Gammal är äldst, heter det, men det är bara de äldre som vet det

Vad än många yngre (och en del äldre) tycks tro går det inte att dölja sin ålder. Och det är inte åldern det är fel på, utan att man har så många erfarenheter av sånt som liksom tappat sitt värde eller som de yngre omkring en inte tror existerar. Därför talar de till en som om man var en bräcklig knäppgök. Jag klagar inte, utan minns vad man själv tänkte och kände som ung. En del av ens kamrater säger att de inte alls känner igen det, de hycklarna! 

Gammal är oftast äldst. Bild Tom Morbey, Unsplash

För egen del skäms jag postumt (kom inte på nåt bättre ord) – det hade varit prima att vara lite gammal redan som ung (inte lillgammal, ett tillstånd som inte alltid hjälper). Summa summarum: Det är skitsvårt att sätta sig in i sådant man aldrig varit med om. Nog med känslopjunk, nu till verkligheten.

En av de språkvetare jag helst vänder mig till är jämnårige professorn em, Lars-Gunnar Andersson. I en krönika från förra året i GP (som så vänligt låter även icke-prenumeranter läsa hans texter) skriver han så här:

Som pensionär kan man konstatera att man blivit en del av språkhistorien. Och det på två sätt. Dels har man ett eget språkbruk, både i tal och skrift, som skiljer sig från de yngres. Dels är man delaktig i språkförändringen genom att förändra sitt eget språk. Man är alltså både observatör och deltagare i språkförändringen.

Han är inte lika sur som undertecknad: ibland typiskt för dem som har mer på fötter kunskapsmässigt. Även om jag är fajn med mycket i det nya språket känner jag mig lika ofta malträterad. Från sitt ödmjuka mellanläge vet L-G A ändå hur det påverkar en:

Äldre säger kommer å göra och skriver kommer att göra. Yngre håller sig till kommer göra i både tal och skrift. Aldrig i livet att jag kommer att ändra mitt språkbruk på den här punkten. Äldre skiljer på var och vart, och det kommer de att fortsätta med. Många yngre säger vart för både riktning och befintlighet.

Nä, äsch, jag kommer som vanligt inte fram till dagens exempel – men håll kvar ett av dem i huvet till imorgon: ”multifaktoriellt”. Just nu går det inte att låta bli att citera mer av språkmänniskan L-G A, även om det har gjorts förr i Sbråk:

Sedan är naturligtvis människor förändringsbenägna i olika utsträckning. En del äldre börjar använda typ eller hänga i betydelse ’umgås, hålla till’. Andra är mer avhållsamma.
Men ändå: vi blir alla ofrånkomligen en del av språkhistorien, både som observatörer och deltagare. Sanningen är förstås den att även unga blir en del av historien, men de tänker inte på det, inte ännu.

Det var också det som detta inlägg ändå skulle utmynna i: man vet inget förrän man vet det!

Vet vi vilka vi är, vilka andra var och vilka vi kan bli? Man häpnar

Vid våldsamma och tragiska händelser vill människor numera ge ifrån sig sympatikänslor ut mot omvärlden. Då säger de ”jag är” före namnet på den/de utsatta. Första gången jag la märke till det var efter attentatet mot en fransk tidskrift 2015. På olika språk sa de medkännande: ”je suis/I am/jag är Charlie Hebdo”.

Därefter har folk använt ”jag är” om fler privatpersoner och grupper som utsatts för dödligt våld. Min invändning, som är språklig, går ut på att uttrycket som signalfras är banalt och inte på långa vägar i paritet med den våldsamma händelsen i fråga.

Kanadensisk-amerikanske journalisten David Brooks, länge skribent på The New York Times, skrev om saken kort efter Parishändelsen, under rubriken: ”I Am Not Charlie Hebdo”. Hans ganska komplicerade resonemang väckte såväl förståelse som vrede.

Nu rör sig Sbråk till en ”lägre”, vardaglig, nivå, där också det korta ”I am” direktöversatts. Hur modersmålstalare hanterar sina engelska idiomatiska uttryck kan ingen invända mot. Det är däremot mycket märkligt att svenskar valt att ta över ett så kort uttryck med en ibland fundamentalt annan innebörd. Svenskar kan presentera sig så här: ”Jag är Anette”. Det sedan vikingatiden (jag skämtar lite, förstår läsaren) svenska, idiomatiska uttrycket har varit ”Jag heter Anette”. Fast på den tiden kanske hon hette Asfrid.

Men bloggen sysslar inte bara med vad man ÄR och eventuellt VAR – nej, här ska även noteras vad man kan BLI. En högskolas rop efter studenter kom från busshållplatsens reklampelare. Det var svårt att bli klok på budskapet. Först kunde man läsa ”Luleå tekniska universitet”, med en något mindre stil, sen det blaffiga ”BECOME YOU”. Man tänker vadnudå, går hem och googlar. Så här är det, ”BECOME YOU” har lanserats som ett ”nytt koncept”. Hör bara:

Tanken är att fylla varumärket med värden som berättar att här, på LTU i Luleå, kan du bli du. Vinters team som utvecklade konceptet byggde kommunikationen på just drömmen om vad du kan bli. Uppdraget för universitetet sträcker sig över flera år och konceptet ska fungera som huvudlinje för all kommunikation.

Man sitter och gapar. Efter detta dravelbabbel följer ett citat i samma stil, från vem framgår ej:

”På Luleå tekniska universitet har många jag blivit till. Drömmar och önskningar har blivit sanning. Ingenjör, ekonom, forskare, sambo, skibum eller rockstjärna. Som tur är utesluter det ena inte det andra. Oavsett vilken dröm du bär på, kan vi vara en del av din resa. När du ska bli du. Luleå tekniska universitet – Become you”

De flesta vill gärna äga prylar, men sakfrågor är skönt att slippa

I P1:s Nyheter från vetenskapsradion, intervjuades en docent, forskare i metaforskning: forskning om forskning. Här följer reflektioner (dubbelmetaforskning) från Sbråkbloggen. Docenten sa att det publiceras en mängd resultat från studier som bekräftar de hypoteser forskarna jobbat med. De händer även vanligt folk (mig) som googlar fram de svar de vill ha.

Man bör inte ta enstaka resultat från en studie på stort allvar ”förrän det har blivit replikerat av nån annan”, enligt docenten. Man kan ha åsikter om ”replikerat”, men kör i vind. Däremot kan en lyssnare behöva mer stöd av uttal hos, exempelvis, reportrar. Denna kanske ville ”förtydliga”, för hen replikerade ”en studie är ingen studie”, med jämn betoning i meningen.

Man ska väl inte överdriva, men om det gällde förtydliga borde ”en” ha betonats rejält. Som bekant låter det ofta så här i medier: ”vi HAR inte sett henne” och ”de ÄR hemma nu”. Sånt låter underligt, men får inga direkta konsekvenser, men här måste tryckas till, nämligen:

”EN studie är ingen studie”. Annars blir det konstigt. Nästa exempel är hämtat ur företagsfloskelfloran och även här stod en akademiker (professor) för snacket. Han sa:

Man behöver också vinna sakfrågeägarskapet kring ekonomifrågan och bevisa att man har ett starkt alternativ och att väljarna har förtroende för ens ekonomiska politik

Det är i och för sig så här många talar i dag, speciellt i höga platser. Nu direktöversatte jag lite skälmaktigt ”in high places”. Bara sådär, ”just like that”. Det engelska ord som förekom hos professorn är etablerat så det visslar om det, nämligen ”äga”, som kommit att sträcka sig lååångt utanför det materiella ägandet.

Minns när barn (som väl är medelålders i dag) började säga ”jag äger”. Få kommer nog ihåg att detta "ägande" kommer från engelskan. Av dataspelsungarna blev det kvinnor och män i staten och industrin. Det är f a de som ”äger frågor”. Eller inte, utan måste "vinna sakfrågeägarskapet kring ekonomifrågan”. Tänker man efter finns det många sakfrågor i ens liv man inte äger.

Ska inte göra mig överdrivet lustig, språket har gått den här vägen, men visst är det också överdrivet många bokstäver i exempelmeningen? Det skulle gott gå att skippa första tredjedelen och enbart säga: ”man behöver bevisa att man har ett starkt alternativ och att väljarna har förtroende för ens ekonomiska politik”. Åtminstone hade undertecknad fattat det bättre och inte behövt skriva om saken här. Och bena, som de nya människorna säger. Utan ut, med i.

Ibland är det molnklart, men hos vett- och etikettfolk blir det dimma

Det togs upp så trista uttryck i går att man känner för något som kan jämna ut saken, en uppvägningsprincip kanske. Det ordet som finns inte på Google: så ta för er, alla floskeltalare! Som sagt, tacka vet jag De Moderna Väderleksrapporterna. Nja, ibland använder även meteoro-

logerna knepiga ord, men ofta dyker det upp poetiska nyheter i deras vetenskaps ordbok.

Dessa lyriska begrepp brukar särskilt finnas i ens mobil, en språkmaskin utan mänsklig hjärna, men som kan få till de tjusigaste rader om vädret. I vintras skrev jag om ordet ”snöansamling”, liksom ”snöbyar varvat med klara stunder”. Men denna gång står en människa för poesin med ett uttryck som kanske använts länge, men jag uppmärksammade det först nu.

En tv-meteorolog sa att det skulle bli ”molnklart” under natten. Inte det gamla vanliga ”molnfritt”, utan molnklart. Visst låter det vackert? Det ger en ny syn på natten, rentav. Man tänker sig den bara svart – när den lika gärna (ibland, i alla fall) kan vara molnklar.

Så var det även klart och färdigt med positiva språkvibbar, vi återgår till de andra. Ett av alla P1-program tog avstamp i den urvattnade hjärtsymbolen, den alltför använda emojin. Inte bara trött på allt gammalt utan även uttjatad-trött av allt nytt, fick sig lyssnaren utläggningar av en

s k vett- och etikettexpert till livs.

Experten var en ganska ung och säkert trevlig människa, men ändå föreställer man sig att Magdalena Ribbing vänder sig i sin vett- och etiketthimmel. Om hjärtemojin sa experten, att den ofta är ”förinställd som default i appen /…/ och hjärtat har blivit ’goto’-symbolen för uppskattning, välvilja, allmänt pepp”. Begreppet ”go-to” har bloggen tagit upp förr (ett otal gånger) och betyder något som också kan kallas/skrivas/stavas ”favoritsymbol”.

”Växer” något ”på en” har folk så länge man minns uppsökt läkare

Så dumt att bara skriva ner ord och uttryck man inte förstår utan en notis om var man hörde dem, kanske även vem som yttrade dem. Syftet är inte vad de elaka tror: att vara elak. Däremot är bloggen s a s byggd kring medievärldens exempel på den stora språkförändring som sker med obegripligt hög hastighet. Samt inte kommenteras så mycket som borde ske, kan någon tycka. Gissa vem, bland andra?

I alla fall, här är några (med penna) nedklottrade saker som varit svåra att tyda i efterhand. Den egna hörseln och uppmärksamheten kan ibland kräva en brasklapp, eller ett braskspratt (inte så kul om man ska vara ärlig). Första svårigheten i anteckningsblocket var ”man kittar länge”.

Det handlade inte om fönsterkittning, det framgick tydligt: k-ett uttalades ”hårt”, alltså som i kille, kissa, kicka (boll). De exemplen svär för övrigt mot den uttalsregel i svenskan som säger att k före mjuka vokaler (e, i, y, ä, ö) har tje-ljud. Alltså: hörde eller uppfattade jag fel?

Betyder det något att man har svårt att googla sig fram till ordet eller uttrycket ifråga? För så var nämligen fallet med ”kittar”. Visserligen finns ett antal betydelser på Slangopedia, men där anges inte uttalet, och den person jag hörde sa: ”man [tjittar] länge”.

Följande två exempel står journalister bakom. De är förhållandevis unga, och då går det som det går. I stället för ”talesätt” säger allt fler, som sagespersonen bakom första ordet, ”sägning”. Andra exemplet utgörs av det kända, men ändå rätt äckliga ”han börjar växa på mig”. Det betyder att den som talar säger sig börja gilla personen.

Egentligen tror jag att många inte vill att nåt, f a inte nån, växer på dem. Ett engelskt uttryck (”it grows on me”) ligger bakom. Detsamma gäller det ganska moderna ”ÖVERRASKNING”!!! som folk skriver/skriker för att de adopterat utropet ”surprise” och översätter till svenska. Vilket låter konstigt. Men snart finns ingen kvar som tycker så..

Konststycken: gå på äggskal respektive dra fjädrarna ur hatten

I en rubrik citeras den amerikanske vicepresidenten inför en av nutidens alla så kallade fredsförhandlingar. Han lär ha sagt att han ”går på äggskal” när han rör sig runt presidenten. Man får i alla fall vara glad att det står inom citationstecken. Inte för att det säger så mycket, det skulle ha skrivits likadant om det stått ”tassar på tå”.

Men nu är utvecklingen sådan att svenska uttryck och talesätt inte används, de engelska (amerikanska) äter upp och ersätter dem. Känner moderna människor till försiktighetsmått som ”tassa på tå, vara ute på tunn/svag is, gå som katten kring het gröt”? De rör sig i samma områden men med vissa betydelseskillnader och -nyanser samt är sånt man får ge upp.

Men ge upp är inte samma sak som att anpassa sig. Ett ända sen Det Digitalas början jobbigt ord är (för mig) ännu ”default”. När det dök upp i jobbets utkanter – på den tid datorer var arbetsredskap och inte huvudsak – förbannade man den engelska man då kände till. ”Fault”, visste många av oss, betydde ”fel”.

Visst inser man att det existerar en uttalsskillnad i ”the fault” och ”default”, men stavningen hånskrattar fortfarande åt en åldrig svensk. Den förhållandevis unga informanten P, säger vid konsultationer kring teknikskit (teknik-skit): ”Det här och det här ska du göra by default”. 

Det betyder ”som standard” eller ”automatiskt”. 

Bild Wikipedia

Egentligen måste man muntras upp vid tankarna på allt detta, så här kommer ett yttrande från en betydligt äldre informant än P, M: ”De drar fjädrarna ur hatten”. Omgivningen undrade förstås vad sjutton M menade, och förklaringen löd så här:

När någon gjort bra saker (det här handlade om sport, tror jag) kan en svensk säga att ”det var en fjäder i hatten”. Men nu hade laget (tror jag det var) inte spelat på långa vägar så bra som det brukar.

Det var då M sa sitt: ”De drar fjädrarna ur hatten”. Inte lättbegripligt i förstone, men det muntrar upp när något man inte förstår INTE är en modern anglicism.

Evighetsbloggen fortsätter göra nedslag i vår "kultur", botox bl a

Efter alla tankar på hur fruktlös kommunikationen mellan människor blivit (trots uppsjön av kommunikationsmedel) fortsätter som sagt denna blogg att harva vidare som ett annat perpe-

tuum mobile. Eller ”evighetsmaskin”, som den lysande sången ”Den makalösa manicken” av och med Michael B Tretow handlar om.

Låten är, för att nu dra på ordentligt, ett allkonstverk. Den är kongenial så det visslar om det. Texten är listig, melodin till den är smart och bilden på skivans omslag minst lika klyftig. AI-översikten ger, efter mycket tjat, ifrån sig uppgiften om skaparen av skivomslaget: Karin af Malmborg. Tretows och hennes gemensamma verk indikerar på fantastiska konstnärskap.

Nej, inte skulle väl en som jag skriva "indikerar på” på allvar utan välja det närmare språkbruket (för mig!) ”visa på”. När vi nu är inne på området ”hur talar man nu för tiden ijängkligen?” måste även ”göra botox” nämnas. Ett ”Kulturnyheterna special” hos SVT fick rubriken ”Ska jag göra botox?” Ens absolut första tanke (när man är gammal) blir ”hur i faderuttan gör man botox”? Det är väl kemister och medicinfolk som sysslar med sånt? 

Äldre herre får ett fördelaktigare utseende. Ira Wind, Unsplash

Jovisst, tanke nummer två berättar för en att ”det heter så nu”. Det har redan flutit mycket vatten under broarna sen jag hörde en ung släkting säga att hon skulle ”göra naglarna”. Eftersom hon dessutom hade en religiös period sa jag att bara Gud gör naglar, men det blev inte godkänt.

Det eländiga ”göra” (från "make" och "do") har fått svenskar att

säga”göra håret”. Just det hör

man sällan, "fixa” är tack och lov vanligare. Vad som däremot används i överflöd är ”göra naglar, näsan, brösten, läpparna” – och alla övriga kroppsdelar som människor ”gör”. På sätt och vis avviker rubriken för det nämnda tv-programmet: ”göra botox” låter fel använt ovanpå de redan fel konstruerade ”göra läppar och naglar”. Det här blir man utmattad av, bäst att göra mat.