Det är väl bäst att – som alltid när det gäller språkundringar – ”släppa det”, som menigheten säger. Inte ”glöm det”, som man sa förr, utan det lite bjäbbigare ”släpp det”. Dagens tilltal mellan människorna har blivit mer tillrättavisande. Blandningen av den näsvisa tonen samt det växande byråkratspråk man hör även från småbarn, är långt från vad man önskar sig!
En annan rätt ohövlig historia är uttrycket ”jag hör vad du säger” som svar på vad någon just yttrat. Detta slags fraser sätter sig som berget, och fort går det, dessutom. I P1:s Språket häromdagen diskuterades ”jag hör vad du säger” och ”fattar” – ett annat tistypiskt svar, som kanske inte innebär att personen begriper. Ijängkligen.
I programmet tröskades de här ”svaren” igenom rejält, och klassades som vardagliga men också en aning otrevliga. Men när programledaren i Språket någon dag därefter bytt roll, och istället svarade på lyssnarnas åsikter i Ring P1, sa hon ”jag hör vad du säger”. Även ”fattar” tillhör vanligen hennes vokabulär. De många klyschartade fraserna tycks ha kommit för att stanna. Det gäller fler formuleringar man hör så ofta att man får spader och raptus.
I dessa tider hörs de i parti och minut från politikerhåll: Det gäller dels ”den vuxne i rummet”, och dels den utnötta formuleringen om att ”man bör kunna ha två tankar i huvet samtidigt”.
