Så litet är avståndet mellan kaffekoppar, månen och ond bråd död

Om tv-programmet ”Atlantens mörka vatten” stod i texten under: ”Under vintern är vattnet i Nordatlanten extra förrädiskt. Enorma stormar kan blossa upp när som helst”. Inte helt olikt en själv, man blossar också upp när som helst vid tanken på ett rikt språk som blir allt fattigare. 

Alla rymmer de 1 1/2 deciliter

Men nu skulle det handla om yt- och andra mått. En blick ner i ett tvådecilitersmått förvånade mig. På andra sidan markeringen

1 ½ dl stod ”kaffekopp”. Det begreppet användes i recept förr och visade sig stäm-

ma med vad de äldre kopparna i min ägo rymmer. Får ha dem som mått, de blir ofta kvar i skåpet.

För inte länge sen tog bloggen upp roliga ytmått, svårfattbara, trots att de sägs ge en aning om ytors storlekar. Instämmer med personen på X som skrev: ”Intressant jämförelse att beskriva en skogs storlek som ’åtta

Gamla stan’. Svårt för någon som aldrig varit utanför tullarna att beskriva storleken på något".

Lättare då med traditionella ”hektar, ar, kvadratmeter” och äldre: ”tunnland”, men ofta används ”fotbollsplaner”. Oinsatt i mycket kan måttet ”tusen fotbollsplaner” ge en problem. 

Det finns värre saker, tex det där om att ett papper vikt 42 gånger skulle kunna nå till månen.

Alla som försökt vet att man inte kan vika så många gånger, men det är i alla fall svårt att tro på siffran 42, även om den också är meningen med livet, enligt boken Liftarens guide till galaxen. Den 42-faldiga vikningen leder vidare till en Reddittråd (på nätet), där någon beskrev det lika-

ledes obegripbara exponentiella ”tillväxtsättet”.

Snart tog en annan upp MythBusters, och en av de klyftskallar, Grant Imahara, som deltog i det amerikanska tv-programmet, där man en gång försökte sig på en ”jättevikning”. G Imahara dog ung (49) av en hjärnblödning (2020) och tråden övergick till att handla om inläggsskribenter-

nas släkt och vänner som dött av det livsfarliga tillståndet.

Och Reddit blev plötsligt ett gigantiskt, världsvitt kaffebord där människor luftade sina sorger och bekymmer. Över en kopp kaffe, kanske.

Om allt ginge bara man ville, såge världen säkert annorlunda ut

Allt går bara man vill! Man har hört det sen barnsben, men kanske själv velat en massa saker som inte gått att förverkliga. Ibland för att man velat (!), ibland för att man inte visat sig vara kapabel. Det finns andra intressanta ämnen än språkjox, och i dag kom åter en påminnelse om ett av dem: Nej, allt går inte bara man vill!

”Det krävs bara lite träning”, sa dagens Sommarpratare, en iransk-svensk idéhistoriker och professor i islamisk teologi och filosofi. Se nu för guds skull inte det här som ett klagomål, han råkade bara passa in i en av mina käpphästar om mänsklig kompetens. I själva verket var han mycket angenäm att lyssna på, och hade en massa intressanta synpunkter på det mesta.

Åter till min dock. Det han hänvisade till var svenskars svårigheter att uttala hans namn, som onekligen ser ut som en utmaning. Resonemangen bakom hans ”det krävs bara lite träning”, är lätta att begripa i förstone, men ofta går inte saker att genomföra, ens med ”lite träning”.

Hans svenska var lysande trots att han kom till Sverige i övre tonåren. Men han hade (och har) vad man förr kallade ”ett gott läshuvud”. Här kommer min invändning: det finns många människor utan särskilt goda läshuvuden, det är allom bekant. Egentligen.

Och ändå är det som om folk, ja, hela samhället, utgår från att ALLA har samma grundegen-

skaper. Ibland saknas materiella förutsättningar, det verkar de flesta gå med på. Men ibland saknas det som har med själva hjärnan att göra. På nåt sätt tycks detta faktum vara en förolämpning mot mänskligheten, något den inte blir hjälpt av.

Det är inte HELA världen att vara partiellt renons på talanger för musik, matte, höjdhoppande, stavning (!) och rännande över häckar. De som är ”bättre rustade” å huvudets vägnar är ibland inte heller riktigt kloka. Så enkelt är det väl?

”Som de gamla sjunga så kvittra de unga”, hette det förr. Nu: fel!

”Vad är så retligt med just engelska?” Så lyder rubriken på en journalists språkspalt i SvD, och man påminns för förtifjärde gången att språkdiskussioner oftast präglas av de diskuterandes ålder. Och nu tänker jag ta gud i hågen fast det kan vara ”fel” (”fel” och ”rätt” i nutidsvärlden måste börja citeras).

Den tid jag växte upp i har lärt mig (jag kan ha ”fel”, sa jag) att ordet i rubriken borde vara ”retsam”. Men nu skiter vi i det. SvD-skribenten Theo V (29 år) har retat sig på Björn Ranelid (77), som åter ryat om den myckna engelskan i svenskan. Som undertecknad, fast annorlunda.

”Han (Björn R) ger sig ju på fel saker”, säger informanten A (snart 77). Nu – och just här – ska inte Björn R:s åsikter diskuteras. Fast ändå, en liten sammanfattning: B R får spader av att politiker och annat folk använder ett plötsligt engelskt ord i en mening – ett sånt det finns flera svenska synonymer till. Ja, det är inte bra, men händer de flesta.

Det större problemet är vad engelskan gör på djupet, det djup som inte skulle komma att ändras, skrev Olle Josephson (professor i nordiska språk) vid 2010-talets början. Hela den här bloggen går (djupast 😊) ut på att just det sker. Tillbaka till T V, som personligen fastnar mer ”för vilken status de främmande ord som letar sig in språket tillskrivs”:

Den som slänger sig med, säg, franska, tyska eller italienska ord i sitt vardagstal kommer ju knappast att väcka samma negativa reaktioner – tvärtom. Här har vi någon som tycks ytterst intellektuell, lär många tänka. Andra, mer skeptiskt lagda, kanske tänker att personen i fråga beter sig lite väl high brow... förlåt, högbrynt.

En sbråkbloggare, nästan lika gammal som B R och A, ser inte på LÅNGA vägar så många ord på andra språk som ”letar sig in i språket”. Däremot finns en mycket tunn gräns (”fin linje”, säger de yngre efter ”fin line”) mellan hur olika individer betraktar ord som svåra, stöddigt-pretentiösa, vardagliga etc etc.

Här kan man nästan mer prata om sociolekter: ofta blir de som inte är högutbildade förbannade på dem som är det och använder svåra ord. På samma sätt blir jag förbannad på dem som (ibland högutbildade!) använder managementconsultingspråk. Och somliga blir inte särskilt arga på någon av dessa personer och företeelser. Dixi.


PS Högbrynt, mja. Det går inte riktigt till så, även om SO tänkt sig det och direktöversätter ordet (2026). I SAOB och SO finns det inte alls. I ett halvsekelgammalt lexikon, engelska–svenska, översätts ”highbrow” med ”snobb, överlägsen, byråkrat, intelligentsian, kultur-

klicken”. Att föredra framför ”högbrynt”.

Bättre tälja träskedar i stället för att bry sig om sånt som foge-s?

       

Hahaha! Skrattar jag högt! Knappt hade jag bett AI skriva ett blogginlägg (det från i förrgår) förrän den konstgjorda intelligensen och jag mejlväxlade, mig ovetandes först. Det har förstås hänt tidigare, man har bara inte fattat det från den lilla gungstol man sitter och nickar i samt försöker läsa av tillvaron runt en.

Svaret kom från en global hobbyplattform jag hade ställt frågor till. Ett utförligt svar – adekvat, tycktes det – kom på sekunden. Mejlet var undertecknat med ett personnamn – ett som såväl kvinnor som män heter. Så småningom gick det upp för den trögtänkta (ja, gissa vem) som insåg att hon nästan satt och fortsättningspladdrade med en AI.

Nu lämnar vi det, sånt här går bara att ta in skedvis. Dockskedvis. Eller heter det dockskedsvis? Stavningskontrollen i Windows är med på båda. Vad händer då om vi skriver brottmål? Och brottsmål? Inga protester. Utom från en själv, som vill påstå att det utan s är rätt.
    
Rätt och fel kan man som bekant glömma, Men går ändå vidare mot ”brottsmålsadvokat”, som ett nyhetsankare läste. Borde väl vara "brottmålsadvokat"? Jodå, vi var överens. Vad sägs om konjunktursinsats? Eller konjunkturinsats? Grönt ljus för båda, ingen röd understrykning.

Slutligen (och om inte stavningskollen håller med mig går jag bananas (som jag inte fick skriva!)) också följande från en nyhetsuppläsares mun: ”personstågstrafik”. Tack, kära kontroll, det markerades med rött. Alltså: persontågstrafik.

Detta foge-s är ute och jazzar. Reglerna är många, ofta motsägelsefulla. Det tycks dock finnas smådiskussioner i det låglänta språksamtalet: några anser att foge-s-et används mer än det bör. Andra menar att folk tror att detta s är nåt slags genitiv med eventuell påverkan från engelskan.

Ytterligare en tredje grupp påstår att många ser foge-s som ett genitiv-s – vilket i och för sig var fallet i svenskan för flera hundra år sen. Ju mer man frågar desto osäkrare blir man. Vänder man sig till AI har den svar på allt, vilket ändå känns osäkert och skrämmande. Men det är väl inget fel att tälja träskedar i stället för att bry sig?

Skrev frågan på nätet: ”är det bättre att tälja träskedar än bry sig om alla hot från exempelvis AI?” Den omänskliga intelligensen svarar på sätt som kan tolkas 1) lugnande, 2) skrämmande, 3) beskäftigt, 4) helt okej, 5) självklart.

I dag börjar bloggen med Liberalerna och slutar med moster Astrid

Här ska fuskas en dag till och snos andras texter. I går var det AI:s, i dag är det DN:s. Där stod en liten notis om L-ledaren Simona Mohamsson, som i Radio Swedens – Sveriges Radios engelskspråkiga redaktion – partiledarutfrågning ”gjorde en översättningsmiss”, som DN skriver. Vidare ur notisen:

Samtalet handlar om integration och när reportern frågar Mohamsson om de svenska värderingarna verkligen är så viktiga, svarar Mohamsson: – Yes of course, because the Swedish values is the shit that holds our society together.

Mohamsson förklarar för Dagens Nyheter ”att det hon menade att säga är att värderingarna är 'kittet', inte skiten, som håller ihop samhället”. Och: ”Våra värderingar är det 'kitt' som håller ihop vårt samhälle. Men jag råkar också tycka att svenska liberala värderingar är 'the shit'!”, skriver hon i en kommentar till DN.

Det här är förstås lite småkul, men det hade varit bra om tidningen berättat att Simona M jonglerar med fyra språk. Att hon gör ett fel av just den här kalibern är så lätt att förstå att det nästan inte behöver sägas. Eftersom unga människor i min närhet använt ”the shit” i den moderna innebörden, har ordet inte undgått mig.

Det är väl att förhäva sig att tro att många av ens jämnåriga inte är insatta i det nya ”shitet”. Men hur som helst skulle kanske DN haft med en liten förklaring, även om ordet som slang varit i svang i några decennier nu. Hittade en bra förklaring av "skiten" i ett forum på sajten Allt för föräldrar (2008), där signaturen -nin- skriver:

"The" framför ordet förvandlar meningen av "shit" från usel till extraordinär. "This car is shit" är inte speciellt positivt men säg istället "This car is the shit" och betydelsen ändras markant.

Man kan inte säga annat än att om nu halva svenska språket är på väg ut är även mycket på väg in. Om det är "shit" eller "the shit" vete katten. Eller ”hundan”, som moster Astrid sa.

🐱🐱🐱🐱🐱🐱🐱🐶🐶🐶🐶🐶🐶🐶

Man ska inte ha närkontakt med ChatGTP om man tänker efter

Om nu någon trodde att bloggen skulle fortsätta pladdra på om verbet ”gasljusa” så trodde den både fel och rätt. För det är inte exakt vad känslan av kontakt med AI kan kallas, men nog är det nära att man tvivlar på sina sinnen, alltid. Jag skrev till ChatGTP och bad om "en kort text (ca 250 ord) om den framtida faran för svenska språket med de många engelska inslagen - lånord eller översättningslån. Gärna med ironiskt-drastiskt-humoristiska inslag". Svaret kom en halv sekund efter att jag tryckt på sändknappen:

Absolut — här är en kort, satirisk text med en något drastisk framtidsbild och en blinkning åt den språkliga utvecklingen:

När svenskan går i pension

Det svenska språket står inför en dramatisk framtid. Inte för att det hotas av krig, klimatför-

ändringar eller en invasion av arga lingvister, utan av något betydligt farligare: engelskan.

Redan i dag checkar vi in, shoppar, mejlar, streamar, swipar och jobbar med deadlines. Vi har feedback, meetings, workshops, updates och mindsets. Ibland undrar man om man befinner sig i Sverige eller på ett internationellt kontor där någon råkat glömma att slå på undertexterna.

Det riktigt lömska är inte bara lånorden. Engelskan smyger också in genom översättningslån och uttryck som låter svenska men ändå luktar amerikansk managementkurs. Vi kan snart få höra att någon behöver ”tänka utanför lådan”, ”vara på samma sida” eller ”ta det till nästa nivå”. Ingen vet längre exakt vilken sida, låda eller nivå det handlar om, men alla nickar professionellt.

Så vad händer om utvecklingen fortsätter? Kanske sitter våra barnbarn år 2080 och försöker läsa en gammal svensk roman. De kommer att stirra på ord som ”förvisso”, ”emellertid” och ”ty” med samma förskräckelse som vi känner inför runinskrifter. Svenska Akademien får då kanske byta namn till Swedish Language Support Center och ge ut Svenska Akademiens ordlista som en app med en stor blinkande knapp: UPDATE LANGUAGE.

Men det finns ingen anledning till panik. Språk har alltid förändrats genom kontakt med andra språk. Svenska kommer sannolikt inte att dö. Däremot finns risken att det en dag behöver tolkas tillbaka till svenska.

Och det vore ju faktiskt ganska awkward.

PS En liten gubbe - eller gumma - inne i min dator har skrivit allt mellan "Absolut" och "awkward". Jag veeet att det funkar så, men lite galen och "gasljusad" känner man sig.

För den nyfikne/vetgirige: Det finns gasljus och så finns det gasljus

Så rätt läsaren av gårdagens inlägg har: dagens ord, ett verb, är "gasljusa". Släktingar, kompisar och bekanta tror mig ibland inte när jag berättar vad jag sett och hört: ”Så där kan väl ingen säga (skriva)”, säger de. Själv tror jag att mycket går under radarn för dem, vilket de ska vara tacksamma för. Det ska fan ha en radar.
   

I Ring P1 berättade en person att den hade blivit ”gasljusad”. Ordet var inte helt nytt för dem med radar, men ändå: att det får hålla på! Omväxlande används originalet ”gaslighting” och ”gasljusa” i vårt land. Äldre kan räkna ut varifrån ordet kommer, och yngre kanske möjligen lär sig något daterat (som i sin tur innebär ”gammaldags”). Hos Institutet för språk och folkminnen finns bakgrunden:

I engelskan har verbet gaslight använts sedan 1956. Det syftar på pjäsen Gas light från 1938, som filmatiserades 1944. Den skildrar hur en kvinna upplever att hon hör steg på övervåningen och att gasljusets styrka skiftar, fastän hon tror sig vara ensam. Hennes man intalar henne att hon inbillar sig. 

                                                                                       

Hon var med andra och svenska ord ”förd bakom ljuset, manipulerad”. Känslan man får av detta är förstås tecken på ens egen envisa motsträvighet, men nog är det jättekonstig att ta in främmande ord – som de är, eller översatta: vilket i sig blir ännu konstigare – när vi har flera begrepp som beskriver vad det är frågan om. På ren svenska.

PS Båda bilderna är hämtade från Wikipedia. Den övre talar för sig själv: en affisch för filmen från 1944. Den nedre visar en "lyktgubbe" som tände ett gatgasljus i Stockholm 1953 vid ett jubileum. Dessa lyktor togs egentligen ur bruk vid 1940-talets början.