Kungens rakvatten ställde till det, dock utan egen förskyllan, s a s

Foto Shinji, Wikipedia

Det var inte många timmar sen jag felaktigt skrev att bloggen inte skulle innehålla något mer om AI. Faktum är att det är svårt att låta bli. I en av våra stora blaskor löd en krönikerubrik: ”Doften av kungens rakvatten fick det att rysa i mig”. Vad? ”Fick det att rysa i mig”? Jag skulle ha skrivit ”fick mig att rysa”, men det mesta man säger och skriver går ju bra, enligt såväl språkproffs som AI. Den senare svarar som vanligt först, när man undrar över konstruk-

tionen och skriver in ”får det att rysa i mig” i Googles sökruta:        

Menade du: ”får det att frysa i mig”
AI-översikt
Uttrycket "får det att rysa i mig" är ett vanligt svenskt idiom som betyder att någonting framkallar en stark fysisk eller känslomässig reaktion – oftast en rysning längs ryggraden.

Först frågar alltså AI om jag menade ”får det att frysa i mig” och genast därpå beskrivs ”får det att rysa i mig” som ”ett vanligt svenskt idiom”. Språkarkeologen i en gräver vidare. Det finns fler träffar än AI, men många är de inte, konstruktionen ”får/fick det

att rysa i mig/henne/dem” etc, är inte ymnigt förekommande.

Vad säger den historiska ordboken SAOB? Det finns ett belägg för ”det ryser i mig” – från slutet av 1700-talet. Om frasen ”det ryser i” överhuvud taget, skriver SAOB: ”opersonligt, i uttrycket det ryser i (eller inom) ngn eller i hela kroppen på ngn o. dyl. förr även det ryser hos eller på ngn, ngn ryser, känner rysningar.”

I Svenskt språkbruk – ordbok över konstruktioner och fraser, är det inget snack: där tas ”det ryser i någon” upp, ett uttryck som alltså låter lite främmande för mig. Ändå gav kungens rakvatten som påverkade krönikeförfattaren, några insikter och tankar. De är naturligtvis ofantligt intressanta och utgör därmed dagens klipphängare!

Att bottna i språket – en expedition ner mot det stora djupet

Gnatiga språkpetimätrar som en annan måste skifta perspektiv någon gång ibland, ställa in öron (och ögon) på andra frekvenser än de inkörda (kanske ingen hört talas om inkörda frekvenser, men det bjuder vi på, som populasen säger).

Till saken. Som bekant kommer mycket flygande ur radion och får en att hoppa till, vanligen så ofta att man sitter där som en guttaperkaboll. Och se, där angavs tonen för dagens glädjehopp, de sällan förekommande. Guttaperkaboll är inget man säger ofta. Men vad vet jag, "det är inte upp till mig att bedöma", som en politiker svarade flera gånger på en reporters frågor.

Upp till mig eller ej, dessa ord sa nån i radion: Först ”expedition”, som i ”skolans expedition”. Ursprungliga (möjligen) innebörden, anges av Wikipedia vara: ”Expedition (från latinska expedi'tio, 'verkställande', 'lösgörande') är ett kontor, där saker och ting expedieras”.

En högst vetenskaplig expedition, en utflykt till Kungliga bibliotekets dagstidningsdatabas ger vid handen att de flesta ”expeditioner” i slutet av 1800-talet, gällde tidningsexpeditioner (uppgifter om öppettider, prenumerationer, lösnummerpris etc). Några handlade om Andrées ballongexpedition och liknande äventyr.

Av skolexpeditioner o dyl, nämns få i modern tid i tidningsarkivet, vanligare är underhållnings-

expeditioner: Robinson, Vildmark. Konstigt hur ord hoppar ur radiolan och sänder en tillbaka till flydda dar. Detsamma gäller ett verb som inte är så vanligt i dag.

Förmodligen hör det till dem som undfått överförd innebörd i våra dar: "bottna". Samman-

hanget noterade jag inte: det var väl nåt som bottnade i nåt. I mitt minne finns riktiga ”bottna”. När vi badade i barndomen kollade vi vattendjupet med varann: "Öööh! Bottnar du därute?"

Kanske inte konstigt att man inte hört "bottna” på länge, det var ett tag sen man befann sig i vilda vatten. Förresten: bottna och bottna! Ibland stod man i blålera och då var bottna inget bra verb. Det var mer likt ett gungfly, som dagens språk ungefär (hm, krystad slutkläm…).

Oss fäsörer emellan: mina och en annan intelligens förehavanden

När ska det gå in i min skalle: Det finns ingen som helst anledning att skriva något alls om den obligatoriska AI-n. Gårdagens citat som inte lät klokt, där AI blandade ihop Finords-Akademin med Försvarshögskolan, finns inte längre kvar. Att jag citerade rätt skulle inte gå att bevisa. Vilket gör att det blir man själv som låter kokobello.

Har tänkt försöka nonchalera den flytande intelligensen, eftersom man som levande människa behöver en viss stadga och fasthet. Inte önskar man heller vara någon som deltar i dess utveck-

ling och därmed människosläktets avveckling. Hur detta låter skiter jag i. Högaktningsfullt, som man la till förr, innan allt flöt. Och isarna smälte.

Men är man en fäsör så är man. Någon skojpropp i min barndom använde det ”vackra” ordet – det lät ju rätt fint. Om det var en moster, farbror eller bekant till familjen: ja, där sviker minnet. Vederbörande sa: Du är allt en riktig fäsör! Nu, som gammal, kan man ana franskan bakom ordet – jag sa ju att det lätt flott! SAOB tar en dock ur villfarelsen, och det med ett riktigt tjusigt språk – hundraårig svenska – som förklarar innebörden:

(i vissa kretsar) konstnär eller vanligen (dramatisk) författare hos vilken rutin och teknisk skicklighet få ersätta bristen på egna idéer eller högre konstnärlig strävan; stundom: versmakare

Men franska var det mycket riktigt och etymologin ser ut så här: ”av franska faiseur, tillvärkare, yrkesman, av faire, av latinska facere, göra”. Här lägger SAOB också till: "se FACIT". Som alltså i sin tur också kommer från latinska facere, och ordet "facits" betydelse beskrivs som ”göra, giva till resultat”.

Från den artificiella smartskallen kommer ibland hjälp, ibland stjälp

AI lägger sig nästan alltid i. Sbråks blogganteckningar har varit fulla med citat och jag har inte alltid skrivit ner ursprungsställena. Förr gjorde det inget, återgav man ett exakt citat i sökrutan blev första Googleträffen den sida man hämtat det från: Wikipedia eller andra sajter.

Nu ”svarar” AI först och blandar sig i diskussionen! Lyckligtvis återfann jag några rader från Wikipedia (betalar f ö varje månad till W som ännu har högre ”sanningshalt” än AI-babblet), det gällde ett svar på frågan om foge-s:

Foge-s eller binde-s är de s som utgör interfix, det vill säga läggs in i fogarna mellan sammansatta ord i svenskan. Till exempel dagskassa är ett ord med foge-s. Det finns några grammatiska regler, men det finns också gott om undantag.

Vid försöket att sammanfatta alla citat jag samlat på mig blev det rörigt. Vill gärna anklaga AI för det, som i och för sig inte är här och kan försvara sig (vad lever vi i för värld som kan få en att hitta på såna skämt?). Eftersom jag tjatade på i sökandet, svarade AI vid ett tillfälle med följande hjälpsamma rader:

Diskussionen du söker ägde rum i Facebookgruppen Finords-Akademin. Där lyfte en medlem irritationen över att många reportrar och nyhetsuppläsare säger "krigsföring" i stället för det korrekta "krigföring".

Dessutom citerar AI (och lär sig förhoppningsvis något själv därvid) ett kommentarsfält till inlägget ”Många reportrar och nyhetsuppläsare säger ’krigsföring’ och skriver att till det ”påpekade medlemmarna" följande:

Det språkliga felet: Det heter enbart krigföring och krigförande. Ordet ska inte ha något binde-s (likt ord som krigsskepp).
Språkhistorisk beläggning: En medlem som kikat i en gammal upplaga av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) från 1923 konstaterade att alla avledningar av ordet "krig" där konsekvent börjar med "krigs-",  förutom just krigföring.

Sen gör AI en summering som är lika bra som den låter larvig: Reaktioner: Flera i gruppen delade uppfattningen att det är störande när professionella journalister och nyhetsankare använder det felaktiga uttrycket i sina sändningar. 

Ledsen över längden på detta inlägg en så vacker och varm pingstafton, men det är svårt att inte drabbas av hänryckning när man som avslutning söker information om ”Finordskademin” och får detta svar av samma intelligens som nyss citerat akademin i fråga:

"Finordsakademin" avser sannolikt Försvarshögskolan (FHS), som är Sveriges främsta akademi och lärosäte för studier inom krig och krigföring. De bedriver forskning och utbildar officerare samt civila i ämnen som sträcker sig från traditionell militär taktik till modern hybridkrigföring.

Det finns anledning att se upp med AI som har olika svar på samma fråga varje gång. Ibland för att AI-n lärt sig något, ibland för att den snackar skit.

Går allt söderut, västerut eller går det åt fanders och helsefyr?

Ack, dessa äldre som håller på och fjantar sig med petitesser (ironi igen, det är bäst att vara tydlig)! Informanten M började åter morra ur soffan när en reporter för åttisjunde gången (inte samma reporter, här avses skrået) sa krigsföring. Detta foge-s som inte ska vara där kommer framtiden att skita i: mitt stavningsprogram i Word – ganska så noga annars – tycker också att det är en baggis.

I det dagligdagsa (jamen så kan man väl inte böja ordet!!!) googlandet skrev jag i sökrutan – visserligen med en dåligt, nästan felaktigt formulerad fråga – bara så här: ”varför foge-s i krigshets men ej annars”. Men som hela jordens menighet antagligen erfarit, viftar AI med handen först – som de där duktigaste skolkamraterna man ogillade. Inte nog med det, AI näpste mig med sin maskinmässiga kunskap och sa:

Söderut? Bild Mariah Hewines, Unsplash

Det verkar finnas ett litet missförstånd i din fråga gällande det grammatiska ordet "foge-s" (som egentligen stavas fogas, vilket betyder att något läggs till eller sammanfogas). Om din fråga syftar på varför ord och begrepp ofta fogas till när det råder krigshets, handlar det om psykologi och retorik snarare än grammatik.

Även om man måste förstå den artificiella intelligensen – en korrekt, men kanske lite ledande fråga hade lytt ”Varför heter det krigshets men inte krigsföring?" – så svarade ändå AI god dag yxskaft. Foge-s ("grammatiskt ord?") är bland oss homo sapiens synonymt med binde-s och stavas ”egentligen” inte fogas.

Från den konversationen gick allt söderut, som amerikanerna säger, medan britterna går västerut. Som svensk säger man åt pipan, skogen, helsefyr med flera uttryck. Vi håller på att lära av varann, AI-n och jag, men åtminstone en av oss blev uttröttad samt vimmelkantig.

Vad säger det lånade uttrycket ”must-haves” om friheten att välja?

Ett s k detaljhandelsföretag lockade med erbjudanden i ett mejl, i ämnesraden stod ”Upptäck sommarens must-haves!” En översättning av begreppet är ”sådant man måste ha eller skaffa”. Mejlets måste-ha-grejer var grillar och tillbehör, ryggsäckar, badleksaker, solstolar, med mera.

Får väl avslöja att ett importerat uttryck som ”must-have” retar gallfeber på mig. Det har funnits länge i likande tappning och man har kunnat höra vuxna kvinnor – när något förtjusande plagg eller andra ting presenterats – med barnslig stämma utropa: ”Vill ha!”

Språk är inte bara språk: ord, meningar. Engelska, i just detta fall, bär med sig livsstilar man kan ha åsikter om. Vilket sker nu. Förvånansvärt många anpassar sig och använder villigt vilka larviga uttryck som helst. För att inte tala om andra trender, t ex nämnda must-haves. Bloggen övergår i detta nu till modeblogg. En vanlig tv-tittare häpnar över programledares och liknande gruppers likriktning. Efter kantigt assymmetriska klippningar har de sen en tid (gäller mest kvinnor) längre hår och samma slags ”långa lockar”. Hårfärgen byts allt oftare.

De sitter inte stilla och läser nyheter utan paraderar som på en catwalk i allt flådigare kreationer. Stilettklackar hör till dessa promenader, eller de påbjudna höga stolarna att sitta uppspetad på, särskilt i diskussionsprogram. Nu har har skorna börjat bli s k sling-backs, otroligt långa och spetsiga med en – så ser det ut – felställd klack med placering mer åt mitten av foten. Lite 1700-tal, eller vad händer? Undan går det, har inte på långeliga tider sett så många sling-backs i kanotstorlek.

Försvinner gör långa, fluffiga halsdukar till förmån för nya detaljen miniscarves, knutna i strypstil. De ser ut ungefär lika käcka ut som mäns variant på slips: flugor. Mig får de att minnas barndomens blåvingedräkt (50–60-talen). Knytningen var extremt viktig, de två ändarna skulle peka rakt åt höger resp vänster. Var det inte då man började tänka att man skulle göra som man ville när man blev vuxen?

Allt detta kom farande vid åsynen av begreppet ”must-haves”.

Och här är mer från skrivpulpeten

Överraskningarna är många i språkförändringsbranschen. Man lägger märke till ett och annat då och då, men kan kanske inte genast skriva ner exemplet i fråga. Därefter glömmer man det.  I dag var det tvärtom: jag satt redan vid skrivpulpeten och kunde snabbt knappa in det!  

Pulpet, Hallwylska museet

Bekant för äldre är att det ”att” som försvunnit ibland dyker upp på ställen där man själv aldrig använt det. Nästan alla har vant sig vid ”han kommer landa klockan åtta”, utom några som för sig själva kvider ett tyst ”kommer ATT landa” .

I dag sa en ung journalist: ”De önskade att använda sig av mer hållbara produkter”. Där är vi också några som korrigerar inombords till ”de ville använda sig av…” Här har vi antagligen att göra med den kända hyperkorrektion som Wikipedia säger ofta har ”en sociolingvistisk dimension då det många gånger handlar om språkbrukare som formulerar sig i kanaler eller kontexter där de känner sig osäkra”.

Häromdagen hörde jag en radioprofil få till en liknande klassiker genom att använda gammal verbplural för ett entalssubjekt: ”Näringslivet kräva dessa förmågor”. Bekant i genren blev Ikeas julreklam för ett antal år sen: ”Tomten äro smålänning”. 

Kuriosa: Jag ville kolla vad SAOL säger om adverbet ”rentav”: skrivas ihop eller isär? SAOL skriver exakt så här: ”ibl. två ord till och med”. Det lät riktigt skämtsamt för att vara en ordbok, men SO klargjorde saken: ”(äv. två ord) faktiskt (till och med)”. Så här alltså: det kan skrivas ihop eller isär och betyder ”faktiskt” eller ”till och med”.

Ännu roligare är den artificiella intelligensen som svarar på frågan om hur ihop och isär skrivs: Frasen "i sär" ska skrivas isär. Det skrivs alltså som två separata ord. Men AI är ödmjuk och har ett tillägg: AI kan göra misstag, så dubbelkolla svaren.