Gå till botten med kraschen: eller kanske dags för efterstupan?

En felsägning eller inte? I ett samtal med en person ville jag uttrycka något om forna dagars ättestupa. Det grånande minnet kom inte på ordet och jag försökte förklara vad jag var ute efter. Jaha, sa den något yngre människan, du menar efterstupa?

Häpen som attan sa jag: javisstja! Det var nämligen svårt att urskilja om huruvida jag hört rätt eller fel. Kanske sa hon ”ättestupa”, kanske ”efterstupa”, som jag tyckte mig höra. Inte bara minnet glider in i skuggorna, det gäller även hörseln. Men lite roligt var det ändå: Efterstupa, det låter som en trolig synonym om inte annat.

Till dagens ämne: ”Krasch”. Nu har ordet förekommit på många ställen i så (för mig) ovanliga sammanhang att det är nödvändigt att gå till botten med kraschen. Rubrik i en blaska: ”Macron undvek en krasch – med en fest på slottet”.

I exempelmeningen är tankstrecket använt på det vanliga, nutida, feliga sättet, men nu skulle det handla om ”krasch”. Av våra stora ordböcker säger SAOL: 1) kraschande ljud, brak, skräll 2) våldsam sammanstötning 3) sammanbrott. SO hade endast med ljudhärmande ”krasch” samt sammanstötning mellan fordon.

I ”historiska” SAOB, gavs ordet innebörden ”skräll, sammanbrott”. Intressant eftersom artikeln om "krasch" skrevs 1937. Som ursprung gavs tyska och engelska motsvarigheter, och beläggen kom från mellan 1849 och 1932. Exempel var börs-, bank och byggnadskrasch.

Bara att konstatera: en hel del ord med engelskt ursprung har existerat i svenskan, försvunnit, och kommit tillbaka igen. Numera används kraschen ofta om mänskliga kollisioner: För Macrons del gällde det att inte reta Trump. I P1-programmet ”Krasch eller konsensus” handlar det likaså om människors eventuella sammanstötningar. Eller krockar, men den ”nyare” syno-

nymen, krasch, har svårt att fastna i min hjärna.

Varför låta folk dejta själva? Pitcha en kompis – sälj in och ut den!

Rubrik i SvD: ”Singeltjejer flockas runt skådisen efter pitchen”. Artikeln handlade om trafficking light (ens svenska är oslagbar!) – om man vill spetsa till saken. Eller åtminstone en slags försäljning av människor, så här beskrivs händelsen: Här ska tolv singlar ”auktioneras ut” från scen av en nära vän med hjälp av en power point-presentation.

Ber om ursäkt, men orkade inte läsa hur auktionen ”vinns”, om pengar är inblandade etc. Mitt intresse ligger som alltid på hur folk talar, inte hur de beter sig, men i detta fall smälte de båda ihop. Vad man kan lägga märke till av en sån här artikel i en av landets största tidningar är att ”pitch” (substantiv) är så vanligt i svenskan att det inte behöver förklaras.

År 2026, innevarande år, kom glosan in i svenska ordböcker. I SAOL ges tre innebörder för ”pitch” 1) tonhöjd 2) presentation av filmidé och 3) kort golfslag mot green. SAOL har samma förklaringar, men nummer 2 är lite mer ”arbetad”: kort presentation av idé bakom manus, produkt, tjänst eller dylikt; i syfte att övertyga tänkbar finansiär, producent m.m.

Vare sig SAOL eller SO har med verbet ”pitcha”, bara substantivet. Men i SvD-artikeln används det som verb samt även ”titel” på hallicken (det måste väl vara en synonym?): ”pitchare”. Att anpassa engelska ord till svenska är en barnlek, kolla verben reclaima, surfa, peppa, streama.

För vilken gång i ordningen jag skriver det är obekant, men är det inte snart dags att slå ihop svenska ordböcker med engelska? Och inte gå den här plågsamma vägen med ett språk som är en godtycklig blandning av de två?

Vem kunde ana att man skulle hamna mitt i inomhussnickerier?

Artikeln som beskrevs såväl i går som i förrgår, handlade om det slags babbelmakare (i går hette han Sven) många försöker undvika på fester, släktsammankomster o dyl. Ofta är det en äldre person som upprepar sina många decennier gamla käpphästar ur det egna livet.

Epitetet ”monologist” för dessa pratsamma hade jag inte stött på tidigare. Däremot är det tydligen så att deltagare i paneler numera kallas "panelister" (stavningen panellist före-

kommer). Det händer att någon reagerar, så t ex på sajten Mediespråk (augusti 2925):

Paneldeltagare, debattör eller helt enkelt deltagare (i panel eller paneldebatt) är

bättre alternativ än "panelist" som benämningar på den som deltar i en paneldebatt. 
Ordet "panelist" är troligtvis ett inlån av finskans panelisti eller engelskans panelist.

Här jobbas kanske med panellister?  Bild Jessica Haern, Unsplash

Det näst sista måste kunna kallas en from förhoppning: vi har nog inte lånat ordet från finskan, snarare består oss engelskan med detta inlån bland många. Som svensk undrar man först vad det var man hörde (jag, t ex): ”Va, säger de pennalist”?

När poletten trillat ner, den som säger att det är en person i en panel som begåvats med påhänget -ist (bigamist, alkoholist, dietist), så låter det ändå inte särskilt bra ihop med panel.

Panelist låter som en vara hos byggföretag. Panel-list? Ja, det går att köpa panellister, ser en byggfirma förklara vad sådana är: ”En panellist är en typ av listverk som används för att rama in paneler på väggarna eller som ett avslut på en bröstpanel”.

Och vad en bröstpanel är framgår av Wikipedia: ”En bröstpanel är en panel på innerväggar som täcker väggen mellan golvsockel och fönsterbänk”. Och allt började med Sven, en pest på fest!

Det lättare nervsammanbrottet efter tidningsläsning fortsätter

Nästa exempel ur artikeln som togs upp i gårdagens blogg: ”Monologisterna är alltså vana vid att deras samtalspartners zonar ut”. Ålrajt, ”monologist” finns inte i Svenska Akademiens ordböcker. I SAOB finns adjektivet ”monologisk” som sägs innebära ”som har avseende på eller liknar monolog”. Tre belägg finns med, alla från 1800-talet. I övrigt tycks ”monologist” användas sparsamt på engelska och innebär då personer som utför monologer av olika slag. Vilket är möjligt att räkna ut själv. Ett ytterligare exempel ur texten lyder: 

Just det här sista är en särskilt krävande teknik, nämligen att leta efter känslan bakom det sagda och validera den genom ett tentativt påstående. 

Tekniken går ut på att förvåna den jobbige genom att lyssna på vad han säger samt konversera lite. Vi benar upp det: ”validera” (inlånat) betyder i detta fall ”bekräfta”. ”Tentativ” betyder enligt alla tre stora ordböckerna ”som har karaktär av försök, försöksmässig”. SAOB har med en etymologisk notering om att det rör sig om engelska ordet (som kommit via latin) ”tentative”.

Jag fortsätter förklara: Man försöker förstå vad Sven (den alltför pratsamme) vill säga, och bekräftar detta genom att pröva sig fram med ett påstående, d v s något som får Sven att tro att man lyssnar. Detta liknar s k lågaffektivt bemötande. Vanligt folk kan sätta helt vanliga ord på den här ”tekniken”, men just nu snurrar det runt i skallen – mina vanliga ord har zoomats ut.

Visst, ja: de som lyssnar på monologisterna ”zonar ut” i dagens inledande citat. Heter det inte ”zooma ut”? tänker man kortsynt. Nej. Amerikanska ordboken Merriam-Webster berättar att ”zone out” betyder ”bli ofokuserad och ouppmärksam”.

Nu ska jag begå allt som slutar med ut och zoomar därför ut samt zonar ut och får en black out. Roger out. Slå upp det. På internet finns alla svar man både söker och inte.

Bloggen rantar inte runt och pratar strunt, den försöker förstå!

Det händer att exemplen på nyspråk i mina anteckningar är trista och oinspirerande. Då är det i allmänhet bara att närlyssna på nåt eller närläsa en tidningsartikel så kommer de farande. ”Närlyssna” markeras av Word, jag har skapat det själv (wow, va?) efter ”närläsning”.

Det senast citerade ordet markeras inte med rött. Letar man efter en förklaring blir banalaste förklaringen av ordet att man läser noga (wow igen). Detsamma har jag tänkt mig angående närlyssning: man lyssnar noga. För dem av läsarna som inte ligger på golvet avsvimmade eller skriker av skratt utan fortsätter att närläsa bloggen kommer det mer av vrålkoncentrerat content (som betyder innehåll).

En artikel som fångade mitt intresse handlade om ”lågaffektivt beteende”. Termen används vanligen för barn och unga med olika grad av autism. Så här: I stället för att gaffla hysteriskt tillbaka när barnen gafflar hysteriskt, försöker man lugna ner sig själv. Något politiker och andra kombattanter bör pröva på (för egen del går det inte bra, men råd kan man alltid ge).

Artikeln gick ut på att hantera jättejobbiga släktingar och vänner som, på fester t ex, drar upp sina välkända klagomål och diskussionsämnen i samtal som inte tar slut. (För min del kan det vara språkgrejs.) Det var skapligt bra råd från artikelförfattaren, tillika psykologen. Men med ett språk som måste översättas. Här ett citat:

Vad händer med puls och andning när du förstår att Svens rant om tidningsbudet kan komma att kräva en kvarts välvillig lyssning?

”Rant”, tänker nog många, ”vad är det?” De vet vad ”ranta omkring” betyder, men det här är inte samma ord. SAOL har dock med det i 2026 års upplaga. Bredvid vanliga ”ranta” betyder det ”utgjuta sig om, lägga ut orden om”. Ordboken ger exemplet: ”ranta om inflationen”. En amerikansk ordbok förklarar engelska verbet ”rant” med ”klaga högt, vara oresonlig”. Ordet är inlånat m a o, fast vi har flera svenska varianter.

I morgon kommer några ytterligare exempel ur artikeln som kan vara intressanta att förstå för den som vill lära sig att stå ut med jobbiga släktingar och vänner, Sven bland andra, på kommande kalas. Tipsen är bra att ladda med inför midsommar.

Orden låter likaratade, men ett är adverb, det andra interjektion!

Inte bara orden och meningarna är annorlunda: även språkljuden kan vara betydelsebärande och kräva förklaring. Skolavslutningsperioden har inneburit att en del av oss vistats bland landets yngre språkbrukare. Det innebär "en resa", som alla upplevelser kallas, för öronen.

Drar mig till minnes tidiga användningar av ”engelskspråkiga” utrop som fick de inhemska att försvinna. Nu är det väl inte många som ropar AJ! när de slår sig, utan AOUTSCH! – hur det nu blir på skriven svenska. På engelska stavas det ”ouch”. Mycket att hålla reda på...

De yngre var det, de som sagt ouch för aj i hela sitt liv. Ett par tonåringar råkade i samspråk över tårtan (i form av en studentmössa) eftersom en av dem klagade på en annans vidlyftiga användning av -ish, som (sedan länge) ersatt typ. Som i sin tur ersatte liksom.

Den kritiska kamraten kändes som tröst för ett tigerhjärta: en ungdom som klagar på -ish! Men säg den glädje som varar för evigt! ”Iisharen” nöjde sig inte med den enkla varianten utan drämde ibland i med tårta-på-tårta-konstruktionen ”typ-ish”. Som äldre tänker man på Povel Ramels och Wenche Myhres fantastiska uppvisning i låten ”Jag diggar dej” (1974).

Förresten, -ishandet” tycks släkt med det -ick som gjorde en influerare känd (krävs inte mycket i dag) genom att hon i SVT-s Skavlan tyckte att det var en "-ick" med män som har med sig matlåda till jobbet. Bloggen skrev om fenomenet 17 januari i år.

Det finns inte mer att tillägga i detta högintressanta (höhö) ämne än att "ick-et" stavas ”yuck” på engelska. Hos nutidsmänniskan närmar sig uttalet hos de båda språken. Själv skulle man yttra ljudet för avsky enbart om det var en äcklig maträtt i killens matlåda. Men folk är olika...

När nunnornas grannar grillar, doftar eller osar det då? Stinker?

Karmelitklostret i Glumslöv. Bild Bengt Oberger, Wikipedia

 
Ibland kommer man inte långt i sin blaska innan man stöter på patrull. Så här löd ingressen till en svensk tidningsartikel:

De lever sina liv i stillhet i en av de strängaste av klosterordnar. Nu störs nunnorna i skånska Glumslöv av trafikbrus och grilldoft från den intilliggande villamattan.

Grilldoften var det som först fångade mitt intresse. Inte för att man talat med dessa nunnor någon gång (eller ens en enda), men nog måste man tvivla på att de skulle kalla grilloset för grilldoft. För den som undrar över detta slags frågor finns ibland inga svar. ”Grilldoft” är inte med i någon av de tre stora ordböckerna.

Tacka för det, hur skulle varenda ordsammansättning en svensk kan hitta på tas med i dem? Om nunnorna väljer ”grillos” finns det i SAOL! För ”grilldoft” svarar SAOL och SO: ”Menar du grillost?” Men vi kan i alla fall välja ”doft” och ”os” efter förleden ”grill”. För det är så vist ordnat att de som inte gillar lukten av grill kallar det ”os”, de andra ”doft”. Nu kan det vara en tudelad upplevelse: tändvätskan brukar inte dofta, men det kan det grillade göra.

Bortsett från just detta exempel hoppas man att de olika luktorden kommer att bevaras för framtiden. ”Os” avser vanligen inget trevligt, det gör däremot ”doft”. Något mer neutralt är ”lukt”: saker ”luktar gott” eller ”luktar illa”. Man kan även säga att något ”doftar gott”, men säger man på allvar att det ”doftar illa” bör man tänka över sitt språk.

Antagligen har de flesta språk olika ord för olika luktupplevelser. Bortsett från oset i artikeln, fanns f ö något jag aldrig hört: ”villamatta”. Det måste ju vara ”villagräsmatta”, tänkte jag, även om det också låter konstigt. Nejdå. SAOL hade med villamattan i årets utgåva, där det fick innebörden ”utbrett villaområde”. Ser man på.

Är man över-, hög- eller hyperkänslig? Eller kanske en prinsessa?

Dilemma: AI i ens tillvaro. Nyligen nästan svor jag på att inte nämna eländet. Men problemet kan liknas vid naturen. Hittar man en vacker plats för sin sommarstugetomt – eller bara för en dagsutflykt – måste man vara beredd på huggormar. Eller fästingar, åtminstone.

Nu var det så här: I samband med hyper-, över- och högkänsliga personer dök en figur ur en gammal H C Andersen-saga upp, Prinsessan på ärten. Förr – innan mänskliga mentala inte-

så-jättefarliga-tillstånd hade mängder av namn – kunde man beskrivas som denna kungliga person. Om man mjäkade sig, sa nån gammal: Du var då en riktig prinsessan på ärten!

Googlebildar man sig (eller går till papperskällor) kommer man snart ihåg att prinsessan inte bara var lite känslig för underlag: att hon verkligen kände av ärtan var bevis på hennes kungliga börd. Det finns en kul historia om saken. En ”riktig” kunglighet, norska Märtha-Louise (som delvis lär ha avsagt sig prinsesstiteln) har blivit omtalad för sin andlig- och högkänslighet samt för att tala med änglar. Hon nämnde Andersen-sagan i en SvD-intervju 2018:

– På senare år har jag i stället tänkt att sagan handlar om högkänslighet. Vissa av oss är mer ömhudade och extra känsliga för sinnesintryck. Sett ur det perspektivet kan man säga att jag är en riktig ”prinsessan på ärten” /…/

Jag googlade en fråga om vad det innebär att kalla någon en ”riktig prinsessan på ärten” och AI var som vanligt snabbast med svaret: ”Det används skämtsamt om personer som är mycket finkänsliga, har lätt för att få ont, eller som är väldigt kräsna med sin komfort”. Finkänsliga människor är ganska sällsynta. SO ger beskrivningen ”som visar hänsyn och takt i umgänge”.

Synonymer.se är inne på samma beskrivning av "finkänslig" som undertecknad: ”taktfull, diskret, försynt, hänsynsfull, grannlaga” m fl – alltså ett beteende utåt, gentemot omgivningen, ingen ”inåtgående” känslighet. AI är, enligt min åsikt, ute och cyklar med sin "finkänslighet".

Just det sliter fram min egen överkänslighet: Att man förmodligen är med och utbildar en artificiell intelligens! Men man är väl njugg. Dock har SAOB liknande åsikt om ordets innebörd som AI. Med den vanliga skillnaden att alla de beläggen i ordboken är från 1800-talet.

Vi är långt komna från bedriften att låta hundra blommor blomma

Två av varandra oberoende personer i min släkt- och vänkrets råkade säga samma sak, samma dag. Ja, vi säger nog hela bunten samma saker som varann ofta, men här var ett av alla de hundratals (tusentals?) engelska fraser som folk drämmer till med utan att vilja bry sig om att hitta en svensk variant.

I båda fallen beskrev de människor i sin närhet så här: ”She/he is one of a kind”. En svensk som inte fallit i engelskgropen kan säga om en person (eller hund, kaffekopp, ett originellt hus) att den är ”ensam i sitt slag” eller ”den enda i sitt slag”. Dessutom finns förstås andra ord som också kan förstärkas med andra.

Vi kan välja bland flera: ”mycket udda, väldigt originell, ett riktigt unikum”. Fast adjektivet ”unik” har blaskats ut till ingenting eftersom så många kallar sig själva ”unika”. På sätt och vis är det sant, men eftersom alla i djupaste mening är unika, finns det inget att snacka om.

Såna där instoppade engelska uttryck för jag ett krig emot. Det går ungefär lika mycket framåt med det som med världens andra pågående, mer verkliga, krig. Så vanligt förekommande är dessa färdiga fraser att vem som helst ändå trillar dit som resultat av hjärntvätt. Jag själv, t ex.

Ett av dessa korta uttryck på utrikiska vill man dock låta vara. Informanten H berättade om en offentlig byggnad i sin hemstad. Runt byggnaden fanns en nästan parkliknande trädgård. Där satt skyltar med texten ”Let it bee” på vildvuxna gräsmattor. Och så förklarades varför gräs-

mattorna inte klipptes: det numera omhuldade sättet är att få insekter att trivas och frodas.

Skämtet, ”let it bee”, kan säkert nagelfaras – är det så klyftigt egentligen? – men många som hör till första Beatlesgenerationen anser det nog vara skapligt välfunnet.

Nämner någon ”den vuxne i rummet” är det inte jag som är DEN!

I det förhållandevis idoga letandet efter någon förklaring till att så många säger ”det vilda” i stället för ”naturen” fann jag en intressant detalj. Det är svårt att hitta substantiverade adjektiv som "det goda, det sköna, det vackra", och följdriktigt även ”det vilda”, så vanliga ordböcker var inte till någon hjälp. Men i SAOB överraskas man då och då av ett speciellt fenomen: antingen är belägg för de ord man söker jättgamla, eller så är de mycket moderna. Noteringarna om ”det vilda” kommer från så skilda tider som mitten av 1600-talet och 2015. Inga däremellan!

Det är väl bäst att – som alltid när det gäller språkundringar – ”släppa det”, som menigheten säger. Inte ”glöm det”, som man sa förr, utan det lite bjäbbigare ”släpp det”. Dagens tilltal mellan människorna har blivit mer tillrättavisande. Blandningen av den näsvisa tonen samt det växande byråkratspråk man hör även från småbarn, är långt från vad man önskar sig!

En annan rätt ohövlig historia är uttrycket ”jag hör vad du säger” som svar på vad någon just yttrat. Detta slags fraser sätter sig som berget, och fort går det, dessutom. I P1:s Språket häromdagen diskuterades ”jag hör vad du säger” och ”fattar” – ett annat tistypiskt svar, som kanske inte innebär att personen begriper. Ijängkligen.

I programmet tröskades de här ”svaren” igenom rejält, och klassades som vardagliga men också en aning otrevliga. Men när programledaren i Språket någon dag därefter bytt roll, och istället svarade på lyssnarnas åsikter i Ring P1, sa hon ”jag hör vad du säger”. Även ”fattar” tillhör vanligen hennes vokabulär. De många klyschartade fraserna tycks ha kommit för att stanna. Det gäller fler formuleringar man hör så ofta att man får spader och raptus.

I dessa tider hörs de i parti och minut från politikerhåll: Det gäller dels ”den vuxne i rummet”, och dels den utnötta formuleringen om att ”man bör kunna ha två tankar i huvet samtidigt”.

Man frågar AI och BI enkla saker och kallar naturen för "det vilda"

Själv har man levt analogt under lång tid och tvingats lära sig ett och annat utan att fråga AI. Och före AI svarade Wikipedia, Reddit, Flashback och Bianca Ingrosso (jag menar influerare i allmänhet, bli nu inte förnärmade, alla BI-fans). Det är förvånande många som inte längre kan koka ägg, slå i en spik, tillverka ett metspö o dyl utan att tillfråga internetet.

Å andra sidan faller vi alla lätt i den fälla man kan kalla idiotanpassning. Och för att åter återknyta till de hyper- och överkänsliga är det så att man (jag) själv vistas i liknande tillstånd. Språket, det eländeslingo vi har i öron och ögon varje sekund, kan göra en överspänd människa (mig) gränslöst irriterad, överrumplad och maktlöst förtvivlad.

Många, det är ingen direkt hemlighet, anser språkliga snöflingor överdrivna och halvhysteriska. Ett fåtal förstår problemet, om än i växlande grad. ”Vad ska du gaffla om i dag, då?” undrar de som inget direkt märker av vad som händer. Jo, tänk att det ska jag berätta. 

Det typiskt vilda, Sverige. Bild Linda Christiansen, Unsplash

För flerte gången hördes reportrar tala om djur ”som släpps ut för att leva i det vilda”, om öringar som också skulle ”släppas ut i det vilda”. Kanske har jag gått vilse i känslorna, men en mycket stark sådan säger att ”det vilda” är övertaget från engelska. ”Släppas ut i naturen”, låter så mycket mer korrekt att jag nästan får dåndimpen.

”Det vilda” och ”the wild” är substantiverade adjektiv, och ser väl ut som om de vore samma sak. Men ”det vilda”, tycker jag, hypersensibel, låter mer som exotiska djungler. Och t o m där kan man nog kalla naturen ”naturen”. Har letat som en blådåre, men finner inga svar.

Och eftersom så många svenskar i dag säger ”det vilda” om ”naturen” så är det väl korrekt, då! (Ful min med dito betoning.)

Man får röra sig som en lindansare bland alla de nya snöflingorna

Ja, gode gud: även den mest försiktige åldring måste hålla tand för tunga när den använder sin gamla vanliga vokabulär. De senaste inläggen har kretsat kring snöflingorna, de känsligt fragila och ömtåliga. Bara den senaste meningen skulle få en alltför stor grupp i ens släkt och bekant-

skapskrets att börja morra. Snöflingor kan morra, vet någon om det? ❄

            ❄                                  ❄
I det första av dessa inlägg citerades Elisabet Andersson som 2017 uppmärksammat flingorna och ansåg glosan ha blivit ett skällsord. Det skulle ta eoner av tid för t ex mig att använda det med en ilsken avsikt: ”Hördudu, din himla snöflinga!” Det blir svårt att gjuta in vrede eller ens genuint förakt i ett så vackert ord.
        ❄                                                                             ❅    ❆              ❆  ❅
Fast det är klart, man har själv problem med att höra texten i den gamla visan ”Blomman” av Martin Koch. Den skrevs för nästan hundra år sen, 1929, och man måste låta åren mellan då och nu bära med sig förbarmande pustar över mänskosläktet (man skulle blitt psalmdiktare). 

                          ❆  ❅                                                                                    ❄

En dag blir även vi elaka åldringar som använder felaktiga ord förlåtna, precis som de genera-

tioner (med alla sina lustiga namn) efter oss kommer att bli (upprepar förra parentesen). För

det var så att generationerna före oss boomers (det betyder efterkrigsgenerationen för äldre läsare) var än mindre nådiga när de ville benämna dåtidens snöflingor:
                        ❄                                                                                             ❆     ❅   ❄❆        ❆❅
”Skärp dig, ditt mähä! Förbaskade sparris! Vad är du för ett våp? Din jädra sillmjölke!” Så fort jag frös parafraserade min far (annars rätt icke-litterär) Karfeldt och sa ”Det är den vår de svaga kalla höst!” Skillnaden mot nu var att ”invektiven” som användes för oss som var unga då, ytt-

rades i en annan tid som s a s ofta och ändå var gemytlig i botten, i tonfallet och atmosfären.
      ❆      ❄                                          ❅            ❆ ❅  

Svårt att förklara det här, men ord fick sällan särskilt många av oss att hoppa opp och osäkra våra pickadoller eller börja snyfta. Och nu lät man som en fascist, igen. Ska dessa AI-sabbade dagar nånsin kunna bli nåt för folk att bo i?

                   ❅                ❅❆            ❆                    

Är de gamla alltid avundsjuka på unga för deras ungdoms skull?

Fenomenet ”snöflingor”, uttryck för en överkänslig generations barn, damp tydligen ner i svenskt språkbruk för cirka ett årtionde sen. Förutom den artikel om flingorna i fråga som togs upp i går, fann jag en annan i ämnet från samma år, 2017, samma tidning, SvD. Thomas Eng-

ströms text har rubriken ”Rädsla bakom de äldres hån av snöflingorna" och han skriver bl a:

När äldre förfasar sig över de yngre måste man komma ihåg att det alltid rör sig om en konkurrenssituation. De yngre ska – förr eller senare, om inte annat så när vi ligger

i graven – ta våra jobb. Det är deras öde.

Det fick mig f a allt att fastna i funderingar kring vad som eventuellt rör på sig i olika tider och vad som står stilla. På ett sätt som är svårt att förklara känns T E:s text redan daterad, som man säger i dag. Föråldrad, som jag säger.

Hur många gånger har man inte hört att äldre är arga på unga av avundsjuka? Detsamma gäller när kvinnor (äldre!) ifrågasätter samtidens våldsamt utmejslade ”feminina” utseendeföre-

teelser: ”du är bara avundsjuk”. Det skulle betyda att det fanns en fastlagd, evig sanning om varje enskild individs ambitioner och önskningar. Och den vore samma för alla.

Som äldre ler man snett när man erfar att T E var drygt 40 år när texten skrevs. Kanske ville han åka snålskjuts på snöflingegenerationen och försvara den för han anmodar äldre att i stället lära sig av de yngres överlägsna teknikkunskaper. Vidare förklarar han följande:

De äldre, som ser att ungdomen är skickligare på att dra nytta av denna utveckling, gör då som konkurrensrädda grupper alltid har gjort: hånar och häcklar och, i de grövsta fallen, hatar och hotar.

Det händer, för att vara sanningsenlig, att man gnäller om kollektivet ungdomar, men eftersom de formats av tidigare generationer är man delvis medskyldig. Att de drabbas så hårt av äldres ”hån och häcklande” är mig obekant, för att inte tala om ”hat och hot”.

Men ett vet jag: alla äldre har erfarenhet av att vara unga, ingen ungdom har någon erfarenhet av att vara gammal. Säg gärna emot.


PS: T E kallar ”invektivet” snöflingor  ”en variant, ett sätt för blodtryckshögern att krydda de vanliga utfallen mot pk-vänstern”. Blodtryckshögern, hehe, kul skällsord!

And since we've no place to go, let it snow, let it snow, let it snow*

Det måste ha med sociala medier att göra. Jag anser mig höra och se mycket av den värld vi bor i, nästan FÖR mycket. Men ack, vad man kan bedra sig. Förmodligen är det frånvaron av de s k sociala medierna i mitt liv, som gör att det börjat hagla (nåja, man har alltid varit en hyper-

bolisk typ) ord och begrepp som är helt nya, men ett decennium gamla för resten av landet.

Och mediemänniskor talar så obehindrat när de säger saker som ”Jag skulle vilja uppa lite extra för (artistnamn)…” Uppa? Det här är faktiskt inte klokt, men folk bara kör på (påar gör de inte, för det är nåt annat). Språket vandrar samma väg som resten i vår konsumistiska tid, tycks det. Anpasslingar, väser man när ingen hör.

Wikipedia är på tårna, som folk säger, och skriver: Verb (vardagligt) ladda upp, uploada, (slang) höja humöret, stämningen, eller nivån på något. Och är det bara så, då kan väl även jag: Den här sbråkbloggen har som syfte att uppa det svenska språket, som tyvärr blivit lite nerat. Decenniegammalt, som sagt, det går att hitta verbet ”uppa” från mitten av 2010-talet.

Nästa ca tioåriga begrepp (och kommer gissa-varifrån) är ordet ”snöflinga”. Häromdan, och utan att ha gått in i mitt medvetande tidigare, dök snöflingorna upp. Eller singlade de ner, snarare, för att låta lite larvig. På tre ställen nämndes de i radio och tv, bl a av politiker.

I en SvD-artikel från augusti 2017 skriver Elisabet Anderson:

Nyss var ”snöflinga” ett av svenskans vackraste ord. Nu har det blivit ett skällsord. I USA tog användandet av ”snowflake” fart under Trumps valkampanj, och även i Sverige används den lilla snöpartikeln för att förolämpa och stämpla någon som överkänslig och naiv.

Snöflingan i denna betydelse togs in i SO innevarande år, 2026: ”(något nedsättande) om (ung) person som är extra känslig för kritik och avvikande åsikter och uppfattningar och som ofta ser sig som unik”. Den som till äventyrs inte heller är uppfostrad av sociala medier kan googla ”generation snöflinga” och hitta ännu mer kunskap om nya innebörder för vanliga ord.

* Förlåt, det ska aldrig mer ske att en amerikansk 40-talslåt blir rubrik

Om man eventuellt undrar över vad vi faktiskt bör ha konsten till

Sådant läder bör sådan smörja ha. Det är så man kan tänka när de som arbetar professionellt med språk åker på en sittopp från bedömare och nagelfarare. Andra är mer fria att välja vad de vill och kan göra med sitt språkliga beteende.

Många vill förkovra sig, en del skiter i det. Jag har träffat människor med verbala (och andra) svårigheter, och som ”samlat vackra ord”, en syssla så god som någon. Utsattheten många drabbas av när de visar andra sina verser, sin poesi och liknande är stor, ett känsligt kapitel.

Man bör inte flina åt medmänniskors ansträngningar och känsla för egna ”konstverk”, må de vara tavlor eller dikter. Det man gillar gillar man. En annan femma är om någon ber om en åsikt. Sådana kan man meddela, men helst inte klampa på. Man är ju ingen domare heller.

Det gäller även nobelpristagare och de som åtnjuter beundran från större grupper. En typisk kommentar kring uppburna konstnärer och författare är ”Vad är det här för skit, det skulle ju JAG kunna åstadkomma!” Då har man förolämpat både konstnären och sig själv. Usch.

Häromdan läste jag en finfin beskrivning av hur en människas språkliga konst kan – bör? – se ut. Per Klingberg, SvD, recenserade en novellsamling, och om den första novellen skrev han att den illustrerar

vad det är vi faktiskt ska ha konsten till. Jag har nämligen svårt att se hur vi skulle kunna ha ett samhälle värt namnet om vi inte har ett språk för att kunna göra reda för allt det som inte är uppbyggligt och tillrättalagt men likafullt finns.

Hur dålig är poesin i Heidelberg om man jämför med den i Berlin?

Någon sanning finns som bekant ej. Många har känt till faktum i alla tider, t ex Gustaf Fröding, som år 1891 skrev: ”Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna/ så underbart kan byta form och färg. /Det, som är sanning i Berlin och Jena,/ är bara dåligt skämt i Heidelberg”.

Många företeelser drabbas i sanningsivern, bland dem kaffe och vin: ”Drick kaffe/vin – det är nyttigt!” Strax därpå kommer nästa utrop i medierna: ”Drick för guds skull inte kaffe/vin – det är INTE bra!” En annan sanningslögn är den om svärande människor: ”Har du också gått på myten om att ju fler svordomar en person använder desto sämre ordförråd har den? Nu visar ny forskning att det är precis tvärt om”.

En av många artiklar i ämnet publicerades i Land 2015. En studie hade visat detta (för väldigt många) överraskande resultat. Artikeln avslutades med ett försonande tonfall: ”Forskarna påpekar att vi inte kan rå för att vi dömer andra efter hur de talar. Men med den här nya kunskapen, om vem som egentligen är det största språkgeniet, kanske man ska vara lite försiktig med att döma andra allt för snabbt”.

 

Ur barndomens "poesibok" (slutet av 50-talet): Agneta har ansträngt sig!

För att fortsätta med sanningar, här en liten utvikning: Informan-

ten T klagade över ”den stora mängden banal och skruttig poesi”. Lika intressant som åsik-

ter om svordomar är de om ”rimsmideri” och ”hötorgskonst”. Överhudtaget lockar ”konst” och poesi” till mer vrede hos gemene man än ”musik, romaner, fotboll” och andra övergripande genre-

titlar på mänsklig verksamhet.

Ämnet är inte färdigmanglat än!

Nånstans – på ovanliga platser – finns de med fäbless för franska

”Vi uppmuntrar ju det här nånstans”. Fras ur radion, yttrad av psykolog eller liknande yrkesmänniska. Tänk att det nya, det som kanske är sådär tre, fyra, fem decennier gammalt, fortfarande låter ovant i ens öron! Vad värre är: det undslipper mig själv ibland. Ens gamla hjärna borde inte kunna förstå ”nånstans” som något annat än just en plats, en ort, utan behöva fråga: Var nånstans undslipper detta dig? I Flen? Haparanda?

I själva verket är det här en klassiker, och berättar hur stora delar av språket (andra språk antagligen också) övergått från den verkliga, konkreta, världen – in i en annan, överförd, bildlig, betydelse. Om detta skriver en av de yngre svenska språkvetarna, Alexander Katourgi, mycket kunnig, och som de flesta i yrket glad över de här betydelseflyttningarna:

Nej, vi måste omfamna överförda betydelser; det är en av våra största källor till språkutveckling! Om vi inte ger nya betydelser till gamla ord och uttryck är alternativet att låna in från andra språk, men lånord är också en sådan där grej som folk gnäller på. Då finns bara en lösning kvar: hitta på helt nya ord – från grunden. I stället för att kalla Tages röst ”mörk och djup” kan vi säga att den är pafrong. Det finns ju många oanvända bokstavskombinationer, så nykonstruktion skulle enkelt bli en jätteproduktiv ordkälla.

Ja, pafrong är förstås en knepigare ordbildning än att ge ”nya betydelser till gamla ord och uttryck”, så bäst är att säga som fransosen: à la bonne heure – kör i vind. F ö säger inte så många ”kör i vind" längre, utan "det må vara hänt, gärna för mig, låt gå, okej, nåväl". I alla fall har ett ställe som heter Husland skrivit några rader etymologi om uttrycket:

Ordet à la bonne heure härstammar från franskans à la bonne heure, som bokstavligen översätts till vid den goda tiden på svenska. Uttrycket används för att uttrycka godkännande eller glädje över att något har skett i rätt tid eller i rätt ögonblick. Det kan också användas för att uttrycka en känsla av att någon har gjort något på ett passande sätt.

Varför Husland, ”en digital plattform som fokuserar på att informera och inspirera om bostads-

marknaden i Sverige”, lägger upp den här typen av texter är oklart. Men väldigt kul nånstans!

Ibland är det bara att ösa på – men blir det rätt, kan vara frågan

Alla vet nog hur det är (eller inte?) när man hör något som låter knasigt eller roligt. Det sker ofta i vår pratbemängda värld, men hur många märker det? Mja, det där var en insinuant kommentar, fler än man tror, kanske? Bäst att låta det vara osagt.

Hur som helst hoppade undertecknad till när en reporter benämnde något som luxiöst. Det som sker hos en lyssnare när mediemänniskor och andra med ”inflytande” använder ett felaktigt språk är inte bra. Man blir rådvill och tänker: hm, vad heter det nu igen? Lyxiöst? Nejvisstja, luxuöst! Ju mer av mindre bra språk som når ens öron, desto större osäkerhet.

Man kan väl säga lyxig, då? Möjligen. Konstigt nog verkar engelska ha ”luxurious” för både ”lyxig” och ”luxuös”. Personligen skulle jag välja ”luxuös” för en lyxigare lyx, men om det finns någon mening i det, vete katten. Men det kan vara intressant att betrakta de huvudbetonade suffix som bl a -ös, -uös och -iös är.

Ett par av dem togs nyligen upp i P:s Språket, och minns jag rätt nämndes bl a ”humorös”, ett kul ord som ”inte finns”. Det skulle jag själv lätt kunna använda i mindre nogräknade samman-

hang eftersom det träffar rätt, fel som det är. Vänder jag mig till allvarligare kretsar än bloggläsarna vore det inte ett smart drag, som folk säger.

Även ”mysteriös” nämndes i programmet, men det är bekant och belagt i svenskan (SAOB) sedan ett par hundra år tillbaka. Den här typen av suffix – ändelser, slutstavelser – som inte funkar som självständiga ord, har ändå någon slags betydelse i sig. De innebär ”vara försedd med något, likna något” eller ”något förekommer i hög grad”.

Nu är det synd att låta bli de riktigt knasiga felen: Informanten L, f d lärare, berättade om en elev som beskrivit en person som ”muskelös”. Ord med ändelser (-ös, -uös och -iös), i grunden lånade från fjärran språk (mer fjärran i tid, än geografi!), måste man lära sig vart och ett.

Eleven ville uppenbarligen beskriva en vältränad person men fick det att låta som en utan muskler p g a förväxlingen med avledningen -lös (betydligt vanligare: sömnlös, sömlös, med-

vetslös och ett otal glosor med -lös). Om det nu egentligen var en klen rackare som skulle beskrivas, hade ”muskellös” varit korrekt, om än ovanligt.

Blandkompott av språk, moral, berömmelse, skvaller och dumhet

Formuleringen ”det ryser i” någon, är kanske inte vanlig, men inte heller helfel. Jag reagerade (se gårdagens inlägg) som de många miljoner som vet att det DE kan, har lärt sig, är övertygade om o s v – är hela den sanna världsbilden. Exempel finns hos kreti, pleti, presidenter och även dem med ännu högre IQ än så!

Rätt ska vara rätt och den skribent jag syftade på igår, som ”det ryste i” av kungens rakvatten, hade inte själv formulerat sig exakt så i krönikan, snarare låg en rubriksättare bakom det. Vilket lät ovant i mina öron, men ju mer jag skriver om frasen, desto mer bekant verkar den. Och det i sig är väl exempel på ens – antingen – glömska, eller osäkerhet av ett osäkert språk.

Men om krönikans skribent, en beundrad och omhuldad författare, har jag några mer ”fastlåsta” invändningar. Dessa gäller inte enbart just den personen utan alla författare (film-

makare, m fl) som tjänar multum, i både pengar och berömmelse, på att sälja ut familjemed-

lemmars privatliv. Och inte bara föräldragenerationens, nej, här förekommer även "gedigen” insikt i mor- och farföräldrars tankar, liv och leverne.

Att fabulera kring döda människor skulle inte kännas bra. Naturligtvis har var och en av oss egna minnen och tolkningar, det må så vara, men med tanke på den mänskliga hyenemen-

taliteten ”vinner” de skildringar som har stora mått av skandaler och sensationer i sig.

Det går kanske t om att sätta om än inte datum, så decennium på när känslan (som delas av några, men långt från alla) uppstod. Det var nog redan i slutet av 80-talet. Någon påstod (i ett sammanhang, vilket det nu var) att ”så här skulle Tage Danielsson (1928–1985) ha sagt”.

Många tror sig få/ha tydliga bilder av författares, konstnärers, politikers med fleras tankar och åsikter. Folk lägger saker i munnen på beundrade (eller avskydda) personer, åratal efter deras död! Att göra sig till talesman för döda borde man vara försiktig med.

Kungens rakvatten ställde till det, dock utan egen förskyllan, s a s

Foto Shinji, Wikipedia

Det var inte många timmar sen jag felaktigt skrev att bloggen inte skulle innehålla något mer om AI. Faktum är att det är svårt att låta bli. I en av våra stora blaskor löd en krönikerubrik: ”Doften av kungens rakvatten fick det att rysa i mig”. Vad? ”Fick det att rysa i mig”? Jag skulle ha skrivit ”fick mig att rysa”, men det mesta man säger och skriver går ju bra, enligt såväl språkproffs som AI. Den senare svarar som vanligt först, när man undrar över konstruk-

tionen och skriver in ”får det att rysa i mig” i Googles sökruta:        

Menade du: ”får det att frysa i mig”
AI-översikt
Uttrycket "får det att rysa i mig" är ett vanligt svenskt idiom som betyder att någonting framkallar en stark fysisk eller känslomässig reaktion – oftast en rysning längs ryggraden.

Först frågar alltså AI om jag menade ”får det att frysa i mig” och genast därpå beskrivs ”får det att rysa i mig” som ”ett vanligt svenskt idiom”. Språkarkeologen i en gräver vidare. Det finns fler träffar än AI, men många är de inte, konstruktionen ”får/fick det

att rysa i mig/henne/dem” etc, är inte ymnigt förekommande.

Vad säger den historiska ordboken SAOB? Det finns ett belägg för ”det ryser i mig” – från slutet av 1700-talet. Om frasen ”det ryser i” överhuvud taget, skriver SAOB: ”opersonligt, i uttrycket det ryser i (eller inom) ngn eller i hela kroppen på ngn o. dyl. förr även det ryser hos eller på ngn, ngn ryser, känner rysningar.”

I Svenskt språkbruk – ordbok över konstruktioner och fraser, är det inget snack: där tas ”det ryser i någon” upp, ett uttryck som alltså låter lite främmande för mig. Ändå gav kungens rakvatten som påverkade krönikeförfattaren, några insikter och tankar. De är naturligtvis ofantligt intressanta och utgör därmed dagens klipphängare!

Att bottna i språket – en expedition ner mot det stora djupet

Gnatiga språkpetimätrar som en annan måste skifta perspektiv någon gång ibland, ställa in öron (och ögon) på andra frekvenser än de inkörda (kanske ingen hört talas om inkörda frekvenser, men det bjuder vi på, som populasen säger).

Till saken. Som bekant kommer mycket flygande ur radion och får en att hoppa till, vanligen så ofta att man sitter där som en guttaperkaboll. Och se, där angavs tonen för dagens glädjehopp, de sällan förekommande. Guttaperkaboll är inget man säger ofta. Men vad vet jag, "det är inte upp till mig att bedöma", som en politiker svarade flera gånger på en reporters frågor.

Upp till mig eller ej, dessa ord sa nån i radion: Först ”expedition”, som i ”skolans expedition”. Ursprungliga (möjligen) innebörden, anges av Wikipedia vara: ”Expedition (från latinska expedi'tio, 'verkställande', 'lösgörande') är ett kontor, där saker och ting expedieras”.

En högst vetenskaplig expedition, en utflykt till Kungliga bibliotekets dagstidningsdatabas ger vid handen att de flesta ”expeditioner” i slutet av 1800-talet, gällde tidningsexpeditioner (uppgifter om öppettider, prenumerationer, lösnummerpris etc). Några handlade om Andrées ballongexpedition och liknande äventyr.

Av skolexpeditioner o dyl, nämns få i modern tid i tidningsarkivet, vanligare är underhållnings-

expeditioner: Robinson, Vildmark. Konstigt hur ord hoppar ur radiolan och sänder en tillbaka till flydda dar. Detsamma gäller ett verb som inte är så vanligt i dag.

Förmodligen hör det till dem som undfått överförd innebörd i våra dar: "bottna". Samman-

hanget noterade jag inte: det var väl nåt som bottnade i nåt. I mitt minne finns riktiga ”bottna”. När vi badade i barndomen kollade vi vattendjupet med varann: "Öööh! Bottnar du därute?"

Kanske inte konstigt att man inte hört "bottna” på länge, det var ett tag sen man befann sig i vilda vatten. Förresten: bottna och bottna! Ibland stod man i blålera och då var bottna inget bra verb. Det var mer likt ett gungfly, som dagens språk ungefär (hm, krystad slutkläm…).

Oss fäsörer emellan: mina och en annan intelligens förehavanden

När ska det gå in i min skalle: Det finns ingen som helst anledning att skriva något alls om den obligatoriska AI-n. Gårdagens citat som inte lät klokt, där AI blandade ihop Finords-Akademin med Försvarshögskolan, finns inte längre kvar. Att jag citerade rätt skulle inte gå att bevisa. Vilket gör att det blir man själv som låter kokobello.

Har tänkt försöka nonchalera den flytande intelligensen, eftersom man som levande människa behöver en viss stadga och fasthet. Inte önskar man heller vara någon som deltar i dess utveck-

ling och därmed människosläktets avveckling. Hur detta låter skiter jag i. Högaktningsfullt, som man la till förr, innan allt flöt. Och isarna smälte.

Men är man en fäsör så är man. Någon skojpropp i min barndom använde det ”vackra” ordet – det lät ju rätt fint. Om det var en moster, farbror eller bekant till familjen: ja, där sviker minnet. Vederbörande sa: Du är allt en riktig fäsör! Nu, som gammal, kan man ana franskan bakom ordet – jag sa ju att det lätt flott! SAOB tar en dock ur villfarelsen, och det med ett riktigt tjusigt språk – hundraårig svenska – som förklarar innebörden:

(i vissa kretsar) konstnär eller vanligen (dramatisk) författare hos vilken rutin och teknisk skicklighet få ersätta bristen på egna idéer eller högre konstnärlig strävan; stundom: versmakare

Men franska var det mycket riktigt och etymologin ser ut så här: ”av franska faiseur, tillvärkare, yrkesman, av faire, av latinska facere, göra”. Här lägger SAOB också till: "se FACIT". Som alltså i sin tur också kommer från latinska facere, och ordet "facits" betydelse beskrivs som ”göra, giva till resultat”.

Från den artificiella smartskallen kommer ibland hjälp, ibland stjälp

AI lägger sig nästan alltid i. Sbråks blogganteckningar har varit fulla med citat och jag har inte alltid skrivit ner ursprungsställena. Förr gjorde det inget, återgav man ett exakt citat i sökrutan blev första Googleträffen den sida man hämtat det från: Wikipedia eller andra sajter.

Nu ”svarar” AI först och blandar sig i diskussionen! Lyckligtvis återfann jag några rader från Wikipedia (betalar f ö varje månad till W som ännu har högre ”sanningshalt” än AI-babblet), det gällde ett svar på frågan om foge-s:

Foge-s eller binde-s är de s som utgör interfix, det vill säga läggs in i fogarna mellan sammansatta ord i svenskan. Till exempel dagskassa är ett ord med foge-s. Det finns några grammatiska regler, men det finns också gott om undantag.

Vid försöket att sammanfatta alla citat jag samlat på mig blev det rörigt. Vill gärna anklaga AI för det, som i och för sig inte är här och kan försvara sig (vad lever vi i för värld som kan få en att hitta på såna skämt?). Eftersom jag tjatade på i sökandet, svarade AI vid ett tillfälle med följande hjälpsamma rader:

Diskussionen du söker ägde rum i Facebookgruppen Finords-Akademin. Där lyfte en medlem irritationen över att många reportrar och nyhetsuppläsare säger "krigsföring" i stället för det korrekta "krigföring".

Dessutom citerar AI (och lär sig förhoppningsvis något själv därvid) ett kommentarsfält till inlägget ”Många reportrar och nyhetsuppläsare säger ’krigsföring’ och skriver att till det ”påpekade medlemmarna" följande:

Det språkliga felet: Det heter enbart krigföring och krigförande. Ordet ska inte ha något binde-s (likt ord som krigsskepp).
Språkhistorisk beläggning: En medlem som kikat i en gammal upplaga av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) från 1923 konstaterade att alla avledningar av ordet "krig" där konsekvent börjar med "krigs-",  förutom just krigföring.

Sen gör AI en summering som är lika bra som den låter larvig: Reaktioner: Flera i gruppen delade uppfattningen att det är störande när professionella journalister och nyhetsankare använder det felaktiga uttrycket i sina sändningar. 

Ledsen över längden på detta inlägg en så vacker och varm pingstafton, men det är svårt att inte drabbas av hänryckning när man som avslutning söker information om ”Finordskademin” och får detta svar av samma intelligens som nyss citerat akademin i fråga:

"Finordsakademin" avser sannolikt Försvarshögskolan (FHS), som är Sveriges främsta akademi och lärosäte för studier inom krig och krigföring. De bedriver forskning och utbildar officerare samt civila i ämnen som sträcker sig från traditionell militär taktik till modern hybridkrigföring.

Det finns anledning att se upp med AI som har olika svar på samma fråga varje gång. Ibland för att AI-n lärt sig något, ibland för att den snackar skit.

Går allt söderut, västerut eller går det åt fanders och helsefyr?

Ack, dessa äldre som håller på och fjantar sig med petitesser (ironi igen, det är bäst att vara tydlig)! Informanten M började åter morra ur soffan när en reporter för åttisjunde gången (inte samma reporter, här avses skrået) sa krigsföring. Detta foge-s som inte ska vara där kommer framtiden att skita i: mitt stavningsprogram i Word – ganska så noga annars – tycker också att det är en baggis.

I det dagligdagsa (jamen så kan man väl inte böja ordet!!!) googlandet skrev jag i sökrutan – visserligen med en dåligt, nästan felaktigt formulerad fråga – bara så här: ”varför foge-s i krigshets men ej annars”. Men som hela jordens menighet antagligen erfarit, viftar AI med handen först – som de där duktigaste skolkamraterna man ogillade. Inte nog med det, AI näpste mig med sin maskinmässiga kunskap och sa:

Söderut? Bild Mariah Hewines, Unsplash

Det verkar finnas ett litet missförstånd i din fråga gällande det grammatiska ordet "foge-s" (som egentligen stavas fogas, vilket betyder att något läggs till eller sammanfogas). Om din fråga syftar på varför ord och begrepp ofta fogas till när det råder krigshets, handlar det om psykologi och retorik snarare än grammatik.

Även om man måste förstå den artificiella intelligensen – en korrekt, men kanske lite ledande fråga hade lytt ”Varför heter det krigshets men inte krigsföring?" – så svarade ändå AI god dag yxskaft. Foge-s ("grammatiskt ord?") är bland oss homo sapiens synonymt med binde-s och stavas ”egentligen” inte fogas.

Från den konversationen gick allt söderut, som amerikanerna säger, medan britterna går västerut. Som svensk säger man åt pipan, skogen, helsefyr med flera uttryck. Vi håller på att lära av varann, AI-n och jag, men åtminstone en av oss blev uttröttad samt vimmelkantig.

Vad säger det lånade uttrycket ”must-haves” om friheten att välja?

Ett s k detaljhandelsföretag lockade med erbjudanden i ett mejl, i ämnesraden stod ”Upptäck sommarens must-haves!” En översättning av begreppet är ”sådant man måste ha eller skaffa”. Mejlets måste-ha-grejer var grillar och tillbehör, ryggsäckar, badleksaker, solstolar, med mera.

Får väl avslöja att ett importerat uttryck som ”must-have” retar gallfeber på mig. Det har funnits länge i likande tappning och man har kunnat höra vuxna kvinnor – när något förtjusande plagg eller andra ting presenterats – med barnslig stämma utropa: ”Vill ha!”

Språk är inte bara språk: ord, meningar. Engelska, i just detta fall, bär med sig livsstilar man kan ha åsikter om. Vilket sker nu. Förvånansvärt många anpassar sig och använder villigt vilka larviga uttryck som helst. För att inte tala om andra trender, t ex nämnda must-haves. Bloggen övergår i detta nu till modeblogg. En vanlig tv-tittare häpnar över programledares och liknande gruppers likriktning. Efter kantigt assymmetriska klippningar har de sen en tid (gäller mest kvinnor) längre hår och samma slags ”långa lockar”. Hårfärgen byts allt oftare.

De sitter inte stilla och läser nyheter utan paraderar som på en catwalk i allt flådigare kreationer. Stilettklackar hör till dessa promenader, eller de påbjudna höga stolarna att sitta uppspetad på, särskilt i diskussionsprogram. Nu har har skorna börjat bli s k sling-backs, otroligt långa och spetsiga med en – så ser det ut – felställd klack med placering mer åt mitten av foten. Lite 1700-tal, eller vad händer? Undan går det, har inte på långeliga tider sett så många sling-backs i kanotstorlek.

Försvinner gör långa, fluffiga halsdukar till förmån för nya detaljen miniscarves, knutna i strypstil. De ser ut ungefär lika käcka ut som mäns variant på slips: flugor. Mig får de att minnas barndomens blåvingedräkt (50–60-talen). Knytningen var extremt viktig, de två ändarna skulle peka rakt åt höger resp vänster. Var det inte då man började tänka att man skulle göra som man ville när man blev vuxen?

Allt detta kom farande vid åsynen av begreppet ”must-haves”.

Och här är mer från skrivpulpeten

Överraskningarna är många i språkförändringsbranschen. Man lägger märke till ett och annat då och då, men kan kanske inte genast skriva ner exemplet i fråga. Därefter glömmer man det.  I dag var det tvärtom: jag satt redan vid skrivpulpeten och kunde snabbt knappa in det!  

Pulpet, Hallwylska museet

Bekant för äldre är att det ”att” som försvunnit ibland dyker upp på ställen där man själv aldrig använt det. Nästan alla har vant sig vid ”han kommer landa klockan åtta”, utom några som för sig själva kvider ett tyst ”kommer ATT landa” .

I dag sa en ung journalist: ”De önskade att använda sig av mer hållbara produkter”. Där är vi också några som korrigerar inombords till ”de ville använda sig av…” Här har vi antagligen att göra med den kända hyperkorrektion som Wikipedia säger ofta har ”en sociolingvistisk dimension då det många gånger handlar om språkbrukare som formulerar sig i kanaler eller kontexter där de känner sig osäkra”.

Häromdagen hörde jag en radioprofil få till en liknande klassiker genom att använda gammal verbplural för ett entalssubjekt: ”Näringslivet kräva dessa förmågor”. Bekant i genren blev Ikeas julreklam för ett antal år sen: ”Tomten äro smålänning”. 

Kuriosa: Jag ville kolla vad SAOL säger om adverbet ”rentav”: skrivas ihop eller isär? SAOL skriver exakt så här: ”ibl. två ord till och med”. Det lät riktigt skämtsamt för att vara en ordbok, men SO klargjorde saken: ”(äv. två ord) faktiskt (till och med)”. Så här alltså: det kan skrivas ihop eller isär och betyder ”faktiskt” eller ”till och med”.

Ännu roligare är den artificiella intelligensen som svarar på frågan om hur ihop och isär skrivs: Frasen "i sär" ska skrivas isär. Det skrivs alltså som två separata ord. Men AI är ödmjuk och har ett tillägg: AI kan göra misstag, så dubbelkolla svaren.

Spinoff med högt och lågt, chans och risk samt oönskade vinster

Ett av de uttryck som var med och banade vägen för förtjusningen i att använda engelska i stället för svenska är ”spinoff”. Jag minns det väl eftersom jag då inte börjat bli på min vakt: invasionen av lånord var i sin linda. Wikipedia säger så här om ordet:

Spinoff (engelska: spin-off), även spin-off eller spin off, är en form av avknoppning av något kulturellt fenomen med utgång från det ursprungliga.

”Avknoppning” är kanske förhållandevis nytt även som svenskt ord, möjligen konstruerades det som översättning till ”spinoff”, vilket i så fall inte var någon dum idé, avknoppning går lätt att förstå för en svensk. Ändå satte sig ”spinoff” i min vokabulär, förmodligen p g a att det (utanför företagsbranschen) användes i den våldsamt ökande underhållningsindustrin. Ordet blev välkänt genom mängden ”avknoppningar” som skedde från populära tv-serier och filmer.

Varför dyker denna diskussion upp nu, kan man undra. Jo, egentligen bara för att inläggen i Sbråk alltid genererar (alstrar, frambringar, skapar åstadkommer) nya idéer från dag till dag: spinoffs! Odds gällde det igår. Och det vore enklare att tala om ”hög eller låg chans att förlora”. Men stopp och belägg, ett tag!

”Chansen att förlora”: med en sån fras borde en stor stoppskylt följa. ”Chans” är förenat med en positiv känsla och därför hoppar många med äldre svenska ”i botten” högt om de läser/hör: ”chansen att få cancer är…”. I de tre stora svenska ordböckerna förklaras ordet ”chans” som ”möjlighet till lyckat resultat t.ex. framgång, önskvärd utveckling eller dylikt” (med lite olika formuleringar). Är sannolikheten för att drabbas av sjukdom hög, talar man om ”risken”.

Nu en gammal och sann historia: Jag har aldrig gillat tävlingar med djur, trav, t ex. Men föll till föga när informanten A skulle till en travbana och sa: ”Äsch, sätt en femma på XX” (hästens namn). A återkom med tjugo kronor (det var länge sen, som sagt). Eftertankens kranka blekhet drabbade mig och jag ville inte ha pengarna. Då sa A: ”Den som spelar riskerar att vinna”.

Det finns problem med höga och låga odds liksom högt och lågt IQ

Gäller det viktiga nyheter är vadslagningen där: Felicia klättrar i oddsen – ”en magisk leverans”. Så löd en rubrik ur pressen, här en annan: ”Hon har dessutom klättrat några pinnhål på oddslistorna och tippas nu kunna ta en niondeplats”. Men det finns andra angelägna frågor i denna tid då många stora skeenden (ja, det var ironiskt menat) beskrivs i oddstermer. Ett politiskt exempel är ”Kungen av norr” pekas ut – oddsen rusar.

Det handlar om, enligt en tidning, hur ”brittiska medier spekulerar om flera möjliga utmanare till landets krisande premiärminister. En av dem har rusat i oddsen de senaste dagarna”. Den som kallas ”Kungen av norr” är Andy Burnham, borgmästare i Manchester.

Medier ska akta sig för att använda ordet ”odds”. Det gäller, dock och exempelvis, inte journa-

lister som rapporterar om trav, de känner till oddsens hårda verklighet. Höga odds i spel och dobbel betyder att någon/något har mycket låg sannolikhet att vinna.

Tar vi den omvälvande händelsen Melodifestivalen så klättrade alltså Felicia nedåt. Hennes chanser såg m a o större ut ett tag. På oddslistorna. Likaså har Manchesters borgmästare rusat nedåt i oddsen. Men står det  ”rusar i oddsen”, tänker sig de flesta att det rusas uppåt.

På samma sätt luras vi av uttryck som ”låga” respektive ”höga” odds, eftersom de två adjektiven felaktigt omvandlas till ”dåligt” och ”bra” i våra hjärnor. Fråga gärna undertecknad. Oddsen är något man måste lära sig när man har "låg IQ", som Trump säger om folk han ogillar.

Hans egna ”kognitiva” test finns f ö beskrivna här och där och det går säkert att hitta hur man själv ligger till i dem. Presidenten använder slangordet ”ace”, och har enligt utsago ”aced” tre såna test. Betydelsen lär vara att man endast har A, stora A, som resultat. Nu hamnade Sbråk-

bloggen lite vid sidan av det huvudsakliga ämnet: oddsen för detta är oerhört låga.

Är det hans egen hund eller hans egna hund? Proffset svarar

Vad gäller det insmygande engelska språket är det ingen baggis som sker. Folk blir inte jättebra på engelska för att de, som undertecknad, stoppar in idiomatiska uttryck och tillfälliga slang-

diton lite hipp som happ. Svenskan (bl a) blir lidande: många vittnar om problem och suckar: ”vad säger man nu igen på svenska?”

En kompis (i ”ord- och språkbranschen”) sa häromsistens att han inte längre klarar av vanliga svenska prepositioner. Osäkerheten växer m a o. Dessutom la han till något mycket bekant: det är svårt att finna stöd hos språkvetare. Och visst, man måste vara en sten om man inte fattar problemet: vad ska de säga? Vi lever i en centrifug och språk är bara ett av alla mänskliga (och omänskliga) företeelser som byter färg, innehåll och utseende stup i kvarten. 

Bild Mariana Brás, Unsplash

Det jag skulle önska av dem jag kallar språkproffs är i alla fall – svårt som det är – en blick framåt. Hur ska vi egentligen förhålla oss när något som är bland det viktigaste vi har, glider oss ur händerna? Lyssnade på senaste avsnittet av P1:s Språket: ”Språket vi stör oss på i medierna”. (Parentetiskt vill jag tillägga att jag aldrig stör mig på något, däremot störs jag av mycket).

En man som ringde programmet ansåg det vara fel att säga ”min egna bil” (när man har lärt sig att det heter ”min egen bil”).

Experten svarade att ”den här varianten med min egna säng … håller på att vinna lite mark på bekostnad av den andra”. Sen kom en ganska lång grammatisk förklaring till varför (eventuellt) ”varianten” uppkommit: ”egna” ska inte passa in i vanliga svenska mönstret för adjektivböjning och därför anpassas ”varianten” efter detta.

Proffset kallar det som sker en ”normkonflikt” – folk har ju i långa tider lärt sig att ”min egen hund” är rätt och ”min egna hund” fel (Words stavnings-

program håller med). Som journalist, t ex, bör man ”försöka följa språkvårdens rekommen-

dationer”, säger experten, men avslutar med att ”det här ju inte så allvarligt”. Åter igen, språ-

kets flaxande liv är ett jättedilemma, men man kan ändå önska mindre tugg om ingenting.

En förklaring till att många har svårt med det "politiskt korrekta"

Sbråkbloggen rör sig emellanåt i detaljer: inget är för litet eller för stort när det gäller kommu-

nikation. Men det har blivit svårt att navigera tankemässigt i dessa dagar. För den som vuxit upp i ett annat Sverige är det svårt att hänga med. Ska citera mig själv, vilket egentligen är en dödssynd, men avsikten är inte att visa på något klyftigt. Tvärtom.

Jag skrev nyligen att man också förr i världen (för egen del 50-, 60- och 70-talen) råkade ut för det som i dag heter ”kränkningar, förnedringar, mobbning” m m som får folk att polisanmäla till höger och vänster”. Uttrycker man sig så kan det låta som vad tvivelaktigt (läs våldsamt) folk kan häva ur sig: ”Vi fick stryk i barndomen, men for inte illa: det blev ju folk av oss ändå!”

Man ska givetvis inte förnedra, kränka, mobba, hota, hata, förtala etc, etc andra människor. Det är bara det att såväl språkliga gränser som handlingar – och hur saker uppfattas – flyttats om rejält. Då händer det att äldre människor reagerar: företeelser som nästan rubriceras som brott i dag, ansågs inte lika allvarliga förr. Men att ge ord för detta är en grannlaga syssla, särskilt som man inte förespråkar våld mellan människor.

Redan språkets förvandling visar på något konstigt. Innan den moderna tidens inträde (kanske 80-tal?) yttrades sällan ord som ”hat, förnedring, kränkning, hån”. De fanns, förstås, men som jag minns det var de vikta för riktigt vidriga handlingar. Själv använde jag dem aldrig som barn eller ung, vilket inte precis innebar att jag precis vistades i någon rosafärgad idyll.

Det är mig alltför bekant att yngre tycker att man är förfärlig som inte anser vanligt skoltjafs vara förnedringar och kränkningar. Skillnaden kan ligga i att allt blivit värre: vi kunde ju inte jävlas oavbrutet med hjälp av människofientliga s k sociala medier. En del av förklaringen ligger i en avhumaniserande teknik. Men kanske måste man tåla lite tuffa tag – jag sa inte pennalism! – om man ska bli en skapligt stadig människa.

Som en väldigt spinkig och halvtöntig glasögonorm i barn- och ungdomen vet jag detta.

Sitter Marian Radetzki i en annan dimension och ler förnöjt?

Det händer att man måste tänka på Marian Radetzski, svensk (polskfödd) nationalekonom (1936–2022). Han var en kontroversiell person, kan man läsa sig till. För egen del hoppade jag högt av hans förslag att byta svenska språket mot engelska. I en debattartikel i DN, 28 juni, 2007, skriver han om fördelarna med ett sådant språkbyte:

Mina personliga och professionella erfarenheter leder mig tillbaka till den kontroversiella frågan: Hur stort är egentligen det svenska språkets egenvärde? Behövs svenskan över huvud taget? Skulle inte fördelarna överväga massivt om engelskan gjordes till Sveriges huvudspråk i alla väsentliga sammanhang, medan fortsatt odling av det svenska språket överläts åt grupper med särskilt historiskt eller kulturellt intresse för dess bevarande?

Han medgav i artikeln att ett byte av språk skulle ta tid, men: ”I en ekonoms ögon framstår en tänkt övergång till engelska som huvudspråk i Sverige som ett gigantiskt investeringsprojekt.” Naturligtvis fick han mothugg. Och jag tyckte att det lät befängt på ett sätt som ord inte kan beskriva. Men enbart ett par decennier senare tycks hans förslag på väg att besannas.

Det händer att jag själv på ett hjärntvättat vis använder ord, uttryck eller hela meningar på engelska. Ännu fler hörs från dem som inte är lika förbannade på faktum och därmed mindre observanta. Härförleden skrev DN om kungens födelsedag. Ingressen löd:

”80 år and counting”, deklarerade överhovpredikant Johan Dalman då födelsedagsfirandet av kung Carl XVI Gustaf inleddes i Slottskyrkan.

Bekant med uttrycket måste man ändå slå upp det eftersom det inte har en självklar, direkt, översättning. AI, som konsulterat Camebridge Dictionary, svarar på ens fråga:

"And counting" betyder på svenska "och det ökar/stiger fortfarande", "och räkningen fortsätter" eller "och fler därtill". Uttrycket används för att visa att en siffra, tid eller antal som precis nämnts redan är högt, men att det fortfarande ökar.

Ja, vad skulle överhovpredikanten säga? ”80 år och fler lär det bli”? Nej, det anses väl låta löjligt, så man väljer ett engelskt idiomatiskt uttryck. Som inte är det enda i dagens svenska när man betraktar och lyssnar till modersmålet. Och fler lär det bli.

Nu har visst den gamla tanten drabbats av raptus och utbrott igen

Visst, ja, hade ju i gårdagens inlägg tänkt exemplifiera, visa hur okänsliga medier kan framstå i en tanklös värld. Att få en känsla för och av detta är nog bara möjligt för rejält åldriga personer: de flesta av halvgammal och yngre årsmodell skulle kanske ha svårt att förstå ”problemet”. Vilket inte är deras fel, bombarderade som de är av skit och pannkaka på en och samma gång. (Det vackra uttrycket kommer från en mycket gammal, och sen länge död kollega).

Den här gången var det inte ens en tidning av papper som hyste ”krocken”, utan en rikstidnings s k flöde. Där går inte att handskas med finlir som bekant. En artikelrubrik löd: ”Fem punkter om skjutningen”. En tyvärr vanlig berättelse om vår tids gissel: snabb, ond, bråd död för unga människor. Strax därunder stod rubriken ”Fem myter som kan få dig att köpa en för stor bil”.

Man anses vara en supertönt för att man reagerar på såna cyniska kollisioner. Även denna förändrade syn  kan göra en rasande: folk har under lång tid berövats sin känsla för feeling (låter som ett skämtsamt uttryck, men allvaret där bakom är desto större).

Men människorna förr var inte direkt ena hypersensibla blomster. Vi råkade ut för det som i dag kallas ”kränkningar, förnedringar, mobbning” m m som får folk att polisanmäla till höger och vänster. Det kan vara bra att påminna yngre om att vi ändå och dessutom, fick en skaplig allmänmoral av tidsandan, den man – i övlig ordning – flinar åt i dag.

Och hahaha, de ”fula kläder” vi hade på oss var en västanfläkt i fulhet om man jämför med dagens ”coola, balla” och ”häftiga” persedlar som i enorma mängder hör till de konsumtions-

artiklar som håller världen igång. Dessa klädtrasor är också en piss i Mississippi vad gäller vår konsumtion av allt. ALLT. Men det finns inget val. Tillväxten, ni vet.

När barnböcker rensas i, vad borde då ske med "Mellofesten"?

Intressant, är det mildaste man kan säga om dubbelheten i vår egen samtid: Å ena sidan en pågående familjefest kallad ”Mello” med betoning på kvinnolår och pornografiska koreografier (samt lite ”musik” och ljusfenomen som tillbehör). Med nyhetsvärde större än krigens. 

Och å andra sidan en ängslig hållning i det mesta så ingen ska förnedras eller kränkas.

Nu åter till gårdagens inlägg om en text skriven av Anna-Lena Laurén som läst våldsamma Bröderna Grimm-sagor och jämför dem med hur svenska barnböcker hanteras på senare tid. Hon är inte så lite förvånad över det som skrivs om ur äldre tiders litteratur i genren, allt för att passa vår känsliga tid:

Kontrasten till den svenska synen på barnlitteratur, där det är möjligt att kannibalisera på stora författare som Tove Jansson och ge ut tillrättalagda och slätstrukna nyversioner av deras verk, är skärande.

Man har i färskt minne ”korrigeringar” som Astrid Lindgrens och andra författares böcker råkat ut för. Hur vore det att berätta och beskriva för barn (och gärna alla andra) att människor i andra tider tänkt, trott och tyckt på andra sätt än våra dagars? Det kunde få bli utflykter i historia och samhällskunskap m fl ämnen.

Från tiden som korrekturläsare på en lokaltidning minns jag ett annat slags ”renhållnings-

arbete”. Det gällde inte bara språket, vi skulle även se till att ”olämpliga krockar” vad gällde texters innehåll undveks. Korrekturläsare, journalister och grafiker larmade när en text om något glatt och tjosan höll på att hamna bredvid allvarliga nyheter om olyckor, brott, krig. Det var då. Man gavs en känsla för nivåer i mänsklig verksamhet samt dito liv och lidande. Nu gjuts all sådan verksamhet i ett stycke, framtvingat av mediers snabbhet.

Britterna företog en rensning (2023) i Roald Dahls barnböcker för att inte förstöra de små oskyldiga barnen. Bort togs stötande ord som ”tjock, svart, fet, hagga, galen” och ”ful”. De ändrades till mindre störande som säkert går att googla fram för den intresserade.

Inte utan att man önskar en liknande upprensning i Mello-träsket. Eller är det vi ser nu ett bejakande av kvinnokroppen (och ett fåtal mäns), en frigörelse från patriarkaliska bojor? Det vore konstigt annars, så full som världen är av även munviga feministiska artister som gärna ålar runt i nästan inga kläder alls. Och utför rörelser som förr i världen gav helt andra vibbar. Leve den nya friska frigjordheten och de fina förebilderna för barnen!

Bröderna Grimms sagor är ännu inte anpassade till nutidens moral

Betraktar man språkets innehåll (här tar vi stora grepp 😊) i stället för (som vanligt) dess form och utseende, visar sig även stora skillnader i hur människan hanterar sitt främsta kommunikationsmedel nu jämfört med förr. Om detta skriver DN-journalisten Anna-Lena Laurén i artikeln ”Språket i Bröderna Grimms sagor skulle få svenska språkvetare att svimma” (18 mars, i år).

Nu är det osäkert om huruvida språkvetare svimmar av något överhuvudtaget, men resone-anget är kul och insiktsfullt. Många äldre har säkert läst åtminstone någon saga av Bröderna Grimm som, enligt  Laurén, är:

Bröderna Grimm, målning 1855. Wikipedia

kända för till exempel Törnrosa, Rödluvan och Snövit. Men det är bara en bråkdel av alla tyska folksagor som de samlade in och gav ut 1812.

Enligt henne tar dessa sagor ofta barocka vänd-

ningar: hon nämner t ex en kung som ”gifter bort sina tre döttrar i tur och ordning till en björn, en örn och en valfisk. De får även barn”. Det brutala våldet

i berättelserna går inte heller av för hackor.

Det faktum att Bröderna Grimm fortfarande ges ut i sin gamla språkdräkt skulle få ”progressiva svenska språkvetare att svimma”, anser A-L L, som i ett "projekt" med tonårsdottern nu läser sagorna i det "nya landet" Tyskland. Hennes modersmål är fin-

landssvenska, antagligen den ännu levande bättre varianten av svenska: följaktligen har hon fått pris för såväl journalistik som stilistik. Om sagoläsningen noterar hon:

Ålderdomlig tyska är lättare att förstå ju bättre svenska man kan, eftersom tyskan har påverkat svenskan så starkt.

Så HAR det varit (här kan ”har” betonas, se gårdagens litania), men den tyska påverkan liksom det fornnordiska i svenskans botten, är som bekant på väg ut. I vanlig ordning kommer avsnitt två av denna betraktelse i morgon. Då ska det bl a handla om hur andra barnböcker (än dessa hemska tyska sagor) utsatts för klåfingrig välvillighet i takt med tidens tankar.

En sak är säker: artificiella intelligensen och jag betonar ord olika

Hahaha. Varför bekymra sig för eftergivna språkproffs? Det finns ett ännu större proffs i branschen, en ännu större språkovårdare: den artificiella intelligensen. Om folk ställer frågor till den borde de tänka: ”Den här skulle jag vara försiktig med!”

Men det är lätt att misstänka att alldeles för många tar den breda väg som till helvetet bär (Matteus 7:13, fast lite flådigare uttryckt just där). Den breda vägen är AI. Området det gäller i detta inlägg är det lilla ”hur ska man egentligen tala/skriva på svenska”. Andra ämnen och AI:s svar på frågor kring dem varken kan eller törs man tänka på.

I hopp om att finna röster kring en ny underlig vana hos talade medier formulerade jag en fråga på Google. Det gäller betonandet av vanliga verb, och det på ett sätt som låter konstigt: ”Han HAR inte varit här tidigare, De ÄR på genomresa, Hon KAN inte finna sig tillrätta”. Skumt som tusan. Frågan är varför den nya vanan börjat sätta sig. Hos nyhetsuppläsare, t ex. Och varifrån den kommer.

Utan att man vänder sig speciellt till AI blir det första träffen för den som googlar. Hör på detta klyftiga orakel:

Verb som har och är (hjälpverb) betonas ofta för att framhäva innebörden i en mening, särskilt för att bekräfta, kontrastera eller förtydliga att något faktiskt äger rum.

En av dessa anledningar, "Kontrast och korrigering", beskrivs så här: "För att visa motsatsen till ett tidigare påstående eller en tveksamhet.” Och så ges exemplet: ”Jag var inte där, men hon var det." Vad i helsefyr? Min egen betoning skulle vara: "JAG var inte där, men HON var det." Som svensk skulle jag även säga "...men det var HON".

I ett annat svar på en liknande, något omformulerad, fråga, säger AI:

Ja, enkla hjälpverb och vanliga verb som har, är och kan kan absolut betonas i svenskan, särskilt i modern talspråksnära svenska för att skapa kontrast eller tydlighet. Här är hur och när de betonas: Kontrastiv betoning (Jämförelse): När man vill ställa två saker mot varandra. Exempel: "Jag är inte arg, jag är bara trött."

Min egen enkla intelligens skulle säga "Jag är inte ARG, jag är bara TRÖTT."

Ett sista exempel lyder: ”Emfatisk betoning (Förstärkning): När man vill understryka en sanning eller motbevisa något. Exempel: "Det har jag visst sagt!"

Här skulle man väl betona ”visst”? Och säga: "Det har jag VISST sagt!" Men man kanske varit felunderrättad i hela livet och HAR missuppfattat modersmålet.

Vem ska oroa sig för svenskans framtid om inte språkvetarna?

Vad är ens största bekymmer när man sitter och ser/hör sitt modersmål vittra sönder? Det låter säkert överdrivet mänskovänligt, men det är inte i första hand egna problem man råkar ut för i hög ålder: funderingarna rör de unga och ännu inte födda. Hur i helskotta ska de förstå varann?

Varenda dag förekommer exempel på det rörliga gungfly språket förvandlas till. Inför andra låter man förstås som en släkting till dagens knaskonspiratoriska knäppgökar vars ”profetior” genomsyrar människornas sociala medier. Men nu skiter jag i det en stund och tar ett färskt exempel. Överjordiskt förändringsvänliga språkvetare brukar berätta om allt nytt i språkväg – sånt som ingen kan göra något åt: det väller och rusar fram av egen kraft på den branta halk-

bana som nätet erbjuder. (Ack, om det funnes ett uppfångningsnät!)

Senast skrev chefredaktören för Språktidningen (i DN) om att verbet ”driva” i betydelsen ”driva, skämta, retas med någon” har tappat objektet för sitt drivande. ”Du driver”, säger framför allt yngre och menar att man skämtar med dem. Som vanligt obekymrad fortsatte chefredaktören lättad att ”när driva väl befriats från objektsbördan underlättas klivet över till det nybildade substantivet driv, skämt”.

Men här gäller det verbet. I DN stod rubriken: Audis vd: Europa bommar megatren-

derna – ”USA och Kina driver” Och jodå, ”ingen fara”, som folk säger i dag vid minsta grej, det tog inte lång tid att förstå vad som stod där. Men för en kort sekund (möjligen åderförkalk-

ningsrelaterad) sa hjärnan: ”Va, driver USA och Kina med oss?”

Tro nu inte för åttifjärde gången att jag är galen, det har i alla tider funnits massor av ord man förstår av sammanhanget, ord som kan ha vitt skilda betydelser. Men sen några decennier ökar de kraftigt i antal. Därtill kommer en jättemängd engelska glosor/uttryck och konkurrerar om en svensks förståelse.

Frågan kvarstår: hur rättar lärare det svenska språk som elever skriver och talar i dag? Eller finns inte behovet att korrigera kvar när allt okejas av språkproffs, mediefolk och folket självt?

Tänka sig: gulsparven kan räkna till 7, svartvit flugsnappare till 21

Den tillfälliga utflykten i fåglarnas värld berodde på en nylig bekantskap med en svartvit flugsnappare som högt uppe i ett träd sjöng sin sång, om och om igen. Eftersom den enda "överföring" till människospråk jag hört talas om är en fågels ”klävitt, klävitt”, kändes det aktuellt att ta reda på vad flugsnapparen sa, ”ljudöversatt” till svenska.

Sökningen ledde till P1:s Naturmorgon (kanonbra program i klassisk stil – och med hängivna reportrar, för övrigt). Ett avsnitt från 2017, betitlat Fågelsång nr 8, har följande text under en vacker bild på en svartvit flugsnappare: ”Tänk tjugo-tjugo-tjuett-tjuett-tjugo-tjuett, så har du den svartvita flugsnapparens sång som i en liten ask”.

Ja, den hamnade inte i min ask, uppenbarligen. Ett öra otränat för fågelsång kräver nog en hel del övning. Kanske vore klävittaren enklare? Nätet gav dock inte många ”klävitt”-ljud, som ofta sägs vara kattugglans signatur, men däremot en del andra sorgsna tutanden/hoanden som fick en av Naturmorgons reportrar (2022) att tycka att ”kattugglan låter som en gummianka”.

Kring ”klävitt-et” finns många berättelser från gamla tider. Det har ansetts förebåda olika sorgliga händelser, bl a skulle kattugglan ropa ”klävitt” inför ett dödsfall. Fageln.se berättar att ugglor alltid ”ansetts vara dystra och olycksaliga fåglar som bådar olycka och död. Hennes gälla klävitt översattes direkt till kläd vitt, d v s ta fram svepning för en död".

Tillbaka till gårdagens gulsparv, den som också sägs räkna, även om den bara kommer till sju: "En-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuuu". Nu inträffade något märkligt. En av de första träffarna ledde till TV4:s Nyhetsmorgon (2017) där en ung man, kallad Andris Fågelviskaren, härmade fågelläten (han kunde 120).

Det kanske var så att det krävdes en tolk! När Andris härmade en gulsparv gick det mycket lättare att identifiera "en-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuuu". Det var nog så att fågelimitatören talade mer rent än de andra gulsparvarna ute i naturen, de talade säkert dialekt. Men hans skicklighet kan inte betvivlas. Tydligen härmar han även andra djur. Det är hur som helst en lisa att lyssna till andra varelsers ljud som omväxling.

Via fajn och pitcha till kvittra, via människors språk till fåglarnas

Inte känner jag mig fajn med ordet pitch/a. Inte heller känner jag mig bekväm med bekväm och väljer därför det inte mycket bättre fajn. De föregående meningarna hade man inte kunnat skriva i en uppsats under sens barn- och ungdomstid. Vad sa vi då i stället (en undring som återkommer)? Kanske det våldsamt svåra och uppstyltade (ironi!) ”det känns inte bra att använda det här ordet”. Å andra sidan så ”kände” vi inte så förbannat mycket heller, okänsliga som vi var. Tänk om vi sa ”jag tycker inte om pitcha” eller ”pitcha är väl inget bra ord?"

Det började med att nån pitchade nåt i radion för femtielfte gången och dess innebörd glider undan hela tiden. Detta pitchande visar sig kunna ha en massa betydelser på såväl engelska som svenska. Det är säkrast att ta den innebörd som presenteras av ett riskkapitalbolag, Almi. Ett sådant är nog bäst på att ge den förklaring som är mest i svang: 

Att pitcha betyder att på ett övertygande och kortfattat sätt presentera sin affärsidé för potentiella investerare med målet att få finansiering. Men vad är en pitch? Det är enkelt uttryckt din möjlighet att på några minuter visa varför just din idé är värd att satsa på

Lär räkna till sju. Bild Andreas Trepte, Wikipedia

Men det är väl inte värt att göra sig lustig när man själv säger fajn och använder diffusa ord som ”grej, pryl, mojäng, pinal, grunka” m fl. Vänder nu på en femöring (en stor en, det myntet försvann 1985) och försöker, trött på människor språk, få kläm på såna som piper och har sig när de meddelar sig: fåglarna.

Inte för att man är någon fågelmänniska, men efter att ha lyssnat på dem mer än vanligt, dök frågan upp: Hur tillförlitliga är de översatta – transkriberade – ljud som folk hittar på för fåglars läten: ”Klävitt, klävitt, "en-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuu?" Spännande fortsättning...

Är seniora experter skickliga, gamla eller ålderdomsforskare?

Povel Ramels låt om att ”det är dom små, små detaljerna som gör’et”, slår en stundligen och dagligen. Ta ett litet mellanrum, t ex, ett mellanrum mellan två ord, något från tiden när sär- eller hopskrivning ännu spelade roll.

De gamla, i förstone roliga, exemplen med den ”bruna håriga sjuka sköterskan”, är nu uttjatade, men kolla fler ”roliga särskrivningar” (under just den rubriken) på ”Huvudsidan.se”. Hur komiska de än blir hjälper det föga mot en numera avdöd känsla för när ord ska skrivas ihop eller ej. Det går inte att förklara för barn och unga, eller vuxna, att man kan avgöra saken beroende på hur ordet uttalas (gäller förstås främst dem med svenska som modersmål).

Läste nyligen en för mig ny variant: någon kallades ”seniorforskare” utan att vara en person som forskar om/på seniorer! När de första bilderna dök upp på folk med ”seniora” yrkestitlar, och man såg att de kunde vara i 20-30-årsåldern, satt man där som ett frågetecken.

Det visade sig att engelska ordet ”senior” kan betyda ”erfaren, kompetent” eller vad vet jag. Då gick det att acceptera titlarna, om än motvilligt. Men så kommer då ”seniorforskare” och sabbar den gamla (seniora?) sär- och hopskrivningsidén. AI, som inte talar med enbart kluven tunga, utan många fler, skriver:

En seniorforskare är en disputerad forskare med omfattande erfarenhet (ofta minst 5 år efter doktorsexamen) som uppnått hög vetenskaplig skicklighet och ofta agerar forskningsledare.

På annat ställe särskriver samma intelligens titeln, ”senior forskare”, och jämställer de båda vad gäller stavning: den erfarne med den som forskar på äldre! Desto roligare då att finna en hel räcka inlägg från folk med icke-articifiell intelligens och som skriver i avdelningen Språknör-

darnas Högkvarter på Facebook. Som senior vill man, från botten av ens hjärta*, tacka alla dessa ännu levande människor.


*Oj, nu skämtade jag visst igen, ”from the bottom of my heart” heter ”från/ur djupet av mitt hjärta”. AI anser att det heter ”från botten av mitt hjärta”. Låter inte så bra på svenska. I ens barn- och ungdom sa folk att något var ”botten” när det var dåligt.

Det vore en allmän välgärning att inte forcera språkförändringar

En av dem som brukar citeras i denna blogg är Anders Svensson, chefredaktör för Språktid-

ningen. Han skriver även krönikor i DN: de är någon gång intressanta, men ofta störande 

p g a den våldsamt liberala språkhållningen. Undertecknad fortsätter på den motsträvigare vägen: ändras gör språket, men det är inte nödvändigt att gå bakom och skjuta på ”nyheterna” så att de rör sig fortare. Men det gör ju även Svenska Akademien, och det är sedan länge tydligt att man har de tyngsta "experterna” emot sig. I sin senaste DN-krönika hade A S (eller om det var en redigerare) skojat till ingressen, som löd:

När verbet ”att driva” blir substantivet ”driv” är det lätt att uppfatta svenska språket som på drift. Men det finns ingen orsak till drev, menar Språktidningens Anders Svensson.

En yngre släkting kommenterade något jag sa på följande vis: ”Nej, nu driver du!” Det lät jättekonstigt, men på stubben kan man räkna ut att det ingår i nya trenden ”skippa objekt efter verb som haft såna”. A S, frejdig tillskyndare av nymodigheter, skriver i krönikan:

På senare år har bruket av driva förändrats. Där äldre tenderar att använda verbet med objekt – som i ”Driver du med mig?” – slopar många yngre objektet för att uttrycka samma sak: ”Driver du?”

Som om det inte vore nog, puttrar han vidare med: ”När driva väl befriats från objektsbördan underlättas klivet över till det nybildade substantivet driv (skämt)”. Han påminner även om det numera etablerade ”lämnar” som uppträder utan något objekt som förklarar vad som lämnas. Det antas vara underförstått. Till de nya objektlösa verben hör även ”avlossar”, berättar han, i hockeysammanhang betyder det ”avlossar ett skott”.

Ett långsammare förhållningssätt till de här förändringarna är något att stilla bedja om. Den som specialintresserar sig för saken (jag, i detta fall) har inga svårigheter att uppfatta de nya ”trenderna”. Och det är kanske löjligt att värna om andra när det gäller de här snabba vänd-

ningarna, men krönikans sista ord klingar såväl kluvna som aningens von oben:

För den som däremot inte har koll på sammanhanget och det underförstådda objektet kan det bli svårbegripligt. Men det är också typiskt i ett läge när betydelserna och språkbruket är på driven.

Skillnad på skämtsamma kommentarer och flinande översitteri

Dags att riva av plåstret, tänkte jag, men inom en tusendels sekund kom undringen: Vad är det för uttryck? Nu går sånt här aldrig att kolla riktigt, men man kan nog sätta ett par spänn på att det är ett i grunden engelskt uttryck. AI säger visserligen: ”Ja, riva av plåstret är ett etablerat svenskt idiomatiskt uttryck". Det tror jag vad jag vill på. För AI lägger till det något skumma: ”Även om det är vanligt på svenska, är det en metafor som även existerar på engelska." Ja, tänka sig så mycket som existerar på engelska.

Men nu struntar vi i det och går till avrivningen av plåstret. Med det avses mitt fortsättande av ”korrekturläsningen” jag utförde på ett enda avsnitt av P1:s Spanarna. ”Cliffhanger” (jag använder det själv på skoj, eller ”klipphängare”) tycks vara så vanligt att det blivit svenska. Jäpp, så är det. Ordet togs in i SAOL och SO i år. En jädrans tur att ordböcker ligger på nätet eftersom svenska och engelska nu samsas i det som kallas ”svenska ordböcker”.

Detsamma gäller fler uttryck som spanarna använde: ”cred/kred” och ”creddig/kreddig”, t ex, där SAOL har samtliga, SO några varianter. De ballaste spanarna sa också saker som ”fet cred” och ”pusha en låt”. Detta verb, ”pusha”, finns i båda de moderna ordböckerna, men verkar inte betyda ”knuffa” – eller ”tryck”, som det står på engelska dörrar – utan ”driva på” samt ”stödja och uppmuntra” eller ”skapa intresse och göra reklam för något”.

Mig retade mycket mer än ovanstående, men det beror väl på egen känslighet. Vid sidan av kommentarer om ”häftiga” innelåtar med videor och kända upphovsmän skrattade man åt titeln på en skådespelares bok, ”Och vinden viskade mig så förtroligt”. Margit M levde 1902–1996, och hennes biografi utkom 1987. Det innebär alltså att hon skrev boken och läste in den själv vid 85 års ålder.

”Kulturprofilen”, en av spanarna, sa att titeln möjligen var ”en red flag” som ”kan antyda dålig prosa”. På nåt sätt är det översittaraktigt att flina åt tidigare generationers ansträngningar och språkbruk. Vi står alla inför såna bedömningar en vacker dag och bör lära oss veta hut. Red flag finns i alla fall inte i svenska ordböcker än. Vid sökning på uttrycket ställer SO en kul motfråga: "Inga träffar på red flag. Menade du nödflagg?” Ja, det tror jag faktiskt att jag menade.

På Star Wars-dagen härmar man essen och firar även stjärnorna

Dart Vader och några Stormtroopers. Bild Lilia Carlugher, Unsplash

  
”Forsätter i morrn”, skrev jag igår, men så blir det inte. Tidsplaner och dito löften är påverkade av den allmänna slappheten. T o m presidenter för stora och fria länder brukar förutskicka tids-

scheman som lovar att något ska ske inom 24 timmar, men det utlovade händer inte och åren går, ett par dar kan bli till ett par månader, och så vidare.

Och sbråkbloggaren följer i de stora stjärnornas spår. Apropå andra stjärnor än de rent politiska är det faktiskt Star Wars-dagen i dag. Bara det. Återkommer med vredgade exempel hämtade ur mediemänniskornas fatabur.