Språket ändras av verkligheten – kanske är det även tvärtom?

I det radioprogram som senaste inlägget handlade om presenterades delar av politikerspråk

irl (”in real life”, i verkliga livet: en förkortning som äldre ännu stoltserar med och som ingen under fyrtio hörs säga längre). Där talade Noshi Dadgostar om regeringen (tror jag det var)

som en ”toxic boyfriend”.

Den ”giftige, förgiftade, pojkvännen” har väl egentligen ingen bra svensk motsvarighet (språk-

ligt, alltså). Inte hos oss som kan använda manipulerande, onda, taskiga, skadliga, elaka, svin-

aktiga, farliga” – det finns nog hundratals passande!

Dock! Det intressanta med programmet var hur deltagarna själva talade. Programledaren var ok, även om hon alltid säger ”pogram”. Det kunde ju kortas ännu mer: ”pogam”. Och så var det en journalist, en språkprofessor. Och Bellman, höll de folkliga rötterna på att tillägga.

Journalisten hör till dem som pratar så fort, så fort att det är nästintill omöjligt för en som lever i ett annat tempo att förstå. Pofesson (hihi) var ok. Men det fanns en del som antagligen var obegripligt för en hel skrälldus mänskor. Ett citat: ”Alla har sina oneliners /…/som de kokat ner”. När några politikers ordval bedömdes som komplicerat talade programdeltagarna själva om ”intimisering” och ”det finns i den nischen” samt ”politiker är med i /---/ andra ”format”. Och som nån sa, ”det finns många format i dagens valrörelse”.

Man bör inte göra sig till vare talesman eller talisman (larvar mig) för ”verklighetens folk” (ett ytterligare politikercitat), men dem jag träffar/umgås med, hör inte alla till vitvinshögern eller rödvinsvänstern. Och där har vi två prima ord som försvunnit i den stora utkletningssmeten. Särskilt som informanten K gått över från enbart rött vin till enbart vitt.

Dags att reclaima ("återupprätta") chiclit och uppgradera genren?

Det är en klen men dock tröst för ett tigerhjärta att det rör sig mer inom populasen beträffande språkets undanglidande (in i de historiska skuggorna!) och att fler röster höjs i medier (på debatt- och insändarplats) samt program som Ring P1.

En av våra populära chiclit-författare sade i något av alla underhållningsprogram, en tävling, att hon var ”ändå mer nervös än honom”. I detta läge är jag totaltolerant mot ”honom”, mina belackare skulle nog påstå att det heter ”än han” (och lägga till det larviga ”är”, alltså ”än han är”, vilket jag aldrig hört nån säga). Värre då med ”ändå”, står det i min regelbok. Det heter ”ännu mer nervös” i just denna formulering. Men man har väl fel, som alltid numera. Chiclit, undrar någon. Jo, så här skrev ”Lotta” i en blogg 2014:

Chick-lit är ett laddat begrepp. Det är skämslitteratur. Fult. Dåligt. Många författare blir förnärmade om man ens antyder att de skriver chick-lit. De säger hellre feelgood eller women’s fiction eller romantisk komedi eller det nu så populära begreppet relationsromaner, allt annat hellre än det fula ordet chick-lit. Själv älskar jag chick-lit som genre och har inga problem med att använda ordet. Men jag inser ju också problemet. Det är en nedlåtande benämning på en omdiskuterad genre. Är det inte dags att reclaima ordet och uppgradera statusen på chick-lit som genre?

Nu, tolv år senare, har chiclit uppgraderat sig självt med hjälp av tillbedjarna och blivit en än mer uppskattad genre. Vad jag personligen anser om saken bör beläggas med tystnad. Däremot vill jag inte klandra varje enskild individ som faller för klägget, det är ju även, exempelvis, pub-

lic service-tv fullt av: våra själslivs skräpmat.

Jag ser det som om en jättelik underhållningssockervadd sänkt sig över Sverige och stora delar av världen. Det är inget att göra något åt och det drabbar en inte direkt. Hela livet har närstå-

ende fallit för den lätta underhållningen medan jag suttit här och tjurat. Och nu kom jag som vanligt från ämnet, ur språkspåret, off track, off topic. (Jag vill skriva så alla förstår....)

Språkets likhet med de mycket dåligt konstruerade kexpaketen

Skit också!

Det började med ett kexpaket. Varför är inget som det ska längre (åldersrelaterad kommentar)? Går det inte att göra kexpaket som inte ”skalar av” en massa fler kex än man vill ha första gången man öppnar det? Omgivningen kallar sånt i-landsproblem – eller västerlandsdito – men det är mycket mer som inte är som det ska.

Innebörden av enkla ord och ett enkelt språk, jag säger bara det. Nu är första exemplet visserligen en språklig stötesten för många, men borde inte vara det för en stor riksblaska, kända tidskrifter, andra tidningar och yrkessajter: ”– AI är inte gjort för varken psykoterapi eller för att ge psykologisk väg-

ledning”. Skriver man in den meningen på AI-översikten med en undring om huruvida man kan säga så, svarar översikten:

Ja, det kan man absolut säga. AI saknar äkta empati, mänsklig medvetenhet och förmåga att förstå komplexa känslor på djupet. Därför kan den inte ersätta en riktig psykolog eller erbjuda en säker, fullgod psykoterapi.

God dag yxskaft: Och inte heller är den en hjälp i språkliga frågor – som den ibland låtsas! Men man får utsmarta (mitt svenskgjorda uttryck för outsmart, ”överlista”) den och i stället skriva "inte varken eller" i Googles sökruta. Och se på fan! AI-n tar då hjälp av ett proffs:

Att skriva "inte varken eller" är, enligt Institutet för de inhemska språken, en dubbelnegation och därför grammatiskt felaktigt. Ordet "varken" är i sig själv nekande, och man ska i stället använda "varken – eller" ensamt, eller byta ut det mot "inte vare sig – eller".

Lägg som vanligt märke till att här hänvisas till den finländska språkvården som är det bästa stället att rådfråga i svenska språkfrågor! Nästa grej: En av våra ”informations- och analys-

militärer” i medierna sa om en ukrainsk politiker att han gick under ”smeknamnet Slaktaren”. En nätsökning visar att en massa människor skriver om en person med ”smeknamnet Slaktaren”. Det finns flera illdådare som också går under likartade slags ”smeknamn”. Vet mänskorna icke vad ”smek” betyder? SAOB om just smeknamn:

som används vid kärleksfullt eller. ömt eller sinnligt eller förtroligt tilltal till (eller omtalande av) någon eller något (och som det är angenämt eller behagligt eller ljuvt för vederbörande att höra eller se skrivet.

Språket liknar nu ett antal kex som ligger och balanserar i en hög utan det minsta stöd. 

(Där fick jag allt till det!)

Stiliseringar – ett begrepp som inte låter sig fångas i första taget

En ekoxe på gatan. Eller två

I förrgår avslutades inlägget med Wikipedias ord om ett P1-program: ”Godmorgon världen (tidigare stiliserat som Godmorgon, världen!)”. Har jag fattat ”stilisera” fel? Tvärtom känns komma- resp utropstecknet mera sirligt, om läsaren förstår? De två svenska ”modernare” ordböckerna ger beskriv-

ningen: ”(vanligen perfekt particip) förenkla och framhäva det typiska vid avbildning av något”. (SO)

Kanske moderna människan (man själv, haha) enbart tänker på stiliserade bilder, ornament, tecken o s v. SAOB uppehåller sig inledningsvis mest vid ”stilisering” när det gäller ord, språk. Här talas om ”språklig stilprägel”, hur ordalydelser ska avfattas på ”lämpligt, passande eller korrekt sätt”. Från 1897 citeras:

Man bör ej förundra sig öfver, att landskapslagarna förete en så enkel, talspråket närstående form, och att den skriftlärde så sällan stiliserat dem efter sina latinska böcker.

Riktig ekoxe. Bild: Didier Descouvens

Därefter kommenterar ordboken förstås den stilisering som

all slags konst ibland utsätts för som ett stil(!)grepp. Här är innebörden densamma som i SAOL och SO, att bild- och teaterkonst samt musik ”betonar eller framhäver eller ren-

odlar det ideala eller allmängiltiga eller enkla och rätliniga”. 

Vid åsynen att det dubbla åkdonet tänkte jag: stiliserad ekoxe! Vid en blick på Wikipedias ekoxe såg den ut som ett stiliserat åkdon (eller två), så korrekt är nog bara att de "liknar" varann.

Hur som helst, ”stilisera” används i SAOB i många exempel på så vis att man tänker på ett annat ord som skulle passa i dag (för somliga): det svenska (ironiii) ordet ”stjala (styla)".

Ett försök att ge kvinnor lyft av ett annat slag än dagens gängse

Tillbaka till kärringarna och fruntimren. Det senare har nog många kläm på (”ha kläm på” är säkert ett gammalt uttryck, och betyder ”känna till”): att dess ursprungliga betydelse inte är mycket att bli arg på för fruntimren. För nästan exakt åtta år sen, mitt i fruntimmersveckan, alltså, skrev SVT Nyheter så här i texten om ett program:

Ordet fruntimmer betyder kort och gott kvinna och härstammar från tyskans Frauenzimmer, som enkelt översatt betyder kvinnorum. Nuförtiden används det inte lika flitigt som förr, främst för att ordet numera laddats med en nedsättande innebörd.

Ja, så går det med mycket, en vacker dag är ett neutralt ord fult. Tvärtom är kanske inte lika vanligt. Antagligen har jag känt till det där om fruntimmer i många år, ordet retar mig inte alls. Värre då att  fruntimren själva spökar ut sig å det grövsta. Av kommersiellt tvång. 

Ej heller ”kärring” plågar mig, även om det tycks ha varit mer, som det står i texten ovan, ”laddat med en nedsättande innebörd”. I SAOB handlar en lång artikel från 1939 om dessa människor, bl a ges uttrycket ”käringar av båda könen” (som bloggen bara flinade åt i går). Ordboken citerade även från 1905 en författare, som i samma anda skrivit ”har du sett den där fjantiga fredsadressen, som en hel hop käringar af båda könen petat ihop”.

Antagligen blev man (jag) påverkad av ordets vackra början ”kär”, men den tycks inte höra till saken alls. Ursprunget lär i stället ha varit en diminutiv för ordet ”karl”, och betytt en ”liten karl” – ”kärl-ing”. I SvD 2015 skriver historieprofessorn Dick (!) Harrison:

Under det senaste seklet har vi med en kärring huvudsakligen åsyftat en ålderstigen kvinna och använt det i nedsättande bemärkelse, gärna med pejorativa tillägg (”gammal kärring”, ”kärringjävel”, osv.). Förr var termen mindre negativ laddad, men även då syftade den framför allt på gummor

Jag använder ordet om mig själv och andra kärringar (av alla åldrar, dock enbart kvinnor), men på så vis – med viss betoning och minspel – att alla borde förstå att avsikten är att reclaima det. I det här landet kan vi även säga ”återta”.

Detta är en trailer som bl a handlar om Sbråks innehåll i morgon

Ibland får en fråga man har inget svar. Men ”ibland måste man acceptera att man inte får veta sanningen”, som Lars Lassgårds rollgestalt i en ny tv-serie säger (i sin förhandsreklam – sådan som tar upp låååång programtid numera).

Sen internetet kom har några av mina frågor konstigt nog inte kunnat besvaras, trots att ”allt finns på nätet”. Det gäller bl a en gammal födelsedagssång som fanns i släkten när jag var liten. Så långt har det gått med den allvetande tekniken att man blir glad över de få gånger man (och den) kammar noll – det ger en känsla av exklusivitet, skulle en reklambyrå kunna säga.

Inget svar blev det heller häromdagen på en sökning som gällde ett politikercitat. Informanten A drog sig till minnes en person (eventuellt folkpartist) som yttrat en mening som väckt mun-

terhet. Eftersom jag inte hittar den, tros sökande med ljus och lykta på nätet, kan historien i värsta fall vara lite lagom osann.

Men jag fortsätter, oförväget. Enligt A sa politikern ungefär så här (och observera: siffrorna är tagna ur luften, men idén bör gå fram): ”Det här partiet består av trettio kärringar varav hälften är kvinnor”. Och om den nu är fabricerad så är den ändå rolig, även för riktiga kärringar som känner sig icke-träffade.

Nu skulle dagens inlägg ha fortsatt med ytterligare, som det heter, nedsättande ord om kvinnor. För det skulle jag ha tagit hjälp av statsvetaren Katarina Barrling i senaste God morgon världen (P1). Hennes krönika handlade om ”fruntimmer”, som efter att tillvaron knaprat på ordet under ett antal år, uppfattas ha ett annat innehåll (content, ni vet) än det ursprungliga. Mer om kär-

ringar och fruntimmer i morgon, 22 juli, när Magdalena har namnsdag.


PS F ö presenterar Wikipedia det nämnda radioprogrammet så här: "Godmorgon världen (tidigare stiliserat som Godmorgon, världen!)". Vilket fick mig att slå upp ”stilisera”…

Man sitter och tänker att det är förfärligt med synonymförlusterna

”Vad tänker du om det?” Så lyder en mycket vanlig fråga. Ett lika vanligt svar är: ”Jag tänker att…” Eller så börjar man en mening med ”jag tänker att…” Men oftast tänker man inte något, utan "tror". Eller "tycker". Med det obestämda pronomenet ”man”, menas, som ofta, jag själv.

Det är det värsta med den språkliga kråksången: att man trots goda avsikter trillar dit stup i kvarten. Jag tänker att jag aldrig ska börja en mening på så vis som nyss skedde. Man "tror" att det inte ska ske, och man "tycker" att man borde veta bättre.

Det här är en av de riktigt stora, för många banala, händelserna i modersmålet. Engelskans ”think” – som betyder tänka, tro, tycka – gör att endast ”tänka” blir det som kommer att bestå (åtminstone till nästa brutala språkförändring), förmodligen för att det är mest likt ”think”.

Allt som tar bort synonymer och varianter i svenskan tycker (!) jag är sorgligt. Engelskspråkiga är inte helt utan andra sätt att uttrycka sig. Om de ”tror” något kan de använda ”believe”, om de ”tycker” något funkar ”I find this appalling”, om det nu är vad de tycker. Slut för nu (också rätt förfärlig import, ”för tillfället” heter det!) i ett väder som påverkar kreti och pleti (värmeslag).

Har tillbringat lite tid i huvudstadens stenöken och tänker samt tror och tycker en hel del kring ”stockholmskans” försvinnande. Det är lite trist att den spanska reven inte längre rev en annan rev. Nu är de inhemska ä-na öppna som a.

Nu säger invånarna ”räv” och ”räka” med liksom tappade hakor och det låter ”rav” och ”raka”. Man kan också tänka på hur trendkänsliga människor (vanligen unga) nu härmar den stockholmska raven och rakan. Av oss äldre finns det en del som tidigt la sig till med de typiska e-na och, till exempel, kunde fråga ”var e han”?