Vad som däremot inte ändras är undertecknads förvåning över massornas lydnad. Ingen klarar sig undan helt, men här kommer ett par exempel ur en förhållandevis lång levnad. Med vidhängande omväxlande klädproblem: de påhängda plagg som dikterades nånstans ifrån.
Många barn (särskilt flickor) på 50- och 60-talen hade kalasbyxor. Det var inte mycket av kalas över dem, de var främst värmande, tjocka strumpbyxor som bars under långbyxor och kjolar. Unga flickor och kvinnor drömde mardrömmar om att gå ut i enbart kalasbyxor: att ha glömt långbyxorna eller kjolen över dem. Men sen länge går kvinnor i alla åldrar i såna brallor utan att drömma mardrömmar (såvitt man vet) om klädseln. Och de nya "kalasbyxorna" är betydligt mer åtsmitande än de äldre barnvarianterna.
De ”utställda” (utsvängda, säger man visst nu) långbyxorna var en stor modesak för unga på 60- och 70-talen. De var det enda raka (!) att ha, tyckte jag, som (det har bara hänt den gången) hade en genomtänkt teori om att de var den optimala och snyggaste klädseln: nertill bildade de en bred bas för kroppen och skapade tillsammans med axlarnas bredd en harmonisk balans (släng dig i väggen varenda åldrig designgubbe, här finns det tankar, förstår du!).
I flera år stretade jag emot, sen tog de raka byxbenen över världen. Överväldigad av detta modeövergrepp har jag låtit bli att senare falla för ¾-byxor (capri- eller piratbyxor). Detsamma gäller "långbyxor" som flaxar en decimeter ovanför foten: Vill inga andra längder ha än de långa. Dock inte så ininorden långa och vida att man snubblar på dem. Mer mode imorgon.
