Hur dålig är poesin i Heidelberg om man jämför med den i Berlin?

Någon sanning finns som bekant ej. Många har känt till faktum i alla tider, t ex Gustaf Fröding, som år 1891 skrev: ”Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna/ så underbart kan byta form och färg. /Det, som är sanning i Berlin och Jena,/ är bara dåligt skämt i Heidelberg”.

Många företeelser drabbas i sanningsivern, bland dem kaffe och vin: ”Drick kaffe/vin – det är nyttigt!” Strax därpå kommer nästa utrop i medierna: ”Drick för guds skull inte kaffe/vin – det är INTE bra!” En annan sanningslögn är den om svärande människor: ”Har du också gått på myten om att ju fler svordomar en person använder desto sämre ordförråd har den? Nu visar ny forskning att det är precis tvärt om”.

En av många artiklar i ämnet publicerades i Land 2015. En studie hade visat detta (för väldigt många) överraskande resultat. Artikeln avslutades med ett försonande tonfall: ”Forskarna påpekar att vi inte kan rå för att vi dömer andra efter hur de talar. Men med den här nya kunskapen, om vem som egentligen är det största språkgeniet, kanske man ska vara lite försiktig med att döma andra allt för snabbt”.

 

Ur barndomens "poesibok" (slutet av 50-talet): Agneta har ansträngt sig!

För att fortsätta med sanningar, här en liten utvikning: Informan-

ten T klagade över ”den stora mängden banal och skruttig poesi”. Lika intressant som åsik-

ter om svordomar är de om ”rimsmideri” och ”hötorgskonst”. Överhudtaget lockar ”konst” och poesi” till mer vrede hos gemene man än ”musik, romaner, fotboll” och andra övergripande genre-

titlar på mänsklig verksamhet.

Ämnet är inte färdigmanglat än!