Än slinker orden hit, än slinker de dit och ibland rätt ner i diket

I ett nyligt radioprogram om klimateländet användes tre olika ord om det som snart (eller redan har) passerats: ”tippningsgränsen, tippunkten, the tipping point”. En vid-sidan-om-iakttagelse är att om svenskan mister väldigt många ord p g a engelska "lånord", ökar i gengäld mängden av likartade begrepp som de tre nämnda i förra meningen. Frågar man sakkunskapen verkar Språkrådet föredra ”tippningspunkt”, men skriver också så här:

I sammanhang där man med det engelska tipping point avser ett mer generellt tillstånd, som på grund av en förändring övergår till ett annat tillstånd, används ibland den svenska motsvarigheten kritisk brytpunkt. Ett annat svenskt ord som ibland används för begreppet i denna termpost är tröskelpunkt.

En annan ”expert”, WWF, förklarar saken på följande vis:

Tipping points, som även kallas tröskelvärden eller brytpunkter, är kritiska trösklar i ett system, där en liten förändring kan orsaka stora och ofta oåterkalleliga konsekvenser.

  

Bild GerardM, Wikipedia

Och nu sker en oortodox och ofrivilligt skämtsam s k övergång, d v s växling till ett annat ämne, som har mer eller mindre släktskap med natur- och klimatfenomen/problem: diken. Anledning till detta är ett ord som letat sig in i svenskan: att någon är ”ditchad”.

Slangopedias första belägg kommer från 2008, och 2012 skriver en användare: ”Ditcha kan till exempel vara att lämna ett ställe eller en person/personer. Man kan också ditcha sin flickvän/pojkvän”. Andra sajter ger ”överge, lämna, kasta bort” eller ”tränga sig före i kön”. Det senare återges på Reddit av en inflyttad amerikan: ”Han ditch:ade en grupp människor i kön för att komma närmare fram”.

 
Engelska ”ditch” kan vara både substantiv och verb. På svenska betyder det "dike", och med ändrad slutvokal bildas ett verb, exempelvis använd i sammansättningar som ”dika ut marker”. Amerikanska Merriam-Webster visar fler innebörder för verbet ”ditch, där ingår (förstås) den som nu används när svenskan ”lånar” ordet: ”lämna, skippa”. Egentligen borde en svensk kanske säga ”dika” istället för ”ditcha”. I den mån vi behöver ytterligare ett ord för "lämna, överge" och ett antal andra synonymer.

Egen åsikt, AI:s märkliga bidrag och SAOB:s gamla text om fåter

Ordet ”fåter” har tidigare varit med i bloggen, som dock inte skyr upprepningar. Det är den f ö inte ensam om. Bortsett från det: man glömmer ibland (kanske mer som äldre…) sånt man lärt sig och får då vara med om överraskningar om och om igen.

”Fåter” ingår i mitt aktiva ordförråd, men verkar inte vara allmänt bekant. Det kan vara svårt att spåra den sortens ord (dialektala, skitgamla?) som kan ha kommit in i hjärnan av en endaste familjemedlem, kompis, geografisk plats. I alla fall är inte fåterna lättfunna på nätet. AI, som inte är någon att hålla i när åskan går, är ute och cyklar i sitt svar:

Ordet "fåter" verkar vara en felstavning. Baserat på din sökning är det mest troliga att du avsåg fötter (plural av fot), eller eventuellt uttrycket "får fötter".

Bloggen ”Petra – i ord och bild” har nog mer rätt, om det nu går att ha rättare än rätt. Hon berättar om att hon följt med sin ”älskling” till hans föräldrar på östgötska landsbygden och de använder roliga och speciella ord:

Fåter [få:ter] (t ex; ”(Vad är det för) fåter han/hon har för sig?” = ”Vad är det för olat, konstig grej, han/hon gör?”, t ex något slags underligt ljud eller annat konstigt man säger/gör.

Dialektal förankring förekommer i några träffar på nätet, och några ordböcker visar det man redan vet: man talar till viss del en sekelgammal svenska! Svensk etymologisk ordbok från 1922 har med ordet! ”Fåt” får där innebörden ”fel”, med franska ”faute” som ursprung.

I min användning vore betydelsen ”fel” lite för stark, mer passande är ”knasigt beteende, olater”. Och glädjande nog finns det även i SAOB, som skriver så här:

fel, felsteg; förr äv.: förseelse, brott, ävensom felaktighet (i räkenskap, avskrift o. d.); numera blott om relativt oskyldig handling som snarast förråder dålig uppfattning eller bristande omdöme o. dyl. eller. bristande takt (uppfostran); missgrepp; misstag.

Första belägget är från 1556 och det sista från 1905. Detta i den SAOB-artikel som skrevs om ordet år 1926. Gammalt språk, var det.

Ambitiöst försök att lära svenskar engelska lyckades inget vidare

En av de nutida fåterna*: att samtidigt som man säger ett ord på engelska också översätta det till svenska (eller tvärtom), är i tilltagande hos mediefolk, även vanligt dito. Ett minne ur den personliga kökkenmöddingen dök upp igår när inlägget bl a handlade om den saken.

I min barndom var det vanligt att mindre bemedlade föräldrar gick på dörrknackande försäljares svada om vikten av att barnen skulle lära sig engelska. Vår familj var en av de många som inte hade råd med språkresor. Försäljarna erbjöd i stället ett band (minns inte hur många böcker som ingick) som hette Naturmetoden.

Denna metod var lite tvivelaktig och gick ut på att ett engelskt ord stoppades in här och där i en text på svenska. Texterna var i sig inte de sämsta. Bröderna Grimms sagor ingick, minns jag.

Efterhand ökades de engelska ordens antal och i sista bandet skrevs hela boken på det främmande språket (tyska fanns också). Hur uttal och grammatik hanterades minns jag inte.

Ej heller hur effekten, d v s resultatet, blev för nyttjarna. Men tänk så roligt det kan vara med modern teknik! På nätet hittar man Gunnar Bernstrups blogg där han skriver om ”en serie böcker” som köptes till hans äldre bror för att denne skulle lära sig engelska:

Klassiska berättelser som Robinson Crusoe, Robin Hood och Ivanhoe ingick säkert. Engelska ord var insprängda i texten lite här och var. I första boken bara enstaka gånger per mening. Efter hand allt oftare och i den sista boken (serien innehöll 20–25 böcker, skulle jag tro) helt och hållet. Då förmodades man kunna läsa fluently. Fungerade det? Tveksamt. Ingen succé i vår familj i alla fall.

Och här kommer genast ett tillrättaläggande: Naturmetoden, trodde jag serien hette, men det tycks vara fel. De ”rätta” böckerna ligger på en auktionssida och de beskrivs så här:

Under 1950-talet gav bokförlaget Niloé ut så kallade NU-böcker. Böckerna var strängt taget språkkurser som såldes av dörrförsäljare på avbetalning och bestod av 50 volymer där delar av texten var på engelska i en serie och tyska i en annan. Kursbrev medföljde. Inslaget av det främmande språket växte efter hand från några ord per sida i volym 1 till att de två sista kapitlen i volym 50 var helt på engelska eller tyska.


*Mer om fåter i morgon

För allt i världen: undvik direkta översättningar från engelskan!

Avstamp tas i dag i ett, som det heter, brett upplagt program/podd i P1. ”Klimatkrisfrågan” uppges vara världens längsta radioenkät. För den intresserade är det förstås ett angeläget och gediget projekt. Men Sbråkbloggen går ofta även vid sidan av ämnen och kollar i detta fall inte enbart klimat- utan även språkpåverkan.

Hur ska en godtyckligt insatt lyssnare (eller läsare) tackla den nya tvåspråkigheten? Det undrar jag. För nån vecka sen gavs i ett program inom ramen för "Klimatkrisfrågan" en variant jag inte hört förr. Det vanliga under intervjuer som förs på engelska är att reportern, med längre eller kortare mellanrum, översätter det viktigaste av vad som sägs. 

Bild: NASA/Apollo 17

Här var det annat och man frågar sig vad det innebär för förståelsen. Ska inte återge mer av projektet här, det är, som sagt, jättestort och lovvärt. Just nu gick det till stor del ut på att be artister och ”kändisar” formulera en personlig fråga som rör klimatförändringarna. 

Patti Smith sa: ”How much are you willing to sacrifice for the greater good?” Reportern översatte hennes fråga med följande ord: ”Hur mycket är du villig att offra för det större bästa, för ett högre syfte?”

Det här är ett mönster. Ofta görs en direktöversättning, i det här fallet ”the greater good” blir ”det större bästa”, därefter kommer den svenska varianten: ”för ett högre syfte”. Som även kan vara ”för ett högre mål, för det allmännas bästa, för allas bästa”, och andra svensksvenska förslag. Men ”det större bästa”, det mest osvenska, nämns i alla fall, och på det här viset normaliseras direkta översättningar.

Detsamma skedde med en annan musikers fråga som översattes innan hans egen röst yttrat den: ”Men oljeproducenterna fortplantar sig väl också? Vad tänker de ska hända deras egen avkomma, deras offspring!” Blir detta en hjälp? Det som pågår i stort nu är att både glosor och längre fraser utsägs samtidigt. För en sådan metod finns gamla belägg. Läs den spännande fortsättningen om dessa i morgon!

Är telefonen verkligen "smart"? Har Spotify gått med vinst eller ej?

Jo, visst är man en enformig och enfaldig konversatör, men det är inget mot ens smartphone. Som inte låter så smart. Har börjat ta mer aktiv del av diverse meddelanden i den och insett att den inte skulle må illa av gammaldags skolgång och, exempelvis, få kvarsittning i svenskämnet.

 
Nu är det förstås svårt för en vanlig dödlig att gissa sig till vad som är en väderapp som bor i mobilen, vilka annonsrackare som vistas där likaså: man ser bara diverse meddelanden hoppa opp oombedda. För att reta en, förmodligen.

Den vädergubbe som gömmer sig i telefonen skriver plötsligt: ”Kallare temperaturer”. Korrekturläsaren som bor i en själv säger: ”Temperaturer är inte kalla eller varma, pucko” (det sista säger inte korr-läsaren, förresten). Allt man fått lära sig tycks ha gjort helt om marsch – är inte temperaturer höga eller låga? Samma sak gäller priser som numera kallas ”billiga” eller ”dyra”. De är också höga eller låga, men att påstå sånt är väl elitistiskt. Eller fel – vem törs vara säker på något alls i de dagar vi kallar våra?

En annat intressant påstående dök upp (utanför väderrutan): ”Fler insikter för din portfölj”, stod det. Min portfölj har nog alla insikter den behöver, tänkte jag, och letade inte efter avsändaren. När vi nu ändå rör oss i portföljlivet ska här återges annat ur genren. Det lät som en gåta. Eller ett fel. I alla fall för oss utan så många portföljer:

Spotify krossade förväntningarna under Daniel Eks sista kvartal som vd. Både vinsten och antalet användare ligger klart över musikjättens egna prognoser.

Man tänker först att man är dum i huvet, med vinster ”klart över” prognoser känns inget särskilt krossat. Det här stod på en stoooor tidnings näringslivssidor, där man borde vara noga med dyrt och billigt, högt och lågt samt sånt som är krossat eller tvärtom.

Tog hjälp av översättaren och informanten P som berättade att engelska ”crush” här har ”direktöverförts” till sin vanliga svenska betydelse, ”krossa”, men borde ha översatts med en konstruktion innehållande ”vida översteg”. Till exempel.

Många barn har haft serietidningen Kalle A som svensklärare

Naturligtvis förstår man den del av vuxenvärlden som oroas över att barn och unga inte kan skriva och/eller läsa. Vem gör inte det? Det är metoderna man kan fundera över. Tävla i att läsa så och så många sidor, predikningar om vikten av att ”läsa böcker” – ja, allt som låter överentusiastiskt från lärare och andra vuxna – har man inte varit med om det själv?

Mången äldre människa måste minnas en massa gånger man som barn inte alls var tacksam för alla goda råd och var måttligt mottaglig för hur nyttigt det är med grönsaker. Bland annat. Föregå med gott exempel är ofta det enda raka. Och utan baktankar som lyser igenom: ”När lille Sture ser hur vansinnigt förtjust jag är i att läsa böcker, äta grönsaker och leva moraliskt godtagbart så gör han det snart själv!” 

Sånt gick man väl inte på? Med den egna erfarenheten bortglömd satt man där sen med ett barn som inte gick att locka eller tvinga fram till bokvärldens heliga altare. Men efter ett antal år kom ahaupplevelsen efter att hen fått hållas med sina serietidningar, främst Kalle Anka. Det språk och den allmänbildning som göms i en tidning många fnyst åt, gav resultat efterhand.

Det här hände för över trettio år sen och aversionen mot Kalle A satt kvar hos en del gamla (progg-)föräldrar. Långt om länge gick det upp för denna generation vilken språkskatt tidningen var. Och hela tiden varit. Översättningarna har, sen Kalle A började utkomma i Sverige (1948), skötts av enormt bildat och fantasifullt folk. Som sker än med Stefan Diös.

Bloggen har skrivit förr om denna tidnings påverkan på barns språkutveckling. Nyligen berättade en informant, P, boende i Tyskland, om hur högt ansedd Kalle A:s översättare är i landet. Sak samma där, m a o. Om Erika Fuchs (1906–2005) skriver AI: ”Hennes översättningar var kända för sin intelligenta språkanvändning, ofta med ordvitsar och referenser till klassisk litteratur”.

Hon är fortfarande högt skattad, och det team som översätter serietidningen numera har ”hennes” språk som ledstjärna. I en intervju lär hon ha sagt: ”Man kan inte vara nog utbildad/bildad för att översätta serietidningar”. (AI-översikt)

Så här känns det att vara stridslysten och uppgiven samtidigt!

Vissa ”nyheter” återkommer, t ex de om nyttan av rödvin, fet mat, kaffe, vinterbad och annan mänsklig verksamhet. Ibland är det ros, ibland ris och någon gång ett jaså (vinterbad). Det blir kortare mellan varven om de olika buden. Dit hör larmet som gäller barns och ungas läs- och skrivförmåga. Och inget händer, förstås. SvD skrev häromdagen:

Elevernas handstil är oläslig, stavningen usel och versaler och gemener blandas i en enda röra. Skolan har drabbats av en skrivkris, menar flera svenska lärare.

Återkommande nyhet, som sagt. Men här är tillfället för undertecknad att skriva mer om de uttjatade läsningsfrämjande åtgärder som upprepas och där företrädarna har något fromt predikande i stämman. Själv blir man lika repetitiv när man värjer sig, i och för sig. Men vi är antagligen långt bortanför möjligheter att ”laga” det som brustit i skolan. Problemet är väl att hela tillvaron (i alla fall i vår del av världen) brustit. Mänskliga färdigheter har nonchalerats läääänge, för att lämna plats åt andra aktiviteter, låt oss säga mer åt konsumtionshållet.

Och nu kommer en egen, högstämt sorgsen känsla av förlusten. När den här bloggen startade, för sådär åtta år sen, var avsikten att sbråka om nonchalansen inför svenska språket. Den är utbredd (med hjälp att s k ny teknik) hos framför allt medier och alla institutioner/myndigheter som förr i världen la vikt vid sättet att meddela sig på till medborgarna.

Den bloggambitionen är givetvis ett löjligt tilltag: allt som sägs och skrivs i dag blir mer och mer obegripligt. Radioprogram, kanske egentligen ämnade för en större publik, kan enbart förstås av dem som är helt inne i den nya svenskan. Totally. Ofta är en mycket stor andel engelska, eller tillfälliga trendspråk med livslängd som dagsländors och vattenloppors.

I bloggens början skrev jag häcklande övermodigt om de ”språkprogram (i radio, vanligen) som inte vågade vara i närheten av normerande språk eftersom ”brukarna”, vi, bestämmer själva.

I sådana program (med ”folkbildande” syfte) diskuteras istället ”ofarligare” varianter som dialekter, talesätt och ordspråk. Diskussionerna måste stanna på den lite skojsigt exotiska nivån. Den som önskar stramare språktyglar placeras mot sin vilja i felaktiga politiska fack. 

Bloggen har sen ett bra tag tillbaka kantrat över i annat babbel än rena språkfrågor, och det kommer nog att fortsätta. Mer om de läsfrämjande stridsropen i morrn.