En omskakande generationsläsning av såväl böcker som tillvaron

Även om jag häromdagen sa mig aldrig vilja använda ordet paradigmskifte har jag hittat ett tydligt område för det: generationsläsning (där kom plötsligt ett nyord, som jag hittat på själv). Yngre användare av svenska språket förökar och förnyar det inte bara med inlån av alla slag utan även förkortningar av engelska ord. Ett av dem som funnit sig utomordentligt bra i den nya svenska jordmånen är ”fomo”, numera bekant för många äldre. Det betyder ”fear of missing out” och beskriver den hemska känslan, rädsla, att missa grejer.

Dessa underliga klumpar till ord sprids beredvilligt inte bara av mediekårens yngre del och dito influerare. Äldre hänger på, de som inte nöjer sig med att försöka se unga ut, utan även låta ”with it” (äldre inlånad fras som betydde ”inne”). I den mån jag läser böcker får de gärna vara från gamla tider. Hur i helskotta kan man förväntas förstå det nya språket? Nytt är som sagt att äldre snabbt anpassar sig till den senaste tidens lingo. I en pågående debatt, främst inom kritikerkåren, hyllas nästan unisont en nyutkommen roman där språkbruket väckt känslor.

Ett litet fåtal (bara en?) går mot strömmen och får samma hånfullhet tillbaka av dem med den "rätta"  uppfattningen (får man anta)*. I en inte alltför stor privatundersökning (av mig) verkar endast en  person formulera något neutralt. Kristofer Andersson skriver (i Aftonbladet) att han anser den ”påhoppade” litteraturkritikern vara den enda i landet han respekterar, ”trots att hon alltid har fel”. Han fortsätter så här om deras olikheter:

Våra estetiska läggningar ligger så långt ifrån varandra att de inte skulle mötas ens under 400 år. Men den som tar betalt för att utföra konstformen kulturjournalistik har två huvud-

sakliga uppdrag: 1) att tycka något och 2) att göra sitt jobb så att det i bästa fall är lika viktigt som, helst viktigare än, själva verket som behandlas.

Fortsättningen går inte av för hackor:

Svensk kulturoffentlighet har en plågsamt gargantuansk självbild. Blott under pistolhot skulle dess invånare erkänna att de verkar på en cynisk kapitalistisk marknad och inte på Rädda barnen. Därför glider de runt på diverse mingel och samtal övertygade om att alla är där av samma skäl: att göra gott. Friktionen blir därefter.


*Jag har inte läst romanen, i det här fallet är nog debatten minst lika intressant