Det finns problem med höga och låga odds liksom högt och lågt IQ

Gäller det viktiga nyheter är vadslagningen där: Felicia klättrar i oddsen – ”en magisk leverans”. Så löd en rubrik ur pressen, här en annan: ”Hon har dessutom klättrat några pinnhål på oddslistorna och tippas nu kunna ta en niondeplats”. Men det finns andra angelägna frågor i denna tid då många stora skeenden (ja, det var ironiskt menat) beskrivs i oddstermer. Ett politiskt exempel är ”Kungen av norr” pekas ut – oddsen rusar.

Det handlar om, enligt en tidning, hur ”brittiska medier spekulerar om flera möjliga utmanare till landets krisande premiärminister. En av dem har rusat i oddsen de senaste dagarna”. Den som kallas ”Kungen av norr” är Andy Burnham, borgmästare i Manchester.

Medier ska akta sig för att använda ordet ”odds”. Det gäller, dock och exempelvis, inte journa-

lister som rapporterar om trav, de känner till oddsens hårda verklighet. Höga odds i spel och dobbel betyder att någon/något har mycket låg sannolikhet att vinna.

Tar vi den omvälvande händelsen Melodifestivalen så klättrade alltså Felicia nedåt. Hennes chanser såg m a o större ut ett tag. På oddslistorna. Likaså har Manchesters borgmästare rusat nedåt i oddsen. Men står det  ”rusar i oddsen”, tänker sig de flesta att det rusas uppåt.

På samma sätt luras vi av uttryck som ”låga” respektive ”höga” odds, eftersom de två adjektiven felaktigt omvandlas till ”dåligt” och ”bra” i våra hjärnor. Fråga gärna undertecknad. Oddsen är något man måste lära sig när man har "låg IQ", som Trump säger om folk han ogillar.

Hans egna ”kognitiva” test finns f ö beskrivna här och där och det går säkert att hitta hur man själv ligger till i dem. Presidenten använder slangordet ”ace”, och har enligt utsago ”aced” tre såna test. Betydelsen lär vara att man endast har A, stora A, som resultat. Nu hamnade Sbråk-

bloggen lite vid sidan av det huvudsakliga ämnet: oddsen för detta är oerhört låga.

Är det hans egen hund eller hans egna hund? Proffset svarar

Vad gäller det insmygande engelska språket är det ingen baggis som sker. Folk blir inte jättebra på engelska för att de, som undertecknad, stoppar in idiomatiska uttryck och tillfälliga slang-

diton lite hipp som happ. Svenskan (bl a) blir lidande: många vittnar om problem och suckar: ”vad säger man nu igen på svenska?”

En kompis (i ”ord- och språkbranschen”) sa häromsistens att han inte längre klarar av vanliga svenska prepositioner. Osäkerheten växer m a o. Dessutom la han till något mycket bekant: det är svårt att finna stöd hos språkvetare. Och visst, man måste vara en sten om man inte fattar problemet: vad ska de säga? Vi lever i en centrifug och språk är bara ett av alla mänskliga (och omänskliga) företeelser som byter färg, innehåll och utseende stup i kvarten. 

Bild Mariana Brás, Unsplash

Det jag skulle önska av dem jag kallar språkproffs är i alla fall – svårt som det är – en blick framåt. Hur ska vi egentligen förhålla oss när något som är bland det viktigaste vi har, glider oss ur händerna? Lyssnade på senaste avsnittet av P1:s Språket: ”Språket vi stör oss på i medierna”. (Parentetiskt vill jag tillägga att jag aldrig stör mig på något, däremot störs jag av mycket).

En man som ringde programmet ansåg det vara fel att säga ”min egna bil” (när man har lärt sig att det heter ”min egen bil”).

Experten svarade att ”den här varianten med min egna säng … håller på att vinna lite mark på bekostnad av den andra”. Sen kom en ganska lång grammatisk förklaring till varför (eventuellt) ”varianten” uppkommit: ”egna” ska inte passa in i vanliga svenska mönstret för adjektivböjning och därför anpassas ”varianten” efter detta.

Proffset kallar det som sker en ”normkonflikt” – folk har ju i långa tider lärt sig att ”min egen hund” är rätt och ”min egna hund” fel (Words stavnings-

program håller med). Som journalist, t ex, bör man ”försöka följa språkvårdens rekommen-

dationer”, säger experten, men avslutar med att ”det här ju inte så allvarligt”. Åter igen, språ-

kets flaxande liv är ett jättedilemma, men man kan ändå önska mindre tugg om ingenting.

En förklaring till att många har svårt med det "politiskt korrekta"

Sbråkbloggen rör sig emellanåt i detaljer: inget är för litet eller för stort när det gäller kommu-

nikation. Men det har blivit svårt att navigera tankemässigt i dessa dagar. För den som vuxit upp i ett annat Sverige är det svårt att hänga med. Ska citera mig själv, vilket egentligen är en dödssynd, men avsikten är inte att visa på något klyftigt. Tvärtom.

Jag skrev nyligen att man också förr i världen (för egen del 50-, 60- och 70-talen) råkade ut för det som i dag heter ”kränkningar, förnedringar, mobbning” m m som får folk att polisanmäla till höger och vänster”. Uttrycker man sig så kan det låta som vad tvivelaktigt (läs våldsamt) folk kan häva ur sig: ”Vi fick stryk i barndomen, men for inte illa: det blev ju folk av oss ändå!”

Man ska givetvis inte förnedra, kränka, mobba, hota, hata, förtala etc, etc andra människor. Det är bara det att såväl språkliga gränser som handlingar – och hur saker uppfattas – flyttats om rejält. Då händer det att äldre människor reagerar: företeelser som nästan rubriceras som brott i dag, ansågs inte lika allvarliga förr. Men att ge ord för detta är en grannlaga syssla, särskilt som man inte förespråkar våld mellan människor.

Redan språkets förvandling visar på något konstigt. Innan den moderna tidens inträde (kanske 80-tal?) yttrades sällan ord som ”hat, förnedring, kränkning, hån”. De fanns, förstås, men som jag minns det var de vikta för riktigt vidriga handlingar. Själv använde jag dem aldrig som barn eller ung, vilket inte precis innebar att jag precis vistades i någon rosafärgad idyll.

Det är mig alltför bekant att yngre tycker att man är förfärlig som inte anser vanligt skoltjafs vara förnedringar och kränkningar. Skillnaden kan ligga i att allt blivit värre: vi kunde ju inte jävlas oavbrutet med hjälp av människofientliga s k sociala medier. En del av förklaringen ligger i en avhumaniserande teknik. Men kanske måste man tåla lite tuffa tag – jag sa inte pennalism! – om man ska bli en skapligt stadig människa.

Som en väldigt spinkig och halvtöntig glasögonorm i barn- och ungdomen vet jag detta.

Sitter Marian Radetzki i en annan dimension och ler förnöjt?

Det händer att man måste tänka på Marian Radetzski, svensk (polskfödd) nationalekonom (1936–2022). Han var en kontroversiell person, kan man läsa sig till. För egen del hoppade jag högt av hans förslag att byta svenska språket mot engelska. I en debattartikel i DN, 28 juni, 2007, skriver han om fördelarna med ett sådant språkbyte:

Mina personliga och professionella erfarenheter leder mig tillbaka till den kontroversiella frågan: Hur stort är egentligen det svenska språkets egenvärde? Behövs svenskan över huvud taget? Skulle inte fördelarna överväga massivt om engelskan gjordes till Sveriges huvudspråk i alla väsentliga sammanhang, medan fortsatt odling av det svenska språket överläts åt grupper med särskilt historiskt eller kulturellt intresse för dess bevarande?

Han medgav i artikeln att ett byte av språk skulle ta tid, men: ”I en ekonoms ögon framstår en tänkt övergång till engelska som huvudspråk i Sverige som ett gigantiskt investeringsprojekt.” Naturligtvis fick han mothugg. Och jag tyckte att det lät befängt på ett sätt som ord inte kan beskriva. Men enbart ett par decennier senare tycks hans förslag på väg att besannas.

Det händer att jag själv på ett hjärntvättat vis använder ord, uttryck eller hela meningar på engelska. Ännu fler hörs från dem som inte är lika förbannade på faktum och därmed mindre observanta. Härförleden skrev DN om kungens födelsedag. Ingressen löd:

”80 år and counting”, deklarerade överhovpredikant Johan Dalman då födelsedagsfirandet av kung Carl XVI Gustaf inleddes i Slottskyrkan.

Bekant med uttrycket måste man ändå slå upp det eftersom det inte har en självklar, direkt, översättning. AI, som konsulterat Camebridge Dictionary, svarar på ens fråga:

"And counting" betyder på svenska "och det ökar/stiger fortfarande", "och räkningen fortsätter" eller "och fler därtill". Uttrycket används för att visa att en siffra, tid eller antal som precis nämnts redan är högt, men att det fortfarande ökar.

Ja, vad skulle överhovpredikanten säga? ”80 år och fler lär det bli”? Nej, det anses väl låta löjligt, så man väljer ett engelskt idiomatiskt uttryck. Som inte är det enda i dagens svenska när man betraktar och lyssnar till modersmålet. Och fler lär det bli.

Nu har visst den gamla tanten drabbats av raptus och utbrott igen

Visst, ja, hade ju i gårdagens inlägg tänkt exemplifiera, visa hur okänsliga medier kan framstå i en tanklös värld. Att få en känsla för och av detta är nog bara möjligt för rejält åldriga personer: de flesta av halvgammal och yngre årsmodell skulle kanske ha svårt att förstå ”problemet”. Vilket inte är deras fel, bombarderade som de är av skit och pannkaka på en och samma gång. (Det vackra uttrycket kommer från en mycket gammal, och sen länge död kollega).

Den här gången var det inte ens en tidning av papper som hyste ”krocken”, utan en rikstidnings s k flöde. Där går inte att handskas med finlir som bekant. En artikelrubrik löd: ”Fem punkter om skjutningen”. En tyvärr vanlig berättelse om vår tids gissel: snabb, ond, bråd död för unga människor. Strax därunder stod rubriken ”Fem myter som kan få dig att köpa en för stor bil”.

Man anses vara en supertönt för att man reagerar på såna cyniska kollisioner. Även denna förändrade syn  kan göra en rasande: folk har under lång tid berövats sin känsla för feeling (låter som ett skämtsamt uttryck, men allvaret där bakom är desto större).

Men människorna förr var inte direkt ena hypersensibla blomster. Vi råkade ut för det som i dag kallas ”kränkningar, förnedringar, mobbning” m m som får folk att polisanmäla till höger och vänster. Det kan vara bra att påminna yngre om att vi ändå och dessutom, fick en skaplig allmänmoral av tidsandan, den man – i övlig ordning – flinar åt i dag.

Och hahaha, de ”fula kläder” vi hade på oss var en västanfläkt i fulhet om man jämför med dagens ”coola, balla” och ”häftiga” persedlar som i enorma mängder hör till de konsumtions-

artiklar som håller världen igång. Dessa klädtrasor är också en piss i Mississippi vad gäller vår konsumtion av allt. ALLT. Men det finns inget val. Tillväxten, ni vet.

När barnböcker rensas i, vad borde då ske med "Mellofesten"?

Intressant, är det mildaste man kan säga om dubbelheten i vår egen samtid: Å ena sidan en pågående familjefest kallad ”Mello” med betoning på kvinnolår och pornografiska koreografier (samt lite ”musik” och ljusfenomen som tillbehör). Med nyhetsvärde större än krigens. 

Och å andra sidan en ängslig hållning i det mesta så ingen ska förnedras eller kränkas.

Nu åter till gårdagens inlägg om en text skriven av Anna-Lena Laurén som läst våldsamma Bröderna Grimm-sagor och jämför dem med hur svenska barnböcker hanteras på senare tid. Hon är inte så lite förvånad över det som skrivs om ur äldre tiders litteratur i genren, allt för att passa vår känsliga tid:

Kontrasten till den svenska synen på barnlitteratur, där det är möjligt att kannibalisera på stora författare som Tove Jansson och ge ut tillrättalagda och slätstrukna nyversioner av deras verk, är skärande.

Man har i färskt minne ”korrigeringar” som Astrid Lindgrens och andra författares böcker råkat ut för. Hur vore det att berätta och beskriva för barn (och gärna alla andra) att människor i andra tider tänkt, trott och tyckt på andra sätt än våra dagars? Det kunde få bli utflykter i historia och samhällskunskap m fl ämnen.

Från tiden som korrekturläsare på en lokaltidning minns jag ett annat slags ”renhållnings-

arbete”. Det gällde inte bara språket, vi skulle även se till att ”olämpliga krockar” vad gällde texters innehåll undveks. Korrekturläsare, journalister och grafiker larmade när en text om något glatt och tjosan höll på att hamna bredvid allvarliga nyheter om olyckor, brott, krig. Det var då. Man gavs en känsla för nivåer i mänsklig verksamhet samt dito liv och lidande. Nu gjuts all sådan verksamhet i ett stycke, framtvingat av mediers snabbhet.

Britterna företog en rensning (2023) i Roald Dahls barnböcker för att inte förstöra de små oskyldiga barnen. Bort togs stötande ord som ”tjock, svart, fet, hagga, galen” och ”ful”. De ändrades till mindre störande som säkert går att googla fram för den intresserade.

Inte utan att man önskar en liknande upprensning i Mello-träsket. Eller är det vi ser nu ett bejakande av kvinnokroppen (och ett fåtal mäns), en frigörelse från patriarkaliska bojor? Det vore konstigt annars, så full som världen är av även munviga feministiska artister som gärna ålar runt i nästan inga kläder alls. Och utför rörelser som förr i världen gav helt andra vibbar. Leve den nya friska frigjordheten och de fina förebilderna för barnen!

Bröderna Grimms sagor är ännu inte anpassade till nutidens moral

Betraktar man språkets innehåll (här tar vi stora grepp 😊) i stället för (som vanligt) dess form och utseende, visar sig även stora skillnader i hur människan hanterar sitt främsta kommunikationsmedel nu jämfört med förr. Om detta skriver DN-journalisten Anna-Lena Laurén i artikeln ”Språket i Bröderna Grimms sagor skulle få svenska språkvetare att svimma” (18 mars, i år).

Nu är det osäkert om huruvida språkvetare svimmar av något överhuvudtaget, men resone-anget är kul och insiktsfullt. Många äldre har säkert läst åtminstone någon saga av Bröderna Grimm som, enligt  Laurén, är:

Bröderna Grimm, målning 1855. Wikipedia

kända för till exempel Törnrosa, Rödluvan och Snövit. Men det är bara en bråkdel av alla tyska folksagor som de samlade in och gav ut 1812.

Enligt henne tar dessa sagor ofta barocka vänd-

ningar: hon nämner t ex en kung som ”gifter bort sina tre döttrar i tur och ordning till en björn, en örn och en valfisk. De får även barn”. Det brutala våldet

i berättelserna går inte heller av för hackor.

Det faktum att Bröderna Grimm fortfarande ges ut i sin gamla språkdräkt skulle få ”progressiva svenska språkvetare att svimma”, anser A-L L, som i ett "projekt" med tonårsdottern nu läser sagorna i det "nya landet" Tyskland. Hennes modersmål är fin-

landssvenska, antagligen den ännu levande bättre varianten av svenska: följaktligen har hon fått pris för såväl journalistik som stilistik. Om sagoläsningen noterar hon:

Ålderdomlig tyska är lättare att förstå ju bättre svenska man kan, eftersom tyskan har påverkat svenskan så starkt.

Så HAR det varit (här kan ”har” betonas, se gårdagens litania), men den tyska påverkan liksom det fornnordiska i svenskans botten, är som bekant på väg ut. I vanlig ordning kommer avsnitt två av denna betraktelse i morgon. Då ska det bl a handla om hur andra barnböcker (än dessa hemska tyska sagor) utsatts för klåfingrig välvillighet i takt med tidens tankar.