Autentisk historia: skeptiska protester mot indraget skol-latin

Intressant hur modernt språk nöter ner ens motstånd. I den prima gruppen Språknördarnas Högkvarter (på Facebook, och där man tycks få läsa inlägg även som utböling!) finns en diskussion (från 2024) om den märkliga och nya betoning på verb som funkar som hjälpverb (ja, lite vad som helst betonas, egentligen, respektive inte).

Även rutinerade reportrar säger sånt som ”han HAR kommit tillbaka” eller ”i dag ÄR vädret soligt och varmt”. Man har nu hört det så ofta att ens motstånd kvaddas. Konsten att läsa och betona är gådd, inget snack om saken: Man får hoppas att framtida människor förstår vad DE menar och ANDRA säger.

Å andra sidan kan feluppfattade ord eller knasbetoning vara lite kul när det avviker från det vanliga. Informanten M berättade om en sportkommentators annorlunda uttal av ”lekamen”.

I stället för att betona a-et, sa hen ordet som i (av mig konstruerade och konstiga) meningen ”ska vi leka män”. Som lyteskomik är detta ganska milt – och hur många av oss har inte gått nästan en hel livstid och uttalat ord fel? Andra vanliga feluppfattningar gäller naturligtvis och

i många fall utländska glosor. Nyligen har jag hört såväl ”skepcism” som ”autentism”.

Och hör nu här, för såååå noga kan man inte vara: att även vana uppläsare stakar sig på sådana ord är förståeligt. Söker man på nätet efter ”skepcism” finner man det bland akademiska texter och renommerade tidskrifter. Ja, det heter alltså ”skepticism” Och visst låter det som en stavelse för mycket!?

Vad gäller det felaktiga ”autentism” existerar ingen -ism i ordet, substantivet är ”autenticitet” och adjektivet ”autentisk”, vilket låter bra för en svensk, precis som ”skeptisk”. För att förstå ordens ursprung och svenska uttal bör man nog vara en baddare på latin och/eller grekiska.

Och på tal om det har några av Österrikes mer prominenta författare, konstnärer och forskare protesterat mot att regeringen vill skära ner på latinundervisningen i det som motsvarar svenskt gymnasium – till förmån för AI-kunskap! De som skrivit under protesten anser att det utgör "en fundamental attack mot den intellektuella substansen i vårt utbildningssystem".

Så kan en slipsten också dras. Fast förgäves, förstås, som i fallet med dagens övriga slipstenar.

Texten går från den artificiella intelligensen till artificiella feminister

För andra gången på kort tid skrivs här positiva saker om Språktidningens chefredaktör Anders Svensson. Ja, det beror naturligtvis på att han närmar sig vissa språkproblem som (tycker jag) han inte såg tidigare. I sin senaste krönika i DN pekar han på det stora elände den artificiella s k intelligensen i värsta fall kan ställa till:

Stora AI-språkmodeller som Chat GPT hämtar sitt uttryck från människors skrivsätt. Men nu visar det sig att även vårt vardagsspråk tar intryck av AI:ns sätt att formulera sig.

Forskare vid ett tyskt institut har kollat nutida korsbefruktning mellan mänskligt språk och AI-skapat dito. Den vanliga påverkan svenskan utsätts för av engelskan är nästan småpotatis jämfört med det än snabbare härmapebeteendet mellan människa och maskin:

En chattrobot matad med mänskliga texter tvättar språkbruket efter algoritmernas preferenser och människor formar i sin tur språket med Chat GPT som normerande ekokammare.

Så långt A S och heja honom! Tillbaka till egna jaget och andra gamla kärringars. Informanten A P, sms-ade häromdagen om ett ord hon hört i ett av radions kulturprogram. ”Uppläsaren uttalade ordet ’celebert’ med betoning på sista e-et”, skrev informanten och undertecknade med ”sur tant”. Den dan kunde jag genast kontra med vad jag hört i ett annat program som berättade om en protesterande man i USA. Reportern sa: ”Han kallar ICE en millis som dödar”. Ordet uttalades med betoning, och två l, som det barnen äter i förskolan: ”mellis”.

Det var i sökandet efter fler människor som uppmärksammar mediers ökande språkfel som Språknördarnas Högkvarter (nämnda i går) dök upp. Vi är inte lika många som feministerna sjöng förr att kvinnor var, hälften, men ganska många är ändå de språkilskna. För att vara tydlig: låten från 70-talet sjöngs bl a av Röda Bönor, och hette: "Vi är många, vi är hälften".

Feminister för f ö (liksom ordentligt språk) en tynande tillvaro. Om man nu inte räknar dem som illvrålar ”feministiska” budskap och som levebröd sjunger sånger klädda i små tygtrasor, medan de utför påfallande pornografiska koreografier. Det är mycket som ändrat gestalt.

Pötslig avundsjuka hos en oansluten: Språknördarnas Högkvarter!

Ofta betraktad som lite bakom – eller i alla fall efter – har det hänt att jag tilltalats som ett litet barn, eller en mycket gammal människa, även innan jag blev en gammal människa. De som sätter klackarna i backen, också kallade bakåtsträvare, råkar ut för sånt.

För ett par decennier sen berättade en betydligt yngre kollega för mig att det kommit ett jätteroligt socialt medium (eller vad man nu sa då). ”Det skulle passa dig”, sa hon, ”du tycker ju så mycket om att prata med folk”. Avsikten var förstås vänlig. Men det var inte intressant för mig att prata i Facebook, och är det ännu inte. Ja, det skulle möjligen ha varit för några minuter sen, mer om detta snart. Då, för tjugo år sen, hade man börjat känna av framtidens vingslag, 

d v s de som nu flaxat vidare och förvandlats till ännu otäckare blåst.

Social har man visserligen varit, men sociala medier är en annan femma. Eftersom kollegan hade rätt i att antagandet att jag är en pladdrig sort, gick det att räkna ut att man lätt skulle fastna i ett sådant nät. Även en bakåtsträvare kunde förstå att det via Facebook skulle välla in bilder och berättelser om barn, barnbarn, maträtter och semesterupplevelser.

Herregud, man hade bara helt nyligen lämnat folks diabildvisningstyranni bakom sig, skulle man nu in i nästa? Å andra sidan får man vara tacksam för insikten att det finns ett ruggigt beroendeframkallande gift i skrollandet. Det är bara att se sig omkring så står det klart, och kanske skulle man åka dit själv.

Men just i dag var första gången jag tänkte ”fanken, också!” Det hela kom sig av några av bloggens vanliga exempel, såna som ligger i anteckningarna och ska tas fram och gnällas om.

I sökandet efter eventuella kommentarer kring dessa, hamnade jag i Facebookgruppen Språknördarnas Högkvarter.

Där finns tamejtusan mycket intressant. För en sekund kunde man känna ett styng av avundsjuka. Men kul för dem! Exemplen jag googlade efter och som ledde till Språknördarnas Högkvarter (samt gick att läsa även om man inte är ”på fejan”), får ligga kvar till morgondagen.

Saken är biff alldeles för många gånger i samtal som förs idag

Det är sällan jobbigt att sitta här och bli arg över språkets farvälföreställning. Men ens kamrater kan bli förvånade: ”Att du orkar bry dig”, säger de. Om sanningen ska fram börjar det kännas lite tärande. Geisten från bloggens första år (startade i mars 2017) har naggats i kanterna.

Visserligen har det blivit löjligt enkelt att höra, läsa och skriva ner alla möjliga språkproblem, men när mängden knasigheter – framför allt olika varianter av engelsk påverkan – svämmat över alla bräddar, försvinner en del av ens motivation. I ett vanligt radio- eller tv-program kommer hälften (kanske en liten överdrift) av de ord som används från engelska.

Bild Sergey Kotenev, Unsplash

Inneord kan vara en passande beteckning, för många av dem har karaktären av modeord, precis som modet existerar de en tid för att sen försvinna. Värst av allt är att de uttalas så självklart – som om ALLA borde förstå dem. Ett välkänt exempel på senare tid är att "ha en beef" med någon. Om ordet skriver Wikipedia (jag använder mig inte av AI-översikten trots att den nästan alltid hamnar överst bland träffarna):

Beef (sv. "biff") avser inom hiphopkulturen ett bråk, gräl eller någon form av oenighet mellan olika personer eller grupper. Mest känd är det så kallade "West-East Coast War i början och mitten av 1990-talet mellan Death Row Records och Bad Boy Entertainment där 2Pac och The Notorious B.I.G var frontfigurer, vilket ledde till dödsfall.

Det här är förmodligen ett ”vanligt” ursprung för många av de ord som används på ett självklart sätt i modern tv-, radio- och tidningssvenska. Detta slags tankar slår tillfälligt ner ens humör en vanlig dag i februari.

Våra nutida texter, ord och bokstäver har hamnat på nya ställen

Liten reprisdiskussion. Alla har vi hört folk säga det konstiga: ”Jag älskar böcker!” I såna här fall finns det tack och lov en väluppfostrad person i ens inre som låter bli att med spetsig röst fråga: ”ALLA?” Det är f ö lika dumt som att höra män säga att de älskar kvinnor. För de älskar vanligen långt från alla. Inte så  många kvinnor säger att de, generellt, älskar män.

För länge sen kände jag dock en kvinna som "älskade böcker", särskilt dem med ljusblå pärmar, ty de gjorde sig så bra i hennes sovrum. Hyser inga betänkligheter direkt, hon var ju mycket uppriktig om dessa böckers roll.

Ett annat minne från ungdomen: vissa stoltserade med fyllda bokhyllor, de var statusprylar på samma sätt som andra använde sin Volvo P1800. Nu har böckerna ändrat gestalt. Deras rent konkreta värde har dalat, men hör man nån säga att den läst Marcel Prousts idiotlånga romansvit, så är det nog meningen att man ska falla i vördnad. Och varför inte, mänskan har ju då läst 4 000 sidor och bör komma först i vilken läsartävling som helst, se gårdagsinlägget.

Men hur än bokälskarna kråmar sig och har sig så sjunker inte bara texter, utan även ord och bokstäver ner i konsumtionsträsket. På en hylla kan någon ha en snidad samling bokstäver som formar den ofullständiga kommentaren LOVE. Och även om många inte längre kan skriva så är deras kroppar fullklottrade med sentenser man sett för ofta: carpe diem och annat tänkvärt.

På armar och bringor och rumpor står det bland drakar, rosor och blader ”Ing-Marie, Kevin, MAMMA” och namn på andra viktiga personer i de tatuerades liv. Låter det här föraktfullt är det inte sant helt och hållet, det känns snarare tragiskt.

På T-tröjor kan man likaså läsa en hel del roligt, provocerande och klichéartat. För att inte tala om väskor med, exempelvis, ordet ”Hamlet” i jättebokstäver skrivet över sig. En del har helt och hållet kopierat romanernas omslag med titel och författare. Men är en väska.

Medge att detta är intressant när människans läsande, skrivande och stavande samtidigt till stor del gått i putten.

Är läsa böcker det bästa man kan ägna sig åt i en tid som vår?

Man är inte nån stor tänkare, men tanken är ju fri, som det heter. För att understryka den saken, samt  muntra upp sig, kan man citera Bertrand Russell som lär ha sagt:

Tanken är subversiv och revolutionerande, destruktiv och förfärlig. Tanken är skoningslös mot privilegier, etablerade institutioner och bekväma vanor.

Nu ger jag förstås inte många vitten för citat som står på ordspråks- och citatsidor eller som människor säger att andra har sagt. Antagligen har AI förstört ens tillit till vad som brukar kallas informationskällor. Alla försiktighetsmått eller -steg är viktiga.

Med det sagt (förmodligen översättningslån av "having said that"), är det strunt samma varifrån citatet kommer, det är klyftigt i vilket fall som helst. Efter en vanligt lång inledning kommer nu ärendet: Tror folk att man kan få barn, unga och äldre att läsa fler böcker genom att tjata på dem samt starta tävlingar av slaget ”Vem kan läsa flest sidor”?

Det verkar så. Man är väl inte ensam om att få invärtes kliande partier av dylikt? Tjatet ses på allt från mjölkpaket till det som kallas kulturprogram, Babel i SVT, t ex. Här kommer ett citat till, denna gång från mig själv: ”Vem tusan finner ro och glädje eller vad som helst av att dyka ner i böcker i den tid som nu är?”

Här är ett svar: ”Ja, inte jag”. Oombedda får vi all världens länder, människor, krig, händelser, privatliv, konsumtionsvanor med mera, vräkta över oss, oavbrutet. Vem får lust att dyka ner i något när man helst vill dyka upp ur andra historier (mja, märklig bild, men lätt att förstå). Trots att vi inte varit ansatta av krig eller gigantiska naturkatastrofer kan det ändå kännas som om man måste återta verkligheten (reclaim reality!).

Tänker på de konstnärer (författare mest, kanske, och tyskspråkiga sådana) som tog sig an modersmålet på ett trevande och nytt vis efter andra världskriget. Poeten Paul Celan ska ha hört till vägvisarna i detta knådande för att få bort spåren av brotten som begicks under kriget.

Så illa ligger det inte till för oss, men av någon anledning är det många människor som inte vill läsa böcker längre. Och inte heller tvingas. Men, det finns alltid mängder av ”men”, en del är övertjusta i läsning och dess tillbehör. Om tillbehören kan morgondagens text handla.

Stramare ordboksarbete och mindre flingande skulle vara finfint

Snön flingar rejält ur molnen nånstans i Tyskland 2009. Bild Wikipedia

    

Vad gäller den pin- och purfärska utgåvan av SAOL har man inte kunnat låta bli att undra: hur ska det gå för ”ostoppbar” och ”öppensinnad”? Båda är de översättningslån från engelska, och man kan inte kalla originalen svårgissade: ”unstoppable” och ”openminded”.

Eftersom det viktigaste man numera går efter vid ordboksarbete, det s k bruket (vilket man kan fundera över om man har tid), så har "ostoppbar" lyckats knöla sig in i ordlistan. Det har inte gått lika bra för ”öppensinnad”, en annan glosa man hör stup i kvarten nuförtiden.

Det här är konstigt. Om ord eller begrepp funnits i svenskan för flera hundra år sen, brukar ordbokskommittén hänvisa till detta faktum när de öser in engelska ord: Så här har det hetat på svenska förr, minsann! Och i en SAOB-text från 2023 finns ordet öppensinnad, om än med ett belägg från 1723: ”som har öppet sinne”. Det 300-åriga exemplet lyder: ”Hustrun (är) i tahl och swar fri och yppensinnad”. Ändå har det inte nått SAOL och SO, det var som tusan.

Och nu över till vädret. Samt något om den snö som föll i år, och kanske inte fallit klart. Bloggen skrev om saken 2 och 6 januari. Min nya telefon tävlar tydligen rent poetiskt med SMHI. Ofta skriver den: ”Snöfall upphör snart”, ibland även när det inte börjat, men det gör inget. Det där ”snöfall” i obestämd form ger upplysningen ett lyriskt tonfall.

Men SMHI, de rackarna, har börjat överdriva sin poesi. Första gången (och ett par till) lät det så vackert när meteorologen sa att ”lite snö kan flinga ur molnen”. Men för lite och för mycket skämmer som bekant allt. Nu flingar snön ur molnen i väderleksrapporten nästan varje dag. Förr föll den bara. Ack. Aldrig blir man nöjd.