När en av svenska språkets ordstöttor får en att flina lite i mjugg

Om dagen i övrigt krävt mycket arbete är det lockande att ta den enkla vägen och citera långa stycken i dagens blogginlägg. Men först en redogörelse för hur en gammal språknörd kan fungera. Säg t ex att en sådan går runt i en trädgård och stöttar upp diverse buskar som fick sig en rejäl smäll av snön runt nyår.

Grupper av enar ser ut som om snömannen trampat ner dem, uppifrån ser de väl ut som grågröna stjärnor mot en gräsmatta i den skitiga färg man får om man blandar alla vatten-

färgerna samtidigt. Nu ser det i och för sig rätt kul ut med diverse borstar, krattor och andra redskap som står lutade mot buskar och små träd.

Man kan börja tänka på ”stötta”, som kan vara såväl verb som substantiv. Ordet kommer från fornsvenska ”stytta”. Tänker man vidare på ”stätta”, med samma lydelse i fornsvenskan, stätta, så har det en annan innebörd. Som om detta inte vore nog kan tankarna gå vidare till en vanlig spark, ”sparkstötting” också kallad i ens barndom, men som säkert inte många barn i södra Sverige sett annat än på bild. Förresten läser de inte såna böcker längre där sparkstöttingar är avbildade. Men det är här citatet kommer in, SAOB:s gedigna beskrivning av åkdonet:

om ett för snö l. is avsett fortskaffningsmedel som betår av två långa, smala medar (numera vanl. av stål) med två upprättstående, tvärslåförsedda ståndare vilka via trälämmar uppbärande ett säte förbinds med medarnas uppböjda framändar o. som framdrivs gm att den åkande skjuter ifrån med en fot medan han står på en av de bakre medändarna med den andra foten o. håller sig fast i ståndarnas tvärslå; äv. om (i sht förr använt) dylikt redskap 

(i en ä., jämförelsevis kälklik variant med trämedar) nyttjat för hästanspänning; förr äv.: sparkstöttingsåkning (ss. sport), sparkstöttingssport

Ordboken är lika förtjust som jag i parenteser. Men i första raden är det inte jag som missat i stavningen, SAOB saknar ett s i ordet består! Varför känner man sig upplyft av något sådant?