Att kalla saker vid deras rätta namn är bättre än att kalla folk namn

Så satt man i en blandning av två språk igen! Råkade höra ("överhörde", säger många nu, en översättning förstås) en ung människa berätta för sin kompis att någon ”kallat henne namn”. För egen del ekar inget ur minnet: inga klockor ringer (uttrycket kommer likaså från engelska). I princip låter ”kalla någon namn” banalt, även om en svensk skulle säga ”kalla någon vid namn”, t ex Britta, Ove, you name them!

Reddits diskussionsforum har mycket att säga om det mesta, och en person, etiketterad som ”infödd talare”, d v s svensk, skriver: ”Bland barn är det att kalla någon namn ett sätt att mobba någon, eller att såra någons känslor när man inte har något mer konstruktivt att säga”. Att kalla någon Britta är inte fel om det är personens namn, men här avses förstås förolämp-

ningar samt den uppsjö av fula ord som växer i en annars ordfattig tid.

Men det är väl fåfängt hopp att även mediemänniskor och de med andra kommunicerande sysslor ska låta bli begreppet ”kalla någon namn”. Häromdagen sa en författare att han anser slaget om språket förlorat . Han kommenterar inget längre, fortsatte han, utan låter allt vara, viss om att vi människor i alla fall kommer att förstå varann. Intressant nog nämnde han ett direktöversatt uttryck han ogillar: ”över tid” (over time). Det gladde mig, "över tid”, står som 

en av tusentals käpphästar i mitt stall.

Inte lika kul med den kulturjournalist som talade om en ny film, där huvudpersonen var en mobbad flicka ”som tar hämnd på dem som felat henne”. Där ringer några gamla skorrande klockor: ”felat henne”, vafalls? Man slår i engelska lexikon och finner ”to wrong someone”, som betyder ” göra fel mot någon”, som t ex ”he wronged her”. Vi är långt från de första skrämskot-

ten för ja, hur många decennier sen, när folk började uppmärksamma flödet av anglicismer?

Kan man i framtiden läsa gubbar o a som dog innan man föddes?

Som av en händelse hörde informanten A av sig, nästan samtidigt som jag lyssnat på program-

met om ”språkpoliser” (som gårdagens inlägg handlade om). En rätt ovanlig bok hade kommit i informantens väg, ovanlig såtillvida att dess ålder är 115 år. Författaren är en känd figur, för mig känd till namnat, men inte mycket mer. Minns att han omtalades i ens barndom, och antagligen var man själv snabb att stämpla honom som en typisk gubbförfattare.

Han var själv en gubbe, Albert Engström, det såg man ju på bilder av honom, och han skrev för gubbar. Informanten A mejlade en del av förordet till boken, ”Genom mina guldbågade glas-

ögon”. Förvånad upptäcker en nutida åldring de lättlästa raderna, fulla av snygg ironi mot såväl samhället som det egna jaget:

Självporträtt, 51 år gammal (Wikipedia)

Denna bok är den bästa i julmarknaden. Jag säger det på fullt allvar. Under det de andra författarna trots mina varningar fortfarande syssla med fnos-

kiga försök att loda sina egna och tillfälliga förbin-

delsers s. k. själsdjup och gräva i dumheter och snusk ända upp till pennspetsen, bjuder jag på friska fruk-

ter från livets träd. Jag konstruerar ej ihop konflik-

ter och lämnar dem olösta. Mina lösa sig själva med litet välvillig hjälp av författaren, förstås. Och en annan sak: Jag kan låta mina barn läsa boken.

Verben har 1911 ännu kvar sin pluralform, vilket förstås visar på styckets ålder, men bortsett från den bagatellen: vilken fantastisk text! Kan nutida skribenter få så få rader att inrymma så mycket! Glädjande att utan problem riktigt kunna höra författarens känslor och åsikter.

Och då undrar man så här: en ungdom som idag är 15 år, kan den vid mina år (ca 75) läsa en bok som skrevs 1970 när 15-åringen är 75, år 2085? Om inte ett flertal

                                                                            under skett på vägen dit blir det nog svårt.

Bör man skärpa till modersmålet eller bara låta "floden" flyta fram?

Vi lämnar ålderismen (från i går) ett tag, men det kommer väl inte att vara länge, gammal är som bekant äldst. Som skrivare utan röst och mimik saknar man möjligheter att lägga in ironiska, tvivlande och skämtande innebörder i sin text. Man måste lita på läsaren. Hur det står till med den saken visade ett program häromdagen, Förmiddag i P1, där ”värden”, Thella Johnson, ställde frågan om huruvida ”språkpolisen är ett utdöende släkte”.

Hemsk ”titel”, språkpolis. Den är inte bara larvig, den antyder även att de som använder den om andra är av en mer frisinnad, bättre, art. Polis, hm. "Riktiga" poliser är ofta vänliga och ”språkpoliserna" är också samhälleliga medhjälpare. Fast somliga är inte kloka, förstås!

I programmet deltog en språkvetare/författare och en författare/litteraturkritiker. Efter att ha lyssnat avlägsnade jag just denna språkvetare ur det skrå jag ibland raljerar om: hen visade på klippanischer och fasthet. Apropå ”fast” sa den andre deltagaren att språket inte är något fast utan ”en förhandlingsfråga”. Och att de tre samtalande i programmet ”/…bestämmer vad orden har för betydelse…/”.

Ja, där kom det igen, språket som en levande organism. Ledan man känner av denna alltid upprepade kommentar är större än universum. De flesta är nog bekanta med språkets rörelse 

(i programmet beskrevs den f ö som en framflytande flod) men vi som oroar oss gör det p g a den snabbhet ”organismen” rör sig med. Det håller inte att dra upp tyskans inflytande under Hansan eller det franska ditot när Frankrike var ledande inom kultur och flådigheter.

Alltnog. I programmet visade sig författaren/kritikern vilja värna det personligt-poetiska-impulsiva språket. Och räkna med att mottagaren förstår. Jo, tjena, säger jag som annars aldrig säger ”jo, tjena”. Författaren/språkvetaren anslog en nyktrare ton och sa att ”vi vill upprätthålla språkregler” för att ”vi vill styra in [andra]i samma överenskommelse”. Båda exemplifierade med friskt språkliberala personer som Heidenstam och Selma Lagerlöf. Med tanke på dessa referenser från hedenhös kan man lätt ana att de inte känner av amplituden hos dagens språkliga oreda (som jag…).

Nydanare, förresten, hör på den här: jag vet inte vad amplitud är, det bara KÄNDES rätt, lite poetiskt galen och inkonsekvent som man är. I morgon ska en annan hedenhösgubbe tas upp (men av mig) för sitt fantastiska språk som var bra då och är bra än.

Allt som sker under himlen har sin tid. Och snorgärsar, bl a, har sin

Utlovade i går att slänga mig under bussen, ett uttryck som sparas endast för speciella tillfällen. Huvudet höll nämligen på att proppas igen av snusförnuftiga snorgärsar. Så kallade man snor-

ungar förr. Just nu är de i femtioårsåldern, för så ser livet ut. Alla mänskor sitter nån gång i den åldern och har blivit så vuxna att de vill förklara världen för andra.

Det gäller dem som överlevt. Och de som överlevt ännu längre och är sjuttiofem plus, kan minnas sina egna dagar där kring de femtio. Nu är det några s k krönikörer som retat upp mig, ska tilläggas. De har kommit på sånt som att tiden går fruktansvärt fort numera, att det mitt bland alla onda människor finns goda och att de själva aldrig ska bete sig mot sina barn som de egna stolpskotten mot dem.

Något decennium före och efter 45-årsåldern skrev jag kåserier i en lokaltidning. Minns det som igår, tyvärr. Mina iakttagelser av de enkla tingen var så grandiosa att de verkligen behövde spridas till alla. Kom någon typ i 75–80-årsåldern och tittade medlidsamt på mig tänkte jag nog att den stackarn inte hade ett liv. Och inget haft. Nu är jag den åldringen. Så det kan gå!

Ja, sånt sitter jag och äter opp på dagarna. Det gör en förstås oemottaglig för de femtioåriga krönikörernas beskäftigheter, men de har en annan publik. Tröstande ändå, för man vill ju inget riktigt illa, egentligen. Krönikor förr ägde förresten en annan tyngd, skojigheterna jag fick till hette, som sagt, kåserier.

Men säg den ilska som varar. I DN fann jag just en person som skrivit ett KÅSERI. Dessutom om mina hjärnfrågor (hjärte- är att ta i). Kåsören hade blivit arg på en felstavad skylt, där parallell stavats med endast tre l, och skrev så här:

För säkerhets skull googlar jag ordet parallell. Det finns nämligen många alltför flata språkvetare som accepterar alternativa stavningar av ord som folk ändå inte klarar av att stava rätt, till exempel ordet kolleger. Det är verkligen att ge upp. Att de som gör fel ska få göra lite hur som helst, i stället för att man premierar dem som lärt sig.

Naturligtvis var jag tvungen att kolla denna kåsörs ålder: nästan femtiosex. Förbi snorgärs-

åldern. Och med verkliga iakttagelser. Ilskan rann bort.

Lite egenvård som i dag, ovanligt nog, inte berör språkets form

När nu språket inte står så högt i kurs blir det gärna lite annat (allmänbabbel) i bloggen. Egenåldringsvård, kan det få heta. Det är mig själv jag vårdar genom att låta det pysa ut ur själens hålrum – de som uppstått när tidens tand knaprat på nyss nämnda själ.

Annars är inåtskådande något man betackar sig för: alltför många slänger ut sitt inre/sina själar på torget. Beskådare finns alltid, och båda grupperna är lika konstiga: utställarna och publiken. Det går ändå att förbise dem som bjuder ut – och på, som det också heter – sig själva.

Men att slå mynt av folk omkring sig gör inte geschäftet så trevligt. Ut i luften åker mer eller mindre äkta makar, föräldrar, barn och fans moster samt mormor. Några hyllade nutidsför-

fattare prisas vitt och brett för sina förtjänster. En del av förtjänsterna existerar även i den pekuniära betydelsen, och det kan vara frånstötande.

Antagligen har de flesta människor mängder av uppslag till böcker och filmer i sina liv. Där brukar det finnas olyckliga människor och andra som förföljs av tur, tragiska händelser och komiska. Och hur länge än detta eventuellt litterära material varit avlidet, jag menar att det kan handla om döda släktingar, får det nu återuppstå i form av roman- eller filmfigurer.

Att tala för och som de döda och dem som levt i en helt annan tid – är inte det förmätet så det skriker om det? Att dessutom gräva generationer bakåt i människors privata korrespondenser – gärna i form av kärleksbrev och andra intimiteter – stör det inte de uppburna "konstnärerna"?

Jag har säkert redan nämnt saken, men när kreti och pleti berättar vad Astrid Lindgren, Tage Danielsson eller Kungen av Arabien skulle ha sagt och tyckt om det ena och andra – då gråter änglarna i himmelen (jamen ursäkta detta utfall, då!) Det här är inte klart än, det blir mer tandagnisslan över samtiden och dess tolkningsföreträdare.

Det sista ordet i förra meningen får inte hamna under ögonen på informant P, som påstår att jag använder begreppet fel. Å andra sidan gör det inget, för även jag ska slängas (i morgon) under den buss vi förr aldrig kände till att vi kunde slängas under. 

Kan man klandras för att man har svårt att lyssna till experterna?

Det är inte snyggt att citera människor som talar fritt (utan manuskript), i ett radioprogram, exempelvis. Man skulle inte själv vilja bli utsatt för sånt. Men nu är det som bekant inte ”vanligt folk” denna blogg skärskådar, utan dem som har språket som sitt främsta arbetsredskap.

Det gäller i dubbel grad en docent i svenska som ofta är ”experten” i programmet Språket. När hen talar blir det tydligt att man själv tillhör en utdöende art, som fiskaren Ned Maddrell (död 1974), bland andra. Han var den sista som talade språket manx (på Isle of Man). Nu är det inte riktigt sant, öborna har gett sig sjutton på att ta tillbaka det och nu har inemot ett par tusen lärt sig prata det gamla språket (Wikipedia). Om ett sånt projekt håller återstår att se.

Men nu var det språkdocenten! I senaste avsnittet hade andra petiga människor (jag tillhör gruppen) hört av sig om vad de anser vara konstiga ord och uttryck. Bland dessa fanns glosor som slutar på -sam: att tåget kom var tacksamt, gräset såg hälsosamt ut och låset misstänk-

samt. Så löd exemplen. Docenten sa sig hålla med om nästan alla, men kunde tolerera vissa. Men ”misstänksamt lås” ger en ”ganska animerad, skojig bild”, tyckte hen.

Sen sen kom det dock, o je, o je! Angående det skumma låset, fortsatte det så här: ”Här finns lågt hängande frukt, den lågt hängande frukten är att man misstänker att det [ordet miss-

tänksamt] lånats in från engelskan, som strukturlån”. Helt riktigt, antar man, men det fanns plötsligt mer än ”misstänksamt” att hoppa högt av, som ”den lågt hängande frukten”.

Frasen har man hört och reagerat inför flera gånger, kan man lugnt påstå! Ett nätletande efter ”low-hanging fruit” visar att uttrycket etablerades i svenskan under 1990-talet och, föga förvånande, dök upp i samband med det amerikanska management- och konsultspråk som svenska företag och organisationer började använda med förtjusning.

Att docenten inte kommenterade ”frukten” var konstigt för mig, men visar att uttrycket blivit naturligt för många. Om ytterligare något annat sa hen: ”Att detta skulle prajma oss, sätta oss på en linje att vi gör den typen av val även i svenskan…”. Där svimmade jag igen: prajma? Och känner fullt förtroende för AI-översiktens svar på vad fåglarna som menas:

Att prajma (försvenskning av det engelska ordet prime) betyder att förbereda, grunda eller förinställa något för att uppnå en viss effekt eller göra det redo för användning.

Förklaringen låter trolig, men sätter en sannerligen på en linje att inte göra den typen av val.

Om modersmålstalande svenskar ändå kunde sluta klicka i boxar

Klicka eller ticka i boxar är detsamma som kryssa för eller fylla i! Bild Raimond Spekking, Wikipedia

  

Innan årets nobelpristagare avslöjades, talade man i Vetenskapsradion om tänkbara mottagare av medicinpriset, tror jag det var. Kanske fysikpriset. I alla fall diskuterades olika forsknings-

områden och namn som skulle kunna komma i fråga. En vetenskapsjournalist nämnde något som ansågs möjligt och sa: ”Det klickar i alla boxar för ett nobelpris”. Det är ett uttryck som retat gallfeber på mig – och hur många andra? – under flera år. Ingenting i världen (alltså inte heller allt smör i Småland) skulle få mig att säga att något ”klickar i” några boxar.

Och förresten är den menighet som använder uttrycket långt från överens om vad det bör heta: ”Klicka i? Ticka i? Eller bara ”ticka” och så "boxarna", då. Förhoppningsvis känner alla använ-

dare till bakgrunden, att ”boxarna” är de rutor som finns på olika slags listor eller formulär, och där uppgiften är att ”kryssa för” de olika ”svar” som är rätt, relevanta eller önskvärda.

Svenskar har så länge jag minns (men jag är uppenbarligen ingen konstant – oföränderlig storhet) kryssat, bockat för eller fyllt i rutor på sådana listor. AI-översikten, småfarlig att lita på, hade i alla fall en kort och halvt klyftig kommentar: ”Uttrycket ’det klickar i alla boxar’ betyder att någonting uppfyller precis alla krav, önskemål eller förväntningar”.

Nu används den här klick- och tick-formuleringen mest i ”opersonliga” sammanhang, få säger ”jag/han/vi klickade i boxarna”. Ännu. Uppenbarligen är det fråga om två slags ”klickande/

tickande”, det ena kan vara ”hon fyllde i enkäten”, det andra ”huset uppfyllde våra krav”. Lite knepigt, men det vore glädjande om populasen avstod från alla underliga formuleringar när det finns möjligheter att inte översätta engelska för sin vanliga vardagssvenska.