstås, som i fallet med dagens övriga slipstenar.

Texten går från den artificiella intelligensen till artificiella feminister

För andra gången på kort tid skrivs här positiva saker om Språktidningens chefredaktör Anders Svensson. Ja, det beror naturligtvis på att han närmar sig vissa språkproblem som (tycker jag) han inte såg tidigare. I sin senaste krönika i DN pekar han på det stora elände den artificiella s k intelligensen i värsta fall kan ställa till:

Stora AI-språkmodeller som Chat GPT hämtar sitt uttryck från människors skrivsätt. Men nu visar det sig att även vårt vardagsspråk tar intryck av AI:ns sätt att formulera sig.

Forskare vid ett tyskt institut har kollat nutida korsbefruktning mellan mänskligt språk och AI-skapat dito. Den vanliga påverkan svenskan utsätts för av engelskan är nästan småpotatis jämfört med det än snabbare härmapebeteendet mellan människa och maskin:

En chattrobot matad med mänskliga texter tvättar språkbruket efter algoritmernas preferenser och människor formar i sin tur språket med Chat GPT som normerande ekokammare.

Så långt A S och heja honom! Tillbaka till egna jaget och andra gamla kärringars. Informanten A P, sms-ade häromdagen om ett ord hon hört i ett av radions kulturprogram. ”Uppläsaren uttalade ordet ’celebert’ med betoning på sista e-et”, skrev informanten och undertecknade med ”sur tant”. Den dan kunde jag genast kontra med vad jag hört i ett annat program som berättade om en protesterande man i USA. Reportern sa: ”Han kallar ICE en millis som dödar”. Ordet uttalades med betoning, och två l, som det barnen äter i förskolan: ”mellis”.

Det var i sökandet efter fler människor som uppmärksammar mediers ökande språkfel som Språknördarnas Högkvarter (nämnda i går) dök upp. Vi är inte lika många som feministerna sjöng förr att kvinnor var, hälften, men ganska många är ändå de språkilskna. För att vara tydlig: låten från 70-talet sjöngs bl a av Röda Bönor, och hette: "Vi är många, vi är hälften".

Feminister för f ö (liksom ordentligt språk) en tynande tillvaro. Om man nu inte räknar dem som illvrålar ”feministiska” budskap och som levebröd sjunger sånger klädda i små tygtrasor, medan de utför påfallande pornografiska koreografier. Det är mycket som ändrat gestalt.