Blogghoppen är som vanligt stora: från Runeberg till skiljetecken

”Till flydda tider återgår/Min tanke än så gärna/Mig vinkar från förflutna år/Så mången vänlig stjärna”. Så diktade jag i dag som inledning till detta blogginlägg. Nja, en och annan kommer på mig med stöld, resten kan skriva in de första orden i Google och kommer förhoppningsvis, som jag, före AI-översikten och till Wikipedias ”Projekt Runeberg”. Detta senare är

ett ideellt initiativ för att digitalisera äldre nordisk litteratur och göra den fritt tillgänglig över internet. Det grundades i december 1992 av Lars Aronsson och drivs som ett projekt inom studenternas datorförening Lysator vid Linköpings universitet.

Det ni, ett sånt projekt (med k!) går inte av för hackor. Läs hellre Wikipediatexten än få AI-översiktens bjäbbiga slutfråga om man vill veta något mer, vad man väl kan vara intresserad av och om ”jag”, som AI-N säger, ”kan leta vidare efter blablabla”. AI-n låter som en krämare. Ointresserad av slimmade önskningar får jag i alla fall veta att projektet har en amerikansk förebild som heter ”Project Gutenberg”. Där kan man läsa böcker online, gratis. Från The Land of the Free, lämpligt nog.

Vad den här texten egentligen skulle handla om kan vara svårt att lista ut vid det här laget. Skribentens långa inledningar gör att att hen inte kommer fram till huvudämnet. Detta skulle vara tankstreckets användning. Citerar ytterligare några rader från Wikipedia:

Tankstreck [eller pratminus eller halvfyrkantsminus (–) ] är ett skiljetecken. Det liknar bindestrecket (-), men har i svensk text en annan användning. Ett tredje tecken, det långa tankstrecket (—) är inte så vanligt i nutida svensk text, men används till exempel i vissa engelskspråkiga texter.

Ålrajt, ett par vanliga, upplysande rader om själva tecknet. Nu närmar vi oss det svåra: hur detta tecken används. Här kommer förklaringen till de inledande raderna ur Fänriks Ståls sägner, för är det nåt man måste göra, ofta, så är det att tänka på flydda tider. Nu mer från Wikipedia, om hur tankstrecket används:

Tankstreck är ett skiljetecken som används i skrift för att markera paus eller emfas. Det kan ofta användas i stället för kommatecken eller semikolon, för att ge större eftertryck åt det som följer. Tankstrecket används också när man infogar ett parentetiskt inlägg – exempelvis en förklaring eller ett exempel – och vill framhäva detta mer än parenteser eller kommatecken gör.

Det ska bli mer om detta i vår tid så misshandlade skiljetecken, som likt mycket annat saknar innebörd och tanke. Nu är det sen rätt långt tillbaka ytan som räknas och tecknet har blivit till en dekoration – en utfyllnad.

Som så mycket annat börjar denna drapa i dur och slutar i moll

När människor tycker detsamma som en själv – sker inte ofta – kan man väl få bli glad? Men det brukar inte vara så lång stund. P1:s Språket har på senare tid sänt programserien ”Språket i valrörelsen”. Den har tagits upp här i bloggen: politikerspråket är något av ett eget lingo!

Nu nämndes de ”hårt arbetande människor” som också gavs som exempel i gårdagens Sbråk apropå klyschor. De hårt jobbande finns hos fler av partierna och beskriver väl den bättre delen av folket. För övrigt är, enligt programmet, också ”vanligt folk” ett välanvänt epitet på popula-
sen. Som det gamla ”verklighetens folk”, för dem som minns.

En person ur detta folk hade hört av sig till programmet och undrat över vilka ”våra äldre, ungdomar och barn” är. Vem äger dem men inte folk i åldrarna däremellan? En gammal norrländsk släkting kunde fråga om ett barn: ”Vems är han/hon” eller ”vem rår om han/hon”? (Minns jag rätt användes subjektsform för dessa pronomen.)

Deltagarna i programmet, en journalist, inrikespolitisk kommentator, och en docent i svenska, förklarade det delvis förståeliga i begreppet ”våra”: att det visar ansvar och välvilja för dem som ”inte är hårt arbetande – utan ”tärande, inte närande”. Så långt var jag med. Det där ”våra äldre” är en egentligen en av denna åldrings käpphästar.

Journalisten som likaså ogillade ”våra”-benämningen sa plötsligt: ”vi börjar lista alla mina icks i politiken.” På samma gång tänkte jag ”oh så bra, men hur TALAR hon?” Förmodligen hör ”icks” till folkets språk. Betyder ”usch” eller ”blä”. Finare kan man säga att man ”ogillar” något.

Det var ett bra program ändå, det var ett bra program! Men sen sa samma person om politiker-
nas flirt med (t ex) äldre, att ”det är som vi [med vi avsågs politikerna och deras tankar] måste visa att vi inte bara sitter på vårt glasberg”.

 
Säkert är följande en löjlig petimäterkommentar från en av ”våra äldre”, men att ”sitta på glasberget” och ”sitta i glashus” är två skilda saker. Som ett språkprogram kunde förklara.

Goethe hade en tjock plånbok men likafullt skrev han bestsellers

Skamset gås här tillbaka till inlägget 12 augusti. Där var jag (av alla!) ett exempel på hur ett ”nytt” språk tränger sig in i ens gängse, välbekanta, jag höll på att skriva medfödda. Det är fegt att ändra i efterhand (vilket dock sker ibland, man är en dålig människa) så här citeras i stället!

Alltså, 12 augusti började en mening så här: ”Däremot finns en mycket tunn gräns (’fin linje’, säger de yngre efter ’fin line’) mellan hur olika individer… blablabla” Det är inte klokt. Jag har gjort EXAKT samma misstag rätt nyligt. Har åldern gjort en obildbar – förutom glömsk? Eller är dessa två släkt? Det heter ”en hårfin gräns”. Inte ”fin/tunn linje”, heller inte ”tunn gräns”.

Egentligen var dagen tänkt åt att på nåt sätt klämma in ett Goethe-citat i texten. Så jag sätter igång. Politikerklyschor har det talats om ett antal gånger. Ulf K är den som fått bära hundhuvudet p g a några av sina favoritklichéer (verktyg i verktygslådan, hårt arbetande människor, två tankar i huvet samtidigt), men han är i sanningens namn inte ensam. Fler människor har också en förkärlek för likande  ”bilder/uttryckssätt”.

I år är det ett jädrans tjat om hur mycket pengar som ska ramla in i folks plånböcker: Intres-

sant, särskilt som allt färre har verkliga (”fysiska”, säger man visst) plånböcker. Hörde på radion nåt om att det här plånboksvalfläsket inte är lika angeläget längre för en del grupper.

Vi har ju ”tjockare plånböcker” än på länge, sa mannen i radion, vem han nu var.

Det finns givetvis de som har riktigt ont om pengar, men många har mycket mer än de behöver eller ”gör av med”. Men när man hör alla lockrop – fler för var dag vi kommer närmre valdagen, och det är då man får användning för Goethes välformulerade mening: ”Man märker avsikten och blir förstämd”.

Så litet är avståndet mellan kaffekoppar, månen och ond bråd död

Om tv-programmet ”Atlantens mörka vatten” stod i texten under: ”Under vintern är vattnet i Nordatlanten extra förrädiskt. Enorma stormar kan blossa upp när som helst”. Inte helt olikt en själv, man blossar också upp när som helst vid tanken på ett rikt språk som blir allt fattigare. 

Alla rymmer de 1 1/2 deciliter

Men nu skulle det handla om yt- och andra mått. En blick ner i ett tvådecilitersmått förvånade mig. På andra sidan markeringen

1 ½ dl stod ”kaffekopp”. Det begreppet användes i recept förr och visade sig stäm-

ma med vad de äldre kopparna i min ägo rymmer. Får ha dem som mått, de blir ofta kvar i skåpet.

För inte länge sen tog bloggen upp roliga ytmått, svårfattbara, trots att de sägs ge en aning om ytors storlekar. Instämmer med personen på X som skrev: ”Intressant jämförelse att beskriva en skogs storlek som ’åtta

Gamla stan’. Svårt för någon som aldrig varit utanför tullarna att beskriva storleken på något".

Lättare då med traditionella ”hektar, ar, kvadratmeter” och äldre: ”tunnland”, men ofta används ”fotbollsplaner”. Oinsatt i mycket kan måttet ”tusen fotbollsplaner” ge en problem. 

Det finns värre saker, tex det där om att ett papper vikt 42 gånger skulle kunna nå till månen.

Alla som försökt vet att man inte kan vika så många gånger, men det är i alla fall svårt att tro på siffran 42, även om den också är meningen med livet, enligt boken Liftarens guide till galaxen. Den 42-faldiga vikningen leder vidare till en Reddittråd (på nätet), där någon beskrev det lika-

ledes obegripbara exponentiella ”tillväxtsättet”.

Snart tog en annan upp MythBusters, och en av de klyftskallar, Grant Imahara, som deltog i det amerikanska tv-programmet, där man en gång försökte sig på en ”jättevikning”. G Imahara dog ung (49) av en hjärnblödning (2020) och tråden övergick till att handla om inläggsskribenter-

nas släkt och vänner som dött av det livsfarliga tillståndet.

Och Reddit blev plötsligt ett gigantiskt, världsvitt kaffebord där människor luftade sina sorger och bekymmer. Över en kopp kaffe, kanske.

Om allt ginge bara man ville, såge världen säkert annorlunda ut

Allt går bara man vill! Man har hört det sen barnsben, men kanske själv velat en massa saker som inte gått att förverkliga. Ibland för att man velat (!), ibland för att man inte visat sig vara kapabel. Det finns andra intressanta ämnen än språkjox, och i dag kom åter en påminnelse om ett av dem: Nej, allt går inte bara man vill!

”Det krävs bara lite träning”, sa dagens Sommarpratare, en iransk-svensk idéhistoriker och professor i islamisk teologi och filosofi. Se nu för guds skull inte det här som ett klagomål, han råkade bara passa in i en av mina käpphästar om mänsklig kompetens. I själva verket var han mycket angenäm att lyssna på, och hade en massa intressanta synpunkter på det mesta.

Åter till min dock. Det han hänvisade till var svenskars svårigheter att uttala hans namn, som onekligen ser ut som en utmaning. Resonemangen bakom hans ”det krävs bara lite träning”, är lätta att begripa i förstone, men ofta går inte saker att genomföra, ens med ”lite träning”.

Hans svenska var lysande trots att han kom till Sverige i övre tonåren. Men han hade (och har) vad man förr kallade ”ett gott läshuvud”. Här kommer min invändning: det finns många människor utan särskilt goda läshuvuden, det är allom bekant. Egentligen.

Och ändå är det som om folk, ja, hela samhället, utgår från att ALLA har samma grundegen-

skaper. Ibland saknas materiella förutsättningar, det verkar de flesta gå med på. Men ibland saknas det som har med själva hjärnan att göra. På nåt sätt tycks detta faktum vara en förolämpning mot mänskligheten, något den inte blir hjälpt av.

Det är inte HELA världen att vara partiellt renons på talanger för musik, matte, höjdhoppande, stavning (!) och rännande över häckar. De som är ”bättre rustade” å huvudets vägnar är ibland inte heller riktigt kloka. Så enkelt är det väl?

”Som de gamla sjunga så kvittra de unga”, hette det förr. Nu: fel!

”Vad är så retligt med just engelska?” Så lyder rubriken på en journalists språkspalt i SvD, och man påminns för förtifjärde gången att språkdiskussioner oftast präglas av de diskuterandes ålder. Och nu tänker jag ta gud i hågen fast det kan vara ”fel” (”fel” och ”rätt” i nutidsvärlden måste börja citeras).

Den tid jag växte upp i har lärt mig (jag kan ha ”fel”, sa jag) att ordet i rubriken borde vara ”retsam”. Men nu skiter vi i det. SvD-skribenten Theo V (29 år) har retat sig på Björn Ranelid (77), som åter ryat om den myckna engelskan i svenskan. Som undertecknad, fast annorlunda.

”Han (Björn R) ger sig ju på fel saker”, säger informanten A (snart 77). Nu – och just här – ska inte Björn R:s åsikter diskuteras. Fast ändå, en liten sammanfattning: B R får spader av att politiker och annat folk använder ett plötsligt engelskt ord i en mening – ett sånt det finns flera svenska synonymer till. Ja, det är inte bra, men händer de flesta.

Det större problemet är vad engelskan gör på djupet, det djup som inte skulle komma att ändras, skrev Olle Josephson (professor i nordiska språk) vid 2010-talets början. Hela den här bloggen går (djupast 😊) ut på att just det sker. Tillbaka till T V, som personligen fastnar mer ”för vilken status de främmande ord som letar sig in språket tillskrivs”:

Den som slänger sig med, säg, franska, tyska eller italienska ord i sitt vardagstal kommer ju knappast att väcka samma negativa reaktioner – tvärtom. Här har vi någon som tycks ytterst intellektuell, lär många tänka. Andra, mer skeptiskt lagda, kanske tänker att personen i fråga beter sig lite väl high brow... förlåt, högbrynt.

En sbråkbloggare, nästan lika gammal som B R och A, ser inte på LÅNGA vägar så många ord på andra språk som ”letar sig in i språket”. Däremot finns en mycket tunn gräns (”fin linje”, säger de yngre efter ”fin line”) mellan hur olika individer betraktar ord som svåra, stöddigt-pretentiösa, vardagliga etc etc.

Här kan man nästan mer prata om sociolekter: ofta blir de som inte är högutbildade förbannade på dem som är det och använder svåra ord. På samma sätt blir jag förbannad på dem som (ibland högutbildade!) använder managementconsultingspråk. Och somliga blir inte särskilt arga på någon av dessa personer och företeelser. Dixi.


PS Högbrynt, mja. Det går inte riktigt till så, även om SO tänkt sig det och direktöversätter ordet (2026). I SAOB och SO finns det inte alls. I ett halvsekelgammalt lexikon, engelska–svenska, översätts ”highbrow” med ”snobb, överlägsen, byråkrat, intelligentsian, kultur-

klicken”. Att föredra framför ”högbrynt”.

Bättre tälja träskedar i stället för att bry sig om sånt som foge-s?

       

Hahaha! Skrattar jag högt! Knappt hade jag bett AI skriva ett blogginlägg (det från i förrgår) förrän den konstgjorda intelligensen och jag mejlväxlade, mig ovetandes först. Det har förstås hänt tidigare, man har bara inte fattat det från den lilla gungstol man sitter och nickar i samt försöker läsa av tillvaron runt en.

Svaret kom från en global hobbyplattform jag hade ställt frågor till. Ett utförligt svar – adekvat, tycktes det – kom på sekunden. Mejlet var undertecknat med ett personnamn – ett som såväl kvinnor som män heter. Så småningom gick det upp för den trögtänkta (ja, gissa vem) som insåg att hon nästan satt och fortsättningspladdrade med en AI.

Nu lämnar vi det, sånt här går bara att ta in skedvis. Dockskedvis. Eller heter det dockskedsvis? Stavningskontrollen i Windows är med på båda. Vad händer då om vi skriver brottmål? Och brottsmål? Inga protester. Utom från en själv, som vill påstå att det utan s är rätt.
    
Rätt och fel kan man som bekant glömma, Men går ändå vidare mot ”brottsmålsadvokat”, som ett nyhetsankare läste. Borde väl vara "brottmålsadvokat"? Jodå, vi var överens. Vad sägs om konjunktursinsats? Eller konjunkturinsats? Grönt ljus för båda, ingen röd understrykning.

Slutligen (och om inte stavningskollen håller med mig går jag bananas (som jag inte fick skriva!)) också följande från en nyhetsuppläsares mun: ”personstågstrafik”. Tack, kära kontroll, det markerades med rött. Alltså: persontågstrafik.

Detta foge-s är ute och jazzar. Reglerna är många, ofta motsägelsefulla. Det tycks dock finnas smådiskussioner i det låglänta språksamtalet: några anser att foge-s-et används mer än det bör. Andra menar att folk tror att detta s är nåt slags genitiv med eventuell påverkan från engelskan.

Ytterligare en tredje grupp påstår att många ser foge-s som ett genitiv-s – vilket i och för sig var fallet i svenskan för flera hundra år sen. Ju mer man frågar desto osäkrare blir man. Vänder man sig till AI har den svar på allt, vilket ändå känns osäkert och skrämmande. Men det är väl inget fel att tälja träskedar i stället för att bry sig?

Skrev frågan på nätet: ”är det bättre att tälja träskedar än bry sig om alla hot från exempelvis AI?” Den omänskliga intelligensen svarar på sätt som kan tolkas 1) lugnande, 2) skrämmande, 3) beskäftigt, 4) helt okej, 5) självklart.