Från den artificiella smartskallen kommer ibland hjälp, ibland stjälp

AI lägger sig nästan alltid i. Sbråks blogganteckningar har varit fulla med citat och jag har inte alltid skrivit ner ursprungsställena. Förr gjorde det inget, återgav man ett exakt citat i sökrutan blev första Googleträffen den sida man hämtat det från: Wikipedia eller andra sajter.

Nu ”svarar” AI först och blandar sig i diskussionen! Lyckligtvis återfann jag några rader från Wikipedia (betalar f ö varje månad till W som ännu har högre ”sanningshalt” än AI-babblet), det gällde ett svar på frågan om foge-s:

Foge-s eller binde-s är de s som utgör interfix, det vill säga läggs in i fogarna mellan sammansatta ord i svenskan. Till exempel dagskassa är ett ord med foge-s. Det finns några grammatiska regler, men det finns också gott om undantag.

Vid försöket att sammanfatta alla citat jag samlat på mig blev det rörigt. Vill gärna anklaga AI för det, som i och för sig inte är här och kan försvara sig (vad lever vi i för värld som kan få en att hitta på såna skämt?). Eftersom jag tjatade på i sökandet, svarade AI vid ett tillfälle med följande hjälpsamma rader:

Diskussionen du söker ägde rum i Facebookgruppen Finords-Akademin. Där lyfte en medlem irritationen över att många reportrar och nyhetsuppläsare säger "krigsföring" i stället för det korrekta "krigföring".

Dessutom citerar AI (och lär sig förhoppningsvis något själv därvid) ett kommentarsfält till inlägget ”Många reportrar och nyhetsuppläsare säger ’krigsföring’ och skriver att till det ”påpekade medlemmarna" följande:

Det språkliga felet: Det heter enbart krigföring och krigförande. Ordet ska inte ha något binde-s (likt ord som krigsskepp).
Språkhistorisk beläggning: En medlem som kikat i en gammal upplaga av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) från 1923 konstaterade att alla avledningar av ordet "krig" där konsekvent börjar med "krigs-",  förutom just krigföring.

Sen gör AI en summering som är lika bra som den låter larvig: Reaktioner: Flera i gruppen delade uppfattningen att det är störande när professionella journalister och nyhetsankare använder det felaktiga uttrycket i sina sändningar. 

Ledsen över längden på detta inlägg en så vacker och varm pingstafton, men det är svårt att inte drabbas av hänryckning när man som avslutning söker information om ”Finordskademin” och får detta svar av samma intelligens som nyss citerat akademin i fråga:

"Finordsakademin" avser sannolikt Försvarshögskolan (FHS), som är Sveriges främsta akademi och lärosäte för studier inom krig och krigföring. De bedriver forskning och utbildar officerare samt civila i ämnen som sträcker sig från traditionell militär taktik till modern hybridkrigföring.

Det finns anledning att se upp med AI som har olika svar på samma fråga varje gång. Ibland för att AI-n lärt sig något, ibland för att den snackar skit.

Går allt söderut, västerut eller går det åt fanders och helsefyr?

Ack, dessa äldre som håller på och fjantar sig med petitesser (ironi igen, det är bäst att vara tydlig)! Informanten M började åter morra ur soffan när en reporter för åttisjunde gången (inte samma reporter, här avses skrået) sa krigsföring. Detta foge-s som inte ska vara där kommer framtiden att skita i: mitt stavningsprogram i Word – ganska så noga annars – tycker också att det är en baggis.

I det dagligdagsa (jamen så kan man väl inte böja ordet!!!) googlandet skrev jag i sökrutan – visserligen med en dåligt, nästan felaktigt formulerad fråga – bara så här: ”varför foge-s i krigshets men ej annars”. Men som hela jordens menighet antagligen erfarit, viftar AI med handen först – som de där duktigaste skolkamraterna man ogillade. Inte nog med det, AI näpste mig med sin maskinmässiga kunskap och sa:

Söderut? Bild Mariah Hewines, Unsplash

Det verkar finnas ett litet missförstånd i din fråga gällande det grammatiska ordet "foge-s" (som egentligen stavas fogas, vilket betyder att något läggs till eller sammanfogas). Om din fråga syftar på varför ord och begrepp ofta fogas till när det råder krigshets, handlar det om psykologi och retorik snarare än grammatik.

Även om man måste förstå den artificiella intelligensen – en korrekt, men kanske lite ledande fråga hade lytt ”Varför heter det krigshets men inte krigsföring?" – så svarade ändå AI god dag yxskaft. Foge-s ("grammatiskt ord?") är bland oss homo sapiens synonymt med binde-s och stavas ”egentligen” inte fogas.

Från den konversationen gick allt söderut, som amerikanerna säger, medan britterna går västerut. Som svensk säger man åt pipan, skogen, helsefyr med flera uttryck. Vi håller på att lära av varann, AI-n och jag, men åtminstone en av oss blev uttröttad samt vimmelkantig.

Vad säger det lånade uttrycket ”must-haves” om friheten att välja?

Ett s k detaljhandelsföretag lockade med erbjudanden i ett mejl, i ämnesraden stod ”Upptäck sommarens must-haves!” En översättning av begreppet är ”sådant man måste ha eller skaffa”. Mejlets måste-ha-grejer var grillar och tillbehör, ryggsäckar, badleksaker, solstolar, med mera.

Får väl avslöja att ett importerat uttryck som ”must-have” retar gallfeber på mig. Det har funnits länge i likande tappning och man har kunnat höra vuxna kvinnor – när något förtjusande plagg eller andra ting presenterats – med barnslig stämma utropa: ”Vill ha!”

Språk är inte bara språk: ord, meningar. Engelska, i just detta fall, bär med sig livsstilar man kan ha åsikter om. Vilket sker nu. Förvånansvärt många anpassar sig och använder villigt vilka larviga uttryck som helst. För att inte tala om andra trender, t ex nämnda must-haves. Bloggen övergår i detta nu till modeblogg. En vanlig tv-tittare häpnar över programledares och liknande gruppers likriktning. Efter kantigt assymmetriska klippningar har de sen en tid (gäller mest kvinnor) längre hår och samma slags ”långa lockar”. Hårfärgen byts allt oftare.

De sitter inte stilla och läser nyheter utan paraderar som på en catwalk i allt flådigare kreationer. Stilettklackar hör till dessa promenader, eller de påbjudna höga stolarna att sitta uppspetad på, särskilt i diskussionsprogram. Nu har har skorna börjat bli s k sling-backs, otroligt långa och spetsiga med en – så ser det ut – felställd klack med placering mer åt mitten av foten. Lite 1700-tal, eller vad händer? Undan går det, har inte på långeliga tider sett så många sling-backs i kanotstorlek.

Försvinner gör långa, fluffiga halsdukar till förmån för nya detaljen miniscarves, knutna i strypstil. De ser ut ungefär lika käcka ut som mäns variant på slips: flugor. Mig får de att minnas barndomens blåvingedräkt (50–60-talen). Knytningen var extremt viktig, de två ändarna skulle peka rakt åt höger resp vänster. Var det inte då man började tänka att man skulle göra som man ville när man blev vuxen?

Allt detta kom farande vid åsynen av begreppet ”must-haves”.

Och här är mer från skrivpulpeten

Överraskningarna är många i språkförändringsbranschen. Man lägger märke till ett och annat då och då, men kan kanske inte genast skriva ner exemplet i fråga. Därefter glömmer man det.  I dag var det tvärtom: jag satt redan vid skrivpulpeten och kunde snabbt knappa in det!  

Pulpet, Hallwylska museet

Bekant för äldre är att det ”att” som försvunnit ibland dyker upp på ställen där man själv aldrig använt det. Nästan alla har vant sig vid ”han kommer landa klockan åtta”, utom några som för sig själva kvider ett tyst ”kommer ATT landa” .

I dag sa en ung journalist: ”De önskade att använda sig av mer hållbara produkter”. Där är vi också några som korrigerar inombords till ”de ville använda sig av…” Här har vi antagligen att göra med den kända hyperkorrektion som Wikipedia säger ofta har ”en sociolingvistisk dimension då det många gånger handlar om språkbrukare som formulerar sig i kanaler eller kontexter där de känner sig osäkra”.

Häromdagen hörde jag en radioprofil få till en liknande klassiker genom att använda gammal verbplural för ett entalssubjekt: ”Näringslivet kräva dessa förmågor”. Bekant i genren blev Ikeas julreklam för ett antal år sen: ”Tomten äro smålänning”. 

Kuriosa: Jag ville kolla vad SAOL säger om adverbet ”rentav”: skrivas ihop eller isär? SAOL skriver exakt så här: ”ibl. två ord till och med”. Det lät riktigt skämtsamt för att vara en ordbok, men SO klargjorde saken: ”(äv. två ord) faktiskt (till och med)”. Så här alltså: det kan skrivas ihop eller isär och betyder ”faktiskt” eller ”till och med”.

Ännu roligare är den artificiella intelligensen som svarar på frågan om hur ihop och isär skrivs: Frasen "i sär" ska skrivas isär. Det skrivs alltså som två separata ord. Men AI är ödmjuk och har ett tillägg: AI kan göra misstag, så dubbelkolla svaren.

Spinoff med högt och lågt, chans och risk samt oönskade vinster

Ett av de uttryck som var med och banade vägen för förtjusningen i att använda engelska i stället för svenska är ”spinoff”. Jag minns det väl eftersom jag då inte börjat bli på min vakt: invasionen av lånord var i sin linda. Wikipedia säger så här om ordet:

Spinoff (engelska: spin-off), även spin-off eller spin off, är en form av avknoppning av något kulturellt fenomen med utgång från det ursprungliga.

”Avknoppning” är kanske förhållandevis nytt även som svenskt ord, möjligen konstruerades det som översättning till ”spinoff”, vilket i så fall inte var någon dum idé, avknoppning går lätt att förstå för en svensk. Ändå satte sig ”spinoff” i min vokabulär, förmodligen p g a att det (utanför företagsbranschen) användes i den våldsamt ökande underhållningsindustrin. Ordet blev välkänt genom mängden ”avknoppningar” som skedde från populära tv-serier och filmer.

Varför dyker denna diskussion upp nu, kan man undra. Jo, egentligen bara för att inläggen i Sbråk alltid genererar (alstrar, frambringar, skapar åstadkommer) nya idéer från dag till dag: spinoffs! Odds gällde det igår. Och det vore enklare att tala om ”hög eller låg chans att förlora”. Men stopp och belägg, ett tag!

”Chansen att förlora”: med en sån fras borde en stor stoppskylt följa. ”Chans” är förenat med en positiv känsla och därför hoppar många med äldre svenska ”i botten” högt om de läser/hör: ”chansen att få cancer är…”. I de tre stora svenska ordböckerna förklaras ordet ”chans” som ”möjlighet till lyckat resultat t.ex. framgång, önskvärd utveckling eller dylikt” (med lite olika formuleringar). Är sannolikheten för att drabbas av sjukdom hög, talar man om ”risken”.

Nu en gammal och sann historia: Jag har aldrig gillat tävlingar med djur, trav, t ex. Men föll till föga när informanten A skulle till en travbana och sa: ”Äsch, sätt en femma på XX” (hästens namn). A återkom med tjugo kronor (det var länge sen, som sagt). Eftertankens kranka blekhet drabbade mig och jag ville inte ha pengarna. Då sa A: ”Den som spelar riskerar att vinna”.

Det finns problem med höga och låga odds liksom högt och lågt IQ

Gäller det viktiga nyheter är vadslagningen där: Felicia klättrar i oddsen – ”en magisk leverans”. Så löd en rubrik ur pressen, här en annan: ”Hon har dessutom klättrat några pinnhål på oddslistorna och tippas nu kunna ta en niondeplats”. Men det finns andra angelägna frågor i denna tid då många stora skeenden (ja, det var ironiskt menat) beskrivs i oddstermer. Ett politiskt exempel är ”Kungen av norr” pekas ut – oddsen rusar.

Det handlar om, enligt en tidning, hur ”brittiska medier spekulerar om flera möjliga utmanare till landets krisande premiärminister. En av dem har rusat i oddsen de senaste dagarna”. Den som kallas ”Kungen av norr” är Andy Burnham, borgmästare i Manchester.

Medier ska akta sig för att använda ordet ”odds”. Det gäller, dock och exempelvis, inte journa-

lister som rapporterar om trav, de känner till oddsens hårda verklighet. Höga odds i spel och dobbel betyder att någon/något har mycket låg sannolikhet att vinna.

Tar vi den omvälvande händelsen Melodifestivalen så klättrade alltså Felicia nedåt. Hennes chanser såg m a o större ut ett tag. På oddslistorna. Likaså har Manchesters borgmästare rusat nedåt i oddsen. Men står det  ”rusar i oddsen”, tänker sig de flesta att det rusas uppåt.

På samma sätt luras vi av uttryck som ”låga” respektive ”höga” odds, eftersom de två adjektiven felaktigt omvandlas till ”dåligt” och ”bra” i våra hjärnor. Fråga gärna undertecknad. Oddsen är något man måste lära sig när man har "låg IQ", som Trump säger om folk han ogillar.

Hans egna ”kognitiva” test finns f ö beskrivna här och där och det går säkert att hitta hur man själv ligger till i dem. Presidenten använder slangordet ”ace”, och har enligt utsago ”aced” tre såna test. Betydelsen lär vara att man endast har A, stora A, som resultat. Nu hamnade Sbråk-

bloggen lite vid sidan av det huvudsakliga ämnet: oddsen för detta är oerhört låga.

Är det hans egen hund eller hans egna hund? Proffset svarar

Vad gäller det insmygande engelska språket är det ingen baggis som sker. Folk blir inte jättebra på engelska för att de, som undertecknad, stoppar in idiomatiska uttryck och tillfälliga slang-

diton lite hipp som happ. Svenskan (bl a) blir lidande: många vittnar om problem och suckar: ”vad säger man nu igen på svenska?”

En kompis (i ”ord- och språkbranschen”) sa häromsistens att han inte längre klarar av vanliga svenska prepositioner. Osäkerheten växer m a o. Dessutom la han till något mycket bekant: det är svårt att finna stöd hos språkvetare. Och visst, man måste vara en sten om man inte fattar problemet: vad ska de säga? Vi lever i en centrifug och språk är bara ett av alla mänskliga (och omänskliga) företeelser som byter färg, innehåll och utseende stup i kvarten. 

Bild Mariana Brás, Unsplash

Det jag skulle önska av dem jag kallar språkproffs är i alla fall – svårt som det är – en blick framåt. Hur ska vi egentligen förhålla oss när något som är bland det viktigaste vi har, glider oss ur händerna? Lyssnade på senaste avsnittet av P1:s Språket: ”Språket vi stör oss på i medierna”. (Parentetiskt vill jag tillägga att jag aldrig stör mig på något, däremot störs jag av mycket).

En man som ringde programmet ansåg det vara fel att säga ”min egna bil” (när man har lärt sig att det heter ”min egen bil”).

Experten svarade att ”den här varianten med min egna säng … håller på att vinna lite mark på bekostnad av den andra”. Sen kom en ganska lång grammatisk förklaring till varför (eventuellt) ”varianten” uppkommit: ”egna” ska inte passa in i vanliga svenska mönstret för adjektivböjning och därför anpassas ”varianten” efter detta.

Proffset kallar det som sker en ”normkonflikt” – folk har ju i långa tider lärt sig att ”min egen hund” är rätt och ”min egna hund” fel (Words stavnings-

program håller med). Som journalist, t ex, bör man ”försöka följa språkvårdens rekommen-

dationer”, säger experten, men avslutar med att ”det här ju inte så allvarligt”. Åter igen, språ-

kets flaxande liv är ett jättedilemma, men man kan ändå önska mindre tugg om ingenting.