En liten gubbe hoppade upp och sa i en pratbubbla: ”Det verkar som om du skriver ett brev”. Gubben tänkte väl hjälpa till med brevskrivandet men det blev inget av. Vet inte vad det kan vara för nerv en sådan maskinfråga petar på, men än i dag känner jag en närmast stark vrede av dylika ”kommunikationer”.
Och är det inte bjäbbig- och självklarheten i maskinernas påståenden som retar en, så är det språket i sig hos den ickemänskliga pladdraren. Efter en av de miljoner gånger man ombeds starta om telefonen sa häromdan denna i nån del av ”processen”: Din upplevelse laddas. Det kan ta en lite stund.
I någon mening hade den rätt, min upplevelse laddades, men med den nyss nämnda ilskan. Min ”upplevelse laddas”? Det var en mobiltelefon för guds skull. ”Varför bryr du dig om allt sånt här?” frågade en närstående ungdom. Jag svarade att man inte bör vänja sig vid "sånt här" samt tilla att jag vill bli accepterad för vem jag är. Ungdomen korrigerade mig inte och sa att det heter ”accepterad som den jag är”. Denna unga människa är nämligen en av alla dem som talar engelsk översättning och tror att det är svenska. Ingen har hindrat dem, ingen har lärt dem.
