Ordet är inte bara fult, det kommer även att bråka med dyslektiker

På kort tid har folk lockats att dygna. Ungefär som i ungdomens nattliga, sällan särskilt lyckade, luciapartajer. Men människor får väl dygna bäst de vill, det gör de ju ändå. Det är förstås själva ordet som får mig att hoppa till, lite lätt. En sån som jag måste slå i rullorna. Och haha! Så fel jag hade, som vanligt! SAOL och SO har, till min första förvåning, tagit in ordet. När, är svårt att numera luska fram (eller så har lättjan tagit mig i besittning och jag gitter inte).

Som verb är det säkert inte gammalt, och inte heller verkar det kopierat från engelska. Men populasen har säkert använt det så flitigt att det hamnat i Akademiens ordböcker: ”språkbru-

karna” har äntligen något att säga till om, och undan går det! Bara att hoppas att brukarna håller kvar sina nya ord och inte byter ut dem med samma hastighet som sker nu. 

Gödselstack, eller dynghög. Bild Entheta, Wikipedia

Ordet självt var det. Vid knappt märkbara bokstavsomkastnin-

gar kan ord likna varann, men ha väsensskilda innebörder. Kombon gn är svåruttalad på svenska (och på italienska, i alla fall för utlänningar). Ordet liknar det mindre tjusiga ”dynga”. Nyligen kunde man i tv  ”Dygna med Wagner”. Som "att blanda skit och pannkaka”, sa kollegan om allt fulmixat.

I natt ska dygnas med Fouad (mitt stavningsprogram har inte läst SO och SAOL utan fortsät-

ter att rödmarkera dygna men inte dynga), Det är SVT Play som erbjuder Amerikaval i kubik med reportern Fouad Youcefi. Börjar i kväll 20.30 och slutar i morgon bitti klockan 10. Visserligen brukar jag sky dåliga, lättfunna och låga skämt, men i det här sammanhanget är det svårt att avstå: I natt blir det nog även en del dynga.

Lyfter mig genast och kollar vad AI-översikten säger om uttal av gn inne i ord: "vagn (uttalas vangn), regn (uttalas rengn), ugn (uttalas ungn), signera (uttalas singnera), lugna (uttalas lungna)". Det kännas nästan konstigt att man kan det själv, och nu har man även fått dygna (uttalas dyngna). Förslag till engelsk översättning är (från olika håll) burn the midnight oil, pull an all-nighter. För en gångs skull drog vi längsta strået med kortaste ordet.

Även om inte ALLT var bättre förr så var det MYCKET som var det!

Nu ska, åtminstone tillfälligt, bloggen avsluta senaste inläggens citat från fackfolk som börjat frukta för framtidens modersmål, en term som f ö kan användas synonymt med ”svenska språket”. Eller vilket som helst språk eftersom våra mänskliga (!) tekniska landvinningar hotar ALLA tungomål. Patrik Hadenius avslutade sin artikel med det uppfordrande ”det krävs en heltäckande nationell språkstrategi”.

Det kan han fetglömma, höll jag så när på att skriva, för hur ska det gå till när människans omgivande värld förändrats så ini bänken. Och gör så i snabbare takt. Vuxna och barn läser inte tidningar, lyssnar inte på radio, ser knappt på tv. För inte väldigt länge sen utmärkte sig dessa medier, nu med förnamnet ”gammel-”, för en mycket god språkbehandling. Som kom alla till del, även dem som inte aktivt lyssnade/läste.

Grundmediet för vår kommunikation, språket, behandlas nu sämre än styvmoderligt. Hur i helskotta få till ett gångbart språk, för så många som möjligt, i en tid som är bemängd med sekundsnabb underhållning och nyheter? De som haft med gammelmedier att göra vet hur allvarligt såna arbetsplatser brukat ta på felaktigheter. Av alla slag.

I dag hör man ofta ”rättelser”, framför allt i tv-nyheter, men de flesta inom skrået vet att olyckan redan är skedd. Personer som felaktigt beskyllts för något, exempelvis, får lära sig innebörden av det gamla talesättet ”ingen rök utan eld”. Den digitala tekniken mångfaldigar glatt såväl fel som rätt (och rätter: är det inte matlagning överallt?).

Länge har jag slagit ett slag för Kalle Anka, och dess sällsynt språkbegåvade översättare Stefan Diös. Tidningen har varit bra exempel på en kultur som barn ofta fick vara i fred med. Men sådant sköts nu av ”välutbildade” och skitjobbiga föräldrar till coacher för sina telningar och deras kommande, framgångsrika liv.

Vi äldre får ofta höra att allt inte var bättre förr (vi vet också att ALLT inte var bättre), men det fanns större chanser för barn ur alla socialgrupper att tillägna sig ett gångbart språk. Bl a för

att en mer allvarligt sinnad omvärld ansträngde sig om ett gemensamt språk. För dem utan föräldracoacher finns nu främst snabba roliga/otäcka klipp och skymfningar i ett otal osociala medier. När vi förr ville beskriva diverse skitspråk, sa vi att de kom från drängstugan eller luckan (logement). Men verbaliteterna där var en språkmässig västanfläkt. Jämfört.

Sbråkbloggen uppmanar omvärlden till att ta det piano med AI-n

Sitta här och upprepa vad andra skrivit och sagt kan tyckas meningslöst för några, men så icke för mig. Med tanke på hur mycket som rinner genom mänskliga hjärnor numera, högt och lågt, som det heter, är det idé att emellanåt gnaga lite mer på de köttben som ännu inte är helt av-

gnagda (d v s sånt man läst och hört kan behöva repeteras). Som vad Patrik Hadenius i detta fall (igår nämndes hans artikels namn med datum och plats) skriver:

Flera av våra mest akuta samhällsproblem är kopplade till bristande språkkunskaper. Den som inte kan uttrycka sig i tal och skrift har mindre chans till utbildning, jobb och att påverka samhället. Problemen är dessutom djupare och mer existentiella än så. Med bristande språkförmågor förstår vi varandra och oss själva sämre, och lever ett fattigare liv.

Naturligtvis ska ALLA som bor i Sverige ges en bättre svenska för, som P H skriver, ”satsar du på ett språk satsar du på alla. Ge tid och status till modersmålsundervisning, eller vilket främ-

mande språk som helst, så blir eleverna dessutom bättre på svenska, och som bonus också på matte och samhällskunskap”.

Glädjande nog (att han tänker som jag!), fast sorgligt i sig, beskriver han hur AI redan påverkar ”våra språkförmågor mer än vi anar” och att dystopin om AI ”blir sann om vi överlåter tänkan-

det, det vill säga läsande, skrivande, vår språkförmåga, åt maskinerna”. Av en händelse (zap-

pande, för att säga sanningen) hamnade jag i Axess-kanalen och en dokumentärserie där, ”Människan och skrivandet” (del 10, repris i samma kanal den 5 november kl 20.35).

I det programmet befann sig, som så ofta, en stor del av tankegodset långt från min kapacitet. Men sånt får man bortse från, fattar man NÅGOT kan det vara tillräckligt att tänka vidare på. Talare var Johan Fredrikzon, forskare vid KTH, med den (i mitt tycke) förnämliga blandningen av idéhistoria och datavetenskap i sin utbildning.

Det lilla jag tyckte mig förstå handlade om något liknande det Hadenius befarar, nämligen att vi överlåter hela språkförmågan åt maskinerna. Nu följer min rudimentära tolkning av J F:s före-

drag: ser vi inte upp kommer maskinerna att sköta snacket i framtiden – med varann. Vi mister inte bara jobben utan vanliga kommunikationer och s k mellanmänsklig kontakt.

Eftersom jag är en inkarnation (något sämre, men folkligare) av Marshall McLuhan, vill jag berätta om min livslånga fingertoppskänsla att förutse framtiden: När den första videon kom (70-talet?) gav jag ett förslag åt en teknikbegeistrad svåger: ”Bra att du spelar in tv-program-

men, videon kan kolla på tv och DU får ledigt”. Avslutar egenbeundran, den drar lätt i väg.

Vi är få don-quijotar, och ett par som identifierar oss som sisyfosar

Någon enstaka läsare kan få för sig att det klankas det på barns och ungas språk här i bloggen, men det är generationerna före dem som ska klandras. Problemen är bara: Hur ska man tänka? Vad ska man göra? Var ska man börja? Även om man själv betraktat språkets utförslöpa en längre tid har det varit svårt att finna medhållare*.

Till idag! En av de språkvetare jag ibland skrivit s(å) k(allade) framför yrkestiteln på är Patrik Hadenius, som enligt min åsikt hört till dem som negligerat de språkförändringar jag själv ansett knepiga. Just nu fann jag till min stora glädje en DN-artikel han skrev för drygt två månader sedan: ”Svenska språket fyller 500 – men läskunnigheten minskar”. Ingressen lyder:

För första gången i historien har läskunnigheten i Sverige försämrats. Politikerna är medvetna om det, men satsningarna har varit kortsiktiga eller populistiska. Vi måste gemensamt höja statusen för svenska språket och alla språken i Sverige. /…/ De flesta politiker är medvetna om detta, och det har också gjorts många försök att vända den negativa trenden. Men insatserna har ofta varit kortsiktiga, underfinansierade och

några gånger bara rent populistiska.

Jo, ja, nej. Det är lätt att hålla med om allt, men vända "den negativa trenden” är svårare än svårt. För egen del anser jag det dock värdefullt att fler medhållare* dyker upp. I går (den 30 oktober) skrev Anders Q Björkman i SvD att han ”modfällt allt oftare” tänker på sig själv "som en sorts modersmålets don Quijote, en som kämpar för något som de flesta menar är lönlöst”. Han jämför också sin kamp med Sisyfos försök att rulla en sten uppför ett berg, ”för att omgå-

ende se den rulla ner igen”.

Men han finner tröst i mörka stunder när han läser SvD:s språkspaltsskribenter, lingvisten Mikael Parkvall och språkvetaren Sara Lövestam, ”som båda förklarat att vårt svenska idiom inte dör förrän vi, dess användare, fullständigt överger det och de facto byter tungomål”. Nja, där har jag tappat hoppet: lyssnar man och läser noga har rätt många redan övergett moders-
målet, som inte ligger (AQB igen): ”på sin dödsbädd än. Men nog befinner det sig på intensiven och är ganska illa däran”.


*Trodde faktiskt att jag själv hittat på ordet, men det finns i SAOL och SAOB (1943). Det blir mer medhållaren Hadenius i morgon, skriv opp det!

Läses enbart av dem med känsla för hur AI skänker en fikon i dag

Gårdagens rubrik – ja, hela stycke – leder många läsares tankar fel. På det kan man hoppa opp och sätta sig. De misstänker att det i denna blogg enbart klankas på barn och unga, men där får de fikon! Och här blev jag genast stoppad av fikonen (även om såna brukar ha motsatt verkan…), eller AI, snarare. Har tagit upp uttrycket förr, men eftersom dagens språk är skrivet i sand ville jag åter kolla det.

För apropå skrivet i sand har AI-översikten ett sådant skrivsätt. Formulerar man en fråga lite annorlunda gång två, får man ett annat svar än första gången, den tredje likaså o s v. Fenome-

net har säkert ett speciellt namn på AI-ska (som ibland är fikonspråk eller grekiska för många av oss), men till saken! Denna gång berättade AI om ”få fikon” att det i vår tid bl a kan formule-

ras som ”få tji/bli blåst”.

Fås om man har otur. Bild Unsplash, Kaori Kubota

Låter korrekt, men en annan mening måste tvunget kollas upp: ”Numera används uttrycket enbart ironiskt”. Nej, förresten, hela ordaly-

delsen var ”Numera används uttrycket enbart ironiskt och betyder:” Efter kolontecknet följde en hänvisning till SAOB, Svenska Akademiens Ordbok, påbörjad 1883 och klar häromåret.

SAOB har ett gediget språkhistoriskt material, och de artiklar som skrevs om ord och uttryck följde sin tids kutym, förklaringar o s v. Artikeln om fikonen skrevs 1924, och alltså är påståen-

det ”Numera används uttrycket enbart ironiskt” från det året. Jag upprepar för tydlighets skull: 1924 användes fikonfrasen ironiskt! I övrigt är beläggen från 1800-talets andra hälft.

För oss låter det konstigt att uttrycket endast används ironiskt, det är väl inget man tolkar ordagrant? Slår man upp i Svensk etymologisk ordbok får man betydligt mer kött på benen för fikonen: Ursprunget är förmodligen Ovidius, en skald från antiken, och likheter finns med vår importerade ”visa-fingret-gest”. Sånt här är bara vanligt grävande i språkhistorien, men poängen är att det AI kallade ”numera”, hänför sig till 1924. Vi människor har brukat arbeta kronologiskt med vetande, men av AI blandas vår samlade kunskap till en osystematisk klump. Om nu någon förstår min diffusa förklaring (jag själv, t ex).

Det är ingen idé att försöka flådiga till ett språk man inte behärskar

De stunder man är i harmoni med AI-översikten är ovanliga och därav kan man bli tillfälligt upplyft. Som nyss när jag satt här och smågooglade på fenomenet ”varför många säger därav när de menar därför”. Jo, förstår du, skrev AI (kanske inte ordagrant, men det kändes så):

Många upplever att därav låter lite finare eller mer högtidligt än därför, vilket gör att vissa använder det i stället ("därav gjorde jag så" istället för "därför gjorde jag så"). Enligt traditionell svensk grammatik är det dock felaktigt; det heter inte "därav körde jag", utan "därför körde jag". (AI anger bl a Språktidningen som källa)

Fenomenet är som mycket annat inte nytt, men växer förstås p g a de snabba meddelande-

medier vi har. För var ny dag inser man att inget spelar roll när det handlar om något som

fram till nyligen var jätteviktigt: språket. Tillåtande och generösa språkvetare har sagt länge

att diverse förändringar inte är nåt att direkt bry sig om. Alla språklopp är körda. En univer-

sitetslärare skrev för ett par år sen på Facebookgruppen Språknördarnas Högkvarter att hen ofta möter studenter som

skriver "därav" där det hade varit bättre med "därför". Jag tror att de tycker att det låter lite tjusigt, men det är ju en delvis felaktig användning. Ett annat av studentprosans frekventa ord är "ämnar" istället för "avser". Det är ju en korrekt användning, men det låter litet högtravande i mina öron. 

Det här med att använda ett flådigare språk än man behärskar är ett vanligt, men omöjligt försök att lyfta sig med inför omgivningen. Fråga gärna den som prövat. Och fallit gång på gång. Knepet är att använda så otroligt gamla, högtidliga och/eller svåra glosor att endast ett fåtal kommer på en. Man gläder dem, vilket kan vara trevligt om man är en generös natur. Men med ”därav” i stället för ”därför”, får man större kretsar att småflina åt ens hopplösa strävan.

Vem äger språket och varför adresserar inte någon den frågan?

För att roa, alternativt deppa ner mig, låter jag ibland Google Translate översätta något jag ser i en rikstidning, som denna gång. Texten handlade om valet i Serbien, där en invånare ska ha sagt: ”Det var extatiskt. Vi är inte ens nära att förstå vad som har hänt”. GT översatte det till engelska med ”It was ecstatic. We aren’t even close to understanding what has happened”.

Vad är det som är roligt med detta? Jo, ordalydelsen är ordagrann, och i det här fallet är det inte jättemycket att gaffla om egentligen. Men det finns även något deprimerande i det, svårt att förklara varför. Fast det går kanske att vädja till några enstaka åldringar: Låter meningen verkligen svenskt-autentisk? Höööör man inte vad som händer med språket? (Och vilka som helst tungomål i övriga världen, så klart) Eller är jag knäpp i skallen/paranoid?

Nyligen läste jag en sån där numera normalunderlig mening i spalten Fråga experterna (publiceras via Bonnier News Local i ett antal lokaltidningar). Så här stod det: ”Bestäm dig för att äga att du är den som hör av dig mest”. Där fick man trots skaplig läsförmåga sitta en stund för att bena ut vem som gör vad för vem och varför. Tar man ut satsdelar i dagens svenskunder-

visning? Då vore det här nåt att bita i.

Det enda jag minns av detta nya ”ägande” är från tiden (tio år sen? tjugo?) när folk började säga att någon ”äger” frågan, eller liknande. Det blev krockar i början, för innan det här mer formella ”ägandet” ägde (!) rum, kunde tonåringar ropa ”haha, ÄGD!” åt en när man förlorade i spel med dem. Det är ingen idé att fundera över varifrån ordet kommer, det vet väl alla?

Erkänn att det blir svårare att förstå talad och skriven text: när nån väl sagt att de ”äger” frågan, kommer andra att ”adressera” saken. Det behöver inte innebära att de ifrågasätter ”ägandet”, utan att de enbart vill ”ta itu” med vad det nu handlar om och kanske även ifrågasätta varför den som har hand om det har hand om det. Tur att man inte "äger" någon seriös syssla, för hur skulle man kunna trycka ut sig, som vi förr sa lite skämtsamt och nu nog är svårt att förstå.

Att stoppa in engelska ord i sina svenska meningar är inte mod

Fenomenet att använda BÅDE svenska och engelska i samma mening fortsätter att öka, såvitt man kan bedöma. Nån politiker sa: ”Det finns stora delar av väljarkollektivet som anser att public service har en bias, som man skulle säga på engelska, eller att man inte lever upp till opartiskheten”. Egentligen är det konstigt att först säga ordet eller uttrycket på engelska, för

att sen genast översätta till svenska. I alla fall när man talar i radio som denna politiker.

Men ibland tycker jag att det är bra att de översätter. Vissa uttryck blir jag ibland inte sams med, bias hör dit. Den stora frågan är egentligen varför människor gör så här? Det händer mig själv ibland, men då översätter jag inte som hjälp åt omgivningen eftersom de engelska utropen inskränker sig till ”you know, shit, let’s go” och liknande. Men man blir i alla fall mycket förvånad över att de kommer ut ur ens egen mun.

När AI-översikten svarar få frågan om hur man översätter ”bias”, säger den att ordet oftast betyder ”partiskhet, fördom, snedvridning eller vinkling”. Och anger sajten Psykologiskt vetande” som källa. Tänk så konstigt ändå, jag skulle lättare kunna använda partiskhet, fördom, snedvridning eller vinkling i stället för bias. Som dessutom uttalas [bajas]. Eller som AI också skriver på samma ställe om hur uttalet lyder: ungefär "by-ass".

Dagens andra exempel är enklare för att man hört det oftare eller vad vet man? En man sa

(i radion som nästan alltid i Sbråkbloggen) : ”Jag hamnade i samma mood, i samma känsla”. Beteendet är inte bara konstigt, det är oerhört att man plötsligt brister ut i engelska. På svenska, s a s. Det roligaste nån gjort av detta "mood" är låten ”Inte mod” av Hasse & Tage,

från tiden när man ännu förstod komikernas humor.

PS Givetvis finns ”bias” i SAOL, som anger följande betydelse: "felaktighet vid bedömning, i vetenskapliga resultat e.d".

Man inte bara ser och läser, man hör också. I alla fall än så länge

Gert Lundstedt eller Gunilla Hansen Bering? Höj ljudet!  BILD Niklas Bahe, Unsplash

På samma vis som äldre går hand i hand med språket de lärde sig under sina, som man säger, ”formbara år”, gör alla åldrar detsamma. När man själv kvider av det som framför allt tycks vara influerarspråk, tycker yngre att man fjantar sig. Särskilt störande är s k viby-i, som låter som ”priiijjma” i ordet ”prima”.

Det finns väldigt många yngres språk som låter milt sagt tillgjort och manierat. Men har man haft såna ”talare” som förebild blir det gärna så. Och för att nu inte klanka ner på yrkeskåren (?) influerare, finns det fler och fler s k välutbildade yngre som talar på liknande sätt.

Häromdagen berättade en yngre kvinna om AI, fördelar och faror, ja, allt möjligt som intres-

serade mig – det lilla som går att förstå för en lekman. Hon var uppenbarligen mycket kunnig, men lika svår att lyssna till. Prosodin, jag säger bara det.

Förutom en sjuka som drabbat många – att de pratar JÄTTEfort – betonade hon nästan alla ord och gick ofta upp i slutet av dem eller meningen. Det låter stackato och med en helt främ-

mande ljudbild. Där tycks framför allt den typiska svenska ordmelodin gå förlorad. Den har präglats av accent 1 och 2, akut respektive grav accent. De två har gett svenskan sin sjungande melodi – något som brukar låta konstigt för dem om inte är så språkintresserade.

Men är det svårt att som äldre hänga med i denna utveckling nu – hur ska det då bli om trettio år, kan man undra. Till dess får man som vanligt passa på att lyssna på vissa favoritprogram-

presentatörer och dito nyhetsuppläsare som ännu finns kvar. Kanske även höja ljudet en aning.

Slut på upprepningar (kanske) samt presentation av ovanligt inlån

Nu har bloggen flera gånger handlat om uttrycket ”störa sig på” och en presumtiv läsare suckar: ”Nejförgudsskull, inte en gång till!” Närå, tänkte bara passa på att nämna något man lätt störs av i den multifrekventa tidsålder vi bebor. Trodde förresten att jag just hittat på ett Kalle Anka-ord (multifrekvent), men det eller liknande ord stämmer med min känsla.

Störs av, var det. Hur ofta ska man få höra om artisters/kändisars tråkiga barndom, dåliga självförtroende och andra ämligheter (”ämlig” finns i SAOL och SAOB) på ställen som brukar kallas kultur? Eller nöje. Eller kultur OCH nöje, eftersom de två sammansmält på senare tid. De där avstängningsknapparna folk rekommenderar när man klagar på saker börjar nötas ut.

Men säg den irriterade dag som inte har något roligt eller intressant över sig! I dag yttrade Uje Brandelius ett ord, adverb, som jag mig veterligen (säker är man aldrig) inte hört. Han sa ”undervägs” som SAOB skriver så här om: ”avser eller har samband med att någon eller något är på väg”. Beträffande etymologin står ”efter tyska unterwegs”. Man tror inte sina ögon/öron: ett tyskt ord inlånat i modern tid! SAOL anger betydelsen ”på vägen” och i SAOB finns det enbart som sammansättning: undervägsavgift (1976) och undervägskostnad (1961).

Andra språk verkar inte (i alla fall i modern tid) haft något att göra med den fras en kultur-

journalist använde för att beskriva något oegentligt: ”buffel och båg”. En av de tidiga, milda, språkvetarna, svarar på en fråga om uttrycket i Kristianstadsbladet 2015, ett år som tycks ha varit fullt av språkfrågor ställda i gammelmedier. Tidningen vände sig till frågelådans

flitigt anlitade språkexpert, Bo Wendt, docent i nordiska språk vid Lunds universitet.– Ja, nog låter det fel i mina öron också; "ruffel och båg" eller "fiffel och båg" skulle jag säga. Uppenbarligen är detta "buffel och båg" likväl inget tillfälligt skrivfel /…/

Docenten tror att uttrycket började användas för att ”kunna få till ett uddrim, det vill säga allitteration” och säger även att det från början nog ”varit rent skämtsamt, men tydligtvis har det fått viss spridning”.

Ett rop på rättvisa: åldersrelaterat så det bara visslar om det

Ens språk och ens ålder går vanligen i bredd: det vore konstigt om man inte reagerade inför diverse förändringar när åren går. Medveten om att det nu är ett väldigt tjat om ”störa sig på”, dök en annan aspekt upp i sammanhanget och trots min höga ålder är jag inte främmande för nya aspekter, flin, flin.

För drygt elva år sen, 2015, ställde en person en språkfråga på DN kultur. Det hade kunnat vara jag, redan då. Eller dessförinnan. Så här skrev läsaren: ”Det irriterar mig att uttrycket stör sig på nu blivit allmängods. Var kommer det ifrån? För mig låter det helt fel”. Hen påstår också att ingen sa så ”för tio år sedan”. Det innebär m a o att uttrycket dök upp för två, tre decennier sen, vilket stämmer överens med mina iakttagelser. O, så kul med folk som tycker som en själv!

Sen kommer svaret från en språkvetare och om det är rätt person jag nu menar, var denna DÅ i fyrtioårsåldern, jag ca 65. Språkmänniskan svarar att ”det stämmer att störa sig på knappt användes i skrift före år 2000” och att det ”är ett talspråkligt uttryck som har smugit sig in i det skrivna”. Vilket i sin tur kan bero på att texter från bloggar och krönikor ”ökat och blivit mer accepterade i dag än för tio år sedan”. Och ”för tio år sen” betydde alltså, när svaret skrevs i DN, 2005. Sen kommer det typiska språkfolkstillägget:

Det är inget fel på uttrycket störa sig på. Det finns med i Svensk ordbok från 2009, precis som reta sig på. Svensk ordbok daterar det första belägget av störa sig på till 1992 och reta sig på till 1841.

Alltså: 2015 skriver en 40-åring att första belägget av uttrycket fanns i SAOB 1992, då 40-åringen var ca 16 år och undertecknad dryga 40. De ungefärliga 25 år som ligger mellan dessa två språkiakttagare ger olika uppfattningar. Och för egen del känns 1992 inte som särskilt länge sen. Så går det till när folk i olika åldrar får olika åsikter. När jag läste bloggen på sajten Johanssons språkkonsulteri, nämnd i går, skrev språkkonsulten om sin övriga verksamhet, erbjudande om skrivhjälp, bla:

Jag arbetar MED dig. När någon beställer en tjänst från mig vill jag att de ska känna att de adderar ännu en person och ännu en kompetens till sitt team.

Då ropar mitt äldre jag, alltså jag: ”addera” betyder ”lägga till”. Det ropar dessutom att lika gärna som  äldre måste stå ut med en massa anglicismer och nya ord på gamla företeelser, kan de yngre fortsätta använda de gamla orden. Som ”lägga till” i stället för ”addera”. De kan få behålla ”team” för ”lag”, även om ”lag” ännu är ett godtagbart ord. Hrmpf.

Ta tillvara på bananerna eller störa sig på sådana slags meningar

Häromsistens skrev bloggen om ett Språket-program med rubriken ” Uttrycken som ni stör er på”. Med ”ni” menas alltså lyssnarna. I maj gick ett annat Språket, där kanske programledarna innefattade sig själva, betitlat ”Språket vi stör oss på i medierna”. Men de menade säkert lyssnarna även där: gudarna ska veta att det inte finns något så accepterande som språkvetare. Jag däremot, störs redan av rubrikens ”störa sig på”, och väljer ”störs av” eller ”reta sig på”. Man blir glad när någon överhuvudtaget funderar över samma uttryck, som en person i Språknördarnas Högkvarter, en Facebokgrupp:

Ett uttryck jag ofta noterat i kommentarsfälten är ”stör mig på” och ”irriterar mig på”. Jag måste erkänna att jag blir lätt road av detta med insikten att en del verkligen blir irriterade och lägger massor av energi på sin irritation, medan andra bara använder ordet en aning slarvigt för att uttrycka sin förvåning att någon säger eller skriver si eller så.

Nu är det inte så att man (jag) blir enbart road utan lägger en del av tiden på irritation. Och hellre det än vara likgiltig (se det gärna som ett credo!). I sökandet efter ”störa sig på” fann jag även Johanssons språkkonsulteri, där konsulten själv i sin blogg kallade ett inlägg Ta tillvara … på? På frågan om bloggläsarna föredrog ”ta tillvara det vackra vädret” eller ”ta tillvara på det vackra vädret”, förlorade första exemplet med 2–89! (Och detta skrevs 2020!) Kört, alltså. Men konsulten förklarade: 

Dåligt tillvaratagen.
Bild: Natassia Ustyan, Unsplash

Att säga Ta vara på bananerna innan de blir dåliga och Ta tillvara bananerna innan de blir dåliga går alltså precis lika bra. Men Ta tillvara på bananerna innan de blir dåliga är en kontami-

nation av de båda uttrycken och därför fel.

En person kommenterade: ”Håller helt med om reso-

nemanget kring 'ta tillvara på'. Men är det inte samma typ av kontamination när du skriver att 'många stör sig på' något? Är det inte uttrycken 'reta sig på' och 'störs av' som här blandats samman? Det är ju idag ett mycket vanligt uttryck, men jag undrar om det inte är 'felaktigt'."

Konsulten svarar att det är möjligt, fast har ”inte gjort några ingående efterforskningar, men enligt SAOL från 2015 är ’störa sig på’ ett vardagligt uttryck för att bli irriterad av något. /…/ men det är så klart ändå möjligt att det från början är en kontamination som nu är så vanlig att många av oss (jag inkluderad!) inte reagerar på den/” Så långt konsulten, men själv störs jag av "störa sig på". Det är väl åldern som vanligt.

Någon gång kan ens dagar präglas av ödmjukhet, andra inte alls

För inte länge sen nämndes i bloggen en kåsör (en mednörd, visade det sig) som irriterats av en skylt där ordet ”parallell” var felstavat: i första l-gruppen fanns bara ett l. Det där är en glosa som trilskas, även uttalsmässigt. Många säger ”pararell” vilket säkert har liknande orsaker som gårdagens ”sistonde” och ”åtminstonde”.

Det beror väl på nåt som inte synkar eller gifter sig med svenska språket, och se där: ytterligare två ord eller begrepp som inte ingick i min barndoms ordförråd. ”Synka” är en förkortning av "synkronisera” som funnits i svenskan sen tidigt 1900-tal. Folk i allmänhet började ”synka” saker på 80-talet, sina almanackor, bl a.

”Gifta sig” är ett bildligt uttryck som rört sig långt från sin första betydelse. Särskilt har det blivit en klyscha i de tusentals recept och tv-program där smakerna gifter sig mer än makarna (ursäkta det riktigt dåliga skämtet). Det betyder att en (kanske ovanlig) blandning smakar gott. Från köksspråket kommer också "crossover", även de smakblandningar man inte längre är imponerad av eftersom de blivit mer regel än undantag. Kanske kan det även kallas "crossover" att svenska och engelska nu korsas hej vilt.

Frikort fick en häpnadsväckande ”rolig” dryck från ett bryggeri som kallade den ”julmust med smak av påskmust”. En apparition i min smak! Fast ”apparition” kan nog i sanningens namn endast användas om personer. Ordet betyder ”yttre, utseende; gestalt, framtoning” och är också ett av dem som närmast tycks be om ett felaktigt uttal. Man hör ofta ”apparation”, återigen med samma förklaring som de andra svår- och feluttalade varianterna.

Men egentligen borde jag inte snacka i ärendet, långt upp i åren trodde jag att verbet urskulda hette "urskuldra". Så till alla messerschmittar bör sägas: Glöm inte det där med bjälken i egna ögat, innan du stör dig på andra. Vilket kommer att leda rätt in i frasen ”störa sig på”. I morgon.

Pinsamt nog är man inte alltid bästa exemplet, ska gudarna veta

De flesta som irriteras av engelska influenser kastar sten i glashus. Jag är en av de många. Fast man vet vad det heter och vad man tycker, slipper det bara ur en: det här är fajn, see you tomorrow, vunnit 5 000 på Triss? Really? Ja, just de där var inte mina, men det är så det ser ut (hörs, snarare) för svenskar i alla åldrar.

Häromdan hörde jag en kvinna som i ett kortare samtal sa ”by the way” ett flertal gånger. Hon är inte ensam. Och ett stort antal trycker nog i sina sms in ett btw, förkortning för nyss nämnda fras, så egentligen dribblar vi med fler än två språk, om man tänker sig att förkort-

ningsspråket är ytterligare ett.

 

Det är en gåta hur detta går till, hos såväl mig som andra. Det är inte jättesvårt att säga ”förres-

ten”, stavelserna är lika många. Ibland passar det lika bra med ”apropå, för övrigt, i alla fall”. Men det händer också att ett engelskt ord ”känns bättre” och att svenskan inte har passande ord för vissa företeelser.

Har tidigare skrivit om att ”random” undslipper mig emellanåt. Man kan ta en mening som ”plötsligt började en random gubbe vråla inne i biblioteket”. Översättningar som ges är ”god-

tycklig, slumpartad, en gubbe vilken som helst”. Nej, med de svenska orden känner man sig inte alltid fajn. Men ändå, ska hela befolkningen tala med sina random språkvarianter kan det bli svårt att förstå varann.

En annan intressant ”inhemsk” historia är att så många svenskar säger ”åtminstonde” och ”på sistonde”. Märkligt nog har jag hört mig själv åka dit, och då är det verkligen dags för ett snack med sig. Det finns säkert en andledning (jaja) till såna slags felsägningar: vilka orkar jag inte ta reda på denna dag.

Rubriken ”det är de små, små, detaljerna som gör’et”, är tjatig!

Många av ens språkliga iakttagelser låter säkert bagatellartade för många. Eller förresten vaddå ”låter säkert”, det vet jag egentligen. Jag plågar ju omgivningen med mina kommentarer och får ofta reaktioner från folk som anser att mycket är "småsaker". Och eftersom så pass många tycker på det viset måste ju någon ta hand om bagatellerna.

Häromdagen hördes i alla fall ett par hyfsat intresserade/kunniga personer sitta och skramla i en radiostudio och diskutera de mindre ordens frånfälle. En språkvetare var säker på att ”till” snart ersätter ”för” i fraser som ”sjunga för” och ”berätta för”. Tillräckligt många unga säger så, sa hon, och tycktes i och med det ge slaget förlorat. Det märkliga skedde att jag när googlade frågan, och AI-översikten som vanligt svarade snabbast (nej, så kan man inte säga, det vet jag också), var den strängare än de uppgivna människorna:

Nej, det är inte korrekt svenska att säga "berätta till någon" eller "sjunga till någon" i de allra flesta fall. Här är hur du säger det på korrekt svenska istället: Berätta för någon: Du använder alltid prepositionen för. Exempel: "Jag vill berätta en hemlighet för dig."
Sjunga för någon / Sjunga till något: Du sjunger för en person för att underhålla eller glädja dem. (Exempel: "Hon sjöng för barnen.") Du sjunger till ett instrument eller en melodi. (Exempel: "Han sjöng till gitarren.")

Man kan inte tro annat än att det blir intressant framåt i världen. Inte så hemskt intresserad av evigt liv eller att leva i 400 år (som Bingo Rimér och Bryan Johnson (som dock börjat tvivla…)) kan man ändå tycka att det vore kul att höra en framtida svenska. Det kan räcka med att fundera över hur den låter om 40–50 år.

Det ringer i alla möjliga klockor, en del av dem har trevligt sound

Det bildliga uttrycket ”det ringer en klocka” kommer från engelskans ”it rings a bell”. Olika källor anger att det är 80–90 år gammalt. Den svenska översättningen vete sjutton när den letade sig in. Men vad gäller ”riktiga” klockor kan det slå (!) en hur ofta radiopresentatörer säger ”nu har klockan just slagit 12.22”, och andra liknande ”klockslag”. Inget att bråka om, men nog försöker man föreställa sig hur den klockan ser ut.

 

Ringklocka med trevligt sound  Bild Nick Cave, Unsplash

Som om det inte vore nog med 

alla dessa! I en diskussion med allmänheten om varför cyklister tycks ha så svårt att varna fotgängare med hjälp av sin ringklocka, berättade en dam

som ringde (!) in, att hon börjar plinga när fotgängarna ännu är

ett stycke bort. Så att de inte ska ”skrämmas” och hoppa till.

Hon tilla att hennes ringklocka ”är trevlig i soundet”. Och la genast till ”ja, ljud heter det på svenska”. Det var en kul och i grunden bra kommentar, men påminner om att ”sound” blivit ett begrepp på svenska. För en gångs skull skriker inte bloggaren, alla de tre stora svenska ordböckerna ger samma innebörder: klangfärg, ljudkvalitet. Och det vore konstigt att tala om ett Abba-ljud.

Nu blir det roligt. Och svårt. En person, minns inte vem, höll på med en speciell slags sport som blivit populär. På frågan om hur personen kom att intressera sig för den udda sysslan, svarade denne att det säkert skett genom ”mun-mot-mun-metoden”. Möjligen är jag ute på djupt vatten, men min misstanke är att om går det riktigt illa kan någon rädda en genom "mun-mot-mun-metoden", en livräddningsinsats.

Vad man säger på svenska, och det som personen antagligen menade, är knepigt. ”Ryktesvägen” blir knappast rätt, för ordet ”rykte” ger felaktiga antydningar. ”Snacket går” föreslog någon, det är låter mer neutralt. AI-översikten, den lille skälmen, gav som bidrag ”djungeltelegrafen”. Roligt, men eventuellt gammalt som gatan, eller i alla fall från ens barndoms ordförråd. (Jäpp, Wikipedia skriver att ”djungeltelegrafen” är belagt sen 1954.)

Att kalla saker vid deras rätta namn är bättre än att kalla folk namn

Så satt man i en blandning av två språk igen! Råkade höra ("överhörde", säger många nu, en översättning förstås) en ung människa berätta för sin kompis att någon ”kallat henne namn”. För egen del ekar inget ur minnet: inga klockor ringer (uttrycket kommer likaså från engelska). I princip låter ”kalla någon namn” banalt, även om en svensk skulle säga ”kalla någon vid namn”, t ex Britta, Ove, you name them!

Reddits diskussionsforum har mycket att säga om det mesta, och en person, etiketterad som ”infödd talare”, d v s svensk, skriver: ”Bland barn är det att kalla någon namn ett sätt att mobba någon, eller att såra någons känslor när man inte har något mer konstruktivt att säga”. Att kalla någon Britta är inte fel om det är personens namn, men här avses förstås förolämp-

ningar samt den uppsjö av fula ord som växer i en annars ordfattig tid.

Men det är väl fåfängt hopp att även mediemänniskor och de med andra kommunicerande sysslor ska låta bli begreppet ”kalla någon namn”. Häromdagen sa en författare att han anser slaget om språket förlorat . Han kommenterar inget längre, fortsatte han, utan låter allt vara, viss om att vi människor i alla fall kommer att förstå varann. Intressant nog nämnde han ett direktöversatt uttryck han ogillar: ”över tid” (over time). Det gladde mig, "över tid”, står som 

en av tusentals käpphästar i mitt stall.

Inte lika kul med den kulturjournalist som talade om en ny film, där huvudpersonen var en mobbad flicka ”som tar hämnd på dem som felat henne”. Där ringer några gamla skorrande klockor: ”felat henne”, vafalls? Man slår i engelska lexikon och finner ”to wrong someone”, som betyder ” göra fel mot någon”, som t ex ”he wronged her”. Vi är långt från de första skrämskot-

ten för ja, hur många decennier sen, när folk började uppmärksamma flödet av anglicismer?

Kan man i framtiden läsa gubbar o a som dog innan man föddes?

Som av en händelse hörde informanten A av sig, nästan samtidigt som jag lyssnat på program-

met om ”språkpoliser” (som gårdagens inlägg handlade om). En rätt ovanlig bok hade kommit i informantens väg, ovanlig såtillvida att dess ålder är 115 år. Författaren är en känd figur, för mig känd till namnat, men inte mycket mer. Minns att han omtalades i ens barndom, och antagligen var man själv snabb att stämpla honom som en typisk gubbförfattare.

Han var själv en gubbe, Albert Engström, det såg man ju på bilder av honom, och han skrev för gubbar. Informanten A mejlade en del av förordet till boken, ”Genom mina guldbågade glas-

ögon”. Förvånad upptäcker en nutida åldring de lättlästa raderna, fulla av snygg ironi mot såväl samhället som det egna jaget:

Självporträtt, 51 år gammal (Wikipedia)

Denna bok är den bästa i julmarknaden. Jag säger det på fullt allvar. Under det de andra författarna trots mina varningar fortfarande syssla med fnos-

kiga försök att loda sina egna och tillfälliga förbin-

delsers s. k. själsdjup och gräva i dumheter och snusk ända upp till pennspetsen, bjuder jag på friska fruk-

ter från livets träd. Jag konstruerar ej ihop konflik-

ter och lämnar dem olösta. Mina lösa sig själva med litet välvillig hjälp av författaren, förstås. Och en annan sak: Jag kan låta mina barn läsa boken.

Verben har 1911 ännu kvar sin pluralform, vilket förstås visar på styckets ålder, men bortsett från den bagatellen: vilken fantastisk text! Kan nutida skribenter få så få rader att inrymma så mycket! Glädjande att utan problem riktigt kunna höra författarens känslor och åsikter.

Och då undrar man så här: en ungdom som idag är 15 år, kan den vid mina år (ca 75) läsa en bok som skrevs 1970 när 15-åringen är 75, år 2085? Om inte ett flertal

                                                                            under skett på vägen dit blir det nog svårt.

Bör man skärpa till modersmålet eller bara låta "floden" flyta fram?

Vi lämnar ålderismen (från i går) ett tag, men det kommer väl inte att vara länge, gammal är som bekant äldst. Som skrivare utan röst och mimik saknar man möjligheter att lägga in ironiska, tvivlande och skämtande innebörder i sin text. Man måste lita på läsaren. Hur det står till med den saken visade ett program häromdagen, Förmiddag i P1, där ”värden”, Thella Johnson, ställde frågan om huruvida ”språkpolisen är ett utdöende släkte”.

Hemsk ”titel”, språkpolis. Den är inte bara larvig, den antyder även att de som använder den om andra är av en mer frisinnad, bättre, art. Polis, hm. "Riktiga" poliser är ofta vänliga och ”språkpoliserna" är också samhälleliga medhjälpare. Fast somliga är inte kloka, förstås!

I programmet deltog en språkvetare/författare och en författare/litteraturkritiker. Efter att ha lyssnat avlägsnade jag just denna språkvetare ur det skrå jag ibland raljerar om: hen visade på klippanischer och fasthet. Apropå ”fast” sa den andre deltagaren att språket inte är något fast utan ”en förhandlingsfråga”. Och att de tre samtalande i programmet ”/…bestämmer vad orden har för betydelse…/”.

Ja, där kom det igen, språket som en levande organism. Ledan man känner av denna alltid upprepade kommentar är större än universum. De flesta är nog bekanta med språkets rörelse 

(i programmet beskrevs den f ö som en framflytande flod) men vi som oroar oss gör det p g a den snabbhet ”organismen” rör sig med. Det håller inte att dra upp tyskans inflytande under Hansan eller det franska ditot när Frankrike var ledande inom kultur och flådigheter.

Alltnog. I programmet visade sig författaren/kritikern vilja värna det personligt-poetiska-impulsiva språket. Och räkna med att mottagaren förstår. Jo, tjena, säger jag som annars aldrig säger ”jo, tjena”. Författaren/språkvetaren anslog en nyktrare ton och sa att ”vi vill upprätthålla språkregler” för att ”vi vill styra in [andra]i samma överenskommelse”. Båda exemplifierade med friskt språkliberala personer som Heidenstam och Selma Lagerlöf. Med tanke på dessa referenser från hedenhös kan man lätt ana att de inte känner av amplituden hos dagens språkliga oreda (som jag…).

Nydanare, förresten, hör på den här: jag vet inte vad amplitud är, det bara KÄNDES rätt, lite poetiskt galen och inkonsekvent som man är. I morgon ska en annan hedenhösgubbe tas upp (men av mig) för sitt fantastiska språk som var bra då och är bra än.

Allt som sker under himlen har sin tid. Och snorgärsar, bl a, har sin

Utlovade i går att slänga mig under bussen, ett uttryck som sparas endast för speciella tillfällen. Huvudet höll nämligen på att proppas igen av snusförnuftiga snorgärsar. Så kallade man snor-

ungar förr. Just nu är de i femtioårsåldern, för så ser livet ut. Alla mänskor sitter nån gång i den åldern och har blivit så vuxna att de vill förklara världen för andra.

Det gäller dem som överlevt. Och de som överlevt ännu längre och är sjuttiofem plus, kan minnas sina egna dagar där kring de femtio. Nu är det några s k krönikörer som retat upp mig, ska tilläggas. De har kommit på sånt som att tiden går fruktansvärt fort numera, att det mitt bland alla onda människor finns goda och att de själva aldrig ska bete sig mot sina barn som de egna stolpskotten mot dem.

Något decennium före och efter 45-årsåldern skrev jag kåserier i en lokaltidning. Minns det som igår, tyvärr. Mina iakttagelser av de enkla tingen var så grandiosa att de verkligen behövde spridas till alla. Kom någon typ i 75–80-årsåldern och tittade medlidsamt på mig tänkte jag nog att den stackarn inte hade ett liv. Och inget haft. Nu är jag den åldringen. Så det kan gå!

Ja, sånt sitter jag och äter opp på dagarna. Det gör en förstås oemottaglig för de femtioåriga krönikörernas beskäftigheter, men de har en annan publik. Tröstande ändå, för man vill ju inget riktigt illa, egentligen. Krönikor förr ägde förresten en annan tyngd, skojigheterna jag fick till hette, som sagt, kåserier.

Men säg den ilska som varar. I DN fann jag just en person som skrivit ett KÅSERI. Dessutom om mina hjärnfrågor (hjärte- är att ta i). Kåsören hade blivit arg på en felstavad skylt, där parallell stavats med endast tre l, och skrev så här:

För säkerhets skull googlar jag ordet parallell. Det finns nämligen många alltför flata språkvetare som accepterar alternativa stavningar av ord som folk ändå inte klarar av att stava rätt, till exempel ordet kolleger. Det är verkligen att ge upp. Att de som gör fel ska få göra lite hur som helst, i stället för att man premierar dem som lärt sig.

Naturligtvis var jag tvungen att kolla denna kåsörs ålder: nästan femtiosex. Förbi snorgärs-

åldern. Och med verkliga iakttagelser. Ilskan rann bort.

Lite egenvård som i dag, ovanligt nog, inte berör språkets form

När nu språket inte står så högt i kurs blir det gärna lite annat (allmänbabbel) i bloggen. Egenåldringsvård, kan det få heta. Det är mig själv jag vårdar genom att låta det pysa ut ur själens hålrum – de som uppstått när tidens tand knaprat på nyss nämnda själ.

Annars är inåtskådande något man betackar sig för: alltför många slänger ut sitt inre/sina själar på torget. Beskådare finns alltid, och båda grupperna är lika konstiga: utställarna och publiken. Det går ändå att förbise dem som bjuder ut – och på, som det också heter – sig själva.

Men att slå mynt av folk omkring sig gör inte geschäftet så trevligt. Ut i luften åker mer eller mindre äkta makar, föräldrar, barn och fans moster samt mormor. Några hyllade nutidsför-

fattare prisas vitt och brett för sina förtjänster. En del av förtjänsterna existerar även i den pekuniära betydelsen, och det kan vara frånstötande.

Antagligen har de flesta människor mängder av uppslag till böcker och filmer i sina liv. Där brukar det finnas olyckliga människor och andra som förföljs av tur, tragiska händelser och komiska. Och hur länge än detta eventuellt litterära material varit avlidet, jag menar att det kan handla om döda släktingar, får det nu återuppstå i form av roman- eller filmfigurer.

Att tala för och som de döda och dem som levt i en helt annan tid – är inte det förmätet så det skriker om det? Att dessutom gräva generationer bakåt i människors privata korrespondenser – gärna i form av kärleksbrev och andra intimiteter – stör det inte de uppburna "konstnärerna"?

Jag har säkert redan nämnt saken, men när kreti och pleti berättar vad Astrid Lindgren, Tage Danielsson eller Kungen av Arabien skulle ha sagt och tyckt om det ena och andra – då gråter änglarna i himmelen (jamen ursäkta detta utfall, då!) Det här är inte klart än, det blir mer tandagnisslan över samtiden och dess tolkningsföreträdare.

Det sista ordet i förra meningen får inte hamna under ögonen på informant P, som påstår att jag använder begreppet fel. Å andra sidan gör det inget, för även jag ska slängas (i morgon) under den buss vi förr aldrig kände till att vi kunde slängas under. 

Kan man klandras för att man har svårt att lyssna till experterna?

Det är inte snyggt att citera människor som talar fritt (utan manuskript), i ett radioprogram, exempelvis. Man skulle inte själv vilja bli utsatt för sånt. Men nu är det som bekant inte ”vanligt folk” denna blogg skärskådar, utan dem som har språket som sitt främsta arbetsredskap.

Det gäller i dubbel grad en docent i svenska som ofta är ”experten” i programmet Språket. När hen talar blir det tydligt att man själv tillhör en utdöende art, som fiskaren Ned Maddrell (död 1974), bland andra. Han var den sista som talade språket manx (på Isle of Man). Nu är det inte riktigt sant, öborna har gett sig sjutton på att ta tillbaka det och nu har inemot ett par tusen lärt sig prata det gamla språket (Wikipedia). Om ett sånt projekt håller återstår att se.

Men nu var det språkdocenten! I senaste avsnittet hade andra petiga människor (jag tillhör gruppen) hört av sig om vad de anser vara konstiga ord och uttryck. Bland dessa fanns glosor som slutar på -sam: att tåget kom var tacksamt, gräset såg hälsosamt ut och låset misstänk-

samt. Så löd exemplen. Docenten sa sig hålla med om nästan alla, men kunde tolerera vissa. Men ”misstänksamt lås” ger en ”ganska animerad, skojig bild”, tyckte hen.

Sen sen kom det dock, o je, o je! Angående det skumma låset, fortsatte det så här: ”Här finns lågt hängande frukt, den lågt hängande frukten är att man misstänker att det [ordet miss-

tänksamt] lånats in från engelskan, som strukturlån”. Helt riktigt, antar man, men det fanns plötsligt mer än ”misstänksamt” att hoppa högt av, som ”den lågt hängande frukten”.

Frasen har man hört och reagerat inför flera gånger, kan man lugnt påstå! Ett nätletande efter ”low-hanging fruit” visar att uttrycket etablerades i svenskan under 1990-talet och, föga förvånande, dök upp i samband med det amerikanska management- och konsultspråk som svenska företag och organisationer började använda med förtjusning.

Att docenten inte kommenterade ”frukten” var konstigt för mig, men visar att uttrycket blivit naturligt för många. Om ytterligare något annat sa hen: ”Att detta skulle prajma oss, sätta oss på en linje att vi gör den typen av val även i svenskan…”. Där svimmade jag igen: prajma? Och känner fullt förtroende för AI-översiktens svar på vad fåglarna som menas:

Att prajma (försvenskning av det engelska ordet prime) betyder att förbereda, grunda eller förinställa något för att uppnå en viss effekt eller göra det redo för användning.

Förklaringen låter trolig, men sätter en sannerligen på en linje att inte göra den typen av val.

Om modersmålstalande svenskar ändå kunde sluta klicka i boxar

Klicka eller ticka i boxar är detsamma som kryssa för eller fylla i! Bild Raimond Spekking, Wikipedia

  

Innan årets nobelpristagare avslöjades, talade man i Vetenskapsradion om tänkbara mottagare av medicinpriset, tror jag det var. Kanske fysikpriset. I alla fall diskuterades olika forsknings-

områden och namn som skulle kunna komma i fråga. En vetenskapsjournalist nämnde något som ansågs möjligt och sa: ”Det klickar i alla boxar för ett nobelpris”. Det är ett uttryck som retat gallfeber på mig – och hur många andra? – under flera år. Ingenting i världen (alltså inte heller allt smör i Småland) skulle få mig att säga att något ”klickar i” några boxar.

Och förresten är den menighet som använder uttrycket långt från överens om vad det bör heta: ”Klicka i? Ticka i? Eller bara ”ticka” och så "boxarna", då. Förhoppningsvis känner alla använ-

dare till bakgrunden, att ”boxarna” är de rutor som finns på olika slags listor eller formulär, och där uppgiften är att ”kryssa för” de olika ”svar” som är rätt, relevanta eller önskvärda.

Svenskar har så länge jag minns (men jag är uppenbarligen ingen konstant – oföränderlig storhet) kryssat, bockat för eller fyllt i rutor på sådana listor. AI-översikten, småfarlig att lita på, hade i alla fall en kort och halvt klyftig kommentar: ”Uttrycket ’det klickar i alla boxar’ betyder att någonting uppfyller precis alla krav, önskemål eller förväntningar”.

Nu används den här klick- och tick-formuleringen mest i ”opersonliga” sammanhang, få säger ”jag/han/vi klickade i boxarna”. Ännu. Uppenbarligen är det fråga om två slags ”klickande/

tickande”, det ena kan vara ”hon fyllde i enkäten”, det andra ”huset uppfyllde våra krav”. Lite knepigt, men det vore glädjande om populasen avstod från alla underliga formuleringar när det finns möjligheter att inte översätta engelska för sin vanliga vardagssvenska.

Kommer "hamna på efterkälken" tillbaka efter de missade tågen?

Ibland kan man höra språkliga saker som inte stämmer en i moll. Först bakgrunden. Antingen har jag hittat på, eller så talar jag sanning om "nya" observationer från de två, tre, fyra senaste decennierna. Här kan en person nämnas som exempel, den förste jag såg (samt hörde) sitta och tala (skrika) i en mobil. Det var på ett tåg. 

Slut som språklig bild? Michal Balig, Unsplash

Apropå tåg minns jag även en tid (80-tal?) när folk ofta sa att det var viktigt att ”inte missa tåget”. Då hade våra nya effektiva (mja) liv börjat prägla oss. Den bildliga betydelsen av att ”inte missa tåget” eller ”vara med" på det, gällde moderniteter av tekniskt slag. Vi missa-

de dem inte, utan sitter nu fast på de "tågen".

Åter till inledningens mening: vad är det som får en gammal gnällspik att se en strimma språkligt ljus? Jo, det gjorde den person som häromdagen talade om att det är viktigt att ”inte komma på efterkälken”. Tänk, va!? Det handlar väl om samma sak egentligen: att inte hänga med. Men det var just "efterkälken" som framkallade glädjen, att man slapp "tåget" alla var tvungna att ”vara med på”.

 
Just när denna efterkälke nämndes – uttrycket är flera hundra år gammalt – slog det mig att tågmetaforen inte hörts på länge. Nu handlar det säkert inte om det faktum att tåg inte längre

(i den verkliga världen) utgör en bra bild av sånt som går framåt och i tid. Men språkliga klichéer brukar inte bry sig om dylikt, så jag tänker fortsätta vara glad för efterkälken.

PS Det finns bilder på efterkälkar, bl a hos Kalmar läns museum. Är osäker på om/ hur man får använda deras illustrationer. Googla KLM 45150, och se en sån kälke i museets digitala arkiv.

Man riktar sin ilska åt alla håll, men medmänniskorna tycks nöjda

När rubriker i tidningar skriker med kraftiga bokstäver (”krigsrubriker” sa man förr, innan det var så gott om krig), ser man tydligt hur larvig ”så-journalistiken” är. Detta ropades nyligen ut: ”Så greps den tidigare underrättelsechefen”.

Rubrikvarianten har varit vanligare i dem jag fortsätter kalla boulevardtidningar och har brukat lyda ”Så mycket tjänar…, Så gör hon/han för att komma i form/koppla av” – ja, formuleringen torde vara bekant för var och en. Vad gäller underrättelsechefen kan ens tankar dra åt ett mycket konkret håll: Hurdå ”så”? Kastade man ett nät över honom? Satte krokben när han lämnade hemmet? Eller riggade upp snubbeltråd utanför hans dörr?

Som vanligt är det bara privatpersonlig fantasi som skapar utbrott som mina. Efter utmattning av så-rubrikerna. Förresten säger Wikipedia om boulevardpress att den brukar kallas kvälls-

press i Sverige. Men de nedsättande begreppen har bleknat, skvallerpress uppfattas inte som så skum längre: Den har samtidigt (enligt några av mina informanter) ”mycket bra journalister”. Detsamma sägs om tyska publikationer som Bild-Zeitung: skvaller och skräp, men jättebra journalistik! Här är Wikipedia igen, om Bild:

Tidningen liknar till innehållet en kvällstidning och har beskrivits som "ökänd för sin blandning av skvaller, inflammatoriskt språk och sesationalism" och har ett enormt inflytande på tyska politiker.

Det här får undertecknad att upprepa sin tragiska tanke: Man måste vada genom skit för att hitta det värdefulla. Nu nåt annat. Bland mina samlade anteckningar finns meningen ”Vi måste vara ägaren av tekniken”. SÅ HÄR OMÄRKLIGT ÄNDRAS DET SVENSKA SPRÅKET! Den bestämda formen hos ägaren, är plankad från engelska idiomet (the owner), en svensk skulle säga ”vi måste vara ägare av tekniken”. Eller varför inte ”vi måste äga tekniken”. Men det är ett fritt (?) land, OCH alla säger vad de vill. Samt läser vad de så vill och önskar.

Så lätt kan NIMBY förvandlas till IIMS i ens inskränkta (?) värld

Ett intressant nutida och tilltagande fenomen är människor som översätter sig själva. Åt båda håll, verkar det. Man hör ibland ett svenskt ord eller uttryck omedelbart kompletteras med den engelska varianten. Eller tvärtom, man väljer engelska först, för att sen översätta till moders-

målet. Bra i någon mening, mycket konstigt i en annan.

Utgångspunkten för dagens inlägg är en diskussion (i radio eller tv, vem minns?) om byggandet av datahallar (serverhallar), aktuellt i dagarna. Några experter (får man anta) var inbegripna i ett livligt samtal om saken och enades om det som alltid dyker upp när byggnader av alla slag ska uppföras: Många anser dem nödvändiga, men ingen vill ha dem i närheten. Vindkraftverk är ett av många exempel.

Men nu gällde det datahallarna, och en person (nr 1) sa att folk som vanligt tycker ”men inte där jag bor”. I nästa sekund hände något märkligt och skrämmande. Från två andra deltagare kom samstämmigt, och det lät nästan som ett tvångsmässigt förtydligande: ”Not in my back-

yard”. Det atypiska just här var att person nr 1 inte använt slentrianöversättningen ”inte på min bakgård”, utan en mer idiomatisk svensk variant: ”men inte där jag bor”.

I mina efterforskningar som på övligt sätt visar att man alltid är flera år efter sin tid, fann jag en kommentar om den engelska formuleringen som, givetvis, också ”skänkts” en förkortning: NIMBY. Så här skrev Valdemar Möller i Tidningen Syre för sex år sen:

Not in my backyard (nimby) brukar man kalla fenomenet att många vill att det byggs nya bostäder med mera, var som helst men bara inte i ens eget närområde. Nimby är dock inte bara ett stadsbyggnadsfenomen utan återfinns på en rad olika områden.

Lite genant. Ofta tycker och tänker jag nämligen: Not in my language. IIMS=Inte i mitt språk.

"Krypa ner" må vara hänt, "mysa ner", knappast. Oavsett tilltugg

Ja, var hittar man allt? Svaret är: överallt! I många sammanhang finns maskinöversatta texter, och de blir bara fler. Följande rader står att läsa hos SVT Play som under rubriken ”brittiska serier” skriver: ”Streama brittiska serier av högsta klass! Mys ner med te och scones och titta på spännande deckare, roliga komediserier och gripande draman från de brittiska öarna”.

Man ställer sig frågan varför Sveriges Television Aktiebolag – ett svenskt massmedieföretag som har riksdagens och regeringens uppdrag att självständigt bedriva televisionsverksamhet i allmänhetens tjänst (Wikipedia) – använder en sådan konstig text och varifrån den kommer. Kanske är den förresten inte maskinöversatt: i dag kan allmänheten (i vilkens tjänst SVT är) själv skriva lite vad som helst.

Hur ihållande och tröttsam man än låter, måste återigen ett faktum beskrivas. Det går så här: svenska skolan ligger inte särskilt bra till när det gäller läsförståelse, bl a. Den som hör och ser hur barnens omkringliggande samhälle låter och ser ut, vill inte kritisera enbart skolan. Svens-

kan har väl varit kass väldigt länge? Och det går allt snabbare utför.

Men nu for mina tankar iväg i den typiska riktningen! Läsaren kanske vill veta vad som menas med försklaget ”mys ner med te och scones”? Om man (SVT) var bara lite larvig kunde man använda sån där fjantexotism, ”vad gör folk i Storbritannien”, och skriva ”mys med te och scones”. Som skulle låta rätt.

Ner-et är som den uppmärksamme vet en variant av upp-et: där engelskan har ett verb plus ”upp” eller ”ner” och vi inte säger så, väljer människor som gått länge i svensk skola ändå att kopiera den engelska formuleringen.

För mig blev det till att leta en smula för att komma upp eller ner (det är bara ilskan som låter) med ett svar. På engelska kan man säga ”snug down” vilket (här gissar jag utan riktig kunskap) nog innebär ”slå dig ner och mys med” vad det nu är man förväntas mysa med.

Eftersom uttrycket kombinerats med brittiska serier, te och scones undrar man förstås vad amerikaner gör som använder ordet ”snug”. I ordboken Merriam Webster finns tacknämligt nog exemplet ”snug down for bed” och gammal omodern svenska skulle kanske kunna lyda ”krypa ner i sängen”. Man skulle dock antagligen inte mysa ner i sängen. Och förresten heter det dramer i plural på svenska.

Många engelska uttryck är färdiga att greppa tag i för den som vill

Ser mig ibland som översättare av svenska till svenska. ”Vafalls!” utropar någon, ”svenska till svenska”!? Ja, en myckenhet av den moderna ”svenskan” är som alla vet inte längre jättesvensk. Först är dock bäst att leka public service och säga att svenskan minsann inte bara är, eller har varit, enhetlig och statisk. Visst, visst, visst. Men den som observerat språket i ett trekvartsekels tid, kanske har rätt att notera hur mycket fortare förändringar sker? Eller va?

Nu ska ett par såna översättningar levereras om någon råkar ha missat vad de annars kompe-

tenta och roliga människorna i P1:s Spanarna sagt/menat (senaste avsnittet). De är språkve-

tare/kulturpersonligheter, grupper som likt många journalister lagt sig till med ett lingo som kan förarga förpäpplade åldringar och några enstaka anakronister. (F ö tycks bara AI-över-

sikten och undertecknad våga ta sig för att bilda ett personbetecknande ord, ”anakronist”, efter substantivet ”anakronism”.)

En spanare utropade vid ett tillfälle: ”Up for grabs”. Är man skaplig på engelska går det att lista ut, men det kändes säkrast att slå upp. Svenska uttryck för utländska slangliknande diton är inte bara att skaka ur rockärmen. Cambridge-lexikonet förklarar “up for grabs”: available and ready to be won or taken. Kryckigt översatt: ”tillgängligt och klart/färdigt att erhållas eller tas/

greppas”. Kanske är andra inte lika långsamma: själv fick jag tänka rätt länge för att komma fram till det väldigt enkla ”bara att ta”. Man skulle även kunna säga ”gratis!” eller andra inhemska formuleringar.

En annan spanare talade om att ”jinxa”. Man nu får man genast ta till latin: mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa, d v s jag ber hundra gånger om tusen, (menar ”ursäkt”): verbet "jinxa" finns i Svenska Akademiens ordlista och betyder ”råka framkalla otur, utmana ödet”. Samma spanare utbrast om något otäckt och äckligt: ”ijou, ijou, ijou”! Nästan som EU uttalas på engelska och som, på samma språk, stavas ew. Om man vill skriva ner interjektionen i fråga.

Är fem enheter alkohol lika mycket som fem standardglas? Eller?

Hur är det med alkoholmängden i fem glas? Eller i fem enheter? Foto: Arda Kuru, Unsplash

Förvirringen är om inte total så enorm. Och här sitter en annan och spär på problemen genom att kalla prylar devajser (som i gårdagsinlägget). Vad gäller engelska ”device” kan det hända – man ska betala nåt i sin dataapparat och ”gå in” på banken, t ex – att man får olika val, bl a: ”mobilt bank-ID på annan enhet”. Och ”enhet” är en av en massa betydelser för ”device”.

Men det finns även olika enheter. En ung modersmålstalande svensk sa att hen en kväll druckit fem enheter i en bar. Fem drinkar av nåt slag kan man tolka det som. Men för oss som går till botten även med drinkar måste sägas att en enhet, ”unit”, i vissa engelsktalande länder, betyder 8 g ren alkohol. De ”standardglas” Systembolaget talar om innehåller 12 g alkohol.

Och då är ändå ett standardglas vin (det enda som säger mig något) ett fjuttigt litet glas. Så de fem ”enheter” ungdomen talade om var kanske inte så hemskt mycket, när allt kommer omkring. Det intressanta är att man dock inte kan kalla drinkarna för devajser, fast en ”device” kan kallas ”enhet”.

Från drinkar till programmet Plånboken i P1. Det handlade bl a om svårigheterna för dem med skyddade personuppgifter (folk utsatta för hot eller våld). Priset för detta skydd kan medföra försenade fakturor och kallelser från vården. I diskussionen om hur detta skulle kunna avhjälpas kallade en av ”experterna” i programmet en metod ”lite ett one-fits-all-upplägg”.

Det får en att grubbla över de engelska fraser människor lägger sig till med och som ibland blir svårbegripliga för andra. Tänk om man kunde få se en lista på samtliga dessa godtyckliga (”random”) engelska uttryck, korta eller långa, som hela befolkningen skulle kunna bidra med. Är alla svenskar överens om vilka engelska fraser var och en av oss förväntas förstå?

En dag som gjord för att få spader och raptus av språkeländet

En allmän gnälldag? Då är det bara att studera sina nerkrafsade exempel på språkliga stygg-

elser! Och för att komma i form är det just i verbet ”komma” som dagens avstamp sker. Eventuella läsare av Sbråk kan stänga ögonen en stund, eftersom detta hör till det åter-

kommande (!) tugget: det från engelskan snodda ”comes with, comes in”.

Skrev ner det i dag allenarådande ”det kommer med ett pris”, som är, kan det kallas, rakt-av-översatt från ”it comes with a price”. Finns det någon svensk kvar som minns ”det har ett pris”? Och som kan säga ”jackan finns i olika färger” och inte det skitkonstiga ”jackan kommer i olika färger”? För varor och produkter hette det, förutom finns i, ”armbandet levereras i en vacker ask” och inte ”kommer i en vacker ask”. (jag blir rasande när jag skriver detta, frågan är om det kommer med problem för hälsan?)

Journalister kan reta upp en. Det är klart att de ofta ”arbetar på engelska”, särskilt om de beva-

kar områden där språket är det officiella. Men det vore en välgärning om de även ansträngde sig för sitt modersmål. Följande sa en recensent (av nåt): ”/…/ man påminns om att rättigheter inte kommer gratis”. Kommer gratis: my ass (ett uttryck AI kallar ”vulgärt utrop”)!

Utbrott nummer två: access. Som lätt får en att tänka på abscess, ett finare ord för varböld. Träffande, kan en ironiker/cyniker påstå! Detta sas av en journalist ”/…nekas access till Vita Huset”. Ordet förekommer i alla sammanhang som engelskan använder det: finns det någon svensk kvar som kan säga ”tillträde, inträde, tillgång, åtkomst”? SAOL och SO har med access i sina ordböcker, och hänvisar det främst till datavärlden, ett ställe som access numera rymt från, ut i den svenska friheten.

Nej, det är bäst att avsluta för i dag, måste tänka på hälsan. Ibland kan det vara svårt att lista ut vilket engelskt ord ens olika devajser* använder. Går in i datorn och där står en sån där vädersnutt som dyker upp utan att man vet varifrån: Regnet påbörjas snart. ”Va?” kan en svensk tänka: ”påbörjas”? Här är Google Translate behjälpligt och meddelar att "påbörja” = ”begin”. Fast även ”regnet börjar snart” låter kokobello. Hjälp oss milda översättningsgudar!



PS Devajser är en egen i ögonblicket frejdig fulanvändning av ”device” i plural (devices). 

Slå gärna upp ordet som kan betyda en massa grejer, grej bland dessa. Samt anordning, apparat, mojäng, manick, pryl, påhitt, valspråk, verktyg. Med flera.

Skala upp = öka, skala ner = minska, här är nya upp-och-ner

En gammal Poel Ramellåt (urprungligen från 1947) började: ”Det är dom små, små detaljerna som gör’et”. Om de små, små orden i språk kan man säga detsamma. Har förvirringen ökat vad gäller ordförrådet i stort, gäller det inte minst prepositioner och adverb. ”Upp” har länge ökat i antal sedan de första språknördarna klagade på ”öppna upp”. Det gäller för all del även ”stänga ner” m fl, där vissa verb med ens ansågs behöva ett ”ner”. Upp och ner och många fler, är en del i övertagandet av engelska idiomatiska uttryck.

På webbplatsen Reddits stora språkforum, där infödda talare från alla håll dem som har frågor om allt möjligt i de representerade språken, såg jag på följande fundering från lika förvirrad människa som undertecknad:

Min vän sa "dubbla ner" och jag förstår inte vad han menar. "Dubbla" är två av något som är samma. "Ner" är motsatsen till upp. Jag förstår inte.

”Dubbla upp” hör man i dag, men snart kommer säkert ”dubbla ner” dessutom, och dubblar då upp ens oförståelse, så att säga. Här en redovisning från ett par säkra (?) källor som beskriver vad originalspråket menar: Cambridge Dictionary säger om ”double up” att det dels kan inne-

bära att dela något med en annan, exempelvis ”Terry will have to double up with Bill in the front bedroom”. (Terry måste dela det främre sovrummet med Bill).

Dels kan det även betyda att få, eller använda två av något: "Matt Damon doubled up, winning two Oscars that night". (Matt D fick dubbelt upp genom att erhålla två Oscar den kvällen – alltså INTE ”dubblade upp” på svenska. OM det anammas som (det översatta) ”dubbla upp” betyder det alltså ”fördubbla, öka, satsa mer (i spel o a)”

”Dubbla ner” blir knepigt eftersom man tänker att ”dubbla” är en ökning, medan ”ner” antyder något åt andra hållet! Om ”double down” säger Cambridge-lexikonet ”to continue to do some-

thing in an even more determined way than before” (fortsätta göra nåt på ett än mer beslutsamt sätt än innan). Detsamma svarar en infödd engelsktalande på Reddit: ”Att dubbla ner på något är att fortsätta göra något med stor beslutsamhet”. Kanske kan man då säga ”envisas”?

Om en sån som man själv finge bestämma skulle den svenska som fungerar i dag kunna användas imorgon. Jaja, ”finge” är svårt att hävda, ty konjunktiver skys av nutidsmänniskan, men ”fördubbla”, resp ”envisas” är väl inte svårt att säga? Ännu finns inte många träffar för ”dubbla ner” (utom i översatta texter), men kristallkulan antyder att det ligger i startgroparna.

 

"Halvljummen" är inte något så banalt som det i förstone kan låta

Fick slänga in ett PS igår när jag klantat till det och av misstag tagit bort några mer entusias-

tiska mottagare av nya bibelöversättningen. Till dem hör Åke Bonnier, biskop emeritus, tillika ordförande i Bibelsällskapet. Han säger att denna översättning ”är mer grundspråksnära och håller sig närmre texten som den är formulerad för 2 000 år sedan (TV4:s webbnyheter 24/9). Och vidare anser han att

grekiskan är mer öppen för tolkningar vilket gör att söner inte längre enbart översätts som söner, utan barn och döttrar också.
– Det är inget vi gör för att det helt plötsligt är 2020-talet, utan för att den grekiska grund-

texten både ser kvinnligt och manligt.

Mindre negativa tongångar från kyrkligt än profant håll, alltså. I slutet av texten står: ”Vid ett kyrkomöte i november kommer Svenska kyrkan att besluta om den nya översättningen ska användas i gudstjänsten och i så fall från när”. Folk får väl hålla öronen öppna i julottan, eller när det är vår tids nya skaror  ”halvljumma” brukar inta kyrkorummet. ”Halvljummen” var min fars beskrivning av ”halvreligiösa” eller något liknande. Han (född 1912) hade väl hört det ibland under livets gång och anammat uttrycket.

Frågan är om han hade en aning om dess brutala ursprung. För vid sökandet efter ”halvljum-

men” stöter man på hänvisningar till Uppenbarelseboken 3:15–16. Bibleinfo skriver om dessa verser: ”Gud tycker inte om obeslutsamhet, särskilt när det gäller andliga ting”. Så här bannar Herren en av sina församlingar:

Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antin-

gen kall eller varm! Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.

Ord och inga visor, och inte lika poetiskt språk som i Höga Visan, får man väl säga.

Mer om en gammal bok vars betydelse inte ska underskattas!

Inte jättekyrklig eller -religiös måste man ändå få tänka, tycka och känna ett och annat inför den nya bibelöversättning som ärkebiskopen ”avtäckte” på Bokmässan. Använder citattecken för en sån ”händelse”, i egenskap av vanlig människa kan man tycka att det låter sisdär.

Men visst, sån är världen vorden, lite modernt halvsvulstig! Från olika håll kommer diverse åsikter om den nya översättningen: att den ligger för nära den förra i tid, att den är så bra samt att den är så dålig. Man är ingen expert på området, men det är lätt att falla för Björn Wimans (kulturchef, DN) allmänfolkliga (tror jag) uppfattning.

Ska nu slött citera ett par av de nämnda olika hållen. Björn Wiman skriver (DN, 24/9) att bibelns språk inte är ”en angelägenhet bara för teologer eller Svenska kyrkan, utan en del av den svenska kulturen”. Där håller jag med. Bl a ondgör han sig över att ”Herrens bön”, eller ”Fader vår” nu skiftat gestalt: från originalet där den börjar ”Fader vår, som är i himmelen” till översättningen 1981 med inledningen ”Vår fader, du som är i himlen”. Här behålls dock rytmen, anser han, och jämför med nya: ”Vår Far i himlen!” Men lägger till att den åsikten är

en detalj, en skönhetsfläck i en på många sätt lödig översättning, som på andra ställen återupprättar en del av den karga skönhet som den uttalade vurmen för vardagssvenskan tvättade bort i översättningen från 1981.

B W efterlyser författare som hade kunnat ge slutresultatet ett stilistiskt bättre språk, och tror att ”den ordagranna troheten till grekiskan varit viktigare än en god och stilsäker svenska”, samt kallar texten ”kantig och oskön” på vissa ställen.

I en s k understreckare (SvD 25/9), beskriver Dick Harrison fermt Gustav Vasas bibel från 1500-talet: att bl a språkdräkten i den fick ”ofantligt inflytande ”på svensk bildning, svenskt tungomål och svensk kultur i allmänhet”. Och att det är ”påfallande lätt att än i dag läsa den och tillgodogöra sig inne­hållet”.

PS Amenvatusan! Nu har ett par rader om de mer entusiastiska mottagarna av översättningen fallit bort. Dem ska jag söka i Words "versionshistorik" och återkomma. Sånt här får inte ske...

Här samsas lite spretande tankar kring bibeln och Strindberg

Det är aldrig fel att sopa rent utanför egen dörr, och här kommer lite av sådan städning: med 

en blandning av skuld, skam och vidlyftiga ursäkter är det bäst att än en gång come clean och lägga korten på bordet: stup i kvarten faller även jag (min Brutus) och brister ut i engelska fraser just like that.

Ändå tänker jag en smula klandra dem som inte borde göra så, i radion, och i egenskap av bibelöversättare. Ett program handlade om den nya översättningen (redan, efter den senaste, Bibel 2000). Jag lyssnade uppmärksamt, men ryckte förstås till när en av dem som arbetat med bibeln sa: ”På nåt sätt är bibelöversättning alltid ett work in progress”.

Ytterligare en berättade att en översättning alltid är en tolkning och att översättningarna skiljer sig åt. Jo, det kan man förstå, men personen la sen till om hur det var att få delta i arbetet: ”Översättare som jag är kan jag inte hitta nåt bättre uttryck än once-in-a-lifetime-upplevelse”.

Jag menar inte att låta näbbig, men som icke-översättare går det att tänka sig uttrycket ”en en-gång-i-livet-upplevelse”. Eller varför inte titeln på en Zarah-Leander- hitlåt: ”Det sker blott en gång”. Och så blir det åter uppenbart hur asgammal man är: ett sånt språk! Blott!? Även om samtalet i övrigt var någorlunda intressant kan det inte annat än komma för en hur mycket av allt som har bara ett fåtal decennier på nacken måste slitas upp, för nu finns nya tolkningar!

Kära hjärtanes! vill man nästan utbrista. Samt göra nåt man aldrig trott: citera Strindbergs ord om tidens gång. Hans dikt Esplanadsystemet inleds med unga, glada rivningsarbetare som river ner de gamla kåkarna. Här är slutraderna:

                             

"Min" översättning från 1917 duger ännu

En gammal man går där förbi
Och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
När bland ruinerna han kliver.

–Vad skall ni bygga här min vän?
Skall här bli nya Villastaden?
– Här skall ej byggas upp igen;
Här röjes blott för Esplanaden!

–Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? – Det är förskräckligt!
–Här rivs för att få luft och ljus;
Är kanske inte det tillräckligt?

Går man ändå in i "skönhetsvärlden" hoppar man högt av skräck

Vore dumt att påstå att ens forskning är särskilt framstående, men det gör inget. Man inte är knuten till något allvarligare forskningsinstitut än ens eget. Likafullt kan det dra ut en i mänskliga tassemarker. Trots försök kommer jag inte loss från de två senaste inläggens ”skönhetskommentarer”, men betänk: bloggens främsta anledning är språkfördärvet.

Bäst att först göra avbön om det som komma skall, i det här j-a landet kan man inte ostraffat sitta och ha (egentligen rätt vanliga) åsikter. Försiktigheten gäller t ex ett program där vissa inslag går ut på att stajla, som det heter, människor som kan se ut som en själv. Att folk som jobbar med smink och hår har sin egen terminologi är inte konstigt, men citat från detta program och andra ”skönhetsställen” har inte för avsikt att klanka ner på just dessa individer. Den större upprördheten i Sbråkbloggen gäller dem som har språket som arbetsredskap inom medier, myndigheter och läroanstalter.

Här ett par citat, tips, från frisörer/hårstylister: ”Jag vill gå varmare här”. Och: ”Gå au naturel* och framhäv det varma och guldiga i håret!”. Problemet är det lilla verbet ”gå”, bra mycket mera använt i engelskan. Vänder man sig till Cambridge Dictionary (grammatik) förklaras detta ”go” så här: ”We use go + an adjective (complement) to describe changes to the state of things”. Alltså, engelskan använder ”go” plus ett adjektiv för att beskriva förändringar i sakers tillstånd (ingen vidare översättning kanske, men sann).

Sen ett exempel: ”Don’t let the coffee go cold”. På svenska: låt inte kaffet kallna (bli kallt). Från annat ställe: ”go bald, go yellow, go red” – bli skallig, bli gul (gulna), bli röd (rodna). Det här liknar (min käpphäst!) ”när det kommer till” som nu blivit gängse i svenskan och som gör att när det gäller, handlar om, rör m fl begrepp dör. Det är ett stort ingrepp som experter nonchar (nonchalerar).

Rolig och/eller hemsk var makeupkommentaren ”jag ville få hennes ögon att poppa”. Och jag, en enkel 76-åring som vet att verbet ”pop” bl a betyder ”hoppa”, tänkte att nu går de väl väl långt, de här sminkartisterna! Slår man svenska ”få ögonen att poppa” beskriver sminkösen AI det så här: ”Du får ögonen att poppa genom att använda kontrastfärger som matchar din specifika ögonfärg och ljusa upp ögats inre vrå”. Vi människor skulle säga ”framträda” för ”poppa” i detta fall.

Men man kan gå (se vad jag skämtar) ännu räddare: På den gigantiska webbplatsen Reddit, skriver en person: ”Första gången mitt öga poppade ut var för 8 månader sen när jag försökte få mina ögon att se stora ut genom att lyfta mina ögonlock…/”


* Intressant blandning av översatt engelska samt franskt uttryck. Uppmaningen är ”var naturlig”, alltså: ”behåll din naturliga hårfärg”

Pajasbyxor stora som hus, hur hamnar de i en blogg om språk?

Kalasbyxor i går, clownbyxor i dag. Så kan modet ut. Men full koll, som det heter, har man inte. Krialäsaren och dito lyssnaren (har hittat på orden, slå inte upp dem), d v s jag, har dock missat något viktigt. De enormt vida byxor som sista tiden flaxat förbi i verkligheten och medierna (programledares klädsel), kallas pajazzobyxor. Har jag varit övertygad om.

Av alla språkgalningar har just jag läst fel, de går under namnet palazzobyxor. Misstaget får placeras i det folketymologiska rummet, där man säger jämmeriad (för jeremiad), hjortronsalt (hjorthornssalt), vinbärssnäcka (vinbergssnäcka). Ordet pajazzo är svårt att hitta, men SAOB har med det, då försvenskat till pajasso.

Från operan Pajazzo 1892 (Wikipedia)

Ursprunget kommer från en ”groteskt kostymerad komisk figur i den italienska folkkomedien” (SAOB) och denna pajas har en mängd stavningar under olika tider samt i olika språk. ”Pajazzo” är även namnet på en opera (1892) av Ruggiero Leoncavallo.

Den nya palazzobyxan, då? Den som är så vid och lång att folk snubblar på den och slår sig? Jo, ordet ”palazzo” är italienska för stort hus, palats, så enkelt var det. Under årens lopp när unga släktingar och vänner tittat på bilder av oss äldre som unga har de skrattat ihjäl sig åt våra töntiga kläder. Jag säger bara det. Samt att de många kvinnor i olika åldrar som gick runt i tajta tajts nu har palazzobyxor.

Det får räcka med mode och kläder på ett tag. Smink är för allvarligt att tänka på, när barn ner i åttaårsåldern utför ”hudrutiner” för att ”ta hand om sin hud”. Och deras mammor är behjälpliga med hudkrämer och smink (har jag sett och hört).

Ingen tillväxt utan kommers: släng dina för långa/för korta brallor!

Det var väl ingen som trodde på det som förutskickades igår: att bloggen skulle handla om mode, smink och kläder. Men si, det var fel, för de är också intressen, på samma sätt som språkjoxet. Alla dessa ämnen har nämligen stora likheter: Beständighet är inte deras främsta egenskap! De förändras med samma snabbhet numera, p g a alla-vet-varför.

Vad som däremot inte ändras är undertecknads förvåning över massornas lydnad. Ingen klarar sig undan helt, men här kommer ett par exempel ur en förhållandevis lång levnad. Med vidhängande omväxlande klädproblem: de påhängda plagg som dikterades nånstans ifrån.

Många barn (särskilt flickor) på 50- och 60-talen hade kalasbyxor. Det var inte mycket av kalas över dem, de var främst värmande, tjocka strumpbyxor som bars under långbyxor och kjolar. Unga flickor och kvinnor drömde mardrömmar om att gå ut i enbart kalasbyxor: att ha glömt långbyxorna eller kjolen över dem. Men sen länge går kvinnor i alla åldrar i såna brallor utan att drömma mardrömmar (såvitt man vet) om klädseln. Och de nya "kalasbyxorna" är betydligt mer åtsmitande än de äldre barnvarianterna.

De ”utställda” (utsvängda, säger man visst nu) långbyxorna var en stor modesak för unga på 60- och 70-talen. De var det enda raka (!) att ha, tyckte jag, som (det har bara hänt den gången) hade en genomtänkt teori om att de var den optimala och snyggaste klädseln: nertill bildade de en bred bas för kroppen och skapade tillsammans med axlarnas bredd en harmonisk balans (släng dig i väggen varenda åldrig designgubbe, här finns det tankar, förstår du!).

I flera år stretade jag emot, sen tog de raka byxbenen över världen. Överväldigad av detta modeövergrepp har jag låtit bli att senare falla för ¾-byxor (capri- eller piratbyxor). Detsamma gäller "långbyxor" som flaxar en decimeter ovanför foten: Vill inga andra längder ha än de långa. Dock inte så ininorden långa och vida att man snubblar på dem. Mer mode imorgon.

Jämfört med engelska "intelligence" är vår enkla "intelligens" intet

Nutidsspråkets analfabet (jag) skriver som bekant ner ord och meningar – excerpter – som är mig svårbegripliga. Wikipedia beskriver excerpter mycket kortfattat som ”kortare utdrag /ur skrift/”. Jag lärde mig ordet för länge sen under studietiden och då i ett sammanhang som hade med ordboksarbete att göra. Som en artikel (SvD, dec -23) om Cecilia Bergman som arbetar på SAOB:s ordboksredaktion. Hon säger:

Vårt arkiv omfattar drygt åtta miljoner handskrivna citatlappar (excerpter) samlade i små papplådor (kapslar) och utgör grunden för ordboksartiklarna.

Åtta miljoner är svårt att slå, men mina är ändå rätt många, nerskrivna på kuvert, reklamblad, kvitton och diverse andra papperslappar. De ligger utströdda här och var, så det vore inte dumt med en redaktion som sammanställer dem. Tyvärr är bloggen en enpersonsredaktion.

På ett reklamblad från en känd livsmedelskedja står nerklottrat ”men han har mest intel”. Inget om varifrån eller varför. Eller, jo, det är antecknat för att jag undrat vad i helskotta ”intel” är. Fantasi har man stor nog för att gissa, men glosan känner jag icke.

De två yngre ordböckerna, SAOL och SO, svarar: ”Inga träffar på intel. Menade du inte, intet eller incel?” Nej, det gör jag inte, det skulle inte stämma bra med meningen: ”han har mest intel”. På en babbelsajt hittar jag dock en person som i forumet ställer frågan: ”Någon som har intel på vad som händer på…”

Den enda som kan svara visar sig vara AI, som beskriver betydelsen så här: ”Information, underrättelser eller hemliga uppgifter”. Var beredd på ”intel”, har det inte redan dykt upp överallt så gör det det snart! Förkortning av engelska ”intelligence”, som har fler innebörder än den enkla intelligens svenskan har. Eller vad vet jag i dessa dar att svenskan har? Vet jag nånting? Förhoppningsvis fick den person som undrade om nån hade ”intel på vad som händer” ett svar. Själv har jag lite intel om vad som händer på bloggen i morgon: det blir mode, smink och kläder.

En ros, en häst och en tomte är överenskomna, men resten då?

I min närmsta krets finns de som fattar väldigt mycket av grammatik, i svenskans och i andra språks. Inte för att jag hör till dem, men vill påstå att en känsla av ”vad det heter” är ganska stor. I alla fall ungefär-ish (som nån sa på allvar häromdan), vilket torde betyda ”cirka-cirka” eller liksom-liksom”. 

Fotbollsspelare utklädd som eller till tomte? Bild Wikipedia

Men det är svårt att pressa dessa grammatik-

kunniga med återkommande frågor om besynnerligheter så jag fristajlar. Som i senaste problemet. Inga detaljer är för små för mig, men få är intresserade. En reporter berättade om en amerikansk fotbollsspelare som spelat amerikansk fotboll (notera gärna min kunskap i fotboll!).

Det är nästan allt jag minns från inslaget, förutom att reportern sa att killen ifråga ”ser ut som jultomten” (civilt) och ”brukar klä ut sig som jultomten”. Ligger nån slags diagnos bakom? Hos mig, alltså, för hjärnan bråkar och undrar vad ”brukar klä ut sig som jultomten” betyder?

Har det något att göra med att jag hör till ”större-än-mig”-förespråkarna? Vissa i omgivningen brukar hötta med fingret och säga ”det heter större än jag”. Sen exemplifierar de med nåt konstigt: att det är en förkortning av ”större än jag är” (vilket man aldrig hört eller sett skrivet i sin dag): man kan inte säga ”större än mig är”, flinar de menande. Kanske, tänker jag, påverkad av dessa höttande, heter det egentligen ”han brukar klä ut sig som jultomten brukar göra”.

Ändå vill jag nog svära på att det heter ”klä ut sig till jultomten”. Men vad är ett ”som”? Vad är ett ”till”? Är det inte skit samma? Tänk på vad Shakespeare skriver: ”det, som ros vi kalla, med annat namn dock lika ljuvligt doftar". Jovars, det skulle lika gärna heta häst (förekommer ofta i dessa sammanhang!) som ros. Så här skriver Språktidningen (2016):

Varför heter det häst på svenska? Varför inte gris eller flaska? Det finns inget naturligt samband mellan språkljuden vi åstadkommer och ordens betydelse. Saker heter som de gör bara för att vi någon gång har kommit överens om det.

Vi har kommit överens om vad saker heter. Men då betyder ju även ”som” och ”till” något – även om deras betydelse också bestäms av grammatiska positioner. Rosen och hästen heter samma såväl som subjekt eller objekt. Men ”som” och ”till” används även de efter överens-

kommelser. Som i likhet med mycket halkar runt i en snabbare takt än ”språkförändringar”

bör. Vi borde rimligen vara överens även om grammatiken. För förståelsens skull.

Att två ord så små kan irritera så: "röda linjer" och "röda flaggor"

Den röda färgen har inte bara ett signalvärde utan attans många. SR, P4 Malmöhus, sände 2016 ett program om färgen. I notisen om programmet står:

Varför rullar vi ut röda mattan och var kommer Falu rödfärg ifrån? Ofta förknippas den röda färgen med starka känslor, kraft och energi och i vår kultur symboliserar rött både kärlek och synd. Det är fotbollsklubbens Arsenals färg, men också Liverpools. Den är socialismen och kommunismens färg, men också de amerikanska republikanernas.

Den röda flaggorna kan även varna. Visserligen minns man dem inte från barn- och ungdom, i alla fall inte annat än, eventuellt, som konkreta stopp- och varningstecken. Under senare decennier har en hel röda-flaggor-kontingent flutit in i svenskan. För egen del stod jag ut med dem rätt långt, men nu känns de väl ofta använda på psykologiska områden. Tänk alla röda flaggor som sätts upp i dejting- och relationssammanhang! Problemet är inte själva bilden, en röd flagga, det är mängden som får en att storkna.

Kärleksforskaren (!) och språkvetaren vid Umeå universitet, Per Boström, har forskat på ”hur vi pratar om kärlek i dag” (DN 5 februari i år) och han säger:

Ser man på språk och kognition som sammanflätade så förstår man att sättet vi pratar på påverkar hur vi tänker, och pratar vi återkommande om icks eller röda flaggor så kommer vi att börja uppmärksamma dem oftare.

Bäst att genast sluta prata om dem, m a o. Men samma mängdanstormning gäller även de röda linjerna. Kan inte föreställa mig att någon missat dem på senaste tiden. Men särskilt nya är de inte. I januari 2022 skrev Utrikespolitiska institutet så här:

I utrikespolitiken talar man återkommande om röda linjer. De kan utgöras av en geografisk gränsdragning eller av en plats, av handlingar eller av ord. I alla fall är det linjer som inte ska korsas om man inte vill provocera sin motståndare.

Wikipedia har en äldre variant: ”Den tunna röda linjen är en term för en utspridd militär enhet som håller fast mark mot ett anfall”. Kan det vara så enkelt som att ”röd linje” oftast är en synonym till ”gräns” eller ”stopp” eller andra liknande enkla ord jag inte kommer på? Det är väl gott om röda linjer i ens hjärnkontor också, förstås.