Är den gamla korrekturläsaren kanske konspirationsteoretisk?

Att yrken och sysselsättningar försvunnit sen tidens början är inget konstigt. Människan strävar som bekant efter större bekvämlighet. Man blir varse detta varje dag. Häromdagen skymtade ett litet djur i en trädgård, men det visade sig – förstås – vara en gräsklippare som jobbade för att sen gå in i sin lilla koja och vila, den också.

Maskiner har frigjort oss så vi kan ägna hela dagarna åt att sträcktitta på serier och filmer, resa, äta samt må bra i största allmänhet. Det finns visserligen rapporter om ökade psykiska besvär, men det ska väl kunna gå att skapa ännu bekvämare liv så dylika åkommor försvinner?

Utan att vara mycket benägen att känna bitterhet har jag ändå undrat över varför jag ägnade en massa år åt att jobba som korrekturläsare. Just den erfarenheten ligger ju bakom att jag under de senaste decennierna lagt märke till en sjujäkla nedgång i svenskan. Det gäller tidningar, böcker – ja, all slags text. Det gäller även radio- och tv-språk. Man hör ibland att barns och studenters förmåga att hantera modersmålet är undermålig, men det är kanske påhittat.

För visst kan man få medhåll i sitt tänkande, men på det stora hela tycks de flesta överens om att ”det alltid varit så här” (se gårdagens inlägg) och att äldre i alla tider klagat på ungas språk.

Personligen siktar jag inte in mig på enbart de ungas språk, det tycks mer som om en jätteförsämring ligger som en blaffa över hela samhället. Antingen är jag barnet i sagan som ser att kejsaren var naken eller så är jag inte riktigt klok.

Men jag får i alla fall en skaplig pension efter det onyttiga jobb jag utförde under alla år.

Man går inte bara in eller ut med åtgärder, man går även fram!

”Vi går fram med en slopad karensdag under en begränsad tid”, sa en finansmarknadsminister häromdagen. Det är ett väldigt springande, förr gick man in eller ut,  nu går man även fram.

Låt mig förklara. För några år sen kunde ministern lika gärna ha sagt: ”Vi går in med en slopad karensdag”. Eller ”vi går ut med en slopad karensdag”.

”Gå in med skorna”, det är något man kan göra. Likaså kan man ”gå in” skorna. Under väldigt lång tid hände att folk "gick ut med hunden”. Hade de inget eller ingen att ”gå ut med” kunde de bara ”gå ut”. De kunde även gå på, gå med etc. Eller ”gå in”, om de redan varit ute.

Det är väl inte säkert att min poäng går fram (går fram!) eftersom många såna här relativt nya fraser är innötta i pöbelns skallar. Varför överhuvudtaget invända, kan någon invända (vilket också sker ibland). Jo för ministern – och alla andra – kan formulera sig jätteenkelt, utan luftdekorationer: ”Vi slopar en karensdag”.

Skulle vilja be den gode läsaren (även den onde) att googla ”ska gå in och ändra” och se vilket kutande det är. För det visar sig också vara vanligt att ”gå ut och ändra”. Ännu är ”gå fram”, och sedan utföra abstrakta saker, inte så vanligt. Man går mest fram (rör kroppen framåt) för att ändra hastigheter, tider eller liknande på apparater, vilket känns helt i sin ordning.

Men nu blir det spännande! För de som går in eller ut och ändrar kan, helt simpelt, bara ”ändra”. Är man någon som går ut – eller in – för att ändra rekommendationer, förslag eller sånt som inte sköts via verkliga knappar eller reglage – kan man alltså säga enbart ”ändra”.

Detsamma gäller givetvis otaliga andra verb man säger sig gå in eller ut för att  verkställa.

Varför en blogg?

Självporträtt

Här följer min egen språkhistoria! 

Det är vanligt att man uppfattar det språk man växte upp med som det ”rätta”. Det gör även jag och jag värnar främst om 50-, 60- och 70-talens svenska. Den talades i familjen, lärdes ut av skolan, användes av radio, tidningar och så småningom tv. Inte minst ingick den i mitt arbete som i hög grad hade med språk att göra – korrekturläsning av tidningssvenska.

Folk i allmänhet får väl skriva och prata hur som helst, det kan inte jag göra något åt, men om man kommunicerar med mig i tal eller skrift så föredrar jag är vi är så överens om ordens och meningarnas innebörd som bara möjligt.

Alltså ryker för mitt vidkommande rätt mycket av vår samtids språk – som för övrigt allt oftare är en direktöversättning av engelska – och sådan svenska som användes för länge sedan och skiljer sig mycket från dagens.

Jag använder alltså inte pluralformer på verben (vi stodo), inte ens i ett försök att vara rolig. För att vara det måste man nämligen veta hur man ska skämta. Ett klassiskt exempel är när Ikea satte upp gigantiska skyltar med meddelandet ”Tomten äro smålänning”.

Det kommer inte att finnas mycket vetenskap inblandad i det här bloggbabblet, det är en helt subjektiv berättelse (ett "narrativ", säger samtiden) om användning och uppfattning av ett modersmål, ett litet språk man kanske borde slåss för.

Jag vet att språk förändras – rabiat är jag inte – men det språk jag lärde mig som ung är till största delen ännu gångbart i dagens samhälle, vill jag tro.

Det här är min språkhistoria, mina språkhistorier.

Mitt sbråk, tamejfanken.



PS Mitt Word strök som vanligt under ord i  den ovanstående texten, kommenterade ordval och gav förslag till förbättringar. Helt korrekt ville W byta ”stodo” mot ”stod”. Bra. Ordet ”språkhistorier” föreslogs bli ”språkhistoriker”. Mja. För det egna påhittet ”sbråk” (en inte alltför komplicerad skämtsamhet) blev första förslaget inte det man tror, utan ”stråk”. Ännu mer frivolt var W angående ”tamejfanken” som föreslogs bli ”tamejfan Ken”. Ändå kommenterades även ”tamejfan” som ”talspråkligt” samt något som kan ge ett ”vardagligt intryck”.


Men jag gillar vardag, så nu, tamejfan Ken, kör vi!