Evighetsbloggen fortsätter göra nedslag i vår "kultur", botox bl a

Efter alla tankar på hur fruktlös kommunikationen mellan människor blivit (trots uppsjön av kommunikationsmedel) fortsätter som sagt denna blogg att harva vidare som ett annat perpe-

tuum mobile. Eller ”evighetsmaskin”, som den lysande sången ”Den makalösa manicken” av och med Michael B Tretow handlar om.

Låten är, för att nu dra på ordentligt, ett allkonstverk. Den är kongenial så det visslar om det. Texten är listig, melodin till den är smart och bilden på skivans omslag minst lika klyftig. AI-översikten ger, efter mycket tjat, ifrån sig uppgiften om skaparen av skivomslaget: Karin af Malmborg. Tretows och hennes gemensamma verk indikerar på fantastiska konstnärskap.

Nej, inte skulle väl en som jag skriva "indikerar på” på allvar utan välja det närmare språkbruket (för mig!) ”visa på”. När vi nu är inne på området ”hur talar man nu för tiden ijängkligen?” måste även ”göra botox” nämnas. Ett ”Kulturnyheterna special” hos SVT fick rubriken ”Ska jag göra botox?” Ens absolut första tanke (när man är gammal) blir ”hur i faderuttan gör man botox”? Det är väl kemister och medicinfolk som sysslar med sånt? 

Äldre herre får ett fördelaktigare utseende. Ira Wind, Unsplash

Jovisst, tanke nummer två berättar för en att ”det heter så nu”. Det har redan flutit mycket vatten under broarna sen jag hörde en ung släkting säga att hon skulle ”göra naglarna”. Eftersom hon dessutom hade en religiös period sa jag att bara Gud gör naglar, men det blev inte godkänt.

Det eländiga ”göra” (från "make" och "do") har fått svenskar att

säga”göra håret”. Just det hör

man sällan, "fixa” är tack och lov vanligare. Vad som däremot används i överflöd är ”göra naglar, näsan, brösten, läpparna” – och alla övriga kroppsdelar som människor ”gör”. På sätt och vis avviker rubriken för det nämnda tv-programmet: ”göra botox” låter fel använt ovanpå de redan fel konstruerade ”göra läppar och naglar”. Det här blir man utmattad av, bäst att göra mat.

Obegripligt för somliga, fattbart för andra. Ska man försöka ens?

Hänvisande till gårdagen kommer en förklaring till den Google-träff som sa: Säger du "relatera till" eller "relatera till"? Det är en typiskt vanlig fälla i det världsvida nät som fångar in oss fåkunniga och ställer till saker ännu värre.

Sidan i fråga var en engelsklektion, f a riktad till engelsktalande. På det språket kan man för ”relatera till” använda ”relate to” eller ”relate with”. Mellan dem finns en liten betydelseskillnad (som intresserade själva kan leta upp). Datorernas översättningsmekanism översätter till svenskans enda prepositionsverbsvariant för frasen ifråga. Vi säger ”relatera till” men inte ”relatera med/på/i” eller annat. Därav den knäppa fråga man får i träffen.

Det var det. Sen skulle huvudfrågan som nämndes 7 april tas upp, dryftas och manglas, nämligen den om vad folk i allmänhet förväntas känna till när man talar eller skriver till dem. Här går vi alla bet. Vi kan inte ha samma referenspunkter, i alla fall inte innan vi övergått till maskinstadiet och har tillgång till all kunskap och okunskap i hela världen! Då när vi byggt ihop oss människor med datorerna! 

Egentligen är detta snack en rannsakningsresa. Nu använde jag ”resa” på det moderna sättet. Det gör inte alla, en del undrar varför det talas om en massa resor som inte är resor. I inlägget den 7 april skrev jag ”det dunkelt sagda”. På det finns en fortsättning som några känner till, andra inte. De som känner till det vet ofta vem det tillskrivs. Många vet inte vad tillskrivs är.

Så håller min rannsakningsstund på. Tydligare: hur kan man sitta och bli förbannad på att folk skriver/talar så man inte förstår? Så gör man ju själv. Ju. Ska man ta detta filosoferande på allvar bör man sluta kommunicera (tala med, skriva för/till) med folk. Alltså har en sån här blogg inget intresse för nån annan än skribenten.

Förmodligen fortsätter den. Som något organiskt, rentav. En organism som i alla fall förstår hur det är. Hur landet ligger. Och vilken resa vi alla gör.

Förr var det ingen som relaterade till eller identifierade sig som nåt

Det börjar bli en hobby detta: att skriva om sånt jag inte fattar eller inte kan reda ut. F ö vet jag folk som säger ”reda i” i stället för "reda ut". Man blir halvt galen och googlar: det tycks bara finnas ”bringa reda i, finna reda i” och kanske ytterligare liknande konstruktioner. Men för verbets del heter det tamejtusan "reda ut".

Nå. Inledningen var bara en tröskel på vilken jag snubblade! Avsikten var att skriva om annat jag inte fattar, särskilt de verb som nämnts ett par gånger på sista tiden: referera och relatera, vanligen med ett till bakom sig. Eftersom det språk som kom till en som barn och ung tränger sig på och bråkar med det moderna, kan man minnas – ibland undra – vad ”man sa förr”. T ex betydde då ”referera till” vanligen ”hänvisa till”. Och ”referera något” kunde innebära ”ge/skriva ett referat av” en bok, artikel, essä. En sammanfattning, helt enkelt.

Men relatera känns relativt (haha) ny: nu relateras det i kubik. Eller rättare sagt relateras det INTE. Antagligen hör man en mening som ”jag kan/ inte/ relatera till det här” mellan 13 och ett par tusen gånger om dan. En nästan tjugofem år gammal ordbok över konstruktioner och fraser i svenskan ger följande för relatera: ”sätta i samband, ha en relation till” eller ”återge”.

Vad som nu upptar de hjärnceller man har kvar är: Varför i helsefyr relaterade vi inte till nåt för? Förr?  Som man minns det var man själv och andra människor som folk var mest: hade kontakter, släktingar, känslor, intressen som musik, litteratur, konst – namnge det om du kan! (You name it!) Och där gick vi runt och relaterade inte till ett enda jota!? Å andra sidan är det numera en tid när man kan ta igen bristen. Googlar man ”relatera till” finns bl a träffen:

Säger du "relatera till" eller "relatera till"?
Tips: Om du uttrycker empati, använd ”relatera till”. Om du uttrycker interaktion eller att du samarbetar bra med någon, använd ”relatera till”.

Har någon av läsarna svårt med utsagan utlovas den som klipphängare inför morgondagens epistel. Liksom den huvudfråga som antyddes i går. (Guuud, vad jag själv aldrig skulle läsa den här bloggen!)

Halva tankar med ursprung i ett par ”halvspråkiga” damers prat

Nu ska vi se. Ibland finns bara en känsla av vad man vill säga, och med sånt kommer man inte långt (det dunkelt sagda, etc). Meningen som satte de här halvtankarna i rullning yttrades i P1:s Stil. Trots svagt intresse för mode kan man tycka att programmet är intressant. Vissa ämnen och resonemangen kring dem är ofta underhållande trots allt.

Men journalisterna, de två stil- och modedamerna, pratar ett utpräglat ”halvspråk”. Därmed menas inget elakt, de pratar det språk som samtiden gör numera. Och gör man det inte själv lika helhjärtat är det inte konstigt att det sätter igång halvtankar hos en.

Särskilt händer det dem som skriver en blogg som Sbråk. Jag fastnade genast vid meningen ”jag säger bara Twin Peaks, anyone”? Det går som bekant inte att var säker på något, men den där formuleringen med ”anyone” (fast översatt), känns mycket vanlig, men ändå rätt så ny i svenskan numera. I alla fall är det vad ens inre språkbrukare säger, den med ett i grunden äldre modersmål som dröjer sig kvar.

”Kaffe, någon?" Här kan kaffet bytas mot vad som helst en person föreslår/erbjuder nån annan. Den där inre och äldre svensktalaren kan inte minnas att den hörde formuleringen i barn-eller ungdomen: ”Te, någon?" Man använde fler ord för saken förr, t ex: ”vill du/ni ha kaffe?"

Sen var det det där med att relatera och referera kors och tvärs (se förra inlägget). Serien Twin Peaks är ett samtida allmängods som de flesta anses ha någon känsla för, tanke om eller erfarenhet av. Det gäller även dem som undertecknad tillhör, människor som inte såg den. Nu närmar vi oss huvudfrågan, den om vad folk i allmänhet förväntas känna till den dag som i dag är. Och det är miljoner gånger mer än vi gamlingar bestods med i vår enkla, första livstillvaro.

Att referera och relatera till Twin Peaks är inte allom givet tydligen

Man kan bli knäpp av att tänka för mycket på språk. Man kan bli knäpp av att tänka för mycket på vad som helst. Minns hur folk i ens barndom brukade kommentera barn som intresserade sig lite utöver det vanliga för ett visst ämne eller hobby. Omgivningen kunde bl a kalla dessa barn och unga ”förlästa”. Det gällde framför allt s k boklig bildning. Ingen blev oroad om man satta och fäpplade med bokmärken i evigheter.

Förläsenhet drabbade en alltså inte, utan – skulle det visa sig – snarare mer av det som på senare tid kallats teflonhjärna. Det gör inget i det stora hela, folk är ju olika, som det heter. Just nu jobbar jag (i denna text) med att komma fram till en beskrivning av det som blivit en ny förbannelse inom ens egen (och andras) språkförståelse. 

Hotellet som i Twin Peaks kallades "The Great Northern"
Bild Allreet, Wikipedia

Ett par överhettade samtida begrepp är referera och, inte minst, relatera. Det börjar bli gott om sånt man inte kan relatera till. Nu gjorde jag det visst ändå på nåt vis, men detta relaterande sker hej vilt och på så många områden att den med gammal svenska som modersmål blir förvirrad.

Det var en kort kommentar i radion som knuffade mig över gränsen till det alltför myckna tänkandet på ett fåtal ord och deras innebörd. Svårt som attan att ge sig i kast med, visade det sig, och saken måste bero ett par timmar eller dar. Kommentaren? Jo, den löd ”Twin peaks, anyone”?

Förklaring till varför folk, bl a man själv, låter som pratmaskiner

Utan att egentligen fatta vad riskkapitalister gör måste jag säga att ordet inte låter vackert. Många människor vill tjäna mycket pengar, ju mer desto bättre. Men det är ingen idé att vara stöddig och tycka illa om detta faktum. I vår del av världen kan man (ännu) unna sig att inte behöva tänka så mycket i penningabanor, varken på det ena eller andra sättet.

Men att höra riskkapitalister tala, tja, då kan det bli knepigt. En sådan berättade om sin verksamhet i ett radioprogram häromdan. Lyssna på hur snacket går kan göra en (mig) ovillig och oförmögen (haha) att förstå en riskkapitalists vardag. Störande är ofta deras företagsskit-

snack (corporate bullshit, som engelsktalande kallar det) som inte låter som ett mänskligt språk. De talar smattrande – ungefär som sportkommentatorer – och betonar nästan varje ord. Den stackatokulsprutestilen är svår att få ut nåt av, även när man bemödar sig.

Naturligtvis är man inte rätt slags åhörare, men det är i alla fall tråkigt att behöva inse hur ini helskotta långt man befinner sig från vissa människors tillvaro. Den här talade bl a om att ”bygga företag”. Så heter det förstås, och det fattar säkert alla andra i branschen, men "bygga" grejer är mer konkret för en del av oss.

Apropå "konkret" kom dödsstöten för mitt goda-vilja-försök när riskkapitalisten sa att de ”konkretiserat ner" något "till” något annat, vad-det-nu-var. Detta slags formuleringar  växer till höga murar mellan människor, hur mycket kapitalisterna än konkretiserar ner sina göranden och låtanden. Det blev till att ge upp försöket och i stället börja fundera över varför man använder ner just här. Ofta verkar det som om upp står för riktningen i de moderna partikelverb som i lika modern tid inleddes med starta upp och öppna upp.

Det räcker inte heller med "stänga" numera utan det ena och det andra stängs ner. Ett vanligt uttryck är koka ner, som sällan handlar om det konkreta koka. Nej, här avses reducera – som man gör med såser. Eller komprimera. Borde inte, enligt den logiken, konkretisera konstrueras med upp?

Läsaren väntar ännu på en klyftig slutsats? Eller på mer substans än detta lufttugg? Då kan jag ge ett tips: googla de två fraserna ”konkretisera ner” respektive ”konkretisera upp” och läs AI-översikten som klargör de båda. Ha luktsaltet nära.

Det vimlar av avbräck. Om än inte av ekonomiska slag så mentala

Ju mer utplattat och torftigt språket blir desto mer komiska låter samtidens många misstag. Vilket inte är meningen och egentligen inget att småflina åt. Det är närmast tragiskt att det sker så ofta. En platta (man säger nog album i dag) recenserades i ett av P1;s kulturprogram. Recensenten hade en del invändningar mot låtarna, men någon föll honom på läppen, för han sa om en av dem att den var ”ett skönt ljust avbräck mitt i ett annars mörkt album”.

Det är inte konstigt att folk gör det här felet, men det är alltför vanligt. ”Avbräck” låter lockande nära ”avbrott”, men särskilt ”ljust” är det sällan eftersom det betyder ”förlust”, eller ”ekonomisk skada”. Så har innebörden varit sen SAOB skrev om ordet 1898 och fram till och med våra dagars SAOL och SO.

För några veckor sen antecknade jag ett par några meningar för att kunna läsa om då och då och undra över vad fasiken som menas. De ligger helt utanför de vanliga klagomålen, men språkknepigheter kan se ut hur som helst. Det här meddelandet (eller vad man nu ska kalla det) står i min mobil ibland: ”Du använde din telefon 12 h 53 m mindre än du inte använde den en vanlig dag då du var vaken”. Bara tidsmåttet ändras, men gäller alltid något som är kortare eller längre än jag inte använde den en vanlig dag då jag var vaken. Att inte begripa är inget nytt, min hjärna har en stängd dörr som andra människor inte har några problem att öppna.

Det gör ju inget, det handlar inte om något livsviktigt. Men så här låter en av vår tids högintressanta nyheter från kändisvärlden: ”Den amerikanska popsångerskan Chappell Roan ber om ursäkt efter att fotbollsspelaren Jorginho anklagat hennes säkerhetsvakt för aggressivt beteende mot Jude Laws barn”. Det går att bena ut budskapet – eller vad man ska kalla det – men det är en så konstig sak att publicera i en svensk dagstidning att man får dåndimpen.