Sådant läder skall sådan smörja ha! (Passande ordspråk från förr)

I DN fanns nyligen en krönika med rubriken ”Finns något sorgligare än boomers som använder AI för bekräftelse?” (Jag vet i och för sig mycket som är sorgligare.) Det fick mig att tänka på mänsklighetens eviga ålderism. Som 14-åring blev jag arg på vad nån gamling skrivit i en insändare om ett skivomslag (!). Killarna i ett band jag avgudade hade låtit sig fotograferas nakna i en vassrugge. Inget ”stötande” syntes. Då som nu har det f ö mest varit kvinnor som plåtats utan alltför många klädesplagg.

Alltnog. Jag svarade på insändaren. Gamlingen hade fått för sig att killarna i gruppen var dåliga föredömen. Om jag minns rätt drämde jag till med en riktigt klyftig logik om att få ungdomar skulle kopiera beteendet, klä av sig och ställa sig i vassen.

Och nu måste man på ålderns höst försvara sig mot en 45-årig slyngel som talar nedlåtande om ”boomers”. Det där larviga ordet måste folk sluta med. Hellre då skriva ”äldre, gammal” eller rent av ”gamling/åldring”. Hur kan seriösa (journalisten i fråga är jättebra ibland…) skribenter stoppa in ett så larvigt modeord i sitt ordförråd?

Det används på ett ålderschauvinistiskt sätt – märkligt, för de där slynglarna (av alla kön) brukar vara måna om en hög begreppsmoral. Ordet beskriver ju bara en person född mellan 1946 och 1964, och är bildat av att den gruppen utgör en så kallad babyboom – ett begrepp som använts länge på engelska utan att (mig veterligt) beskriva sorgliga krakar.

Är man gammal har man varit ung, men är man ung har man aldrig varit gammal. Det innebär att de flesta av oss får äta upp ungdomliga synder, yttranden och fan vet allt. Nå. DN-journa-

listen betraktar äldre människor som låter AI rita deras porträtt (sånt där larv förekommer nog hos folk från alla kohorter, vad man sett) och kommenterar medlidsamt:

Att vända sig till en maskin för att få sitt jag sammanfattat är så naket och sårbart och sorg-

ligt. Den projicerade hoppfullheten i att låta AI – som aldrig lyckats göra avbräck från en enda skönhetsnorm – skapa bilden av hur man vill vara, eller åtminstone uppfattas av andra.

En människa som levt större delen av sitt liv i en analog värld har vissa svårigheter – det är inte konstigt – att hänga med i den tid som för tillfället är "modern". Det har hänt förr, och kommer att hända igen. Fyrtio–femtioårsslynglarna kommer om några decennier själva att bli ”omkör-

da” av än ballare och snabbare teknik, förbanna sin egen långsamhet och andra förändringar de inte kunnat föreställa sig.

Många av oss stackars gamla vet i alla fall vad avbräck betyder.

Vill man finna kraftfulla uttryck får man söka sig bakåt i tiden

Ibland vill det sig inte. Som igår när jag försökte konstruera en text av tja, vad ska man kalla dem? Jo, delkomponenter, som inte gick att få ihop på nåt vidare meningsfullt vis. Bristen brukar vara typisk för en fabulistisk (se där! ordet finns inte) person med alltför egen fantasiförmåga. Och ”egen”, i föregående mening, brukar inte beskriva bra egenskaper, utan något udda på ett störande vis. ”Du är allt bra egen”, brukade min mor säga.

Det var varken berömmande eller dömande, men rätt så adekvat, kan man tänka så här nästan tre kvarts sekel senare: ett vänligt klagomål på en bråkig unge. Utan att ha det minsta på fötter törs man ändå gissa att uttrycket är ett av de tusentals som försvinner. Men vänta, AI skriver på ett vackert vis om de som är ”lite egna”, att det mestadels avser ”något positivt" om deras "personlighet eller stil”. Tack för det, konstgjorda intelligensen.

Här hoppar jag plötsligt fram och tillbaka mitt i pågående text: Ser nu att jag i första stycket påstod att "fabulistisk" inte existerar: det var delvis fel. Slår man i alla tre stora ordböckerna får man åtminstone napp hos den äldsta (typiskt), för där finns substantivet fabulist. Beläggen är från 1780 till 1900, drygt. Det betyder (inte svårt att gissa) ”en som skriver fabler”. Men det är ju inte sant i detta fall, gallimatias verkar lämpligare.

Varför kändes då ordet så passande, inifrån ens själ, liksom? Jo, antagligen förväxlade jag det med rabulist. Eller åstadkom en kontamination, grammatisk term för sammanblandning av synonyma eller besläktade uttryck (Wikipedia). I SAOL och SO beskrivs rabulisten som ”folkuppviglare, politisk bråkmakare”. SAOB ger, i kraft av sin ålder, aningens mer märgfulla synonymer, bland dem ”lagvrängare”.

Rabulisten har innebördssläktskap med ”rabies”. Det, i sin tur, betyder ”raseri, galenskap”. Cirkeln är sluten: raseri är vad man känner vid betraktandet av det samtida modersmålet.

Vi surproppar kan förvåna omvärlden med en oväntad optimism

Tänk utanför boxen, sa man förr, när svenskan började en långsam drunkningsdöd med hjälp av ord, hela inlånade uttryck och fraser, på originalspråket engelska eller ord-för-ord-översättningar. Utanför boxen var det: ett annat perpektiv, skruva på ditt gamla vanetänkande.

Vi vanepessimister får klä skott för allt ont, så har det varit sen jordens början. Hur har vi kunnat bli annat, fostrade som vi är med ”ett glatt humör är mer än pengar, jag är den glade vandraren”, och ”om du ler mot hela världen, ler hela världen som ett solsken mot dig”. Optimistterrorn startade tidigt i form av hitlåtar.

Samma år (1959) kom sången ”Den som glad är” (Original: ”Everybody loves a lover”) ut med den tidens främsta kvittertrallare: Alice Babs, Siw M och Lill-Babs. Kan sånt sätta annat än spår? Sen ett par dar har en sån där hjärnmask man ibland råkar ut för sjungit ”Säg mig vem tycker väl om en pessimist?” inne i skallen. Så är det: go och gla’ ska mänskan va’.

Nu ska här vridas på ett uttryck som en författare hasplade ur sig i ett kulturprogram: ”Det här är ju rätt uppför min gränd”. Ordagrant. Sammanhanget var att ett par författare beskrev vad de tyckte om några nya böcker. Vi som är tränade på att sura och väsa ”detta har varit i säck innan det kom i påse” slår upp engelska ordböcker för att se om svaret finns där.

Oss optimister emellan

”Right up my alley” betyder ordagrant "precis upp i min gränd", men lika gärna ”mitt i prick, helt i min smak, som klippt och skuret för mig, precis min grej”. Hur vrider man en sån åter-

kommande vetskap ur det tråkiga greppet? Jo, genom att dikta på engelska. Så här skrev jag: ”My nearby deli is right up my alley”. (Bakgrund: ”Deli” är också en larvig språk-

stöld och betyder enligt SO: ”enklare restau-

rang med lättare rätter” eller ”butik/ butiksavdelning med delikatessvaror”.)

Hur översätter Google Translate en sån dikt som min, undrar man. Jo, rätt snyggt, faktiskt: ”Delikatessbutiken i närheten faller mig precis i smaken”. Men om jag nu använder det engelska uttrycket på samma sätt som författaren kan det bli ”Jag handlar i en deli som är rätt uppför min gränd”. Antagligen skrattar ingen mer i hela världen åt sånt, men dylika trick kan i alla fall få mig att dra på smilbanden – mitt i världens mentala betongöken.

Något är inte rätt i ”något är inte rätt”, men AI glider på ”rättet”

Det blir mer AI, trots ett gammalt löfte i bloggen: att jag skulle låta bli. Men nu går kampen ut på att granska dess lufttugg. Den har ibland ett pretentiöst eller självframhävande tilltal, märkligt hos en teknikprodukt, och kallar sin stil, skrev jag i går, ”överakademisk". I mitt sökande efter en Ekelöf-dikt genom att ange versraden ”det som är botten i dig är botten också

i andra” satte intelligensen i gång med en tolkning som har mer av gottköpsfilosofi över sig än att vara "överakademisk". Vad nu menas med det. Vid nyckelfraser som "övre och yttre vägen", respektive ”den undre och inre vägen” drar den elekroniska besserwissern till med sin analys:

Att våga möta sig själv på djupet, inklusive sina egna mörkare eller lägre sidor. När man accepterar sitt eget mörker och sin sårbarhet, inser man att det är allmängiltigt – det finns också hos alla andra. Genom denna insikt slipper man döma andra utifrån en falskt förklar-

ad överlägsenhet; man förblir solidarisk med mänskligheten eftersom vi delar samma grundvillkor.

(Hjälp, är den en överförfriskad kulturpersonlighet som älskar sin egen röst?) Nu över till ett experiment med ”intelligensen”. Jag undrade om det inte är något fel i den konstruktion man kan höra/läsa: ”Något är inte rätt i Strängnäs”. Strunta i Strängnäs, min undran gäller ”något är inte rätt”. AI-översikten säger:

Nej, det finns inget grammatiskt fel i frasen "något är inte rätt". Meningen är helt korrekt uppbyggd enligt svensk syntax (ordföljd) och grammatik. [Och sen berättar AI-n om meningens satsdelar!] Frasen är mycket vanlig och låter helt naturlig i både tal och skrift.

Jag vidhåller att nåt är knas, och får svaret: ”Nej, frasen "något är inte rätt" är inte direkt felaktig enligt strikt svensk grammatik, men den låter styltad och onaturlig”. Sen kommer det: "Det handlar i stället om en anglicism (en direktöversättning av engelskans "something is not right"), där strukturen hänger med från engelskan trots att det finns mycket bättre och mer idiomatiska svenska uttryck".

Har inte AI-n en släng av Jaha Johohansson?

Spelet som översatt heter ”Grovt bilstöldsbrott” är inte poesi precis

I går påstod jag att min syster inte var poetiskt lagd. Detsamma gäller en annan, yngre, släk-

ting, som studerat språk på universitetet. Gör man det får man sig inte bara glosor och gram-

matik till livs, man tvingas även läsa litteratur på språket man studerar – böcker man inte själv skulle välja på sitt modersmål ens.

Nu råkade denne student ut för poesi som skulle nagelfaras och även ”analyseras” på lektionen. Efter att den ägt rum blev familjemedlemmar vittne till ett vredesutbrott: ”Hur sjutton ska jag kunna veta vad en blomjäkel och en fjäril betyder?” (Det här hände innan de flesta ungdomar fick med ”fucking” som svärord i var och varannan mening.)

Så här tycks det vara: fallenheten och fäblessen för poesi ligger långt bort för många, det är inte en lika viktig kulturell upplevelse som GTA, ”episkt stort”, som Dagens Industri kallar spelet. En ny version kommer i dagarna och anhängarna är lyriska inför denna slags ”underhållning”. Vill man behålla sin mesigt snälla personlighet ska man inte ta reda på vad spelet går ut på.

Åter till poesihatarna: en del av dem använder fusk i sina skol- och studiearbeten. Här finns en fördel med den artificiella intelligensen: ”det finns en hel del lärare som upptäcker fusk – speci-

ellt vid användning av AI-verktyg som ChatGPT – just för att texten plötsligt innehåller perfekt grammatik och korrekt användning av de och dem". Så skriver AI själv, och berättar hur lätt lärare får syn på fusket när en elevs text uppvisar ett ”lite stelt eller överakademiskt språk som inte matchar elevens vanliga röst”.

Säga vad man vill om AI, men självinsikt saknar den inte! Samt tillägger sammanfattningsvis att en ihopfuskad text blir alltför perfekt, men opersonlig: ”Texten saknar ofta de typiska småfel, syftningsfel eller det personliga tonfall som tonåringar och skolelever brukar ha i sitt skrivande.” Man tackar. Bra för alla: lärare, elever, AI. Så här långt.

Signalerar dagens handhjärtan gemenskap bättre än bokstäver?

Får dagens populära teckenspråk folk att känna större samhörighet? Bild Melissa Askew, Unsplash

Skriva rätt är inte lätt. Förmodligen inte tala heller. För en gångs skull frågas inte efter stavning och grammatik, utan HUR ska folk, NÅGON, förstå precis vad man menar (där kommer det att skita sig även för AI!)? I gårdagens inlägg löd sista meningens sista del ”och där kom ett så uttjatat uttryck att klockorna stannar…” Naturligtvis har man ingen lust att sabba en jättetydlig grej, men man vet inget om läsarna och vad de kan utläsa av ens prat.

För tänk om bara en enda av dem tänker ”men är hon inte klok som skriver så uttjatat att klockorna stannar? VEEET hon inte att det också är en typisk samtidskliché?” Och här sitter jag nu och fördärvar skämtet. Men äsch, allas lott är: Ingen förstår oss! Ickeförståendets gemenskap är så fint ihopknypplad att inga handhjärtan i världen kan beskriva den.

Apropå gemenskap: så här i splittringens tid kan man inte annat än påminna om de enorma likheter alla människor trots allt besitter. En rad i en Ekelöfdikt lyder ”det som är botten i dig är botten också i andra”. I litteraturstudier har man ofta fostrats att tänka rätt och stort och lärt sig förstå att texten menar (kanske), fast med vackra ord i snygg kombination, att vi inte delar enbart högt utan också lågt.

Inte ens Gunnar Ekelöf hade kunnat ana alla varianter. Min syster, salig i åminnelse, hörde inte till de lyriskpoetiska människorna (men läste gärna Sigge Starks ultraromantiska böcker). Hos henne (systern alltså) var ”botten” ett vanligt ord för sånt som var skit eller gått snett. Kan inte avgöra om det var dialektalt, men botten uttalades om 1) det gick en maska på nylonstrumpan, 2) pojkvännen ”Strömming” varit full eller 3) hon var tvungen att komma hem senast elva.

Hennes ”det här är botten” kan översättas till dagens ”det här är skit” eller ”totally fucked up”. Det fina i den kråksången är att om man blandar syrrans ”botten” med Ekelöfs existentiella botten, blir poetens verk större för undertecknad. Samt, märkligt nog, mer underhållande.

En del ägnar sig åt storkok, medan de mer otåliga stormkokar

Banalt vore att gaffla om samtida språkbruk ba’fatt, som ungdomen sa för lite sen. ”Bara för att”, betydde det. Omgivningen föreställer sig gärna att det är vad som pågår med den gamla kärring som här skriver: klagar ba’bafatt. Men så enkelt är det inte. För här tas det ett steg till (nutidsklyscha). Är man seriös måste man även iaktta hur man själv reagerar inför allt talat och skrivet som hälls över en, hur man relaterar till det (mycket klyschor ute och går idag).

I dag sa en reporter något ovanligt intressant. Det gällde en känd person, vem spelar ingen roll, och det journalisten sa var: ”det stormkokar kring NN”. Jadå, så lite behövs för att göra min dag, som svensken säger utan att inse att hen är offer för ett pågående språkbyte. Nå, undrade jag genast, vad får mig att glädjas så?

Det här går inte att tala om. Få människor runt min person är intresserade av vad jag tänker, tycker och känner: därför har bloggen blivit en dagbok med ett större syfte än den hade från början. Då var den mer allmänklagande. Vad var det då med ”stormkoka”? Det är ju annars en typisk språkgrej i dag: man omvandlar ett konkret och gammalt uttryck till ett bildligt. Såna är egentligen tröttande eftersom de ofta används för att dölja att det är ont om innehåll. Så inte i detta fall (än), stormkoket håller!

Nämnde exemplet i går om alla viktiga människor som ”sätter sig ner och tittar på problemet”. Att jag inte hört stormkokandet använt på detta sätt säger inte mycket, för andra borde ha kommit på det. Men! Senaste gången verbet i fråga nämndes i min egen närhet kan ha varit för 30–40 år sen. Min mor betraktade min matlagning och suckade irriterat: "Att du alltid måste stormkoka potatisen!"

Det är svårt att finna fler verkliga exempel på denna nya bildliga användning. Ett av få jag hittar är ”Att det stormkokar kring euron skylls på president Donald Trump”. Radion står på och just när detta skrivs säger en gubbe ”vi skulle ha varit tidigare på bollen”. Så ser dagarna ut: de är så fulla av uttjatade fraser att  klockorna stannar…