Hur dålig är poesin i Heidelberg om man jämför med den i Berlin?

Någon sanning finns som bekant ej. Många har känt till faktum i alla tider, t ex Gustaf Fröding, som år 1891 skrev: ”Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna/ så underbart kan byta form och färg. /Det, som är sanning i Berlin och Jena,/ är bara dåligt skämt i Heidelberg”.

Många företeelser drabbas i sanningsivern, bland dem kaffe och vin: ”Drick kaffe/vin – det är nyttigt!” Strax därpå kommer nästa utrop i medierna: ”Drick för guds skull inte kaffe/vin – det är INTE bra!” En annan sanningslögn är den om svärande människor: ”Har du också gått på myten om att ju fler svordomar en person använder desto sämre ordförråd har den? Nu visar ny forskning att det är precis tvärt om”.

En av många artiklar i ämnet publicerades i Land 2015. En studie hade visat detta (för väldigt många) överraskande resultat. Artikeln avslutades med ett försonande tonfall: ”Forskarna påpekar att vi inte kan rå för att vi dömer andra efter hur de talar. Men med den här nya kunskapen, om vem som egentligen är det största språkgeniet, kanske man ska vara lite försiktig med att döma andra allt för snabbt”.

 

Ur barndomens "poesibok" (slutet av 50-talet): Agneta har ansträngt sig!

För att fortsätta med sanningar, här en liten utvikning: Informan-

ten T klagade över ”den stora mängden banal och skruttig poesi”. Lika intressant som åsik-

ter om svordomar är de om ”rimsmideri” och ”hötorgskonst”. Överhudtaget lockar ”konst” och poesi” till mer vrede hos gemene man än ”musik, romaner, fotboll” och andra övergripande genre-

titlar på mänsklig verksamhet.

Ämnet är inte färdigmanglat än!

Nånstans – på ovanliga platser – finns de med fäbless för franska

”Vi uppmuntrar ju det här nånstans”. Fras ur radion, yttrad av psykolog eller liknande yrkesmänniska. Tänk att det nya, det som kanske är sådär tre, fyra, fem decennier gammalt, fortfarande låter ovant i ens öron! Vad värre är: det undslipper mig själv ibland. Ens gamla hjärna borde inte kunna förstå ”nånstans” som något annat än just en plats, en ort, utan behöva fråga: Var nånstans undslipper detta dig? I Flen? Haparanda?

I själva verket är det här en klassiker, och berättar hur stora delar av språket (andra språk antagligen också) övergått från den verkliga, konkreta, världen – in i en annan, överförd, bildlig, betydelse. Om detta skriver en av de yngre svenska språkvetarna, Alexander Katourgi, mycket kunnig, och som de flesta i yrket glad över de här betydelseflyttningarna:

Nej, vi måste omfamna överförda betydelser; det är en av våra största källor till språkutveckling! Om vi inte ger nya betydelser till gamla ord och uttryck är alternativet att låna in från andra språk, men lånord är också en sådan där grej som folk gnäller på. Då finns bara en lösning kvar: hitta på helt nya ord – från grunden. I stället för att kalla Tages röst ”mörk och djup” kan vi säga att den är pafrong. Det finns ju många oanvända bokstavskombinationer, så nykonstruktion skulle enkelt bli en jätteproduktiv ordkälla.

Ja, pafrong är förstås en knepigare ordbildning än att ge ”nya betydelser till gamla ord och uttryck”, så bäst är att säga som fransosen: à la bonne heure – kör i vind. F ö säger inte så många ”kör i vind" längre, utan "det må vara hänt, gärna för mig, låt gå, okej, nåväl". I alla fall har ett ställe som heter Husland skrivit några rader etymologi om uttrycket:

Ordet à la bonne heure härstammar från franskans à la bonne heure, som bokstavligen översätts till vid den goda tiden på svenska. Uttrycket används för att uttrycka godkännande eller glädje över att något har skett i rätt tid eller i rätt ögonblick. Det kan också användas för att uttrycka en känsla av att någon har gjort något på ett passande sätt.

Varför Husland, ”en digital plattform som fokuserar på att informera och inspirera om bostads-

marknaden i Sverige”, lägger upp den här typen av texter är oklart. Men väldigt kul nånstans!

Ibland är det bara att ösa på – men blir det rätt, kan vara frågan

Alla vet nog hur det är (eller inte?) när man hör något som låter knasigt eller roligt. Det sker ofta i vår pratbemängda värld, men hur många märker det? Mja, det där var en insinuant kommentar, fler än man tror, kanske? Bäst att låta det vara osagt.

Hur som helst hoppade undertecknad till när en reporter benämnde något som luxiöst. Det som sker hos en lyssnare när mediemänniskor och andra med ”inflytande” använder ett felaktigt språk är inte bra. Man blir rådvill och tänker: hm, vad heter det nu igen? Lyxiöst? Nejvisstja, luxuöst! Ju mer av mindre bra språk som når ens öron, desto större osäkerhet.

Man kan väl säga lyxig, då? Möjligen. Konstigt nog verkar engelska ha ”luxurious” för både ”lyxig” och ”luxuös”. Personligen skulle jag välja ”luxuös” för en lyxigare lyx, men om det finns någon mening i det, vete katten. Men det kan vara intressant att betrakta de huvudbetonade suffix som bl a -ös, -uös och -iös är.

Ett par av dem togs nyligen upp i P:s Språket, och minns jag rätt nämndes bl a ”humorös”, ett kul ord som ”inte finns”. Det skulle jag själv lätt kunna använda i mindre nogräknade samman-

hang eftersom det träffar rätt, fel som det är. Vänder jag mig till allvarligare kretsar än bloggläsarna vore det inte ett smart drag, som folk säger.

Även ”mysteriös” nämndes i programmet, men det är bekant och belagt i svenskan (SAOB) sedan ett par hundra år tillbaka. Den här typen av suffix – ändelser, slutstavelser – som inte funkar som självständiga ord, har ändå någon slags betydelse i sig. De innebär ”vara försedd med något, likna något” eller ”något förekommer i hög grad”.

Nu är det synd att låta bli de riktigt knasiga felen: Informanten L, f d lärare, berättade om en elev som beskrivit en person som ”muskelös”. Ord med ändelser (-ös, -uös och -iös), i grunden lånade från fjärran språk (mer fjärran i tid, än geografi!), måste man lära sig vart och ett.

Eleven ville uppenbarligen beskriva en vältränad person men fick det att låta som en utan muskler p g a förväxlingen med avledningen -lös (betydligt vanligare: sömnlös, sömlös, med-

vetslös och ett otal glosor med -lös). Om det nu egentligen var en klen rackare som skulle beskrivas, hade ”muskellös” varit korrekt, om än ovanligt.

Blandkompott av språk, moral, berömmelse, skvaller och dumhet

Formuleringen ”det ryser i” någon, är kanske inte vanlig, men inte heller helfel. Jag reagerade (se gårdagens inlägg) som de många miljoner som vet att det DE kan, har lärt sig, är övertygade om o s v – är hela den sanna världsbilden. Exempel finns hos kreti, pleti, presidenter och även dem med ännu högre IQ än så!

Rätt ska vara rätt och den skribent jag syftade på igår, som ”det ryste i” av kungens rakvatten, hade inte själv formulerat sig exakt så i krönikan, snarare låg en rubriksättare bakom det. Vilket lät ovant i mina öron, men ju mer jag skriver om frasen, desto mer bekant verkar den. Och det i sig är väl exempel på ens – antingen – glömska, eller osäkerhet av ett osäkert språk.

Men om krönikans skribent, en beundrad och omhuldad författare, har jag några mer ”fastlåsta” invändningar. Dessa gäller inte enbart just den personen utan alla författare (film-

makare, m fl) som tjänar multum, i både pengar och berömmelse, på att sälja ut familjemed-

lemmars privatliv. Och inte bara föräldragenerationens, nej, här förekommer även "gedigen” insikt i mor- och farföräldrars tankar, liv och leverne.

Att fabulera kring döda människor skulle inte kännas bra. Naturligtvis har var och en av oss egna minnen och tolkningar, det må så vara, men med tanke på den mänskliga hyenemen-

taliteten ”vinner” de skildringar som har stora mått av skandaler och sensationer i sig.

Det går kanske t om att sätta om än inte datum, så decennium på när känslan (som delas av några, men långt från alla) uppstod. Det var nog redan i slutet av 80-talet. Någon påstod (i ett sammanhang, vilket det nu var) att ”så här skulle Tage Danielsson (1928–1985) ha sagt”.

Många tror sig få/ha tydliga bilder av författares, konstnärers, politikers med fleras tankar och åsikter. Folk lägger saker i munnen på beundrade (eller avskydda) personer, åratal efter deras död! Att göra sig till talesman för döda borde man vara försiktig med.

Kungens rakvatten ställde till det, dock utan egen förskyllan, s a s

Foto Shinji, Wikipedia

Det var inte många timmar sen jag felaktigt skrev att bloggen inte skulle innehålla något mer om AI. Faktum är att det är svårt att låta bli. I en av våra stora blaskor löd en krönikerubrik: ”Doften av kungens rakvatten fick det att rysa i mig”. Vad? ”Fick det att rysa i mig”? Jag skulle ha skrivit ”fick mig att rysa”, men det mesta man säger och skriver går ju bra, enligt såväl språkproffs som AI. Den senare svarar som vanligt först, när man undrar över konstruk-

tionen och skriver in ”får det att rysa i mig” i Googles sökruta:        

Menade du: ”får det att frysa i mig”
AI-översikt
Uttrycket "får det att rysa i mig" är ett vanligt svenskt idiom som betyder att någonting framkallar en stark fysisk eller känslomässig reaktion – oftast en rysning längs ryggraden.

Först frågar alltså AI om jag menade ”får det att frysa i mig” och genast därpå beskrivs ”får det att rysa i mig” som ”ett vanligt svenskt idiom”. Språkarkeologen i en gräver vidare. Det finns fler träffar än AI, men många är de inte, konstruktionen ”får/fick det

att rysa i mig/henne/dem” etc, är inte ymnigt förekommande.

Vad säger den historiska ordboken SAOB? Det finns ett belägg för ”det ryser i mig” – från slutet av 1700-talet. Om frasen ”det ryser i” överhuvud taget, skriver SAOB: ”opersonligt, i uttrycket det ryser i (eller inom) ngn eller i hela kroppen på ngn o. dyl. förr även det ryser hos eller på ngn, ngn ryser, känner rysningar.”

I Svenskt språkbruk – ordbok över konstruktioner och fraser, är det inget snack: där tas ”det ryser i någon” upp, ett uttryck som alltså låter lite främmande för mig. Ändå gav kungens rakvatten som påverkade krönikeförfattaren, några insikter och tankar. De är naturligtvis ofantligt intressanta och utgör därmed dagens klipphängare!

Att bottna i språket – en expedition ner mot det stora djupet

Gnatiga språkpetimätrar som en annan måste skifta perspektiv någon gång ibland, ställa in öron (och ögon) på andra frekvenser än de inkörda (kanske ingen hört talas om inkörda frekvenser, men det bjuder vi på, som populasen säger).

Till saken. Som bekant kommer mycket flygande ur radion och får en att hoppa till, vanligen så ofta att man sitter där som en guttaperkaboll. Och se, där angavs tonen för dagens glädjehopp, de sällan förekommande. Guttaperkaboll är inget man säger ofta. Men vad vet jag, "det är inte upp till mig att bedöma", som en politiker svarade flera gånger på en reporters frågor.

Upp till mig eller ej, dessa ord sa nån i radion: Först ”expedition”, som i ”skolans expedition”. Ursprungliga (möjligen) innebörden, anges av Wikipedia vara: ”Expedition (från latinska expedi'tio, 'verkställande', 'lösgörande') är ett kontor, där saker och ting expedieras”.

En högst vetenskaplig expedition, en utflykt till Kungliga bibliotekets dagstidningsdatabas ger vid handen att de flesta ”expeditioner” i slutet av 1800-talet, gällde tidningsexpeditioner (uppgifter om öppettider, prenumerationer, lösnummerpris etc). Några handlade om Andrées ballongexpedition och liknande äventyr.

Av skolexpeditioner o dyl, nämns få i modern tid i tidningsarkivet, vanligare är underhållnings-

expeditioner: Robinson, Vildmark. Konstigt hur ord hoppar ur radiolan och sänder en tillbaka till flydda dar. Detsamma gäller ett verb som inte är så vanligt i dag.

Förmodligen hör det till dem som undfått överförd innebörd i våra dar: "bottna". Samman-

hanget noterade jag inte: det var väl nåt som bottnade i nåt. I mitt minne finns riktiga ”bottna”. När vi badade i barndomen kollade vi vattendjupet med varann: "Öööh! Bottnar du därute?"

Kanske inte konstigt att man inte hört "bottna” på länge, det var ett tag sen man befann sig i vilda vatten. Förresten: bottna och bottna! Ibland stod man i blålera och då var bottna inget bra verb. Det var mer likt ett gungfly, som dagens språk ungefär (hm, krystad slutkläm…).

Oss fäsörer emellan: mina och en annan intelligens förehavanden

När ska det gå in i min skalle: Det finns ingen som helst anledning att skriva något alls om den obligatoriska AI-n. Gårdagens citat som inte lät klokt, där AI blandade ihop Finords-Akademin med Försvarshögskolan, finns inte längre kvar. Att jag citerade rätt skulle inte gå att bevisa. Vilket gör att det blir man själv som låter kokobello.

Har tänkt försöka nonchalera den flytande intelligensen, eftersom man som levande människa behöver en viss stadga och fasthet. Inte önskar man heller vara någon som deltar i dess utveck-

ling och därmed människosläktets avveckling. Hur detta låter skiter jag i. Högaktningsfullt, som man la till förr, innan allt flöt. Och isarna smälte.

Men är man en fäsör så är man. Någon skojpropp i min barndom använde det ”vackra” ordet – det lät ju rätt fint. Om det var en moster, farbror eller bekant till familjen: ja, där sviker minnet. Vederbörande sa: Du är allt en riktig fäsör! Nu, som gammal, kan man ana franskan bakom ordet – jag sa ju att det lätt flott! SAOB tar en dock ur villfarelsen, och det med ett riktigt tjusigt språk – hundraårig svenska – som förklarar innebörden:

(i vissa kretsar) konstnär eller vanligen (dramatisk) författare hos vilken rutin och teknisk skicklighet få ersätta bristen på egna idéer eller högre konstnärlig strävan; stundom: versmakare

Men franska var det mycket riktigt och etymologin ser ut så här: ”av franska faiseur, tillvärkare, yrkesman, av faire, av latinska facere, göra”. Här lägger SAOB också till: "se FACIT". Som alltså i sin tur också kommer från latinska facere, och ordet "facits" betydelse beskrivs som ”göra, giva till resultat”.