Bör man skärpa till modersmålet eller bara låta "floden" flyta fram?

Vi lämnar ålderismen (från i går) ett tag, men det kommer väl inte att vara länge, gammal är som bekant äldst. Som skrivare utan röst och mimik saknar man möjligheter att lägga in ironiska, tvivlande och skämtande innebörder i sin text. Man måste lita på läsaren. Hur det står till med den saken visade ett program häromdagen, Förmiddag i P1, där ”värden”, Thella Johnson, ställde frågan om huruvida ”språkpolisen är ett utdöende släkte”.

Hemsk ”titel”, språkpolis. Den är inte bara larvig, den antyder även att de som använder den om andra är av en mer frisinnad, bättre, art. Polis, hm. "Riktiga" poliser är ofta vänliga och ”språkpoliserna" är också samhälleliga medhjälpare. Fast somliga är inte kloka, förstås!

I programmet deltog en språkvetare/författare och en författare/litteraturkritiker. Efter att ha lyssnat avlägsnade jag just denna språkvetare ur det skrå jag ibland raljerar om: hen visade på klippanischer och fasthet. Apropå ”fast” sa den andre deltagaren att språket inte är något fast utan ”en förhandlingsfråga”. Och att de tre samtalande i programmet ”/…bestämmer vad orden har för betydelse…/”.

Ja, där kom det igen, språket som en levande organism. Ledan man känner av denna alltid upprepade kommentar är större än universum. De flesta är nog bekanta med språkets rörelse 

(i programmet beskrevs den f ö som en framflytande flod) men vi som oroar oss gör det p g a den snabbhet ”organismen” rör sig med. Det håller inte att dra upp tyskans inflytande under Hansan eller det franska ditot när Frankrike var ledande inom kultur och flådigheter.

Alltnog. I programmet visade sig författaren/kritikern vilja värna det personligt-poetiska-impulsiva språket. Och räkna med att mottagaren förstår. Jo, tjena, säger jag som annars aldrig säger ”jo, tjena”. Författaren/språkvetaren anslog en nyktrare ton och sa att ”vi vill upprätthålla språkregler” för att ”vi vill styra in [andra]i samma överenskommelse”. Båda exemplifierade med friskt språkliberala personer som Heidenstam och Selma Lagerlöf. Med tanke på dessa referenser från hedenhös kan man lätt ana att de inte känner av amplituden hos dagens språkliga oreda (som jag…).

Nydanare, förresten, hör på den här: jag vet inte vad amplitud är, det bara KÄNDES rätt, lite poetiskt galen och inkonsekvent som man är. I morgon ska en annan hedenhösgubbe tas upp (men av mig) för sitt fantastiska språk som var bra då och är bra än.

Allt som sker under himlen har sin tid. Och snorgärsar, bl a, har sin

Utlovade i går att slänga mig under bussen, ett uttryck som sparas endast för speciella tillfällen. Huvudet höll nämligen på att proppas igen av snusförnuftiga snorgärsar. Så kallade man snor-

ungar förr. Just nu är de i femtioårsåldern, för så ser livet ut. Alla mänskor sitter nån gång i den åldern och har blivit så vuxna att de vill förklara världen för andra.

Det gäller dem som överlevt. Och de som överlevt ännu längre och är sjuttiofem plus, kan minnas sina egna dagar där kring de femtio. Nu är det några s k krönikörer som retat upp mig, ska tilläggas. De har kommit på sånt som att tiden går fruktansvärt fort numera, att det mitt bland alla onda människor finns goda och att de själva aldrig ska bete sig mot sina barn som de egna stolpskotten mot dem.

Något decennium före och efter 45-årsåldern skrev jag kåserier i en lokaltidning. Minns det som igår, tyvärr. Mina iakttagelser av de enkla tingen var så grandiosa att de verkligen behövde spridas till alla. Kom någon typ i 75–80-årsåldern och tittade medlidsamt på mig tänkte jag nog att den stackarn inte hade ett liv. Och inget haft. Nu är jag den åldringen. Så det kan gå!

Ja, sånt sitter jag och äter opp på dagarna. Det gör en förstås oemottaglig för de femtioåriga krönikörernas beskäftigheter, men de har en annan publik. Tröstande ändå, för man vill ju inget riktigt illa, egentligen. Krönikor förr ägde förresten en annan tyngd, skojigheterna jag fick till hette, som sagt, kåserier.

Men säg den ilska som varar. I DN fann jag just en person som skrivit ett KÅSERI. Dessutom om mina hjärnfrågor (hjärte- är att ta i). Kåsören hade blivit arg på en felstavad skylt, där parallell stavats med endast tre l, och skrev så här:

För säkerhets skull googlar jag ordet parallell. Det finns nämligen många alltför flata språkvetare som accepterar alternativa stavningar av ord som folk ändå inte klarar av att stava rätt, till exempel ordet kolleger. Det är verkligen att ge upp. Att de som gör fel ska få göra lite hur som helst, i stället för att man premierar dem som lärt sig.

Naturligtvis var jag tvungen att kolla denna kåsörs ålder: nästan femtiosex. Förbi snorgärs-

åldern. Och med verkliga iakttagelser. Ilskan rann bort.

Lite egenvård som i dag, ovanligt nog, inte berör språkets form

När nu språket inte står så högt i kurs blir det gärna lite annat (allmänbabbel) i bloggen. Egenåldringsvård, kan det få heta. Det är mig själv jag vårdar genom att låta det pysa ut ur själens hålrum – de som uppstått när tidens tand knaprat på nyss nämnda själ.

Annars är inåtskådande något man betackar sig för: alltför många slänger ut sitt inre/sina själar på torget. Beskådare finns alltid, och båda grupperna är lika konstiga: utställarna och publiken. Det går ändå att förbise dem som bjuder ut – och på, som det också heter – sig själva.

Men att slå mynt av folk omkring sig gör inte geschäftet så trevligt. Ut i luften åker mer eller mindre äkta makar, föräldrar, barn och fans moster samt mormor. Några hyllade nutidsför-

fattare prisas vitt och brett för sina förtjänster. En del av förtjänsterna existerar även i den pekuniära betydelsen, och det kan vara frånstötande.

Antagligen har de flesta människor mängder av uppslag till böcker och filmer i sina liv. Där brukar det finnas olyckliga människor och andra som förföljs av tur, tragiska händelser och komiska. Och hur länge än detta eventuellt litterära material varit avlidet, jag menar att det kan handla om döda släktingar, får det nu återuppstå i form av roman- eller filmfigurer.

Att tala för och som de döda och dem som levt i en helt annan tid – är inte det förmätet så det skriker om det? Att dessutom gräva generationer bakåt i människors privata korrespondenser – gärna i form av kärleksbrev och andra intimiteter – stör det inte de uppburna "konstnärerna"?

Jag har säkert redan nämnt saken, men när kreti och pleti berättar vad Astrid Lindgren, Tage Danielsson eller Kungen av Arabien skulle ha sagt och tyckt om det ena och andra – då gråter änglarna i himmelen (jamen ursäkta detta utfall, då!) Det här är inte klart än, det blir mer tandagnisslan över samtiden och dess tolkningsföreträdare.

Det sista ordet i förra meningen får inte hamna under ögonen på informant P, som påstår att jag använder begreppet fel. Å andra sidan gör det inget, för även jag ska slängas (i morgon) under den buss vi förr aldrig kände till att vi kunde slängas under. 

Kan man klandras för att man har svårt att lyssna till experterna?

Det är inte snyggt att citera människor som talar fritt (utan manuskript), i ett radioprogram, exempelvis. Man skulle inte själv vilja bli utsatt för sånt. Men nu är det som bekant inte ”vanligt folk” denna blogg skärskådar, utan dem som har språket som sitt främsta arbetsredskap.

Det gäller i dubbel grad en docent i svenska som ofta är ”experten” i programmet Språket. När hen talar blir det tydligt att man själv tillhör en utdöende art, som fiskaren Ned Maddrell (död 1974), bland andra. Han var den sista som talade språket manx (på Isle of Man). Nu är det inte riktigt sant, öborna har gett sig sjutton på att ta tillbaka det och nu har inemot ett par tusen lärt sig prata det gamla språket (Wikipedia). Om ett sånt projekt håller återstår att se.

Men nu var det språkdocenten! I senaste avsnittet hade andra petiga människor (jag tillhör gruppen) hört av sig om vad de anser vara konstiga ord och uttryck. Bland dessa fanns glosor som slutar på -sam: att tåget kom var tacksamt, gräset såg hälsosamt ut och låset misstänk-

samt. Så löd exemplen. Docenten sa sig hålla med om nästan alla, men kunde tolerera vissa. Men ”misstänksamt lås” ger en ”ganska animerad, skojig bild”, tyckte hen.

Sen sen kom det dock, o je, o je! Angående det skumma låset, fortsatte det så här: ”Här finns lågt hängande frukt, den lågt hängande frukten är att man misstänker att det [ordet miss-

tänksamt] lånats in från engelskan, som strukturlån”. Helt riktigt, antar man, men det fanns plötsligt mer än ”misstänksamt” att hoppa högt av, som ”den lågt hängande frukten”.

Frasen har man hört och reagerat inför flera gånger, kan man lugnt påstå! Ett nätletande efter ”low-hanging fruit” visar att uttrycket etablerades i svenskan under 1990-talet och, föga förvånande, dök upp i samband med det amerikanska management- och konsultspråk som svenska företag och organisationer började använda med förtjusning.

Att docenten inte kommenterade ”frukten” var konstigt för mig, men visar att uttrycket blivit naturligt för många. Om ytterligare något annat sa hen: ”Att detta skulle prajma oss, sätta oss på en linje att vi gör den typen av val även i svenskan…”. Där svimmade jag igen: prajma? Och känner fullt förtroende för AI-översiktens svar på vad fåglarna som menas:

Att prajma (försvenskning av det engelska ordet prime) betyder att förbereda, grunda eller förinställa något för att uppnå en viss effekt eller göra det redo för användning.

Förklaringen låter trolig, men sätter en sannerligen på en linje att inte göra den typen av val.

Om modersmålstalande svenskar ändå kunde sluta klicka i boxar

Klicka eller ticka i boxar är detsamma som kryssa för eller fylla i! Bild Raimond Spekking, Wikipedia

  

Innan årets nobelpristagare avslöjades, talade man i Vetenskapsradion om tänkbara mottagare av medicinpriset, tror jag det var. Kanske fysikpriset. I alla fall diskuterades olika forsknings-

områden och namn som skulle kunna komma i fråga. En vetenskapsjournalist nämnde något som ansågs möjligt och sa: ”Det klickar i alla boxar för ett nobelpris”. Det är ett uttryck som retat gallfeber på mig – och hur många andra? – under flera år. Ingenting i världen (alltså inte heller allt smör i Småland) skulle få mig att säga att något ”klickar i” några boxar.

Och förresten är den menighet som använder uttrycket långt från överens om vad det bör heta: ”Klicka i? Ticka i? Eller bara ”ticka” och så "boxarna", då. Förhoppningsvis känner alla använ-

dare till bakgrunden, att ”boxarna” är de rutor som finns på olika slags listor eller formulär, och där uppgiften är att ”kryssa för” de olika ”svar” som är rätt, relevanta eller önskvärda.

Svenskar har så länge jag minns (men jag är uppenbarligen ingen konstant – oföränderlig storhet) kryssat, bockat för eller fyllt i rutor på sådana listor. AI-översikten, småfarlig att lita på, hade i alla fall en kort och halvt klyftig kommentar: ”Uttrycket ’det klickar i alla boxar’ betyder att någonting uppfyller precis alla krav, önskemål eller förväntningar”.

Nu används den här klick- och tick-formuleringen mest i ”opersonliga” sammanhang, få säger ”jag/han/vi klickade i boxarna”. Ännu. Uppenbarligen är det fråga om två slags ”klickande/

tickande”, det ena kan vara ”hon fyllde i enkäten”, det andra ”huset uppfyllde våra krav”. Lite knepigt, men det vore glädjande om populasen avstod från alla underliga formuleringar när det finns möjligheter att inte översätta engelska för sin vanliga vardagssvenska.

Kommer "hamna på efterkälken" tillbaka efter de missade tågen?

Ibland kan man höra språkliga saker som inte stämmer en i moll. Först bakgrunden. Antingen har jag hittat på, eller så talar jag sanning om "nya" observationer från de två, tre, fyra senaste decennierna. Här kan en person nämnas som exempel, den förste jag såg (samt hörde) sitta och tala (skrika) i en mobil. Det var på ett tåg. 

Slut som språklig bild? Michal Balig, Unsplash

Apropå tåg minns jag även en tid (80-tal?) när folk ofta sa att det var viktigt att ”inte missa tåget”. Då hade våra nya effektiva (mja) liv börjat prägla oss. Den bildliga betydelsen av att ”inte missa tåget” eller ”vara med" på det, gällde moderniteter av tekniskt slag. Vi missa-

de dem inte, utan sitter nu fast på de "tågen".

Åter till inledningens mening: vad är det som får en gammal gnällspik att se en strimma språkligt ljus? Jo, det gjorde den person som häromdagen talade om att det är viktigt att ”inte komma på efterkälken”. Tänk, va!? Det handlar väl om samma sak egentligen: att inte hänga med. Men det var just "efterkälken" som framkallade glädjen, att man slapp "tåget" alla var tvungna att ”vara med på”.

 
Just när denna efterkälke nämndes – uttrycket är flera hundra år gammalt – slog det mig att tågmetaforen inte hörts på länge. Nu handlar det säkert inte om det faktum att tåg inte längre

(i den verkliga världen) utgör en bra bild av sånt som går framåt och i tid. Men språkliga klichéer brukar inte bry sig om dylikt, så jag tänker fortsätta vara glad för efterkälken.

PS Det finns bilder på efterkälkar, bl a hos Kalmar läns museum. Är osäker på om/ hur man får använda deras illustrationer. Googla KLM 45150, och se en sån kälke i museets digitala arkiv.

Man riktar sin ilska åt alla håll, men medmänniskorna tycks nöjda

När rubriker i tidningar skriker med kraftiga bokstäver (”krigsrubriker” sa man förr, innan det var så gott om krig), ser man tydligt hur larvig ”så-journalistiken” är. Detta ropades nyligen ut: ”Så greps den tidigare underrättelsechefen”.

Rubrikvarianten har varit vanligare i dem jag fortsätter kalla boulevardtidningar och har brukat lyda ”Så mycket tjänar…, Så gör hon/han för att komma i form/koppla av” – ja, formuleringen torde vara bekant för var och en. Vad gäller underrättelsechefen kan ens tankar dra åt ett mycket konkret håll: Hurdå ”så”? Kastade man ett nät över honom? Satte krokben när han lämnade hemmet? Eller riggade upp snubbeltråd utanför hans dörr?

Som vanligt är det bara privatpersonlig fantasi som skapar utbrott som mina. Efter utmattning av så-rubrikerna. Förresten säger Wikipedia om boulevardpress att den brukar kallas kvälls-

press i Sverige. Men de nedsättande begreppen har bleknat, skvallerpress uppfattas inte som så skum längre: Den har samtidigt (enligt några av mina informanter) ”mycket bra journalister”. Detsamma sägs om tyska publikationer som Bild-Zeitung: skvaller och skräp, men jättebra journalistik! Här är Wikipedia igen, om Bild:

Tidningen liknar till innehållet en kvällstidning och har beskrivits som "ökänd för sin blandning av skvaller, inflammatoriskt språk och sesationalism" och har ett enormt inflytande på tyska politiker.

Det här får undertecknad att upprepa sin tragiska tanke: Man måste vada genom skit för att hitta det värdefulla. Nu nåt annat. Bland mina samlade anteckningar finns meningen ”Vi måste vara ägaren av tekniken”. SÅ HÄR OMÄRKLIGT ÄNDRAS DET SVENSKA SPRÅKET! Den bestämda formen hos ägaren, är plankad från engelska idiomet (the owner), en svensk skulle säga ”vi måste vara ägare av tekniken”. Eller varför inte ”vi måste äga tekniken”. Men det är ett fritt (?) land, OCH alla säger vad de vill. Samt läser vad de så vill och önskar.