Ens hejdlösa framfart kan äntligen bli galopperande ostoppbar!

Den envetna kampen mot väderkvarnar är kämpig. Språkrådets Frågelådan svarar en person som undrar över uttrycket ”slåss mot väderkvarnar” så här:

Ursprungligen har det betytt "att föra en lönlös och löjeväckande kamp mot inbillade fiender". I dag används slåss mot väderkvarnar också i betydelsen "föra en lönlös kamp; ha ett oöverstigligt motstånd"

Löjeväckande kamp, det är bloggen det. Fast det vore ta i att kalla det en kamp, se det mer som en hobby, om än en bekymrad sådan. Bland alla löjeväckande tilltag finns den harmsna attity-

den gentemot ord som adopterats lite för lättsinnigt från engelskan.

Ett av dem har varit på bloggens tapet länge: ”ostoppbar”. Kreti och pleti använder det gladeligt och gärna fast det bara nyligen togs med i SAOL, också pigg på det nya! Sajten synonymer.se, som inte är ett lexikon eller en ordbok bygger på användarnas bidrag, såvitt man förstår, och dessa ger för ”ostoppbar” synonymerna ”hejdlös, oundviklig, lavinartad”.

Försätter man sin stolta gång som loppan på rullgardinen (klatschig låt att göra omgivningen galen med) och letar efter synonymer för ”hejdlös” får man av nyss nämnda sajt (ägd av företaget Keesing Sverige) ”måttlös, omåttlig, ohejdad, ohämmad, otyglad, gränslös, besinningslös, betvingande, exorbitant, galopperande, komplexfri, oemotståndlig, sanslös, stormande, utan hejd, ostoppbar”.

Alla dessa ord anser användare av synonymer.se vara passande för ”hejdlös”. Och ”ostoppbar” i sin tur är alltså ett ord som tidigare inte ”funnits” på svenska. Tar jag inte fel gläds nu de flesta språkproffsen åt vår ordskatts ymniga tillflöde: svenskan blir bara rikare och rikare.

Engelska adjektivet unstoppables första belägg i en amerikansk samt en brittisk ordbok är från 1836. Först nu kom denna så lätt och behändigt direktöversatta glosa hit. Ens litterära framfart har äntligen blivit ostoppbar.

Det är lätt att vända på gamla femöringar utan att kacka i eget bo

Bild Henryk Kotowski. Wikipedia

Så jättejobbigt att både avsky andras echaufferade språk och samtidigt ha egen fallenhet för att stå på gasen gällande samma slags försök! Men i alla fall. Det är också lätt att vända på en femöring, i synnerhet de som fanns innan 1972. Häng med i svängarna!

I de trätsjuka tider som nu är – politikernas tonfall mot varann i valtider – sa en minister om en partiledare som ansågs svika ”laget, teamet, sidan” eller vad de nu använder för sina konstellationer: ”Vårt fokus behöver ligga på motståndarsidan och inte att pissa in i det egna tältet”.

Undertecknad är inte rätt person att ge sig på andras råbarkade språkbruk, i synnerhet inte om människor jonglerat med fler språk sen barndomen. Men det är ändå intressant att diskutera vissa uttryck, som det ovan. Det finns ett åldrigt svenskt talesätt som i sin tur kan knytas till ett gammalt verb.

I SAOB har artikeln om ”kacka” skrivits 1935 och redan då beskrevs det så här: ”(numera blott arkaiserande och skämtsamt) göra sitt tarv, träcka”. Första belägget är från 1640. Det uttryck som ännu lever kvar lyder ”kacka i eget bo”, d v s: det är inget man bör göra. SAOB skriver att det innebär ”tala illa om eller nedsätta eller förringa sitt eget”.

Varianten att ”pissa i det egna tältet”, är förstås något man kan tolka på samma sätt som kack-

andet, men som vanligt blir det alltid intressant med prepositionerna. Det där med "pissa in i det egna tältet" får en riktigt övertydlig innebörd på något vis, och påminner om de scener man kan se längs vägarna, där en del män inte orkar gå så långt från bilen för att lätta på trycket.

Slutsatsen blir i alla fall den vanliga: de typiska fraser och mängder av idiomatiska uttryck man lärt sig som äldre är på väg att försvinna, tappa innebörd och kraft. Ett viktigt tillägg är att det inte direkt har att göra med hur personer med andra modersmål behandlar svenska språket. Det sker med allas goda minne, vad det verkar.

PS Rubriken? Tja, den kommer ur min hjärnas plasticitet och är inget att bry sig om 

Apropå klimatet: är inte den mentala luft vi andas hemskt giftig?

Om man nu är en gammal kärring är det väl ens jobb att vara gammal kärring? Min medvetenhet om olika åldrar är stor, jag har befunnit mig i flera av dem. Klagar man på nutiden, konstiga trender och kläder, säger alltid nån näsvis generationskamrat: ”Jamen, du har väl också varit ung?” Tänk för att jag har det, men alla har inte varit gamla.

Och om nu unga får ”relatera” till sin situation och ”identifiera sig” med den de är samt ”vaaaara” den de är, ja, då kanske man får det själv?! I raptus av (över, om, på, kring – välj vilken j-a preposition som helst, huvudsaken är ju att man förstååår) den blandning av skit och pannkaka som vi får över oss av it-världen, dess utlöpare och medlöpare, tänker jag fortsätta dra efter andan beträffande den sammansättningen.

Vid sidan av frossandet i senaste skoltragedin* och de roliga spetskläderna (se gårdagens inlägg) i en stor, tidigare seriös, tidning, fanns även en lång artikel om Zara Larssons (nånsin hört talas om den medvetna feministen?) makeup. Ett flertal bilder (som är nästan likadana) beskriver en världsberömd stylists sminkningar av, i detta fall, den nämnda artisten.

Man kommer rätt nära själva utseendeidén om man tänker sig en person som först doppats i jordgubbssylt och därefter i mångfärgad glasströssel. Regnbågars regnbågar och så glitter, silver, guld – allt till en blandning som i ens hårdfört dystra ungdom hade kallats billig. Eller barnestetik, kanske. Man tänker genast på My Little Pony.

Den oglamorösa tid som var ens första vuxentillvaro (vi kan säga tidigt 70-tal) erbjöd kläder som inte satt smetade runt kroppen eller inbjöd fluktare, skorna hade plats för alla tår och behövde inte vara kanotlånga. Klackarna, om de fanns, var breda och klarade kullerstensgator. Kort sagt bekvämt.

Många som hör mina tirader konstaterar att jag bara är avundsjuk. Ja, om man ändå fått ha en ungdom där man var klädd i små tyglappar och doppad i sylt och glitterströssel – då hade man sluppit sitta här och skrivit bittra rader i en blogg utan kommentarsfält.

Visst ja! En förgrämt besk kommentar till: Artiklarna som behandlats i går och idag har varit placerade på den stora rikstidningens kultursida. Tänk vad åsikter om vad som är kultur kan ändras när tiden går. Ytterligare en rubrik som uppträdde i klump med de övriga löd ”Ny film skildrar folkbildningens kris”. Folkbildning, vad är det?


*Informanten M konstaterade att om skolmördarnas ambition är att "bli kända" – kommentaren återkommer ofta – så ser medierna till att detta sker.

Allt som osorterat faller över en dagligen blir på tok för mycket

Roliga är de måttenheter som beskrivits nyligen, ni vet det där om hur många fotbollsplaner något är och som ingenting säger många av oss. Om det var i skriven eller talad text minns jag inte, men i en nyhet sas att ”området motsvarar ungefär 200 fotbollsplaner”. P g a stort intresse för ytor (skämtar givetvis) dök jag ner i nätets information som gav följande skakiga besked:

200 fotbollsplaner motsvarar en yta på ungefär 1 080 000 till 1 428 000 kvadratmeter (eller cirka 108 till 143 hektar), beroende på vilken storlek som används för en standardplan.

Se där: standardplan! Det gör ju måttet väldigt ungefärligt. Kanske är då den nya måttenheten ”Gamla stan” att föredra. Dess yta, 36 ha, bör väl inte svaja som fotbollsplanerna gör? Men det hördes folkliga invändningar mot Gamla stan-måttet. Liseberg är ca 25 ha, och Korpilombolo 105 – lite drygt 200 fotbollsplaner. Användbara för dem som inte gillar Stockholmsjämförelser.

Nu över till den drunkningsdöd man känner av när man prenumererar på enbart en digital tidning och får hela flödet kastat över sig utan åtskillnad. I går hamnade tre "nyheter" nära varandra. Den första var ett jättepaket artiklar som kan rubriceras ”skoltragedi”. Som vanligt sker i de flesta medier ett frossande i en sådan tragedi. Det anser jag vara vidrigt.

Strax därpå var rubriken ”Därför bär alla coola tjejer spets just nu”. Ett stort antal bilder visade kvinnor som, förutom ett par historiska damer, bar kläder som ansågs vara spetstyg, men där de flesta var  avslöjande schablonplagg som alltid betraktats som under- eller strippkläder.

Ett par var bara spetskantade linnen, som kreti och pleti kan ha och sova i. Zara Larsson håller dock på att åla ur sitt, på alla fyra på en gräsmatta. Det vore bra om alla moderna feminist-

ikoner – med den sexualfixerade Madonna i spetsen (!) – stängde till om sin köttbutik en smula. Och horderna av sångerskor som sjunger och framträder i trosor har väl snart reclaimat sina kroppar så det räcker. För tillfället hindrar mig vreden att skriva vidare. Återkommer.

Sbråkbloggaren + AI-översikten = sant? Hit med relationsexperten

När man sitter och läser en tidning händer det att man inte förstår. Ibland beror det på egen okunskap, eller så har skribenten uttryckt sig kryckigt. Men det är inte heller så himla lätt att skriva så de flesta förstår: har man totat ihop texter själv i sina dar kan man också känna för-

ståelse m m. Här en mening från en av de stora blaskorna, där en del av texten tagits ut och använts som ett stort citat. Och där stod:

Sedan Gulfkriget 1991 har ryska strateger fruktat, och aspirerat mot, de förmågor som gjorde att USA och dess partners vann: långräckviddig bekämpning och informationsövertag

För egen del är problemet ”aspirerat mot”. Ställer en fråga rätt ut på nätet. AI-översikten ligger som vanligt överst, och den svarar så här: ”Efter verbet aspirera används antingen preposi-

tionen på eller till”. Nu inser den uppmärksamme läsaren att den bloggare som här skriver börjat få en bättre relation till just denna AI.

För bara någon månad sen jag lovade mig själv att inte använda den utan alltid skrolla vidare till Wikipedia eller andra uppslagsställen. Just nu skrev AI det jag själv tyckte. Och håller någon med en så veknar man. Ibland är det ett misstag, men vi struntar i ett sådant slags aber nu.

Saken är också att AI ”angav” sin källa, SAOB. Och den sida i uppslagsverket som handlar om ”aspirera” är från 1902! Jag frågar min kompis (?) AI igen om inte ”aspirera mot” är fel. Intelligensen, diplomatisk som få, svarar att mot ”i regel räknas som fel eller mindre lyckat”. Samt ger en ett korrekt alternativ: ”Om du menar att man siktar på ett visst mål eller ideal är det bättre att skriva sträva mot eller trakta efter”. Och hänvisar här till Wiktionary.

Det är inte första (eller andra, eventuellt heller inte tredje) gången som det nya mot-et tas upp i bloggen som störande läsmoment. Själv reagerade jag första gången någon ”jobbade mot barn och ungdom”. Elakt, tyckte jag. Hur det ska gå med AI-översiktens och min nya vänskap står skrivet i stjärnorna, det är ännu en svårbedömd relation.

Konsumtionshetsen gäller vanligen prylar, men nu konsumeras allt

Prismärkning. Bild Bernard Hermant, Unsplash

Angående löftet från igår: inget förutskickat är så lätt att hålla som att fortsätta gnälla! Positivitets-

trams är överdrivet. I dag blir det klagomål på ordens innehåll, hur de glidit in i en konsumistisk svada, eller ska man kalla det en förvriden världs-

bild? Det som satte mig på ett så uppenbart spår var, som ofta, ett radioprogram.

Som också mycket ofta var ämnet i sig intressant, kolla bara programrubriken: ”Så påverkas Sverige av arvet efter alla babyboomers”. Med denna utri-

kiska benämning avses oss/vi, generationerna från 40- och 50-talen. Givetvis gäller det inte alla, men många har lyckats sopa ihop försvarliga penning-

mängder som nu/snart skickas vidare till de unga.

En nationalekonom (eller om det var en psykolog) berättade vad som kan hända om pengar s a s flyger på folk, det kan ske via en vinst eller ett arv: ”Man tenderar att arbeta mindre, d v s man konsu-

merar mer fritid”. För mig som vanligen går vid sidan om de flesta diskussioner och mer lägger märke till vilket språk som används, dyker uttryckssätt upp som känns människofientliga.

Upprepa detta högt: ”konsumera mer fritid”. Inget ont om ekonomen/psykologen, de har lärt sig tala så här. Inte enbart fritid konsumeras, se på följande mening: ”Folk konsumerar mer fordon”.

Klart det är allom bekant att folk ”konsumerar fordon”. Och hör eller ser man något ur den s k dejtingvärlden pågår ju även där en slags konsumtion. Public Services koppleriprogram kom-

mer jag aldrig vänja mig vid, trots att det pågår värre varianter av människohandel över hela världen. Förtingligande vore ett bättre ord än det frejdiga ”konsumtion”. I samma stora låda av konsumtionsprylar ligger ”kulturkonsumtion”. Hur är det möjligt att sätta ihop de två orden?

Ett bittert utbrott mot samtiden, för att inte tala om det egna jaget

Språket är inte statiskt, det ska både gudarna och språkvetarna veta. Det är inte ristat i sten. Om uttrycket tillåts var det mer ristat i sten för, låt oss säga, hundra år sen. 1906 års stavningsreform, initierad av ecklesiastikminister Fridtjuv Berg, ”väckte förbittring inom åtskilliga kretsar. Stavningsreformen innebar början till slutet för den äldre standard som i dag kallas gammalstavning””, skriver Wikipedia.

Även om stavningen rådbråkas rejält nu för tiden, är det mer problematiskt med andra delar av språket som påverkats och påverkas hela tiden. De stör dem av oss som trodde att vi lärde oss något rätt, riktigt och bestående. Trots detta, hör nu noga på! är inte ens de gamla språkstofi-

lerna hundraprocentiga (slarvigt uttryckt). Framför allt inte hundraprocentigt överens.

För egen del känner jag av detta slitande i en från alla håll. Det värsta rovdjuret nu är samtiden och dess obönhörligt uppdrivna föränderlighet. Ibland är det man själv som fallerar. För några decennier sen kändes aldrig en så stor osäkerhet inför allt man skrev. Det går inte att veta om tillkortakommanden beror på ålder, svagsinthet, överbelastning – eller att man egentligen aldrig varit den fena (betydde nyligen nåt annat) man kunde få för sig som korrekturläsare.

Vi hade hyllorna full av urgamla giganter inom området. Som högstubbar stod de där, långsamt vittrande, men fast rotade, och än ett tag möjliga för oss att knapra på. Ursäkta detta högstäm-

da utbrott, det var inte meningen. Egna feluppfattningar och slarv plågar mig, var (säg ”vart” då, den som så önskar) är de gamla förebilderna?

Och var (se förra parentesen) gör man av sina mea culpor i en sådan värld? Det går ju inte att sitta och gaffla när ”alla har rätt till sitt språk”. Men de andras språk är inte plågsamt, det är däremot det egna när det sviker. Nåväl, i morgon blir det säkert samma kverulans angående samma slags feluppfattningar och brott mot det man borde ha lärt sig i unga dar. Och så fortsatt gnäll på dem som skriver och talar för och till oss andra.