Spelet som översatt heter ”Grovt bilstöldsbrott” är inte poesi precis

I går påstod jag att min syster inte var poetiskt lagd. Detsamma gäller en annan, yngre, släk-

ting, som studerat språk på universitetet. Gör man det får man sig inte bara glosor och gram-

matik till livs, man tvingas även läsa litteratur på språket man studerar – böcker man inte själv skulle välja på sitt modersmål ens.

Nu råkade denne student ut för poesi som skulle nagelfaras och även ”analyseras” på lektionen. Efter att den ägt rum blev familjemedlemmar vittne till ett vredesutbrott: ”Hur sjutton ska jag kunna veta vad en blomjäkel och en fjäril betyder?” (Det här hände innan de flesta ungdomar fick med ”fucking” som svärord i var och varannan mening.)

Så här tycks det vara: fallenheten och fäblessen för poesi ligger långt bort för många, det är inte en lika viktig kulturell upplevelse som GTA, ”episkt stort”, som Dagens Industri kallar spelet. En ny version kommer i dagarna och anhängarna är lyriska inför denna slags ”underhållning”. Vill man behålla sin mesigt snälla personlighet ska man inte ta reda på vad spelet går ut på.

Åter till poesihatarna: en del av dem använder fusk i sina skol- och studiearbeten. Här finns en fördel med den artificiella intelligensen: ”det finns en hel del lärare som upptäcker fusk – speci-

ellt vid användning av AI-verktyg som ChatGPT – just för att texten plötsligt innehåller perfekt grammatik och korrekt användning av de och dem". Så skriver AI själv, och berättar hur lätt lärare får syn på fusket när en elevs text uppvisar ett ”lite stelt eller överakademiskt språk som inte matchar elevens vanliga röst”.

Säga vad man vill om AI, men självinsikt saknar den inte! Samt tillägger sammanfattningsvis att en ihopfuskad text blir alltför perfekt, men opersonlig: ”Texten saknar ofta de typiska småfel, syftningsfel eller det personliga tonfall som tonåringar och skolelever brukar ha i sitt skrivande.” Man tackar. Bra för alla: lärare, elever, AI. Så här långt.

Signalerar dagens handhjärtan gemenskap bättre än bokstäver?

Får dagens populära teckenspråk folk att känna större samhörighet? Bild Melissa Askew, Unsplash

Skriva rätt är inte lätt. Förmodligen inte tala heller. För en gångs skull frågas inte efter stavning och grammatik, utan HUR ska folk, NÅGON, förstå precis vad man menar (där kommer det att skita sig även för AI!)? I gårdagens inlägg löd sista meningens sista del ”och där kom ett så uttjatat uttryck att klockorna stannar…” Naturligtvis har man ingen lust att sabba en jättetydlig grej, men man vet inget om läsarna och vad de kan utläsa av ens prat.

För tänk om bara en enda av dem tänker ”men är hon inte klok som skriver så uttjatat att klockorna stannar? VEEET hon inte att det också är en typisk samtidskliché?” Och här sitter jag nu och fördärvar skämtet. Men äsch, allas lott är: Ingen förstår oss! Ickeförståendets gemenskap är så fint ihopknypplad att inga handhjärtan i världen kan beskriva den.

Apropå gemenskap: så här i splittringens tid kan man inte annat än påminna om de enorma likheter alla människor trots allt besitter. En rad i en Ekelöfdikt lyder ”det som är botten i dig är botten också i andra”. I litteraturstudier har man ofta fostrats att tänka rätt och stort och lärt sig förstå att texten menar (kanske), fast med vackra ord i snygg kombination, att vi inte delar enbart högt utan också lågt.

Inte ens Gunnar Ekelöf hade kunnat ana alla varianter. Min syster, salig i åminnelse, hörde inte till de lyriskpoetiska människorna (men läste gärna Sigge Starks ultraromantiska böcker). Hos henne (systern alltså) var ”botten” ett vanligt ord för sånt som var skit eller gått snett. Kan inte avgöra om det var dialektalt, men botten uttalades om 1) det gick en maska på nylonstrumpan, 2) pojkvännen ”Strömming” varit full eller 3) hon var tvungen att komma hem senast elva.

Hennes ”det här är botten” kan översättas till dagens ”det här är skit” eller ”totally fucked up”. Det fina i den kråksången är att om man blandar syrrans ”botten” med Ekelöfs existentiella botten, blir poetens verk större för undertecknad. Samt, märkligt nog, mer underhållande.

En del ägnar sig åt storkok, medan de mer otåliga stormkokar

Banalt vore att gaffla om samtida språkbruk ba’fatt, som ungdomen sa för lite sen. ”Bara för att”, betydde det. Omgivningen föreställer sig gärna att det är vad som pågår med den gamla kärring som här skriver: klagar ba’bafatt. Men så enkelt är det inte. För här tas det ett steg till (nutidsklyscha). Är man seriös måste man även iaktta hur man själv reagerar inför allt talat och skrivet som hälls över en, hur man relaterar till det (mycket klyschor ute och går idag).

I dag sa en reporter något ovanligt intressant. Det gällde en känd person, vem spelar ingen roll, och det journalisten sa var: ”det stormkokar kring NN”. Jadå, så lite behövs för att göra min dag, som svensken säger utan att inse att hen är offer för ett pågående språkbyte. Nå, undrade jag genast, vad får mig att glädjas så?

Det här går inte att tala om. Få människor runt min person är intresserade av vad jag tänker, tycker och känner: därför har bloggen blivit en dagbok med ett större syfte än den hade från början. Då var den mer allmänklagande. Vad var det då med ”stormkoka”? Det är ju annars en typisk språkgrej i dag: man omvandlar ett konkret och gammalt uttryck till ett bildligt. Såna är egentligen tröttande eftersom de ofta används för att dölja att det är ont om innehåll. Så inte i detta fall (än), stormkoket håller!

Nämnde exemplet i går om alla viktiga människor som ”sätter sig ner och tittar på problemet”. Att jag inte hört stormkokandet använt på detta sätt säger inte mycket, för andra borde ha kommit på det. Men! Senaste gången verbet i fråga nämndes i min egen närhet kan ha varit för 30–40 år sen. Min mor betraktade min matlagning och suckade irriterat: "Att du alltid måste stormkoka potatisen!"

Det är svårt att finna fler verkliga exempel på denna nya bildliga användning. Ett av få jag hittar är ”Att det stormkokar kring euron skylls på president Donald Trump”. Radion står på och just när detta skrivs säger en gubbe ”vi skulle ha varit tidigare på bollen”. Så ser dagarna ut: de är så fulla av uttjatade fraser att  klockorna stannar…

En boomers vardag: Både modersmålet och makeupen fallerar!

Man måste inte alltid stå för sina principer, men har man lärt sig ett slags språk, talat och skrivit på det, kan man inte ändra det efter ett halvsekel. Eller fyrtio år. Det var under 80- 

och 90-talen som den stora vågen rullade in. Och fortsätter, oförtrutet. Ibland är det engelska

i vågsvallet, ibland bara fånigt modelingo.

Det är omöjligt för mig att låta verbet ”adressera” passera om det inte handlar om brev. Härom-

dan var det nån politiker eller människa av liknande rang som adresserade och adresserade så det stod härliga till. Rättare sagt var det inte så härligt utan oerhört irriterande, i alla fall för oss som är drabbade av den förståeliga språkallergin.

Avsikten med adresserandet är nog att det ska låta kraftfullt, men är det inte bara munväder?

Å andra sidan slipper man det adresserarna gjorde till för kort tid sen: de "satte sig ner och tittade på saken". Som låter ännu mindre engagerat. En fråga dyker upp i ens söndernötta hjärna: Vad sa folk förr för "sätta sig ner och titta" samt "adressera"? Sa de ”ta hand om/ta itu med saken”? Eller "koncentrera sig på den? Det är svårt att minnas, vilket är förfärligt.

Lättare då med den (psykolog?) som beskrev en olycklig människas relation och sa: ”allt går ut på att pleasa partnern”. Det fixar man med den engelska man kan. Ungefär som man förr klara-

de sig med den svenska man kunde: ”allt går ut på att göra partnern nöjd”. Tyvärr anammar en äldre befolkning sånt utan att blinka. Samt ändrar sitt språkbruk, eftersom "språk förändras".

Är man boomer så är man. Alla har väl lärt sig nu att ”boomer” betyder en person som är född mellan 1946 och 1964. Till andra svårigheter för denna olycksaliga grupp hör även utseendet. Följande rubrik stod i en (nästa ord läses med drypande indignation) rikstidning: ”Boomer-

missar när man sminkar sig”. AI-översikten summerar tidningsartikeln med ”makeupartister listar fem vanliga, gammalmodiga sminkvanor som kan stjälpa en hel sminkning”.

Kommer det anbefallna läsandet få fler att tänka större och friare?

Något vanligare syn förr, nu vinner skärmarna* Bild Rathish Gandhi, Unsplash

Så fort man sticker ut hakan får man på moppe. Om man t ex (som jag i förrgår) orerar om hur onödigt det är med rättelser – skadan är redan skedd, skrev jag förnumstigt – kan man tvingas till en rättelse. Tur dock att inga folkmassor drabbas av bloggens klanterier. Inte så att jag var explicit, men antydde ändå rätt tydligt att barn och ungdomar från s k bättre bemedlade hem, inte riskerar så dåliga resultat i test som senaste Pisaditot visat. Jag erkänner: det går på räls ibland. Susanna Birgersson skriver i Axess:

En tredjedel av alla svenska 15-åringar klarar inte ens de mest grundläggande nivåerna i testet som mäter läsförståelse. Raset från tidigare år drivs framför allt av elever från resursstarka hem – det är alltså inte eleverna från de segregerade bostadsområdena som förklarar nedgången.

Rätt ska vara rätt. Ändå faller hennes artikel med rubriken ”Utan läsning kan vi inte tänka” in i den stora nutida halleluja-kör som ivrigt sjunger om läsning. Visst ligger det en del i det, men att så stor del av den inhemska kulturella världen blivit till en gigantisk bokklubb, känns lite (här kommer mitt fulare jag, som pratar utrikiska) TOO MUCH.

Varför vänder sig då en inbitet konservativ språknörd så enträget MOT vår tids babel-babbel, kulturfrågesporter, läslustor etc? Jo, antagligen för att det bland många människor jag mött funnits de som kan skriva, tala och tänka finfint, utan lång utbildning och läsbesatthet. De kanske inte utmärkt sig för intensivt kulturella intressen och inte ständigt ”suttit med en bok” på tåg, kaféer, i fåtöljen. Men som varit påfallande kloka, ibland även mycket bildade.

Förstå nu det här: Givetvis lär man sig av vad andra skrivit. Studerar man måste man bl a läsa. Och tänka. Men man kan komma långt med Kalle Anka (se gårdagens inlägg, igen). Och förstå Kalle som symbol för ett annat sätt som kan vidga folks vyer! Vi hade i den äldre världen gedigna gammelmedier och institutioner (inte minst inom undervisning) omkring oss. På den tiden kunde dessa själva tala och skriva. Redan det gav god grund för allmänbildning och bildning. Man behövde inte heller tjata om läsning när det var ett av nöjena.

Men det går inte att få tillbaka en värld som tog människor på större allvar, så dagens alla bokcirklar samt hot och mutor till barn för att de ska läsa, får forma det framtida tänkandet.

*Skärmar och innehåll i dem är ett för stort område att hoa om för bloggaren.

Ordet är inte bara fult, det kommer även att bråka med dyslektiker

På kort tid har folk lockats att dygna. Ungefär som i ungdomens nattliga, sällan särskilt lyckade, luciapartajer. Men människor får väl dygna bäst de vill, det gör de ju ändå. Det är förstås själva ordet som får mig att hoppa till, lite lätt. En sån som jag måste slå i rullorna. Och haha! Så fel jag hade, som vanligt! SAOL och SO har, till min första förvåning, tagit in ordet. När, är svårt att numera luska fram (eller så har lättjan tagit mig i besittning och jag gitter inte).

Som verb är det säkert inte gammalt, och inte heller verkar det kopierat från engelska. Men populasen har säkert använt det så flitigt att det hamnat i Akademiens ordböcker: ”språkbru-

karna” har äntligen något att säga till om, och undan går det! Bara att hoppas att brukarna håller kvar sina nya ord och inte byter ut dem med samma hastighet som sker nu. 

Gödselstack, eller dynghög. Bild Entheta, Wikipedia

Ordet självt var det. Vid knappt märkbara bokstavsomkastnin-

gar kan ord likna varann, men ha väsensskilda innebörder. Kombon gn är svåruttalad på svenska (och på italienska, i alla fall för utlänningar). Ordet liknar det mindre tjusiga ”dynga”. Nyligen kunde man i tv  ”Dygna med Wagner”. Som "att blanda skit och pannkaka”, sa kollegan om allt fulmixat.

I natt ska dygnas med Fouad (mitt stavningsprogram har inte läst SO och SAOL utan fortsät-

ter att rödmarkera dygna men inte dynga), Det är SVT Play som erbjuder Amerikaval i kubik med reportern Fouad Youcefi. Börjar i kväll 20.30 och slutar i morgon bitti klockan 10. Visserligen brukar jag sky dåliga, lättfunna och låga skämt, men i det här sammanhanget är det svårt att avstå: I natt blir det nog även en del dynga.

Lyfter mig genast och kollar vad AI-översikten säger om uttal av gn inne i ord: "vagn (uttalas vangn), regn (uttalas rengn), ugn (uttalas ungn), signera (uttalas singnera), lugna (uttalas lungna)". Det kännas nästan konstigt att man kan det själv, och nu har man även fått dygna (uttalas dyngna). Förslag till engelsk översättning är (från olika håll) burn the midnight oil, pull an all-nighter. För en gångs skull drog vi längsta strået med kortaste ordet.

Även om inte ALLT var bättre förr så var det MYCKET som var det!

Nu ska, åtminstone tillfälligt, bloggen avsluta senaste inläggens citat från fackfolk som börjat frukta för framtidens modersmål, en term som f ö kan användas synonymt med ”svenska språket”. Eller vilket som helst språk eftersom våra mänskliga (!) tekniska landvinningar hotar ALLA tungomål. Patrik Hadenius avslutade sin artikel med det uppfordrande ”det krävs en heltäckande nationell språkstrategi”.

Det kan han fetglömma, höll jag så när på att skriva, för hur ska det gå till när människans omgivande värld förändrats så ini bänken. Och gör så i snabbare takt. Vuxna och barn läser inte tidningar, lyssnar inte på radio, ser knappt på tv. För inte väldigt länge sen utmärkte sig dessa medier, nu med förnamnet ”gammel-”, för en mycket god språkbehandling. Som kom alla till del, även dem som inte aktivt lyssnade/läste.

Grundmediet för vår kommunikation, språket, behandlas nu sämre än styvmoderligt. Hur i helskotta få till ett gångbart språk, för så många som möjligt, i en tid som är bemängd med sekundsnabb underhållning och nyheter? De som haft med gammelmedier att göra vet hur allvarligt såna arbetsplatser brukat ta på felaktigheter. Av alla slag.

I dag hör man ofta ”rättelser”, framför allt i tv-nyheter, men de flesta inom skrået vet att olyckan redan är skedd. Personer som felaktigt beskyllts för något, exempelvis, får lära sig innebörden av det gamla talesättet ”ingen rök utan eld”. Den digitala tekniken mångfaldigar glatt såväl fel som rätt (och rätter: är det inte matlagning överallt?).

Länge har jag slagit ett slag för Kalle Anka, och dess sällsynt språkbegåvade översättare Stefan Diös. Tidningen har varit bra exempel på en kultur som barn ofta fick vara i fred med. Men sådant sköts nu av ”välutbildade” och skitjobbiga föräldrar till coacher för sina telningar och deras kommande, framgångsrika liv.

Vi äldre får ofta höra att allt inte var bättre förr (vi vet också att ALLT inte var bättre), men det fanns större chanser för barn ur alla socialgrupper att tillägna sig ett gångbart språk. Bl a för

att en mer allvarligt sinnad omvärld ansträngde sig om ett gemensamt språk. För dem utan föräldracoacher finns nu främst snabba roliga/otäcka klipp och skymfningar i ett otal osociala medier. När vi förr ville beskriva diverse skitspråk, sa vi att de kom från drängstugan eller luckan (logement). Men verbaliteterna där var en språkmässig västanfläkt. Jämfört.