Är den gamla korrekturläsaren kanske konspirationsteoretisk?

Att yrken och sysselsättningar försvunnit sen tidens början är inget konstigt. Människan strävar som bekant efter större bekvämlighet. Man blir varse detta varje dag. Häromdagen skymtade ett litet djur i en trädgård, men det visade sig – förstås – vara en gräsklippare som jobbade för att sen gå in i sin lilla koja och vila, den också.

Maskiner har frigjort oss så vi kan ägna hela dagarna åt att sträcktitta på serier och filmer, resa, äta samt må bra i största allmänhet. Det finns visserligen rapporter om ökade psykiska besvär, men det ska väl kunna gå att skapa ännu bekvämare liv så dylika åkommor försvinner?

Utan att vara mycket benägen att känna bitterhet har jag ändå undrat över varför jag ägnade en massa år åt att jobba som korrekturläsare. Just den erfarenheten ligger ju bakom att jag under de senaste decennierna lagt märke till en sjujäkla nedgång i svenskan. Det gäller tidningar, böcker – ja, all slags text. Det gäller även radio- och tv-språk. Man hör ibland att barns och studenters förmåga att hantera modersmålet är undermålig, men det är kanske påhittat.

För visst kan man få medhåll i sitt tänkande, men på det stora hela tycks de flesta överens om att ”det alltid varit så här” (se gårdagens inlägg) och att äldre i alla tider klagat på ungas språk.

Personligen siktar jag inte in mig på enbart de ungas språk, det tycks mer som om en jätteförsämring ligger som en blaffa över hela samhället. Antingen är jag barnet i sagan som ser att kejsaren var naken eller så är jag inte riktigt klok.

Men jag får i alla fall en skaplig pension efter det onyttiga jobb jag utförde under alla år.

Vredesmod som eskalerar under slutet av detta signade år, 2021

Nej, här ska inte sägas ett pip mer om fraser folk använder kring jul. Den här förslimningen gör en galen! Det var så här: Inför gårdagens inlägg googlade jag på saker människor säger till varann kring jul och nyår.

Den "träff" som låg nästan överst verkade passa mitt syfte och ur den texten snodde jag ett citat. I dag – och på den plats där du nu, käre läsare, fäster dina ögon – skulle det komma fler citat ur nyss nämnda text.

Well, well, well, som de engelsktalande säger, nu har jag hittat samma text på fler ställen. Dessutom klargjorde en eftermiddagsprat-show att den också skulle handla om vad man säger till varann i dessa tider. En s k spin-off-effekt, m a o!

Det ska dock inte, jag upprepar, sägas ett pip om fraser i jul- och nyårstid. Är det något som stör en i den tid som är vår, en bit in i antropocen, så är det att vi alla ungefär samtidigt genomfars av exakt samma tankegångar. Och de är inte många.

Det var vad som avsågs med det nypåhittade (?) verbet förslimning (se ovan): stöpningen av oss i en enda form p g a ett världsvitt system som, sa man, skulle fördjupa och vigda vår tillvaro. Pöhö! är den enda kommentar man kommer på.

Om någon trott att det skulle stå förslumning (eller fördumning) i stället för förslimning (se ovan igen) så föralldel för mig (eller ”var min gäst”, som det senare uttrycket snart kommer att heta på svenska).

Det är inte långt mellan Melodifestivalsplågan och Sommarplågan

Här i bloggen övergår ibland de rent språkliga klagovisorna till sånt som de störande orden och uttrycken handlar om, innehållet*, s a s.

Så här har gick mina associationer nu senast: I en radiotrailer (reklam för kommande program) som spelats ett STORT antal gånger under våren har meddelats att det snart blir Sommar i P1. Berööörande berättelser har utlovats. Halvvägs in i det STORA antalet önskade man att ordalydelsen kunde ha ändrats en aning någon gång. (Egenreklamen i SVT är lika störande.)

Likheten mellan Sommar med Melodifestivalen är slående: först ett tjat i månader om att det snart börjar. Sen ska kärnverksamheten blåsas upp och dras ut på tiden. Artisterna recenseras i alla medier, liksom deras låtar, kläder och dansålanden. Många sjunger om sina liv, det blir mycket berööörande där, gärna om mobbning, utanförskap och våld. Medierna hakar på och gör reportage om artisternas respektive livsberättelser (ganska nytt ord).

När eländet äntligen slutat tar nuförtiden Sommar i P1 vid. Borta är den tid då dessa pratare bara pratade sitt prat och vi lyssnare sen sinsemellan kunde diskutera programmen.

Efter tugget om att det kommer att börja åker presentationerna av alla talare ut (i fler medier än bara radion). Och så tar precis samma karusell vid som är fallet med Melodifestivalen. Var pratet bra eller dåligt? Recensenterna tar ifrån tårna och överträffar litteraturkritiken. Och så ner i de berööörande livsberättelserna och harva igenom var och en av dem i, f a, tidningar av alla modischanger. Hela alltet växer bortom det som skulle vara lättsam och allvarsam underhållning och blir en evighetsmaskin driven av ”berörande innehåll”


*Läsaren känner väl till hur P1 beskriver sig: ”talat innehåll om samhälle, kultur och vetenskap”. Talat innehåll,  man tackar, det är inte kattkiss, det.

Utgrävningar röjer fynd av betydelse för språkvetenskapen

I gårdagens inlägg var avsikten att tjata och mala, men jag blev bortburen (minns var ni såg det först, jag översatte bara ”I was carried away”) av andra penséer. 

Detta hade hänt: Vid en skrivbordsstädning dök en lapp med ett numera historiskt budskap upp.

Den har att göra med grundandet av Sbråkbloggen. Såväl på arbetet som hemma iakttog jag tecken från en högre makt och skrev ner dem. Det handlade inte om religiösa upplevelser eller sjukligt mentala tillstånd (delar av omgivningen har avvikande åsikter).
Nej, den högre makten var medievärlden, gammelmedierna. Plötsligt fanns ”framkant” och ”spjutspets” i var mans mun – och de betydde inte vad de hette. Men de blev en farsot. 

På f a kultursidor dök en stilistiskt formaliserad och döträlig journalistik upp. Det fanns inte en bok, inte en konsert eller konstupplevelse som inte ”berörde, grep tag” eller ”skavde”. 

Vad händer? tänkte jag och bestämde mig för att vittna. Nu, fler år senare, ser man vad som skett ”över tid”. Eller ”med tiden”, som vi sa på vårt mer ursprungliga och bonnsvenska vis. 

”Over time” heter det på det språk som numera lagts som en schablon över landets dito.

Bloggarens credo för åttifjärde gången

Det är ett drygt år sedan denna blogg såg dagens ljus (kliché!) så det borde vara dags för en summering (en till!). Fast egentligen är det inte riktigt nödvändigt eftersom det på denna plats summeras gång på gång och sägs samma saker om och om igen.

Bland dem är att undertecknad inte alls är nån språkpolis utan enbart ett enkelt vittne till verbala händelser.

Vittnen, sanningssägare och överentusiastiska brukar som bekant placeras i samhällets mentala ytterkanter. Man klappar oss på huvet och säger ”vad kul att du har nåt att pyssla med”.

Det hindrar inte mig från att vittna vidare. Den som skriver är en tant vars medvetande (mja) formats under en annan tid, i en samhällsklass som uppenbarligen inte längre finns (?) och en värld som hade en jädrans koll på språket, hur det skulle användas och som dessutom visste vad stilnivåer var.

Nu är språket rena vilda västern och bara ett sådant uttryck flyttar ut en ytterligare ett steg från värmen i mainstreamströmmen. Det är jag och Hoppalong Cassidy som fortsätter kampen. Fast han blev med stigande ålder lite tam. Får fundera över framtida färdkamrater längs allfarvägen. Det heter f ö ”längs” i meningen innan, inte ”längst” som man ser ofta (googla ”längst vägen”…). Vidare heter det ”allfarväg” och inte ”allfartsväg”. Här skulle jag dock korrigeras av språkvårdare eftersom det finns ett par belägg (med "ts" i ordet, alltså) från 1890-talet i Svenska Akademiens Ordbok, SAOB.

Hallå där! Köp bara blåbär!

Det är förstås ingen som märker att det är lite olika ”etiketter/rubriker” på de här inläggen, men så är det. Detta ska in under ”därför” – d v s vara ett svar på frågan varför en person skriver rättshaveristiskt ihärdigt om sådant andra struntar i eller är svagt intressade av. Fast äsch, detta är tänkt som en blygsam och amatörlingvistisk gärning. Nu är jag förstås ingen språkhistoriker, jag bara förhåller mig till den egna språkhistorien.

Allvar nu: Förhålla sig till? Vad är det för plastic padding-språk? Trots ansträngning är det svårt att minnas hur man sa tidigare. Vi ”förhöll” oss väl inte till saker och ting, helt enkelt. Och så hade vi enklare verb för oss: vi kanske, förutom ägnade oss åt, tyckte eller trodde något eller tänkte på saker, d v s det som i dag flutit ihop till tänker beroende på påverkan från engelska think. Allt färre tycker och tror, men de ”tänker” som tusan. Utan preposition.

Allvar en gång till (köp rutten sill): "Jag tänker att det är mysigt med jul."
Vad är det för språk? Svärord, svärord, svärord.

Så här förs en ny mentalitet in i språket. En förhålla-sig-till-och-tänka-mentalitet. Den känns inte bra.

Det är mycket viktigt att göra motstånd mot halvspråket. Och det är därför orättvist att man ska ses som bakåtsträvare bara för att man inte köper allt nytt i denna strömlinjeformade mainstreamsskittid!

Allvar flera gånger (köp dubbla damkalsonger): Köper, ja. Det eländesverbet har knölat sig in så till den grad att det kan lura observanta språkskådare. Men I don’t buy this, som det heter på originalspråk, så jag läxar upp mig rejält varje gång jag ”köper” nåt som inte är potatis, hushållspapper, blåbär och batterier.

Eller dubbla damkalsonger.

Det som heter på ett sätt i Sövde heter nåt annat i Skövde

Språk förändras, förstår du.
Den meningen är anledningen till denna bloggs uppkomst. Det kanske inte stod exakt så i de svar som kom från språkvårdare och jämförbara vid tv, radio och tidningar när jag klagat på undermåligt språk, men andemeningen var densamma och tonen aningens bjäbbig. Och ändå ligger min språkribba högt. Nå. Det går utmärkt att avreagera sig i en blogg och språkmänniskorna slipper skriva samma sak till mig om och om igen.

De förstod aldrig att jag hajat det där med språkförändringar och i själva verket samt dessutom är förtjust över de franska, tyska och engelska spår man hittar i svenskan. Ja, orden har naturligtvis färdats sedan urminnes tider och går att härleda till numera avdöda språk som latin m fl.

Men en nu levande människa kan lätt spåra det franska i "fåtölj", det tyska i "fönster" och det engelska i – ja, vänta nu, det är här problemet med stort P klipper till, för eftersom svenska håller på att bli ett engelskt lydspråk är inte just det inflytandet kul längre.

Däremot kan man ha stor respekt för dialekter och de ibland pyttesmå skillnader som kan röja ens härkomst inom kungariket Sverige:

Först skrek den gamla korrekturläsare som går runt och lodar i mina hjärnvindlingar när jag på mustflaskan läste att drycken gjorts på "renpressade* äpple". Men så gick det upp en talgdank: Så säger kanske alla de 363 personer som bor i Sövde, där musten kommer från. Och i traktens korvkiosk kan det hända att man har en riktigt god potatismos.

🍎🍏🍏🍏🍎🍏🍎🍎🍎🍏🍏🍎🍏🍎🍏🍏🍎🍎🍏🍏🍏🍎🍎🍏🍎🍎🍏🍎🍎🍎🍏🍎

Att jag säger "äpplen" i plural och kallar moset "ett" potatismos – det skiter man i i Sövde.
Och annorlunda säger man säkert om man sitter i Skövde.


*Stavningsprogrammet säger inte ett pip om kongruensfel men vill ändra "renpressade" till "nerpressade". Vilket för all del dessa äpple också är.

Bygga bokhyllor, fatta matte

Inte för att nån bryr sig om det, men jag har en liten avsikt med bloggens tre rubriker, etiketter. De heter Språk – där hamnar det mesta, Annat – där finns inte mycket, och Därför*. Under den sistnämnda rubriken ligger texter som är mer av mitt credo, för att tala lite högtidligt. Man kan också kalla credot störtallvar och det hamnar därför under Därför.

För kommunikation är språket a och o (plus några bokstäver till). Eller så vänder man på steken: språk är kommunikation. Förutom att ha det att babbla med i största allmänhet är det också fundamentalt när det gäller att förmedla/begripa all annan kunskap. Språket är människans huvudverktyg.

Ämnen som språk och matematik ställs ofta mot varandra: ”Hon är inte nåt vidare på språk, men jättebra i matte.”

En matematiker jag varit gift med berättar om den gång han tydligt blev varse språkets samband med, eller roll för, matematiken. Det var i början av 90-talet och han hade muntlig tentamen med en student som gav intryck av att skapligt förstå den matematik han tenterade. Dock hade denne stora svårigheter att uttrycka vad han ville ha sagt. Han saknade de språkliga, grammatiska, verktygen och det blev ett stammande och mumlande och gående i cirklar.

”Matematik kräver precisionsförståelse”, säger matematikern.

Det kan man förstå utan att fatta matte. För att klara den precisionsförståelsen krävs ett klart, tydligt och redigt språk.

”Efter det tillfället”, säger han, ”har jag börjat fundera kring den förenkling av språk som pågår – och det gäller inte bara svenska. Oavsett om man gillar det eller ej: är det verkligen förenkling?”

Han gör jämförelsen med hantverk och tar upp distinktionen ”enkelt” kontra ”elementärt”.

”Ska man bygga en bokhylla men har primitiva (elementära) redskap blir jobbet svårt. Har man avancerade redskap å andra sidan – ja, då blir jobbet lätt. Det är samma sak med matematik, saker blir lätta att uttrycka med ett välutvecklat språk, med ett torftigt språk blir de svåra.”

En blick ut över tillvaron får en att misstänka att det gäller fler områden än matematik och bokhyllebyggande.

                                              🛠🛠🔨🔧🔨🔧🛠🛠

* Ja, en fjärde rubrik rubrik heter Varför, men under den finns endast en enda övergripande programförklaring!

Alfabetets användning

Ett kraftfullt statement (jag skulle kunna kalla det ”påstående” också, eller "testamente", som bloggens stavningskontroll föreslår) är åter på sin plats. Detta är m a o en upprepning av mina motiv, en anledning till att jag sitter här och gnäller, i vardagen skriver upp saker jag läser och hör i medier (gammel-) samt beter mig allmänt rättshaveristiskt. ”Att du ba' orkar”, är ett stönande omgivningen består mig med. Tja, det sägs på vars och ens eget lilla vis, förstås.

Sättet folk talar på kan bl a vara påverkat av dialekt och sociolekt. En lingvist eller motsvarande behöver säkert inte många minuter för att pinpointa* mig. Aha, skulle lingvisten säga! Östgöte – Norrköping utan tvekan – och arbetarklass.

Mig stör inte någon av de två hemvisterna (de är inga falska nyheter), men det finns många som inte vill ha det så. I Sverige har det ganska länge gått att skapligt komma förbi de sociala och kanske även geografiska markörerna för den som så önskat. Om skolan – ja, all slags utbildning samt hela samhället – är bra och behandlar människor skapligt lika har de en möjlighet att påverka sina liv i hög grad. Man kan jämföra med länder som är fattiga eller för all del såna som suttit kvar i en historisk-social-kulturell korsett som varit hindrande.

Det är därför jag sitter här och gnäller. Nu råder åter stora skillnader mellan Folk och folk. Om man inte har ett gemensamt språk som kunskaper förmedlas med – alla kunskaper – så kan man hälsa hem. Tja, man kanske inte ens kan det, vid närmare eftertanke.



* När jag sökte verbet ”pinpointa” (svenska: ”sätta fingret på, precisera”) fann jag i tidskriften Resumé (nov 2006) en undersökning av reklam- och mediebranschens värsta floskler. Dessa listades och de tio första följer här:

1. Pinpointa  /👈
2. Ta rygg
3. Hygienfaktor 🚽
4. Leverera 🚚
5. Kvalitetssäkra
6. Viral
7. Helikopterperspektiv  🚁
8, Koncepttänk 🤔
9. Kreativ höjd  🌄

10. Lyfta frågan🏋

(Hittade tyvärr inte illustrationer till alla)

Listan är från 2006, sa jag.  Floskler, kallade Resumé dem då. De ingår i dagens ordförråd, såvitt jag ser och hör. Kanske är de med i SAOL. Kanske har de redan åkt ut, här går det ju undan, som bekant.

Ledigt för semester och studier

Nu tar Sbråk-bloggen semester månaden ut och kanske lite till.

I bästa fall kan därefter språkläget i några andra länder diskuteras. Då menar jag bara vad folk i allmänhet anser om sitt modersmåls förändringar. Engelskan äter ju inte upp enbart svenska. Bloggen känner inga gränser utan talar till förmån för alla tungomål! Mja, så gott det går, förstås, min kunskap om tagalog, tjeckiska, tok pisin och några till är begränsad. Det handlar om principen, gott folk!

Att det finns ett språk för (väst)världen att göra sig förstådd på är naturligtvis inte dåligt i sig. Men o, vad det vore roligt om alla våra språk bevarades (bättre än vad som nu sker, alltså) och o, vad det vore roligt om detsamma gällde engelskan.

Den är ju det språk som är mest vant vid att kapas. Miljontals människor hävdar att de talar engelska, men de använder alla (nästan) sitt lands variant av detta världsspråk och för infödda engelsktalande gäller det att förstå det vi andra, från alla håll i världen, hävdar vara engelska!

Det finns all anledning för sbråkmakare med engelska som modersmål att blogga om saken.

Ett skräddarsytt språk (1) KOMMER TILL LIV

Inte här, vems nu bakgården är.

Nostradamus – hans och mitt släktskap ter sig övertygande. Han författade profetior och det gör jag också. Därför skriver jag denna blogg där jag vill varna för (Nostradamus hälsar, säger han) hur jordens tungomål kan komma att se ut i framtiden. Våra individuella språk är på väg att skräddarsys så till den grad att vi i det långa loppet blir oförmögna att förstå varann (Babels torn…). Ingen kommer att kunna hålla med en, men å andra sidan inte heller säga emot! Här några exempel ur min samling:           

                              

1) ”Han var en öppensinnad man”.

”Öppensinnad” finns inte i SAOL. Än. Ska vi gissa på ”openminded” som bakomliggande?

2) ”Inte på min bakgård”. 

Är det så många som har en bakgård egentligen? Googles översättningstjänst ger för ”not in my backyard” svenska varianten ”inte i min trädgård”. Är det ett svenskt uttryck? 

3) ”Unikt filmmaterial kommer till liv”. 

Problem! Ibland vet jag faktiskt inte hur man sa för låt oss säga tjugo år sen. Levandegörs? Blir levande? Nej, ”får liv”, förstås!

Min tvekan och långsamhet är skrämmande,

det tar alltså ett tag innan jag hittar rätt.

Ju svårare vi får för de ”gamla” uttrycken,

desto fler individuella "översättningar” uppstår. 

Ett skräddarsytt språk (2) LYFTER

Det blir nog en jädrans oreda framöver som resultat av de alltför ordagranna översättningar som vräks in i svenskan utan att vi verkar märka det. Många går runt och ”lyfter” frågor, när det räcker att ”ta upp” dem, eller, banalast, ”ställa” dem.

Jag sätter rätt många dollar på att engelskans ”raise a question” ligger bakom.

På några ställen har jag sett svenskar som i engelska texter skrivit ”lift a question”.

Det kan förmodligen gå till så här: först vill inte svensken nöja sig med att ”ta upp” frågan utan ska prompt sno engelskans ”raise” och väljer ”lyfta” (i stället för det mer självklara ”resa”). När detta sen översätts åt andra hållet kommer en annan svensk, alltså inte samma som först norpat ”raise”, att översätta till det ”lyfta” han/hon känner till, vilket är ”lift”. 

Nu vet inte jag inte helt säkert, men antagligen ser en sådan konstruktion kul ut för en engelsktalande.

Varför? Jo, därför!

Fort väck (okänd gatukonstnär)

Det här är en löjlig syssla. Kommunikation (om än envägsdito…) om kommunikation. Man skulle lika gärna kunna ”lägga en mandala”. Min lokaltidning tipsar idag om just detta: ”lägg en mandala (cirkelformad dekoration) av det du finner i naturen – en till synes meningslös syssla som ger hjärnan vila”.

Eller så kan man skapa konst som snart tvättas bort.

Lika lätt att nagla fast som mandalan och trottoarkonsten är språket. Fråga en som jobbar i branschen och du får veta att det förändras hela tiden.

Jo, det är uppenbart. Jag använde nyss pronomenet ”du”. Om jag skrivit som förr i världen hade jag formulerat frågan annorlunda och använt ”man”, ett pronomen jag gillar skarpt. Nu använder vi det här du-tilltalet i tid och otid. Engelskan, den lyckosten, slipper bry sig då deras you kan användas "friare" än våra du/ni.
Jag är själv anfäktad, med andra ord.

Vissa gamla svenska språkregler struntar jag högaktningsfullt i (fast högaktar folk som upprätthåller dem!). Men precis som andra partiella paragrafryttare värnar jag om mitt. Det visar sig ofta vara så att man blir upprörd om andra inte kan det man själv kan. Detta är inget vackert drag. Mer om det senare, men jag backar ändå inte, tro inte det!

Min löjliga syssla är att få fler att fundera över om de inte talar alltmer engelska utan att märka det. Det är synd för svenskan och det är synd för engelskan.

Därför sitter jag här och har mig.

Varför? Jo, därför (1)

Varför, undrar vänner av ordning – ja, även vänner av oordning – varför håller jag på med en tröstlös kamp mot tidens språkliga förändringar?

Jo, det ska jag berätta.

Större delen av mitt yrkesliv gick ut på att korrigera språket i en lokaltidning. Där var det ett jagande.
Vi jagade i ordböcker som vi hade i mängd, liksom kataloger med bilar, fröer, hushållsmaskiner och så det lilla förnämliga häftet TT-språket som uppdaterades kontinuerligt. Det innehöll mycket mer än man kunde vänta sig av ett så tunt litet häfte.

Vi jagade skribenter för att höra vad de menade om det uppstod spörsmål angående deras manus.
Vi blev själva jagade när vi missat något, det kom redaktionsfolk (vi räknades oss inte dit trots att vi hörde dit, hackordningen var underförstådd i alla riktningar) och skällde ut oss. Våra misstag kunde hamna på en anslagstavla och vara understrukna med rött och ett flertal utropstecken bakom.

Visserligen fick vi lön för vårt arbete, men det känns ändå märkligt att några decennier senare förstå att vi måste ha hållit på med helt irrelevanta petanden.

Även om jag ofta jobbade deltid följde mig språkfunderingarna på heltid. Så var mitt jobb.
Nu går mitt jobb ut på att bortse från fel- och tvivelaktigheter som regnar från skyn, nja, från cyberrymden och gammelmedier, i alla fall.

När jag på ett lite envist och borrande sätt skriver till personer som handskas med språk - de kan jobba på tidningar, tv, radio, universitet – får jag vanligen vetat jag är ute och cyklar mest hela tiden (vilket jag i och för sig också ofta är i den andra värld som för inte länge sen var den första).

 🚴

"Språket är faktiskt ett levande väsen", svarar de. Ha! Det är inget nytt, det levde även på 70- och 80-talen (och dessförinnan), i alla fall förstod jag det så från de kurser i språkhistoria jag läste vid läroanstalter.

Klart språk förändras. Men varför i helsicke tycks det vara omöjligt att få ur dessa människor något som kan ha ett uns av normering i sig? 

För bara några decennier sedan var med noga med att ha överenskommelser kring språket. Inte minst såg man det som något viktigt i en demokrati. Jag misstänker även att den numera avsomnade folkbildningstanken hade ett finger med i spelet.

Varför? Jo, därför (2)

Efter korrekturens död dök språkvårdarna upp. Många av dem verkar mer ha gått åt det folkloristiska hållet och intresserar sig för vad man brukat säga i Värmland när man fiskat lake (jo, där skojade jag) och liknande.

De är oftast inte intresserade av det som verkar försvåra kommunikationen mellan människor. Acceptansen är stor vad gäller varianter och det kan ju låta trevligt. Men jag misstänker att den liberala hållningen till slut gör språket så individuellt utformat att man snart bara kan samtala med sig själv.

Utan stora protester bjuds engelska idiomatiska översättningar in och skapar ett sido- eller skuggspråk. Inhemska varianter åker ut på löpande band.

Exempel jag tar i denna blogg är i de flesta fallen hämtade från radio, tv och radio. Privatpersoners språk är en sak. Medier och samhällsinstitutioner ett annat, de har ett ansvar!

Första gången jag såg uttrycket ”han tappade det” undrade jag givetvis vad han tappade. På engelska kan man säga ”he lost it” och de flesta (tror jag) engelsktalande vet att det betyder att han ”tappade besinningen” eller ”blev rasande” eller ett antal andra svenskklingande uttryck.

I dag (16 mars 2017) googlar jag och ser att ”han tappade det” 10 800 gånger, Kvinnor är uppenbarligen mindre utsatta för dylika utbrott: ”hon tappade det” endast 4 200 gånger. ”Vi tappade det” strax under 5 000 gånger medan hen bara tappade det fem gånger.

Nu är bara frågan vad det här får som resultat. Låt mig gissa. Om någon utan min språkbesatthet vill googla för att se om ”han tappat det” är något som folk säger så verkar det ju rätt grönt med alla dessa tusentals träffar, eller hur?

Tyvärr misstänker jag, utan att ha minsta aning om algoritmer (jag kan kalla dem logaritmer om jag inte tänker mig för) att det kan vara så att stora mängder inom såna här jättesiffror har ett och samma ursprung? Jag menar t ex en artikel från en mediesajt som lagts ut och spritts till andra ställen.

Jag kan ha fel, men det har jag inte haft när jag ”förföljt” fel i en text och sett att det lagts ut på diverse mediesidor och andra ställen.

Varför? Jo, därför (3)

Ett uttryck som ”det var världens ände” har 1 300 träffar.

På skapligt goda grunder misstänker jag att man direktöversatt ”it was the end of the world”, d v s det handlar om jordens undergång.

I Googles översättningstjänst som många använder så ges svenska meningarna ”det var världens undergång” LIKSOM ”det var världens ände” översättningen ”It was the end of the world”.

Går man från andra hållet och skriver ”It was the end of the world” får man ”Det var i slutet av världen”.

På svenska betyder ”världens ände” något som ligger långt bort. Om den lilla staden Trosa brukar sägas att den ligger vid ”världens ände”. Uttrycket antas härröra från att de under gångna tider endast fanns en väg till Trosa.

”The end of the world” kan man googla på och titta vilka bilder man får. Det är inget som liknar Trosa, kan jag avslöja.

En som uttryckte undergångsämnet i meningen på ett annat sätt (på svenska) var min morfar, Karl Georg (1883-1967). När han såg tecken på att undergången var nära (så tyckte man även på 60-talet när man var lite till åren) sa han: ”dä ä på världens siste´ti´.

Morfar 82, 1966

Sammanfattning av översättningen av ”the end of the world”:

Den korrekta översättningen handlar om en tidpunkt: 

Det är på världens sista tid – som morfar mycket riktigt uttryckte saken.

Den felaktiga översättning som antagligen kommer att spridas som

 fanken handlar om rum: ”världens ände”.  Många äldre tänker ”Aha! Trosa!”. 

Nja, det finns fler ”världens ände”. 

En ligger strax utanför Arkösund i den östgötska skärgården.

PS Stoppar man in en negation i den engelska meningen och säger

 ”it’s not the end of the world” betyder det lustigt nog ”det är inte hela världen”.