Den björn som nyligen gick hårt åt en bärplockare hittades inte åt!

Ens egna kunskaper är inte alltid lika med de enda, sanna, rätta, eviga, sköna och goda. Många tror det, ibland är det jag själv. Men nu har AI (av alla) visat mig att det ändock händer, hör bara: En notis i tidningen handlade om en bärplockare som attackerats av en björn.

Polisens expert sa att den borde avlivas. Trots medlidande och respekt för den person som råkat illa ut, undrar man varför. Björnar gör väl så här? De har visserligen tagit sig för nära människorna, men det kanske inte är deras "fel". I alla fall berättade experten att eftersöks-

jägarna misslyckats: ”Man bedömde att den här björnen hittar vi inte åt”.

I ett litet hörn långt från norrländska skogar, satte bloggaren igång sitt vanliga eftersök: hitta åt? Modersmålstalande kanske inte reagerar, och absolut inte de som har konstruktionen i sin dialekt. Ett ”annat” åt använde en gammal kompis från Mellansverige som sa att han ”gjorde åt” pengar – när han i själva verket (d v s tycker jag) gjorde av med dem. AI, som jag egentligen tänkte sluta använda, har två saker att säga om hitta-åt-et, dels:

Regionalt bruk: Uttrycket är mycket vanligt i folkmun, inte minst i norra och mellersta delarna av landet, för att betona att man lyckas lokalisera något som är borttappat eller svårt att upptäcka.

Hela min kunskapsbas (två exempel!) visade sig alltså solid: I allet, det med björnen, hade frasen uttalats av en norrlänning, i det andra var sagespersonen, den som gjorde åt pengar, från mellersta Sverige. Och hör förresten på den allvetande AI-ns råd angående det stilmässiga:

Stilnivå: Det fungerar bra i tal och ledig konversation, men bör undvikas i formell text eller myndighetsspråk där enklare verb som "hitta", "hitta (något) åt någon" eller "lokalisera" rekommenderas.

Men varför inte ”hitta åt” när det finns ”göra ngt åt, komma åt, dra åt”? Och så finns ”gå (hårt) åt (ngt)”. Nu blir det dock gå ut (promenix).

PS Vill gärna tillägga följande: bloggen har ofta en lättsam ton, men olyckor är inget att skämta om. Bärplockaren kan dessutom vara en av dem som lockas till Sverige och sen drabbas av orättvisa, för att inte säga fula, villkor 

Förslag till nästa års nyordslista: ytterligare betydelse av ”haspel”

I går komplicerade konspirationsteorier, i dag vanligt lättsamt gnäll: bloggen har något för alla! Måste ändå återknyta till det radioprogram som kommenterade politikers språk och där, enligt min åsikt, även de deltagande stundtals talade på ett obegripligt sätt. Eller obegripligt och obe-

gripligt – vad vet en som mestadels vistats i en värld där krigen inte var så nära, tågen gick i tid och det fanns insekter som skitade ner bilarnas vindrutor.

Man är inte ett med modersmålet längre, märker man dagarna i ända. Nå. En av de här deltagarna sa om en politiker att den hade en särskild usp. Trots att uspen presenterats i Sbråk-

bloggen minns inte dess skribent vad det betydde. Ordet låter ju annars rätt bra: ”Har du lagt uspen på dess plats?” Eller: ”Glöm inte att montera uspen på dassdörren!”

Vi har ju visp och hasp (asp, bisp, rasp, risp m fl) – även om jag sa fel i ett gammalt talesätt till helt nyligen: ”Så kan det gå när inte haspeln är på”. Sa jag. Som i barn- och ungdomen trakte-

rade såväl dasshaspar som haspelspön. Sån koppling i huvudet är känd som folketymologi:

man tar nåt som låter som nåt man kan. Wikipedia skriver att haspeln är:

en maskin eller maskindel för upplindning av garn, linor, papper med mera och består vanligen av en vals, som kan fås att rotera kring sin egen axel. Inom textilindustrin har haspel använts som längdmått på garn.

Så tokigt var det inte egentligen. Det blir inte bra när haspeln inte funkar, det vet fiskare. Lika illa när haspen är svår att sätta på – det vet dassbesökare. Det går nog ändå inte att snacka sig ur den här missen. Men uspen då, undrar någon. Jo, det är bara en av de nya, talrika förkort-

ningarna på engelska – som om det inte var nog med hela ord och uttryck från det språket.

Samma Wikipedia som här ovan, förklarar för en svensk fåkunnig att usp betyder ”unik konkurrensfördel eller unik säljfördel” och ”innebär att en vara eller tjänst har en fördel som konkurrenterna saknar”/---/ Den engelska internationella facktermen är unique selling proposition eller point, förkortat till usp.

Vi borde göra som islänningarna och hitta på ett inhemskt ord för denna utrikiska förkortning, men min stukade hjärna kan inte komma på nåt bra. Fast kanske haspel, och med en ny politisk innebörd? Alltså "en vals, som kan fås att rotera kring sin egen axel?"

Läsa detta inlägg kan den göra som fattar. Inget ska korrigeras!

Nu blir det inget mindre (eller större) än vad andra uppfattar som konspirationsteori. Det vill säga: de uppfattar mig som konspirationsteoretiker (mja, teoretiker är att ta i, rättshaverist är en bättre titel), inte tvärtom. (Se vad svårt det blivit att skriva som folk!)

”Tankar komma smygande”, som det står i en hit från förra seklets främre hälft. De handlar om nutidens efterhandskorrigeringar i medierna. Naturligtvis ska felaktigheter rättas till, men börjar man inte undra över sakernas tillstånd när rättelserna är så många?

Eftersom jag ”förföljer” en del felaktigheter händer att jag ser – eller hör – dem ”rättade” i efterhand. Språkliga fel, ibland mycket grova, försvinner/förtigs: det går ju inte att använda rubriken ”rättelse” för allt! Det skulle bli ett omöjligt jobb samt få folk att undra över de många felen. Eventuellt. Inte många undrar över särskilt mycket.

Har inte så mycket med texten att göra egentligen. 
Bild Wikipedia

Dessa tankar dök upp när informanten A påmint om att Rolf Lassgård heter så, och inte Lars Lassgård, som det stod i bloggen den 21 juli. ”Men äsch”, kan läsaren tycka; ”det är väl bara att korrigera det som blivit fel?” Jo, i princip. Men även om denna princip betyder att misstag inte spelar roll – eftersom de blir rättade – kan folk ändå hunnit bilda en uppfattning grundad på felaktigheter. Och kanske aldrig ser rättelserna.

Varför tänker jag då så här? Jo, det sköter korrekturläsaren som bor kvar i en och säger att allt skrivet och sagt ska vara rätt från början. Även om man själv bidrar till den nya floden av ”fake news”, fast med andra grunder för den farhågan än USA:s president.

Korrigering med återverkningar på bloggens förnämliga kvalitet!

Nä nu går skam på torra land: i färd med ett stort projekt som krävt mänga tankar, begår jag våld på själva den ursprungliga idén. Det här är det ingen som bryr sig om mer än jag, men rätt ska vara rätt.

Inläggen från 28 och 30 juli ska skifta plats. Och misstaget gör de kommande inläggen än mer aktuella. Egentligen började det hela med Rolf Lassgård, tro't eller ej. Ålrajt, man  är lite halvdement, men världen är också galen och det är bara att köra vidare.

Hur coolungt kan det bli med det svenska språket på en skala?

Från exempelvis P1-programmet Språket görs många försök att förklara, och försvara, språk-

förändringarna. Som torde ha framgått hör undertecknad till de ovilligare tillskyndarna (d v s bortskyndarna) av såna förändringar. Ett dylikt tilltag retar många, bl a den man ur folkdjupet som hörde av sig till Ring P1 i en sån här diskussion och han sa det som de flesta säger.

Nämligen att ”vi har ju tagit in lånord ända sen medeltiden”. Själv skulle jag vilja påstå att vi gjort det långt innan. Och andra länder med oss. Det är bara en lite hake här: på medeltiden och dessförinnan gick inte språkförändringar på en pisskvart (mina folkliga rötter sticker upp ur underjorden ibland, ursäkta…).

Ett exempel på det fanns i en kortversion av Språket med underrubriken ”Från byråkratsvenska till cringe i riksdagen”. Där presenterades en massa ord som använts nyligen av svenska politi-

ker, bl a ”cringe, blame game, coolt”. Coolt, har väl de flesta av oss svalt numera. Rolig var för-

resten en ungdom som (för några år sen) trodde att kolugnt stavades ”coolungt”.

”Blame game" och "cringe" är inte helt nya heller. Rimmet "blame game" låter förstås fräsigt på engelska, men betyder inget annat än "klandra, skylla på varann/ifrån sig", m fl varianter. På bab.la får en prima översättare ”my final point concerns the blame game” till det eleganta ”min sista punkt gäller skuldfrågan”. Ja, gott folk, snygga översättningar kan vi snart fetglömma!

 ”Cringe” är ett av de ord bloggen vältrat sig i och bråkat om. Ordet kan översättas med ”pin-

samt” i olika ordformer. En av deltagarna i det här programmet om politikerspråket sa att (kan de flesta räkna ut) det är ett försök att verka ungdomlig, men problemet är att ”cringe” redan lär vara ute ur ungdomens språk.

Ja, så där kan man hålla på och kämpa men aldrig komma till dörren (det senaste lilla skoj-

skämtet förstås nog bara av dem över sjuttio, eller nittio, och inte är det så himla kul heller…)

Språket ändras av verkligheten – kanske är det även tvärtom?

I det radioprogram som senaste inlägget handlade om presenterades delar av politikerspråk

irl (”in real life”, i verkliga livet: en förkortning som äldre ännu stoltserar med och som ingen under fyrtio hörs säga längre). Där talade Noshi Dadgostar om regeringen (tror jag det var)

som en ”toxic boyfriend”.

Den ”giftige, förgiftade, pojkvännen” har väl egentligen ingen bra svensk motsvarighet (språk-

ligt, alltså). Inte hos oss som kan använda manipulerande, onda, taskiga, skadliga, elaka, svin-

aktiga, farliga” – det finns nog hundratals passande!

Dock! Det intressanta med programmet var hur deltagarna själva talade. Programledaren var ok, även om hon alltid säger ”pogram”. Det kunde ju kortas ännu mer: ”pogam”. Och så var det en journalist, en språkprofessor. Och Bellman, höll de folkliga rötterna på att tillägga.

Journalisten hör till dem som pratar så fort, så fort att det är nästintill omöjligt för en som lever i ett annat tempo att förstå. Pofesson (hihi) var ok. Men det fanns en del som antagligen var obegripligt för en hel skrälldus mänskor. Ett citat: ”Alla har sina oneliners /…/som de kokat ner”. När några politikers ordval bedömdes som komplicerat talade programdeltagarna själva om ”intimisering” och ”det finns i den nischen” samt ”politiker är med i /---/ andra ”format”. Och som nån sa, ”det finns många format i dagens valrörelse”.

Man bör inte göra sig till vare talesman eller talisman (larvar mig) för ”verklighetens folk” (ett ytterligare politikercitat), men dem jag träffar/umgås med, hör inte alla till vitvinshögern eller rödvinsvänstern. Och där har vi två prima ord som försvunnit i den stora utkletningssmeten. Särskilt som informanten K gått över från enbart rött vin till enbart vitt.

Dags att reclaima ("återupprätta") chiclit och uppgradera genren?

Det är en klen men dock tröst för ett tigerhjärta att det rör sig mer inom populasen beträffande språkets undanglidande (in i de historiska skuggorna!) och att fler röster höjs i medier (på debatt- och insändarplats) samt program som Ring P1.

En av våra populära chiclit-författare sade i något av alla underhållningsprogram, en tävling, att hon var ”ändå mer nervös än honom”. I detta läge är jag totaltolerant mot ”honom”, mina belackare skulle nog påstå att det heter ”än han” (och lägga till det larviga ”är”, alltså ”än han är”, vilket jag aldrig hört nån säga). Värre då med ”ändå”, står det i min regelbok. Det heter ”ännu mer nervös” i just denna formulering. Men man har väl fel, som alltid numera. Chiclit, undrar någon. Jo, så här skrev ”Lotta” i en blogg 2014:

Chick-lit är ett laddat begrepp. Det är skämslitteratur. Fult. Dåligt. Många författare blir förnärmade om man ens antyder att de skriver chick-lit. De säger hellre feelgood eller women’s fiction eller romantisk komedi eller det nu så populära begreppet relationsromaner, allt annat hellre än det fula ordet chick-lit. Själv älskar jag chick-lit som genre och har inga problem med att använda ordet. Men jag inser ju också problemet. Det är en nedlåtande benämning på en omdiskuterad genre. Är det inte dags att reclaima ordet och uppgradera statusen på chick-lit som genre?

Nu, tolv år senare, har chiclit uppgraderat sig självt med hjälp av tillbedjarna och blivit en än mer uppskattad genre. Vad jag personligen anser om saken bör beläggas med tystnad. Däremot vill jag inte klandra varje enskild individ som faller för klägget, det är ju även, exempelvis, pub-

lic service-tv fullt av: våra själslivs skräpmat.

Jag ser det som om en jättelik underhållningssockervadd sänkt sig över Sverige och stora delar av världen. Det är inget att göra något åt och det drabbar en inte direkt. Hela livet har närstå-

ende fallit för den lätta underhållningen medan jag suttit här och tjurat. Och nu kom jag som vanligt från ämnet, ur språkspåret, off track, off topic. (Jag vill skriva så alla förstår....)

Språkets likhet med de mycket dåligt konstruerade kexpaketen

Skit också!

Det började med ett kexpaket. Varför är inget som det ska längre (åldersrelaterad kommentar)? Går det inte att göra kexpaket som inte ”skalar av” en massa fler kex än man vill ha första gången man öppnar det? Omgivningen kallar sånt i-landsproblem – eller västerlandsdito – men det är mycket mer som inte är som det ska.

Innebörden av enkla ord och ett enkelt språk, jag säger bara det. Nu är första exemplet visserligen en språklig stötesten för många, men borde inte vara det för en stor riksblaska, kända tidskrifter, andra tidningar och yrkessajter: ”– AI är inte gjort för varken psykoterapi eller för att ge psykologisk väg-

ledning”. Skriver man in den meningen på AI-översikten med en undring om huruvida man kan säga så, svarar översikten:

Ja, det kan man absolut säga. AI saknar äkta empati, mänsklig medvetenhet och förmåga att förstå komplexa känslor på djupet. Därför kan den inte ersätta en riktig psykolog eller erbjuda en säker, fullgod psykoterapi.

God dag yxskaft: Och inte heller är den en hjälp i språkliga frågor – som den ibland låtsas! Men man får utsmarta (mitt svenskgjorda uttryck för outsmart, ”överlista”) den och i stället skriva "inte varken eller" i Googles sökruta. Och se på fan! AI-n tar då hjälp av ett proffs:

Att skriva "inte varken eller" är, enligt Institutet för de inhemska språken, en dubbelnegation och därför grammatiskt felaktigt. Ordet "varken" är i sig själv nekande, och man ska i stället använda "varken – eller" ensamt, eller byta ut det mot "inte vare sig – eller".

Lägg som vanligt märke till att här hänvisas till den finländska språkvården som är det bästa stället att rådfråga i svenska språkfrågor! Nästa grej: En av våra ”informations- och analys-

militärer” i medierna sa om en ukrainsk politiker att han gick under ”smeknamnet Slaktaren”. En nätsökning visar att en massa människor skriver om en person med ”smeknamnet Slaktaren”. Det finns flera illdådare som också går under likartade slags ”smeknamn”. Vet mänskorna icke vad ”smek” betyder? SAOB om just smeknamn:

som används vid kärleksfullt eller. ömt eller sinnligt eller förtroligt tilltal till (eller omtalande av) någon eller något (och som det är angenämt eller behagligt eller ljuvt för vederbörande att höra eller se skrivet.

Språket liknar nu ett antal kex som ligger och balanserar i en hög utan det minsta stöd. 

(Där fick jag allt till det!)

Stiliseringar – ett begrepp som inte låter sig fångas i första taget

En ekoxe på gatan. Eller två

I förrgår avslutades inlägget med Wikipedias ord om ett P1-program: ”Godmorgon världen (tidigare stiliserat som Godmorgon, världen!)”. Har jag fattat ”stilisera” fel? Tvärtom känns komma- resp utropstecknet mera sirligt, om läsaren förstår? De två svenska ”modernare” ordböckerna ger beskriv-

ningen: ”(vanligen perfekt particip) förenkla och framhäva det typiska vid avbildning av något”. (SO)

Kanske moderna människan (man själv, haha) enbart tänker på stiliserade bilder, ornament, tecken o s v. SAOB uppehåller sig inledningsvis mest vid ”stilisering” när det gäller ord, språk. Här talas om ”språklig stilprägel”, hur ordalydelser ska avfattas på ”lämpligt, passande eller korrekt sätt”. Från 1897 citeras:

Man bör ej förundra sig öfver, att landskapslagarna förete en så enkel, talspråket närstående form, och att den skriftlärde så sällan stiliserat dem efter sina latinska böcker.

Riktig ekoxe. Bild: Didier Descouvens

Därefter kommenterar ordboken förstås den stilisering som

all slags konst ibland utsätts för som ett stil(!)grepp. Här är innebörden densamma som i SAOL och SO, att bild- och teaterkonst samt musik ”betonar eller framhäver eller ren-

odlar det ideala eller allmängiltiga eller enkla och rätliniga”. 

Vid åsynen att det dubbla åkdonet tänkte jag: stiliserad ekoxe! Vid en blick på Wikipedias ekoxe såg den ut som ett stiliserat åkdon (eller två), så korrekt är nog bara att de "liknar" varann.

Hur som helst, ”stilisera” används i SAOB i många exempel på så vis att man tänker på ett annat ord som skulle passa i dag (för somliga): det svenska (ironiii) ordet ”stjala (styla)".

Ett försök att ge kvinnor lyft av ett annat slag än dagens gängse

Tillbaka till kärringarna och fruntimren. Det senare har nog många kläm på (”ha kläm på” är säkert ett gammalt uttryck, och betyder ”känna till”): att dess ursprungliga betydelse inte är mycket att bli arg på för fruntimren. För nästan exakt åtta år sen, mitt i fruntimmersveckan, alltså, skrev SVT Nyheter så här i texten om ett program:

Ordet fruntimmer betyder kort och gott kvinna och härstammar från tyskans Frauenzimmer, som enkelt översatt betyder kvinnorum. Nuförtiden används det inte lika flitigt som förr, främst för att ordet numera laddats med en nedsättande innebörd.

Ja, så går det med mycket, en vacker dag är ett neutralt ord fult. Tvärtom är kanske inte lika vanligt. Antagligen har jag känt till det där om fruntimmer i många år, ordet retar mig inte alls. Värre då att  fruntimren själva spökar ut sig å det grövsta. Av kommersiellt tvång. 

Ej heller ”kärring” plågar mig, även om det tycks ha varit mer, som det står i texten ovan, ”laddat med en nedsättande innebörd”. I SAOB handlar en lång artikel från 1939 om dessa människor, bl a ges uttrycket ”käringar av båda könen” (som bloggen bara flinade åt i går). Ordboken citerade även från 1905 en författare, som i samma anda skrivit ”har du sett den där fjantiga fredsadressen, som en hel hop käringar af båda könen petat ihop”.

Antagligen blev man (jag) påverkad av ordets vackra början ”kär”, men den tycks inte höra till saken alls. Ursprunget lär i stället ha varit en diminutiv för ordet ”karl”, och betytt en ”liten karl” – ”kärl-ing”. I SvD 2015 skriver historieprofessorn Dick (!) Harrison:

Under det senaste seklet har vi med en kärring huvudsakligen åsyftat en ålderstigen kvinna och använt det i nedsättande bemärkelse, gärna med pejorativa tillägg (”gammal kärring”, ”kärringjävel”, osv.). Förr var termen mindre negativ laddad, men även då syftade den framför allt på gummor

Jag använder ordet om mig själv och andra kärringar (av alla åldrar, dock enbart kvinnor), men på så vis – med viss betoning och minspel – att alla borde förstå att avsikten är att reclaima det. I det här landet kan vi även säga ”återta”.

Detta är en trailer som bl a handlar om Sbråks innehåll i morgon

Ibland får en fråga man har inget svar. Men ”ibland måste man acceptera att man inte får veta sanningen”, som Lars* Lassgårds rollgestalt i en ny tv-serie säger (i sin förhandsreklam – sådan som tar upp låååång programtid numera).

Sen internetet kom har några av mina frågor konstigt nog inte kunnat besvaras, trots att ”allt finns på nätet”. Det gäller bl a en gammal födelsedagssång som fanns i släkten när jag var liten. Så långt har det gått med den allvetande tekniken att man blir glad över de få gånger man (och den) kammar noll – det ger en känsla av exklusivitet, skulle en reklambyrå kunna säga.

Inget svar blev det heller häromdagen på en sökning som gällde ett politikercitat. Informanten A drog sig till minnes en person (eventuellt folkpartist) som yttrat en mening som väckt mun-

terhet. Eftersom jag inte hittar den, tros sökande med ljus och lykta på nätet, kan historien i värsta fall vara lite lagom osann.

Men jag fortsätter, oförväget. Enligt A sa politikern ungefär så här (och observera: siffrorna är tagna ur luften, men idén bör gå fram): ”Det här partiet består av trettio kärringar varav hälften är kvinnor”. Och om den nu är fabricerad så är den ändå rolig, även för riktiga kärringar som känner sig icke-träffade.

Nu skulle dagens inlägg ha fortsatt med ytterligare, som det heter, nedsättande ord om kvinnor. För det skulle jag ha tagit hjälp av statsvetaren Katarina Barrling i senaste God morgon världen (P1). Hennes krönika handlade om ”fruntimmer”, som efter att tillvaron knaprat på ordet under ett antal år, uppfattas ha ett annat innehåll (content, ni vet) än det ursprungliga. Mer om kär-

ringar och fruntimmer i morgon, 22 juli, när Magdalena har namnsdag.

 

PS F ö presenterar Wikipedia det nämnda radioprogrammet så här: "Godmorgon världen (tidigare stiliserat som Godmorgon, världen!)". Vilket fick mig att slå upp ”stilisera”…

*Detta är ett tillägg en dryg vecka senare. Informanten A tvingade mig till en tidsresa genom att läsa det här avsnittet i framtiden, den 30 juli. A skrev: "Heter inte Lassgård Rolf i förnamn?" Jo, det gör han ju, om sanningen ska fram. Det här ska även diskuteras i framtiden, låt oss säga den 31 juli. Eller den förste augusti.

Man sitter och tänker att det är förfärligt med synonymförlusterna

”Vad tänker du om det?” Så lyder en mycket vanlig fråga. Ett lika vanligt svar är: ”Jag tänker att…” Eller så börjar man en mening med ”jag tänker att…” Men oftast tänker man inte något, utan "tror". Eller "tycker". Med det obestämda pronomenet ”man”, menas, som ofta, jag själv.

Det är det värsta med den språkliga kråksången: att man trots goda avsikter trillar dit stup i kvarten. Jag tänker att jag aldrig ska börja en mening på så vis som nyss skedde. Man "tror" att det inte ska ske, och man "tycker" att man borde veta bättre.

Det här är en av de riktigt stora, för många banala, händelserna i modersmålet. Engelskans ”think” – som betyder tänka, tro, tycka – gör att endast ”tänka” blir det som kommer att bestå (åtminstone till nästa brutala språkförändring), förmodligen för att det är mest likt ”think”.

Allt som tar bort synonymer och varianter i svenskan tycker (!) jag är sorgligt. Engelskspråkiga är inte helt utan andra sätt att uttrycka sig. Om de ”tror” något kan de använda ”believe”, om de ”tycker” något funkar ”I find this appalling”, om det nu är vad de tycker. Slut för nu (också rätt förfärlig import, ”för tillfället” heter det!) i ett väder som påverkar kreti och pleti (värmeslag).

Har tillbringat lite tid i huvudstadens stenöken och tänker samt tror och tycker en hel del kring ”stockholmskans” försvinnande. Det är lite trist att den spanska reven inte längre rev en annan rev. Nu är de inhemska ä-na öppna som a.

Nu säger invånarna ”räv” och ”räka” med liksom tappade hakor och det låter ”rav” och ”raka”. Man kan också tänka på hur trendkänsliga människor (vanligen unga) nu härmar den stockholmska raven och rakan. Av oss äldre finns det en del som tidigt la sig till med de typiska e-na och, till exempel, kunde fråga ”var e han”?

Kungen av underhållning och larven från helvetet: två anomalier

Kung av sand, hette en låt från 1995, och den har nämnts i bloggen tidigare. Vaddå ”kung av sand”, tänkte jag på 90-talet, ”sandkung”, heter det väl om man nu skriver om en sån underlig grej. Det finns mer. ”Bli kungen av underhållning”, är namnet på en rätt så kass reklamkampanj för en "distributör av tv via fiber och parabol" (Wikipedia).

Den är i och för sig inte ensam om att ha en torftig reklamidé. T o m reklamen var bättre förr. Det vill säga: man förstod den. Det är nåt skumt med generationsskiftet. Man hoppas de yngre förstår det nya reklamtilltalet, förutom det nya språket i övrigt. Det enda man kan säga om den nämnde distributören är att inslagen har en intressant syn på vem som kan bli kung av underhållningen, som det heter. Även de gånger kvinnor har ”huvudrollen” i reklamen blir de ”kung”. Könsliberalt eller tvärtom?

Det finns otaliga kungar av allt möjligt, googlevägen finner man "kungen av bär, lättja, vrede, avund, aska" (många av dem är boktitlar). Det finns inget snyggt sätt att säga det här: Jag gillar inte kungen-av-konstruktionerna. Har försökt kolla med grammatikor o dyl för att hitta någon medhållare, eller mothållare, i värsta fall, men det är för svårt för en drottning av lättja att finna något användbart i all internetbråte.

I dagarna har man kunnat se en intressant blandning av svenska respektive engelska konstruk-

tioner som påminner om de ovanstående. Fast nu gäller det inte former med ”av” utan ”från”. De har funnits länge nu, dessa ”kramen, helgen, prästen”, ja, vad som helst, ”från helvetet”.

Svenskan har brukat skapa ett (1) ord av uttrycken: ”helvetesprästen, helveteshelgen” etc. Just nu är det ”larven från helvetet” som ställer till kroppsliga besvär – och språkliga. En del medier (och på dem hejar undertecknad) skriver ”helveteslarven”. Så enkelt, så bra, så modersmåls-

aktigt. Men bevare oss alla för larven, vad man än kallar den.

Mitt i låten från det självspelande pianot dyker ordet upp från förr

Tänk att man kan bli överraskad av sig själv – och det för att man tydligen är både klok och dum i en salig blandning. Vi var några som satt och talade om – ja, hör på detta: – jag minns inte vad! I alla fall säger mig ett par minnesrester att det handlade om växter som finns i både tamt (trädgårdsvariant) och vilt tillstånd.

Då formade jag en mening som ungefär lät så här: ”men i det fria ser de ju ganska annorlunda ut”. Vad detta gällde är ointressant, det häpnadsväckande är hur naturligt orden ”i det fria” kom, liksom ur djupet av ens egen vokabulär som har rätt så många år, decennier, på nacken.

Så pass irriterad och förstörd av senare tiders ”det vilda” som börjat användas i övermått i svenskan, en översättning av engelskans ”the wild”, hade jag glömt självklarheter! Den AI-översikt som väl de flesta svenskar får upp numera när de googlar, säger:

Uttrycket "the wild" översätts vanligtvis till "det vilda" eller "vildmarken" på svenska. Beroende på vad du syftar på finns det några väldigt specifika svenska kopplingar till namnet.

Bild Kevin Saff, Wikipedia

Vi lever i ett självspelande piano: nästan alla ställen (utöver AI-översikten) påstår att begreppet (eller som AI-n skriver: ”namnet”) översätts med ”det vilda” eller ”vildmarken”. Jag har tidigare trott att ”the wild” ska ersättas av ”naturen” i de flesta fall. Det var så att jag, en språklig rättshaverist, tappat bort att det naturligaste är att säga ”det fria”. Men, som sagt, det självspelande pianot kommer att bestämma.

PS Rätt ska vara rätt! Direkt efter detta klagande sätter man på radion och efter en minut talar en reporter om att bada "i det fria". Där fick jag så att jag teg. En liten stund.

Man skulle lika gärna kunna kalla sig limeskal om man tänker efter

Kanske lyssnar man för mycket på gammelmedier. Problemet är att man (jag talar om mig och en hel del generationskamrater) borde lyssna på ännu äldre medier. Men gäller det nyheter är de inte mycket att ha. Fast vete sjutton, förresten, det mesta upprepar sig. Bara med andra, för mig obekanta, ord.

Lägg ”commitment” till den långa listan med nya svenska ord. ”Åtaganden, uppdrag, utförande, engagemang, intagning, förbindelse, åtagande, förpliktelse, utförande, förövande, häktnings-

order, förpliktelse, löfte, häktning, tvångsintagning”. Översättarsajten bab.la tycker att dessa kan användas som synonymer till det ord som upprepades flera gånger i ett program.

Personligen tänker jag på en rolig irländsk film från 1990-talet: ”The Commitments”. Och jag brukar försöka minnas hur det stavas på det språk det kommer från. Som hjälpmedel kan man ha ”Storbritannien”, där vill man likaså gärna trycka till ytterligare ett t. (Vilket många gör.)

 
Nu kommer ett till ord – det hade jag f ö aldrig hört: ”liminal”. Just det programmet handlade om något så trivialt, får man ändå säga, som när män knallar runt med bar överkropp här och där. En intervjuad folklivsforskare talade om hur man bör vara klädd på olika platser.

Det är skillnad på en badstrand och en restaurang, men ofta rör man sig kanske mellan olika "zoner", en strand och ett närliggande kafé. Det kan kännas diffust och ”man är mellan, lite liminal så där”, som forskaren sa. Om ”liminal” har ingen av de tre stora ordböckerna något att berätta. SAOL undrar om jag menar ”limeskal”.

Det braiga amerikanska lexikonet Merriam-Webster vet besked och förklarar enkelt: ”Liminal is a word for the in-between”. Ja, ”liminal” är ett ord för det som är mellan. Förutom att beskriva området mellan olika konkreta platser kan det användas bildligt och t ex avse tillståndet mellan sömn och vakenhet.

Vem är inte "lite laminal så där"? Det kan faktiskt även beskriva någon som befinner sig i området mellan olika språk: ett äldre och ett yngre.

Lite självkritik och så lite kritik av dem som inte kritiserar sig själva

Jodå, det märks hur dagens otydliga språk får konsekvenser för bloggen. Allt blir dimmigt beskrivet och förklarat från den som en gång ansåg sig ha språket i sin hand, i alla fall skapligt. Mängden alternativa sätt att tolka ords innebörd, att uttala dem etc, skapar känslan av att röra sig på ett gungfly.

Nu när den digitala revolutionen sänkt sig ned över oss och förklarat hur allt är, blitt och vatt, har jag då m a o aldrig vetat vad jag läst, skrivit och tänkt? Är den bild man (jag) haft av världen en illusion, en villa? Har det man trott sig förstå aldrig funnits där? Har allt varit fake news? (Hejsan på dejsan, presidenten!)

Det renodlat geriatriska gnället får fortsätta: Informanten M har ett förflutet på en mindre blaska under den tid när blaskor ansågs vara värdefulla för människorna. M har dessutom ett sidognäll vad gäller medierna: "Varför huggs tv- och radioprogram av lite godtyckligt? Innan de är slut? Varför är övergångarna mellan program numera så taffliga? Varför är tekniken så hackig överhuvudtaget?" Tidningarna får sig också några kängor: "Varför är rubriker ofta så dåliga? Varför alla dessa tankstreck som saknar funktion?"

”Måste du gnälla så förbannat?” Heter det vanligen från dem som inte störs av det personen de ställer frågan till irriteras av. Sen klagar de rackarna över vad de själva inte tål. Man borde ha som ambition att låta hela världen beskärma sig över vad som drabbar den. Och ser man till ”den större bilden”, som det heter, översatt från vårt andra modersmål, så är det mesta mänskliga gnället mindre än ett nanoplankton i havet. Kan man f ö säga "ett plankton"?

Varför har äldre generationer så svårt att erkänna att de har fel?

"Visst är det väl bättre att säga näring i stället för nutrition [nutrischon]”? Tänkte jag när en radioröst sa nutrition. Men varför klaga? Omgivningen klagar ju på att man klagar! Och har man nån gång i livet fått för sig att man kunnat saker, vilka som helst, är det dags att revidera.

Och varför skriver jag egentligen revidera? Nu kommer det lite gammaldags hederlig självkritik. Båda orden har funnits länge våra ordböcker, men själv skulle jag inte säga nutrition. Fast tydli-

gen revidera. För att förstå vad jag menar är det bäst att kolla med t ex SO.

Ja, inte är det den betydelse som lyder: ”underkasta ekonomisk revision”. Snarare: ”förändra till ett modernare och effektivare tillstånd efter grundlig genomgång”. I äldre upplagor av SAOL ges följande synonyma begrepp för revidera: ”Bearbeta, överarbeta, ändra”.

Kanske är ”överarbeta” en sann bild av bloggen. För inte bidrar dessa texter till ”ett moder-

nare och effektivare tillstånd efter grundlig genomgång”. Och för den delen betyder det nutri-

tion jag aldrig använder, enligt Socialstyrelsens termbank ”näringsämnen, näringstillförsel eller vetenskapen som studerar dessa”.

Man ska kanske vrida innehållet i bloggen till renodlat geriatriskt gnäll. Efter att ha läst en journalists beskrivning av en våldsdådares misstag (p g a för dåligt tekniskt kunnande i en ny datavärld) boomer-miss, går det inse att man inte bara är kokt och stekt, utan även rökt. I en tråd på diskussionsforumet Reddit skrev en person (för två år sen):

Anledningen till att äldre generationer har svårt att erkänna att de har fel är att visdom brukade vara mer värdefullt. Vi har internet nu och boomers har 0 fördelar jämfört med yngre generationer. Dessutom kan de flesta boomers knappt använda det eller tolka information utan att någon yttre påverkan förvränger deras perspektiv.

VSB

Man måste kunna komma till bukt med sin obstinata frontallob

Gårdagens sista ord handlade om att ”ingen skriver så det går att förstå i dag”. Det är väl ingen överdrift att påstå att det brister rejält i det talade språk som kommer till oss via medier.

Kommer man till Biscayabukten kan man få se denna ö
Bild Andy Roberts, Wikipedia

Kommer, ja. I dag yttrade en nyhetsjour-

nalist det numera accepterade ”komma till bukt med”. Givetvis "förstår man", som språkfolket säger, men det kan i alla fall vara intressant att vara en av dem som vet att uttrycken ”komma till rätta med” och ”få bukt med” har funnits som varianter och nu blivit allenarådande ”komma till bukt med”. Värre var det med den vikarie på P1:s Ekot som fick en åldring att studsa. 

Men först vill jag säga – och fan vet för vilken gång i ordningen – att anmärkningar från undertecknad aldrig är avsedda att riktas mot enskilda personer som får rycka in under sommarmånaderna. Fast, förresten, tiden på året spelar ingen roll: osäkerheten hos dem som ska presentera nyheter, leda program och allt det kan vara, börjar bli markant. Emellanåt kan det vara svårt att förstå vanliga nyheter. Problemet ligger förstås hos arbetsgivarna. 

Tidigare utbildade, skickliga journalister har ersatts av folk som pratar för fort, sluddrigt eller med accenter och dialekter som är verkligt svåra att förstå. Att man (jag) låter som en insändare i Kvällsstunden eller Allers Familj-Journal (kom inte på några bättre) kan inte hjälpas, den händer oss alla i en viss ålder.

Vad sa då Ekot-vikarien? Jo, hen talade om nya rön kring ”frontalobstinens”. I sig är den felläsningen jätterolig, men ställer till problem. Eftersom jag aldrig känner mig helt säker på att jag har rätt om det som låter fel, googlade jag ”frontalabstinens”, det enda att gissa på, men som inte låter klokt. Fast AI har svar på det mesta och säger:

Begreppet frontal abstinens används inte som en vedertagen medicinsk diagnos, men syftar oftast på den psykologiska och neurologiska påverkan som drabbar pannloberna (frontal-

loberna) vid beroende och abstinens.

När jag en timme senare åter lyssnade på just det Ekot-inslaget läste samma person ”frontal-

lobsdemens”, det var alltså korrigerat. Många skiter i såna här historier, men de blir fler och fler. Vad det betyder kan jag tänka mig, men tycks vara ensam om saken. Det handlar säker bara om min egen frontalabstinens. Eller att man är frontalobstinat.

PS Vi var flera som lyssnade, och alla hörde detsamma!  

När man pratar med maskiner kan det lätt uppstå missförstånd

Drog mig till minnes en annan (jämför med gårdagens inlägg) av de första konversationer med maskiner man (jag) hörde talas om. Carl Zetterström (1950–2025, och son till Kar De Mumma) var skribent och allmänt känd som kåsör. I ett av sina jätteroliga kåserier skrev Carl Z (hans signatur, f ö) om en av världens första chatbotar, Eliza kallad.

ELIZA, säger Wikipedia, ”är ett tidigt datorprogram för naturlig språkbehandling som utveck-

lades mellan 1964 och 1967”. Under en period på 80-talet introducerades för allmänheten, enligt W, "det mest kända manuset, DOCTOR”, som "simulerade en psykoterapeut av den rogerianska skolan (där terapeuten ofta reflekterar tillbaka patientens ord till patienten)".

Det är nog rätt många som använt sig av den tekniken i komiskt syfte och producerat sketcher eller likande där en patient säger till terapeuten att den känner sig trött. Terapeuten svarar: "Varför känner du dig trött, tror du?" Och så där håller det på. 

Carl Z hade testat Eliza och beskrev hur datorprogrammet först presenterade sig och sa: "Hej, jag heter Eliza, vad heter du?" Kåsören, ovan som alla var på den tiden att ”tala” med maskiner, svarade artigt: ”Hej, jag heter Carl”. Eliza sa då: "Och vad är ditt problem, Jag heter Carl?”

Nu har tiden gått och människor har vant sig att ”hantera” och acceptera såväl datorprogram som galna presidenter. Inte utan att det verkar väl generöst och anpassligt för människor vars liv till större delen utspelat sig i andra eror. I dag svarade jag på ett fraktbolags fråga om huruvida jag var nöjd med deras insats. Det var det vanliga med att ge stjärnor och berömma dem för att de utfört det de jobbar med. Företaget förklarade "reglerna" för mitt ”svar”:

Genom att skicka in detta omdöme bekräftar du att det är baserat på en äkta upplevelse och att du inte har tagit emot några incitament för att skriva det 

Men ”tagit emot incitament” lät konstigt i mina öron och jag läste upp texten för informanten M, som avfärdade det hela på samma sätt som annat i skrift- (och ofta även tal-)väg: ”Ingen jävel skriver så det går att förstå i dag!”

Det skulle ta en stund för min upplevelse att laddas, sa mobilen

Det kanske verkar som om jag skriver ett blogginlägg, och det är helt korrekt uppfattat. Det kanske också verkar som om jag inte är klok, men det är fel. Tänkte nämligen klaga på hur det gick till när maskiner började tilltala oss. Det första Word-programmet (eller om det var något annat) reagerade när man skrev ”Hej” överst i ett meddelande.

En liten gubbe hoppade upp och sa i en pratbubbla: ”Det verkar som om du skriver ett brev”. Gubben tänkte väl hjälpa till med brevskrivandet men det blev inget av. Vet inte vad det kan vara för nerv en sådan maskinfråga petar på, men än i dag känner jag en närmast stark vrede av dylika ”kommunikationer”.

Och är det inte bjäbbig- och självklarheten i maskinernas påståenden som retar en, så är det språket i sig hos den ickemänskliga pladdraren. Efter en av de miljoner gånger man ombeds starta om telefonen sa häromdan denna i nån del av ”processen”: Din upplevelse laddas. Det kan ta en lite stund.

I någon mening hade den rätt, min upplevelse laddades, men med den nyss nämnda ilskan. Min ”upplevelse laddas”? Det var en mobiltelefon för guds skull. ”Varför bryr du dig om allt sånt här?” frågade en närstående ungdom. Jag svarade att man inte bör vänja sig vid "sånt här" samt tilla att jag vill bli accepterad för vem jag är. Ungdomen korrigerade mig inte och sa att det heter ”accepterad som den jag är”. Denna unga människa är nämligen en av alla dem som talar engelsk översättning och tror att det är svenska. Ingen har hindrat dem, ingen har lärt dem.

Ur min egen fatabur: go bananas, go bonkers och skriva gonzo

Bloggaren går från klarhet till klarhet. Häromdan var det go-to, som i ens barndom kallades ”favorit”. Alltså kan ”mitt go-to-recept” även skrivas ”mitt favoritrecept”. Är ni med? Även om det låter lite knepigt? ”Fomo” är gammalt redan och betyder ”fear of missing out”. På svenska blir det ”rädd att missa” (vanligen nåt roligt som andra gör) och skulle med samma princip som engelskan följer – att förkorta hela fraser och meningar – kallas ”ram”.

Eftersom det visar sig att jag ofta, fast utan känsla av ”fomo”, ligger lite efter i kännedomen om modernt svenskt språk, antar jag att många redan är bekanta (”familjära”, säger de engelsk-

influerade) med begreppet ”gonzo”. Nyligen skrev en etablerad (och jättebra) journalist så här om en Sommarpratare:

Det får mig att undra varför hon i detta fria format – som ett Sommarprat faktiskt är – inte unnar sig lite mer frihet. Ett uns gonzo.

Det är lätt att förstå skribentens stilistiska knep: unnar, uns, gonzo – tre ord som klingar lika och står nära varandra i meningen. Men är "gonzo" alltså så pass vanligt att det inte behöver översättas? En intressant väg har ordet tagit, om nu det jag hittade på sajten ”City Classic News” (2024) är korrekt:

På spanska betyder "ganso" "gås eller dåre". På italienska betyder "gonzo" "dum". "Gonzo" antogs i engelskan för att beskriva den vilda, litterära, stiliserade journalistik som popula-

riserades på 1970-talet, vilken ofta beskrev en del ganska upprörande aktiviteter.

För en vanlig dödlig är det svårt att forska i ordets ursprung, åtminstone rent språkligt. Wiki-

pedia skriver att ”gonzojournalistik”:

är en journalistisk stil som skapades av Hunter S Thompson. Den kännetecknas av en hyper-

subjektiv inställning till objektet. Traditionell objektivitet får träda tillbaka till förmån för reportern och dennes sökande efter sanning.

I samma Wikipediaartikel beskrivs att en reporter på Boston Globe myntat termen om en artikel skriven av nämnde Thompson, och hävdat ”att ordet kom från iriskan i södra Boston för att beskriva den sista stående mannen i en nattlig dryckestävling”.

Den som letar för mycket på nätet och dessutom tror sig finna svar på frågorna ökar sin plåga. (Bibeln, Predikaren 1:18) Vad jag menar är att det blir mer att tolka än man klarar.

Heja Island m fl där språkmänniskor kämpar för sitt modersmål!

Man måste heja på Island. Och på Frankrike samt Katalonien och Baskien. Frankrike har förstås många miljoner invånare som (eventuellt) kan intressera sig för att hitta lämpliga inhemska ord för samtidens engelska svärm av nya termer. För mindre språk är möjligen den ambitionen än mer sporrande. Katalanska är inte jättelitet, 7–10 miljoner talar/behärskar språket, medan den ”omgivande” spanskan är världens näst största språk, enligt Wikipedia. Baskiska är också rätt stort med en miljon användare, omgivet av spansk- och fransktalande.

Isländska är långt från världens minsta språk, men med 350 000 invånare är det viktigt att hålla stånd mot engelskan. Det tycker säkert inte alla, men ändå finns en stark önskan att anstränga sig för att hålla engelskan undan, något en statsideologi kämpat med under 1900-talet. Nu har det blivit svårare, precis som för andra språkområden. Sigrid Melchior skriver om den isländska kampen i DN:

De ord som börjar användas brett i samhället dokumenteras och listas på ungefär samma sätt som svenska Språkrådet gör, som varje år presenterar en nyordslista.Men på Island finns också något som saknas i Sverige och övriga Norden: särskilda språknämnder med experter som har till uppgift att föreslå nya isländska facktermer.
 

Augusta Thorbergsdóttir, redaktör för terminologi och nyord på Árni Magnússon-institutet, säger att isländska ord ofta är konkreta och ”genomskinliga”, vilket ibland är på gott, ibland på ont. Som svensk är det lätt att bli förtjust:

På isländska heter telefon sími. De första mobiltelefonerna fick namnet farsími, där far betyder “ta med”. När de smarta telefonerna var nya hette de smartsími. Och nu, i takt med att de konkurrerat ut de gamla telefonerna, bara sími.

På samma sätt som hos oss (i ett fåtal fall som inte fastnar hos folket, dock) plockas engelska uttryck ”isär och byggs ihop igen. Engelskans artificial intelligence, AI, bestämde de isländska experterna skulle heta gervigreind, av gervi (konstgjord) och greind (intelligens)”.

Man ska tänka sig för innan man använder andra språks favoritord

Nu ska vi dissekera en engelsk mening från modebranschen: oj, vad kul! Den kom från ett klädföretag jag haft något att göra med och som efter vår korta kontakt tror att vi har större affärer ihop, mejlar och har sig. Som de flesta känner till blir de oöversatta engelska uttrycken både fler och längre. Och eftersom man numera är lagd åt dystopiskt tänkande är en av de återkommande frågorna hur länge vi kommer att ha kvar något som liknar modersmål.

Detta lockade klädföretaget med: GO-TO SUMMER LOOKS. Av våra tre stora ordböcker har de nyaste, SAOL och SO, följande beskrivningar av engelska ”look”: utseende; modestil respektive (moderiktig) stil på utseende och klädsel. På engelska betyder ”look” bl a även ”titta”, men det är en annan femma. Engelska ”looks” är plural, och för ”svenska” ordet ”look” ges i SAOL pluralen ”looker”. SO är generösare med både ”looker” och ”lookar”.

”Summer” vet alla (?) betyder ”sommar”, så i ordböckerna finns enbart det svenska (?) ”summer” som betyder: signalapparat med surrande ljud. Sen blir det lite mer kompli-

cerat. ”Go to” betyder väl bara ”gå till”? Eller? Nja, sätter man dit ett bindestreck betyder det ”främsta, bästa eller favorit-nånting”.

Det jag tror mig kunna läsa ut ur engelska och amerikanska ordböcker är att detta go-to är förhållandevis nytt, ca ett par, tre decennier gammalt och som sådant ett modernt inne- eller slangord. På Urban Dictionary är de första beläggen från 2005. Om det säger något vete tusan, det är inte mycket som säger något överhuvudtaget längre.

Grejen är alltså att sätta go-to före allt man gillar eller föredrar: min go-to-släkting, -väska, -kaffesort. Det äldre ”favorit” som ännu används i svenskan, är nog ändå mitt go-to-ord för favoriter av alla slag. 

I dag har vi pizza och godis, i morrn har vi potatismos och korv!

En barnröst ropade i simhallens omklädningsrum: ”Vi får godis när vi haft pizza!” Ett glädjande meddelande utom för en gammal sbråkmakare: haft pizza? I ens värstaste fantasi – som ju rycker närmare verkligheten för var dag – använde barnet samma ”have” som engelskspråkiga, men där vi har ”äta”.   

”Let’s have a cup of tea”, säger britterna, medan vi ”tar” eller ”dricker” en kopp te. Det här kan de flesta svenskar, ”have din-

ner, have a drink” och allt man stoppar

i sig. Vi ”har” (ännu) inte middag eller drinkar, vi ”äter maten” eller ”dricker/tar” drycken. Har man tur kan man också få en drink eller en kopp kaffe.

Som bekant mullrar det i de språkhistoriska djupen – i alla fall i de djup där svenskan bott. Och de flesta andra språk, för all del, ihoppgnuggandet och sönderslitandet pågår för fullt. Hur det kommer att låta får den som lever se (höra, då!).

Att ”have” för mat och dryck kommer att ta sig in den väg som godis- /pizzabarnet (möjligen, troligen) är bevis på, och kan bero på att svenskan har uttrycket ”vad ska vi ha till middag/

lunch etc”. Där sammanfaller ”havandet” med engelska ”what are we having for dinner”?

        

Det är inte lätt att vara barn och ung i en två-,tre-, fler- och halvspråkig värld. Som grädde på moset kommer här något helt annorlunda men som är en knasig språkgrej: Flera gånger har radiopresenta-

törer sagt ”klockan har just slagit tjugo i tolv”. Den klocka som slår tjugo i tolv vill man gärna höra.

Man tycker att man har reda på sig, men omgivningen är tveksam

Häromdagen grubblade jag över uttrycket ”reda i”, men kom visst ingen vart p g a slöhetsanfall. På seriösa sidor hittar man bara ”reda ut” och ”reda upp”. Informanten M säger sig känna av en liten betydelseskillnad: "reda ut" skulle då vara av mer ”teoretisk” karaktär medan "reda upp" sker i hemmets röra, t ex.

Själv är jag inte säker. Men nu gällde det "reda i", och för en gångs skull säger AI något som låter sant och genomtänkt (😊): ”uttrycket att reda i används i det svenska språket, men det är oftast en förkortning av eller en sammanblandning med mer etablerade uttryck”. Dessutom höll AI med informanten M om betydelseskillnaden mellan reda upp och reda ut.

Den sammanblandning av uttryck som nämns av AI är nog mellan dessa två samt ”bringa reda i”, något jag skrev neder häromdagen i denna blogg. I vilken också (och inte särskilt jättelänge sen) fanns funderingar av liknande slag kring ”reda i” saker och ting. Det verkar inte som om man själv har mycket reda på sig, upprepningarna duggar tätt!

Eftersom jag just använde frasen ”ha reda på” kändes det tvunget att rådfråga SAOB om även den kombinationen. Där fanns, svart på vitt, en mängd exempel – belägg – med uttrycket, bl a "han var en tusan att ha reda på sig”. De flesta var hundra år gamla eller mer. Något var bra mycket äldre. Det är sannolikt så att folk inte förstår en med tanke på den åldriga svenska man talar. Men sånt får man vanligen inte reda på (en lite mer känd formulering?).

Könade leksaker: det blir allt mindre lätt att tala och att skriva rätt

Som vanligt visade sig ett ord man reagerar inför som ovanligt plötsligt vara rätt vanligt. Det gäller verbet ”köna” som användes på följande sätt i ett av P1:s Språket (skrev ner meningar och delar därav): Både de könade och neutrala titlarna har använts för att synliggöra kvinnor i språket/ Vi använder inte könade artiklar i svenskan/ Sätta kön på substantiven.

Inte minst i Tyskland sliter man hårt med könande och felkönande, förstår jag. Där har man kvar fler genustrubblande ändelser, t ex Studenten (plural, manliga) och Studentinnen (plural, kvinnliga). Vi har haft de könsskiljande titlarna lärare/lärarinna, författare/författarinna som retat folk i årtionden (eller längre).

Oavsett dessa har det blivit mer komplicerat med fler kön. Med verbet ”köna” har jag problem, som det heter, ett rent estetiskt motstånd. Och jag skulle hellre formulera om det. Men man är förstås hämmad, uppvuxen som man är under omedvetna och ovetande tider (lätt ironi).

Hur diskuterar man detta i andra länder, kan man undra, hur talar man om genus i andra språk? Hur säger man ”köna” där man i högre grad könat sig igenom århundraden? Tänker åter på tyskan som har genus på mer än människor. Det gäller givetvis fler språk.

Vårt ”köna” är antagligen ett översättningslån från engelskan som (vad man kan förstå) använt ”gender” (substantiv: genus, kön) som verb längre. Vi skulle väl egentligen kunna säga ”genusa” likväl som ”köna”? I Cambridge Dictionary finns exempelmeningen Children don't usually gender their toys until they see adults doing it.

En sökning på svenska ”köna” tog mig till Teknologifrämjandet (vars föregångare var TNC) som svarade på en fråga från 2017 (!) om verbet. "Könade leksaker" finns med i svarets inledning samt om att köna en person som betyder:

att man tillskriver personen en viss könsidentitet, oftast i sammanhang där könet är irrelevant. Men man kan också köna saker eller företeelser. Om man säger t.ex. att vissa leksaker är för flickor och vissa är för pojkar har man könat leksakerna.

Hjärnan: Anordning som frikopplar ett hjul från den drivande axeln

Ens hjärna räcker inte till. Och ibland räcker inte ens AI till. En del av en människas (får man säga normala?) känsla för nostalgi, kan ibland låta så här: ”Nej, vet du vad, jag slår upp det i en bok”. Men böckerna är, som Nils Ferlin skriver om visor, ”klena sibyllor”.

Sibylla är, förutom namnet på svenske kungens mor och en korvkiosk som ligger före henne vid en Googlesökning, en vis kvinna som kan se in i framtiden. Böckernas kunskap håller inte för en kort framtid längre, f a inte ordböckernas. Och själv har man ingen framgång via nätet, eftersom allt ändrar gestalt – även de sökvägar man tidigare behärskat skapligt.

Upphävandet av allt sker givetvis i takt med det egna bortblekandet (inte så tragiskt som det låter, det kan också vara en lättnad!). Ack! Allt detta inledande babbel bara för att det var så svårt att reda i begreppet ”reda i”. Därför ska jag bara TRO något. Eller gissa.

Förut sa man ”bringa reda i”. Det verkar ha blivit för jobbigt att frambringa. Liksom "vidta åtgärder, fatta beslut, begå självmord". För de två första kan man använda "åtgärda, besluta". I stället säger man "göra åtgärder" och "ta beslut" (som de flesta i dag). "Självmörda" blir inte bra: bättre att hålla fast vid "begå", och inte ”ta självmord”. Det senare låter som något banalt, ”ta semester, en kopp kaffe”. Detsamma gäller ”ta återfall” när det handlar om missbrukare.

Nu drog irritationen i väg med skribenten som inte hann fram till det som skulle vara dagens tema: det mycket ovana (men i SAOL och SO instoppade) ”köna”. Bloggens ämnen tryter ibland, men emellanåt står de på kö. Fast maskineriet går på frihjul.

Man är primärt och de facto inte ensam som sengångare i 28°C

I en notis kunde man läsa ”Två personer saknades initialt efter en båttur”. De återfanns senare, vilket även stod i notisen, och det var väl därför reportern valt att skriva ”initialt”. Men ändå. Ordet ingår i den nya arsenalen av – vill jag kalla dem – byråkratord. ”Inledningsvis”, skulle passa här. I andra fall ”från början”,

Men det är lögn i fanken, som folk sa i min hemstad, att låta bli initial. Och primär. Och de facto. När man säger eller skriver, exempelvis, ”den primära orsaken”, menar man ”huvud-

orsaken”. Och en mening som ”primärt anser jag”, kan lika gärna formuleras ”i första hand anser jag.”

Söta men slöa. Bild Stefan Laube, Wikipedia

En favorit-knäppis är ”de facto”. Som i en text från TT: "Detta är de facto en nerskärning". Det betyder ”i själva verket”. Ännu mer talspråkligt kan man säga ”faktiskt”. Eller ingenting alls: "Detta är en nerskärning". Visst kan man få för sig att dekorera språket med tvivelaktigt glitter (jag är de facto skyldig till det ibland). Men det där ”skriva så de flesta förstår” är väck med pusta (Som Borta med vinden inte heter på norska, utan Tatt av vinden).

Det är mycket att reda i. Som jag själv aldrig skulle säga eller skriva. Varför? Jo, ta reda på det blir en uppgift för en senare – eller jättetidig – timma, fast den senare 

(alltså jättetidiga) nog inte blir aktuell p g a den egna personligheten. Som inte hoppar upp på morgnarna.

Och tiden på dagen har att göra med den pågående temperatur som får de flesta av oss att bli sengångare.

Läs om det faktabaserade perspektivet på bostadsmarknaden!

Trots viss brist på positiv eller poetisk läggning tänkte jag börja dagens epistel med en strof (av fem) ur dikten/sången ”Uppmuntran”, skriven av Wolf Biermann 1968:

Nej, låt dig ej förbittras

i denna bittra tid,

för grämelsen den bygger

ett galler runt omkring dig,

och makten klarar sig.

Då kör vi. I SAOL finns fyra olika ”positiv”: 1) adjektiv; jakande, bekräftande, gynnsam, värdefull, verklig, påtaglig, större än noll. Därefter kommer 2) substantiv; fotografisk bild där mörka och ljusa partier är som i verkligheten. ”Motsatsen” till ”negativ”. Och så 3) substantiv; mest i äldre tid bärbar mekanisk orgel spelad med vev. Slutligen en grammatisk term 5) grundform i fråga om komparation t.ex. stor [större störst].

Tillbaka till gårdagens hyperintressanta ”positivism”. Frågar man på det ställe man bör avhålla sig från att fråga på (AI), står där lite lättsamt (efter en utläggning om termens egentliga betydelse): ”Observera att ordet i vardagligt tal även kan användas som en synonym för en positiv och optimistisk inställning eller syn på tillvaron”.

Den källa AI (i alla fall, än så länge) redovisar är Synonymer.se. Men ingen av Akademiens ordböcker har med den innebörden. Om man inte avser den vetenskapliga termen bör man använda ”positivitet” som i SAOL beskrivs som: ”egenskapen eller förhållandet att vara positiv”.

Vad gäller de utlovade Facebook-språknördarna måste det första inlägget (skrivet av Mats L)

i diskussionen om ”positivism” citeras i sin helhet:

Ord som används fel är alltid spännande, särskilt i etablerade medier. Har på senare tid märkt att många använder ordet positivism i betydelsen ”att vara positiv”. ”Positivismen är stor på bostadsmarknaden” betyder ju egentligen att: ”ansatsen att använda ett vetenskapligt och faktabaserat perspektiv på bostadsmarknaden är stor.” Kul ju!

Ulrik F kommenterar det med ”snygg spaning” och sen kommer fler röster in. Från början var ambitionen att citera fler inlägg ur detta samtal, men ute- och innetemperatur visar i dag såna siffror att orken tryter.

Är man positivistisk p g a sitt vetenskapliga sinne eller vevandet?

Håller man sig utanför företeelser i den moderna världen bli man utanför (logik). Mina enda meddelandeställen är mejl, sms, Whatsapp och Teams. Inte mycket till sociala medier. Och, som berättats tidigare, inget kommentarsfält i bloggen. Det beror egentligen på att jag inte orkar höra eller läsa meningen ”Språk förändras förstår du. Över tid”.

Jag godkänner inte ”över tid” som är snott från ”over time” som betyder ”med tiden, efterhand” och/eller kanske nåt annat på svenska. Att språk förändras upptäcker jag varje dag, och skrattar inte ihjäl mig åt den hastighet med vilken denna ”förändring” sker. Utan särskild tanke ens från språkvetare, som snarare sätter högsta fart på den gunga språket är. Eller sparkar det i ändan genom att snabbt som attan och utan prut acceptera slang, nyord, lånord och liknande.

Det går att använda dem hur man vill i stt privatsnack, vilket sker i denna blogg. Men ska undvikas av dem som kommunicerar med läsare, lyssnare, tittare – landets befolkning. Nu tycker en och annan att jag saknar positivism. I och för sig helt rätt. Positivism ägnade sig Auguste Comte (1798–1857) åt. Snabbförklaring om riktningen från Wikipedia:

Fransk positivhalare, anno dazumal
Wikipedia

Positivism (franska: positivisme) är inom vetenskapsteori en ståndpunkt som menar att vetenskap ska grunda sig på "fakta", vilket enligt positivismen är kunskap baserad på sinneserfarenhet.

Lite som denna blogg, alltså (var god förstå när denna skribent är ironisk…). Nå, här kommer det inledande problemet åter: håller man sig utanför t ex Facebook, finns det en mängd upplysningar man går miste om. Det kan gälla dem från ens hemstads nostalgigrupp eller dem som gör eget surdegsbröd, virkar antimakasser, eller – främst! – Språknördarnas Högkvarter på Facebook.

Om det felanvända (törs jag säga) "positivism" för "positivitet" har de senare nördarna en tråd som ska citeras imorgon. Det kan även bli något om att ordet ”positiv” har flera, i förstone sett olikartade, innebörder, bland dem: ”mest i äldre tid bärbar mekanisk orgel spelad med vev” (SAOL).

AHA! Provokationer kan göra en förbannad, upprörd och ledsen

Efter gårdagens nästan poetiska utbrott (nej, jag skriver inte för någon skrivbordslåda och har aldrig gjort det!) blir det back to business som vi businessnissar säger. ”Ragebait”! Ytterligare ett ord av alla dem som en ordinär läsare av svenska dagstidningar förväntas känna till. I alla fall finns ingen svensk översättning till uttrycket i artikeln jag läste.

Wikipedia (den engelskspråkiga, som översätts inför ens ögon!) skriver att begreppet kommit ur ”clicbait , en term som använts sedan omkring 1999, vilken omfattar bredare innehåll utformat för att generera klick och inte nödvändigtvis ses negativt”. Nähä. Men det går undan i den digitala världen och W förklarar ”ragebait” så här:

Inom internetslang är rage-baiting (även rage-farming eller rage-seeding ) en manipulativ taktik för att framkalla upprördhet med målet att öka internettrafik, online-engagemang och intäkter, samt attrahera nya prenumeranter, följare eller supportrar.

”Ragebait” kom in, som det heter, på Språkrådets nyordslista 2025. Skummar man den gigantiska informationen kring detta inlånade ord förklarar en psykolog hur ”ilske-betet” fungerar: "Har du sett något på sociala medier som gjort dig irriterad? Kanske har en person uttryckt extrema åsikter eller sagt något som inte stämmer. Det kan vara en medveten strategi för att få dig att reagera".

Psykologen förklarar mer om mänskliga känslor som ”ilska, vrede” – ibland uppkomna ur en provokation. Hen fortsätter, och säger att ”vi människor har ett negativitetsbias i vårt tänkande”. Det betyder att vi dras mer till bilder, berättelser och annat som kan vara otäckt, skrämmande och upprörande.

Att vanliga dagstidningar publicerar den här sortens självklara sanningar som förklaras i långa texter för oss dumskallar (men inte översätter ragebait, t ex) – känns som ett ilskeutlösande bete(ende) i sig.

Att Henry James kan komma och överraska på blanka förmiddan!

Gamla texter kan vara svåra att läsa eller lyssna på – kanske inte så mycket för äldre, inte heller de som haft en ganska skral skolgång. Vi växte upp med ett vackrare språk omkring oss. Det håller jämnåriga till en själv oftast med om, de yngre skrattar lite överlägset som de alltid gjort.

Antagligen har det hållit på så sen tidernas begynnelse. Glömmer inte vad en romersk författare ska ha sagt (och som återgavs i radio, strax efter romartiden…) om ungdomens musik: att ”den skramlar så förfärligt”. Man måste påminna sig den saken, nu när all musik låter så tråkig. Om den ändå skramlade lite, kan man tänka i floden av mesiga melodier med jämntjocka texter om just inget särskilt. Allt låter likadant, som de gamle sa när man själv lyssnade på den fantastiska och nydanande musiken från 1960-talets Storbritannien.

Nu sänder P1 en sommarföljetong, När skruven dras åt, av Henry James. Den skrevs 1898. Jag lyssnar inte på den. Anledningen är dels en medfödd otålighet. Och dels har de senaste tre, fyra decennierna hjälpt till att mosa en del av oss med hjälp av informationserans skyfall.

Men när radion häromdan stod och gick, så där som den märkligt nog klarar av (stå och gå samtidigt själv!), var det några meningar som tog sig igenom köksslammer och den pågående tidens stumma och kompakta intighet. Inte för att jag minns orden eller meningarna, de var bara så vackra.

Bakom dem stod alltså en författare från 1800-talet, och en svensk översättare, Ola Klingberg. Den senare måste ha ett verkligt bra språköra – man hör det av ett par korta meningar som når en när man inte är förberedd på något utsökt.

Biff och potatis får man äta gratis* men beefen borde vara svindyr

”Livet forstås baglæns, men må leves forlæns." Orden är den danske filosofen Søren Kierke-

gaards, ofta citerade. Tacka för det, många borde inse att man ”förstår baklänges, men lever framlänges”. Som språkobserverare bli man egentligen varse detta faktum var dag. Och ändå…

 
Har skrivit tidigare om inlånade ordet ”beef”, men minns inte exakt vad. Nu hittar jag ett exempel på nätet, en ungdom som ”hade en beef” med sin lärare och skrev om saken redan 2009. Det är här Kierkegaard kommer in i bilden: jag håller som bäst på att leva livet fram-

länges, men om jag märkt så himla mycket från baklänges vete tusan.

Så här är det: beefen har varit mig bekant några år, men visar sig ha den funnits i svenskan bra mycket längre. Det här händer hela tiden med nykomlingsorden och är inte enda exemplet på egen långsamhet. Man måste också undra över varför inte denna ändå ganska nya ”beef” (vara osams/ha något otalt med någon) på svenska heter ”biff”.

Om engelska ordet ”beef”, i första hand ”biff, köttbit” heter detsamma – beef – när det betyder gruffa med någon, kan ju lika gärna vår "biff" heta "biff" och, precis som i engelskan, ÄVEN betyda att man är osams med nån?

Men idag blev det värre, i ett radioprogram med en expertgäst diskuterades potatisens historia. Här presenterades bl a två potatiskännare (X och Y) från förr. Reportern ställde frågan till gästen: ”om vi beefar mellan X och Y, vem har störst betydelse”?

Beefar mellan? Jag lyssnade igen, igen och igen. Och även om reportern sa biiifar, alltså med långt i, liknar det inget svenskt ord jag kan. Avsågs ”om vi ställer X och Y mot varandra, vem har störst betydelse”? Eller ”om vi jämför mellan X och Y, vem etc”? Det som är knivigt med att leva framlänges och därmed i nuet – det måste man några sekunder – är att om alla vi individer har olika innebörd för våra ord så blir det knepigt. Mest framåt, men även bakåt.

*Så ungefär började en av barndomens ramsor. Eller var det "kött och potatis"? Vid närmare eftertanke: "sill och potatis får man äta gratis!" Å andra sidan minns inte någon intelligens på nätet heller.

Är det en tillbakakaka, hämnd från Världsalltet eller vanlig karma?

Det spelar ingen jättestor roll, egentligen, men beror på dagsformen, som man säger nu för tiden. Vissa dagar känns det tråkigt att ständigt snubbla på förargliga nya lånord och alla knasförkortningar. Den som främst läste, lyssnade och tittade på gammelmedier hade länge inga problem med såna snubblingar (det var för 15, 20 år sen), men nu har tolkningsföre-

trädarna blivit för många.

Kanske är begreppet tolkningsföreträdare slarvigt använt, men äsch. De som avses är medie-

människor, politiker och ibland vem som helst som är yngre än folk i yngre medelålder. Många är så förtjusta i förbiflyende (jag menar vad jag skriver) jargongsnack att detta förekommer i allt fler sammanhang, men stör dem som vill förstå vad de läser och hör. I språkväg.

”Jag tänker på honom som en tuffing i skinnjacka som gillar untz”, skrev en tidningsreporter. Ordet (?) untz var kursiverat i artikeln, men någon förklaring fanns icke. Kanske är jag numera drabbad av en s k tillbakakaka, som också är ett vanligt ord numera, men aldrig kommit in i mitt ordförråd! Innebörden går dock att lista ut (gäller inte för untz).

Tidningar brydde sig mycket om att läsare skulle förstå vad de skrev (för sådär tjugo år och längre sen) och borde inte använda ”svåra” ord, hette det i redaktionella diskussioner. Undertecknad sågs på den tiden som ”snobb” genom att inte vilja underskatta läsare samt säga ”man får väl slå upp om man inte begriper”. I backspegeln vill jag påstå att det som då kallades ”svåra” ord, överträffas i mängd och knepighet i dag. Som untz.

Eftersom jag undviker AI-svar får Wiktionary förklara att ordet är en ”alternativ form av oontz (elektroniskt trumljud)". Nyligen har jag antecknat "npc" och "spf" som förekommit i vanliga texter och för nån minut sen läste jag om något som ”är fullt av swag”. Man får väl tänka på samma sätt som jag själv föreslog för 20–30 år sen: ”det är bara att slå upp”.

Enhandshanterade kaffekannor har inte alltid varit comme il faut

Det föll sig så att jag köpte en tv-kanneliknande kaffekanna. Hur många kaffekokningsappa-

rater omvärlden än består en med känns en Melittavariant med filter – och kaffet ner i en termos – som det absolut bästa alternativet. Sen ”vinkännarna” blivit lite tystare har som bekant kaffesnobbarna tagit över, och tröttar ut en med alla goda råd. Och beskrivningar av kaffe som bär star prägel av de gamla vin-orden: blommigt, jordigt, bränd smak, inslag av plommon, choklad och vanilj.

Vi rudimentära kaffedrickare som bara vill ha ett starkt kaffe som inte är jolmigt tunt, som inte har en massa fina smaker vi inte förmår uppfatta, vi nöjer oss med termos.

 

Äldre, typiskt tvåhandshanterad kaffekanna

Men nu köpte jag, som sagt, en termos med tycke av tv-kanna: trevligt att se på för dem med nostalgisk blick. Desto roligare att denna nya kanna kallas ”enhandshanterad”. Är inte alla kannor enhandshanterade? tänker man först. 

Men kommer på alla de ärvda kaffekannor som göms i folks skåp och som inte håller kaffet varmt särskilt länge. Och inte är de enhandshanterade.

Däremot är de ofta vackra, medan de funktionella tv-kannemodellerna ser ut att passa i dagens kök som, tror jag, ännu ser ut som obduktionslokaler: stål, stål och stål. 

En snabb bildkoll gav vid handen att möjligen träfinishen (vilka ord man kan!) är på väg tillbaka. Däremot lyser ännu apelsin- och avokadofärgade vitvaror med sin frånvaro. Än.

Sexiga kvinnor, män och andra föremål såsom sportbilar o dyl

Man är en tråkig sate, så är det bara. När betydelser för ord glider iväg lite väl långt från ursprungsinnebörden händer det att man vill ropa: ”Men hallå där!” Det exempel jag tänker på är inte speciellt nytt. Adjektivet ”sexig” har gått en lång väg från utmanande persedlar och sig-kråmande kvinnokroppar. Nu börjar i och för sig även män åla och kråma sig på likartat sätt. Allt i den omfamnande ekonomismens namn och tecken.

”Vi ska prata om nåt som inte är så sexigt”, sa kulturjournalisten. Jag skrev inte ner vad det handlade om, utan noterade bara att det inte alls gällde det man annars föreställde sig. Mig stör denna innebördsförskjutning: nu betyder ordet i senaste ”upplagan” av SAOL, 2026, förutom det vanliga kroppsliga sexeriet, även ”spännande, intressant”. Och SO (likaså från i år) har exempel som ”en sexig sportbil; företaget har försökt göra sin image lite sexigare”.

Belysande nog skriver SO om denna ”andra”, icke-kroppsliga innebörd: ibland äv. allmänt positivt om (andra) föremål. Föremål som föremål, objekt som objekt: kroppar och sportbilar.

Tankar komma smygande när ett mejl, Språkbrevet från SVT, SR och UR, berättar hur VM-sportorter, sommarpratare och andra artister samt diverse blandgrejs uttalas: Özgür Özel, bundibugyo, Vancouver. Men hallå en andra gång: uttal på allt möjligt är ofta lätt framgooglat. Om inte annat så ilar AI till ens tjänst innan man hinner säga morfar Ginko. 

Nu är det förstås otacksamt, men visst vore det kul att höra språkvårdares kommentarer kring de sexigt (menar bara ”spännande”) flytande innebörderna och en massa större händelser i svenska språket som får en att tro att det snart kajkar. Men se på fan! SO förklarar mitt, trodde jag, slang-verb: ⟨vardagligt⟩ förflytta sig på vattnet utan mål.

Gå till botten med kraschen: eller kanske dags för efterstupan?

En felsägning eller inte? I ett samtal med en person ville jag uttrycka något om forna dagars ättestupa. Det grånande minnet kom inte på ordet och jag försökte förklara vad jag var ute efter. Jaha, sa den något yngre människan, du menar efterstupa?

Häpen som attan sa jag: javisstja! Det var nämligen svårt att urskilja om huruvida jag hört rätt eller fel. Kanske sa hon ”ättestupa”, kanske ”efterstupa”, som jag tyckte mig höra. Inte bara minnet glider in i skuggorna, det gäller även hörseln. Men lite roligt var det ändå: Efterstupa, det låter som en trolig synonym om inte annat.

Till dagens ämne: ”Krasch”. Nu har ordet förekommit på många ställen i så (för mig) ovanliga sammanhang att det är nödvändigt att gå till botten med kraschen. Rubrik i en blaska: ”Macron undvek en krasch – med en fest på slottet”.

I exempelmeningen är tankstrecket använt på det vanliga, nutida, feliga sättet, men nu skulle det handla om ”krasch”. Av våra stora ordböcker säger SAOL: 1) kraschande ljud, brak, skräll 2) våldsam sammanstötning 3) sammanbrott. SO hade endast med ljudhärmande ”krasch” samt sammanstötning mellan fordon.

I ”historiska” SAOB, gavs ordet innebörden ”skräll, sammanbrott”. Intressant eftersom artikeln om "krasch" skrevs 1937. Som ursprung gavs tyska och engelska motsvarigheter, och beläggen kom från mellan 1849 och 1932. Exempel var börs-, bank och byggnadskrasch.

Bara att konstatera: en hel del ord med engelskt ursprung har existerat i svenskan, försvunnit, och kommit tillbaka igen. Numera används kraschen ofta om mänskliga kollisioner: För Macrons del gällde det att inte reta Trump. I P1-programmet ”Krasch eller konsensus” handlar det likaså om människors eventuella sammanstötningar. Eller krockar, men den ”nyare” syno-

nymen, krasch, har svårt att fastna i min hjärna.

Varför låta folk dejta själva? Pitcha en kompis – sälj in och ut den!

Rubrik i SvD: ”Singeltjejer flockas runt skådisen efter pitchen”. Artikeln handlade om trafficking light (ens svenska är oslagbar!) – om man vill spetsa till saken. Eller åtminstone en slags försäljning av människor, så här beskrivs händelsen: Här ska tolv singlar ”auktioneras ut” från scen av en nära vän med hjälp av en power point-presentation.

Ber om ursäkt, men orkade inte läsa hur auktionen ”vinns”, om pengar är inblandade etc. Mitt intresse ligger som alltid på hur folk talar, inte hur de beter sig, men i detta fall smälte de båda ihop. Vad man kan lägga märke till av en sån här artikel i en av landets största tidningar är att ”pitch” (substantiv) är så vanligt i svenskan att det inte behöver förklaras.

År 2026, innevarande år, kom glosan in i svenska ordböcker. I SAOL ges tre innebörder för ”pitch” 1) tonhöjd 2) presentation av filmidé och 3) kort golfslag mot green. SAOL har samma förklaringar, men nummer 2 är lite mer ”arbetad”: kort presentation av idé bakom manus, produkt, tjänst eller dylikt; i syfte att övertyga tänkbar finansiär, producent m.m.

Vare sig SAOL eller SO har med verbet ”pitcha”, bara substantivet. Men i SvD-artikeln används det som verb samt även ”titel” på hallicken (det måste väl vara en synonym?): ”pitchare”. Att anpassa engelska ord till svenska är en barnlek, kolla verben reclaima, surfa, peppa, streama.

För vilken gång i ordningen jag skriver det är obekant, men är det inte snart dags att slå ihop svenska ordböcker med engelska? Och inte gå den här plågsamma vägen med ett språk som är en godtycklig blandning av de två?

Vem kunde ana att man skulle hamna mitt i inomhussnickerier?

Artikeln som beskrevs såväl i går som i förrgår, handlade om det slags babbelmakare (i går hette han Sven) många försöker undvika på fester, släktsammankomster o dyl. Ofta är det en äldre person som upprepar sina många decennier gamla käpphästar ur det egna livet.

Epitetet ”monologist” för dessa pratsamma hade jag inte stött på tidigare. Däremot är det tydligen så att deltagare i paneler numera kallas "panelister" (stavningen panellist före-

kommer). Det händer att någon reagerar, så t ex på sajten Mediespråk (augusti 2925):

Paneldeltagare, debattör eller helt enkelt deltagare (i panel eller paneldebatt) är

bättre alternativ än "panelist" som benämningar på den som deltar i en paneldebatt. 
Ordet "panelist" är troligtvis ett inlån av finskans panelisti eller engelskans panelist.

Här jobbas kanske med panellister?  Bild Jessica Haern, Unsplash

Det näst sista måste kunna kallas en from förhoppning: vi har nog inte lånat ordet från finskan, snarare består oss engelskan med detta inlån bland många. Som svensk undrar man först vad det var man hörde (jag, t ex): ”Va, säger de pennalist”?

När poletten trillat ner, den som säger att det är en person i en panel som begåvats med påhänget -ist (bigamist, alkoholist, dietist), så låter det ändå inte särskilt bra ihop med panel.

Panelist låter som en vara hos byggföretag. Panel-list? Ja, det går att köpa panellister, ser en byggfirma förklara vad sådana är: ”En panellist är en typ av listverk som används för att rama in paneler på väggarna eller som ett avslut på en bröstpanel”.

Och vad en bröstpanel är framgår av Wikipedia: ”En bröstpanel är en panel på innerväggar som täcker väggen mellan golvsockel och fönsterbänk”. Och allt började med Sven, en pest på fest!

Det lättare nervsammanbrottet efter tidningsläsning fortsätter

Nästa exempel ur artikeln som togs upp i gårdagens blogg: ”Monologisterna är alltså vana vid att deras samtalspartners zonar ut”. Ålrajt, ”monologist” finns inte i Svenska Akademiens ordböcker. I SAOB finns adjektivet ”monologisk” som sägs innebära ”som har avseende på eller liknar monolog”. Tre belägg finns med, alla från 1800-talet. I övrigt tycks ”monologist” användas sparsamt på engelska och innebär då personer som utför monologer av olika slag. Vilket är möjligt att räkna ut själv. Ett ytterligare exempel ur texten lyder: 

Just det här sista är en särskilt krävande teknik, nämligen att leta efter känslan bakom det sagda och validera den genom ett tentativt påstående. 

Tekniken går ut på att förvåna den jobbige genom att lyssna på vad han säger samt konversera lite. Vi benar upp det: ”validera” (inlånat) betyder i detta fall ”bekräfta”. ”Tentativ” betyder enligt alla tre stora ordböckerna ”som har karaktär av försök, försöksmässig”. SAOB har med en etymologisk notering om att det rör sig om engelska ordet (som kommit via latin) ”tentative”.

Jag fortsätter förklara: Man försöker förstå vad Sven (den alltför pratsamme) vill säga, och bekräftar detta genom att pröva sig fram med ett påstående, d v s något som får Sven att tro att man lyssnar. Detta liknar s k lågaffektivt bemötande. Vanligt folk kan sätta helt vanliga ord på den här ”tekniken”, men just nu snurrar det runt i skallen – mina vanliga ord har zoomats ut.

Visst, ja: de som lyssnar på monologisterna ”zonar ut” i dagens inledande citat. Heter det inte ”zooma ut”? tänker man kortsynt. Nej. Amerikanska ordboken Merriam-Webster berättar att ”zone out” betyder ”bli ofokuserad och ouppmärksam”.

Nu ska jag begå allt som slutar med ut och zoomar därför ut samt zonar ut och får en black out. Roger out. Slå upp det. På internet finns alla svar man både söker och inte.

Bloggen rantar inte runt och pratar strunt, den försöker förstå!

Det händer att exemplen på nyspråk i mina anteckningar är trista och oinspirerande. Då är det i allmänhet bara att närlyssna på nåt eller närläsa en tidningsartikel så kommer de farande. ”Närlyssna” markeras av Word, jag har skapat det själv (wow, va?) efter ”närläsning”.

Det senast citerade ordet markeras inte med rött. Letar man efter en förklaring blir banalaste förklaringen av ordet att man läser noga (wow igen). Detsamma har jag tänkt mig angående närlyssning: man lyssnar noga. För dem av läsarna som inte ligger på golvet avsvimmade eller skriker av skratt utan fortsätter att närläsa bloggen kommer det mer av vrålkoncentrerat content (som betyder innehåll).

En artikel som fångade mitt intresse handlade om ”lågaffektivt beteende”. Termen används vanligen för barn och unga med olika grad av autism. Så här: I stället för att gaffla hysteriskt tillbaka när barnen gafflar hysteriskt, försöker man lugna ner sig själv. Något politiker och andra kombattanter bör pröva på (för egen del går det inte bra, men råd kan man alltid ge).

Artikeln gick ut på att hantera jättejobbiga släktingar och vänner som, på fester t ex, drar upp sina välkända klagomål och diskussionsämnen i samtal som inte tar slut. (För min del kan det vara språkgrejs.) Det var skapligt bra råd från artikelförfattaren, tillika psykologen. Men med ett språk som måste översättas. Här ett citat:

Vad händer med puls och andning när du förstår att Svens rant om tidningsbudet kan komma att kräva en kvarts välvillig lyssning?

”Rant”, tänker nog många, ”vad är det?” De vet vad ”ranta omkring” betyder, men det här är inte samma ord. SAOL har dock med det i 2026 års upplaga. Bredvid vanliga ”ranta” betyder det ”utgjuta sig om, lägga ut orden om”. Ordboken ger exemplet: ”ranta om inflationen”. En amerikansk ordbok förklarar engelska verbet ”rant” med ”klaga högt, vara oresonlig”. Ordet är inlånat m a o, fast vi har flera svenska varianter.

I morgon kommer några ytterligare exempel ur artikeln som kan vara intressanta att förstå för den som vill lära sig att stå ut med jobbiga släktingar och vänner, Sven bland andra, på kommande kalas. Tipsen är bra att ladda med inför midsommar.

Orden låter likaratade, men ett är adverb, det andra interjektion!

Inte bara orden och meningarna är annorlunda: även språkljuden kan vara betydelsebärande och kräva förklaring. Skolavslutningsperioden har inneburit att en del av oss vistats bland landets yngre språkbrukare. Det innebär "en resa", som alla upplevelser kallas, för öronen.

Drar mig till minnes tidiga användningar av ”engelskspråkiga” utrop som fick de inhemska att försvinna. Nu är det väl inte många som ropar AJ! när de slår sig, utan AOUTSCH! – hur det nu blir på skriven svenska. På engelska stavas det ”ouch”. Mycket att hålla reda på...

De yngre var det, de som sagt ouch för aj i hela sitt liv. Ett par tonåringar råkade i samspråk över tårtan (i form av en studentmössa) eftersom en av dem klagade på en annans vidlyftiga användning av -ish, som (sedan länge) ersatt typ. Som i sin tur ersatte liksom.

Den kritiska kamraten kändes som tröst för ett tigerhjärta: en ungdom som klagar på -ish! Men säg den glädje som varar för evigt! ”Iisharen” nöjde sig inte med den enkla varianten utan drämde ibland i med tårta-på-tårta-konstruktionen ”typ-ish”. Som äldre tänker man på Povel Ramels och Wenche Myhres fantastiska uppvisning i låten ”Jag diggar dej” (1974).

Förresten, -ishandet” tycks släkt med det -ick som gjorde en influerare känd (krävs inte mycket i dag) genom att hon i SVT-s Skavlan tyckte att det var en "-ick" med män som har med sig matlåda till jobbet. Bloggen skrev om fenomenet 17 januari i år.

Det finns inte mer att tillägga i detta högintressanta (höhö) ämne än att "ick-et" stavas ”yuck” på engelska. Hos nutidsmänniskan närmar sig uttalet hos de båda språken. Själv skulle man yttra ljudet för avsky enbart om det var en äcklig maträtt i killens matlåda. Men folk är olika...

När nunnornas grannar grillar, doftar eller osar det då? Stinker?

Karmelitklostret i Glumslöv. Bild Bengt Oberger, Wikipedia

 
Ibland kommer man inte långt i sin blaska innan man stöter på patrull. Så här löd ingressen till en svensk tidningsartikel:

De lever sina liv i stillhet i en av de strängaste av klosterordnar. Nu störs nunnorna i skånska Glumslöv av trafikbrus och grilldoft från den intilliggande villamattan.

Grilldoften var det som först fångade mitt intresse. Inte för att man talat med dessa nunnor någon gång (eller ens en enda), men nog måste man tvivla på att de skulle kalla grilloset för grilldoft. För den som undrar över detta slags frågor finns ibland inga svar. ”Grilldoft” är inte med i någon av de tre stora ordböckerna.

Tacka för det, hur skulle varenda ordsammansättning en svensk kan hitta på tas med i dem? Om nunnorna väljer ”grillos” finns det i SAOL! För ”grilldoft” svarar SAOL och SO: ”Menar du grillost?” Men vi kan i alla fall välja ”doft” och ”os” efter förleden ”grill”. För det är så vist ordnat att de som inte gillar lukten av grill kallar det ”os”, de andra ”doft”. Nu kan det vara en tudelad upplevelse: tändvätskan brukar inte dofta, men det kan det grillade göra.

Bortsett från just detta exempel hoppas man att de olika luktorden kommer att bevaras för framtiden. ”Os” avser vanligen inget trevligt, det gör däremot ”doft”. Något mer neutralt är ”lukt”: saker ”luktar gott” eller ”luktar illa”. Man kan även säga att något ”doftar gott”, men säger man på allvar att det ”doftar illa” bör man tänka över sitt språk.

Antagligen har de flesta språk olika ord för olika luktupplevelser. Bortsett från oset i artikeln, fanns f ö något jag aldrig hört: ”villamatta”. Det måste ju vara ”villagräsmatta”, tänkte jag, även om det också låter konstigt. Nejdå. SAOL hade med villamattan i årets utgåva, där det fick innebörden ”utbrett villaområde”. Ser man på.

Är man över-, hög- eller hyperkänslig? Eller kanske en prinsessa?

Dilemma: AI i ens tillvaro. Nyligen nästan svor jag på att inte nämna eländet. Men problemet kan liknas vid naturen. Hittar man en vacker plats för sin sommarstugetomt – eller bara för en dagsutflykt – måste man vara beredd på huggormar. Eller fästingar, åtminstone.

Nu var det så här: I samband med hyper-, över- och högkänsliga personer dök en figur ur en gammal H C Andersen-saga upp, Prinsessan på ärten. Förr – innan mänskliga mentala inte-

så-jättefarliga-tillstånd hade mängder av namn – kunde man beskrivas som denna kungliga person. Om man mjäkade sig, sa nån gammal: Du var då en riktig prinsessan på ärten!

Googlebildar man sig (eller går till papperskällor) kommer man snart ihåg att prinsessan inte bara var lite känslig för underlag: att hon verkligen kände av ärtan var bevis på hennes kungliga börd. Det finns en kul historia om saken. En ”riktig” kunglighet, norska Märtha-Louise (som delvis lär ha avsagt sig prinsesstiteln) har blivit omtalad för sin andlig- och högkänslighet samt för att tala med änglar. Hon nämnde Andersen-sagan i en SvD-intervju 2018:

– På senare år har jag i stället tänkt att sagan handlar om högkänslighet. Vissa av oss är mer ömhudade och extra känsliga för sinnesintryck. Sett ur det perspektivet kan man säga att jag är en riktig ”prinsessan på ärten” /…/

Jag googlade en fråga om vad det innebär att kalla någon en ”riktig prinsessan på ärten” och AI var som vanligt snabbast med svaret: ”Det används skämtsamt om personer som är mycket finkänsliga, har lätt för att få ont, eller som är väldigt kräsna med sin komfort”. Finkänsliga människor är ganska sällsynta. SO ger beskrivningen ”som visar hänsyn och takt i umgänge”.

Synonymer.se är inne på samma beskrivning av "finkänslig" som undertecknad: ”taktfull, diskret, försynt, hänsynsfull, grannlaga” m fl – alltså ett beteende utåt, gentemot omgivningen, ingen ”inåtgående” känslighet. AI är, enligt min åsikt, ute och cyklar med sin "finkänslighet".

Just det sliter fram min egen överkänslighet: Att man förmodligen är med och utbildar en artificiell intelligens! Men man är väl njugg. Dock har SAOB liknande åsikt om ordets innebörd som AI. Med den vanliga skillnaden att alla de beläggen i ordboken är från 1800-talet.