Den björn som nyligen gick hårt åt en bärplockare hittades inte åt!

Ens egna kunskaper är inte alltid lika med de enda, sanna, rätta, eviga, sköna och goda. Många tror det, ibland är det jag själv. Men nu har AI (av alla) visat mig att det ändock händer, hör bara: En notis i tidningen handlade om en bärplockare som attackerats av en björn.

Polisens expert sa att den borde avlivas. Trots medlidande och respekt för den person som råkat illa ut, undrar man varför. Björnar gör väl så här? De har visserligen tagit sig för nära människorna, men det kanske inte är deras "fel". I alla fall berättade experten att eftersöks-

jägarna misslyckats: ”Man bedömde att den här björnen hittar vi inte åt”.

I ett litet hörn långt från norrländska skogar, satte bloggaren igång sitt vanliga eftersök: hitta åt? Modersmålstalande kanske inte reagerar, och absolut inte de som har konstruktionen i sin dialekt. Ett ”annat” åt använde en gammal kompis från Mellansverige som sa att han ”gjorde åt” pengar – när han i själva verket (d v s tycker jag) gjorde av med dem. AI, som jag egentligen tänkte sluta använda, har två saker att säga om hitta-åt-et, dels:

Regionalt bruk: Uttrycket är mycket vanligt i folkmun, inte minst i norra och mellersta delarna av landet, för att betona att man lyckas lokalisera något som är borttappat eller svårt att upptäcka.

Hela min kunskapsbas (två exempel!) visade sig alltså solid: I allet, det med björnen, hade frasen uttalats av en norrlänning, i det andra var sagespersonen, den som gjorde åt pengar, från mellersta Sverige. Och hör förresten på den allvetande AI-ns råd angående det stilmässiga:

Stilnivå: Det fungerar bra i tal och ledig konversation, men bör undvikas i formell text eller myndighetsspråk där enklare verb som "hitta", "hitta (något) åt någon" eller "lokalisera" rekommenderas.

Men varför inte ”hitta åt” när det finns ”göra ngt åt, komma åt, dra åt”? Och så finns ”gå (hårt) åt (ngt)”. Nu blir det dock gå ut (promenix).

PS Vill gärna tillägga följande: bloggen har ofta en lättsam ton, men olyckor är inget att skämta om. Bärplockaren kan dessutom vara en av dem som lockas till Sverige och sen drabbas av orättvisa, för att inte säga fula, villkor 

Förslag till nästa års nyordslista: ytterligare betydelse av ”haspel”

I går komplicerade konspirationsteorier, i dag vanligt lättsamt gnäll: bloggen har något för alla! Måste ändå återknyta till det radioprogram som kommenterade politikers språk och där, enligt min åsikt, även de deltagande stundtals talade på ett obegripligt sätt. Eller obegripligt och obe-

gripligt – vad vet en som mestadels vistats i en värld där krigen inte var så nära, tågen gick i tid och det fanns insekter som skitade ner bilarnas vindrutor.

Man är inte ett med modersmålet längre, märker man dagarna i ända. Nå. En av de här deltagarna sa om en politiker att den hade en särskild usp. Trots att uspen presenterats i Sbråk-

bloggen minns inte dess skribent vad det betydde. Ordet låter ju annars rätt bra: ”Har du lagt uspen på dess plats?” Eller: ”Glöm inte att montera uspen på dassdörren!”

Vi har ju visp och hasp (asp, bisp, rasp, risp m fl) – även om jag sa fel i ett gammalt talesätt till helt nyligen: ”Så kan det gå när inte haspeln är på”. Sa jag. Som i barn- och ungdomen trakte-

rade såväl dasshaspar som haspelspön. Sån koppling i huvudet är känd som folketymologi:

man tar nåt som låter som nåt man kan. Wikipedia skriver att haspeln är:

en maskin eller maskindel för upplindning av garn, linor, papper med mera och består vanligen av en vals, som kan fås att rotera kring sin egen axel. Inom textilindustrin har haspel använts som längdmått på garn.

Så tokigt var det inte egentligen. Det blir inte bra när haspeln inte funkar, det vet fiskare. Lika illa när haspen är svår att sätta på – det vet dassbesökare. Det går nog ändå inte att snacka sig ur den här missen. Men uspen då, undrar någon. Jo, det är bara en av de nya, talrika förkort-

ningarna på engelska – som om det inte var nog med hela ord och uttryck från det språket.

Samma Wikipedia som här ovan, förklarar för en svensk fåkunnig att usp betyder ”unik konkurrensfördel eller unik säljfördel” och ”innebär att en vara eller tjänst har en fördel som konkurrenterna saknar”/---/ Den engelska internationella facktermen är unique selling proposition eller point, förkortat till usp.

Vi borde göra som islänningarna och hitta på ett inhemskt ord för denna utrikiska förkortning, men min stukade hjärna kan inte komma på nåt bra. Fast kanske haspel, och med en ny politisk innebörd? Alltså "en vals, som kan fås att rotera kring sin egen axel?"

Läsa detta inlägg kan den göra som fattar. Inget ska korrigeras!

Nu blir det inget mindre (eller större) än vad andra uppfattar som konspirationsteori. Det vill säga: de uppfattar mig som konspirationsteoretiker (mja, teoretiker är att ta i, rättshaverist är en bättre titel), inte tvärtom. (Se vad svårt det blivit att skriva som folk!)

”Tankar komma smygande”, som det står i en hit från förra seklets främre hälft. De handlar om nutidens efterhandskorrigeringar i medierna. Naturligtvis ska felaktigheter rättas till, men börjar man inte undra över sakernas tillstånd när rättelserna är så många?

Eftersom jag ”förföljer” en del felaktigheter händer att jag ser – eller hör – dem ”rättade” i efterhand. Språkliga fel, ibland mycket grova, försvinner/förtigs: det går ju inte att använda rubriken ”rättelse” för allt! Det skulle bli ett omöjligt jobb samt få folk att undra över de många felen. Eventuellt. Inte många undrar över särskilt mycket.

Har inte så mycket med texten att göra egentligen. 
Bild Wikipedia

Dessa tankar dök upp när informanten A påmint om att Rolf Lassgård heter så, och inte Lars Lassgård, som det stod i bloggen den 21 juli. ”Men äsch”, kan läsaren tycka; ”det är väl bara att korrigera det som blivit fel?” Jo, i princip. Men även om denna princip betyder att misstag inte spelar roll – eftersom de blir rättade – kan folk ändå hunnit bilda en uppfattning grundad på felaktigheter. Och kanske aldrig ser rättelserna.

Varför tänker jag då så här? Jo, det sköter korrekturläsaren som bor kvar i en och säger att allt skrivet och sagt ska vara rätt från början. Även om man själv bidrar till den nya floden av ”fake news”, fast med andra grunder för den farhågan än USA:s president.

Korrigering med återverkningar på bloggens förnämliga kvalitet!

Nä nu går skam på torra land: i färd med ett stort projekt som krävt mänga tankar, begår jag våld på själva den ursprungliga idén. Det här är det ingen som bryr sig om mer än jag, men rätt ska vara rätt.

Inläggen från 28 och 30 juli ska skifta plats. Och misstaget gör de kommande inläggen än mer aktuella. Egentligen började det hela med Rolf Lassgård, tro't eller ej. Ålrajt, man  är lite halvdement, men världen är också galen och det är bara att köra vidare.

Hur coolungt kan det bli med det svenska språket på en skala?

Från exempelvis P1-programmet Språket görs många försök att förklara, och försvara, språk-

förändringarna. Som torde ha framgått hör undertecknad till de ovilligare tillskyndarna (d v s bortskyndarna) av såna förändringar. Ett dylikt tilltag retar många, bl a den man ur folkdjupet som hörde av sig till Ring P1 i en sån här diskussion och han sa det som de flesta säger.

Nämligen att ”vi har ju tagit in lånord ända sen medeltiden”. Själv skulle jag vilja påstå att vi gjort det långt innan. Och andra länder med oss. Det är bara en lite hake här: på medeltiden och dessförinnan gick inte språkförändringar på en pisskvart (mina folkliga rötter sticker upp ur underjorden ibland, ursäkta…).

Ett exempel på det fanns i en kortversion av Språket med underrubriken ”Från byråkratsvenska till cringe i riksdagen”. Där presenterades en massa ord som använts nyligen av svenska politi-

ker, bl a ”cringe, blame game, coolt”. Coolt, har väl de flesta av oss svalt numera. Rolig var för-

resten en ungdom som (för några år sen) trodde att kolugnt stavades ”coolungt”.

”Blame game" och "cringe" är inte helt nya heller. Rimmet "blame game" låter förstås fräsigt på engelska, men betyder inget annat än "klandra, skylla på varann/ifrån sig", m fl varianter. På bab.la får en prima översättare ”my final point concerns the blame game” till det eleganta ”min sista punkt gäller skuldfrågan”. Ja, gott folk, snygga översättningar kan vi snart fetglömma!

 ”Cringe” är ett av de ord bloggen vältrat sig i och bråkat om. Ordet kan översättas med ”pin-

samt” i olika ordformer. En av deltagarna i det här programmet om politikerspråket sa att (kan de flesta räkna ut) det är ett försök att verka ungdomlig, men problemet är att ”cringe” redan lär vara ute ur ungdomens språk.

Ja, så där kan man hålla på och kämpa men aldrig komma till dörren (det senaste lilla skoj-

skämtet förstås nog bara av dem över sjuttio, eller nittio, och inte är det så himla kul heller…)

Språket ändras av verkligheten – kanske är det även tvärtom?

I det radioprogram som senaste inlägget handlade om presenterades delar av politikerspråk

irl (”in real life”, i verkliga livet: en förkortning som äldre ännu stoltserar med och som ingen under fyrtio hörs säga längre). Där talade Noshi Dadgostar om regeringen (tror jag det var)

som en ”toxic boyfriend”.

Den ”giftige, förgiftade, pojkvännen” har väl egentligen ingen bra svensk motsvarighet (språk-

ligt, alltså). Inte hos oss som kan använda manipulerande, onda, taskiga, skadliga, elaka, svin-

aktiga, farliga” – det finns nog hundratals passande!

Dock! Det intressanta med programmet var hur deltagarna själva talade. Programledaren var ok, även om hon alltid säger ”pogram”. Det kunde ju kortas ännu mer: ”pogam”. Och så var det en journalist, en språkprofessor. Och Bellman, höll de folkliga rötterna på att tillägga.

Journalisten hör till dem som pratar så fort, så fort att det är nästintill omöjligt för en som lever i ett annat tempo att förstå. Pofesson (hihi) var ok. Men det fanns en del som antagligen var obegripligt för en hel skrälldus mänskor. Ett citat: ”Alla har sina oneliners /…/som de kokat ner”. När några politikers ordval bedömdes som komplicerat talade programdeltagarna själva om ”intimisering” och ”det finns i den nischen” samt ”politiker är med i /---/ andra ”format”. Och som nån sa, ”det finns många format i dagens valrörelse”.

Man bör inte göra sig till vare talesman eller talisman (larvar mig) för ”verklighetens folk” (ett ytterligare politikercitat), men dem jag träffar/umgås med, hör inte alla till vitvinshögern eller rödvinsvänstern. Och där har vi två prima ord som försvunnit i den stora utkletningssmeten. Särskilt som informanten K gått över från enbart rött vin till enbart vitt.

Dags att reclaima ("återupprätta") chiclit och uppgradera genren?

Det är en klen men dock tröst för ett tigerhjärta att det rör sig mer inom populasen beträffande språkets undanglidande (in i de historiska skuggorna!) och att fler röster höjs i medier (på debatt- och insändarplats) samt program som Ring P1.

En av våra populära chiclit-författare sade i något av alla underhållningsprogram, en tävling, att hon var ”ändå mer nervös än honom”. I detta läge är jag totaltolerant mot ”honom”, mina belackare skulle nog påstå att det heter ”än han” (och lägga till det larviga ”är”, alltså ”än han är”, vilket jag aldrig hört nån säga). Värre då med ”ändå”, står det i min regelbok. Det heter ”ännu mer nervös” i just denna formulering. Men man har väl fel, som alltid numera. Chiclit, undrar någon. Jo, så här skrev ”Lotta” i en blogg 2014:

Chick-lit är ett laddat begrepp. Det är skämslitteratur. Fult. Dåligt. Många författare blir förnärmade om man ens antyder att de skriver chick-lit. De säger hellre feelgood eller women’s fiction eller romantisk komedi eller det nu så populära begreppet relationsromaner, allt annat hellre än det fula ordet chick-lit. Själv älskar jag chick-lit som genre och har inga problem med att använda ordet. Men jag inser ju också problemet. Det är en nedlåtande benämning på en omdiskuterad genre. Är det inte dags att reclaima ordet och uppgradera statusen på chick-lit som genre?

Nu, tolv år senare, har chiclit uppgraderat sig självt med hjälp av tillbedjarna och blivit en än mer uppskattad genre. Vad jag personligen anser om saken bör beläggas med tystnad. Däremot vill jag inte klandra varje enskild individ som faller för klägget, det är ju även, exempelvis, pub-

lic service-tv fullt av: våra själslivs skräpmat.

Jag ser det som om en jättelik underhållningssockervadd sänkt sig över Sverige och stora delar av världen. Det är inget att göra något åt och det drabbar en inte direkt. Hela livet har närstå-

ende fallit för den lätta underhållningen medan jag suttit här och tjurat. Och nu kom jag som vanligt från ämnet, ur språkspåret, off track, off topic. (Jag vill skriva så alla förstår....)