Men visst, sån är världen vorden, lite modernt halvsvulstig! Från olika håll kommer diverse åsikter om den nya översättningen: att den ligger för nära den förra i tid, att den är så bra samt att den är så dålig. Man är ingen expert på området, men det är lätt att falla för Björn Wimans (kulturchef, DN) allmänfolkliga (tror jag) uppfattning.
Ska nu slött citera ett par av de nämnda olika hållen. Björn Wiman skriver (DN, 24/9) att bibelns språk inte är ”en angelägenhet bara för teologer eller Svenska kyrkan, utan en del av den svenska kulturen”. Där håller jag med. Bl a ondgör han sig över att ”Herrens bön”, eller ”Fader vår” nu skiftat gestalt: från originalet där den börjar ”Fader vår, som är i himmelen” till översättningen 1981 med inledningen ”Vår fader, du som är i himlen”. Här behålls dock rytmen, anser han, och jämför med nya: ”Vår Far i himlen!” Men lägger till att den åsikten är
en detalj, en skönhetsfläck i en på många sätt lödig översättning, som på andra ställen återupprättar en del av den karga skönhet som den uttalade vurmen för vardagssvenskan tvättade bort i översättningen från 1981.
B W efterlyser författare som hade kunnat ge slutresultatet ett stilistiskt bättre språk, och tror att ”den ordagranna troheten till grekiskan varit viktigare än en god och stilsäker svenska”, samt kallar texten ”kantig och oskön” på vissa ställen.
I en s k understreckare (SvD 25/9), beskriver Dick Harrison fermt Gustav Vasas bibel från 1500-talet: att bl a språkdräkten i den fick ”ofantligt inflytande ”på svensk bildning, svenskt tungomål och svensk kultur i allmänhet”. Och att det är ”påfallande lätt att än i dag läsa den och tillgodogöra sig innehållet”.
PS Amenvatusan! Nu har ett par rader om de mer entusiastiska mottagarna av översättningen fallit bort. Dem ska jag söka i Words "versionshistorik" och återkomma. Sånt här får inte ske...
