onsdag 18 november 2026

Underbara november lockar fram ens latenta glädje och optimism

För snart tio år sen började jag skriva denna blogg. En orsak var att modersmålet höll på att glida mig ur händerna. Då märktes en stor ökning av engelska inslag, det moderna byråkrat-management-floskelspråket stod för en annan – även om de flesta orden, uttrycken och begreppen likaså härstammade från engelska, främst amerikansk sådan.

De dåtida språkvetarna riktade främst in sig på språkhistoriska företeelser och kommentarer om moderna förändringar. Nu har jag själv hamnat i ett liknande forntida träsk. Inte så att de historiska källorna/förhållandena är något att förringa – långt därifrån. Det som irriterade för ett decennium sen var att inte ens proffs ville erkänna det stora ordskredet (skämtet är redan gammalt) utan förklarade bort och förminskade det.

Tio år senare inser jag att det inte ens funkar med minsta restaureringsarbete. Här återställs inget, ”här rivs för att få luft och ljus, är kanske inte det tillräckligt?” För att åter citera Strind-
berg, vad nu han menade. Nu är vi så långt komna att man kan ställa frågan: vad spelar det för roll att människor i ett land förstår sitt modersmål? Återkommer till saken i en slutkläm.

Har inte sett det skrivet, inte hört i radio/tv, men däremot ute i tillvaron, hur unga medborgare yttrat meningar som ”han vågade inte säga det till mitt ansikte”. Ursprunget hörs även för den som inte är haj på engelska. Vem som eventuellt reagerar på det sagda vet man inte längre. Men bortsett från det som låter underligt för mången (äldre) svensk kan man försöka följa sin egen variant bakåt i tiden.

Som jag läser SAOB (läser man den som fan bibeln?) finns ett gammalt ursprung i uttrycket ”(göra ngt eller komma) inför eller för ngns ansikte”. Särskilt tycks det ha börjat med ”för eller inför Guds ansikte”, den gud som i SAOB-artikeln (från 1898) kallas ”den allseende Guden”. De profana fraserna kunde lyda ”säga någon något, smickra, tadla, skratta (osv.) någon midt i, midt upp i, rakt i (mindre ofta enbart i, sällan uti) ansiktet, säga eller göra (osv.) något midt i (osv.) ansiktet på någon /…/”

Personligen har jag nog alltid hört och sagt ”rakt i ansiktet på någon”. Ordboken gav även danska, tyska, holländska och engelska motsvarigheter från tiden, bl a ”laugh at any one to his face”. På engelska säger man ännu saker till folks ansikten, om inte lång tid gör vi det också.

Här kommer slutklämmen: Glöm regeringsbildningen, i dagarna kommer GTA, ett dataspel som är önskat och älskat av fler man kan föreställa sig. Utanför den virtuella världen börjar det kännas skakigt. Den ”nya” verkligheten flinar en rakt i plytet var dag.

tisdag 17 november 2026

Insändare: Går det att lösa ut problemet med språkförståelsen?

Prepositioner och adverb jazzar runt som aldrig förr (tror jag, man kan inte vara säker på något längre i det här j-a landet). I bloggen har eventuellt gapats färdigt om ”upp”, men i dag ska här tas upp ett ”ut” som tycks ha ökat i användning p g a den pågående politiska situationen. För nu talar man om att ”lösa ut frågan/problemet”.

Det är alltid intressant att fundera över vad som tvingar fram ett adverb/en preposition hos diverse verb som länge klarat sig utan sådana. Vad är skillnaden på att ”lösa problemet” och ”lösa ut problemet”? Man kan nästan höra i folks tonfall hur de önskar någon slags förstärkning till sina ord, men – återigen – varför? ”Lösa ut” har i ens egna simpla användning haft andra betydelser: "friköpa, lösköpa, frigöra, locka fram", m fl (synonymer.se och SAOB)

Märkligt nog verkar ”lösa ut” inte ha en omedelbar kandidat på engelska, alltså en som går att översätta rakt av. Det där senare, rakt av, skriker förresten anglicism, men jag vet inte hur, varför och när. Det har i alla fall inte bott i mitt ordförråd hela livet. Fråga AI om saken är inte det säkraste sättet att få klarhet, så det skiter vi i.

Vad som däremot är raktavöversatt är ett mycket vanligt verb som används mycket olika inom de två språken. ”Se en läkare” är vanligt i texter som med all säkerhet är översatta, men vanan att använda engelska ”see” i fall där svenskan har olika varianter: "träffa, gå till, besöka" etc, kommer snart få svensken att ändra sin originalanvändning av sitt se.

En ungdom i min nära krets, säger ofta (efter att ha konstaterat något eller presenterat en utläggning om i stort sett vad som helst): ”Ser du vad jag menar”? Det är förstås möjligt att påpeka saken, men antagligen är det som att mota en tsunami med tummen. Visserligen handlar den här bloggen om att slåss mot väderkvarnar, men i grund och botten är det ingen idé att fajtas med individer, vi är alla offer.

Är svenska språket på väg bort så är det. Skriver signaturen

”Blott ett vittne”

måndag 16 november 2026

Gammal är äldst och har varit med förr. Bibeln är ett exempel

Om det är missnöje man har roligt åt har man glansdagar. Det allmänna missnöjet med icke-regeringen är gigantiskt (vid sidan av större hot) och ens eget missnöje med hur allt ”kommu-
niceras” är nästan lika stort. Man skulle kunna kalla det ”leda” i stället, en annan nutida ofta förekommande känsla.

”Det är det vi ska sätta oss ner vid bordet och prata om”, sa en politiker om det man håller på med. Som undertecknad skrivit ofattbart många gånger är det här med att ”sätta sig ner vid bord och tala” en synonym på många bokstäver till ”inget händer”. Det är i och för sig inte bordsittarnas fel, våra nutida mediekanaler är många och snabba med att citera allt intigt,
d v s sånt som inte händer.

När man funderar över hur hela rubbet kunnat formeras till en dylik självklarheternas parad-
marsch måste man ta med sin egen ålder bland förklaringarna. Ju äldre desto oftare har man sett och hört sånt som ständigt återkommer. Länge har folk även formulerat det som är tjatigt på sätt som nästan är uttjatade. Predikaren (bibeln, 1917), exempelvis:
  
Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen. Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss.

Mycket mänskligt är nytt för barn och unga, även om de dränks i ”nyheter” från artens sämre sida i vår tid. Men att äldre repeterar eviga sanningar är förvånande. T ex en folklig kändis som skapat en julföreställning och vars credo sammanfattas i en intervju: ”Han menar att konsumtionssamhället gör människor olyckliga och att vi inte kan köpa oss lyckliga”. Han säger även att julen inte är ”så mycket en känsla längre – den har blivit materiell”.

”Firandet i sig behöver inte vara så märkvärdigt”, säger han och hoppas att föreställningen ska få människor att förstå att julen inte nödvändigtvis behöver ha med klappar eller gran eller speciell mat att göra:

Du kan tända två ljus, sätta på med musik som du tycker är vacker och tillbringa en stund med dina vänner. Kanske hälla upp ett glas, spela ”Hitster” och slippa tänka på räkningar som behöver betalas.

Förstå mig rätt (för femtielfte gången): Man kan inte bli arg på kändisen eller journalisten eller tidningen. Bäst att både upprepa sig själv, samt Fredrik II av Preussen (man tillskriver honom det jag skriver om en sekund): "var och en blir salig på sin fason". Men, och det är ett av många "men" man har om man varit med ett tag, förr hörde man mest ”vanligt” folk berätta samma saker om och om igen (ens föräldrar, eller man själv, som här i bloggen, t ex). Nu spär alla slags medier på och gör allmänna sanningar till exponentiella helveten.

Det är tack och lov mer schwung i bibeltexter, som inte tycks kunna bli urvattnade, hur mycket eviga sanningar de än beskriver.

söndag 15 november 2026

AI-översikten blir nästan som en människa när den vill förklara allt

Intet mänskligt är mig främmande*. Eller jo, det händer. Däremot är den artificiella intelligens som skapats av människor mig väldigt främmande. Förstå den tekniskt är omöjligt, men även det som i språkväg kommer ut som svar – på vilka frågor som helst – är mer förvirrande än upplysande. Här följer ytterligare en kaotisk utflykt i egna språket och Intelligensens.

”Hur man förolämpar någon utan att himla med det!” Så löd ”titeln på ett populärt humorklipp från SVT Humor”, skriver AI-översikten om en sketch där huvudpersonen levererar ”typiska, passivt-aggressiva och vardagliga pikar med ett glatt och hjälpsamt leende – helt utan att himla med ögonen eller verka otrevlig på ytan”.

Bland det mänskliga som inte är mig främmande är de gånger jag försökt bluffa fram en någor-
lunda trovärdig förklaring till nåt jag egentligen inte begripit själv. AI har i det här fallet betett sig som jag: försöker få ihop titelns himla i ”/…/ förolämpar någon utan att himla med det” med himla i sin egen beskrivning av beteendet ” utan att himla med ögonen”

Kommen så här långt går det att inse att AI-n i det här fallet är ännu ljugigare (hittade på det i stunden, lögnaktig, ska det vara) än man själv: Den lämnar olika svar gång på gång. Vid en nästan identisk fråga svarade den att ”himla” är skånska för ”hymla”. Jovisst, det finns säkert skåningar som uttalar hymla som himla, men det stavas likadant.

På ytterligare fråga svarar AI att ”uttrycket är en ordlek på två saker: 1) Att himla med ögonen: En klassisk, tydlig gest som visar att man tycker någon är dum eller tröttsam. 2) Att hymla med något: Att smyga med eller dölja sina avsikter (ofta blandar folk ihop orden hymla och himla, men här skapar det en dubbeltydighet om att inte visa det öppet)”.

Vet inte om det varit möjligt att återge den häpnad jag känner: nämligen att AI-n snackar skit – ja, som en människa som inte har på nåt på fötter. Eller så snackar jag (som ibland, men inte alltid) skit. Hela den här AI-bizznizzen är hur som helst väldigt oroväckande.



*Citat jag då och då snor från den gamle romerske författaren Terentius

lördag 14 november 2026

Sådant läder skall sådan smörja ha! (Passande ordspråk från förr)

I DN fanns nyligen en krönika med rubriken ”Finns något sorgligare än boomers som använder AI för bekräftelse?” (Jag vet i och för sig mycket som är sorgligare.) Det fick mig att tänka på mänsklighetens eviga ålderism. Som 14-åring blev jag arg på vad nån gamling skrivit i en insändare om ett skivomslag (!). Killarna i ett band jag avgudade hade låtit sig fotograferas nakna i en vassrugge. Inget ”stötande” syntes. Då som nu har det f ö mest varit kvinnor som plåtats utan alltför många klädesplagg.

Alltnog. Jag svarade på insändaren. Gamlingen hade fått för sig att killarna i gruppen var dåliga föredömen. Om jag minns rätt drämde jag till med en riktigt klyftig logik om att få ungdomar skulle kopiera beteendet, klä av sig och ställa sig i vassen.

Och nu måste man på ålderns höst försvara sig mot en 45-årig slyngel som talar nedlåtande om ”boomers”. Det där larviga ordet måste folk sluta med. Hellre då skriva ”äldre, gammal” eller rent av ”gamling/åldring”. Hur kan seriösa (journalisten i fråga är jättebra ibland…) skribenter stoppa in ett så larvigt modeord i sitt ordförråd?

Det används på ett ålderschauvinistiskt sätt – märkligt, för de där slynglarna (av alla kön) brukar vara måna om en hög begreppsmoral. Ordet beskriver ju bara en person född mellan 1946 och 1964, och är bildat av att den gruppen utgör en så kallad babyboom – ett begrepp som använts länge på engelska utan att (mig veterligt) beskriva sorgliga krakar.

Är man gammal har man varit ung, men är man ung har man aldrig varit gammal. Det innebär att de flesta av oss får äta upp ungdomliga synder, yttranden och fan vet allt. Nå. DN-journa-
listen betraktar äldre människor som låter AI rita deras porträtt (sånt där larv förekommer nog hos folk från alla kohorter, vad man sett) och kommenterar medlidsamt:

Att vända sig till en maskin för att få sitt jag sammanfattat är så naket och sårbart och sorg-
ligt. Den projicerade hoppfullheten i att låta AI – som aldrig lyckats göra avbräck från en enda skönhetsnorm – skapa bilden av hur man vill vara, eller åtminstone uppfattas av andra.

En människa som levt större delen av sitt liv i en analog värld har vissa svårigheter – det är inte konstigt – att hänga med i den tid som för tillfället är "modern". Det har hänt förr, och kommer att hända igen. Fyrtio–femtioårsslynglarna kommer om några decennier själva att bli ”omkör-
da” av än ballare och snabbare teknik, förbanna sin egen långsamhet och andra förändringar de inte kunnat föreställa sig.

Många av oss stackars gamla vet i alla fall vad avbräck betyder.

fredag 13 november 2026

Vill man finna kraftfulla uttryck får man söka sig bakåt i tiden

Ibland vill det sig inte. Som igår när jag försökte konstruera en text av tja, vad ska man kalla dem? Jo, delkomponenter, som inte gick att få ihop på nåt vidare meningsfullt vis. Bristen brukar vara typisk för en fabulistisk (se där! ordet finns inte) person med alltför egen fantasiförmåga. Och ”egen”, i föregående mening, brukar inte beskriva bra egenskaper, utan något udda på ett störande vis. ”Du är allt bra egen”, brukade min mor säga.

Det var varken berömmande eller dömande, men rätt så adekvat, kan man tänka så här nästan tre kvarts sekel senare: ett vänligt klagomål på en bråkig unge. Utan att ha det minsta på fötter törs man ändå gissa att uttrycket är ett av de tusentals som försvinner. Men vänta, AI skriver på ett vackert vis om de som är ”lite egna”, att det mestadels avser ”något positivt" om deras "personlighet eller stil”. Tack för det, konstgjorda intelligensen.

Här hoppar jag plötsligt fram och tillbaka mitt i pågående text: Ser nu att jag i första stycket påstod att "fabulistisk" inte existerar: det var delvis fel. Slår man i alla tre stora ordböckerna får man åtminstone napp hos den äldsta (typiskt), för där finns substantivet fabulist. Beläggen är från 1780 till 1900, drygt. Det betyder (inte svårt att gissa) ”en som skriver fabler”. Men det är ju inte sant i detta fall, gallimatias verkar lämpligare.

Varför kändes då ordet så passande, inifrån ens själ, liksom? Jo, antagligen förväxlade jag det med rabulist. Eller åstadkom en kontamination, grammatisk term för sammanblandning av synonyma eller besläktade uttryck (Wikipedia). I SAOL och SO beskrivs rabulisten som ”folkuppviglare, politisk bråkmakare”. SAOB ger, i kraft av sin ålder, aningens mer märgfulla synonymer, bland dem ”lagvrängare”.

Rabulisten har innebördssläktskap med ”rabies”. Det, i sin tur, betyder ”raseri, galenskap”. Cirkeln är sluten: raseri är vad man känner vid betraktandet av det samtida modersmålet.

torsdag 12 november 2026

Vi surproppar kan förvåna omvärlden med en oväntad optimism

Tänk utanför boxen, sa man förr, när svenskan började en långsam drunkningsdöd med hjälp av ord, hela inlånade uttryck och fraser, på originalspråket engelska eller ord-för-ord-översättningar. Utanför boxen var det: ett annat perpektiv, skruva på ditt gamla vanetänkande.

Vi vanepessimister får klä skott för allt ont, så har det varit sen jordens början. Hur har vi kunnat bli annat, fostrade som vi är med ”ett glatt humör är mer än pengar, jag är den glade vandraren”, och ”om du ler mot hela världen, ler hela världen som ett solsken mot dig”. Optimistterrorn startade tidigt i form av hitlåtar.

Samma år (1959) kom sången ”Den som glad är” (Original: ”Everybody loves a lover”) ut med den tidens främsta kvittertrallare: Alice Babs, Siw M och Lill-Babs. Kan sånt sätta annat än spår? Sen ett par dar har en sån där hjärnmask man ibland råkar ut för sjungit ”Säg mig vem tycker väl om en pessimist?” inne i skallen. Så är det: go och gla’ ska mänskan va’.

Nu ska här vridas på ett uttryck som en författare hasplade ur sig i ett kulturprogram: ”Det här är ju rätt uppför min gränd”. Ordagrant. Sammanhanget var att ett par författare beskrev vad de tyckte om några nya böcker. Vi som är tränade på att sura och väsa ”detta har varit i säck innan det kom i påse” slår upp engelska ordböcker för att se om svaret finns där.

Oss optimister emellan
”Right up my alley” betyder ordagrant "precis upp i min gränd", men lika gärna ”mitt i prick, helt i min smak, som klippt och skuret för mig, precis min grej”. Hur vrider man en sån åter-
kommande vetskap ur det tråkiga greppet? Jo, genom att dikta på engelska. Så här skrev jag: ”My nearby deli is right up my alley”. (Bakgrund: ”Deli” är också en larvig språk-
stöld och betyder enligt SO: ”enklare restau-
rang med lättare rätter” eller ”butik/ butiksavdelning med delikatessvaror”.)

Hur översätter Google Translate en sån dikt som min, undrar man. Jo, rätt snyggt, faktiskt: ”Delikatessbutiken i närheten faller mig precis i smaken”. Men om jag nu använder det engelska uttrycket på samma sätt som författaren kan det bli ”Jag handlar i en deli som är rätt uppför min gränd”. Antagligen skrattar ingen mer i hela världen åt sånt, men dylika trick kan i alla fall få mig att dra på smilbanden – mitt i världens mentala betongöken.