Kommer det anbefallna läsandet få fler att tänka större och friare?

Något vanligare syn förr, nu vinner skärmarna* Bild Rathish Gandhi, Unsplash

Så fort man sticker ut hakan får man på moppe. Om man t ex (som jag i förrgår) orerar om hur onödigt det är med rättelser – skadan är redan skedd, skrev jag förnumstigt – kan man tvingas till en rättelse. Tur dock att inga folkmassor drabbas av bloggens klanterier. Inte så att jag var explicit, men antydde ändå rätt tydligt att barn och ungdomar från s k bättre bemedlade hem, inte riskerar så dåliga resultat i test som senaste Pisaditot visat. Jag erkänner: det går på räls ibland. Susanna Birgersson skriver i Axess:

En tredjedel av alla svenska 15-åringar klarar inte ens de mest grundläggande nivåerna i testet som mäter läsförståelse. Raset från tidigare år drivs framför allt av elever från resursstarka hem – det är alltså inte eleverna från de segregerade bostadsområdena som förklarar nedgången.

Rätt ska vara rätt. Ändå faller hennes artikel med rubriken ”Utan läsning kan vi inte tänka” in i den stora nutida halleluja-kör som ivrigt sjunger om läsning. Visst ligger det en del i det, men att så stor del av den inhemska kulturella världen blivit till en gigantisk bokklubb, känns lite (här kommer mitt fulare jag, som pratar utrikiska) TOO MUCH.

Varför vänder sig då en inbitet konservativ språknörd så enträget MOT vår tids babel-babbel, kulturfrågesporter, läslustor etc? Jo, antagligen för att det bland många människor jag mött funnits de som kan skriva, tala och tänka finfint, utan lång utbildning och läsbesatthet. De kanske inte utmärkt sig för intensivt kulturella intressen och inte ständigt ”suttit med en bok” på tåg, kaféer, i fåtöljen. Men som varit påfallande kloka, ibland även mycket bildade.

Förstå nu det här: Givetvis lär man sig av vad andra skrivit. Studerar man måste man bl a läsa. Och tänka. Men man kan komma långt med Kalle Anka (se gårdagens inlägg, igen). Och förstå Kalle som symbol för ett annat sätt som kan vidga folks vyer! Vi hade i den äldre världen gedigna gammelmedier och institutioner (inte minst inom undervisning) omkring oss. På den tiden kunde dessa själva tala och skriva. Redan det gav god grund för allmänbildning och bildning. Man behövde inte heller tjata om läsning när det var ett av nöjena.

Men det går inte att få tillbaka en värld som tog människor på större allvar, så dagens alla bokcirklar samt hot och mutor till barn för att de ska läsa, får forma det framtida tänkandet.

*Skärmar och innehåll i dem är ett för stort område att hoa om för bloggaren.

Ordet är inte bara fult, det kommer även att bråka med dyslektiker

På kort tid har folk lockats att dygna. Ungefär som i ungdomens nattliga, sällan särskilt lyckade, luciapartajer. Men människor får väl dygna bäst de vill, det gör de ju ändå. Det är förstås själva ordet som får mig att hoppa till, lite lätt. En sån som jag måste slå i rullorna. Och haha! Så fel jag hade, som vanligt! SAOL och SO har, till min första förvåning, tagit in ordet. När, är svårt att numera luska fram (eller så har lättjan tagit mig i besittning och jag gitter inte).

Som verb är det säkert inte gammalt, och inte heller verkar det kopierat från engelska. Men populasen har säkert använt det så flitigt att det hamnat i Akademiens ordböcker: ”språkbru-

karna” har äntligen något att säga till om, och undan går det! Bara att hoppas att brukarna håller kvar sina nya ord och inte byter ut dem med samma hastighet som sker nu. 

Gödselstack, eller dynghög. Bild Entheta, Wikipedia

Ordet självt var det. Vid knappt märkbara bokstavsomkastnin-

gar kan ord likna varann, men ha väsensskilda innebörder. Kombon gn är svåruttalad på svenska (och på italienska, i alla fall för utlänningar). Ordet liknar det mindre tjusiga ”dynga”. Nyligen kunde man i tv  ”Dygna med Wagner”. Som "att blanda skit och pannkaka”, sa kollegan om allt fulmixat.

I natt ska dygnas med Fouad (mitt stavningsprogram har inte läst SO och SAOL utan fortsät-

ter att rödmarkera dygna men inte dynga), Det är SVT Play som erbjuder Amerikaval i kubik med reportern Fouad Youcefi. Börjar i kväll 20.30 och slutar i morgon bitti klockan 10. Visserligen brukar jag sky dåliga, lättfunna och låga skämt, men i det här sammanhanget är det svårt att avstå: I natt blir det nog även en del dynga.

Lyfter mig genast och kollar vad AI-översikten säger om uttal av gn inne i ord: "vagn (uttalas vangn), regn (uttalas rengn), ugn (uttalas ungn), signera (uttalas singnera), lugna (uttalas lungna)". Det kännas nästan konstigt att man kan det själv, och nu har man även fått dygna (uttalas dyngna). Förslag till engelsk översättning är (från olika håll) burn the midnight oil, pull an all-nighter. För en gångs skull drog vi längsta strået med kortaste ordet.

Även om inte ALLT var bättre förr så var det MYCKET som var det!

Nu ska, åtminstone tillfälligt, bloggen avsluta senaste inläggens citat från fackfolk som börjat frukta för framtidens modersmål, en term som f ö kan användas synonymt med ”svenska språket”. Eller vilket som helst språk eftersom våra mänskliga (!) tekniska landvinningar hotar ALLA tungomål. Patrik Hadenius avslutade sin artikel med det uppfordrande ”det krävs en heltäckande nationell språkstrategi”.

Det kan han fetglömma, höll jag så när på att skriva, för hur ska det gå till när människans omgivande värld förändrats så ini bänken. Och gör så i snabbare takt. Vuxna och barn läser inte tidningar, lyssnar inte på radio, ser knappt på tv. För inte väldigt länge sen utmärkte sig dessa medier, nu med förnamnet ”gammel-”, för en mycket god språkbehandling. Som kom alla till del, även dem som inte aktivt lyssnade/läste.

Grundmediet för vår kommunikation, språket, behandlas nu sämre än styvmoderligt. Hur i helskotta få till ett gångbart språk, för så många som möjligt, i en tid som är bemängd med sekundsnabb underhållning och nyheter? De som haft med gammelmedier att göra vet hur allvarligt såna arbetsplatser brukat ta på felaktigheter. Av alla slag.

I dag hör man ofta ”rättelser”, framför allt i tv-nyheter, men de flesta inom skrået vet att olyckan redan är skedd. Personer som felaktigt beskyllts för något, exempelvis, får lära sig innebörden av det gamla talesättet ”ingen rök utan eld”. Den digitala tekniken mångfaldigar glatt såväl fel som rätt (och rätter: är det inte matlagning överallt?).

Länge har jag slagit ett slag för Kalle Anka, och dess sällsynt språkbegåvade översättare Stefan Diös. Tidningen har varit bra exempel på en kultur som barn ofta fick vara i fred med. Men sådant sköts nu av ”välutbildade” och skitjobbiga föräldrar till coacher för sina telningar och deras kommande, framgångsrika liv.

Vi äldre får ofta höra att allt inte var bättre förr (vi vet också att ALLT inte var bättre), men det fanns större chanser för barn ur alla socialgrupper att tillägna sig ett gångbart språk. Bl a för

att en mer allvarligt sinnad omvärld ansträngde sig om ett gemensamt språk. För dem utan föräldracoacher finns nu främst snabba roliga/otäcka klipp och skymfningar i ett otal osociala medier. När vi förr ville beskriva diverse skitspråk, sa vi att de kom från drängstugan eller luckan (logement). Men verbaliteterna där var en språkmässig västanfläkt. Jämfört.

Sbråkbloggen uppmanar omvärlden till att ta det piano med AI-n

Sitta här och upprepa vad andra skrivit och sagt kan tyckas meningslöst för några, men så icke för mig. Med tanke på hur mycket som rinner genom mänskliga hjärnor numera, högt och lågt, som det heter, är det idé att emellanåt gnaga lite mer på de köttben som ännu inte är helt av-

gnagda (d v s sånt man läst och hört kan behöva repeteras). Som vad Patrik Hadenius i detta fall (igår nämndes hans artikels namn med datum och plats) skriver:

Flera av våra mest akuta samhällsproblem är kopplade till bristande språkkunskaper. Den som inte kan uttrycka sig i tal och skrift har mindre chans till utbildning, jobb och att påverka samhället. Problemen är dessutom djupare och mer existentiella än så. Med bristande språkförmågor förstår vi varandra och oss själva sämre, och lever ett fattigare liv.

Naturligtvis ska ALLA som bor i Sverige ges en bättre svenska för, som P H skriver, ”satsar du på ett språk satsar du på alla. Ge tid och status till modersmålsundervisning, eller vilket främ-

mande språk som helst, så blir eleverna dessutom bättre på svenska, och som bonus också på matte och samhällskunskap”.

Glädjande nog (att han tänker som jag!), fast sorgligt i sig, beskriver han hur AI redan påverkar ”våra språkförmågor mer än vi anar” och att dystopin om AI ”blir sann om vi överlåter tänkan-

det, det vill säga läsande, skrivande, vår språkförmåga, åt maskinerna”. Av en händelse (zap-

pande, för att säga sanningen) hamnade jag i Axess-kanalen och en dokumentärserie där, ”Människan och skrivandet” (del 10, repris i samma kanal den 5 november kl 20.35).

I det programmet befann sig, som så ofta, en stor del av tankegodset långt från min kapacitet. Men sånt får man bortse från, fattar man NÅGOT kan det vara tillräckligt att tänka vidare på. Talare var Johan Fredrikzon, forskare vid KTH, med den (i mitt tycke) förnämliga blandningen av idéhistoria och datavetenskap i sin utbildning.

Det lilla jag tyckte mig förstå handlade om något liknande det Hadenius befarar, nämligen att vi överlåter hela språkförmågan åt maskinerna. Nu följer min rudimentära tolkning av J F:s före-

drag: ser vi inte upp kommer maskinerna att sköta snacket i framtiden – med varann. Vi mister inte bara jobben utan vanliga kommunikationer och s k mellanmänsklig kontakt.

Eftersom jag är en inkarnation (något sämre, men folkligare) av Marshall McLuhan, vill jag berätta om min livslånga fingertoppskänsla att förutse framtiden: När den första videon kom (70-talet?) gav jag ett förslag åt en teknikbegeistrad svåger: ”Bra att du spelar in tv-program-

men, videon kan kolla på tv och DU får ledigt”. Avslutar egenbeundran, den drar lätt i väg.

Vi är få don-quijotar, och ett par som identifierar oss som sisyfosar

Någon enstaka läsare kan få för sig att det klankas det på barns och ungas språk här i bloggen, men det är generationerna före dem som ska klandras. Problemen är bara: Hur ska man tänka? Vad ska man göra? Var ska man börja? Även om man själv betraktat språkets utförslöpa en längre tid har det varit svårt att finna medhållare*.

Till idag! En av de språkvetare jag ibland skrivit s(å) k(allade) framför yrkestiteln på är Patrik Hadenius, som enligt min åsikt hört till dem som negligerat de språkförändringar jag själv ansett knepiga. Just nu fann jag till min stora glädje en DN-artikel han skrev för drygt två månader sedan: ”Svenska språket fyller 500 – men läskunnigheten minskar”. Ingressen lyder:

För första gången i historien har läskunnigheten i Sverige försämrats. Politikerna är medvetna om det, men satsningarna har varit kortsiktiga eller populistiska. Vi måste gemensamt höja statusen för svenska språket och alla språken i Sverige. /…/ De flesta politiker är medvetna om detta, och det har också gjorts många försök att vända den negativa trenden. Men insatserna har ofta varit kortsiktiga, underfinansierade och

några gånger bara rent populistiska.

Jo, ja, nej. Det är lätt att hålla med om allt, men vända "den negativa trenden” är svårare än svårt. För egen del anser jag det dock värdefullt att fler medhållare* dyker upp. I går (den 30 oktober) skrev Anders Q Björkman i SvD att han ”modfällt allt oftare” tänker på sig själv "som en sorts modersmålets don Quijote, en som kämpar för något som de flesta menar är lönlöst”. Han jämför också sin kamp med Sisyfos försök att rulla en sten uppför ett berg, ”för att omgå-

ende se den rulla ner igen”.

Men han finner tröst i mörka stunder när han läser SvD:s språkspaltsskribenter, lingvisten Mikael Parkvall och språkvetaren Sara Lövestam, ”som båda förklarat att vårt svenska idiom inte dör förrän vi, dess användare, fullständigt överger det och de facto byter tungomål”. Nja, där har jag tappat hoppet: lyssnar man och läser noga har rätt många redan övergett moders-
målet, som inte ligger (AQB igen): ”på sin dödsbädd än. Men nog befinner det sig på intensiven och är ganska illa däran”.


*Trodde faktiskt att jag själv hittat på ordet, men det finns i SAOL och SAOB (1943). Det blir mer medhållaren Hadenius i morgon, skriv opp det!

Läses enbart av dem med känsla för hur AI skänker en fikon i dag

Gårdagens rubrik – ja, hela stycke – leder många läsares tankar fel. På det kan man hoppa opp och sätta sig. De misstänker att det i denna blogg enbart klankas på barn och unga, men där får de fikon! Och här blev jag genast stoppad av fikonen (även om såna brukar ha motsatt verkan…), eller AI, snarare. Har tagit upp uttrycket förr, men eftersom dagens språk är skrivet i sand ville jag åter kolla det.

För apropå skrivet i sand har AI-översikten ett sådant skrivsätt. Formulerar man en fråga lite annorlunda gång två, får man ett annat svar än första gången, den tredje likaså o s v. Fenome-

net har säkert ett speciellt namn på AI-ska (som ibland är fikonspråk eller grekiska för många av oss), men till saken! Denna gång berättade AI om ”få fikon” att det i vår tid bl a kan formule-

ras som ”få tji/bli blåst”.

Fås om man har otur. Bild Unsplash, Kaori Kubota

Låter korrekt, men en annan mening måste tvunget kollas upp: ”Numera används uttrycket enbart ironiskt”. Nej, förresten, hela ordaly-

delsen var ”Numera används uttrycket enbart ironiskt och betyder:” Efter kolontecknet följde en hänvisning till SAOB, Svenska Akademiens Ordbok, påbörjad 1883 och klar häromåret.

SAOB har ett gediget språkhistoriskt material, och de artiklar som skrevs om ord och uttryck följde sin tids kutym, förklaringar o s v. Artikeln om fikonen skrevs 1924, och alltså är påståen-

det ”Numera används uttrycket enbart ironiskt” från det året. Jag upprepar för tydlighets skull: 1924 användes fikonfrasen ironiskt! I övrigt är beläggen från 1800-talets andra hälft.

För oss låter det konstigt att uttrycket endast används ironiskt, det är väl inget man tolkar ordagrant? Slår man upp i Svensk etymologisk ordbok får man betydligt mer kött på benen för fikonen: Ursprunget är förmodligen Ovidius, en skald från antiken, och likheter finns med vår importerade ”visa-fingret-gest”. Sånt här är bara vanligt grävande i språkhistorien, men poängen är att det AI kallade ”numera”, hänför sig till 1924. Vi människor har brukat arbeta kronologiskt med vetande, men av AI blandas vår samlade kunskap till en osystematisk klump. Om nu någon förstår min diffusa förklaring (jag själv, t ex).

Det är ingen idé att försöka flådiga till ett språk man inte behärskar

De stunder man är i harmoni med AI-översikten är ovanliga och därav kan man bli tillfälligt upplyft. Som nyss när jag satt här och smågooglade på fenomenet ”varför många säger därav när de menar därför”. Jo, förstår du, skrev AI (kanske inte ordagrant, men det kändes så):

Många upplever att därav låter lite finare eller mer högtidligt än därför, vilket gör att vissa använder det i stället ("därav gjorde jag så" istället för "därför gjorde jag så"). Enligt traditionell svensk grammatik är det dock felaktigt; det heter inte "därav körde jag", utan "därför körde jag". (AI anger bl a Språktidningen som källa)

Fenomenet är som mycket annat inte nytt, men växer förstås p g a de snabba meddelande-

medier vi har. För var ny dag inser man att inget spelar roll när det handlar om något som

fram till nyligen var jätteviktigt: språket. Tillåtande och generösa språkvetare har sagt länge

att diverse förändringar inte är nåt att direkt bry sig om. Alla språklopp är körda. En univer-

sitetslärare skrev för ett par år sen på Facebookgruppen Språknördarnas Högkvarter att hen ofta möter studenter som

skriver "därav" där det hade varit bättre med "därför". Jag tror att de tycker att det låter lite tjusigt, men det är ju en delvis felaktig användning. Ett annat av studentprosans frekventa ord är "ämnar" istället för "avser". Det är ju en korrekt användning, men det låter litet högtravande i mina öron. 

Det här med att använda ett flådigare språk än man behärskar är ett vanligt, men omöjligt försök att lyfta sig med inför omgivningen. Fråga gärna den som prövat. Och fallit gång på gång. Knepet är att använda så otroligt gamla, högtidliga och/eller svåra glosor att endast ett fåtal kommer på en. Man gläder dem, vilket kan vara trevligt om man är en generös natur. Men med ”därav” i stället för ”därför”, får man större kretsar att småflina åt ens hopplösa strävan.