Vi är långt komna från bedriften att låta hundra blommor blomma

Två av varandra oberoende personer i min släkt- och vänkrets råkade säga samma sak, samma dag. Ja, vi säger nog hela bunten samma saker som varann ofta, men här var ett av alla de hundratals (tusentals?) engelska fraser som folk drämmer till med utan att vilja bry sig om att hitta en svensk variant.

I båda fallen beskrev de människor i sin närhet så här: ”She/he is one of a kind”. En svensk som inte fallit i engelskgropen kan säga om en person (eller hund, kaffekopp, ett originellt hus) att den är ”ensam i sitt slag” eller ”den enda i sitt slag”. Dessutom finns förstås andra ord som också kan förstärkas med andra.

Vi kan välja bland flera: ”mycket udda, väldigt originell, ett riktigt unikum”. Fast adjektivet ”unik” har blaskats ut till ingenting eftersom så många kallar sig själva ”unika”. På sätt och vis är det sant, men eftersom alla i djupaste mening är unika, finns det inget att snacka om.

Såna där instoppade engelska uttryck för jag ett krig emot. Det går ungefär lika mycket framåt med det som med världens andra pågående, mer verkliga, krig. Så vanligt förekommande är dessa färdiga fraser att vem som helst ändå trillar dit som resultat av hjärntvätt. Jag själv, t ex.

Ett av dessa korta uttryck på utrikiska vill man dock låta vara. Informanten H berättade om en offentlig byggnad i sin hemstad. Runt byggnaden fanns en nästan parkliknande trädgård. Där satt skyltar med texten ”Let it bee” på vildvuxna gräsmattor. Och så förklarades varför gräs-

mattorna inte klipptes: det numera omhuldade sättet är att få insekter att trivas och frodas.

Skämtet, ”let it bee”, kan säkert nagelfaras – är det så klyftigt egentligen? – men många som hör till första Beatlesgenerationen anser det nog vara skapligt välfunnet.