Biff och potatis får man äta gratis* men beefen borde vara svindyr

”Livet forstås baglæns, men må leves forlæns." Orden är den danske filosofen Søren Kierke-

gaards, ofta citerade. Tacka för det, många borde inse att man ”förstår baklänges, men lever framlänges”. Som språkobserverare bli man egentligen varse detta faktum var dag. Och ändå…

 
Har skrivit tidigare om inlånade ordet ”beef”, men minns inte exakt vad. Nu hittar jag ett exempel på nätet, en ungdom som ”hade en beef” med sin lärare och skrev om saken redan 2009. Det är här Kierkegaard kommer in i bilden: jag håller som bäst på att leva livet fram-

länges, men om jag märkt så himla mycket från baklänges vete tusan.

Så här är det: beefen har varit mig bekant några år, men visar sig ha den funnits i svenskan bra mycket längre. Det här händer hela tiden med nykomlingsorden och är inte enda exemplet på egen långsamhet. Man måste också undra över varför inte denna ändå ganska nya ”beef” (vara osams/ha något otalt med någon) på svenska heter ”biff”.

Om engelska ordet ”beef”, i första hand ”biff, köttbit” heter detsamma – beef – när det betyder gruffa med någon, kan ju lika gärna vår "biff" heta "biff" och, precis som i engelskan, ÄVEN betyda att man är osams med nån?

Men idag blev det värre, i ett radioprogram med en expertgäst diskuterades potatisens historia. Här presenterades bl a två potatiskännare (X och Y) från förr. Reportern ställde frågan till gästen: ”om vi beefar mellan X och Y, vem har störst betydelse”?

Beefar mellan? Jag lyssnade igen, igen och igen. Och även om reportern sa biiifar, alltså med långt i, liknar det inget svenskt ord jag kan. Avsågs ”om vi ställer X och Y mot varandra, vem har störst betydelse”? Eller ”om vi jämför mellan X och Y, vem etc”? Det som är knivigt med att leva framlänges och därmed i nuet – det måste man några sekunder – är att om alla vi individer har olika innebörd för våra ord så blir det knepigt. Mest framåt, men även bakåt.

*Så ungefär började en av barndomens ramsor. Eller var det "kött och potatis"? Vid närmare eftertanke: "sill och potatis får man äta gratis!" Å andra sidan minns inte någon intelligens på nätet heller.

Är det en tillbakakaka, hämnd från Världsalltet eller vanlig karma?

Det spelar ingen jättestor roll, egentligen, men beror på dagsformen, som man säger nu för tiden. Vissa dagar känns det tråkigt att ständigt snubbla på förargliga nya lånord och alla knasförkortningar. Den som främst läste, lyssnade och tittade på gammelmedier hade länge inga problem med såna snubblingar (det var för 15, 20 år sen), men nu har tolkningsföre-

trädarna blivit för många.

Kanske är begreppet tolkningsföreträdare slarvigt använt, men äsch. De som avses är medie-

människor, politiker och ibland vem som helst som är yngre än folk i yngre medelålder. Många är så förtjusta i förbiflyende (jag menar vad jag skriver) jargongsnack att detta förekommer i allt fler sammanhang, men stör dem som vill förstå vad de läser och hör. I språkväg.

”Jag tänker på honom som en tuffing i skinnjacka som gillar untz”, skrev en tidningsreporter. Ordet (?) untz var kursiverat i artikeln, men någon förklaring fanns icke. Kanske är jag numera drabbad av en s k tillbakakaka, som också är ett vanligt ord numera, men aldrig kommit in i mitt ordförråd! Innebörden går dock att lista ut (gäller inte för untz).

Tidningar brydde sig mycket om att läsare skulle förstå vad de skrev (för sådär tjugo år och längre sen) och borde inte använda ”svåra” ord, hette det i redaktionella diskussioner. Undertecknad sågs på den tiden som ”snobb” genom att inte vilja underskatta läsare samt säga ”man får väl slå upp om man inte begriper”. I backspegeln vill jag påstå att det som då kallades ”svåra” ord, överträffas i mängd och knepighet i dag. Som untz.

Eftersom jag undviker AI-svar får Wiktionary förklara att ordet är en ”alternativ form av oontz (elektroniskt trumljud)". Nyligen har jag antecknat "npc" och "spf" som förekommit i vanliga texter och för nån minut sen läste jag om något som ”är fullt av swag”. Man får väl tänka på samma sätt som jag själv föreslog för 20–30 år sen: ”det är bara att slå upp”.

Enhandshanterade kaffekannor har inte alltid varit comme il faut

Det föll sig så att jag köpte en tv-kanneliknande kaffekanna. Hur många kaffekokningsappa-

rater omvärlden än består en med känns en Melittavariant med filter – och kaffet ner i en termos – som det absolut bästa alternativet. Sen ”vinkännarna” blivit lite tystare har som bekant kaffesnobbarna tagit över, och tröttar ut en med alla goda råd. Och beskrivningar av kaffe som bär star prägel av de gamla vin-orden: blommigt, jordigt, bränd smak, inslag av plommon, choklad och vanilj.

Vi rudimentära kaffedrickare som bara vill ha ett starkt kaffe som inte är jolmigt tunt, som inte har en massa fina smaker vi inte förmår uppfatta, vi nöjer oss med termos.

 

Äldre, typiskt tvåhandshanterad kaffekanna

Men nu köpte jag, som sagt, en termos med tycke av tv-kanna: trevligt att se på för dem med nostalgisk blick. Desto roligare att denna nya kanna kallas ”enhandshanterad”. Är inte alla kannor enhandshanterade? tänker man först. 

Men kommer på alla de ärvda kaffekannor som göms i folks skåp och som inte håller kaffet varmt särskilt länge. Och inte är de enhandshanterade.

Däremot är de ofta vackra, medan de funktionella tv-kannemodellerna ser ut att passa i dagens kök som, tror jag, ännu ser ut som obduktionslokaler: stål, stål och stål. 

En snabb bildkoll gav vid handen att möjligen träfinishen (vilka ord man kan!) är på väg tillbaka. Däremot lyser ännu apelsin- och avokadofärgade vitvaror med sin frånvaro. Än.

Sexiga kvinnor, män och andra föremål såsom sportbilar o dyl

Man är en tråkig sate, så är det bara. När betydelser för ord glider iväg lite väl långt från ursprungsinnebörden händer det att man vill ropa: ”Men hallå där!” Det exempel jag tänker på är inte speciellt nytt. Adjektivet ”sexig” har gått en lång väg från utmanande persedlar och sig-kråmande kvinnokroppar. Nu börjar i och för sig även män åla och kråma sig på likartat sätt. Allt i den omfamnande ekonomismens namn och tecken.

”Vi ska prata om nåt som inte är så sexigt”, sa kulturjournalisten. Jag skrev inte ner vad det handlade om, utan noterade bara att det inte alls gällde det man annars föreställde sig. Mig stör denna innebördsförskjutning: nu betyder ordet i senaste ”upplagan” av SAOL, 2026, förutom det vanliga kroppsliga sexeriet, även ”spännande, intressant”. Och SO (likaså från i år) har exempel som ”en sexig sportbil; företaget har försökt göra sin image lite sexigare”.

Belysande nog skriver SO om denna ”andra”, icke-kroppsliga innebörd: ibland äv. allmänt positivt om (andra) föremål. Föremål som föremål, objekt som objekt: kroppar och sportbilar.

Tankar komma smygande när ett mejl, Språkbrevet från SVT, SR och UR, berättar hur VM-sportorter, sommarpratare och andra artister samt diverse blandgrejs uttalas: Özgür Özel, bundibugyo, Vancouver. Men hallå en andra gång: uttal på allt möjligt är ofta lätt framgooglat. Om inte annat så ilar AI till ens tjänst innan man hinner säga morfar Ginko. 

Nu är det förstås otacksamt, men visst vore det kul att höra språkvårdares kommentarer kring de sexigt (menar bara ”spännande”) flytande innebörderna och en massa större händelser i svenska språket som får en att tro att det snart kajkar. Men se på fan! SO förklarar mitt, trodde jag, slang-verb: ⟨vardagligt⟩ förflytta sig på vattnet utan mål.

Gå till botten med kraschen: eller kanske dags för efterstupan?

En felsägning eller inte? I ett samtal med en person ville jag uttrycka något om forna dagars ättestupa. Det grånande minnet kom inte på ordet och jag försökte förklara vad jag var ute efter. Jaha, sa den något yngre människan, du menar efterstupa?

Häpen som attan sa jag: javisstja! Det var nämligen svårt att urskilja om huruvida jag hört rätt eller fel. Kanske sa hon ”ättestupa”, kanske ”efterstupa”, som jag tyckte mig höra. Inte bara minnet glider in i skuggorna, det gäller även hörseln. Men lite roligt var det ändå: Efterstupa, det låter som en trolig synonym om inte annat.

Till dagens ämne: ”Krasch”. Nu har ordet förekommit på många ställen i så (för mig) ovanliga sammanhang att det är nödvändigt att gå till botten med kraschen. Rubrik i en blaska: ”Macron undvek en krasch – med en fest på slottet”.

I exempelmeningen är tankstrecket använt på det vanliga, nutida, feliga sättet, men nu skulle det handla om ”krasch”. Av våra stora ordböcker säger SAOL: 1) kraschande ljud, brak, skräll 2) våldsam sammanstötning 3) sammanbrott. SO hade endast med ljudhärmande ”krasch” samt sammanstötning mellan fordon.

I ”historiska” SAOB, gavs ordet innebörden ”skräll, sammanbrott”. Intressant eftersom artikeln om "krasch" skrevs 1937. Som ursprung gavs tyska och engelska motsvarigheter, och beläggen kom från mellan 1849 och 1932. Exempel var börs-, bank och byggnadskrasch.

Bara att konstatera: en hel del ord med engelskt ursprung har existerat i svenskan, försvunnit, och kommit tillbaka igen. Numera används kraschen ofta om mänskliga kollisioner: För Macrons del gällde det att inte reta Trump. I P1-programmet ”Krasch eller konsensus” handlar det likaså om människors eventuella sammanstötningar. Eller krockar, men den ”nyare” syno-

nymen, krasch, har svårt att fastna i min hjärna.

Varför låta folk dejta själva? Pitcha en kompis – sälj in och ut den!

Rubrik i SvD: ”Singeltjejer flockas runt skådisen efter pitchen”. Artikeln handlade om trafficking light (ens svenska är oslagbar!) – om man vill spetsa till saken. Eller åtminstone en slags försäljning av människor, så här beskrivs händelsen: Här ska tolv singlar ”auktioneras ut” från scen av en nära vän med hjälp av en power point-presentation.

Ber om ursäkt, men orkade inte läsa hur auktionen ”vinns”, om pengar är inblandade etc. Mitt intresse ligger som alltid på hur folk talar, inte hur de beter sig, men i detta fall smälte de båda ihop. Vad man kan lägga märke till av en sån här artikel i en av landets största tidningar är att ”pitch” (substantiv) är så vanligt i svenskan att det inte behöver förklaras.

År 2026, innevarande år, kom glosan in i svenska ordböcker. I SAOL ges tre innebörder för ”pitch” 1) tonhöjd 2) presentation av filmidé och 3) kort golfslag mot green. SAOL har samma förklaringar, men nummer 2 är lite mer ”arbetad”: kort presentation av idé bakom manus, produkt, tjänst eller dylikt; i syfte att övertyga tänkbar finansiär, producent m.m.

Vare sig SAOL eller SO har med verbet ”pitcha”, bara substantivet. Men i SvD-artikeln används det som verb samt även ”titel” på hallicken (det måste väl vara en synonym?): ”pitchare”. Att anpassa engelska ord till svenska är en barnlek, kolla verben reclaima, surfa, peppa, streama.

För vilken gång i ordningen jag skriver det är obekant, men är det inte snart dags att slå ihop svenska ordböcker med engelska? Och inte gå den här plågsamma vägen med ett språk som är en godtycklig blandning av de två?

Vem kunde ana att man skulle hamna mitt i inomhussnickerier?

Artikeln som beskrevs såväl i går som i förrgår, handlade om det slags babbelmakare (i går hette han Sven) många försöker undvika på fester, släktsammankomster o dyl. Ofta är det en äldre person som upprepar sina många decennier gamla käpphästar ur det egna livet.

Epitetet ”monologist” för dessa pratsamma hade jag inte stött på tidigare. Däremot är det tydligen så att deltagare i paneler numera kallas "panelister" (stavningen panellist före-

kommer). Det händer att någon reagerar, så t ex på sajten Mediespråk (augusti 2925):

Paneldeltagare, debattör eller helt enkelt deltagare (i panel eller paneldebatt) är

bättre alternativ än "panelist" som benämningar på den som deltar i en paneldebatt. 
Ordet "panelist" är troligtvis ett inlån av finskans panelisti eller engelskans panelist.

Här jobbas kanske med panellister?  Bild Jessica Haern, Unsplash

Det näst sista måste kunna kallas en from förhoppning: vi har nog inte lånat ordet från finskan, snarare består oss engelskan med detta inlån bland många. Som svensk undrar man först vad det var man hörde (jag, t ex): ”Va, säger de pennalist”?

När poletten trillat ner, den som säger att det är en person i en panel som begåvats med påhänget -ist (bigamist, alkoholist, dietist), så låter det ändå inte särskilt bra ihop med panel.

Panelist låter som en vara hos byggföretag. Panel-list? Ja, det går att köpa panellister, ser en byggfirma förklara vad sådana är: ”En panellist är en typ av listverk som används för att rama in paneler på väggarna eller som ett avslut på en bröstpanel”.

Och vad en bröstpanel är framgår av Wikipedia: ”En bröstpanel är en panel på innerväggar som täcker väggen mellan golvsockel och fönsterbänk”. Och allt började med Sven, en pest på fest!