Är seniora experter skickliga, gamla eller ålderdomsforskare?

Povel Ramels låt om att ”det är dom små, små detaljerna som gör’et”, slår en stundligen och dagligen. Ta ett litet mellanrum, t ex, ett mellanrum mellan två ord, något från tiden när sär- eller hopskrivning ännu spelade roll.

De gamla, i förstone roliga, exemplen med den ”bruna håriga sjuka sköterskan”, är nu uttjatade, men kolla fler ”roliga särskrivningar” (under just den rubriken) på ”Huvudsidan.se”. Hur komiska de än blir hjälper det föga mot en numera avdöd känsla för när ord ska skrivas ihop eller ej. Det går inte att förklara för barn och unga, eller vuxna, att man kan avgöra saken beroende på hur ordet uttalas (gäller förstås främst dem med svenska som modersmål).

Läste nyligen en för mig ny variant: någon kallades ”seniorforskare” utan att vara en person som forskar om/på seniorer! När de första bilderna dök upp på folk med ”seniora” yrkestitlar, och man såg att de kunde vara i 20-30-årsåldern, satt man där som ett frågetecken.

Det visade sig att engelska ordet ”senior” kan betyda ”erfaren, kompetent” eller vad vet jag. Då gick det att acceptera titlarna, om än motvilligt. Men så kommer då ”seniorforskare” och sabbar den gamla (seniora?) sär- och hopskrivningsidén. AI, som inte talar med enbart kluven tunga, utan många fler, skriver:

En seniorforskare är en disputerad forskare med omfattande erfarenhet (ofta minst 5 år efter doktorsexamen) som uppnått hög vetenskaplig skicklighet och ofta agerar forskningsledare.

På annat ställe särskriver samma intelligens titeln, ”senior forskare”, och jämställer de båda vad gäller stavning: den erfarne med den som forskar på äldre! Desto roligare då att finna en hel räcka inlägg från folk med icke-articifiell intelligens och som skriver i avdelningen Språknör-

darnas Högkvarter på Facebook. Som senior vill man, från botten av ens hjärta*, tacka alla dessa ännu levande människor.


*Oj, nu skämtade jag visst igen, ”from the bottom of my heart” heter ”från/ur djupet av mitt hjärta”. AI anser att det heter ”från botten av mitt hjärta”. Låter inte så bra på svenska. I ens barn- och ungdom sa folk att något var ”botten” när det var dåligt.

Det vore en allmän välgärning att inte forcera språkförändringar

En av dem som brukar citeras i denna blogg är Anders Svensson, chefredaktör för Språktid-

ningen. Han skriver även krönikor i DN: de är någon gång intressanta, men ofta störande 

p g a den våldsamt liberala språkhållningen. Undertecknad fortsätter på den motsträvigare vägen: ändras gör språket, men det är inte nödvändigt att gå bakom och skjuta på ”nyheterna” så att de rör sig fortare. Men det gör ju även Svenska Akademien, och det är sedan länge tydligt att man har de tyngsta "experterna” emot sig. I sin senaste DN-krönika hade A S (eller om det var en redigerare) skojat till ingressen, som löd:

När verbet ”att driva” blir substantivet ”driv” är det lätt att uppfatta svenska språket som på drift. Men det finns ingen orsak till drev, menar Språktidningens Anders Svensson.

En yngre släkting kommenterade något jag sa på följande vis: ”Nej, nu driver du!” Det lät jättekonstigt, men på stubben kan man räkna ut att det ingår i nya trenden ”skippa objekt efter verb som haft såna”. A S, frejdig tillskyndare av nymodigheter, skriver i krönikan:

På senare år har bruket av driva förändrats. Där äldre tenderar att använda verbet med objekt – som i ”Driver du med mig?” – slopar många yngre objektet för att uttrycka samma sak: ”Driver du?”

Som om det inte vore nog, puttrar han vidare med: ”När driva väl befriats från objektsbördan underlättas klivet över till det nybildade substantivet driv (skämt)”. Han påminner även om det numera etablerade ”lämnar” som uppträder utan något objekt som förklarar vad som lämnas. Det antas vara underförstått. Till de nya objektlösa verben hör även ”avlossar”, berättar han, i hockeysammanhang betyder det ”avlossar ett skott”.

Ett långsammare förhållningssätt till de här förändringarna är något att stilla bedja om. Den som specialintresserar sig för saken (jag, i detta fall) har inga svårigheter att uppfatta de nya ”trenderna”. Och det är kanske löjligt att värna om andra när det gäller de här snabba vänd-

ningarna, men krönikans sista ord klingar såväl kluvna som aningens von oben:

För den som däremot inte har koll på sammanhanget och det underförstådda objektet kan det bli svårbegripligt. Men det är också typiskt i ett läge när betydelserna och språkbruket är på driven.

Skillnad på skämtsamma kommentarer och flinande översitteri

Dags att riva av plåstret, tänkte jag, men inom en tusendels sekund kom undringen: Vad är det för uttryck? Nu går sånt här aldrig att kolla riktigt, men man kan nog sätta ett par spänn på att det är ett i grunden engelskt uttryck. AI säger visserligen: ”Ja, riva av plåstret är ett etablerat svenskt idiomatiskt uttryck". Det tror jag vad jag vill på. För AI lägger till det något skumma: ”Även om det är vanligt på svenska, är det en metafor som även existerar på engelska." Ja, tänka sig så mycket som existerar på engelska.

Men nu struntar vi i det och går till avrivningen av plåstret. Med det avses mitt fortsättande av ”korrekturläsningen” jag utförde på ett enda avsnitt av P1:s Spanarna. ”Cliffhanger” (jag använder det själv på skoj, eller ”klipphängare”) tycks vara så vanligt att det blivit svenska. Jäpp, så är det. Ordet togs in i SAOL och SO i år. En jädrans tur att ordböcker ligger på nätet eftersom svenska och engelska nu samsas i det som kallas ”svenska ordböcker”.

Detsamma gäller fler uttryck som spanarna använde: ”cred/kred” och ”creddig/kreddig”, t ex, där SAOL har samtliga, SO några varianter. De ballaste spanarna sa också saker som ”fet cred” och ”pusha en låt”. Detta verb, ”pusha”, finns i båda de moderna ordböckerna, men verkar inte betyda ”knuffa” – eller ”tryck”, som det står på engelska dörrar – utan ”driva på” samt ”stödja och uppmuntra” eller ”skapa intresse och göra reklam för något”.

Mig retade mycket mer än ovanstående, men det beror väl på egen känslighet. Vid sidan av kommentarer om ”häftiga” innelåtar med videor och kända upphovsmän skrattade man åt titeln på en skådespelares bok, ”Och vinden viskade mig så förtroligt”. Margit M levde 1902–1996, och hennes biografi utkom 1987. Det innebär alltså att hon skrev boken och läste in den själv vid 85 års ålder.

”Kulturprofilen”, en av spanarna, sa att titeln möjligen var ”en red flag” som ”kan antyda dålig prosa”. På nåt sätt är det översittaraktigt att flina åt tidigare generationers ansträngningar och språkbruk. Vi står alla inför såna bedömningar en vacker dag och bör lära oss veta hut. Red flag finns i alla fall inte i svenska ordböcker än. Vid sökning på uttrycket ställer SO en kul motfråga: "Inga träffar på red flag. Menade du nödflagg?” Ja, det tror jag faktiskt att jag menade.

På Star Wars-dagen härmar man essen och firar även stjärnorna

Dart Vader och några Stormtroopers. Bild Lilia Carlugher, Unsplash

  
”Forsätter i morrn”, skrev jag igår, men så blir det inte. Tidsplaner och dito löften är påverkade av den allmänna slappheten. T o m presidenter för stora och fria länder brukar förutskicka tids-

scheman som lovar att något ska ske inom 24 timmar, men det utlovade händer inte och åren går, ett par dar kan bli till ett par månader, och så vidare.

Och sbråkbloggaren följer i de stora stjärnornas spår. Apropå andra stjärnor än de rent politiska är det faktiskt Star Wars-dagen i dag. Bara det. Återkommer med vredgade exempel hämtade ur mediemänniskornas fatabur.

När gen X pratar lika häftigt som gen Z blir det svårt för boomers

Inga brasklappar, skrev jag i går. Mja. Har man åsikter om andras språkbruk är det trots allt en del brasklappande man får ägna sig åt. Det kan annars framstå som övermaga och förmätet att liksom lite vänligt berätta om vad andra förstår och inte. Sånt är både omöjligt och dumt.

MEN. Och det är ett stort men: I min omgivning finns rätt många personer ur den s k boomers-generationen som är vänner, bekanta, släktingar. Bloggens informanter ofta. Dessutom går det att få viss hjälp av informant-representanter från generationerna X (nämnd i går), Y (födda 1981–96) och (födda 1997–2010).

Den ”kulturprofil” som omtalades i förra inlägget hör till generation X och talar gärna som en gen Z-person. Med tanke på hjälpen av ovanstående informanter samt det faktum att viss tid varje dag går åt att rota i/notera samtidens språk i medierna, vill jag blygsamt påstå att jag fått viss kläm på vad folk i allmänhet, särskilt de ungefärligen jämnåriga, anser vara svårt att förstå.

Nu några fraser och ord som två av ”spanarna” bidrog med. En kommentar från ”kultur-

profilen" löd: ”backdoor bragging kallar vi det där”. Frasen betyder ungefär ”förklätt skryt”. Intressant nog sa samma person senare det ordagranna ”det som är botten i dig, o s v”. Som

är en rad ur en Gunnar Ekelöf-dikt, och utan någon förklaring, låter lite frontdoor bragging...

Detta enligt mig som just berättade att även jag kände till den, men är högfärdig nog att inte tro att den hör till vanlig allmänbildning. De två balla spanarna talade om ”gen-Z-hand-screamen” (man för upp händerna framför munnen och det lär betyda att man ” skriker tyst”), "jazz-hands" (en likande rörelse) och så var något cringe: ”jag blir lite cringe”. Men det blir inte jag (cringe=pinsam) utan mer förbenad och fortsätter i morrn. "Gen Z" uttalades f ö på engelska, det låter [djenn-dsii], ganska svårtolkbart.

Generationen efter ens egna ”boomers”, gen X, stör mer än gen Z!

Brasklappar är ofta fega om än välmenta, men just i dag påbörjas, utan lappar, en korrektur-

läsning av P1.s Spanarna, i min egenskap av en som tillhör ”boomer-generationen”. Allt detta låter lite töntigt, men hur ska man hantera en töntig värld?

Alltnog, generationerna har namn och återfinns på Wikipedia samt hos oraklet AI. Min egen, ”baby boomers” (födda 1946–64), förkortas ”boomers”, och används vid sidan av de tidigare ”köttberget” och ”jätteproppen Orvar”. Man ska inte klaga, före oss fanns förlorade, krigs- och tysta generationerna. ”Köttberg” beskriver egentligen vår grupps välmående ganska bra.

Sen kom, enligt den som hittade på saken, generationerna X-, Y-, YZ och Z (som mer får boomern att tänka på bilars gamla länsbokstäver). Generation X (1965–80) har kallats ”ironiska”, vilket är konstigt för samma boomer: det var ungefär med den som ironin dog. Det framgick av ”humorprogram” som skapades av gen X. För att förbereda läsaren anammar jag engelska sättet (finns det andra?) att skriva och kallar dem födda 1997–2012, gen Z.

Det blir som vanligt, bloggens inledning tar så stor del av utrymmet (´hos en anständigt lång text) att själva handlingen skjuts upp till morgondagen. Så mycket kan dock sägas att den som får flest fiskar varma är en person ur den s k ironiska generationen. Det är nog inte hennes ”fel” att hon är svår att förstå (fan, en brasklapp, och jag måste än en gång påminna om hennes braiga intervjuer med författare), men i ett program som Spanarna kanske lite hänsyn bör tas till dem som inte lever större delen av sina liv i serier ”man bara måste se”, bland rappare, i filmhistorien eller Youtubes virala värld.

Det händer att man blir sugen på något jättegott, men ”craving”?

Craving 1) Bild Jonas Kakaroto, Unsplash

Craving 2) Bild Tetian Bykovets, Unsplash

Man är förstås inte språkarg oavbrutet, och en del felsägningar – som vi uppenbarligen alla åstadkommer ibland – är riktigt roliga.

En person (intervjuad i radio) sa att han på besök hos någon hade med begärliga saker, vilka det nu var, och dessa ”gick åt som stryk”.

Det krävdes inte mycket för att förstå hur misstaget gick till, i hans hjärna kolliderade helt enkelt två uttryck: ”gå åt som smör i solsken” och ”ha en strykande åtgång”. 

Resultatet hamnade i kategorin ”lyckade och/eller skojiga språkfel”, med andra ord. Vårt dagliga talspråk – för att nu inte nämna reklamens ordval – är det ofta värre med. 

Dagens svenska är bemängd med engelska som släpps ner godtyckligt (random!) i språket: En hamburgerkedja inleder sin lilla reklamfilm med meningen ”när du får craving”. Det betyder ”när du blir jättesugen på något (gott)”. Möjligen retar denna slappa språkanvändning under-

tecknad mer än mycket i genren.

En annan (nu välkänd, tyvärr) styggelse är den en kritiker yttrade om nyutkommen musik: ”albumet växer på en”. Det gör det förstås inte. Uttrycket är engelska, ”it grows on you”, och inte så hemskt som det låter, utan betyder att man gradvis börjar gilla nåt (man kanske inte tyckte om i förstone). Förmodligen är de flesta glada om inget alls växer på dem.