Man är primärt och de facto inte ensam som sengångare i 28°C

I en notis kunde man läsa ”Två personer saknades initialt efter en båttur”. De återfanns senare, vilket även stod i notisen, och det var väl därför reportern valt att skriva ”initialt”. Men ändå. Ordet ingår i den nya arsenalen av – vill jag kalla dem – byråkratord. ”Inledningsvis”, skulle passa här. I andra fall ”från början”,

Men det är lögn i fanken, som folk sa i min hemstad, att låta bli initial. Och primär. Och de facto. När man säger eller skriver, exempelvis, ”den primära orsaken”, menar man ”huvud-

orsaken”. Och en mening som ”primärt anser jag”, kan lika gärna formuleras ”i första hand anser jag.”

Söta men slöa. Bild Stefan Laube, Wikipedia

En favorit-knäppis är ”de facto”. Som i en text från TT: "Detta är de facto en nerskärning". Det betyder ”i själva verket”. Ännu mer talspråkligt kan man säga ”faktiskt”. Eller ingenting alls: "Detta är en nerskärning". Visst kan man få för sig att dekorera språket med tvivelaktigt glitter (jag är de facto skyldig till det ibland). Men det där ”skriva så de flesta förstår” är väck med pusta (Som Borta med vinden inte heter på norska, utan Tatt av vinden).

Det är mycket att reda i. Som jag själv aldrig skulle säga eller skriva. Varför? Jo, ta reda på det blir en uppgift för en senare – eller jättetidig – timma, fast den senare 

(alltså jättetidiga) nog inte blir aktuell p g a den egna personligheten. Som inte hoppar upp på morgnarna.

Och tiden på dagen har att göra med den pågående temperatur som får de flesta av oss att bli sengångare.

Läs om det faktabaserade perspektivet på bostadsmarknaden!

Trots viss brist på positiv eller poetisk läggning tänkte jag börja dagens epistel med en strof (av fem) ur dikten/sången ”Uppmuntran”, skriven av Wolf Biermann 1968:

Nej, låt dig ej förbittras

i denna bittra tid,

för grämelsen den bygger

ett galler runt omkring dig,

och makten klarar sig.

Då kör vi. I SAOL finns fyra olika ”positiv”: 1) adjektiv; jakande, bekräftande, gynnsam, värdefull, verklig, påtaglig, större än noll. Därefter kommer 2) substantiv; fotografisk bild där mörka och ljusa partier är som i verkligheten. ”Motsatsen” till ”negativ”. Och så 3) substantiv; mest i äldre tid bärbar mekanisk orgel spelad med vev. Slutligen en grammatisk term 5) grundform i fråga om komparation t.ex. stor [större störst].

Tillbaka till gårdagens hyperintressanta ”positivism”. Frågar man på det ställe man bör avhålla sig från att fråga på (AI), står där lite lättsamt (efter en utläggning om termens egentliga betydelse): ”Observera att ordet i vardagligt tal även kan användas som en synonym för en positiv och optimistisk inställning eller syn på tillvaron”.

Den källa AI (i alla fall, än så länge) redovisar är Synonymer.se. Men ingen av Akademiens ordböcker har med den innebörden. Om man inte avser den vetenskapliga termen bör man använda ”positivitet” som i SAOL beskrivs som: ”egenskapen eller förhållandet att vara positiv”.

Vad gäller de utlovade Facebook-språknördarna måste det första inlägget (skrivet av Mats L)

i diskussionen om ”positivism” citeras i sin helhet:

Ord som används fel är alltid spännande, särskilt i etablerade medier. Har på senare tid märkt att många använder ordet positivism i betydelsen ”att vara positiv”. ”Positivismen är stor på bostadsmarknaden” betyder ju egentligen att: ”ansatsen att använda ett vetenskapligt och faktabaserat perspektiv på bostadsmarknaden är stor.” Kul ju!

Ulrik F kommenterar det med ”snygg spaning” och sen kommer fler röster in. Från början var ambitionen att citera fler inlägg ur detta samtal, men ute- och innetemperatur visar i dag såna siffror att orken tryter.

Är man positivistisk p g a sitt vetenskapliga sinne eller vevandet?

Håller man sig utanför företeelser i den moderna världen bli man utanför (logik). Mina enda meddelandeställen är mejl, sms, Whatsapp och Teams. Inte mycket till sociala medier. Och, som berättats tidigare, inget kommentarsfält i bloggen. Det beror egentligen på att jag inte orkar höra eller läsa meningen ”Språk förändras förstår du. Över tid”.

Jag godkänner inte ”över tid” som är snott från ”over time” som betyder ”med tiden, efterhand” och/eller kanske nåt annat på svenska. Att språk förändras upptäcker jag varje dag, och skrattar inte ihjäl mig åt den hastighet med vilken denna ”förändring” sker. Utan särskild tanke ens från språkvetare, som snarare sätter högsta fart på den gunga språket är. Eller sparkar det i ändan genom att snabbt som attan och utan prut acceptera slang, nyord, lånord och liknande.

Det går att använda dem hur man vill i stt privatsnack, vilket sker i denna blogg. Men ska undvikas av dem som kommunicerar med läsare, lyssnare, tittare – landets befolkning. Nu tycker en och annan att jag saknar positivism. I och för sig helt rätt. Positivism ägnade sig Auguste Comte (1798–1857) åt. Snabbförklaring om riktningen från Wikipedia:

Fransk positivhalare, anno dazumal
Wikipedia

Positivism (franska: positivisme) är inom vetenskapsteori en ståndpunkt som menar att vetenskap ska grunda sig på "fakta", vilket enligt positivismen är kunskap baserad på sinneserfarenhet.

Lite som denna blogg, alltså (var god förstå när denna skribent är ironisk…). Nå, här kommer det inledande problemet åter: håller man sig utanför t ex Facebook, finns det en mängd upplysningar man går miste om. Det kan gälla dem från ens hemstads nostalgigrupp eller dem som gör eget surdegsbröd, virkar antimakasser, eller – främst! – Språknördarnas Högkvarter på Facebook.

Om det felanvända (törs jag säga) "positivism" för "positivitet" har de senare nördarna en tråd som ska citeras imorgon. Det kan även bli något om att ordet ”positiv” har flera, i förstone sett olikartade, innebörder, bland dem: ”mest i äldre tid bärbar mekanisk orgel spelad med vev” (SAOL).

AHA! Provokationer kan göra en förbannad, upprörd och ledsen

Efter gårdagens nästan poetiska utbrott (nej, jag skriver inte för någon skrivbordslåda och har aldrig gjort det!) blir det back to business som vi businessnissar säger. ”Ragebait”! Ytterligare ett ord av alla dem som en ordinär läsare av svenska dagstidningar förväntas känna till. I alla fall finns ingen svensk översättning till uttrycket i artikeln jag läste.

Wikipedia (den engelskspråkiga, som översätts inför ens ögon!) skriver att begreppet kommit ur ”clicbait , en term som använts sedan omkring 1999, vilken omfattar bredare innehåll utformat för att generera klick och inte nödvändigtvis ses negativt”. Nähä. Men det går undan i den digitala världen och W förklarar ”ragebait” så här:

Inom internetslang är rage-baiting (även rage-farming eller rage-seeding ) en manipulativ taktik för att framkalla upprördhet med målet att öka internettrafik, online-engagemang och intäkter, samt attrahera nya prenumeranter, följare eller supportrar.

”Ragebait” kom in, som det heter, på Språkrådets nyordslista 2025. Skummar man den gigantiska informationen kring detta inlånade ord förklarar en psykolog hur ”ilske-betet” fungerar: "Har du sett något på sociala medier som gjort dig irriterad? Kanske har en person uttryckt extrema åsikter eller sagt något som inte stämmer. Det kan vara en medveten strategi för att få dig att reagera".

Psykologen förklarar mer om mänskliga känslor som ”ilska, vrede” – ibland uppkomna ur en provokation. Hen fortsätter, och säger att ”vi människor har ett negativitetsbias i vårt tänkande”. Det betyder att vi dras mer till bilder, berättelser och annat som kan vara otäckt, skrämmande och upprörande.

Att vanliga dagstidningar publicerar den här sortens självklara sanningar som förklaras i långa texter för oss dumskallar (men inte översätter ragebait, t ex) – känns som ett ilskeutlösande bete(ende) i sig.

Att Henry James kan komma och överraska på blanka förmiddan!

Gamla texter kan vara svåra att läsa eller lyssna på – kanske inte så mycket för äldre, inte heller de som haft en ganska skral skolgång. Vi växte upp med ett vackrare språk omkring oss. Det håller jämnåriga till en själv oftast med om, de yngre skrattar lite överlägset som de alltid gjort.

Antagligen har det hållit på så sen tidernas begynnelse. Glömmer inte vad en romersk författare ska ha sagt (och som återgavs i radio, strax efter romartiden…) om ungdomens musik: att ”den skramlar så förfärligt”. Man måste påminna sig den saken, nu när all musik låter så tråkig. Om den ändå skramlade lite, kan man tänka i floden av mesiga melodier med jämntjocka texter om just inget särskilt. Allt låter likadant, som de gamle sa när man själv lyssnade på den fantastiska och nydanande musiken från 1960-talets Storbritannien.

Nu sänder P1 en sommarföljetong, När skruven dras åt, av Henry James. Den skrevs 1898. Jag lyssnar inte på den. Anledningen är dels en medfödd otålighet. Och dels har de senaste tre, fyra decennierna hjälpt till att mosa en del av oss med hjälp av informationserans skyfall.

Men när radion häromdan stod och gick, så där som den märkligt nog klarar av (stå och gå samtidigt själv!), var det några meningar som tog sig igenom köksslammer och den pågående tidens stumma och kompakta intighet. Inte för att jag minns orden eller meningarna, de var bara så vackra.

Bakom dem stod alltså en författare från 1800-talet, och en svensk översättare, Ola Klingberg. Den senare måste ha ett verkligt bra språköra – man hör det av ett par korta meningar som når en när man inte är förberedd på något utsökt.

Biff och potatis får man äta gratis* men beefen borde vara svindyr

”Livet forstås baglæns, men må leves forlæns." Orden är den danske filosofen Søren Kierke-

gaards, ofta citerade. Tacka för det, många borde inse att man ”förstår baklänges, men lever framlänges”. Som språkobserverare bli man egentligen varse detta faktum var dag. Och ändå…

 
Har skrivit tidigare om inlånade ordet ”beef”, men minns inte exakt vad. Nu hittar jag ett exempel på nätet, en ungdom som ”hade en beef” med sin lärare och skrev om saken redan 2009. Det är här Kierkegaard kommer in i bilden: jag håller som bäst på att leva livet fram-

länges, men om jag märkt så himla mycket från baklänges vete tusan.

Så här är det: beefen har varit mig bekant några år, men visar sig ha den funnits i svenskan bra mycket längre. Det här händer hela tiden med nykomlingsorden och är inte enda exemplet på egen långsamhet. Man måste också undra över varför inte denna ändå ganska nya ”beef” (vara osams/ha något otalt med någon) på svenska heter ”biff”.

Om engelska ordet ”beef”, i första hand ”biff, köttbit” heter detsamma – beef – när det betyder gruffa med någon, kan ju lika gärna vår "biff" heta "biff" och, precis som i engelskan, ÄVEN betyda att man är osams med nån?

Men idag blev det värre, i ett radioprogram med en expertgäst diskuterades potatisens historia. Här presenterades bl a två potatiskännare (X och Y) från förr. Reportern ställde frågan till gästen: ”om vi beefar mellan X och Y, vem har störst betydelse”?

Beefar mellan? Jag lyssnade igen, igen och igen. Och även om reportern sa biiifar, alltså med långt i, liknar det inget svenskt ord jag kan. Avsågs ”om vi ställer X och Y mot varandra, vem har störst betydelse”? Eller ”om vi jämför mellan X och Y, vem etc”? Det som är knivigt med att leva framlänges och därmed i nuet – det måste man några sekunder – är att om alla vi individer har olika innebörd för våra ord så blir det knepigt. Mest framåt, men även bakåt.

*Så ungefär började en av barndomens ramsor. Eller var det "kött och potatis"? Vid närmare eftertanke: "sill och potatis får man äta gratis!" Å andra sidan minns inte någon intelligens på nätet heller.

Är det en tillbakakaka, hämnd från Världsalltet eller vanlig karma?

Det spelar ingen jättestor roll, egentligen, men beror på dagsformen, som man säger nu för tiden. Vissa dagar känns det tråkigt att ständigt snubbla på förargliga nya lånord och alla knasförkortningar. Den som främst läste, lyssnade och tittade på gammelmedier hade länge inga problem med såna snubblingar (det var för 15, 20 år sen), men nu har tolkningsföre-

trädarna blivit för många.

Kanske är begreppet tolkningsföreträdare slarvigt använt, men äsch. De som avses är medie-

människor, politiker och ibland vem som helst som är yngre än folk i yngre medelålder. Många är så förtjusta i förbiflyende (jag menar vad jag skriver) jargongsnack att detta förekommer i allt fler sammanhang, men stör dem som vill förstå vad de läser och hör. I språkväg.

”Jag tänker på honom som en tuffing i skinnjacka som gillar untz”, skrev en tidningsreporter. Ordet (?) untz var kursiverat i artikeln, men någon förklaring fanns icke. Kanske är jag numera drabbad av en s k tillbakakaka, som också är ett vanligt ord numera, men aldrig kommit in i mitt ordförråd! Innebörden går dock att lista ut (gäller inte för untz).

Tidningar brydde sig mycket om att läsare skulle förstå vad de skrev (för sådär tjugo år och längre sen) och borde inte använda ”svåra” ord, hette det i redaktionella diskussioner. Undertecknad sågs på den tiden som ”snobb” genom att inte vilja underskatta läsare samt säga ”man får väl slå upp om man inte begriper”. I backspegeln vill jag påstå att det som då kallades ”svåra” ord, överträffas i mängd och knepighet i dag. Som untz.

Eftersom jag undviker AI-svar får Wiktionary förklara att ordet är en ”alternativ form av oontz (elektroniskt trumljud)". Nyligen har jag antecknat "npc" och "spf" som förekommit i vanliga texter och för nån minut sen läste jag om något som ”är fullt av swag”. Man får väl tänka på samma sätt som jag själv föreslog för 20–30 år sen: ”det är bara att slå upp”.