Vi är långt komna från bedriften att låta hundra blommor blomma

Två av varandra oberoende personer i min släkt- och vänkrets råkade säga samma sak, samma dag. Ja, vi säger nog hela bunten samma saker som varann ofta, men här var ett av alla de hundratals (tusentals?) engelska fraser som folk drämmer till med utan att vilja bry sig om att hitta en svensk variant.

I båda fallen beskrev de människor i sin närhet så här: ”She/he is one of a kind”. En svensk som inte fallit i engelskgropen kan säga om en person (eller hund, kaffekopp, ett originellt hus) att den är ”ensam i sitt slag” eller ”den enda i sitt slag”. Dessutom finns förstås andra ord som också kan förstärkas med andra.

Vi kan välja bland flera: ”mycket udda, väldigt originell, ett riktigt unikum”. Fast adjektivet ”unik” har blaskats ut till ingenting eftersom så många kallar sig själva ”unika”. På sätt och vis är det sant, men eftersom alla i djupaste mening är unika, finns det inget att snacka om.

Såna där instoppade engelska uttryck för jag ett krig emot. Det går ungefär lika mycket framåt med det som med världens andra pågående, mer verkliga, krig. Så vanligt förekommande är dessa färdiga fraser att vem som helst ändå trillar dit som resultat av hjärntvätt. Jag själv, t ex.

Ett av dessa korta uttryck på utrikiska vill man dock låta vara. Informanten H berättade om en offentlig byggnad i sin hemstad. Runt byggnaden fanns en nästan parkliknande trädgård. Där satt skyltar med texten ”Let it bee” på vildvuxna gräsmattor. Och så förklarades varför gräs-

mattorna inte klipptes: det numera omhuldade sättet är att få insekter att trivas och frodas.

Skämtet, ”let it bee”, kan säkert nagelfaras – är det så klyftigt egentligen? – men många som hör till första Beatlesgenerationen anser det nog vara skapligt välfunnet.

Nämner någon ”den vuxne i rummet” är det inte jag som är DEN!

I det förhållandevis idoga letandet efter någon förklaring till att så många säger ”det vilda” i stället för ”naturen” fann jag en intressant detalj. Det är svårt att hitta substantiverade adjektiv som "det goda, det sköna, det vackra", och följdriktigt även ”det vilda”, så vanliga ordböcker var inte till någon hjälp. Men i SAOB överraskas man då och då av ett speciellt fenomen: antingen är belägg för de ord man söker jättgamla, eller så är de mycket moderna. Noteringarna om ”det vilda” kommer från så skilda tider som mitten av 1600-talet och 2015. Inga däremellan!

Det är väl bäst att – som alltid när det gäller språkundringar – ”släppa det”, som menigheten säger. Inte ”glöm det”, som man sa förr, utan det lite bjäbbigare ”släpp det”. Dagens tilltal mellan människorna har blivit mer tillrättavisande. Blandningen av den näsvisa tonen samt det växande byråkratspråk man hör även från småbarn, är långt från vad man önskar sig!

En annan rätt ohövlig historia är uttrycket ”jag hör vad du säger” som svar på vad någon just yttrat. Detta slags fraser sätter sig som berget, och fort går det, dessutom. I P1:s Språket häromdagen diskuterades ”jag hör vad du säger” och ”fattar” – ett annat tistypiskt svar, som kanske inte innebär att personen begriper. Ijängkligen.

I programmet tröskades de här ”svaren” igenom rejält, och klassades som vardagliga men också en aning otrevliga. Men när programledaren i Språket någon dag därefter bytt roll, och istället svarade på lyssnarnas åsikter i Ring P1, sa hon ”jag hör vad du säger”. Även ”fattar” tillhör vanligen hennes vokabulär. De många klyschartade fraserna tycks ha kommit för att stanna. Det gäller fler formuleringar man hör så ofta att man får spader och raptus.

I dessa tider hörs de i parti och minut från politikerhåll: Det gäller dels ”den vuxne i rummet”, och dels den utnötta formuleringen om att ”man bör kunna ha två tankar i huvet samtidigt”.

Man frågar AI och BI enkla saker och kallar naturen för "det vilda"

Själv har man levt analogt under lång tid och tvingats lära sig ett och annat utan att fråga AI. Och före AI svarade Wikipedia, Reddit, Flashback och Bianca Ingrosso (jag menar influerare i allmänhet, bli nu inte förnärmade, alla BI-fans). Det är förvånande många som inte längre kan koka ägg, slå i en spik, tillverka ett metspö o dyl utan att tillfråga internetet.

Å andra sidan faller vi alla lätt i den fälla man kan kalla idiotanpassning. Och för att åter återknyta till de hyper- och överkänsliga är det så att man (jag) själv vistas i liknande tillstånd. Språket, det eländeslingo vi har i öron och ögon varje sekund, kan göra en överspänd människa (mig) gränslöst irriterad, överrumplad och maktlöst förtvivlad.

Många, det är ingen direkt hemlighet, anser språkliga snöflingor överdrivna och halvhysteriska. Ett fåtal förstår problemet, om än i växlande grad. ”Vad ska du gaffla om i dag, då?” undrar de som inget direkt märker av vad som händer. Jo, tänk att det ska jag berätta. 

Det typiskt vilda, Sverige. Bild Linda Christiansen, Unsplash

För flerte gången hördes reportrar tala om djur ”som släpps ut för att leva i det vilda”, om öringar som också skulle ”släppas ut i det vilda”. Kanske har jag gått vilse i känslorna, men en mycket stark sådan säger att ”det vilda” är övertaget från engelska. ”Släppas ut i naturen”, låter så mycket mer korrekt att jag nästan får dåndimpen.

”Det vilda” och ”the wild” är substantiverade adjektiv, och ser väl ut som om de vore samma sak. Men ”det vilda”, tycker jag, hypersensibel, låter mer som exotiska djungler. Och t o m där kan man nog kalla naturen ”naturen”. Har letat som en blådåre, men finner inga svar.

Och eftersom så många svenskar i dag säger ”det vilda” om ”naturen” så är det väl korrekt, då! (Ful min med dito betoning.)

Man får röra sig som en lindansare bland alla de nya snöflingorna

Ja, gode gud: även den mest försiktige åldring måste hålla tand för tunga när den använder sin gamla vanliga vokabulär. De senaste inläggen har kretsat kring snöflingorna, de känsligt fragila och ömtåliga. Bara den senaste meningen skulle få en alltför stor grupp i ens släkt och bekant-

skapskrets att börja morra. Snöflingor kan morra, vet någon om det? ❄

            ❄                                  ❄
I det första av dessa inlägg citerades Elisabet Andersson som 2017 uppmärksammat flingorna och ansåg glosan ha blivit ett skällsord. Det skulle ta eoner av tid för t ex mig att använda det med en ilsken avsikt: ”Hördudu, din himla snöflinga!” Det blir svårt att gjuta in vrede eller ens genuint förakt i ett så vackert ord.
        ❄                                                                             ❅    ❆              ❆  ❅
Fast det är klart, man har själv problem med att höra texten i den gamla visan ”Blomman” av Martin Koch. Den skrevs för nästan hundra år sen, 1929, och man måste låta åren mellan då och nu bära med sig förbarmande pustar över mänskosläktet (man skulle blitt psalmdiktare). 

                          ❆  ❅                                                                                    ❄

En dag blir även vi elaka åldringar som använder felaktiga ord förlåtna, precis som de genera-

tioner (med alla sina lustiga namn) efter oss kommer att bli (upprepar förra parentesen). För

det var så att generationerna före oss boomers (det betyder efterkrigsgenerationen för äldre läsare) var än mindre nådiga när de ville benämna dåtidens snöflingor:
                        ❄                                                                                             ❆     ❅   ❄❆        ❆❅
”Skärp dig, ditt mähä! Förbaskade sparris! Vad är du för ett våp? Din jädra sillmjölke!” Så fort jag frös parafraserade min far (annars rätt icke-litterär) Karfeldt och sa ”Det är den vår de svaga kalla höst!” Skillnaden mot nu var att ”invektiven” som användes för oss som var unga då, ytt-

rades i en annan tid som s a s ofta och ändå var gemytlig i botten, i tonfallet och atmosfären.
      ❆      ❄                                          ❅            ❆ ❅  

Svårt att förklara det här, men ord fick sällan särskilt många av oss att hoppa opp och osäkra våra pickadoller eller börja snyfta. Och nu lät man som en fascist, igen. Ska dessa AI-sabbade dagar nånsin kunna bli nåt för folk att bo i?

                   ❅                ❅❆            ❆                    

Är de gamla alltid avundsjuka på unga för deras ungdoms skull?

Fenomenet ”snöflingor”, uttryck för en överkänslig generations barn, damp tydligen ner i svenskt språkbruk för cirka ett årtionde sen. Förutom den artikel om flingorna i fråga som togs upp i går, fann jag en annan i ämnet från samma år, 2017, samma tidning, SvD. Thomas Eng-

ströms text har rubriken ”Rädsla bakom de äldres hån av snöflingorna" och han skriver bl a:

När äldre förfasar sig över de yngre måste man komma ihåg att det alltid rör sig om en konkurrenssituation. De yngre ska – förr eller senare, om inte annat så när vi ligger

i graven – ta våra jobb. Det är deras öde.

Det fick mig f a allt att fastna i funderingar kring vad som eventuellt rör på sig i olika tider och vad som står stilla. På ett sätt som är svårt att förklara känns T E:s text redan daterad, som man säger i dag. Föråldrad, som jag säger.

Hur många gånger har man inte hört att äldre är arga på unga av avundsjuka? Detsamma gäller när kvinnor (äldre!) ifrågasätter samtidens våldsamt utmejslade ”feminina” utseendeföre-

teelser: ”du är bara avundsjuk”. Det skulle betyda att det fanns en fastlagd, evig sanning om varje enskild individs ambitioner och önskningar. Och den vore samma för alla.

Som äldre ler man snett när man erfar att T E var drygt 40 år när texten skrevs. Kanske ville han åka snålskjuts på snöflingegenerationen och försvara den för han anmodar äldre att i stället lära sig av de yngres överlägsna teknikkunskaper. Vidare förklarar han följande:

De äldre, som ser att ungdomen är skickligare på att dra nytta av denna utveckling, gör då som konkurrensrädda grupper alltid har gjort: hånar och häcklar och, i de grövsta fallen, hatar och hotar.

Det händer, för att vara sanningsenlig, att man gnäller om kollektivet ungdomar, men eftersom de formats av tidigare generationer är man delvis medskyldig. Att de drabbas så hårt av äldres ”hån och häcklande” är mig obekant, för att inte tala om ”hat och hot”.

Men ett vet jag: alla äldre har erfarenhet av att vara unga, ingen ungdom har någon erfarenhet av att vara gammal. Säg gärna emot.


PS: T E kallar ”invektivet” snöflingor  ”en variant, ett sätt för blodtryckshögern att krydda de vanliga utfallen mot pk-vänstern”. Blodtryckshögern, hehe, kul skällsord!

And since we've no place to go, let it snow, let it snow, let it snow*

Det måste ha med sociala medier att göra. Jag anser mig höra och se mycket av den värld vi bor i, nästan FÖR mycket. Men ack, vad man kan bedra sig. Förmodligen är det frånvaron av de s k sociala medierna i mitt liv, som gör att det börjat hagla (nåja, man har alltid varit en hyper-

bolisk typ) ord och begrepp som är helt nya, men ett decennium gamla för resten av landet.

Och mediemänniskor talar så obehindrat när de säger saker som ”Jag skulle vilja uppa lite extra för (artistnamn)…” Uppa? Det här är faktiskt inte klokt, men folk bara kör på (påar gör de inte, för det är nåt annat). Språket vandrar samma väg som resten i vår konsumistiska tid, tycks det. Anpasslingar, väser man när ingen hör.

Wikipedia är på tårna, som folk säger, och skriver: Verb (vardagligt) ladda upp, uploada, (slang) höja humöret, stämningen, eller nivån på något. Och är det bara så, då kan väl även jag: Den här sbråkbloggen har som syfte att uppa det svenska språket, som tyvärr blivit lite nerat. Decenniegammalt, som sagt, det går att hitta verbet ”uppa” från mitten av 2010-talet.

Nästa ca tioåriga begrepp (och kommer gissa-varifrån) är ordet ”snöflinga”. Häromdan, och utan att ha gått in i mitt medvetande tidigare, dök snöflingorna upp. Eller singlade de ner, snarare, för att låta lite larvig. På tre ställen nämndes de i radio och tv, bl a av politiker.

I en SvD-artikel från augusti 2017 skriver Elisabet Anderson:

Nyss var ”snöflinga” ett av svenskans vackraste ord. Nu har det blivit ett skällsord. I USA tog användandet av ”snowflake” fart under Trumps valkampanj, och även i Sverige används den lilla snöpartikeln för att förolämpa och stämpla någon som överkänslig och naiv.

Snöflingan i denna betydelse togs in i SO innevarande år, 2026: ”(något nedsättande) om (ung) person som är extra känslig för kritik och avvikande åsikter och uppfattningar och som ofta ser sig som unik”. Den som till äventyrs inte heller är uppfostrad av sociala medier kan googla ”generation snöflinga” och hitta ännu mer kunskap om nya innebörder för vanliga ord.

* Förlåt, det ska aldrig mer ske att en amerikansk 40-talslåt blir rubrik

Om man eventuellt undrar över vad vi faktiskt bör ha konsten till

Sådant läder bör sådan smörja ha. Det är så man kan tänka när de som arbetar professionellt med språk åker på en sittopp från bedömare och nagelfarare. Andra är mer fria att välja vad de vill och kan göra med sitt språkliga beteende.

Många vill förkovra sig, en del skiter i det. Jag har träffat människor med verbala (och andra) svårigheter, och som ”samlat vackra ord”, en syssla så god som någon. Utsattheten många drabbas av när de visar andra sina verser, sin poesi och liknande är stor, ett känsligt kapitel.

Man bör inte flina åt medmänniskors ansträngningar och känsla för egna ”konstverk”, må de vara tavlor eller dikter. Det man gillar gillar man. En annan femma är om någon ber om en åsikt. Sådana kan man meddela, men helst inte klampa på. Man är ju ingen domare heller.

Det gäller även nobelpristagare och de som åtnjuter beundran från större grupper. En typisk kommentar kring uppburna konstnärer och författare är ”Vad är det här för skit, det skulle ju JAG kunna åstadkomma!” Då har man förolämpat både konstnären och sig själv. Usch.

Häromdan läste jag en finfin beskrivning av hur en människas språkliga konst kan – bör? – se ut. Per Klingberg, SvD, recenserade en novellsamling, och om den första novellen skrev han att den illustrerar

vad det är vi faktiskt ska ha konsten till. Jag har nämligen svårt att se hur vi skulle kunna ha ett samhälle värt namnet om vi inte har ett språk för att kunna göra reda för allt det som inte är uppbyggligt och tillrättalagt men likafullt finns.