lördag 13 juni 2026

Orden låter likaratade, men ett är adverb, det andra interjektion!

Inte bara orden och meningarna är annorlunda: även språkljuden kan vara betydelsebärande och kräva förklaring. Skolavslutningsperioden har inneburit att en del av oss vistats bland landets yngre språkbrukare. Det innebär "en resa", som alla upplevelser kallas, för öronen.

Drar mig till minnes tidiga användningar av ”engelskspråkiga” utrop som fick de inhemska att försvinna. Nu är det väl inte många som ropar AJ! när de slår sig, utan AOUTSCH! – hur det nu blir på skriven svenska. På engelska stavas det ”ouch”. Mycket att hålla reda på...

De yngre var det, de som sagt ouch för aj i hela sitt liv. Ett par tonåringar råkade i samspråk över tårtan (i form av en studentmössa) eftersom en av dem klagade på en annans vidlyftiga användning av -ish, som (sedan länge) ersatt typ. Som i sin tur ersatte liksom.

Den kritiska kamraten kändes som tröst för ett tigerhjärta: en ungdom som klagar på -ish! Men säg den glädje som varar för evigt! ”Iisharen” nöjde sig inte med den enkla varianten utan drämde ibland i med tårta-på-tårta-konstruktionen ”typ-ish”. Som äldre tänker man på Povel Ramels och Wenche Myhres fantastiska uppvisning i låten ”Jag diggar dej” (1974).

Förresten, -ishandet” tycks släkt med det -ick som gjorde en influerare känd (krävs inte mycket i dag) genom att hon i SVT-s Skavlan tyckte att det var en "-ick" med män som har med sig matlåda till jobbet. Bloggen skrev om fenomenet 17 januari i år.

Det finns inte mer att tillägga i detta högintressanta (höhö) ämne än att "ick-et" stavas ”yuck” på engelska. Hos nutidsmänniskan närmar sig uttalet hos de båda språken. Själv skulle man yttra ljudet för avsky enbart om det var en äcklig maträtt i killens matlåda. Men folk är olika...