"Halvljummen" är inte något så banalt som det i förstone kan låta

Fick slänga in ett PS igår när jag klantat till det och av misstag tagit bort några mer entusias-

tiska mottagare av nya bibelöversättningen. Till dem hör Åke Bonnier, biskop emeritus, tillika ordförande i Bibelsällskapet. Han säger att denna översättning ”är mer grundspråksnära och håller sig närmre texten som den är formulerad för 2 000 år sedan (TV4:s webbnyheter 24/9). Och vidare anser han att

grekiskan är mer öppen för tolkningar vilket gör att söner inte längre enbart översätts som söner, utan barn och döttrar också.
– Det är inget vi gör för att det helt plötsligt är 2020-talet, utan för att den grekiska grund-

texten både ser kvinnligt och manligt.

Mindre negativa tongångar från kyrkligt än profant håll, alltså. I slutet av texten står: ”Vid ett kyrkomöte i november kommer Svenska kyrkan att besluta om den nya översättningen ska användas i gudstjänsten och i så fall från när”. Folk får väl hålla öronen öppna i julottan, eller när det är vår tids nya skaror  ”halvljumma” brukar inta kyrkorummet. ”Halvljummen” var min fars beskrivning av ”halvreligiösa” eller något liknande. Han (född 1912) hade väl hört det ibland under livets gång och anammat uttrycket.

Frågan är om han hade en aning om dess brutala ursprung. För vid sökandet efter ”halvljum-

men” stöter man på hänvisningar till Uppenbarelseboken 3:15–16. Bibleinfo skriver om dessa verser: ”Gud tycker inte om obeslutsamhet, särskilt när det gäller andliga ting”. Så här bannar Herren en av sina församlingar:

Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antin-

gen kall eller varm! Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.

Ord och inga visor, och inte lika poetiskt språk som i Höga Visan, får man väl säga.

Mer om en gammal bok vars betydelse inte ska underskattas!

Inte jättekyrklig eller -religiös måste man ändå få tänka, tycka och känna ett och annat inför den nya bibelöversättning som ärkebiskopen ”avtäckte” på Bokmässan. Använder citattecken för en sån ”händelse”, i egenskap av vanlig människa kan man tycka att det låter sisdär.

Men visst, sån är världen vorden, lite modernt halvsvulstig! Från olika håll kommer diverse åsikter om den nya översättningen: att den ligger för nära den förra i tid, att den är så bra samt att den är så dålig. Man är ingen expert på området, men det är lätt att falla för Björn Wimans (kulturchef, DN) allmänfolkliga (tror jag) uppfattning.

Ska nu slött citera ett par av de nämnda olika hållen. Björn Wiman skriver (DN, 24/9) att bibelns språk inte är ”en angelägenhet bara för teologer eller Svenska kyrkan, utan en del av den svenska kulturen”. Där håller jag med. Bl a ondgör han sig över att ”Herrens bön”, eller ”Fader vår” nu skiftat gestalt: från originalet där den börjar ”Fader vår, som är i himmelen” till översättningen 1981 med inledningen ”Vår fader, du som är i himlen”. Här behålls dock rytmen, anser han, och jämför med nya: ”Vår Far i himlen!” Men lägger till att den åsikten är

en detalj, en skönhetsfläck i en på många sätt lödig översättning, som på andra ställen återupprättar en del av den karga skönhet som den uttalade vurmen för vardagssvenskan tvättade bort i översättningen från 1981.

B W efterlyser författare som hade kunnat ge slutresultatet ett stilistiskt bättre språk, och tror att ”den ordagranna troheten till grekiskan varit viktigare än en god och stilsäker svenska”, samt kallar texten ”kantig och oskön” på vissa ställen.

I en s k understreckare (SvD 25/9), beskriver Dick Harrison fermt Gustav Vasas bibel från 1500-talet: att bl a språkdräkten i den fick ”ofantligt inflytande ”på svensk bildning, svenskt tungomål och svensk kultur i allmänhet”. Och att det är ”påfallande lätt att än i dag läsa den och tillgodogöra sig inne­hållet”.

PS Amenvatusan! Nu har ett par rader om de mer entusiastiska mottagarna av översättningen fallit bort. Dem ska jag söka i Words "versionshistorik" och återkomma. Sånt här får inte ske...

Här samsas lite spretande tankar kring bibeln och Strindberg

Det är aldrig fel att sopa rent utanför egen dörr, och här kommer lite av sådan städning: med 

en blandning av skuld, skam och vidlyftiga ursäkter är det bäst att än en gång come clean och lägga korten på bordet: stup i kvarten faller även jag (min Brutus) och brister ut i engelska fraser just like that.

Ändå tänker jag en smula klandra dem som inte borde göra så, i radion, och i egenskap av bibelöversättare. Ett program handlade om den nya översättningen (redan, efter den senaste, Bibel 2000). Jag lyssnade uppmärksamt, men ryckte förstås till när en av dem som arbetat med bibeln sa: ”På nåt sätt är bibelöversättning alltid ett work in progress”.

Ytterligare en berättade att en översättning alltid är en tolkning och att översättningarna skiljer sig åt. Jo, det kan man förstå, men personen la sen till om hur det var att få delta i arbetet: ”Översättare som jag är kan jag inte hitta nåt bättre uttryck än once-in-a-lifetime-upplevelse”.

Jag menar inte att låta näbbig, men som icke-översättare går det att tänka sig uttrycket ”en en-gång-i-livet-upplevelse”. Eller varför inte titeln på en Zarah-Leander- hitlåt: ”Det sker blott en gång”. Och så blir det åter uppenbart hur asgammal man är: ett sånt språk! Blott!? Även om samtalet i övrigt var någorlunda intressant kan det inte annat än komma för en hur mycket av allt som har bara ett fåtal decennier på nacken måste slitas upp, för nu finns nya tolkningar!

Kära hjärtanes! vill man nästan utbrista. Samt göra nåt man aldrig trott: citera Strindbergs ord om tidens gång. Hans dikt Esplanadsystemet inleds med unga, glada rivningsarbetare som river ner de gamla kåkarna. Här är slutraderna:

                             

"Min" översättning från 1917 duger ännu

En gammal man går där förbi
Och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
När bland ruinerna han kliver.

–Vad skall ni bygga här min vän?
Skall här bli nya Villastaden?
– Här skall ej byggas upp igen;
Här röjes blott för Esplanaden!

–Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? – Det är förskräckligt!
–Här rivs för att få luft och ljus;
Är kanske inte det tillräckligt?

Går man ändå in i "skönhetsvärlden" hoppar man högt av skräck

Vore dumt att påstå att ens forskning är särskilt framstående, men det gör inget. Man inte är knuten till något allvarligare forskningsinstitut än ens eget. Likafullt kan det dra ut en i mänskliga tassemarker. Trots försök kommer jag inte loss från de två senaste inläggens ”skönhetskommentarer”, men betänk: bloggens främsta anledning är språkfördärvet.

Bäst att först göra avbön om det som komma skall, i det här j-a landet kan man inte ostraffat sitta och ha (egentligen rätt vanliga) åsikter. Försiktigheten gäller t ex ett program där vissa inslag går ut på att stajla, som det heter, människor som kan se ut som en själv. Att folk som jobbar med smink och hår har sin egen terminologi är inte konstigt, men citat från detta program och andra ”skönhetsställen” har inte för avsikt att klanka ner på just dessa individer. Den större upprördheten i Sbråkbloggen gäller dem som har språket som arbetsredskap inom medier, myndigheter och läroanstalter.

Här ett par citat, tips, från frisörer/hårstylister: ”Jag vill gå varmare här”. Och: ”Gå au naturel* och framhäv det varma och guldiga i håret!”. Problemet är det lilla verbet ”gå”, bra mycket mera använt i engelskan. Vänder man sig till Cambridge Dictionary (grammatik) förklaras detta ”go” så här: ”We use go + an adjective (complement) to describe changes to the state of things”. Alltså, engelskan använder ”go” plus ett adjektiv för att beskriva förändringar i sakers tillstånd (ingen vidare översättning kanske, men sann).

Sen ett exempel: ”Don’t let the coffee go cold”. På svenska: låt inte kaffet kallna (bli kallt). Från annat ställe: ”go bald, go yellow, go red” – bli skallig, bli gul (gulna), bli röd (rodna). Det här liknar (min käpphäst!) ”när det kommer till” som nu blivit gängse i svenskan och som gör att när det gäller, handlar om, rör m fl begrepp dör. Det är ett stort ingrepp som experter nonchar (nonchalerar).

Rolig och/eller hemsk var makeupkommentaren ”jag ville få hennes ögon att poppa”. Och jag, en enkel 76-åring som vet att verbet ”pop” bl a betyder ”hoppa”, tänkte att nu går de väl väl långt, de här sminkartisterna! Slår man svenska ”få ögonen att poppa” beskriver sminkösen AI det så här: ”Du får ögonen att poppa genom att använda kontrastfärger som matchar din specifika ögonfärg och ljusa upp ögats inre vrå”. Vi människor skulle säga ”framträda” för ”poppa” i detta fall.

Men man kan gå (se vad jag skämtar) ännu räddare: På den gigantiska webbplatsen Reddit, skriver en person: ”Första gången mitt öga poppade ut var för 8 månader sen när jag försökte få mina ögon att se stora ut genom att lyfta mina ögonlock…/”


* Intressant blandning av översatt engelska samt franskt uttryck. Uppmaningen är ”var naturlig”, alltså: ”behåll din naturliga hårfärg”

Pajasbyxor stora som hus, hur hamnar de i en blogg om språk?

Kalasbyxor i går, clownbyxor i dag. Så kan modet ut. Men full koll, som det heter, har man inte. Krialäsaren och dito lyssnaren (har hittat på orden, slå inte upp dem), d v s jag, har dock missat något viktigt. De enormt vida byxor som sista tiden flaxat förbi i verkligheten och medierna (programledares klädsel), kallas pajazzobyxor. Har jag varit övertygad om.

Av alla språkgalningar har just jag läst fel, de går under namnet palazzobyxor. Misstaget får placeras i det folketymologiska rummet, där man säger jämmeriad (för jeremiad), hjortronsalt (hjorthornssalt), vinbärssnäcka (vinbergssnäcka). Ordet pajazzo är svårt att hitta, men SAOB har med det, då försvenskat till pajasso.

Från operan Pajazzo 1892 (Wikipedia)

Ursprunget kommer från en ”groteskt kostymerad komisk figur i den italienska folkkomedien” (SAOB) och denna pajas har en mängd stavningar under olika tider samt i olika språk. ”Pajazzo” är även namnet på en opera (1892) av Ruggiero Leoncavallo.

Den nya palazzobyxan, då? Den som är så vid och lång att folk snubblar på den och slår sig? Jo, ordet ”palazzo” är italienska för stort hus, palats, så enkelt var det. Under årens lopp när unga släktingar och vänner tittat på bilder av oss äldre som unga har de skrattat ihjäl sig åt våra töntiga kläder. Jag säger bara det. Samt att de många kvinnor i olika åldrar som gick runt i tajta tajts nu har palazzobyxor.

Det får räcka med mode och kläder på ett tag. Smink är för allvarligt att tänka på, när barn ner i åttaårsåldern utför ”hudrutiner” för att ”ta hand om sin hud”. Och deras mammor är behjälpliga med hudkrämer och smink (har jag sett och hört).

Ingen tillväxt utan kommers: släng dina för långa/för korta brallor!

Det var väl ingen som trodde på det som förutskickades igår: att bloggen skulle handla om mode, smink och kläder. Men si, det var fel, för de är också intressen, på samma sätt som språkjoxet. Alla dessa ämnen har nämligen stora likheter: Beständighet är inte deras främsta egenskap! De förändras med samma snabbhet numera, p g a alla-vet-varför.

Vad som däremot inte ändras är undertecknads förvåning över massornas lydnad. Ingen klarar sig undan helt, men här kommer ett par exempel ur en förhållandevis lång levnad. Med vidhängande omväxlande klädproblem: de påhängda plagg som dikterades nånstans ifrån.

Många barn (särskilt flickor) på 50- och 60-talen hade kalasbyxor. Det var inte mycket av kalas över dem, de var främst värmande, tjocka strumpbyxor som bars under långbyxor och kjolar. Unga flickor och kvinnor drömde mardrömmar om att gå ut i enbart kalasbyxor: att ha glömt långbyxorna eller kjolen över dem. Men sen länge går kvinnor i alla åldrar i såna brallor utan att drömma mardrömmar (såvitt man vet) om klädseln. Och de nya "kalasbyxorna" är betydligt mer åtsmitande än de äldre barnvarianterna.

De ”utställda” (utsvängda, säger man visst nu) långbyxorna var en stor modesak för unga på 60- och 70-talen. De var det enda raka (!) att ha, tyckte jag, som (det har bara hänt den gången) hade en genomtänkt teori om att de var den optimala och snyggaste klädseln: nertill bildade de en bred bas för kroppen och skapade tillsammans med axlarnas bredd en harmonisk balans (släng dig i väggen varenda åldrig designgubbe, här finns det tankar, förstår du!).

I flera år stretade jag emot, sen tog de raka byxbenen över världen. Överväldigad av detta modeövergrepp har jag låtit bli att senare falla för ¾-byxor (capri- eller piratbyxor). Detsamma gäller "långbyxor" som flaxar en decimeter ovanför foten: Vill inga andra längder ha än de långa. Dock inte så ininorden långa och vida att man snubblar på dem. Mer mode imorgon.

Jämfört med engelska "intelligence" är vår enkla "intelligens" intet

Nutidsspråkets analfabet (jag) skriver som bekant ner ord och meningar – excerpter – som är mig svårbegripliga. Wikipedia beskriver excerpter mycket kortfattat som ”kortare utdrag /ur skrift/”. Jag lärde mig ordet för länge sen under studietiden och då i ett sammanhang som hade med ordboksarbete att göra. Som en artikel (SvD, dec -23) om Cecilia Bergman som arbetar på SAOB:s ordboksredaktion. Hon säger:

Vårt arkiv omfattar drygt åtta miljoner handskrivna citatlappar (excerpter) samlade i små papplådor (kapslar) och utgör grunden för ordboksartiklarna.

Åtta miljoner är svårt att slå, men mina är ändå rätt många, nerskrivna på kuvert, reklamblad, kvitton och diverse andra papperslappar. De ligger utströdda här och var, så det vore inte dumt med en redaktion som sammanställer dem. Tyvärr är bloggen en enpersonsredaktion.

På ett reklamblad från en känd livsmedelskedja står nerklottrat ”men han har mest intel”. Inget om varifrån eller varför. Eller, jo, det är antecknat för att jag undrat vad i helskotta ”intel” är. Fantasi har man stor nog för att gissa, men glosan känner jag icke.

De två yngre ordböckerna, SAOL och SO, svarar: ”Inga träffar på intel. Menade du inte, intet eller incel?” Nej, det gör jag inte, det skulle inte stämma bra med meningen: ”han har mest intel”. På en babbelsajt hittar jag dock en person som i forumet ställer frågan: ”Någon som har intel på vad som händer på…”

Den enda som kan svara visar sig vara AI, som beskriver betydelsen så här: ”Information, underrättelser eller hemliga uppgifter”. Var beredd på ”intel”, har det inte redan dykt upp överallt så gör det det snart! Förkortning av engelska ”intelligence”, som har fler innebörder än den enkla intelligens svenskan har. Eller vad vet jag i dessa dar att svenskan har? Vet jag nånting? Förhoppningsvis fick den person som undrade om nån hade ”intel på vad som händer” ett svar. Själv har jag lite intel om vad som händer på bloggen i morgon: det blir mode, smink och kläder.

En ros, en häst och en tomte är överenskomna, men resten då?

I min närmsta krets finns de som fattar väldigt mycket av grammatik, i svenskans och i andra språks. Inte för att jag hör till dem, men vill påstå att en känsla av ”vad det heter” är ganska stor. I alla fall ungefär-ish (som nån sa på allvar häromdan), vilket torde betyda ”cirka-cirka” eller liksom-liksom”. 

Fotbollsspelare utklädd som eller till tomte? Bild Wikipedia

Men det är svårt att pressa dessa grammatik-

kunniga med återkommande frågor om besynnerligheter så jag fristajlar. Som i senaste problemet. Inga detaljer är för små för mig, men få är intresserade. En reporter berättade om en amerikansk fotbollsspelare som spelat amerikansk fotboll (notera gärna min kunskap i fotboll!).

Det är nästan allt jag minns från inslaget, förutom att reportern sa att killen ifråga ”ser ut som jultomten” (civilt) och ”brukar klä ut sig som jultomten”. Ligger nån slags diagnos bakom? Hos mig, alltså, för hjärnan bråkar och undrar vad ”brukar klä ut sig som jultomten” betyder?

Har det något att göra med att jag hör till ”större-än-mig”-förespråkarna? Vissa i omgivningen brukar hötta med fingret och säga ”det heter större än jag”. Sen exemplifierar de med nåt konstigt: att det är en förkortning av ”större än jag är” (vilket man aldrig hört eller sett skrivet i sin dag): man kan inte säga ”större än mig är”, flinar de menande. Kanske, tänker jag, påverkad av dessa höttande, heter det egentligen ”han brukar klä ut sig som jultomten brukar göra”.

Ändå vill jag nog svära på att det heter ”klä ut sig till jultomten”. Men vad är ett ”som”? Vad är ett ”till”? Är det inte skit samma? Tänk på vad Shakespeare skriver: ”det, som ros vi kalla, med annat namn dock lika ljuvligt doftar". Jovars, det skulle lika gärna heta häst (förekommer ofta i dessa sammanhang!) som ros. Så här skriver Språktidningen (2016):

Varför heter det häst på svenska? Varför inte gris eller flaska? Det finns inget naturligt samband mellan språkljuden vi åstadkommer och ordens betydelse. Saker heter som de gör bara för att vi någon gång har kommit överens om det.

Vi har kommit överens om vad saker heter. Men då betyder ju även ”som” och ”till” något – även om deras betydelse också bestäms av grammatiska positioner. Rosen och hästen heter samma såväl som subjekt eller objekt. Men ”som” och ”till” används även de efter överens-

kommelser. Som i likhet med mycket halkar runt i en snabbare takt än ”språkförändringar”

bör. Vi borde rimligen vara överens även om grammatiken. För förståelsens skull.

Att två ord så små kan irritera så: "röda linjer" och "röda flaggor"

Den röda färgen har inte bara ett signalvärde utan attans många. SR, P4 Malmöhus, sände 2016 ett program om färgen. I notisen om programmet står:

Varför rullar vi ut röda mattan och var kommer Falu rödfärg ifrån? Ofta förknippas den röda färgen med starka känslor, kraft och energi och i vår kultur symboliserar rött både kärlek och synd. Det är fotbollsklubbens Arsenals färg, men också Liverpools. Den är socialismen och kommunismens färg, men också de amerikanska republikanernas.

Den röda flaggorna kan även varna. Visserligen minns man dem inte från barn- och ungdom, i alla fall inte annat än, eventuellt, som konkreta stopp- och varningstecken. Under senare decennier har en hel röda-flaggor-kontingent flutit in i svenskan. För egen del stod jag ut med dem rätt långt, men nu känns de väl ofta använda på psykologiska områden. Tänk alla röda flaggor som sätts upp i dejting- och relationssammanhang! Problemet är inte själva bilden, en röd flagga, det är mängden som får en att storkna.

Kärleksforskaren (!) och språkvetaren vid Umeå universitet, Per Boström, har forskat på ”hur vi pratar om kärlek i dag” (DN 5 februari i år) och han säger:

Ser man på språk och kognition som sammanflätade så förstår man att sättet vi pratar på påverkar hur vi tänker, och pratar vi återkommande om icks eller röda flaggor så kommer vi att börja uppmärksamma dem oftare.

Bäst att genast sluta prata om dem, m a o. Men samma mängdanstormning gäller även de röda linjerna. Kan inte föreställa mig att någon missat dem på senaste tiden. Men särskilt nya är de inte. I januari 2022 skrev Utrikespolitiska institutet så här:

I utrikespolitiken talar man återkommande om röda linjer. De kan utgöras av en geografisk gränsdragning eller av en plats, av handlingar eller av ord. I alla fall är det linjer som inte ska korsas om man inte vill provocera sin motståndare.

Wikipedia har en äldre variant: ”Den tunna röda linjen är en term för en utspridd militär enhet som håller fast mark mot ett anfall”. Kan det vara så enkelt som att ”röd linje” oftast är en synonym till ”gräns” eller ”stopp” eller andra liknande enkla ord jag inte kommer på? Det är väl gott om röda linjer i ens hjärnkontor också, förstås.

Skribenten börjar vekna inför AI-n, men kommer snart till sans!

Det blir mer barnrelaterat, eller, som man sa förr, det kommer att handla mer om barn. Rättare sagt hur man talar om dem. Man kan höra folk inom den språkintresserade sfären poängtera det aningens affärsmässiga i uttrycket ”skaffa barn”, som skaffa bil, o dyl. Men kommentaren är gammal och bloggen håller bara på med det nya (eller hur, belackare!?) Nå. En av alla artister som inte bara sjunger om sina liv utan även skriver böcker samt berättar i intervjuer om dem, är en kvinna som tydligen känner av fomo (se gårdagens inlägg). Hon sa i ett samtal:

Det känns som att skaffa barn är the final boss av äventyr. Vill man missa den resan?

Knepigt val, det är sant, vad ska man råda henne till i en sån fomosits som gäller ”the final boss av äventyr”? De som kastat sig ut i "den resan", detta "äventyr", får mycket att stå i. Allehanda problem kan dyka upp, som när det en dag sitter ”en toddler vid bordet”. Det citerade är titeln på en bok som vill ge råd och tips. Man studsar först, och det engelska ord som likaså studsade upp, i mitt huvud, var ”toad”.

En halv sekund senare förstår man att det inte handlar om en padda vid bordet (även om liknelsen kan stämma) utan ett småbarn, helt enkelt. Att engelska ”toddler” snotts rakt av, som man säger, känns väl brutalt. Senkommen vad gäller nya brutaliteter, läser jag mig till att begreppet funnits länge i vårt modersmål, fast försvenskat (Språktidningen 2011):

toddlare används främst inom forskning och pedagogik. Det kommer av engelskans toddler, en som tultar. Toddlare används om barn som är ungefär mellan ett och tre år.

Och nu kommer ett slags peripeti (slå upp det, det fick jag göra): Av alla människor blev jag på några minuter polare med AI, i alla fall dess ”översikt”. Jag frågade om det inte var konstigt att i en boktitel använda ett engelsk ord för såna vi redan har. Här är svaret:

Ja, det kan det absolut vara beroende på sammanhanget. Ordet ”toddler” är ett direktlån från engelskan och används inte traditionellt i svenskt skriftspråk. På svenska brukar vi istället använda ord som: Ettåring eller tvååring (om man vill vara specifik). Småbarn (det vanligaste och mest naturliga ordet). Kolting (ett äldre, mer sällsynt ord för barn i den åldern) /.../ 

Det beskriver alltså väldigt specifikt ett barn som precis har lärt sig att gå (oftast runt 1–3 år). Om titeln är i en svensk artikel eller bok beror ordvalet förmodligen på en direktöversättning från engelskan, eller att skribenten har velat använda ett modernare, mer internationellt laddat ord.

Vid närmare eftertanke är jag och AI kompisar mest för dess "medhåll" i svaret. Tendensen från intelligensen – att vrida sig åt alla håll – är småtrist: ”det kan det absolut vara beroende på sammanhanget”. Jag föreslår att AI-n skippar ordet ”absolut” i den meningen. Det tar även emot att AI-n och jag utgör ett "vi", som i : ”På svenska brukar vi istället använda/…/” Men roligt nog visar "koltingen" att AI-ns språk dessutom är bra mycket äldre än mitt...

En omskakande generationsläsning av såväl böcker som tillvaron

Även om jag häromdagen sa mig aldrig vilja använda ordet paradigmskifte har jag hittat ett tydligt område för det: generationsläsning (där kom plötsligt ett nyord, som jag hittat på själv). Yngre användare av svenska språket förökar och förnyar det inte bara med inlån av alla slag utan även förkortningar av engelska ord. Ett av dem som funnit sig utomordentligt bra i den nya svenska jordmånen är ”fomo”, numera bekant för många äldre. Det betyder ”fear of missing out” och beskriver den hemska känslan, rädsla, att missa grejer.

Dessa underliga klumpar till ord sprids beredvilligt inte bara av mediekårens yngre del och dito influerare. Äldre hänger på, de som inte nöjer sig med att försöka se unga ut, utan även låta ”with it” (äldre inlånad fras som betydde ”inne”). I den mån jag läser böcker får de gärna vara från gamla tider. Hur i helskotta kan man förväntas förstå det nya språket? Nytt är som sagt att äldre snabbt anpassar sig till den senaste tidens lingo. I en pågående debatt, främst inom kritikerkåren, hyllas nästan unisont en nyutkommen roman där språkbruket väckt känslor.

Ett litet fåtal (bara en?) går mot strömmen och får samma hånfullhet tillbaka av dem med den "rätta"  uppfattningen (får man anta)*. I en inte alltför stor privatundersökning (av mig) verkar endast en  person formulera något neutralt. Kristofer Andersson skriver (i Aftonbladet) att han anser den ”påhoppade” litteraturkritikern vara den enda i landet han respekterar, ”trots att hon alltid har fel”. Han fortsätter så här om deras olikheter:

Våra estetiska läggningar ligger så långt ifrån varandra att de inte skulle mötas ens under 400 år. Men den som tar betalt för att utföra konstformen kulturjournalistik har två huvud-

sakliga uppdrag: 1) att tycka något och 2) att göra sitt jobb så att det i bästa fall är lika viktigt som, helst viktigare än, själva verket som behandlas.

Fortsättningen går inte av för hackor:

Svensk kulturoffentlighet har en plågsamt gargantuansk självbild. Blott under pistolhot skulle dess invånare erkänna att de verkar på en cynisk kapitalistisk marknad och inte på Rädda barnen. Därför glider de runt på diverse mingel och samtal övertygade om att alla är där av samma skäl: att göra gott. Friktionen blir därefter.


*Jag har inte läst romanen, i det här fallet är nog debatten minst lika intressant

Det är inte alla dagar man känner för att dissa, snarare att hissa*

Nu är det dags för ett kors-i-taket-inlägg. Det betyder pris och inte ris. Den pågående debatten om en svensk författares språk i sin nya roman har varit utmattande att ta del av, kanhända kastar man sig in i det getingboet endera dan. Men eftersom vi språkets grindvakter får så fula tillmälen är det passande med en stund av snäll- och ödmjukhet.

I kanalen Axess TV talade en amerikansk historiker om läget förr och nu. Min egen kunskap och fattningsförmåga sattes som ofta på prov, men det är inte det intressanta i detta fall. Historikern talade hoppfullt om att man kan förvänta sig ett snart skifte (tänker inte skriva paradigmskifte eftersom det tjatas så mycket om såna, skifte räcker väl?)

I ett sådant, sa historikern optimistiskt (det kommande är inte ordagrant) kommer alltfler att känna en törst efter kunskap. Det optimistiska för undertecknad var att han på engelska sa ”hunger for” och att en översättare tänkt. En snabbkoll visar att det nästan är jämnt skägg mellan törst och hunger (i bildliga uttryck) i svenskan, kanske även i engelskan.

För egen del föredrar jag törst, hunger låter av någon anledning som en trängtan efter maktattiraljer av annat slag än, t ex, kunskap. Fast vad vet en människa i dessa dagar? Platt intet, som plattityden säger. Kul tankar, i alla fall.

Och så en rolig-klurig mening från en journalist. Det handlade om rösträkning (aktuellt, lik-

om…) och en förståsigpåare som skulle ge en möjlig analys av vad-det-nu-var, inledde med orden: Det KAN hända att…” Journalisten ville veta mer och frågade: ” Vad kan det KAN-et kunna vara?” Det lät så fyndigt att jag skrev ner det i min anteckningsbok. Och här.


* Poppisfraser som dissa/hissa kommer jag mig sällan för att använda

Dottern spann och tåren rann, aldrig kom den friar’n fram *

Sbråkbloggen går på djupet, åtminstone med privatpersonliga språkuppfattningar – vem kan vara allmän och objektiv i en individuellt insnävad värld? Här kommer alltså subjektiva åsikter om såväl verbet spinna som dess substantiv, spinn.

Långt från att vara en spinndoktor

Gammalt som gatan, kan man gott säga, anorna

börjar på forn-: fornnordiska, fornengelska, forn-

högtyska. Det finns säkert mer svårfunna språk-

frändskap. Ordet ”spinna” frammanar hos en äldre människa bilden av en spinnrock som dock inte har något att göra med dagens haute couture om inte rocktyget är spunnet för hand. (Sisådärskämt…)

Rörelsen hos en glosa som spinn känner de flesta till: något går i spinn, t ex. Det kan vara man själv. Eller en massa grejer inom motor-, fiske- och insektssfären – det går inte att räkna dem alla. Wikipedia berättar om ett speciellt och ganska nytt (?) begrepp, spinndoktor: ”spin doctor eller snurrmästare syftar på en person som professionellt arbetar med att nå mediaupp-

märksamhet för politiska eller andra idéer”.

Tyskarna säger ”du spinnst” till den som snackar skit. Längre orkar jag inte tampas med detta uråldriga ord. Men nu gällde det "spinnet" i sin moderna, överförda bemärkelse, den jag alltså inte uppmärksammat trots att även den snart är uråldrig (från amerikanskan ca 1990-tal enligt halvsäkra källor).

I den artikel som citerades igår skrev reportern ”Spinnet vilar på en missuppfattning om hur regeringar bildas”. På samma ställe stod även: ”Socialdemokraterna har spunnit hårt mot V den senaste veckan”. Dags att röra sig från spinnrocken, här berättar Wikipedia att det ”moderna” verbet spinna är en professionell

retorik för marknadsföringen av politik eller andra idéburna fenomen. Det typiska fallet av spinn är att en politiker vinklar en berättelse för massmedia. En expert på området kan ibland efter amerikanskt mönster kallas spin doctor. Begreppet kommer från USA.

* så lyder det tragiska slutet för den spinnande dottern på bilden

Folk FÅR inte barn längre, de "välkomnar" dem på ett konstigt vis

Ett enda ord kan väcka en underlig vrede i människor. Ja, i alla fall mig, som ibland känner ett svårbeskrivet obehag. Naturligtvis sker det oftare vid inlånade begrepp från engelskan/ameri-

kanskan. Ändå är en hel del inlåningar en västanfläkt, hur man än valt att försvenska dem (eller inte): deleta, svajpa, lajka, dejta, gama (gejma) – de harmlösa glosorna är oräkneliga. 

"Välkomnas" med för svenskan ovanligt språkbruk.
 Bild Brook Balentine. Unsplash

Men ta exemplet om vad som sägs när folk fått barn, framför allt om föräldrarna är kändisar: De välkomnar sina barn! Så meddelas det i medier av alla slag: ”De välkomnar sitt första barn" (det kan även vara andra, tredje osv) och låter så larvigt att alla ens egna synonymer för "larvigt" inte räcker till. Tänker inte ta reda på om detta är modern skit eller gammal. På engelska alltså.

För en tänkande svensk är sådant ordval en omöjlighet om man är mentalt frisk, vid sunda vätskor och lever i en skapligt trygg miljö. Lika illa när folk säger att de älskar sina barn. Nu åker väl ett och annat ögonbryn upp, men det finns i det mänskliga livet storheter som inte går att använda amerikanskt filmstjärnespråk till.

Ord är för fjuttiga i vissa sammanhang och här är det bättre att använda det strama (och tydligen otillräckliga!) ”de har fått barn”. En önskedröm vore också att folk sa ”hejdå” (eller för all del ”bajbaj” – bye-bye) när de avslutar sina telefonsamtal och inte ”älskar dig”!

Hoppsan, det vanliga skedde nu, jag skulle skriva om något annat! Ett citat fick mig att reagera, lägg märke till att jag inte säger ”gå i spinn”, det vore lite väl simpelt. Här är citatet: ”Spinnet vilar på en missuppfattning om hur regeringar bildas”. Igår trodde jag mig besitta en småhyfsad allmänbildning (skrev jag i bloggen), men den är inte på långa vägar ens medioker. Varje dag HÄLLS  ord över en, just nu ”spinnet”, som redan använts rätt flitigt i medierna under decen-

nier, och det utan att man märkt dem.

Min nya allmänbildning skrivs: Japaner, japaner, överallt japaner!*

Även den som anser sig ha en hyfsad allmänbildning, kan glömma den saken. Eller hur det ska uttryckas: allmänbildning är något annat nu än den varit. Möjligen gäller det även en själv. I en allmändiskussion som jag inget minns av i övrigt, sa informanten P: ”Det är ju som Mr Miyagi säger". Jag sa förstås: ”vem då sa du”?

P fortsatte: ”Han, mentorn i Karate Kid”. Det var dags att erkänna ett uppenbarligen häpnads-

väckande faktum: ”Jag har aldrig sett Karate Kid”. Informanten P sa, nej, utbrast (och då menar jag UTBRAST): ”Har du inte sett Karate Kid?” Man kontrar: ”Nej, men kan du Kungssången? Eller de vanligaste vilda vår- och sommarblommorna placerade i ungefärlig tid för uppdykan-

de/blomning?" (Även om käppar satts i just de tidsmässiga hjulen.)

Den ca fyra decennier yngre informanten har tappat intresset. Och så här ser stor del av ens kvarvarande tid – och man själv – ut: som ett mycket stort frågetecken. I en artikel om Elon Musk nämndes något som kallades kusliga dalen. Utan citattecken, vilket innebär att begreppet inte är nåt ”särskilt”. Efterforskning visar att det stammar från en tid när man själv var helt ung, mer än ett halvsekel sen. Masahiro Mori skrev 1970 berättelsen ”Kusliga delen”. På Wikipedia beskrivs Moris hypotes om ”kusliga dalen som "det motbjudande

området mellan 'knappt människa' och 'helt och hållet människa'/…/ Namnet fångar upp idén att en robot som "nästan" är en människa kommer att verka kuslig, och därför miss-

lyckas med att väcka den empati som krävs för produktiva människa-robot-interaktioner"

Det svenska uttrycket ”kusliga dalen" började användas i allt högre grad för ett par decennier sen. Till min egen allmänbildning hör f ö mycket få japaner. Och ändå fick jag nyligen lära mig om den världskände animatören/regissören m m, Hayao Miyazaki. Slog upp japanska ordet för "allmänbildning" på Google Translate: 一般常識 Lägg det på minnet!


*Jerringcitatet är inte helt korrekt. Han sa upprepat "japaner, japaner", men AI berättar att slutet på uttrycket är en myt: "Tillägget 'överallt japaner' har lagts till i efterhand i folkmynnet och blivit ett bevingat uttryck". OBS! Det är inte jag som skrivit folkmynnet…

🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖🤖

Tyvärr är det är mycket mer som fortsätter att inte gå ihop, AI, bl a

För att att alla superviktiga tankar i bloggen ska gå ihop, måste en resumé från gårdagens inlägg göras. Det handlade om en författare som i sin roman skrev om en person som sas inte gå ihop. I en recension av boken skriver recensenten att även hen anser att denna romanperson inte går ihop. Vet inte hur andra har det, men i mig bor en spårhund som börjar jobba: Hur kan någon säga att en människa ”inte går ihop”, eller, för all del, att den ”går ihop”?

Eventuellt har jag funnit förklaringen, men i detta gungfly till språkträsk (ja, det var att ta i) vet man ju aldrig. Bakom det konstiga uttrycket ligger eventuellt engelska ”add” (addera), det som sen länge trängt sig förbi matematiken och in i köken: ”addera nu sockret”. Och som kanske går vidare till andra svenska sammanhang där "lägga till" varit det naturliga att säga. Jag har sett och hört meningar som "blablabla, adderade han", d v s "la han till".

Ett engelskt idiomatiskt uttryck är "add up", ofta med svenska innebörden "stämma" eller "är korrekt/riktigt". Tog fasta på det och vände mig denna gång till Google Translate med frasen ”he doesn’t add up”, och fick svenska: ”Han går inte att bli klok på”. Mycket glädjande – det känns som en precis och exakt beskrivning av en knepig människa. På ren svenska. Idiomatisk!

Men säg den glädje som varar. När jag en dag senare (i dag) skriver exakt samma mening på GT blir översättningen till exakt samma engelska mening: ”Det går inte ihop med honom”. Men det ska bli värre. När jag frågar  AI-översikten (eller om det heter AI-läge) hur "he doesn't add up" översätts, svarar den "han går inte ihop". Drabbad av svår raptus svarar jag med en arg kom-

mentar i samma "diskussion". Här är resultatet av "samtalet":

Jag: Men hallå där! "Han går inte ihop" är inte svenska!!!

AI-n: Du har helt rätt, det blev en direktöversättning som lät helt galen på svenska! Det är bara saker som "ekvationen" eller "historien" som kan gå ihop på svenska – inte en person. Tack för att du röt ifrån!

Vad  känna när AI "tackar" för att man "röt ifrån"? Bli glad? Nej, jag fortsätter att vara skiträdd.

Får det inte att gå ihop fast det låter enkelt: "Han går inte ihop"

Alla vet hur det är: vid sällsynta fall för man plötsligt en dialog med sig själv. Det började i dag med ordet ”meningslös”. Jag hade lagt ut texten för någon om varför jag för denna blogg (förr förde man dagbok). Personen sa att en sån syssla (denna blogg) är ganska meningslös.

Slikt tal är inte sårande, för vad är meningslöst egentligen? Man kan ju lika gärna fråga sig vad som är meningsfullt? För vem och vad i bägge fallen? Ska bespara läsarna längre pladder om självklarheter: gör man saker så gör man saker. Det är därför en del informanter ägnar sig åt, exempelvis, döda språk.

Latin (✟), som informanten A lägger många timmar på, är en sån syssla. En annan studerar gammalgrekiska. Ytterligare en stickar och virkar utav bara den, men hör till dem som inte får uppmaningen: Gör nåt meningsfullt i stället!

Detta var som vanligt den långa inledningen på en ännu större fråga, en som sannerligen inte saknar existentiell tyngd, nämligen: vad betyder ”gå ihop”? Jo, att vissa människor, djur, kläder (?) går ihop (eller inte) är en sak, här gäller det en människa som ”inte går ihop”. Punkt. Men förfäras ej du lilla hop*, detta är bara början på en lång utläggning om de två i sig enkla orden.

Och här kommer en del av denna början: I en bokrecension (SvD) återgav recensenten hur huvudpersonen Adrian beskrevs så här av en annan person i romanen (”Elena”): ”Han går inte ihop”. Längre fram i texten visade sig recensenten ”hålla med” och skriver ”som Elena tycker jag inte att Adrian går ihop/…/” Den meningen kan grammatikintresserade fundera över, men själv fick jag i förstone googla utav bara den angående ”gå ihop”, som i ”han går inte ihop”.

*Första raden i den s k Gustav Adolfs fältpsalm lyder ”Förfäras ej du lilla hop”. AI-översikten skriver om ursprunget att raden på tyska går "Färe dich nicht, du lilla Häuflein klein". Det kunde jag inte låta bli att citera, men söker man nu har intelligensen korrigerat sig och tagit bort svenska ”du lilla”.

Mer än en munfull gap medan klyftor både kan öka och försvinna

”Börsen stängde upp två procent”. Vi som är enkla själar kan ännu skratta åt formuleringen, fast den säkert är jättegammal. Vi har även roligt åt stänga ner eftersom vi bara nyligen vant oss (trots att också det uttrycket har flera decennier på nacken) om det, förutom börsen ,gäller butiker eller andra verksamheter. I våra enkla liv har vi bara sagt stänga, ner ingår liksom i paketet. Även affärer och kaféer öppnar fast de själva ofta envisas med att öppna upp.

Och så såg jag en annan, fast likartad variant: någon som ”tummade upp”. Det betyder inte tumma på något, utan är en talad variant av👍. En del tummar ner saker och ting och då ser det ut så här: 👎.

Under en sådan period som en hetsig och tjatig tid före valet (nu) kan en språkilsken lägga märke till att engelska ”gap” i betydelsen ”klyfta” ersatt klyfta nästan helt och hållet. Betyder inte orden samma sak? undrar jag på Google, och guden AI, som har hela tillvaron i sin hand, svarar ”Jo, det stämmer. Ordet gap betyder i många sammanhang samma sak som klyfta”. 

  Typiskt öppet munsgap? Bild: Harrybalais, Wikipedia         

ChatGPT svarar likadant på samma fråga, men båda ger givetvis exempel där det ena eller andra är att föredra. De oändliga opinionsmätningarnas långrandiga språk använder bara gap, gap, gap. 

Informanten P, en arbetare inom den i värsta fall utdöende professionen översättare, påpekade (apropå mina klagomål) att man nästan alltid använder det ”gamla” klyfta i frasen ”klyftorna har ökat”.

Måste slutligen citera AI-översiktens utläggning när den beredvilligt förklarar de få och små skillnader som ibland uppträder angående klyfta/gap. Den skriver:

En klyfta är ofta något djupt och långsmalt i naturen (som en bergsklyfta). Ett gap förknippas mer med en stor, öppen öppning (som ett öppet munsgap).

Inget rör sig längre långsamt, nu pågår ett räserlopp* mot botten

Med valspråk menas på denna plats och just nu något annat än ett valspråk, ett sånt som bl a kungen har: ”För Sverige – i tiden”. Personligen bakåtsträvare skulle jag ha: ”För svenskan – hela tiden”. Den ligger risigt till, det är då ett som är säkert. Raskt över till valspråket i dagarna.

En partiledare som debatterade (ooooo, tänk att valet snart är över!) med en annan dito om svenska biståndet, sa: ”Nu pågår ett race to the bottom”. De där halva meningarna eller instoppade fraserna på utrikiska börjar gå en på nerverna, även om man själv faller i samma grop emellanåt. Det vore nästan bättre att säga ”now there is a race to the bottom”. Detta halvbabbel påminner om de korkade ”läroböcker” i engelska som välmenande föräldrar köpte för dyra pengar till sina barn på 50- och 60-talen.

De innehöll texter av välkända författare och var utdrag ur sagor och spännande romaner.

Här och där – med långsamt ökande frekvens – stod ett par engelska ord (senare allt längre meningar) insprängda i den svenska texten. Nåt facit längst bak i boken översatte dessa brott-

stycken som inte skänkte stora grammatiska insikter. Läste man med gott mod framåt var avsikten att det skulle lära en engelska.

Ska man göra detsamma i talspråket nu är det väl bättre att använda hela meningar – så det blir nån mening (😄) med eländet. Hur som helst dök ytterligare en partiledare upp i ett annat sammanhang och utbrast om något, vad det nu var: ”It is unheard of!” Där fick man i alla fall ett helt uttryck, vilket jag sen sökte varierade översättningar/synonymer till.

Dessa var bl a ”Det är oerhört, det är otänkbart, det saknar motstycke, det har aldrig hänt tidigare”. En infödd svensk kan fylla på med att det är ”obegripligt, ofattbart, oförståeligt” eller ett orimligt stort antal individuella variationer på samma utsaga.



* Räser – En äldre, försvenskad stavning som ibland används skämtsamt eller i slang (t.ex. "räserbil"). Den rekommenderas inte i formell text. (Skriver AI-översikten, och jag skriver att detta inte är en särskilt formell text…)

Mer och mindre uppblåst om såväl språk som kartbilders relevans

Det blir tråkigt att varenda dag upprepa AI:s flyktiga ord, men just i dag är bara just en enda dag, så… Ofta hör man uttrycket ”sprida ordet”. En normalfuntad person (t ex jag) tänker ”spread the word, hm” och känslan säger att frasens ursprung är religiöst (kristet): sprida ordet om Jesus, Gud etc. Ställd inför frågan ”är sprida ordet svenska”? svarar AI något i och för sig sant: ”Ja, ”sprida ordet” är en korrekt svensk fras”. Ingen förvånas, men vad har vi brukat säga? Finns/fanns ett idiomatiskt uttryck? Antagligen ”sprid budskapet” eller kanske ”meddelandet”, jag tror inte så mycket på ”ordet”.

Men formulerar man frågan ”kommer inte 'sprida ordet' från engelska?” svarar samme AI: ”Uttrycket 'sprida ordet' är i sig en direkt låneöversättning (så kallad kalering*) från engelskans spread the word". På samma fråga ett par dar senare blir svaret: ”Ja, uttrycket 'sprida ordet' (från engelskans spread the word) betraktas i dag ofta som en anglicism – det vill säga ett lån eller en direktöversättning från engelskan som har blivit vanligt i svenskan”.

Som om det inte vore nog fortsätter AI-översikten:

På traditionell svenska har man oftare sagt att man ska berätta det för andra, låta det gå vidare eller säga till i bekantskapskretsen. Uttryck som "göra det känt" eller äldre fasta fraser har funnits, men den specifika formen "sprida ordet" har exploderat i svenskan på grund av inflytande från engelska i media och marknadsföring.

Bild Bayleigh Olson, Unsplash

AI ska nog inte berätta så initierat om ”traditionell svenska”. Nu till en liten slut-

kläm om den nya världskarta som nyligen presenterades och väckte glädje, förundran samt ilska beroende på vem man är. En professor i kulturgeografi berättade varför en ny sådan karta var viktig. Förklaringarna gick förbi mig, okunnig som få i naturvetenskaper.

Men när han beskrev anledningarna till den gamla kartbildens felaktiga proportioner sa han att det är på grund av dessa som ”allt

som är nära Nordpolen kommer att blåsas upp” – då kände jag mig hemma igen: blåsas upp** kommer antagligen från engelska blow upp, "förstoras", i detta fall.

*AI menar "kalkering", ovanlig term i sammanhanget

** Informanten A, mer slängd i naturvetenskaperna än undertecknad, störs inte lika mycket av "blåsas upp. En koll med SAOB visar att det fast sammansatta verbet, "uppblåsa", i hög grad kunde betyda "förstora" i gamla tider. Och A är även slängd i ett äldre språkbruk, så det är bara att böja sig för di gamle. Och man själv kallar den "uppblåst" som gör sig större än den är 

Endast avsett för vissa nördar med visst språkhistoriskt intresse

I valtider går det undan. Dagligen presenteras nya mätningar som visar opinionsläget inför valet och vidhängande ämnen. I radionyheterna presenterades följande (ett par gånger, dess-

utom): ”Åtta nya kandidater för V har strukits…” Vilka nya kandidater? undrade man, tills andra medier klargjorde: Det gällde ytterligare kandidater förutom dem som redan strukits.

Det ovannämnda är ett typiskt och vanligt fel som inte har att göra med engelskt inflytande. Men det har det nya uttrycket ”ducka frågan/problemet” om saker folk har börjat ducka. 

Innan detta ”ensamma” verb togs in i ”Ärans och hjältarnas språk”, som Esaias Tegnér kallade svenskan 1817 i en dikt, har man sagt de idiomatiska ”ducka för” eller "undvika".

Tegnérs dikt om modersmålet fortsätter så här: ”Hur ädelt och manligt du rör dig!” Jag ber att få avvika, som svensken säger skämtsamt. Nu följer (tyvärr för läsaren) en fortsättning där återigen AI-översikten ska få schavottera. Och varför inte, den yttrar följande om sig själv och risken att göra fel: ”Eftersom tekniken är ny kan den ibland ge felaktig information”.

Till saken: Jag skrev nyss en mening man hör skämtare svara om de inte delar någons åsikt: ”Jag ber att få avvika”. Då har man gnuggat ihop engelska ”I beg to differ” med svenska ”jag har en avvikande åsikt”. Differ betyder inte alltid avvika i samma konkreta bemärkelse som på svenska. Och då låter det lustigt. En svensk kan snarare utbrista det mindre roliga ”jag måste avvika” och enbart mena att hen måste gå, avlägsna sig, dra. Om man skriver in sin undring på Google huruvida "I beg to differ" går att översätta till svenska svarar översikts-AI-n:

Det engelska uttrycket "I beg to differ" kan mycket riktigt översättas till "jag ber att få avvika" (i betydelsen avvika från din åsikt), men det låter ofta lite ålderdomligt eller formellt på svenska. Beroende på hur formell du vill vara, finns det flera bra alternativ.

Klart att en gammal bloggare inte vet allt, men förhoppningsvis är min invändning rätt, den säger att meningen bör lyda ”jag är av /en/ annan åsikt” (ett av de föreslagna ”alternativ” som AI ger). Enligt SAOB har vi inte ens haft ett avvika som ”låter ålderdomligt”, d v s ett med den bildliga betydelsen i vilken man "ber att få avvika".

De äldsta belägg (250–300 år gamla) som AI måste hakat upp sig på har inte alls haft samma slags användning. En text från 1723 skriver att ”Ridderskapet ock Adelen/…/ stå faste vid sin utlåtelse, ock therifrån icke en fot bred afvika”. På ett ställe från 1746 står: ”Konungen hade så ofta ifrån sin ed afvikit”. Ingen gång har, enligt SAOB, någon ”bett att få avvika (i åsikter)”. Eller har det svenska språket fortsatt att röra sig ädelt och manligt, och detta blivit resultatet?

Med massor av ord förklarar AI vad de flesta anser vara självklart

Ibland är det svårt att återge de problem en sbråkbloggare kan råka ut för, men med inte alltför mycket mellan öronen brukar jag ändå lockas försöka. Det hela började med en radioreporter som är mycket svår (för mig) att lyssna på eftersom vederbörande har en märkligt konstlad och tillgjord dialekt.

Googlade lite för att få medhåll och fann något åt hållet på Flashback, där en person kallade sättet att tala för en ”huvetpåsnedröst”. Jag tyckte att det var en både kul och träffande beskriv-

ning av den kvinnliga stämma som stört många av oss sen flickåren: De vuxna amerikanska filmstjärnor som pratade med småbarnsröster fick oss att häpna då, för snart hundra år sen.

Nu gick denna iakttagelse betydligt längre, ut i den nya AI-sfären. För att se om det fanns fler användare av "huvetpåsnedröst" sökte jag på Google och strax stod AI-översikten i givakt och gav sitt svar, det som i ena stunden ser ut på ett sätt, i den andra stunden på ett annat. I sitt första svar kallade intelligensen det frejdigt ett ”svenskt uttryck” och förklarade med sin egen "röst", en sån som säger självklarheter som vore frågeställaren ett mycket litet barn.

Detta ”svenska uttryck” som inte är annat än en språkligt kreativ människas påhitt, står icke att finna på nätet – de få träffarna kommer från en och samma persons inlägg. AI-n håller lägger sen ut texten på det sätt man själv och flera tusen andra skulle kunna genom uttryckets roliga och träffande karaktär. AI:

Uttrycket "huvudet på sned-röst" beskriver den typ av röst, tonfall och röstläge man ofta reflexmässigt tar till när man pratar med någon man vill visa extra mycket empati, omsorg, tröst eller medkänsla för.
Det är tätt sammankopplat med det fysiska kroppsspråket att lägga huvudet på sned, vilket signalerar ödmjukhet, att man lyssnar aktivt och att man inte utgör något hot.

Därefter följer det ursmarta tillägget om ”Användningsområden: Rösten används ofta till småbarn, sällskapsdjur eller till en vuxen vän som går igenom något svårt och behöver tröst".

För att bevara det lilla kvarvarande förståndet är det bäst att avstå från såna hobbyarbeten

 (d v s kolla AI-översiktens svar), men något säger att detta är allvarligt – förutom allt de AI-kunniga varnar för. Det här visar enbart på att vi antagligen dräneras allt fortare på egentänkta tankar. Avog mot truismer och klyschiga uttryck skrev jag följande i Google: ”Varför säger folk att de vill krypa upp i en soffa på hösten, dricka te och läsa en god bok?”

Gör gärna detsamma och få en uppsats som förklarar den eviga klyschan med längden av en uppsats. Ändra gärna om frågan lite och få ett annorlunda formulerat svar med självklarheter.

Iiiij dag finns ett slags eliiijt som talar liiijte fiiijnare än viiij andra

Dialekter är sällan störande – åtminstone så länge man förstår vad som sägs. Skånska kan vara svårt, och  även Norsjömålet (bondska) är knepigt för en utsocknes. Älvdalsmålet tar kanske priset, men de lärde tvistar (de twistar inte i just detta fall) om huruvida det ska räknas som dialekt eller ett eget språk. UR Play har en kul liten film, ”Älvdalska förklarad”, på YouTube.

Som alla vet har folk olika inställning till vilka dialekter som låter fina, roliga, fula, etc. Min största ”ick” (använder här ett ungdomligt språk från engelska ljudhärmande ”ick” som betyder usch eller blä) är de manierade, oäkta och affekterade i- och y-ljuden, f a hos yngre kvinnor. Deras u-ljud kan också glida lite på ett sätt som även det låter konstlat.

De surrande iii-na, ”jag köpte en viiijt kappa”, har språkvetenskapen känt till länge och då kallat Viby-i, efter en ort vars dialekt de ofta förekom i [iiij]. De finns/har funnits på flera håll sen tidigare, men nu verkar en speciell grupp vara den största användaren, här Wikipedia:

Det lantliga Viby-i:et åtnjuter en annan sociolingvistisk prestige än det urbana Viby-i:et i Göteborg och Stockholm. På landsbygden i Närke och Bohuslän har draget generellt låg prestige och betraktas som ”fult” och ”lantligt” och är generellt typiskt för talare av låg social status. I städerna har ljudet däremot varit utmärkande för talet hos högre sociala skikt och har associerats med en välbeställd samhällsklass, vilket namnet Lidingö-i också vittnar om eftersom Lidingö kommun är en av Sveriges rikaste kommuner. När draget undersöktes av Ulla-Britt Kotsinas på 1990-talet, användes ljudet framför allt av unga kvinnor i stadsdelar i norra Stockholm, som generellt bebos av högre samhällsklasser. I lägre samhällsklasser i södra Stockholm återfanns draget hos unga kvinnor, men hos unga män knappt alls.

För tillfället hör alltså användarna främst till gruppen unga kvinnor, de som är lite fiiijnare än andra. Utan fördomar (höhöhö) skulle jag vilja påstå att en mängd influerare, fotomodeller, sångare och artister hör dit. (Skrev inte diiijt, man ska inte överdriiijva skämt.)

Man tvekar om både ”tweaka” och ”twist”, däremot inte om twista

En gubbe i radion sa att man måste tweaka något. Jag ljuger nu, gubbe är inte sant om man med gubbe menar gammal, detta var en ganska ung man. Tweaka, det lät konstigt, men tvika vore också underligt, kanske sa han tvivla, tänkte jag. Googlade tweaka som passade i sam-

manhanget. D v s detta engelska ord stämde med den i övrigt svenska meningen. En svensk kan ju exempelvis säga ”fixa, småfixa, ordna till, laga, förbättra”. Som tweak betyder.

I inlägget från 29/8 skrev jag ner ett svar från AI-översikten som i sin tur skrivit ”det finns en språklig twist här”, när den försökte förklara att ett nutida poppisord ("övertänka") i svenskan haft en annan betydelse förr. Det var det AI kallade twisten. Tittar man på restaurangutbud och/eller recept finns mängder av mat med ”klassisk twist”, thailändsk dito, eller ”en spännan-

de twist”. Några rätter eller recept har bara ”en twist”. 

Bild av SO:s exempel 2) ”hopplek med resårband”. Wikipedia

De tre svenska stora ordböcker-

na skriver följande om ordet: SAOL enbart ”en dans”. SO är utförlig: 1) ”en starkt rytmisk pardans där de dansande främst utför bålrörelser och inte berör varandra, populär på 1960-talet” 2) ”hopplek med resårband” 3) ”oväntad (positiv) avvikelse från det som är brukligt”.

Det är säkerligen exempel 3 som beskriver maträtterna och recept-

en! SAOB:s artikel om ordet skrevs 2009 och handlar uteslutande om dansen ”twist”.

Så bister är tillvaron att ”twist” för en maträtt eller likande inte har någon bra svensk motsvarighet. Personligen skulle jag lätt kunna säga ”en maträtt med kinesiskt stuk”. Liksom ”hans klädsel har alltid ett visst stuk”. Men det vete fåglarna om ”mitt” stuk är tillräckligt comme-il-faut, passar i dag. Dessutom: språket är inte mitt att tweaka.

PS "Twist" kan även betyda vridning och skruv också. Samt vara en godispåse, säger den hjälpsamma AI-n...

Det är inte precis så att man kommer med nya klagomål i bloggen

"Det här kommer med risktagning”, sa marinchefen. Kanske handlade det om de fyra franska fregatter som försvaret förvärvat, men de leder över till de mer missnöjda tonfallen i denna blogg. Nästa man till rakning: En person från KTH som forskar om digitaliseringens miljöpå-

verkan, talade i ett intressant program. Det är svårt för en vanlig normalmänniska att hänga med, men man får ändå en liten insikt om det som sker. Och som går undan av attan.

Det verkar förstås obehagligt att ”klocka” någon som talar och då använder speciella uttryck, men eftersom exemplen dök upp oväntat och oförblommerat, var det svårt att avstå. Särskilt som ”kommer med” hör till de fraser jag anser låter fel. De har tagits från engelskans ”come with” som betyder ”medför” (innebär, har till följd, leder till, orsakar, resulterar i m fl)

Den AI-insatta personen sa under 40 sekunder: ”kommer med många möjligheter”, och ”i och med den fantastiska beräkningskraft AI kommer med”. Två till: ” …så det kommer med många möjligheter” samt ”men så kommer ju AI även med en kostnad i sig själv”.

Man får lust att kalla det too much. Och då är inte alla andra kommer-konstruktioner nämnda, de som lyder ”kommer i” : ”byxorna kommer i en mångsidig siluett med vida ben och kan stylas för flera olika tillfällen, Black Edition-bilarna kommer i den blanksvarta exteriörfärgen Onyx Black” och ”hattarna kommer i ett set om två”.

Av alla dessa är det egentligen bara bilarna som kommer, de rör ju på sig i bästa fall, men att de kommer i en viss färg är konstigt för oss som inte accepterar att varor ”kommer i” diverse utföranden utan "finns i rött, tillverkas/levereras i set om två”. Vad gäller byxorna har de en mångsidig siluett, de "kommer" inte i den. Även om det också är svårt att föreställa sig en ”mångsidig siluett”. Det senare skriver jag silhuett, men båda funkar fint, säger ordböckerna.

The start of an ordinary morning, början på en vanlig morgon

Ens morgon kan börja med att man sätter på radion och vardagen kör i gång med en s k retorisk stilfigur. En av P1-s nyhetsutsändningar började: ”Försvaret förvärvar fyra franska fregatter”. Uppläsare av denna nyhet var Mikael Kulle, en av de stadigare journalisterna/

programledarna i P1.

Någon minut senare uppmanade Ring P1:s programledare lyssnarna med orden ”ring, ring, ring” och tilla: ”Ni behöver inte hålla på med allitteration för att ringa”. Olika slags stilfigurer

är jag inte tillräckligt bekant med, men även om alla tre ”ring-en” börjar på r är de väl ingen allitteration? Snarare en upprepning, en repetition. Däremot är de fyra förvärvade franska fregatterna en glasklar allitteration, vare sig det sas medvetet eller ej.

I samma morgontimma kom snart det alltmer vanliga: stoppa in engelska strax efter ett yttrande på svenska. En person hörde av sig till Ring P1 och sa sig önska ”bättre arbetsvillkor, bättre working conditions, helt enkelt”. Det där är skrämmande. Få är undantagna vad gäller dessa engelskutbrott, jag själv, t ex, som i går kommenterade något till en kompis: ”det här är ju riktigt old school”. Visserligen inte översatt till svenska dessutom, men det är illa nog.

Vad händer med detta in the long run, i det långa loppet? Man kan undra. Statsministern ville i en tidningsintervju tona ner (”spela ner” på modern svenska, efter "play down") senaste tidens gruff mellan några Tidöpolitiker. Han tyckte det var bra att sätta sig ner och prata, det är, sa han, som ”lite familjeliv i en rätt intensiv period, där alla är ganska hårt ansatta. Så take it easy”. Var får honom att inte säga ”så ta det lugnt”? Vad får mig att inte säga ”gammaldags” eller ”som man gjorde förr” etc, i stället för ”old school”. Det kan man fundera på.