Numera är det många fler som tvingas bära hundörat, lita på det!

Det är så sant som det är sagt (i går, på denna plats) att en vanlig svensk (eller spanjor, eller japan, etc) följer en massa språkregler varje dag utan att tänka på det. Men det blir allt fler regler vi glömmer när omvärlden stuvar om våra inhemska idiom. För en f d korrekturläsare finns en hel massa språkliga no-go-zoner (larvar mig, förstås) kvar.

Vi blev inte ihjälslagna om vi missade grejer, men om vi t ex inte sett att det i en text som skulle publiceras stod att en publik ”består till 98 procent av kvinnor mellan 50 till 70 år /…/, ja, då kunde en chef sätta upp exemplet på en anslagstavla, felet understruket med illrött.

Meningen som just användes kommer från en av rikstidningarna och är något ingen bryr sig ett dugg om numera. Desto mer glädjande att Words stavningsprogram stryker under ”mellan 50 till 70” och prompt föreslår ”mellan 50 och 70". Hurra! Som vi korrigerade detta under den tid korrekturavdelningar fanns! Vi ändrade och ändrade (t o m i annonser). T ex kunde affärer ”själva” skrivit att de skulle vara öppna ”mellan 9 till 18”.

Det var både andra bullar (de var f ö mindre än i dag) och andra tider (som inte är möjliga att beskriva för vår verklighets folk). Men förfäras ej, du lilla folkhop, det är klart att mycket ändras. Även om det är dumt att kalla avveckling utveckling. Men det är inte lätt för någon av oss, dränkta som vi är i ord, babbel, reklam och krigshets. När vi skriver och talar måste det nog bli en hel del felaktigheter. (Det var en brasklapp, om nån missade den detaljen.)

Så blev det olyckligtvis för en ledarskribent (på en lokal tidning) som skrev bl a följande om det senaste ramaskriet angående skolelevers dåliga svenska: ”Vanligtvis är det lärarna i de tidiga årskurserna som får bära hundörat”. Informanten K som skickade mig texten påpekade en annan konstig grej i den, kanske inte helfel, men hur ska man tänka? Där stod att i elevers texter ”stora och små bokstäver blandas systematiskt”. 

Är verkligen systematisk vad man kallar en sån blandning”? I vilket fall som helst: hundörat är det fler som bär, visar en googling, bl a akademiker, så ledarskribenten är i gott sällskap.

Varför säger ingen "han är (längre, dummare klyftigare) än jag är"?

I dag ska Sbråk handla om det tjatigt trista ”större än jag/mig”. Jag hör till dem som säger fel, enligt dem som korrigerar mig. Vad anser då de stora proffselefanterna? Just de brukar höra till vad som bloggen lite vårdslöst kan kalla ”språkfolket”. Den nonchalansen kommer sig av att jag, i och för sig mindre vetande, inte håller med elefanterna. Kanske är det ett barnsligt presidentbeteende (en särskild president avses): ”de som inte är med mig är mot mig”.

Dagens stora elefant är språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson. I en GP-krönika (september 2025) inleder han med en av de eviga och stora stötestenarna: före/innan. Men just i dag var frågan en annan. Minns jag rätt har han skrivit tidigare om den, kanske flera gånger. Nu är rätt tillfälle att åter hänvisa till honom: krönikan fortsätter med större-än-problematiken.

Han skriver att många förr ”fick lära sig att det heter 'längre än jag' eftersom det är en förkortning av 'längre än jag är'. Så sa fröken; ingen av oss frågade varför”. Utan att falla offer för självbeundran (mja, kanske lite) måste jag inflika att jag alltid undrat vem som NÅNSIN har sagt ut det som anses vara det korrekta, hela ”han är större än jag är”. Professorn förklarar att 

Robert och Harold
 Wadlow, Wikipedia

”än” kan vara såväl konjunktion som preposition. Och hör på det här: I en del fall föredrar vi (alla?) att använda än som preposition, till exempel i meningen ”Olle är längre än sin bror”. Detta är knappast en förkortning av ”än sin bror är”. Alternativet ”än hans bror (är)” leder tankarna till någon annans bror.

Somliga väljer det ena, andra det andra! L-G A: ”Det klokaste är att låta kartan (grammatiken) spegla verkligheten (språkbruket) och säga att än kan vara både preposition och konjunktion”. Han kallar det ”missriktat pedagogiskt nit att påstå att än jag är det enda grammatiskt korrekta alternativet”. Och tillägger att det inte är konstigt ”att två alternativ båda är korrekta”. Krönikan utmynnar i:

det finns tusentals regler i språket som vi följer varje dag utan att fundera på saken. Vi behöver inte hitta på nya. Det riskerar bara att öka den språkliga osäkerheten.

Det är här man vill lägga in ett litet veto som gäller de ”tusentals regler” en modersmålstalande svensk följer. Det som i dag i lika

hög grad ökar den språkliga osäkerheten är de tusentals regler vi INTE följer.

En halo kommer sällan ensam, det är en slutsats man kan dra

Det finns ungefär lika många åsikter som individer. Följaktligen visar det sig ständigt – på alla nivåer – att konsensus, jämkning och kompromisser inte kan hjälpa mänskligheten längre. Även om man själv drar fram gamla beprövade språkliga käpphästar, kan man finna det märkligt att så få (särskilt i den äldre delen av befolkningen) kommer förbi ”problemen” med före-innan, uttrycket öppna upp och större än han/honom. För att inte tala om den stora roll som ges ”sms-svenskans” påverkan.

Dessa enskildheter är ett intet i jämförelse, språkfarorna är så stora att de nog inte kan beskrivas. Men vi har alla våra egna krig, och själv kan man knappast sätta en gloria på skallen. Förresten kom jag genast på något med ”gloria”. En bekant berättade om sin vattengympa-

ledare som visade en rörelse och sa att deltagarna skulle forma en ”halo” (uttalas hejlo, för 

det är engelska) med armarna.

”Eller en gloria”, översatte ledaren, som kanske kom på att hejlon inte var allom bekant. Man skulle även kunna kalla rörelsen ”cirkel”: Armarna lyfts till (nästan) axelhöjd, framför kroppen klappar man händerna. Samma sak bakom ryggen (lättare sagt än gjort).

Nu visar sig faktiskt ”halon” ha funnits i tidigare utgåvor av såväl SAOL som SO. Ordet ska uttalas som det låter på svenska. Det är i sig bra, men nog hör man oftare hejlo än halo?

Som vanligt blev det just nu en utvikning i inlägget, orsakad av alla de tankar som flyger kors och tvärs i ens inte så välordnade hjärnkontor. Eller se sidospåret gärna som en "en lika vemodig som suggestiv sorgesång över alltings lagbundna vittrande." Jadå, citatet är stulet, från en annan blogg, som också snott det. 

Det vackra originalet är litteraturkritikern, m m, Martin Lagerholms, och det kommer från en SvD-recension (2007) av en bok skriven av den tyske författaren W G Sebald (1944–2001). Titeln är ”Saturnus ringar”. Apropå ”halo”, m a o, är det inte konstigt? Det råkade bara bli så, egentligen skulle Sbråk i dag handla om det urtråkiga ”större än”. Såna här sammanträffanden kallade C G Jung, den schweiziske psykologen, synkroniciteter. De är underhållande.

Vilsen sitter man och vill, men kan inte, tala tillbaka till världen

När stora, otäcka saker händer, då går det undan i mediebranschen, då översätts texter direkt från engelska. Antagligen är det AI som jobbar, människor är för långsamma och dyra. Men så blir det inget vidare heller.

Amerikanske presidenten sa efter attacken mot Iran till det iranska folket, enligt ett av våra riksblad: ”När vi är klara: Ta över er regering. Den är er att ta”. D v s ”it is yours to take”. Knappast svensk meningsbyggnad. Dock ändrades den senare på dagen av någon på redaktionen som behärskar modersmålet. Det är glädjande.

Andra tidningar och nyhetsförmedlingar hade kvar det underliga ”Den är er att ta”. Förvånande och glädjande har ändå inlägg på Facebook och poddar, bloggar vloggar – jag vet inte ens vilka de är och vad de heter – formulerat om uttalandet till det elegantare (d v s riktigare): ”ta över er regering när vi är klara, den är er”. Innehållet är svårt att kommentera, annat än att det uppenbarligen är en vänlig, vacker (beautiful) och fredsälskande makt som ligger bakom.

En av nämnde presidents tillbedjare citerades i ett annat riksblad, eller om det var samma, det finns ingen skillnad längre: ”När jag ser och följer den här historiska operationen är jag i beundran över president Trumps beslutsamhet /…/” Prepositioner, ordval och meningsbyggnad – hjälp! Det verkar inte ens finnas engelska under detta yttrande där en person säger sig vara ”i beundran över” presidenten.

Vi flyttar oss till ett lägre plan, min hemtrakts dito. Två tonåringar satt och gnabbades i min närhet. Den ene sa irriterat: ”Du ska alltid prata tillbaka till mig!” Den andra sa, lika irriterat: ”Det är ju du som alltid pratar tillbaka till mig”. Och jag satt där som ett vilset fån och pratade inte tillbaka till nån av dem.

Vis av gigantisk erfarenhet vet jag att det inte går att säga emot längre. Och säga att det heter ”säga emot”. Som lök på laxen funkade ett inlägg på webbplatsen Reddit. Det skrevs för tre år sen av en lärare till en ”jobbig” elev (av en lärare, var det): ”Han lyssnar inte eller respekterar mig och pratar ständigt tillbaka”.



PS ”Talk back (to)” betyder ”säga/käfta emot”

Det är viktigt att påminna sig om att världens företag har sin stund

Inte bara en, utan kanske två av bloggens fem läsare, tyckte eventuellt att texten i gårdagens drapa var att ta i, att den handlade om petitesser. Då är det bäst att påminna om att det mesta i Sbråk handlar om ”småsaker”. Men, som bekant, blir många bäckar små till slut en stor å. Här skriver jag för att svenska språket forsar i väg till oigenkännlighet.

Varken institutioner, inte ens de som har hand om språket, medier eller myndigheter är på långa vägar lika noga och nitiska som förr – det bidrar till språkförbistring. Skolan kan inte, bekant för de flesta, hantera samtidens barns läs-, skriv- och förståelsefärdigheter: nu är rubrikerna om saken många igen. I min generation, ja, t o m den något yngre, borde rätt många märka att det nutida ytterst individuella språket gjort att stora delar av vad som sägs och skrivs inte uppfattas av dem som lyssnar eller läser.

Sysslan med bloggen, och för all del visst umgänge med unga människor, gör att jag emellanåt får agera tolk åt jämnåriga pangschisar. Och även åt unga som inte förstår gammalmodiga (vanliga) svenska ord. Det inte fett fräsigt att ungdoms- och jargongspråk används i offentliga sammanhang. Det sker ibland i denna slutna blogg och avsikten är då att vara ironisk-rolig, vad än läsarna av den tycker*. Ibland är syftet ett högre – fula språkexempel tas upp, androm till varnagel. Hoppsan, nu blev det en programförklaring igen!

Men man får behärska sig, som det antyds i Predikaren: ”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen”. Det där var ur nya bibelöversättningen. Märkligt nog låter 1917 års översättning mer anpassad till en tid när ekonomistiska religioner tagit över: ”Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.

*Tänkte att jag skulle stå upp för vem jag är och inte ta nån skit, tro på mig själv och inte vara rädd för att vara annorlunda utan sticka ut och visa min inre styrka. (Har snott lite bara ur dagens artisters förklaringar när de berättar vad deras låter handlar om. Själv skulle jag inte kunna säga "stå upp för vem jag är". Bland annat...)

Det låter väl petigt, men lotsas och låtsas är långt från samma sak

Såja, då satt man där igen med ett radiominne från häromdagen, som inte skrevs ner och som är omöjligt att hitta igen. Men man måste lita på att man hörde rätt om något så märkligt upprepades ett par gånger att man var nära att trilla ur sängen.

Det gällde ett inslag i P1Morgon och allt som blev kvar i skallen, är att den som talade var professor i barn-nånting (det finns väldigt många specialiteter och akademiska discipliner numera). Och det är så här bloggen (d v s jag) jobbar: här koms inte ihåg hur folk i allmänhet, vem som helst, en vanlig människa utan väldigt många års utbildning, väljer sina ord. Ej heller den som inte har svenska som modersmål, då kan det lätt bli fel.

Men är folk professorer måste man kunna räkna med att de har en god språkbehandling. De har studerat i en massa år, uttryckt sig både i tal och skrift för att erhålla, som det heter, högre befattningar. Den här professorn hade svenska som modersmål, ändå uttalade hen ”lotsa” fel.

Lotsas båtar av denna eller låtsas de bara? Foto Tord Strømdal, Wikipedia

Som sagt var det inte en enda felsägning, ett par gånger sa hen ”låtsa” – det gällde barn som skulle lotsas rätt. Uttal av ord som stavas med o resp å är ena riktiga luringar. Man hör liknande fall då och då. Några är riktigt knepiga, exempelvis ”kora”, som i ”kora en vinnare”. Där använder folk omväxlande o- och å-ljud i uttalet. Ofta ger sakkunskapen (språkfolk) båda uttalen grönt ljus.

Vissa ord uttalas olika när de har olika betydelser: där blir det inte precis enkelt! Ta hov som i kungliga hovet och hov som i hästhov. Det finns mängder av o- och å-grejs, även när orden uttalas med kort ljud, men den här gången var det så att jag häpnade: ”att barnen skulle låtsas” lät onekligen konstigt.

I ärlighetens namn måste sägas att det inte uttalades som det gängse ”låssas” – som också skulle sammanfalla med verbet ”lossa” – utan exakt som det skrivs. Men så intrikat är språket att det kan få folk att ramla ur sängen när det avviker från vanligt uttal.

Jag har ingen redan vid ”hallå”, åtminstone sker det högst sällan

Som så ofta sitter jag tankemässigt fast i något från senaste inlägget och denna gång var det programledarens mening ”ni hade mig redan vid hallå”. Den riktades till den s k författar-

panelen i SVT2:s kulturprogram Babel. Vad gäller språkpåverkan är den typen av jargong extra knepig, kan man tycka.

Babels Jessika Gedin är mycket kunnig, bland annat brukar hennes författarintervjuer vara lysande. Men i själva programmet kan man som representant för Föreningen Ordentligt Språk I Medierna önska att hon inte föll i farstun för mode- och kolla-vad-jag-hänger-med-språk. Så kan man möjligen tala med ungdomar eller en trängre krets.

Utan att ha på fötter eller underskatta publiken, är det ändå lätt att misstänka att den där frasen med hallå är något som en stor del inte förstår. Att hitta något skrivet om saken är däremot lätt, t o m Wikipedia har en kort förklaring av meningen, som är en trettio är gammal filmreplik. ”You had me att hello” yttrades första gången i en film, Jerry Maguire (1996). 

Bakgrunden var att en man ville försonas med hustrun efter att de varit åtskilda en tid. Pratigt och känslosamt förklarar han henne sin kärlek, men hon avbryter (med tårfyllda ögon) och säger ”you had me at hello”. Åskådaren ska förmodligen tolka det som att hon var ”övertalad” redan när han rusade in och ropade ”hello”.

AI skriver: ”Citatet blev ikoniskt och anses vara ett av filmhistoriens mest minnesvärda citat”. En normalbegåvad som ser filmen kan säkert räkna ut innebörden, även utan att ha stora engelska kunskaper. Svårare är det säkert för många att begripa vad programledaren menar när hon till författarpanelen säger det översatta: ”ni hade mig redan vid hallå”.

Givetvis ska inte hon få bära hundhuvudet för detta slags populäruttryck, men det är ett typiskt språk för närmast sörjande, som man sa förr när man menade en liten grupp av inblandade.

I detta fall ska det nog tolkas som att J G tycker så mycket om panelens sätt att resonera att hon är fast i den förtjusningen redan från början. Tror jag, men vet, vet man inte.